Strukturutredningen! Nedmonteringen i Svenska kyrkan fortgår strukturutredningen förutan. Utredningen försöker bara skapa ordning i det kaos som redan är och gör detta utan att lägga en teologisk bas. Det hela blir organiserande. Mitt dilemma är att jag inte övertygas men inte heller i dagsläget ser några alternativ.
En viktig förutsättning för nya strukturer är att vi litar på varandra och håller ihop mångfalden. Men erfarenheterna i mitt liv är entydiga. Man kan inte lita på maktsystemet, som idogt sett till att fösa dem som står för det katolska arvet i Svenska kyrkan (högkyrklig, sa man förr när det begreppet fortfarande var ett skällsord) ut i marginalen i syfte att eliminera rörelsen. Vem i hela kyrkan kan man lita på, för att travestera Wiehe.
Jag skriver inte om illasinnade personer. Jsg skriver om tankestrukturer och system som skapar nödvändigheter. Det nya är gjort för dem som vill Svenska kyrkans bästa, heter det. Det blir liksom självdefinierande. För den kan knappast vilja Svenska kyrkans bästa som tänker, tror och handlar på ett sätt som en majoritet av medlemmarna ogillar - när det är denna majoritet som betalar!
Den teologiska basen la aldrig utredningen. Teologin finns invävd i framställningen, heter det. Tja. Eller ideologin, kanske? Annars är läget detta att i en mångfald som på engelska skulle kallas hugger-mugger (på vanlig svenska röra) kan man inte enas om en kyrko- och församlingsteologi. Det andra grundproblemet - detta att Svenska kyrkan aldrig i tid varsnade läget - har vi inte talat om.
Det gör vi inte nu heller. Mikael Mogren, som jag uppskattar, har beslutat att inte medverka i radions religionsutövning; Vid dagens början och Vid dagens slut. Han fick snubbor för att han nämnde "Kristus" för detta omnämnande var "för mycket" för radion. I en nation där detta är möjligt och där mångkulturen är upprepat mantra, får den kristna kulturen ingen plats. Vad gör då kyrkomötet? Begär en utredning om skolavslutningarna i kyrkan!!!! Det finns en oförmåga att förstå, en stabil oförmåga. Det är denna oförmåga som gör Svenska kyrkan värnlös i sin tid och som tvingar fram nya strukturer. I sak handlar det om en kyrklig reträtt - på gränsen till flykt.
Jag ska som vanligt inte lamentera. Det är dock ofattbart att det nu talas om problemet att kyrkomedlemmarna inte har grundläggande kunskap om kristen tro - och så säger kyrkomötet nej till att göra folkkampanj genom Stora julboken i 3 miljoner exemplar och uppställning kring julen. 2009 skulle det ha skett, föreslog motionärerna i kyrkomötet. 2011 kommer en bok. Upplagan är ansenliga 100 000 ex -men det är ett förlag och en församling som står som avsändare - inte Svenska kyrkan, som dock är den storhet folk enligt alla undersökningar relaterar till. Inte församlingarna, alltså. Jag hade tänkt en stor och fin bok - med 3 miljoner ex kan man producera billigt också det som är storslaget! - som skulle göra tron trolig. Vi är inte riktigt där. Vi hade kunnat vara.
Denna första vintertidsmorgon fattar jag att en annan ordning dock är möjlig. Samtiden är onödig, glöm inte det! Alltså blir det kurs för ungdomarna om Lukas och om mission.
söndag 30 oktober 2011
fredag 28 oktober 2011
Receptionsprocessen
Nu upprepar jag en del från grundkursen i ekumenik. När ett beslutande organ har fattat sitt väl förberedda beslut, återstår det avgörande. Klubbslaget befäster beslutet - men den avgörande frågan är hur det troende folket tar emot beslutet. Detta är ett perspektiv som saknas i Svenska kyrkan. I stället kör man modellen att det fattade beslutet ska distribueras - och obetingat tros! Majoritetsbeslutet säkerställer att beslutet är riktigt och eftersom det förhåller sig på det viset, finns det knappast något behov av en receptionsprocess. Det fattar ju alla, att majoriteten i t ex kyrkomötet avspeglar majoriteten i kyrkolivet. Men denna den i nationen självklara hållning är inte ekumeniskt gångbar. Dä, i andra kyrkor, talas om den långa process som följer på klubbslaget. I andra kyrkor hade det förhållandet at några präster inte velat ha vigselförordnande setts som en naturlig del i receptionsprocessen och något som skulle leda beslutsfattarna till förnyad eftertanke. Så inte hos oss.
Jag kanske målar bilden alltför ljust. Det som sägs i stolta deklarationer i andras kyrkort kan visa sig svårt att efterleva, det vet jag. Men grundhållningen gillar jag!
Nu har årets kyrkomöte avslutats. Frågan om Svenska kyrkans arbete i utlandet har reglerats genom ett beslut som behövdes. Säkerställandet av allas vigselbehörighet ska styrelsen ta itu med - och den saken brådskar. Demokrati måste få kosta - men som vanligt undrar jag om det vi gjorde detta år var värt pengarna. Vad hade allt detta med Guds rike att göra? Fråga mig - och jag vet inte vad jag ska svara.
Karl-Gunnar Svensson (KR) ersätts som ersättare av Bertil Olsson (KR). Mer av Växjö stift, alltså.
Jag kanske målar bilden alltför ljust. Det som sägs i stolta deklarationer i andras kyrkort kan visa sig svårt att efterleva, det vet jag. Men grundhållningen gillar jag!
Nu har årets kyrkomöte avslutats. Frågan om Svenska kyrkans arbete i utlandet har reglerats genom ett beslut som behövdes. Säkerställandet av allas vigselbehörighet ska styrelsen ta itu med - och den saken brådskar. Demokrati måste få kosta - men som vanligt undrar jag om det vi gjorde detta år var värt pengarna. Vad hade allt detta med Guds rike att göra? Fråga mig - och jag vet inte vad jag ska svara.
Karl-Gunnar Svensson (KR) ersätts som ersättare av Bertil Olsson (KR). Mer av Växjö stift, alltså.
Minutläggningen
Minutläggare förkortas på marint språk MUL. Eller förkortades. Det fanns en tid när vi hade
en krigsmakt (som aldrig under min tid lyckades ställa till med något krig. Nu har vi en försvarsmakt som nog inte lyckas ställa till med något försvar).. Förkortades, ska det nog vara.
Kyrkomötet skulle besluta om förordnande av vigselförrättare. Efter ett antal voteringar var en punkt kvar. Det var Eric Muhls förslag vatt kyrkomötet skulle återkomma med förslag till nästa år som "syftar till" at samtliga präster i Svenska kyrkan innehar vigselbehörighet till skillnad från Burells och Perers "säkerställer att". Muhl hade förstås rätt. Det han ville går att genomföra. Hur kan man säkerställa något i denna osäkra och i synd fallna värld? Muhl förlorade. Nu ligger alltså minorna utlagda och kyrkostyrelsen ska hantera vad som vidare ska ske. Säkerställa!
Effekten? Just nu ingen mer än den mentala hos präster som undrar vilken den kyrka är som fick förfoga över deras liv.På ett sätt är det mentalt mer befriande att sitta i kyrkomötet och se hur visa beslut fattas. På avstånd kan man ju lockas att ta dem på större allvar. Men risken är påtaglig. Syftet är ju att få tyst på protester och invändningar. Just denna brist på trygghet, tror jag är informationsbärande. Kyrkopolitikerna - med betoning på politikerna - litar inte till sitt eget beslut och receptionsprocessen.
Fader Gunnar utslungade sitt "Agere contra!" Handla tvärtemot. Riktigt hur det ska gå till, vet jag inte för hur man säkerställer det som ska säkerställas, vet jag inte. Men man ska lyssna till Perers och Hanson för att förstå vad de egentligen vill.
Se till att de inte får tag på tändstickor. De vill tända kättarbålen. Naturligtvis i all kristlig kärleksfullhet.
Och till dem som vill säkerställa, kanske man ska påminna hur omöjligt just vdetta är i denna provisoriernas värld. Den säkra grunden är något annat. Det var emot den, de fattade sitt beslut om enkönade vigslar. Nu måste de, all förståelse för det, köra det gamla vanliga programmet för att säkerställa: Mer av samma! Tro mig, sådant fungerar inte i längden. Det fungerar aldrig i längden.
en krigsmakt (som aldrig under min tid lyckades ställa till med något krig. Nu har vi en försvarsmakt som nog inte lyckas ställa till med något försvar).. Förkortades, ska det nog vara.
Kyrkomötet skulle besluta om förordnande av vigselförrättare. Efter ett antal voteringar var en punkt kvar. Det var Eric Muhls förslag vatt kyrkomötet skulle återkomma med förslag till nästa år som "syftar till" at samtliga präster i Svenska kyrkan innehar vigselbehörighet till skillnad från Burells och Perers "säkerställer att". Muhl hade förstås rätt. Det han ville går att genomföra. Hur kan man säkerställa något i denna osäkra och i synd fallna värld? Muhl förlorade. Nu ligger alltså minorna utlagda och kyrkostyrelsen ska hantera vad som vidare ska ske. Säkerställa!
Effekten? Just nu ingen mer än den mentala hos präster som undrar vilken den kyrka är som fick förfoga över deras liv.På ett sätt är det mentalt mer befriande att sitta i kyrkomötet och se hur visa beslut fattas. På avstånd kan man ju lockas att ta dem på större allvar. Men risken är påtaglig. Syftet är ju att få tyst på protester och invändningar. Just denna brist på trygghet, tror jag är informationsbärande. Kyrkopolitikerna - med betoning på politikerna - litar inte till sitt eget beslut och receptionsprocessen.
Fader Gunnar utslungade sitt "Agere contra!" Handla tvärtemot. Riktigt hur det ska gå till, vet jag inte för hur man säkerställer det som ska säkerställas, vet jag inte. Men man ska lyssna till Perers och Hanson för att förstå vad de egentligen vill.
Se till att de inte får tag på tändstickor. De vill tända kättarbålen. Naturligtvis i all kristlig kärleksfullhet.
Och till dem som vill säkerställa, kanske man ska påminna hur omöjligt just vdetta är i denna provisoriernas värld. Den säkra grunden är något annat. Det var emot den, de fattade sitt beslut om enkönade vigslar. Nu måste de, all förståelse för det, köra det gamla vanliga programmet för att säkerställa: Mer av samma! Tro mig, sådant fungerar inte i längden. Det fungerar aldrig i längden.
Kl 00.01 i Uppsala
Kvällspasset tog slut kl 00.01. Debatten var därefter. Svenska Kyrkans Unga fick beröm därför att förbundsstyrelsen representerats vid ett bord i foajén, där man bjudit på popcorn. Det kan inte hjälpas att jag då och då i tanken återvänder till mina två första kyrkomöten - då i förstakammarstil. Kongrss-stuket blir efterhand tydligare och de glada lobbyister som delar ut pennor och godis mm fler. Jag är för gratispennor och håller av Stjärnholms stiftsgård som kunde ge mig en tandborste därtill. Godis fick jag bland annat av forskningsavdelningen, där avdelningens nye forskare Dr Urban Claesson återfanns.
Kvällens insatser kan man ännu inte se på webben - men håll ut. Lång debatt om den utredning om skyldighet att ha vigselbehörighet, som idag kommer att beslutas. På slutet läste jag lite Bonhoeffer. Lite markeringar i skiftande debatter. Jag finner det underligt att Läronämnden bara upprepar sig också när det som tidigare sagts bara är dumt och sakligt ohållbart. "Kyrkopolitiskt motiverat men teologiskt slafsigt" är det uttalande som åstadkoms i ämbetsfrågan och upprepas. "Relativt lång tid" har vi haft prästvigningsstoppet, menade utskottet. Jag frågade vad angett i årtal "relativt lång" betyder. Svar gavs inte.
Ska man kolla webben är det inte slutet som roar mest. Kolla 22.30. Där återfinns den replik som blir lika klassisk som ledamoten Mohlins tal om den smärtsamma utlösning han varit med om. Nu handlade om hon som deklarerade: "Jag blir tagen på sängen och det är inte roligt klockan 22.30." Webben för faktakoll.
08.30 startar några grupper sina egna överläggningar, Frimodig kyrka också.
Kvällens insatser kan man ännu inte se på webben - men håll ut. Lång debatt om den utredning om skyldighet att ha vigselbehörighet, som idag kommer att beslutas. På slutet läste jag lite Bonhoeffer. Lite markeringar i skiftande debatter. Jag finner det underligt att Läronämnden bara upprepar sig också när det som tidigare sagts bara är dumt och sakligt ohållbart. "Kyrkopolitiskt motiverat men teologiskt slafsigt" är det uttalande som åstadkoms i ämbetsfrågan och upprepas. "Relativt lång tid" har vi haft prästvigningsstoppet, menade utskottet. Jag frågade vad angett i årtal "relativt lång" betyder. Svar gavs inte.
Ska man kolla webben är det inte slutet som roar mest. Kolla 22.30. Där återfinns den replik som blir lika klassisk som ledamoten Mohlins tal om den smärtsamma utlösning han varit med om. Nu handlade om hon som deklarerade: "Jag blir tagen på sängen och det är inte roligt klockan 22.30." Webben för faktakoll.
08.30 startar några grupper sina egna överläggningar, Frimodig kyrka också.
torsdag 27 oktober 2011
Minska ÖKA
ÖKA:s Bo Hanson gick till angrepp mot Håkan Sunnliden, Frimodig kyrka. Debattstilen innefattade markeringar att somliga lyssnar man inte på - ett osakligt utdömande av person och inte debatt i sak. Hanson väckte inte mersmak på insatser från ÖKA:s sida, tänkte jag. Men det måste väl bli så. Det ständiga och tröttande talet om kärlek - det tröttar lika mycket de som uslungar de tomma fraserna om kärlek som de som tvingas höra de tomma orden - måste någonstans balanseras. Det sker enklast mot de i kyrkomötet som är kyrkopolitisk minoritet. Då, kan man förmoda, uppmärksammar ingen att orden nu plötsligt inte alls handlar om kärlek. Just det kärlekslösa blir uttryck för kärlek.
Bo Hanson nämnde Sture Hallbjörner vid namn och visste att berätta om Hallbjörners bevekelsegrunder att avsäga sig vigselrätten. Om detta vet väl Hanson intet. Det verkar liksom osannolikt att Hanson och Hallbjörner umgås och utbyter förtroenden. Anklagelsen var i korthet att de som skickar tillbaka sina förordnanden provocerar - och det var omoget handlat, menade Hanson. Tanken att pörovokationen är ett sätt vatt locka fram den andres röst, som ordet betyder, föresvävade inte Hanson. Han bannade. Gehäuse-mentaliteten kom väl till uttryck.
Han var arg, Hanson. Han darrade när han förgått sig i talarstolen och gått från den. Vill man ha mer av Hansons stil i det kyrkliga samtalet, röstar man på ÖKA. Vill man ha något annat, minskar man ÖKA och röstar på Frimodig kyrka - en samling polemiska men ack så vältaliga och vänliga ledamötrer av kyrkomötet. Dessa ledamöter polemiserar med gott humör.
Jag medger att Frimodig kyrka inte har någon friherre bland sina ledamöter - men friheten - och det är en bra början. Finns det någon friherre som vill ansluta sig? Och någon bonde och ytterligare någon borgare, kanske? Hinc robur et securitas.
Bo Hanson nämnde Sture Hallbjörner vid namn och visste att berätta om Hallbjörners bevekelsegrunder att avsäga sig vigselrätten. Om detta vet väl Hanson intet. Det verkar liksom osannolikt att Hanson och Hallbjörner umgås och utbyter förtroenden. Anklagelsen var i korthet att de som skickar tillbaka sina förordnanden provocerar - och det var omoget handlat, menade Hanson. Tanken att pörovokationen är ett sätt vatt locka fram den andres röst, som ordet betyder, föresvävade inte Hanson. Han bannade. Gehäuse-mentaliteten kom väl till uttryck.
Han var arg, Hanson. Han darrade när han förgått sig i talarstolen och gått från den. Vill man ha mer av Hansons stil i det kyrkliga samtalet, röstar man på ÖKA. Vill man ha något annat, minskar man ÖKA och röstar på Frimodig kyrka - en samling polemiska men ack så vältaliga och vänliga ledamötrer av kyrkomötet. Dessa ledamöter polemiserar med gott humör.
Jag medger att Frimodig kyrka inte har någon friherre bland sina ledamöter - men friheten - och det är en bra början. Finns det någon friherre som vill ansluta sig? Och någon bonde och ytterligare någon borgare, kanske? Hinc robur et securitas.
Ord och handling
Fredrik Sidenvall, Frimodig kyrka - just!, föreslog i anledning av debatten om skolavslutningar att kyrkomötet skulle ge kyrkostyrelsen ett uppdrag att föra en offensiv dialog om kyrkans roll i det ciuvila samhället med representanter för regering och riksdag. Här var äntligen ett förslag som skulle kunna markera Kyrkans profetiska funktion - och bereda vägen för en förståelse på vilklet sätt Svenska kyrkan äger relevans. Kyrkomötet avslog saken. Jagb tycker man ska minnas det när det blir högstämt tal om Kyrkans profetiska uppgift. Snacka går ju, som profeterna brukar påpeka.
Förtvivla inte! Staffan Holmgren, moderat, ville tillsätta en framrtidskommission med representanter för olika kyrkliga riktningar i Svenska kyrkan. Äntligen ett förslag som ville lyfta från de små frågorna. Kyrkomötet avslog.
Vad hade profetrerna sagt nu då?
Förtvivla inte! Staffan Holmgren, moderat, ville tillsätta en framrtidskommission med representanter för olika kyrkliga riktningar i Svenska kyrkan. Äntligen ett förslag som ville lyfta från de små frågorna. Kyrkomötet avslog.
Vad hade profetrerna sagt nu då?
Neue Kleinigkeiten
I torsdagsdepressionen låter Helle Klein meddela att kårandan är ett problem i Svenska kyrkan. Kollegor prövar kollegor. Men domkapitlen är inte en kårdomstol. Pastor Klein vill rekrytera andra "med etisk trovärdighet" för att pricka eller avkraga en präst. Finns det några uppgifter som tyder på att domkapitlen skulle ha svårt att göra det? Är inte problemet ett annat - att vi hålls med en systemimmanent kyrkojustis? Vad betyder det? Att de kyrkopolitiker som fattar beslut i rättsordningen, ser till att de genomförs genom att uttolka besluten lika kyrkopolitiskt som de fattades och detta också med tveksamma medel. Det är rättsosäkert i Svenska kyrkan.
I DN fanns i måndags en artikel om åsiktsindustrins pratkvarnar som går på högvarv. Jag läste den med intresse.
Pastor Klein igen: "Vi har ju fått en lite konstig ämbetsteologi i kyrkan också - det är egentligen hela församlingen som bär ämbetet och läroämbetet och prästerna har särskkilda uppgifter och diakonerna andra. Men det finns en risk att man förstärker ämbetskyrkan genom domkapitlen, att man gör den till en kår." Så tänkte inte Luther. Påven tänker inte så heller. Svenska kyrkan lär inte så i sina dokument om ämbetet. De ekumeniska dokumenten säger mer om ämbetet utan att göra prästerna till en kår. Det är bara att ta sig till ett prästmöte. Då kan man med egna ögon se att den brokiga samling som träder upp alls inte tycks uppfatta sig som en kår. Lyssnar man på vad de säger, inser man att här återfinns en uppsjö uppfattningar och teologier. Det finns t ex somliga som tror att församlingen bär läroämbetet och att prästen är en funktionär åt denna storhet. Protestantism i Kleins tappning har vi sett tidigare - men rolig är den inte. Fungerar gör den inte heller. Och överens är vi alls inte. Mend etat är inte ett problem i förhåpllande till pastor Kleins uttalade visheter. När jag ser och hör somliga präster, uppfattar jag att de håller högstadieklass. Inte mer, alltså. Somliga tycker detta högstadiemässiga är piggt och käckt. Inte jag. Men jag fattar varför det går Svenska kyrkan illa. Prästeriet har blivit ett personligt projekt.
Varför kom frågan om kårandan och domkapitlen alls upp? Därför att det motionerats om rättshjälp till dem som ska svara inför domkapitlet. Det är i vart fall ett försök att hantera det som borde kunna uppfattas vara ett problem.
I DN fanns i måndags en artikel om åsiktsindustrins pratkvarnar som går på högvarv. Jag läste den med intresse.
Pastor Klein igen: "Vi har ju fått en lite konstig ämbetsteologi i kyrkan också - det är egentligen hela församlingen som bär ämbetet och läroämbetet och prästerna har särskkilda uppgifter och diakonerna andra. Men det finns en risk att man förstärker ämbetskyrkan genom domkapitlen, att man gör den till en kår." Så tänkte inte Luther. Påven tänker inte så heller. Svenska kyrkan lär inte så i sina dokument om ämbetet. De ekumeniska dokumenten säger mer om ämbetet utan att göra prästerna till en kår. Det är bara att ta sig till ett prästmöte. Då kan man med egna ögon se att den brokiga samling som träder upp alls inte tycks uppfatta sig som en kår. Lyssnar man på vad de säger, inser man att här återfinns en uppsjö uppfattningar och teologier. Det finns t ex somliga som tror att församlingen bär läroämbetet och att prästen är en funktionär åt denna storhet. Protestantism i Kleins tappning har vi sett tidigare - men rolig är den inte. Fungerar gör den inte heller. Och överens är vi alls inte. Mend etat är inte ett problem i förhåpllande till pastor Kleins uttalade visheter. När jag ser och hör somliga präster, uppfattar jag att de håller högstadieklass. Inte mer, alltså. Somliga tycker detta högstadiemässiga är piggt och käckt. Inte jag. Men jag fattar varför det går Svenska kyrkan illa. Prästeriet har blivit ett personligt projekt.
Varför kom frågan om kårandan och domkapitlen alls upp? Därför att det motionerats om rättshjälp till dem som ska svara inför domkapitlet. Det är i vart fall ett försök att hantera det som borde kunna uppfattas vara ett problem.
onsdag 26 oktober 2011
Segt
Det var segt i kyrkomötet idag. Jag var inte ensam om förnimmelsen. Och mötet ligger efter i tidsschemat. Det brukar vara så och leder till ytterligare tidsbegränsningar. När jag började i kyrkomötet kunde man hålla rejäla anföranden, sida upp och sida ner i protokollet. Nu är det mest snuttifikationer.
Var debatten om skolavslutningar i kyrkan intressant? Mest som tecken på att de kristliga inte vill begripa att ett nej är ett nej. Det sekulära Sverige vill kunna använda kyrkolokaler och de kristliga blir så nöjda - för på något sätt finns det något som sitter i murarna eller i den konstnärliga utsmyckningen och gestaltar det kristna livet. Om det som sitter i murarna hör samman med det andliga liv som levs i kyrkorummet och huruvida konstverken blir begripliga för de utomstående - nej, det reflekterar man inte över. I stället för helighet kallas högtidlighet fram och blir ett kärnvärde. Saltet har mist sin sälta och det ses fortfarande som en framgång och möjlighet. Sanslöst.
Mest minnesvärt var kanske att en adelsman klev fram och manade presidiet att hindra plebejerna att använda repliken som instrument för att skapa klarhet i framställningarna. Adeln förnekar sig inte och i detta sammanhang ska det enklare kleresiet räknas till plebejerna.
Det vi inte fick fram i årets skolavslutningsdebatt var att Kyrkans närvaro på skolan främst är en närvaro genom elever och lärare. Dessa gestaltar tron på plats.
På kvällen var det seminarier, ett om religionsdialog och ett om religionssociologiska insikter om Svenska kyrkans medlemmar. Jag var på det senare. Bra seminarium med Jonas Bromander och Owe Wikström /hur stavar han Ove?/ Men utsikterna för framtiden ter sig dystra. Jag undrar när krismedvetandet ska infinna sig på allvar hos kyrkomötetets ledamöter. Svaret blir antagligen: när ddet är för sent.
Kyrkans Tidning kom redan i dag och skapade depression. Referatet från frågedebatten fick inte fram poängerna men den som läser sidan 6 kan ana att nämnden kanske lyckades lura kyrkomötet. Det verkar som om problemen i Nice består och kyrkorådets ordförande håller nämnden ansvarig för problemen. Det kan förklara nämndens nervösa agerande i frågedebatten i går.
Den snälle Bertil Murray hade vid förra årets kyrkomöte talat vänligt med några yngre ledamöter från en annan nomineringsgrupp, vars gruppledare då förklarade för Murray att han med sitt agerande höll på att göra dessa de andra omöjliga. Det ville förstås inte Murray, som nog förstod att han i fortsättningern skulle gå fram med en liten klocka i hand att plinga med och därtill ropa "Oren, oren!" Få ting är så fascinerande när det är kyrkomöte som kristendom i praktiken.
Hur debatten i P4 mellan Håkan Sunnliden och Olle Burell avlöpte, har jag inte hunnit kolla. Omkring 15.30 i P4, tror jag den var. Kolla själva.
Var debatten om skolavslutningar i kyrkan intressant? Mest som tecken på att de kristliga inte vill begripa att ett nej är ett nej. Det sekulära Sverige vill kunna använda kyrkolokaler och de kristliga blir så nöjda - för på något sätt finns det något som sitter i murarna eller i den konstnärliga utsmyckningen och gestaltar det kristna livet. Om det som sitter i murarna hör samman med det andliga liv som levs i kyrkorummet och huruvida konstverken blir begripliga för de utomstående - nej, det reflekterar man inte över. I stället för helighet kallas högtidlighet fram och blir ett kärnvärde. Saltet har mist sin sälta och det ses fortfarande som en framgång och möjlighet. Sanslöst.
Mest minnesvärt var kanske att en adelsman klev fram och manade presidiet att hindra plebejerna att använda repliken som instrument för att skapa klarhet i framställningarna. Adeln förnekar sig inte och i detta sammanhang ska det enklare kleresiet räknas till plebejerna.
Det vi inte fick fram i årets skolavslutningsdebatt var att Kyrkans närvaro på skolan främst är en närvaro genom elever och lärare. Dessa gestaltar tron på plats.
På kvällen var det seminarier, ett om religionsdialog och ett om religionssociologiska insikter om Svenska kyrkans medlemmar. Jag var på det senare. Bra seminarium med Jonas Bromander och Owe Wikström /hur stavar han Ove?/ Men utsikterna för framtiden ter sig dystra. Jag undrar när krismedvetandet ska infinna sig på allvar hos kyrkomötetets ledamöter. Svaret blir antagligen: när ddet är för sent.
Kyrkans Tidning kom redan i dag och skapade depression. Referatet från frågedebatten fick inte fram poängerna men den som läser sidan 6 kan ana att nämnden kanske lyckades lura kyrkomötet. Det verkar som om problemen i Nice består och kyrkorådets ordförande håller nämnden ansvarig för problemen. Det kan förklara nämndens nervösa agerande i frågedebatten i går.
Den snälle Bertil Murray hade vid förra årets kyrkomöte talat vänligt med några yngre ledamöter från en annan nomineringsgrupp, vars gruppledare då förklarade för Murray att han med sitt agerande höll på att göra dessa de andra omöjliga. Det ville förstås inte Murray, som nog förstod att han i fortsättningern skulle gå fram med en liten klocka i hand att plinga med och därtill ropa "Oren, oren!" Få ting är så fascinerande när det är kyrkomöte som kristendom i praktiken.
Hur debatten i P4 mellan Håkan Sunnliden och Olle Burell avlöpte, har jag inte hunnit kolla. Omkring 15.30 i P4, tror jag den var. Kolla själva.
Nämnden
Nämnden för Svenska kyrkan i utlandet hade att besvara de två frågor som ställts i kyrkomötet, båda av ledamöter från Frimodig kyrka. Utan oss hade det inte blivit någon frågestund. Det hade nog utskottets talesman uppskattat. Nu blev nämligen somligt klart, som nämnden egentligen ville ha oklart.
I anledning av Bertil Murrays fråga sporde jag försiktigt om nämndens företrädare var dogse att ge besked på vilket sätt kyrkoherdetjänsten i en vanlig församling och i en utlandsförsamling skiljer sig åt. Det klara svaret var att en kyrkoherde utomlands har regionchefen som chef. Kyrkoherden är alltså underställd om han/hon jobbar utomlands men är självständig i Sverige - sin egen chef, alltså. En sådan som jag får inte vara kyrkoherde - men kyrkomötet tillåter att jag får ha underhuggartjänster. Alltså skulle jag egentligen ha varit behörig, när jag av Visby domkapitel med instämmande från Överklagandenämnden förklarades obehörig till kyrkoherdetjänsten i Rom. Den saken får väl rättschefen ägna lite tankemöda. Det skulle stimulera henne att få lite funderande kring vad som nu bör göras.
Min egen fråga om den arbetsplatskonflikt i Nice som gjorde att gudstjänstlivet låg för fäfot under sommaren, gillade inte nämnden. Det kan jag förstå. Men tjänstemannen som författat svaret hoppade mellan kategorierna.. Att man i somliga församlingar inte hade någon verksamhet på sommaren togs som argument när man inte fick ha gudstjänster i Nice (fast man ville!) Upprördheten att jag alls nämnt vad som stod i dokumentationen - att saken gälde en arbetsplatskonflikt som beskrivs som en personkonflikt, var inte inter att ta miste på, och sådant hörde inte hemma i kyrkomötet, fick jag veta. Skulle varje liten konflikt hamna i kyrkomötet, skulle mötet få vara samlat 365 dagar, hette det. Den sortens överdrifter berättar väldigt mycket - och borde göda en rejäl misstro mot nämnden och dess företrädare liksom dess tjänstemän. Nu gällde saken faktiskt en konflikt där en nämnd, vars verksamhet sorterar under Kyrkomötet, agerat.
Jag undrade över arbetsplatskonflikten i ljuset av grundläggande teologi om församlingen. Detta bemöttes med Ferlincitatet om teologer som halkar på sin egen tungas halhet. Det är sålunda en vid svenskt universitet och med allmänna medel finansierad teolog som uttrycker sig så. En läkare som föraktar det medicinska hantverket skulle aldrig tala så om den medicinska vetenskapen. Nu gjorde en kontraktsprost och kyrkoherde i Stockholm det. Intresseklubben noterar.
Den som ger kollekt till nämndens verksamhet, måste nog betraktas som slarvig med sina pengar, tänker jag.
Stiftsmiddag var det på kvällen. De tidigare biskoparna i Växjö stift - Wejryd och Thidevall - är tågentusiaster, men fick denna afton se sig slagna av biskop Johansson, som bokat bord på perrongen i Uppsala. Stationshuset har blivit brasserie. Utanför rullade tågsätten på vanligt sätt. Man kunde räkna vagnar och fundera över vart tågen skulle. Underhållande. Wejryd och Thidevall hade nog ha glömt att äta i denna miljö. Biskop Johansson satt med ryggen mot tågen men hade med sitt mer måttliga tågintresse nog hanterat situationen också om han varit omvänd.
Thure Peterssons bok från 1931 var ett fynd inte bara för att boken kostade 10:- utan för att författaren skriver om präst och församling på ett sätt som påminner om Martin Thornton och PO Sjögren på 1950- och 60-talen. Då är Thure Petersson tidigt ute - och bortglömd.
De ungas kyrkomöte bestod av 25 ungdomliga, har jag fått veta. Vilket mandat de hade, vet jag fortfarande inte. Deras synpunkter tas på allvar av Kyrkolivsutskottet. Förbundsstyrelsens representanter sitter vid ett bord i foajén, beredda att ge råd och stöd till kyrkomötets ledamöter. Hur många medlemmar har Svenska kyrkans unga egentligen? Och hur kommer det sig att ett stift beslutat hålla inne anslag till föreningen eftersom stiftsstyrelsen inte riktigt övertygats av det arbete som utförts? Det finns kanske viktigare saker för förbundstsyrelsen göra än att under fyra dagar sitta som experter vid ett bord utanför kyrkomötets plenisal?
I anledning av Bertil Murrays fråga sporde jag försiktigt om nämndens företrädare var dogse att ge besked på vilket sätt kyrkoherdetjänsten i en vanlig församling och i en utlandsförsamling skiljer sig åt. Det klara svaret var att en kyrkoherde utomlands har regionchefen som chef. Kyrkoherden är alltså underställd om han/hon jobbar utomlands men är självständig i Sverige - sin egen chef, alltså. En sådan som jag får inte vara kyrkoherde - men kyrkomötet tillåter att jag får ha underhuggartjänster. Alltså skulle jag egentligen ha varit behörig, när jag av Visby domkapitel med instämmande från Överklagandenämnden förklarades obehörig till kyrkoherdetjänsten i Rom. Den saken får väl rättschefen ägna lite tankemöda. Det skulle stimulera henne att få lite funderande kring vad som nu bör göras.
Min egen fråga om den arbetsplatskonflikt i Nice som gjorde att gudstjänstlivet låg för fäfot under sommaren, gillade inte nämnden. Det kan jag förstå. Men tjänstemannen som författat svaret hoppade mellan kategorierna.. Att man i somliga församlingar inte hade någon verksamhet på sommaren togs som argument när man inte fick ha gudstjänster i Nice (fast man ville!) Upprördheten att jag alls nämnt vad som stod i dokumentationen - att saken gälde en arbetsplatskonflikt som beskrivs som en personkonflikt, var inte inter att ta miste på, och sådant hörde inte hemma i kyrkomötet, fick jag veta. Skulle varje liten konflikt hamna i kyrkomötet, skulle mötet få vara samlat 365 dagar, hette det. Den sortens överdrifter berättar väldigt mycket - och borde göda en rejäl misstro mot nämnden och dess företrädare liksom dess tjänstemän. Nu gällde saken faktiskt en konflikt där en nämnd, vars verksamhet sorterar under Kyrkomötet, agerat.
Jag undrade över arbetsplatskonflikten i ljuset av grundläggande teologi om församlingen. Detta bemöttes med Ferlincitatet om teologer som halkar på sin egen tungas halhet. Det är sålunda en vid svenskt universitet och med allmänna medel finansierad teolog som uttrycker sig så. En läkare som föraktar det medicinska hantverket skulle aldrig tala så om den medicinska vetenskapen. Nu gjorde en kontraktsprost och kyrkoherde i Stockholm det. Intresseklubben noterar.
Den som ger kollekt till nämndens verksamhet, måste nog betraktas som slarvig med sina pengar, tänker jag.
Stiftsmiddag var det på kvällen. De tidigare biskoparna i Växjö stift - Wejryd och Thidevall - är tågentusiaster, men fick denna afton se sig slagna av biskop Johansson, som bokat bord på perrongen i Uppsala. Stationshuset har blivit brasserie. Utanför rullade tågsätten på vanligt sätt. Man kunde räkna vagnar och fundera över vart tågen skulle. Underhållande. Wejryd och Thidevall hade nog ha glömt att äta i denna miljö. Biskop Johansson satt med ryggen mot tågen men hade med sitt mer måttliga tågintresse nog hanterat situationen också om han varit omvänd.
Thure Peterssons bok från 1931 var ett fynd inte bara för att boken kostade 10:- utan för att författaren skriver om präst och församling på ett sätt som påminner om Martin Thornton och PO Sjögren på 1950- och 60-talen. Då är Thure Petersson tidigt ute - och bortglömd.
De ungas kyrkomöte bestod av 25 ungdomliga, har jag fått veta. Vilket mandat de hade, vet jag fortfarande inte. Deras synpunkter tas på allvar av Kyrkolivsutskottet. Förbundsstyrelsens representanter sitter vid ett bord i foajén, beredda att ge råd och stöd till kyrkomötets ledamöter. Hur många medlemmar har Svenska kyrkans unga egentligen? Och hur kommer det sig att ett stift beslutat hålla inne anslag till föreningen eftersom stiftsstyrelsen inte riktigt övertygats av det arbete som utförts? Det finns kanske viktigare saker för förbundstsyrelsen göra än att under fyra dagar sitta som experter vid ett bord utanför kyrkomötets plenisal?
tisdag 25 oktober 2011
Skolavslutning i kyrkan
Man kan på nätet läsa Kyrkolivsutskottets betänkande 2011:9. Motionärerna ville ha "ett dikussionsunderlag eller liknande" när det handlar om skolavslutningar iu kyrkan och detta bifaller utskottet. Så har ocklså lobbyisterna som kallar sig "De ungas kyrkomöte 2011" gett sitt stöd. Ingen har frågat hur många som var på detta kyrkomöte, hur de valts och vilka de representerar - men det är detaljer i marginalen uppenbarligen. Här vandras så bibliskt i tro, inte i åskådning. Vi ska tro att de är många, insiktsfulla och framtid!
Vad ska diskussionen handla om? Utskottet redovisar läget: Den 1 juli 2011 trädde en ny skollag i kraft. Den tillåter inte några konfessionella inslag i den kommunala skolans undervisning och utbildning. Nähä. Då är saken klar. En präst, som kallas in, ska väl inte kunna uppfattas som något annat än ett konfessionellt inslag - på samma sätt som en imam skule uppfattas så? Och själva kyrkorummet liksom "Den blomstertid nu kommer"!
"Det finns ändå möjlighet att förlägga skolavslutningar till kyrkan" - ja, möjlighet eller risk. Förutsättnmingen är "att tonvikten ligger på traditioner, högtidlighet och den gemensamma samvaron". Detta betyder för varje insiktsfull materialist att lagtsiftaren vet 1. att stora och mysiga lokaler råder det brist på - men kyrkorna finns och 2. mysighetsfaktorn kan utnyttjas. Hur kul är egentligen detat att höra för en präst som haft ett hundratal skolavslutningar både i kyrkor coh skolaulor? Skötte vi uppgiften så uselt? Tänker prästen dystert.
Saken är emellertid klar och handlar mindre om uselt genomförda uppgifter och mer om principer. Vid skolavslutningen ska inslag som bön, trosbekännelse och välsignelse inte förekomma. Men detta är precis sådant jag som präst ägnar mig åt i kyrkorummet. Saken är eländig. Vem skulle vilja säga till en bilmekaniker att han/hon får vara i verkstaden när folk kommer dit - men inte laga bilar? Och hur skulle en yrkeskunnig bilmekaniker uppfatta den saken? Som kränkande.
Vad ska sålunda diskuteras? Lagstiftaren har bestämt sig - och därmed oss.Jag har som präst ingenting på den kommunala skolans avslutningar att göra. Det är situationen. Skolan har gjort slut med Kyrkan och varför ska de kyrkliga då springa kring, som tonåringar som vägrar inse läget? Visserligen var det den svenska kyrkans prästerskap som såg till att det blev skola för folket - men denna lilla omständighet glömmer vi just nu.
Nu kommer diskussionsmaterialet att beslutas om, en grupp som jobbar med det tillsättas och sedan ska alltså diskussionen börja. Hur lång tid tar det? Och jag tänker:De politiska partierrna röstar igenom den aktuella skollagen och röstar sedan fram frågan om "ett diskussionsunderlag eller likvärdigt material". Det är lite sjukt. Bara det förhållandet att de kyrkliga vägrar inse situationen är sjukare. Sekulariseringen ska genomföras. Det är i grunden det politiska programmet i landet.
Vad ska diskussionen handla om? Utskottet redovisar läget: Den 1 juli 2011 trädde en ny skollag i kraft. Den tillåter inte några konfessionella inslag i den kommunala skolans undervisning och utbildning. Nähä. Då är saken klar. En präst, som kallas in, ska väl inte kunna uppfattas som något annat än ett konfessionellt inslag - på samma sätt som en imam skule uppfattas så? Och själva kyrkorummet liksom "Den blomstertid nu kommer"!
"Det finns ändå möjlighet att förlägga skolavslutningar till kyrkan" - ja, möjlighet eller risk. Förutsättnmingen är "att tonvikten ligger på traditioner, högtidlighet och den gemensamma samvaron". Detta betyder för varje insiktsfull materialist att lagtsiftaren vet 1. att stora och mysiga lokaler råder det brist på - men kyrkorna finns och 2. mysighetsfaktorn kan utnyttjas. Hur kul är egentligen detat att höra för en präst som haft ett hundratal skolavslutningar både i kyrkor coh skolaulor? Skötte vi uppgiften så uselt? Tänker prästen dystert.
Saken är emellertid klar och handlar mindre om uselt genomförda uppgifter och mer om principer. Vid skolavslutningen ska inslag som bön, trosbekännelse och välsignelse inte förekomma. Men detta är precis sådant jag som präst ägnar mig åt i kyrkorummet. Saken är eländig. Vem skulle vilja säga till en bilmekaniker att han/hon får vara i verkstaden när folk kommer dit - men inte laga bilar? Och hur skulle en yrkeskunnig bilmekaniker uppfatta den saken? Som kränkande.
Vad ska sålunda diskuteras? Lagstiftaren har bestämt sig - och därmed oss.Jag har som präst ingenting på den kommunala skolans avslutningar att göra. Det är situationen. Skolan har gjort slut med Kyrkan och varför ska de kyrkliga då springa kring, som tonåringar som vägrar inse läget? Visserligen var det den svenska kyrkans prästerskap som såg till att det blev skola för folket - men denna lilla omständighet glömmer vi just nu.
Nu kommer diskussionsmaterialet att beslutas om, en grupp som jobbar med det tillsättas och sedan ska alltså diskussionen börja. Hur lång tid tar det? Och jag tänker:De politiska partierrna röstar igenom den aktuella skollagen och röstar sedan fram frågan om "ett diskussionsunderlag eller likvärdigt material". Det är lite sjukt. Bara det förhållandet att de kyrkliga vägrar inse situationen är sjukare. Sekulariseringen ska genomföras. Det är i grunden det politiska programmet i landet.
måndag 24 oktober 2011
Klockan 4 idag på morgonen
Klockan 4 idag på morgonen ringde väckarklockan och jag hasade mig ur sängen för att hämta tidningar, fixa enkel frukost, utföra så kallade morgonbestyr i övrigt samt sätt mig i bilen för att köra till Kalmar. Det tar en timme av ständig vaksamhet. Rådjur finns det gott om på norra Öland. Parkera biolen på Kalmar flygplats, uppröras över höga parkeringskostnader, dumpa en väska hos den vänliga flygplatspersonalen, säkerhetskontrolleras (ser jag verkligen talibanliknande ut?) samt beväpna mig med ett par tidningar innan planet lyfter, frukosten serveras och man kan knoppa in för 10 minuters obekväm dvala. Därefter via bagageutlämningen till den taxi resebyrån skaffat (med taxichaufför som växt upp i Färjestaden på Öland). Till hotell Linné i Uppsala och sedan kyrkostyrelse. Inte konstigt att livet kändes segt på eftermiddagen men vad gör man inte för den heliga saken?
Det ska alltså fortsättas med kyrkomötet. De två frågorna från Frimodig kyrka ska besvaras och sedan ska motioner och skrivelser avhandlas. Konstigt att det inte går att gfå till frågor och en fri debattform. Motionsskrivandet kostar tusentals kronor. Helt idiotiska förslag ska hanteras som vore de kloka och helt idiotiska formuleringar i utsjottets text ska uppfattas vara utskottets goda betänkande. Det hela är närmast sanslöst. Men det ska man inte låtsas om. Att de gängse referenserna ska ges, vet vi också. Inte minst till barn och ungdomar, som är så viktiga. Om därmed avses Svenska Kyrkans Unga vet jag inte men befruktar, som gubben, det värsta. Ingen vågar öppet tala om det som sägs i mer slutna rum - de kyrkliga ungdomar rymmer en stor andel sammanträdesteknokrater som kompletteras med unga som inte riktigt plats någon annanstans. Nördfaktorn kan understundom vara påtagligt hög. Och en hoper ungdomar väljer att inte tillbringa sin tid bland sammanträdesfreaker och nördar, har jag fått för mig. Men det ska vi inte låtsas om.
Jag har läst utskottsbetänkandena. Det är inte bekymmersfritt, alltså. Så mycken intellektuell oredlighet i språklig oformlighet det finns i den fallna världen! Kyrkomötet demonstrerar förhållandet. Borde inte kyrkomötet fälla domen över sig självt, medge den naturliga viljans förvändhet, förklara sig fullkomligt bankrutt och kapitulera inför Gud på nåd och onåd? Jag anknyter, som ni kan se, till Thure Petersons kyrkotankar i den lilla boken Den heliga lågan (SKDB, Stockholm 1931, s 95). Men jag är inte mer uppgiven än att jag kan följa den tardition som bjuder att man i vart fall någon gång ska äta en black-and-white hos våra vänner invandrarna. Det ska bli pilsner också. Traditionen igen. I afton ska jag försöka fundera ut vad ordet "dogse" betyder. Vem är "dogse" till ett värv - betyder det "byxad", månne?
Omsider ska jag inte hasa utan hasta till hotellsängen. Jag ska tänka dolska tankar om belysningsarkitekterna som inreder svenska hotellrum. De har inte sett till att sängen fungerar som läsplats. Hur kan man? Alltså ägnade jag mig åt att se reprisen på gudstjänsten från pingstkyrkan i Västra Frölunda där en herr Larsson bad Ulf Lundell om ursäkt på mina vägnar - alla prästers och pastorers - för att vi klätt evangeliet i tråkighet. Mitt mandat att be om ursäkt hade inte Larsson. Hur fick han för sig det? Och dålig dansbandsmusik som låtar med andligt stuk på det hela - Gud måste stå ut med mycket. Först på söndagen detta i Västra Frölund och sedan kyrkomöte i Uppsala.
Det ska alltså fortsättas med kyrkomötet. De två frågorna från Frimodig kyrka ska besvaras och sedan ska motioner och skrivelser avhandlas. Konstigt att det inte går att gfå till frågor och en fri debattform. Motionsskrivandet kostar tusentals kronor. Helt idiotiska förslag ska hanteras som vore de kloka och helt idiotiska formuleringar i utsjottets text ska uppfattas vara utskottets goda betänkande. Det hela är närmast sanslöst. Men det ska man inte låtsas om. Att de gängse referenserna ska ges, vet vi också. Inte minst till barn och ungdomar, som är så viktiga. Om därmed avses Svenska Kyrkans Unga vet jag inte men befruktar, som gubben, det värsta. Ingen vågar öppet tala om det som sägs i mer slutna rum - de kyrkliga ungdomar rymmer en stor andel sammanträdesteknokrater som kompletteras med unga som inte riktigt plats någon annanstans. Nördfaktorn kan understundom vara påtagligt hög. Och en hoper ungdomar väljer att inte tillbringa sin tid bland sammanträdesfreaker och nördar, har jag fått för mig. Men det ska vi inte låtsas om.
Jag har läst utskottsbetänkandena. Det är inte bekymmersfritt, alltså. Så mycken intellektuell oredlighet i språklig oformlighet det finns i den fallna världen! Kyrkomötet demonstrerar förhållandet. Borde inte kyrkomötet fälla domen över sig självt, medge den naturliga viljans förvändhet, förklara sig fullkomligt bankrutt och kapitulera inför Gud på nåd och onåd? Jag anknyter, som ni kan se, till Thure Petersons kyrkotankar i den lilla boken Den heliga lågan (SKDB, Stockholm 1931, s 95). Men jag är inte mer uppgiven än att jag kan följa den tardition som bjuder att man i vart fall någon gång ska äta en black-and-white hos våra vänner invandrarna. Det ska bli pilsner också. Traditionen igen. I afton ska jag försöka fundera ut vad ordet "dogse" betyder. Vem är "dogse" till ett värv - betyder det "byxad", månne?
Omsider ska jag inte hasa utan hasta till hotellsängen. Jag ska tänka dolska tankar om belysningsarkitekterna som inreder svenska hotellrum. De har inte sett till att sängen fungerar som läsplats. Hur kan man? Alltså ägnade jag mig åt att se reprisen på gudstjänsten från pingstkyrkan i Västra Frölunda där en herr Larsson bad Ulf Lundell om ursäkt på mina vägnar - alla prästers och pastorers - för att vi klätt evangeliet i tråkighet. Mitt mandat att be om ursäkt hade inte Larsson. Hur fick han för sig det? Och dålig dansbandsmusik som låtar med andligt stuk på det hela - Gud måste stå ut med mycket. Först på söndagen detta i Västra Frölund och sedan kyrkomöte i Uppsala.
söndag 23 oktober 2011
Identiteten
Jag fick en förfrågan om att skriva om Ingmar Ström till Svenskt Biografiskt Lexikon ich alltså anledning att läsa om och kolla vad han skrivit och hur han agerat. Det var en nyttig läsning. Jag kan förstå Strölm bitvis ochj på andra områden ter sig hans teologi och hans aktioner mest egendomliga. Det var så mycket han hade - och så mycket han saknade. I artikeln kan förståps bara ett begränsat urval komma. Vecko-Journalens uppgift att Ingmar Ström offentligen bekänt att han inte var någvon trogen kyrkobesökare, kanske ska in här i stället. "Vad ska du i kyrkan att göra? Själv blir jag så upprörd över vad prästen säger att jag inte blir människa på timmar efteråt. När jag hör vad vissa präster står och lallar om Kristus känns det som om någon skulle smädat min hustru offentligt!"
Jag kan förstå - och ändå inte. Om han på framträdande poster i Svenska kyrkan vet detta och ingenting gör - vad ska man säga om det? Eller ville han genom det arbete den s k socialetiska dlegationen utförde verkligen förändra - men förmådde inte? När han blev biskop, fattade han att problemen var värre än han anat. Trots att han varit direktor vid Centralrådet - det som skulle vara Svenska kyrkans vapensmedja för både församlingsarbete och evangelisation. Var det oförmågan då, som ger dagens så kallade läge? Ström redovisar ju också att han prästvigt olämpliga - men dessa de olämpliga är väl fortfarande i några fall i kyrkotjänst? Så vad med olämpligheten?
Ta Älvsjömässans "Underbara barn" som exempel. Där var stiftskansliet i Stockholm och några församlingar med. "Dopet är ett sätt att välkomna det nya livet till familjen och till församlingen men också in i den världsvida kyrkan. Dessutom tycker jag dopet är ett tillfälle till fest och party" säger stiftsadjunkten med ansvar för barbn- och ungdomsarvete till Stockholms stifts informationsblad Horisont. Jag antar att tankegången främst ska förstås som ett led i en marknadsanpassning - det som medlemmarna efterfrågar ska erbjudas. Dopet i denna tappning är vad många i decennier velat ha. Och fått!!!
Har detta med Ingmar Ström at göra? Ja, på så vis att han satt i positioner där han visade sig inte kunna förändra - men satt kvar. Han hade bestämt sig för en utmönstringspolitik som skulle förnya Svenska kyrkan - och den visar sig nu brutalt ha fungerat som ett led i att sekularisera Svenska kyrkan. Ville han verkligen det? Kan det vara så, att man gör rent hus med förnyelsen när man gör rent hus med Kyrkans tradition?
Fredag-lördag var det läger för drabanter /ungdomsledare/ i prästgården. Övernattning på golvet, samtalsgrupper och lite torra föreläsningar samt käk till 16 personer. Livet har sina poänger. Men den sortens liv var Ingmar Ström främmande för. Han stod aldrig i köket och lagade mat till ungdomar med ungdomar i kombination med undervisning och bedjande. Hur formade denna icke-erfarenhet Svenska kyrkan? Och finns det något som skapar kyrkokärlek i det vi gör när vi vill låta Kyrkans tradition förnya?
Jag kan förstå - och ändå inte. Om han på framträdande poster i Svenska kyrkan vet detta och ingenting gör - vad ska man säga om det? Eller ville han genom det arbete den s k socialetiska dlegationen utförde verkligen förändra - men förmådde inte? När han blev biskop, fattade han att problemen var värre än han anat. Trots att han varit direktor vid Centralrådet - det som skulle vara Svenska kyrkans vapensmedja för både församlingsarbete och evangelisation. Var det oförmågan då, som ger dagens så kallade läge? Ström redovisar ju också att han prästvigt olämpliga - men dessa de olämpliga är väl fortfarande i några fall i kyrkotjänst? Så vad med olämpligheten?
Ta Älvsjömässans "Underbara barn" som exempel. Där var stiftskansliet i Stockholm och några församlingar med. "Dopet är ett sätt att välkomna det nya livet till familjen och till församlingen men också in i den världsvida kyrkan. Dessutom tycker jag dopet är ett tillfälle till fest och party" säger stiftsadjunkten med ansvar för barbn- och ungdomsarvete till Stockholms stifts informationsblad Horisont. Jag antar att tankegången främst ska förstås som ett led i en marknadsanpassning - det som medlemmarna efterfrågar ska erbjudas. Dopet i denna tappning är vad många i decennier velat ha. Och fått!!!
Har detta med Ingmar Ström at göra? Ja, på så vis att han satt i positioner där han visade sig inte kunna förändra - men satt kvar. Han hade bestämt sig för en utmönstringspolitik som skulle förnya Svenska kyrkan - och den visar sig nu brutalt ha fungerat som ett led i att sekularisera Svenska kyrkan. Ville han verkligen det? Kan det vara så, att man gör rent hus med förnyelsen när man gör rent hus med Kyrkans tradition?
Fredag-lördag var det läger för drabanter /ungdomsledare/ i prästgården. Övernattning på golvet, samtalsgrupper och lite torra föreläsningar samt käk till 16 personer. Livet har sina poänger. Men den sortens liv var Ingmar Ström främmande för. Han stod aldrig i köket och lagade mat till ungdomar med ungdomar i kombination med undervisning och bedjande. Hur formade denna icke-erfarenhet Svenska kyrkan? Och finns det något som skapar kyrkokärlek i det vi gör när vi vill låta Kyrkans tradition förnya?
fredag 21 oktober 2011
Kritiserad kyrkresa
"Utvalda präster" (finns det några andra? DS) ska få åka till Israel. Jag vet inte riktigt hur det är med utvaldheten. Prästerna söder om Kalmar och prästerna på södra Öland ska fara iväg tillsammans med kyrkporådsordförandena och tala strategi med biskopen. Två kyrkopolitiker i Södermöre har reserverat sig. Det ska jag strax återkomma till. Problemet är, som jag ser det, att det mesta slirar.
Visst kan man tala strategier och visst kan man resa med biskopen till Israel. Nu har det för prästerna begärts stipendier från Oscar Sjöfors fond. Den är en donation till förmån för manliga präster samt kristendomslärare i Växjö stift och utdelar ena året pengar till utsmyckning av kykor, det andra resestipendier. Avsikten för Oscar Sjöfors var att dessa rersor företrädesvis skulle vara resor till Det Heliga Landet. Prästerna skulle skaffa sig mer kunskap om bibliska platser och förhållanden, helt enkelt. Avsikten var inte att stödja strategikonferenser. Det kan man betala med utdebiterade medel, inte gåvomedel destinerade till annat.
Biskopen är ändå i Jerusalem när resenärerna kommer. Han kan ge resenärerna några timmar en eftermiddag (eller en förmiddag?) Att upprepa påståendet att man har en strategikonferens med biskopen är att tänja på sanningen. Vad har man egentligen?
Kostnaden för en vecka är 180 000 för elva personer, säger kyrkoherden Graaf. 52 000 har man fått från fonden. Men bara för de manliga prästerna förstås. Oscar Sjöfors var inte anhängare av 1958 års reform. Det triggar till en reservation. En Allan Johansson säger till tidningen Barometern: "Bidraget går bara till manliga präster, vilket är diskriminerande. En kvinnlig präst är med men hennes resa betalas av oss." Johanssons slutsats blir att resan inte är i linje med en demokratisk folkkyrka.
Nu var väl lektor Sjöfors alldeles fri att bestämma vem han vill ska få hans gåva. Man kunde tänka sig att alla varit glada och euforiskt betalat den kvinnliga prästens kostnader i insikt att X antal präster fått rejält med pengar för sitt deltagande. Om det nu stod klart vad man åker till. Strategikonferens är inte vad Oscar Sjöfors tänkte sig - och inte heller vad som söktes av fonden. Där talas det om en resa till Israel. Det är först när man kommer till lokalplanet och det ska kyrkokommunmala medel till som det talas om strategiarbete. Från stiftet söktes först strukturpengar - och stiftsstyrelsen sa nej. Det var då jag upptäckte att man sökte pengar till samma konferens med olika argument, beroende på vem som skulle betala.
Behövs då inte strategikonferensen? Jo, sannolikt. Är det inte bra om präster och förtroendevalda vidgar sina horisonter genom besök i Jerusalem? Det tror jag det. Som Oscar Sjöfors också tänkte. Men blandandet av argument - dribblandet - stör mig. Saken finansieras i Södermöre genom att man plockar från olika konton. Det stör uppenbarligen reservanterna - som kanske inte reserverat sig utan mer skrivit en protokollsanteckning, tidningsreferatet är oklart på den punkten. Det kan bero på att plockandet gått administrativt till och inte varit ett beslutsärende. Jag vet inet. Administrativt kan en del företas, som vi alla känner till. Det står emellertid alldeles klart de skrivande uppfattar att programmet mer ser ut som en ordinär turistresa i Israel för det finns inte mycket tid avsatt till samtal om srukturförändringar. Då kommer väl skattefogden och taxerar fölr nöjet, fruktar jag.
Kanske är det så som kritikerna menar. Kanske inte. Men kyrkoherde Graaf försvarar konferensen. Man arbetar fram en pedagogisk modell som man ska arbeta med i framtiden, får vi veta. "Det är inget konstigt med det, så arbetar man ju inom de flesta företag eller inom regeringen." Det sista var bra. I Södermöre och på södra Öland arbetar man som regeringen. Resultatet blir en pedagogisk modell som man ska arbeta med i framtiden. Kanske är det inte konstigt. Fast lite. Och turerna kring det hela ter sig faktriskt också konstiga.
Visst kan man tala strategier och visst kan man resa med biskopen till Israel. Nu har det för prästerna begärts stipendier från Oscar Sjöfors fond. Den är en donation till förmån för manliga präster samt kristendomslärare i Växjö stift och utdelar ena året pengar till utsmyckning av kykor, det andra resestipendier. Avsikten för Oscar Sjöfors var att dessa rersor företrädesvis skulle vara resor till Det Heliga Landet. Prästerna skulle skaffa sig mer kunskap om bibliska platser och förhållanden, helt enkelt. Avsikten var inte att stödja strategikonferenser. Det kan man betala med utdebiterade medel, inte gåvomedel destinerade till annat.
Biskopen är ändå i Jerusalem när resenärerna kommer. Han kan ge resenärerna några timmar en eftermiddag (eller en förmiddag?) Att upprepa påståendet att man har en strategikonferens med biskopen är att tänja på sanningen. Vad har man egentligen?
Kostnaden för en vecka är 180 000 för elva personer, säger kyrkoherden Graaf. 52 000 har man fått från fonden. Men bara för de manliga prästerna förstås. Oscar Sjöfors var inte anhängare av 1958 års reform. Det triggar till en reservation. En Allan Johansson säger till tidningen Barometern: "Bidraget går bara till manliga präster, vilket är diskriminerande. En kvinnlig präst är med men hennes resa betalas av oss." Johanssons slutsats blir att resan inte är i linje med en demokratisk folkkyrka.
Nu var väl lektor Sjöfors alldeles fri att bestämma vem han vill ska få hans gåva. Man kunde tänka sig att alla varit glada och euforiskt betalat den kvinnliga prästens kostnader i insikt att X antal präster fått rejält med pengar för sitt deltagande. Om det nu stod klart vad man åker till. Strategikonferens är inte vad Oscar Sjöfors tänkte sig - och inte heller vad som söktes av fonden. Där talas det om en resa till Israel. Det är först när man kommer till lokalplanet och det ska kyrkokommunmala medel till som det talas om strategiarbete. Från stiftet söktes först strukturpengar - och stiftsstyrelsen sa nej. Det var då jag upptäckte att man sökte pengar till samma konferens med olika argument, beroende på vem som skulle betala.
Behövs då inte strategikonferensen? Jo, sannolikt. Är det inte bra om präster och förtroendevalda vidgar sina horisonter genom besök i Jerusalem? Det tror jag det. Som Oscar Sjöfors också tänkte. Men blandandet av argument - dribblandet - stör mig. Saken finansieras i Södermöre genom att man plockar från olika konton. Det stör uppenbarligen reservanterna - som kanske inte reserverat sig utan mer skrivit en protokollsanteckning, tidningsreferatet är oklart på den punkten. Det kan bero på att plockandet gått administrativt till och inte varit ett beslutsärende. Jag vet inet. Administrativt kan en del företas, som vi alla känner till. Det står emellertid alldeles klart de skrivande uppfattar att programmet mer ser ut som en ordinär turistresa i Israel för det finns inte mycket tid avsatt till samtal om srukturförändringar. Då kommer väl skattefogden och taxerar fölr nöjet, fruktar jag.
Kanske är det så som kritikerna menar. Kanske inte. Men kyrkoherde Graaf försvarar konferensen. Man arbetar fram en pedagogisk modell som man ska arbeta med i framtiden, får vi veta. "Det är inget konstigt med det, så arbetar man ju inom de flesta företag eller inom regeringen." Det sista var bra. I Södermöre och på södra Öland arbetar man som regeringen. Resultatet blir en pedagogisk modell som man ska arbeta med i framtiden. Kanske är det inte konstigt. Fast lite. Och turerna kring det hela ter sig faktriskt också konstiga.
torsdag 20 oktober 2011
Personligt
Linda och jag förlovade oss i all stillhet i september. Östrans redaktör i Borgholm ringde i måndags för hon hade hört ett rykte - och jag svarade att det hela väl närmast var privat. På tisdagen kom artikeln i tidningen med besked att jag tyckte att det var privat. Ölandsbladet sporde på mejl om det fanns något att tillägga - och jag svarade "egentligen inte", vilket väl var ett korrekt svar. Sedan körde det igång med kvällspress, tv och radio på temat att jag förlovat mig med en kvinnlig präst. Inte att en kvinnlig präst förlovat sig med mig - eller - vilket kanske varit det korrekta - att vi förlovat oss.
Men vilken är nyheten? Att det är som vi sagt i alla tider - att man kan tycka om varandra även om man tycker olika? Att man borde kunna hitta fungerande relationer där det finns respekt för olika uppfattningar utan att därför köra över någon - dvs just det Svenska kyrkan inte förmår? Att det bästa sättet att stödja kvinnliga präster är att sakligt besvara frågor och röja undan invändningar mot beslutet 1958?
Jag påminner gärna om att kyrkomötet 1957 sa nej till förslaget om kvinnliga präster, regeringen därefter inte respekterade detta nej utan la fram förslaget kyrkomötet avvisat för riksdagen, som sa ja, varpå ett nytt kyrkomöte valdes - som sa ja! Jag påminner lika gärna om att de ekumeniska konsultationer som skulle genomföras, aldrig genomfördes och att de böcker som publicerades 1958 kom på sommaren och inte påverkade vilka som skulle väljas till kyrkomötet. Biskoparnas förberedelsematerial har jag läst. Den ende, ENDE, som tog uppgiften på allvar var Bo Giertz. Hans material till biskopsmötet har därefter publicerats tre gånger om. (man kan läsa om det i boken Förnyarna, som jag skrev). Den enkla förklaringen är den att ett politiskt beslut ersatte den teologiska reflektionen. 1963 fick biskop Borgenstierna biskopsmötet att tillsätta en bibelkommission. Den var klar 1970 och publicerade boken Bibelsyn och bibelbruk. Jag kan inte se annat än den boken underminerar beslutet 1958. Det borde, intellektuellt sett, vara rätt katastrofalt - med andra ord, De kvinnliga prästerna, just de kvinnliga prästerna, vore värda ett bättre underlag för ett beslut som fakiskt ska tänkas vara en Guds egen ordning. Visa det då! Att boken Kyrklig Splittring skrev för att också ge material till Svenska kyrkans fortsatta hanterandet av en konfliikt och inte bara en docentur till författaren, kan jag också påpeka.
Till allt detta kommer ett genomförande av reformen som enklast sammanfattas "med lögnen som vapen och sveket som verktyg." Saken kulminerar med ett kodifierat prästvigningsstopp - nämligen av dem som iunte svär på nyordningen. Det förbereddes bl a genom att Anders Wejryd i Växjö stift avvisade de prästkandidater som redan var av stiftet antagna. Till sist står det klart i kyrkoordningen att Gud inte får kalla sådana till präster. Befordringsstoppet är sedan länge etablerat men kodifierat i samma heliga text - Kyrkoordningen!
Ingen av de nuvarande biskoparna har tidigare än jag gått till högmässa där en kvinnlig präst varit celebrant. Ingen. Få av de tidigare också - Christina Odenberg, tror jag. Caroline Krook? Mitt problem var och är att när jag skulle försvara ämbetsreformen och läste på, så såg jag hur det var. På Yngve Kalins hemisda kan man ta fram domprosten Johanssons memorablier. kalin.nu Så gick det i all sin enfald alltså till! Nils Johanssons text får inte läsas i eller i närheten av stall. Hästar kan sätta av i sken då.
Under alla år har bilden av kvinnohatare spridits. Jag kan hänvisa till boken Värstingkristna i drevet, där jag åstadkom en liten uppsats. Men varför det, förresten? Just detta att läsa på och fundera kritiskt är tabu i frågan om kvinnor som präster. Varför det? Svaret är självklart. Så fort man börjar granska saken, blir det problem. Och, som sagt, de kvinnliga prästerna är värda något bättre. Det är motståndarna som egentligen tar deras kallelse på allvaroch just därför ställer frågorna och för fram invändningarna. Begåvade fattar det. Medlöparna gör inte det - de gör som mest karriär och det är vackert så. Det behöver man inte ens vara begåvad för att fatta.
Men vilken är nyheten? Att det är som vi sagt i alla tider - att man kan tycka om varandra även om man tycker olika? Att man borde kunna hitta fungerande relationer där det finns respekt för olika uppfattningar utan att därför köra över någon - dvs just det Svenska kyrkan inte förmår? Att det bästa sättet att stödja kvinnliga präster är att sakligt besvara frågor och röja undan invändningar mot beslutet 1958?
Jag påminner gärna om att kyrkomötet 1957 sa nej till förslaget om kvinnliga präster, regeringen därefter inte respekterade detta nej utan la fram förslaget kyrkomötet avvisat för riksdagen, som sa ja, varpå ett nytt kyrkomöte valdes - som sa ja! Jag påminner lika gärna om att de ekumeniska konsultationer som skulle genomföras, aldrig genomfördes och att de böcker som publicerades 1958 kom på sommaren och inte påverkade vilka som skulle väljas till kyrkomötet. Biskoparnas förberedelsematerial har jag läst. Den ende, ENDE, som tog uppgiften på allvar var Bo Giertz. Hans material till biskopsmötet har därefter publicerats tre gånger om. (man kan läsa om det i boken Förnyarna, som jag skrev). Den enkla förklaringen är den att ett politiskt beslut ersatte den teologiska reflektionen. 1963 fick biskop Borgenstierna biskopsmötet att tillsätta en bibelkommission. Den var klar 1970 och publicerade boken Bibelsyn och bibelbruk. Jag kan inte se annat än den boken underminerar beslutet 1958. Det borde, intellektuellt sett, vara rätt katastrofalt - med andra ord, De kvinnliga prästerna, just de kvinnliga prästerna, vore värda ett bättre underlag för ett beslut som fakiskt ska tänkas vara en Guds egen ordning. Visa det då! Att boken Kyrklig Splittring skrev för att också ge material till Svenska kyrkans fortsatta hanterandet av en konfliikt och inte bara en docentur till författaren, kan jag också påpeka.
Till allt detta kommer ett genomförande av reformen som enklast sammanfattas "med lögnen som vapen och sveket som verktyg." Saken kulminerar med ett kodifierat prästvigningsstopp - nämligen av dem som iunte svär på nyordningen. Det förbereddes bl a genom att Anders Wejryd i Växjö stift avvisade de prästkandidater som redan var av stiftet antagna. Till sist står det klart i kyrkoordningen att Gud inte får kalla sådana till präster. Befordringsstoppet är sedan länge etablerat men kodifierat i samma heliga text - Kyrkoordningen!
Ingen av de nuvarande biskoparna har tidigare än jag gått till högmässa där en kvinnlig präst varit celebrant. Ingen. Få av de tidigare också - Christina Odenberg, tror jag. Caroline Krook? Mitt problem var och är att när jag skulle försvara ämbetsreformen och läste på, så såg jag hur det var. På Yngve Kalins hemisda kan man ta fram domprosten Johanssons memorablier. kalin.nu Så gick det i all sin enfald alltså till! Nils Johanssons text får inte läsas i eller i närheten av stall. Hästar kan sätta av i sken då.
Under alla år har bilden av kvinnohatare spridits. Jag kan hänvisa till boken Värstingkristna i drevet, där jag åstadkom en liten uppsats. Men varför det, förresten? Just detta att läsa på och fundera kritiskt är tabu i frågan om kvinnor som präster. Varför det? Svaret är självklart. Så fort man börjar granska saken, blir det problem. Och, som sagt, de kvinnliga prästerna är värda något bättre. Det är motståndarna som egentligen tar deras kallelse på allvaroch just därför ställer frågorna och för fram invändningarna. Begåvade fattar det. Medlöparna gör inte det - de gör som mest karriär och det är vackert så. Det behöver man inte ens vara begåvad för att fatta.
tisdag 18 oktober 2011
Slappsvansar
Nästa vecka återupptas kyrkomötet och på fredag läggs frågorna till frågedebatten ut på nätet. Riksdagen har en allmänpolitisk debatt och frågestunder. Kyrkomötet fick aldrig till sina allmänkyrkliga debatter - de blev monologer - och då återstår frågedebatten, där ledamöterna kan fundera över vad som hänt eller inte hänt och ta upp ämnen som alla kan få ha en synpunkt om. Frågedebatten är nämligen en debatt där inte bara den frågande och den svarande kan delta. Korta inlägg kan ge en idérik debatt. Tänktes det.
I år ska kyrkomötet på tisdag ägna sig åt två frågor. Det betyder att en knapp procent av ledamöterna orkat undra över något. Denna knappa procent utgörs av Frimodig kyrkas gruppledare Bertil Murray och den vice gruppledaren, som är jag själv.
Bertil undrar över hur Nämnden för Svenska kyrkan i utlandet kan besluta att en församling upphör att vara en utlandsförsamling i Svenska kyrkan - för när människor församlas för att fira gudstjänst är de en församling. Ordföranden ska svara. Han ska också svara på min fråga om församlingen i Nice, som efter en arbetspklatskonflikt drabbades av beslutet att några gudstjänster inte skulle firas i församlingen. Det kristtrogna folket hänvisades till den anglikanska församlingen, fast alla inte förstod engelska. Den debatten lovar också att bli något.
Kyrkostyrelen då? Inte en fråga. Inte en enda. Hade jag haft lätt att bli upprörd, hade jag blivit det nu. Det borde ändå finnas många frågor att driva. Är det så att de människor som väljs in i kyrkomötet inte har några idéer eller frågor för det kyrkliga livet? Eller har alla konstaterat att kyrkomötet är en nullitet?Några gitter skriva motioner, som regelmässigt ska avslås. Då har i alla fall kyrkomötesapparaten haft något att ägna sig åt. Eller har kommunikationen till Kyrkans Hus havererat så att det egentligen finns massor med frågor? Jag vågar inte tänka tanken att någon av Frimodig kyrkas anhängare helt enkelt snappat upp frågorna till frågedebatten från alla andra - och slängt dem? Kan överstelöjtnanterna Olofsson och Salander ha varit i farten och kollat inkommande e-post till kyrkomötet och tubbat någon posttjänsteman att göra en sorteringsinsats? Det kanske är enkelt. Ingen kanske har anledning skicka brev till Kyrkans Hus i annat fall? Men jag medger att jag inte vet. På tisdag vet vi när de som inte fått fram sina frågor protesterar. Protesterar ingen, vet vi också - och då går våra vänner överstelöjtnanterna fria även om ingen hittilkls lyckas komma åt dem, skickliga signalspanare som de är (men minns att Smålandspostens chefredaktör en afton ringde och ville förmå mig att avslöja dem!)
Ett vet jag: Frimodig kyrkas representanter svarar för hela frågestunden. Hade inte Frimodig kyrka ställt upp i valet, hade det inte blivit någon frågestund i år! Slutsatsen drar var och en. Lämpligast dras den vid nästa val till kyrkomötet.
Var nu lite vaksamma på vilka som svarar att frågestunden inte är viktig. De visar att de försummar det demokratiska instrument som en fullmäktigeförsamling har - möjligheten att fråga och debattera fritt. Att de därmed gör kyrkomötet lite mindre livaktigt, kan man minnas därtill.
I år ska kyrkomötet på tisdag ägna sig åt två frågor. Det betyder att en knapp procent av ledamöterna orkat undra över något. Denna knappa procent utgörs av Frimodig kyrkas gruppledare Bertil Murray och den vice gruppledaren, som är jag själv.
Bertil undrar över hur Nämnden för Svenska kyrkan i utlandet kan besluta att en församling upphör att vara en utlandsförsamling i Svenska kyrkan - för när människor församlas för att fira gudstjänst är de en församling. Ordföranden ska svara. Han ska också svara på min fråga om församlingen i Nice, som efter en arbetspklatskonflikt drabbades av beslutet att några gudstjänster inte skulle firas i församlingen. Det kristtrogna folket hänvisades till den anglikanska församlingen, fast alla inte förstod engelska. Den debatten lovar också att bli något.
Kyrkostyrelen då? Inte en fråga. Inte en enda. Hade jag haft lätt att bli upprörd, hade jag blivit det nu. Det borde ändå finnas många frågor att driva. Är det så att de människor som väljs in i kyrkomötet inte har några idéer eller frågor för det kyrkliga livet? Eller har alla konstaterat att kyrkomötet är en nullitet?Några gitter skriva motioner, som regelmässigt ska avslås. Då har i alla fall kyrkomötesapparaten haft något att ägna sig åt. Eller har kommunikationen till Kyrkans Hus havererat så att det egentligen finns massor med frågor? Jag vågar inte tänka tanken att någon av Frimodig kyrkas anhängare helt enkelt snappat upp frågorna till frågedebatten från alla andra - och slängt dem? Kan överstelöjtnanterna Olofsson och Salander ha varit i farten och kollat inkommande e-post till kyrkomötet och tubbat någon posttjänsteman att göra en sorteringsinsats? Det kanske är enkelt. Ingen kanske har anledning skicka brev till Kyrkans Hus i annat fall? Men jag medger att jag inte vet. På tisdag vet vi när de som inte fått fram sina frågor protesterar. Protesterar ingen, vet vi också - och då går våra vänner överstelöjtnanterna fria även om ingen hittilkls lyckas komma åt dem, skickliga signalspanare som de är (men minns att Smålandspostens chefredaktör en afton ringde och ville förmå mig att avslöja dem!)
Ett vet jag: Frimodig kyrkas representanter svarar för hela frågestunden. Hade inte Frimodig kyrka ställt upp i valet, hade det inte blivit någon frågestund i år! Slutsatsen drar var och en. Lämpligast dras den vid nästa val till kyrkomötet.
Var nu lite vaksamma på vilka som svarar att frågestunden inte är viktig. De visar att de försummar det demokratiska instrument som en fullmäktigeförsamling har - möjligheten att fråga och debattera fritt. Att de därmed gör kyrkomötet lite mindre livaktigt, kan man minnas därtill.
måndag 17 oktober 2011
Trött på mänskligheten
Hade Jesus frågat mig till råds om han skulle offra sig, lida och dö för mänskligheten, hade jag kanske avrått. I vart fall somliga dagar. Jag blev aldrig tillfrågad. Det var bra det - för mig och för alla. För när allt kommer till allt har verkligen Jesus gett sitt liv för världen - det vill säga också för människor det är riktigt svårt att älska.
Nu tror ni att jag i första hand tänker på dem som brände i Berga centrum, Kalmar. De sitter anhållna. Men jag funderar mycket mer över dem som skickar ut byskvallret på Flashback och ger alla nyfikna namn och adress samt fotografier från Facebook på två av de anhållna samt spekulerar om vem som är den enes pappa - om det nu inte är pappan. Ja, ni förstår. Vart tar empatin vägen? Betalar vi det riktigt höga priset - att bli förfäade - när Frälsarens ord om den första stenen inte längre lever ibland oss?
De som anhållits är kanske skyldiga till branden - men stadsdelen Berga har i sitt centrum förslummats på ett sätt som för tankarna till platser i Greater London. 30-40 år gör sitt med en stadsdel, det fattar jag. Med MPA kan man också ta en stadsdels centrum till vara. MPA - Med Personligt Ansvar. Det handlar om fastighetsägare och politiker - men betalar vi priset när fastigheterna numera ägs av ett danskt bolag och politikens bas egentligen gått förlorad? Jag ber att till tröst få rekommendera Bengt Göranssons bok Tankar om politik, Ersatz förlag. Den kom nyligen som pocket. Vi behöver upprätta medborgarperspektivet! Vi är medborgare, inte kunder. Vi är att räkna med. Är det detta förövarna i Berga på sitt lite märkliga sätt också försöker säga? Då hade det varit bättre om de läst Göranssons bok, kan jag mena, för att formulera sina visioner mer begripligt.
Minnesstunden för den avlidne nazistledaren Göran Oredsson kan man läsa om på www.flashback.org/t1230249p6 Talarna mindes den döde som lojal och trogen och som en man som inte kapitulerade från det han menade vara rätt. Prästen på plats ("präst till yrket", som det heter i referatet) sa några ord om Göran Oredsson som far och människa, samt läste en bön för honom. Det var detta som var det förgripliga, förstår man efter biskop Modeii kommentar. Min vän Micke, som gett hänvisningen, noterar dock de kommentarer som antinazisterna ger i anslutning till referatet på Flashback. "Må han och hans familj ruttna i graven. Detta firar vi med en stänkare." En annan kommentar instämmer. Smilies illustrerar. Hur kommer det sig att folk inte längre vet var anständighetens gränser går? Bortom död och grav jagar vi inte de oliktänkande. Oredsson hör till ädelnazisterna, de som förnekar 6 miljoner judars död i lägren och undrar hur anklaglsen om massmord kan läggas dagens nationalsocialister till last. Frågan är inte alldeles omotiverad. Ska Lars Ohly ställas till svars för Gulag eller Stalins terror och Berijas polisapparat? Eller dagens socialdemokrater till last att Sverige inte tog emot judar från Tyskland eller Annie Lööf att centerpartiet, då bondeförbundet, var det mest bruna av de svenska partierna? Fundera kan man.
Med fördel kan man minnas att den ekumeniska rörelsen tidigt på 1930-talet analyserade vad de totalitära statsskicken skulle leda till men också lära sig förstå vilka tankemodeller idag som leder oss ut i totalitära förhållningssätt. Det är, som påpekades dåförtiden, också demokratins risk.
Med dessa dystra funderingar går jag nu till dagens värv: ledig måndag. Bortsett från ett sammanträde med kyrkorådet, men det kanske inte ska räknas som något annat än ett fritidsnöje?
Nu tror ni att jag i första hand tänker på dem som brände i Berga centrum, Kalmar. De sitter anhållna. Men jag funderar mycket mer över dem som skickar ut byskvallret på Flashback och ger alla nyfikna namn och adress samt fotografier från Facebook på två av de anhållna samt spekulerar om vem som är den enes pappa - om det nu inte är pappan. Ja, ni förstår. Vart tar empatin vägen? Betalar vi det riktigt höga priset - att bli förfäade - när Frälsarens ord om den första stenen inte längre lever ibland oss?
De som anhållits är kanske skyldiga till branden - men stadsdelen Berga har i sitt centrum förslummats på ett sätt som för tankarna till platser i Greater London. 30-40 år gör sitt med en stadsdel, det fattar jag. Med MPA kan man också ta en stadsdels centrum till vara. MPA - Med Personligt Ansvar. Det handlar om fastighetsägare och politiker - men betalar vi priset när fastigheterna numera ägs av ett danskt bolag och politikens bas egentligen gått förlorad? Jag ber att till tröst få rekommendera Bengt Göranssons bok Tankar om politik, Ersatz förlag. Den kom nyligen som pocket. Vi behöver upprätta medborgarperspektivet! Vi är medborgare, inte kunder. Vi är att räkna med. Är det detta förövarna i Berga på sitt lite märkliga sätt också försöker säga? Då hade det varit bättre om de läst Göranssons bok, kan jag mena, för att formulera sina visioner mer begripligt.
Minnesstunden för den avlidne nazistledaren Göran Oredsson kan man läsa om på www.flashback.org/t1230249p6 Talarna mindes den döde som lojal och trogen och som en man som inte kapitulerade från det han menade vara rätt. Prästen på plats ("präst till yrket", som det heter i referatet) sa några ord om Göran Oredsson som far och människa, samt läste en bön för honom. Det var detta som var det förgripliga, förstår man efter biskop Modeii kommentar. Min vän Micke, som gett hänvisningen, noterar dock de kommentarer som antinazisterna ger i anslutning till referatet på Flashback. "Må han och hans familj ruttna i graven. Detta firar vi med en stänkare." En annan kommentar instämmer. Smilies illustrerar. Hur kommer det sig att folk inte längre vet var anständighetens gränser går? Bortom död och grav jagar vi inte de oliktänkande. Oredsson hör till ädelnazisterna, de som förnekar 6 miljoner judars död i lägren och undrar hur anklaglsen om massmord kan läggas dagens nationalsocialister till last. Frågan är inte alldeles omotiverad. Ska Lars Ohly ställas till svars för Gulag eller Stalins terror och Berijas polisapparat? Eller dagens socialdemokrater till last att Sverige inte tog emot judar från Tyskland eller Annie Lööf att centerpartiet, då bondeförbundet, var det mest bruna av de svenska partierna? Fundera kan man.
Med fördel kan man minnas att den ekumeniska rörelsen tidigt på 1930-talet analyserade vad de totalitära statsskicken skulle leda till men också lära sig förstå vilka tankemodeller idag som leder oss ut i totalitära förhållningssätt. Det är, som påpekades dåförtiden, också demokratins risk.
Med dessa dystra funderingar går jag nu till dagens värv: ledig måndag. Bortsett från ett sammanträde med kyrkorådet, men det kanske inte ska räknas som något annat än ett fritidsnöje?
lördag 15 oktober 2011
Juholts resor till Canossa
Nu ska Håkan Juholt runt och markera botfärdighet. Men han säger att han trott sig gjort rätt - och poängen för Håkan är ju att han skickat in hyresavin. De som hanterar riksdagens regler och utbetalningar skulle alltså ha kunnat se att lägenheten delades. Ingen sa något. Till det kommer två felaktigt utbetalda reseersättningar. Det är komplicerat när man har hyrbil och när man kör egen - för i aslmanackan står var man varit och kanske hur långt man kört - men när reseräkningen ska sättas samman en tid efteråt finns det chans att det blir fel. Nu återstår dock en fråga. Om Håkan inte haft ordning på ett par resor av kanske 1000 - har det inte blivit fel på andra hållet några gånger också, dvs att han inte fått med kvitton för parkering eller utlägg han haft. Jag förmodar det. Håkans vänner kan knappast ta på sig arbetet att försöka kolla hur mycket pengar han inte fått ut. Men stalltipset är att det finns ersättningar han skulle ha fått ut. Varför blir det så här? Först ska en politiker ägna timmar åt komplicerade och stora frågor, sedan hem och sova några timmar, sedan ägna sig åt stora frågor och någonstans, någon gång få ihop reseräkningar, andra räkningar som ska betalas och en mängd möten och sammanträffanden, brev, mejl och telefonsamtal som ska hanteras. Det är närmast självklart att den som tar sitt ansvar i det politiska hantverket kommer att göra fel i detaljerna. De som aldrig gör fel i detaljerna har, enligt mitt förmenande, knappast tagit sitt ansvar för det de egentligen valts till. Så själasörjarrådet är ett - kryp inte, skäms inte. Förklara!
Till förklaringen hör också partiets problem med fraktionsstrider. SAP drabbas av det SSU hade, ovänner i de egna leden, krypskytte och kampanjer. Vi behöver en bättre socialdemokrati än den som avslöjas bakom de turbulenta händelserna. Vad hade Erlander sagt?
Till förklaringen hör också partiets problem med fraktionsstrider. SAP drabbas av det SSU hade, ovänner i de egna leden, krypskytte och kampanjer. Vi behöver en bättre socialdemokrati än den som avslöjas bakom de turbulenta händelserna. Vad hade Erlander sagt?
fredag 14 oktober 2011
Slapp slutmuskel
Förr i världen hette det att biskopsvigningen innebar att ryggraden vid handpåläggningen drogs ur den som vigdes. Nuförtiden är handpåläggningens uppenbara effekt en slapp slutmuskel. Dess slapphet demonstreras så fort en journalist närmar sig och ämnet för journalistens frågor blir lite brännbart. Visserligen skulle en icke-biskopsvigd i den situationen kunna säga ifrån. Men inte den med nyförvärvad slapp slutmuskel. Biskopen alltså.
Biskopen har alltså kommenterat bönen på Borensbergs kyrkogård. "Det är olämpligt" att en präst medverkar. Den som har minsta intresse för undersökande journalistik undrar förstås om biskopen svarar generellt eller om han talat med prästen som bad och kollat hur det var. Nöjer han sig med journalistens uppgifter? Man kan undra eftersom biskopen säger: "Det är natyurligtvis mycket olämpligt att en präst är närvarande vid den typen av ceremoni." En viss förståelse - viss! - andas dock biskopen eftersom prästen var son till den döde - "men det är definitivt fel sammanhang för en präst".
Jag genmäler stillsamt: Inget sammanhang där människor är, kan väl vara fel sammanhang för en präst?
Vilket sammanhang skulle vara så fel att Jesus inte kan vara där? Frågan är om prästen kan vara där som präst eller som staffage till det andra som sker - men det gäller modevisning, kretaursutställning och politiska sammankomster lika. Prästen kan inte legitimera något men legitimt finnas där som Kyrkans präst. Men definitivt och naturligtvis gjorde pastorn fel. Menar biskopen det, har domkapitlet ett ärende att hantera. Vi andra kan fundera över demokratins gränser. Jag påstår att det i det demokratiska samhäller ska få finnas nazistern och fascister också om några vill vara det. Jag menar att nazismens ideologi ska granskas och avslöjas - men det är en annan sak. Så har jag uppenbart en fastare slutmuskel och aksnke en muskel eller vad det nu kan vara innanför pannbenet.
Biskopen har alltså kommenterat bönen på Borensbergs kyrkogård. "Det är olämpligt" att en präst medverkar. Den som har minsta intresse för undersökande journalistik undrar förstås om biskopen svarar generellt eller om han talat med prästen som bad och kollat hur det var. Nöjer han sig med journalistens uppgifter? Man kan undra eftersom biskopen säger: "Det är natyurligtvis mycket olämpligt att en präst är närvarande vid den typen av ceremoni." En viss förståelse - viss! - andas dock biskopen eftersom prästen var son till den döde - "men det är definitivt fel sammanhang för en präst".
Jag genmäler stillsamt: Inget sammanhang där människor är, kan väl vara fel sammanhang för en präst?
Vilket sammanhang skulle vara så fel att Jesus inte kan vara där? Frågan är om prästen kan vara där som präst eller som staffage till det andra som sker - men det gäller modevisning, kretaursutställning och politiska sammankomster lika. Prästen kan inte legitimera något men legitimt finnas där som Kyrkans präst. Men definitivt och naturligtvis gjorde pastorn fel. Menar biskopen det, har domkapitlet ett ärende att hantera. Vi andra kan fundera över demokratins gränser. Jag påstår att det i det demokratiska samhäller ska få finnas nazistern och fascister också om några vill vara det. Jag menar att nazismens ideologi ska granskas och avslöjas - men det är en annan sak. Så har jag uppenbart en fastare slutmuskel och aksnke en muskel eller vad det nu kan vara innanför pannbenet.
Domkapitelsärende?
Kamraterna ville samlas kring graven ett år efter bortgången. Den dödes son, som är präst, liksom änkan Vera var med på hemförsamlingens kyrkogård. Prästen bad för sin far och uppföljningen var i församlingshemmet. Hur kan då Linköpings stift överväga att föra frågan till domkapitlet? Terese Landin Karlsson, förskolläraren som blev stiftsjurist, kommenterar till Sveriges Radio och säger att "vi" inte känt till detta och hon kan därför backa frågan till biskop och domkapitel. Backa? För man inte frågan framåt? Men varför får en präst, därtill den dödes son, inte samman med hans kamrater minnas den döde ett år efter dödsfallet?
Håll i er! Den döde startade Nordiska Rikspartiet och var att betrakta som nazist. Det var hans kamrater i sammanslutningen Nordiska nationalsocialister som stod vid graven. Får inte nazister be? Har vi inte föreningsfrihet? Får en präst bara be med med somliga?
Risken för sonen, som bär namnet Rommel som andra namn, är att domkapitlet agerar när han nu sökt prädttjänst. "Om det nu skulle beslutas om utredning skulle vi inte förorda en präst som är under utredning", säger stiftsjuristen. I Linköpings stift är man inte att betrakta som oskyldig förrän man dömts. Där är man i princip skyldig och olämplig. Stiftsjuristen vet. Förskollärartakterna sitter i!
Men vad med nazismen? Jag tror nog att Göran Oredsson var nazist men inte hitlerist. Då hade hans son inte fått namn efter en som tvingats ta sitt liv efter att han haft kännedom om översten Graf von Stauffenbergs attentat mot Hitler och planerna på en ny regering. Och varför skrika nu? På 1960-talet ville ingen tala om nazisterna. Då levde den gamla stammen, somliga krigsförbrytare, i trygghet i Sverige - men den saken bemötes med tystnad.
Om nu ett gäng svenska kommunister samlas kring en grav och en präst går dit - är det också ett möjligt ärende för domkapitlet? Jag menar med tanke på Gulag och så? Den kyrka som alltid ska vara PK måste agera på lagens plan, det är självklart. Någon glädje följer inet av det. Knappast fromhet heller.
Jag läser i övrigt Östran och Barometern, som i dag har stora reportage om mordbranden i Berga centrum i Kalmar. Jag letar efter uppgifter om Svenska kyrkans insatser och ser ingenting. Det kanske skulle bekymra oss? Finns inte kyrkan mitt i byn, mitt i stadsdelen, mitt i människors närhet och medvetande när något som alla talar om, vallfärdar till och skräms av inträffar?
Håll i er! Den döde startade Nordiska Rikspartiet och var att betrakta som nazist. Det var hans kamrater i sammanslutningen Nordiska nationalsocialister som stod vid graven. Får inte nazister be? Har vi inte föreningsfrihet? Får en präst bara be med med somliga?
Risken för sonen, som bär namnet Rommel som andra namn, är att domkapitlet agerar när han nu sökt prädttjänst. "Om det nu skulle beslutas om utredning skulle vi inte förorda en präst som är under utredning", säger stiftsjuristen. I Linköpings stift är man inte att betrakta som oskyldig förrän man dömts. Där är man i princip skyldig och olämplig. Stiftsjuristen vet. Förskollärartakterna sitter i!
Men vad med nazismen? Jag tror nog att Göran Oredsson var nazist men inte hitlerist. Då hade hans son inte fått namn efter en som tvingats ta sitt liv efter att han haft kännedom om översten Graf von Stauffenbergs attentat mot Hitler och planerna på en ny regering. Och varför skrika nu? På 1960-talet ville ingen tala om nazisterna. Då levde den gamla stammen, somliga krigsförbrytare, i trygghet i Sverige - men den saken bemötes med tystnad.
Om nu ett gäng svenska kommunister samlas kring en grav och en präst går dit - är det också ett möjligt ärende för domkapitlet? Jag menar med tanke på Gulag och så? Den kyrka som alltid ska vara PK måste agera på lagens plan, det är självklart. Någon glädje följer inet av det. Knappast fromhet heller.
Jag läser i övrigt Östran och Barometern, som i dag har stora reportage om mordbranden i Berga centrum i Kalmar. Jag letar efter uppgifter om Svenska kyrkans insatser och ser ingenting. Det kanske skulle bekymra oss? Finns inte kyrkan mitt i byn, mitt i stadsdelen, mitt i människors närhet och medvetande när något som alla talar om, vallfärdar till och skräms av inträffar?
torsdag 13 oktober 2011
Bränderna i Berga, Kalmar
Berga är en stadsdel som har ett rätt brokigt förflutet. Det var området för sommarhus för folk inne i Kalmar. 4 kilometer bort från stadens centrum var långt på sin tid. Med egnahemsrörelsen byggdes nya hus med trädgård kring, med nutida mått måttliga hus (kul!) men tomterna var väl tilltagna för där skulle det finnas plats för trädgårdsland. Bebyggelsen kompletterades med hyreshus, Riksbyggen och HSB, tror jag mig veta. Politiskt var området stabilt (S).
På 1950-talet fanns idoga planer på att bygga en kyrka.Tills vidare arbetade man med Kapellgården som bas och stödjepunkter, det hette så, i ett antal källarlokaler. Det skulle dröja till 1975 innan den nya kyrkan kunde invigas. Då hade främst lokalpatriotismen segrat. Någon småkyrkorörelse har aldrig Kalmar sett röken av. I Berga fanns nämligen en lokal stolthet. Den kunde ta sig uttryck i ett markerat förakt för sämre stadsdelar, som den då nybyggda stadsdelen Norrliden. Ungdomsarbetet där sågs som monkurrent till ungdomsarbetet i Berga och borde läggas ner. Någon kyrka behövdes inte där. Man kunde ta sig till Berga. Någon kyrkopolitisk representation från området längst i norr - nja det skötte de som hörde hemma i Berga osv, osv. Ni förstår.
Sommaren 2011 har avrit stökig i Berga med upprepade containerbränder. I går kväll fullbordades eländet när en contaionmer sattes i brand och elden spred sig till Berga centrum med affärer, bank mm. Branden blev explosionsartad. Två ynglingar sågs, meddelas, springa från platsen.
Vilka frågor ska nu ställas? Kanske den lite triumferande till Berga-borna, nu 35 år äldre än när de var som stöddigast, hur det känns nu då? Fast det vore elakt. Den irriterade varför sociala myndigheter och polis inte levererat vad vi betalar för - nämligen ordning och reda och förövarna omhändertagna? Det är motiverat men just nu - vad då? Rimligare ställer vi den politiska. Varför har vi en ordning där stadsdelar förslummas så att det där med containerbränder blir pigga inslag - med de konsekvenser detta får?
Har saken med Svenska kyrkan att göra? Jag vet inte. I morgon ska jag begrava Maj, som blev 91. Hennes pappa upprepade att den dag Guds Ord inte förkunnas i landet, förfaller landet. Han skulle säga att sekulariseringen har ett högt pris. Så hörde han samman med 1800-talets kyrkoväckelse, den som var from utan att bli frikyrklig, separatistisk. Jag tror att vi borde ha med förfallsperspektivet, inte för att vara moraliska aktivister på en högerflank utan därför att Kyrkan finns till för världens liv. Nekar man sig Guds frid - är inte explosionsartade, anlagda bränder ett rätt naturligt inslag? Och då menar jag frid också i politisk mening. De gamla socialdemokraterna i Berga torde nu vara både förbannade och förvirrade. Hur kunde det bli så här?
På 1950-talet fanns idoga planer på att bygga en kyrka.Tills vidare arbetade man med Kapellgården som bas och stödjepunkter, det hette så, i ett antal källarlokaler. Det skulle dröja till 1975 innan den nya kyrkan kunde invigas. Då hade främst lokalpatriotismen segrat. Någon småkyrkorörelse har aldrig Kalmar sett röken av. I Berga fanns nämligen en lokal stolthet. Den kunde ta sig uttryck i ett markerat förakt för sämre stadsdelar, som den då nybyggda stadsdelen Norrliden. Ungdomsarbetet där sågs som monkurrent till ungdomsarbetet i Berga och borde läggas ner. Någon kyrka behövdes inte där. Man kunde ta sig till Berga. Någon kyrkopolitisk representation från området längst i norr - nja det skötte de som hörde hemma i Berga osv, osv. Ni förstår.
Sommaren 2011 har avrit stökig i Berga med upprepade containerbränder. I går kväll fullbordades eländet när en contaionmer sattes i brand och elden spred sig till Berga centrum med affärer, bank mm. Branden blev explosionsartad. Två ynglingar sågs, meddelas, springa från platsen.
Vilka frågor ska nu ställas? Kanske den lite triumferande till Berga-borna, nu 35 år äldre än när de var som stöddigast, hur det känns nu då? Fast det vore elakt. Den irriterade varför sociala myndigheter och polis inte levererat vad vi betalar för - nämligen ordning och reda och förövarna omhändertagna? Det är motiverat men just nu - vad då? Rimligare ställer vi den politiska. Varför har vi en ordning där stadsdelar förslummas så att det där med containerbränder blir pigga inslag - med de konsekvenser detta får?
Har saken med Svenska kyrkan att göra? Jag vet inte. I morgon ska jag begrava Maj, som blev 91. Hennes pappa upprepade att den dag Guds Ord inte förkunnas i landet, förfaller landet. Han skulle säga att sekulariseringen har ett högt pris. Så hörde han samman med 1800-talets kyrkoväckelse, den som var from utan att bli frikyrklig, separatistisk. Jag tror att vi borde ha med förfallsperspektivet, inte för att vara moraliska aktivister på en högerflank utan därför att Kyrkan finns till för världens liv. Nekar man sig Guds frid - är inte explosionsartade, anlagda bränder ett rätt naturligt inslag? Och då menar jag frid också i politisk mening. De gamla socialdemokraterna i Berga torde nu vara både förbannade och förvirrade. Hur kunde det bli så här?
onsdag 12 oktober 2011
Biskop Söderbergs herdabrev
Thomas Söderberg har skrivit herdabrev. Han är oppmålter på baksidan. Civilklädd! Som vore han ombudsman (C). Klädkoden förbryllar. En herde klädd som ett får ... Hans motto är "Känn ingen oro, tappa inte modet" (Joh 14:27) Det är vackert sagt, Frälsaren kunde inte sagt det bättre. Men vad i herdabrevet fördriver oron och värnar modet, det undrar jag.'
Biskop Söderberg knyter an till en statskritisk linje. Den fanns hos John Cullberg från 1930-talet, liksom hos Yngve Brilioth. Båda höll som biskopar fast vid den. De varsnade en fara också i den demokratiska stat som kunde bli totalitär. En del minns att detta också var den ekumeniska rörelsens budskap under 1930-talet. Ingen förvånas över att de tyska delegaterna i det ekumeniska arbetet satt illa till. Detta var hållningar som inte pssade i Tredje riket. Biskop Söderberg varnar återkommande för den slags statskyrklighet vi har, nämligen när staten tar över och beslutar på ett sätt som inte ingick i 1990-talets principöverenskommelse mellan kyrka och stat. Det är kanske inte så upphetsande men undertsryker oron och kan få den mest optimistiske att tappa modet. För vad kan Svenska kyrkan sätta emot - med politiserat kyrkomöte och politiker som blir alltmer främmande för kristen tro?
Biskopen behåller modet. Politiseringen ser han, gammal C-politiker med på hyllan lagda drömmar om en plats i riksdagen efter fullgjord ombudsmannakarriär, som en anknytning till samhället. "Tankeföreställningen att vår kyrka kunde ha ett skyddat, eget område i samhället där vi kristna kan leva trons liv i lugn och ro, med ordning och reda enligt kyrkans ordningar, är inte verklighetsförankrad." Vem i allsindar har hävdat detta idel? Fram med namnen, ge referenserna, biskopen!
Men något annat blir än mer upphetsande. Biskopen kritiserar kyrkans självkritiska ovana att tolka och förklara svahejetn och marginaliseringen genom att söka orsakerna i kyrkan själv. "Huviudorsakerna är snarare att söka i den omvärld som vår kyrka levt i de senaste århundradena och hos de krafter som verkat där." Detta är väl en enkel sanjing - vari då det upphetsande? Jo, det kyrkosystem i vilket biskopen klättrat har hävdat något helt annat. I det systemet har lögnen varit gällande sanning, nämligen att felet är kvinnoprästmotståndarnas, synodens, de elitkyrkligas, de dörrstängandes. Detta är den upprepade lögn som varit förutsättning för de glänsande karriärer som samtliga biskopar gjort - och för den delen det andra högre kleresiet också. Om det nu sägs att det faktiskt inte är som det påståtts - vad ska man då göra?
Att biskopen nu vill arbeta vidare för att vinna folket som subjekt och inte bara objekt, roar mig. Visserligen har han nog fel, har inte tönkt tillräckligt - men klargörandet av folkets roll är en liten poäng som jag håller fram i min avhandling (1986). Regin Prenter hade i en uppsats som jag läste gjort skillnad mellan Billings folkkyrkosyn där folket var objekt för Kyrkans arbete och Grundtvigs där folket ar subjekt i kyrkan. Jag upptäckte att detta var en skiljelinje också mellan biskopen Billing och biskopen J.A. Eklund. Nu är denna distinktion allmäöngods. Väl bekomme. Men finessen i min avhandling var ytterligare en: Gudsfolket (kyrkfolket, de som firar gudstjänst) måste vara Kyrkans subjekt och det gör lekmannaskapet så avgörande viktigt. Det tänker kanske biskopen också - fast på ett lätt förbryllande sätt. Kyrkan är "alla döpta som ser sig som kyrka" och då behöver vi inte fundera över hur vi ska nå ut eftersom vi redan är där. "Överallt där människor möts är kyrkan närvarande genom sina tillhöriga." Tja, är det kraftfulla svaret på denna oprecisa teologi om lekfolket, menar jag.
Annars kan man glädja sig över biskopens bekännelse: "Till folkkyrkans öppna egenart hör att kunna härbärgera olikheter." Men innan jag hunnit gripas av modet, det biskopen talar för, slås jag av frågan: Varför gör inte Svenska kyrkan det då? Hur kommer det sig att biskop Söderbergs kyrkosystem i sin vardag och praxis är utestängande. Jag är ju en sådan präst som varje morgion kan vakna med insikten att i denna kyrka hade jag aldrig blivit prästvigd. Antingen lever jag i en livslögn eller så ljuger biskoparna nu, aktivt och medvetet. Efetrsom jag är begåvad fattar jag hur det är - och är snubblande nära att känan en massa oro och tappa modet. Tack gode Gud för Nordölands församling dock, som i kväll har Oktoberfest med öl och korv från Rosas Handel. Kyrkorådets karlar har ansvar för festligheterna och vi sjunger: In München steht en Hofbräuhaus samt Bier her, Bier her för att bara ge ett par sångexempel. Det blir mera - och på svenska. Jag kommer inte att känna annan oro än den att ölet ska ta slut men när vi tappar upp, ska jag på intet sätt tappa modet, det kan jag försäkra.
Biskop Söderberg knyter an till en statskritisk linje. Den fanns hos John Cullberg från 1930-talet, liksom hos Yngve Brilioth. Båda höll som biskopar fast vid den. De varsnade en fara också i den demokratiska stat som kunde bli totalitär. En del minns att detta också var den ekumeniska rörelsens budskap under 1930-talet. Ingen förvånas över att de tyska delegaterna i det ekumeniska arbetet satt illa till. Detta var hållningar som inte pssade i Tredje riket. Biskop Söderberg varnar återkommande för den slags statskyrklighet vi har, nämligen när staten tar över och beslutar på ett sätt som inte ingick i 1990-talets principöverenskommelse mellan kyrka och stat. Det är kanske inte så upphetsande men undertsryker oron och kan få den mest optimistiske att tappa modet. För vad kan Svenska kyrkan sätta emot - med politiserat kyrkomöte och politiker som blir alltmer främmande för kristen tro?
Biskopen behåller modet. Politiseringen ser han, gammal C-politiker med på hyllan lagda drömmar om en plats i riksdagen efter fullgjord ombudsmannakarriär, som en anknytning till samhället. "Tankeföreställningen att vår kyrka kunde ha ett skyddat, eget område i samhället där vi kristna kan leva trons liv i lugn och ro, med ordning och reda enligt kyrkans ordningar, är inte verklighetsförankrad." Vem i allsindar har hävdat detta idel? Fram med namnen, ge referenserna, biskopen!
Men något annat blir än mer upphetsande. Biskopen kritiserar kyrkans självkritiska ovana att tolka och förklara svahejetn och marginaliseringen genom att söka orsakerna i kyrkan själv. "Huviudorsakerna är snarare att söka i den omvärld som vår kyrka levt i de senaste århundradena och hos de krafter som verkat där." Detta är väl en enkel sanjing - vari då det upphetsande? Jo, det kyrkosystem i vilket biskopen klättrat har hävdat något helt annat. I det systemet har lögnen varit gällande sanning, nämligen att felet är kvinnoprästmotståndarnas, synodens, de elitkyrkligas, de dörrstängandes. Detta är den upprepade lögn som varit förutsättning för de glänsande karriärer som samtliga biskopar gjort - och för den delen det andra högre kleresiet också. Om det nu sägs att det faktiskt inte är som det påståtts - vad ska man då göra?
Att biskopen nu vill arbeta vidare för att vinna folket som subjekt och inte bara objekt, roar mig. Visserligen har han nog fel, har inte tönkt tillräckligt - men klargörandet av folkets roll är en liten poäng som jag håller fram i min avhandling (1986). Regin Prenter hade i en uppsats som jag läste gjort skillnad mellan Billings folkkyrkosyn där folket var objekt för Kyrkans arbete och Grundtvigs där folket ar subjekt i kyrkan. Jag upptäckte att detta var en skiljelinje också mellan biskopen Billing och biskopen J.A. Eklund. Nu är denna distinktion allmäöngods. Väl bekomme. Men finessen i min avhandling var ytterligare en: Gudsfolket (kyrkfolket, de som firar gudstjänst) måste vara Kyrkans subjekt och det gör lekmannaskapet så avgörande viktigt. Det tänker kanske biskopen också - fast på ett lätt förbryllande sätt. Kyrkan är "alla döpta som ser sig som kyrka" och då behöver vi inte fundera över hur vi ska nå ut eftersom vi redan är där. "Överallt där människor möts är kyrkan närvarande genom sina tillhöriga." Tja, är det kraftfulla svaret på denna oprecisa teologi om lekfolket, menar jag.
Annars kan man glädja sig över biskopens bekännelse: "Till folkkyrkans öppna egenart hör att kunna härbärgera olikheter." Men innan jag hunnit gripas av modet, det biskopen talar för, slås jag av frågan: Varför gör inte Svenska kyrkan det då? Hur kommer det sig att biskop Söderbergs kyrkosystem i sin vardag och praxis är utestängande. Jag är ju en sådan präst som varje morgion kan vakna med insikten att i denna kyrka hade jag aldrig blivit prästvigd. Antingen lever jag i en livslögn eller så ljuger biskoparna nu, aktivt och medvetet. Efetrsom jag är begåvad fattar jag hur det är - och är snubblande nära att känan en massa oro och tappa modet. Tack gode Gud för Nordölands församling dock, som i kväll har Oktoberfest med öl och korv från Rosas Handel. Kyrkorådets karlar har ansvar för festligheterna och vi sjunger: In München steht en Hofbräuhaus samt Bier her, Bier her för att bara ge ett par sångexempel. Det blir mera - och på svenska. Jag kommer inte att känna annan oro än den att ölet ska ta slut men när vi tappar upp, ska jag på intet sätt tappa modet, det kan jag försäkra.
tisdag 11 oktober 2011
Juholt och jag
Jag återvände till fädernes- och fosterlandet efter att ha varit i London med barnbarnet Hugo, 9 år. Jag har kanske nämnt saken - men i 9-årspresent får barnbarnen, ett efter ett, åka med morfar till London några dagar. Codex Sinaiticus på British Library är ett måste, det har jag bestämt. Det övriga programmet bestämmer respektive barn. Klara, som jag reste med för ett par åpr sedan, hade genomarbetat sina önskemål. Hugo hade mest spetsat in sig på London Eye och Imperial War Museum. Det är inte så krigshetsande som ni tror Primark, som var stort för Klara, stönade sig Hugo igenom. Så är Primark i hög grad kvinnodominerat. Men buss 24 som vi kunde ta liksom London Underground med olika långa rulltrappor (Holborn har en lång) samt taxi hör också till behållningen. I söndags tog vi oss till All Saints Notting Hill, där Hugo konstaterade att deras kyrkkaffe var bättre än i Två Systrar, där det bara var en kaka. Här var det korv, godis, sandwich och tårta. Trevlig församling därtill. Allt detta sammantaget hade jag alltså bättre dagar än Håkan Juholt.
Tillbaka på Kastrup, där Kvällsposten ligger att plocka upp gratis, insåg jag vad jag avhållit mig från. Den fråga som mest sysselsätter mig är förstås frågan vad jag sagt om jag inte gillat Håkan Juholt. Strategin att avstå från debatt, var felaktig. Jag kan förstå den politiska motviljan mot att medierna inreder den arena som politiker får agera från - men likväl. Hans hyra? Min enkla fråga är denna: Om Håkan haft egen lägenhet, hade han då inte haft hela hyran betald också om någon mer bott där? Och hade det inte kostat skattebetalarna lika mycket? Violken är för övrigt effekten av dessa drev - att politiken förlorar i anseende och politiker betraktas som skumma skurkar? Då är det fara å färde. För så märkliga arvoden och villkor handlar det likväl inte om. Allra minst som riksdagsuppdraget är heltid - och då menar jag heltid. Om jag inte gillat Håkan, kanske jag varit mer beslutsam. Jag ska rannsaka min generositet under dagen. Är den äkta eller bara tillämpad?
Tillbaka på Kastrup, där Kvällsposten ligger att plocka upp gratis, insåg jag vad jag avhållit mig från. Den fråga som mest sysselsätter mig är förstås frågan vad jag sagt om jag inte gillat Håkan Juholt. Strategin att avstå från debatt, var felaktig. Jag kan förstå den politiska motviljan mot att medierna inreder den arena som politiker får agera från - men likväl. Hans hyra? Min enkla fråga är denna: Om Håkan haft egen lägenhet, hade han då inte haft hela hyran betald också om någon mer bott där? Och hade det inte kostat skattebetalarna lika mycket? Violken är för övrigt effekten av dessa drev - att politiken förlorar i anseende och politiker betraktas som skumma skurkar? Då är det fara å färde. För så märkliga arvoden och villkor handlar det likväl inte om. Allra minst som riksdagsuppdraget är heltid - och då menar jag heltid. Om jag inte gillat Håkan, kanske jag varit mer beslutsam. Jag ska rannsaka min generositet under dagen. Är den äkta eller bara tillämpad?
torsdag 6 oktober 2011
Protestantism, bara protestantism
Ism-er ska man vara emot, har vi fått lära oss. Av alla -ismer att vara emot exponeras nu protestantismen i Kyrkans Tidning - och resulterar i att torsdagsdepressionen infinner sig redan kl 5 på morgonen. Detta kan härefter bara bli en bättre torsdag, inser jag. Kanske ska jag helt enkelt se till att läsa Kyrkans Tidning tidigt på torsdagsmorgonen för att slås av insikten att nu kan det bara bli bättre?
Inte ett kritiskt ord dock om att kontraktsprosten Reinholdsson var på bild med arkitektförslaget om nytt kapell i Ubbhult. Och nyheten att IVL menar att larmrapporterna om mögel i kyrkor i Växjö stift är överdrivna, läste jag med intresse. I stiftsstyrelsen frågade jag för ett par sammanträden sedan varför vi har fler mögelkyrkor i Växjö stift än i andra. Det kan bero på att vi har fler kyrkor med krypgrunder, förstås, men är det frikopplat från handläggarnas ambitioner? Fortsättning följer.
Domprost Petersson i Växjö har svårt att se svårigheter, säger han. Han ser möjligheter, får vi veta på stiftsstidan och är glad över att vara i Växjö. "Kyrkan är allas. En folkkyrka ägs inte av någon utan är en plats för bön, gudstjänst och för möten." Visionen som domprosten har är " en vision av gudstjänsterna i domkyrkan som en plats dit alla skall känna sig välkomna och samtidigt bli berörda när de går härifrån." (sic!) Men det är inte bara en plats som domprosten talar om. "Kyrkan behöver vara i rörelse, som att vara på vandring där man följer sin tid och samtidigt bär på traditioner. Att vara närvarande, inte konservera utan öppna upp för människor med längtan att samlas där Gud är centrum." Det låter väldigt vackert. Som Annie Lööf ungefär.
Den verkliga protestantismen står dock två prästkandidater för. De finner att "redan i definitionen" av Svenska kyrkan ligger "en uppmaning till kyrkan att leva med och i sin tid." Sub specie aeternitatis, kunde de kanske lagt till. Ur evighetens synvinkel - mend det gör de inte! De finner en tydlig samhällelig och teologisk nyformulering i riksdagens och kyrkomötets beslut om samkönade vigslar "vilket i allra högsta grad innebär ett tydligare ställningstagande i frågan om kyrkans identitet." Då vill man gärna få se de utredningar och betänkanden om äktenskapet som föregick detta tydliga ställningstagande - men det får man inte. De finns icke. Existerar icke. Jag läser vidare:
"För genom detta beslut har Svenska kyrkan faktiskt påbörjat en vandring mot en alltmer inkluderande, livsnära och befriande människosyn respektive gudsbild. En gudsbild som kretsar kring inkarnationen, kring det faktum att Gud blev människa. Att han tog sin boning ibland oss och gjorde sig till föremål för tolkning, och därmed ständigt pågående omtolkning." Så uppfattade inte urkyrkan och fornkyrkan saken, inte heller dr Luther. Men Deutsche Christen i 30-talets Tyskland hade kläm på sammanhanget och i sin tid gällde omtolkniungen också Jesus, som definierades bort ur sin judiska kontext. För de tyska nazikristna blev den världvida ekumeniken ointressant, de var sin egen tolkningsgemenskap, och detta faktum gällde också i relation till de kristna tiden igenom. De hade om sin kyrka kunnat säga som prästkandidaterna om Svenska kyrkan. "Svenska kyrkans identitet är således, tvärtemot vad många menar, inte luddig utan snarare klar och tydlig." Det de beskriver är protestantism. Jag menar protestantism av sämsta märke, som alla förstår.
Vad är alternativet till protestantism? Evangelisk katolicitet. Och ska man pigga upp sig kan man läsa Ingemar Öbergs bok Bibelsyn och bibeltolkning hos Martin Luther (Artos). Där kan man säga "klar och tydlig". Ofast behövs Luther som motvikt mot det som kallas "lutherskt", som ni vet.
Inte ett kritiskt ord dock om att kontraktsprosten Reinholdsson var på bild med arkitektförslaget om nytt kapell i Ubbhult. Och nyheten att IVL menar att larmrapporterna om mögel i kyrkor i Växjö stift är överdrivna, läste jag med intresse. I stiftsstyrelsen frågade jag för ett par sammanträden sedan varför vi har fler mögelkyrkor i Växjö stift än i andra. Det kan bero på att vi har fler kyrkor med krypgrunder, förstås, men är det frikopplat från handläggarnas ambitioner? Fortsättning följer.
Domprost Petersson i Växjö har svårt att se svårigheter, säger han. Han ser möjligheter, får vi veta på stiftsstidan och är glad över att vara i Växjö. "Kyrkan är allas. En folkkyrka ägs inte av någon utan är en plats för bön, gudstjänst och för möten." Visionen som domprosten har är " en vision av gudstjänsterna i domkyrkan som en plats dit alla skall känna sig välkomna och samtidigt bli berörda när de går härifrån." (sic!) Men det är inte bara en plats som domprosten talar om. "Kyrkan behöver vara i rörelse, som att vara på vandring där man följer sin tid och samtidigt bär på traditioner. Att vara närvarande, inte konservera utan öppna upp för människor med längtan att samlas där Gud är centrum." Det låter väldigt vackert. Som Annie Lööf ungefär.
Den verkliga protestantismen står dock två prästkandidater för. De finner att "redan i definitionen" av Svenska kyrkan ligger "en uppmaning till kyrkan att leva med och i sin tid." Sub specie aeternitatis, kunde de kanske lagt till. Ur evighetens synvinkel - mend det gör de inte! De finner en tydlig samhällelig och teologisk nyformulering i riksdagens och kyrkomötets beslut om samkönade vigslar "vilket i allra högsta grad innebär ett tydligare ställningstagande i frågan om kyrkans identitet." Då vill man gärna få se de utredningar och betänkanden om äktenskapet som föregick detta tydliga ställningstagande - men det får man inte. De finns icke. Existerar icke. Jag läser vidare:
"För genom detta beslut har Svenska kyrkan faktiskt påbörjat en vandring mot en alltmer inkluderande, livsnära och befriande människosyn respektive gudsbild. En gudsbild som kretsar kring inkarnationen, kring det faktum att Gud blev människa. Att han tog sin boning ibland oss och gjorde sig till föremål för tolkning, och därmed ständigt pågående omtolkning." Så uppfattade inte urkyrkan och fornkyrkan saken, inte heller dr Luther. Men Deutsche Christen i 30-talets Tyskland hade kläm på sammanhanget och i sin tid gällde omtolkniungen också Jesus, som definierades bort ur sin judiska kontext. För de tyska nazikristna blev den världvida ekumeniken ointressant, de var sin egen tolkningsgemenskap, och detta faktum gällde också i relation till de kristna tiden igenom. De hade om sin kyrka kunnat säga som prästkandidaterna om Svenska kyrkan. "Svenska kyrkans identitet är således, tvärtemot vad många menar, inte luddig utan snarare klar och tydlig." Det de beskriver är protestantism. Jag menar protestantism av sämsta märke, som alla förstår.
Vad är alternativet till protestantism? Evangelisk katolicitet. Och ska man pigga upp sig kan man läsa Ingemar Öbergs bok Bibelsyn och bibeltolkning hos Martin Luther (Artos). Där kan man säga "klar och tydlig". Ofast behövs Luther som motvikt mot det som kallas "lutherskt", som ni vet.
onsdag 5 oktober 2011
Dopet
trapphuset - eller kanske ska man om universitetshusets andra våning säga något annat som "trapphall", jag vet inte - fanns en nationell utställning om dopet. Den skulle bygga upp kyrkomötets ledamöter och ska, förmodar jag, i sin ansenliga utställningslåda, kunna sändas land och rike runt. Vad fick jag lära mig?
Först detta att vuxna döptes men på 400-talet började man döpa barn också. Ibland får man bara lust att svimma ommman nu inte skyndar sig att plocka fram Joachim Jeremias lilla skrift om dopet. Vi har väl allt bättre pejl på hur dopet är ett dop i familj och inte ett dugg överraskande för ett sammanhang, där pojkar initierades in i sin relgiösa gemenskap med dess fördelar och förpliktelser när de var åtta dagar gamla. I kyrkan är gemenskapen öppen också för flickor, som det markeras i en berömd passage i Galaterbrevet: "icke jude eller grek, inte man och kvinna" - ingen räknas bort. Någon idoit har fötrstås på betald tjänstetid stolt fört den felaktiga uppgiften vidare. Hålls man med smygbaptister i Kyrkans Hus? Betänk att våra bekännelseskrifter FÖRDÖMER vederdöparna.
Vi fortsätter läsa: "Alla människor är älskade av Gud. Genom dopet blir denna kärlek påtaglig." Här ätr dopet fotat inte i Herrens befallning utan i försynstron, tron att Gud förser oss alla med livets nödtorft. Det som här sägs, lär icke Svenska kyrkan. Och dopet reduceras till ett tecken, inte till något som händer med soss. Varför fira dopdagen med en teologi som denna? Fullständigt och komplett meningslöst. Men kom inte dragande med något annat än insikten att vi inte står eniga i läran i Svenska kyrkan. Det kommer mera!
"Dopet bekräftar att vi ingår i en större gemenskap med Gud och andra människor, med kyrkan och församlingen." Intresseklubben noterar att det inte sägs något om världen. Gemenskapen med Gud implicerar väl för klassisk kristen tro att vi är med i en gemenskap med mänskan, djuren och all naturen? Och vad då bekräftar? Den bekräftar inte att något nytt hänt i dopet utan ett lätt insett faktum. Fnoskigheten är beftriad all tankereda. Det skulle inet förvåna om det är ett prästviugt prästbarn som skrivit texten!
"I dopgudstjänsten ber vi att Gud ska vara med och inspirera den döpta." Det kristna dopet är ett dop i vatten och Ande. Nog får vi Anden i dopet? Inte bara en liten fromsint bön?
Det vi är oense om i Svenska kyrkan visar sig alltmer inte handla om några petitisser utan om fundamentala frågor - dop, nattvard, ämbete, synen på uppenbarelsen, själva grundhållningen. Det är ungefär vad de förkättrade sagt i mer än 50 år.
Först detta att vuxna döptes men på 400-talet började man döpa barn också. Ibland får man bara lust att svimma ommman nu inte skyndar sig att plocka fram Joachim Jeremias lilla skrift om dopet. Vi har väl allt bättre pejl på hur dopet är ett dop i familj och inte ett dugg överraskande för ett sammanhang, där pojkar initierades in i sin relgiösa gemenskap med dess fördelar och förpliktelser när de var åtta dagar gamla. I kyrkan är gemenskapen öppen också för flickor, som det markeras i en berömd passage i Galaterbrevet: "icke jude eller grek, inte man och kvinna" - ingen räknas bort. Någon idoit har fötrstås på betald tjänstetid stolt fört den felaktiga uppgiften vidare. Hålls man med smygbaptister i Kyrkans Hus? Betänk att våra bekännelseskrifter FÖRDÖMER vederdöparna.
Vi fortsätter läsa: "Alla människor är älskade av Gud. Genom dopet blir denna kärlek påtaglig." Här ätr dopet fotat inte i Herrens befallning utan i försynstron, tron att Gud förser oss alla med livets nödtorft. Det som här sägs, lär icke Svenska kyrkan. Och dopet reduceras till ett tecken, inte till något som händer med soss. Varför fira dopdagen med en teologi som denna? Fullständigt och komplett meningslöst. Men kom inte dragande med något annat än insikten att vi inte står eniga i läran i Svenska kyrkan. Det kommer mera!
"Dopet bekräftar att vi ingår i en större gemenskap med Gud och andra människor, med kyrkan och församlingen." Intresseklubben noterar att det inte sägs något om världen. Gemenskapen med Gud implicerar väl för klassisk kristen tro att vi är med i en gemenskap med mänskan, djuren och all naturen? Och vad då bekräftar? Den bekräftar inte att något nytt hänt i dopet utan ett lätt insett faktum. Fnoskigheten är beftriad all tankereda. Det skulle inet förvåna om det är ett prästviugt prästbarn som skrivit texten!
"I dopgudstjänsten ber vi att Gud ska vara med och inspirera den döpta." Det kristna dopet är ett dop i vatten och Ande. Nog får vi Anden i dopet? Inte bara en liten fromsint bön?
Det vi är oense om i Svenska kyrkan visar sig alltmer inte handla om några petitisser utan om fundamentala frågor - dop, nattvard, ämbete, synen på uppenbarelsen, själva grundhållningen. Det är ungefär vad de förkättrade sagt i mer än 50 år.
måndag 3 oktober 2011
Centerpartiet
Riktigt hur det kommer sig att centern aktivt vill införa en kommandostruktur i Svenska kyrkan i anledning av beslutet om enkönade vigslar, fattar jag kanske inte. Partiets kyrkliga bas vill inte riktigt detta. "Vart är vår kyrka på väg?", frågade en av kyrkvärdarna. Han har väl röstat på centerpartiet sedan Hedlunds tid, kanske redan när partiet hette Bondeförbundet. Jag hade inte hjärta att brutalt meddela att det parti han röstat på, vill denna utveckling.
Gäller saken helt enkelt välviljans triumf? "Klart att alla präster ska ha vigselbehörighet, det har de alltid haft, och då kan Svenska kyrkan stå lika stark i folket som vi vill" - är det så man tänker? Det vill säga, man tänker inte alls. Eller handlar det om ett klassiskt prästhat - "svartrockarna ska göra som de blir tillsagda" - ? Det kan jag tro på ett övergripande plan men inte riktigt när vi kommer till centern. Att ämbetsfrågan bortom alla argument kunde få fart på Centerns kvinnoförbund, vet vi. Men där hade partiet arvet från Märta Leijon att försvara, hon som nu blivit ikon i Kyrkans Hus. Och den katolska faran gick att varsna från centerns horisont då. Men nu?
Gäller saken egentligen statskyrkligheten? S och C är i grunden statskyrkotänkare och det ger lust för kommandostrukturer. Majoriteter överordnas i det tänkandet alltid minoriteter eftersom demokrati i verkligheten utövas som majoritetsdiktatur. Det är ingen fara med det eftersom partierna per definition vill väl.
Vi får väl fortsätta vända på resonemang för att förstå men kanske måste vi konstatera att hur man än tänker i centern så triumferar välviljan. Det är då det brukar bli farligt. Den värsta ondskan är den som kommer i änglakläder.
Gäller saken helt enkelt välviljans triumf? "Klart att alla präster ska ha vigselbehörighet, det har de alltid haft, och då kan Svenska kyrkan stå lika stark i folket som vi vill" - är det så man tänker? Det vill säga, man tänker inte alls. Eller handlar det om ett klassiskt prästhat - "svartrockarna ska göra som de blir tillsagda" - ? Det kan jag tro på ett övergripande plan men inte riktigt när vi kommer till centern. Att ämbetsfrågan bortom alla argument kunde få fart på Centerns kvinnoförbund, vet vi. Men där hade partiet arvet från Märta Leijon att försvara, hon som nu blivit ikon i Kyrkans Hus. Och den katolska faran gick att varsna från centerns horisont då. Men nu?
Gäller saken egentligen statskyrkligheten? S och C är i grunden statskyrkotänkare och det ger lust för kommandostrukturer. Majoriteter överordnas i det tänkandet alltid minoriteter eftersom demokrati i verkligheten utövas som majoritetsdiktatur. Det är ingen fara med det eftersom partierna per definition vill väl.
Vi får väl fortsätta vända på resonemang för att förstå men kanske måste vi konstatera att hur man än tänker i centern så triumferar välviljan. Det är då det brukar bli farligt. Den värsta ondskan är den som kommer i änglakläder.
söndag 2 oktober 2011
9-6
I går fick bloggandet anstå. Det var dop både i S:t Olofs kapell och i Böda, det skulle skrivas och samtalas och så slutade det hela med Bergspredikan i brottet i Gillberga. Jag hade blivit tillfrågad att predika. Hade jag vetat att denna min lilla predikan var enda begivenheten - fast Skördefesten har många - hade kantorerna kunnat göra en insats också. Massor av folk och applåder efter predikan, ungefär som när Chrysostomos predikade (fast då applåderade man under predikan också). Så blir det nog inte under dagens tre gudstjänster. Två högmässor och en 700-gudstjänst, dvs en gudstjänst när vi bara sjunger psalmer efter nr 700 i psalmboken. Ska bli riktigt roligt att pröva. Lika roligt som när vi en gång hade Psalmbottengudstjänst i Källa och folk fick föreslå de sämsta psalmerna. Vi sjöng frejdigt och vid varje psalm sa någon "Den var väl inte dålig?"
Jag har väl nämnt att det var kyrkomöte, nu ajournerat. I Tillsyns- och Uppdragsutskottet skulle motionen av Olle Burell (S) och Karin Perers (C) hanteras. Motionärerna hade med röstsiffrorna 9-6 framgång rakt över. Kyrkomötet föreslås besluta att alla präster måste ha den av Kammarkollegiet (Staten) utfärdade vigselbehörigheten, annars kan de inte vara präster. Tre reservationer: POSK, M och KR.
Beslutet är rätt vanvettigt. Om en präst blir dement, ska den statliga behörigheten att viga inte finnas, förstås. Det betyder att prästen också ska förklaras obehörig att utöva vigningstjänsten som präst. Så har Kyrkan inte haft det. En gång präst, alltid präst även om sjukdom lägger hinder i vägen för att utöva prästämbetet. I realiteten avkragar staten präster. Orimligt! Och den präst som faktiskt inte ställer upp på nyordningen, ska bli arbetslös. Kul, kul! Det är nästan så att jag frestas att skicka tillbaka mitt förordnande till Kammarkollegiet. Vad händer om 300 präster gör så? Då ska de avkragas hela bunten. "Oförsvarlig överreaktion" skriver POSK-arna Andrén och Hedlundh om denna iver att obehörigförklara. Hur det blir med de präster som berövas sin vigselrätt kan man också fundera över. Är det ett dussin präster som fått behörigheten återkallad efter formella fel vid vigseln (godkänt papper som haft bäst före datum, vigt utan att brudparet först visat sina papper etc). De skulle alltså förklarats obehöriga att utöva tjänsten som präster?
Allt detta har förstås sagts i utskottet - utan verkan. Det är det mest intressanta. När frågor lever bortom sakargument, sakliga invändingar, då är det informationsbärande på samma sätt som löftesbrottet är det. Två uppfattningar om enkönade vigslar var alldeles i sin ordning när beslutet togs. Nu är det Gleichschaltung som gäller. Likriktning. Alla ska veta vilken Ordningen är och - i strid mot vad som sades - vägras nu prästkandidater vigning om de inte förklarar sig beredda att viga enkönat. Så går det till i Stockholms stift, kanske i Härnösand, meddelas det i kyrkomöteskorridorerna.
Dagens funderingsfråga blir självklar: Vad är det som hotas om en handfull präster förklarar att de inte vill ha vigselbehörighet? Hotas beslutet därför att många präster kan tänkas göra detsamma? I så fall måste väl själva frågan om kyrkliga, enkönade vigslar tas upp igen för då fattas det ja i receptionsprocessen, som är kyrkliga besluts egentliga förutsättning. Guds folk ska vara med på banan, inse att beslutet är OK och med glädje ta emot det. Det finns en "efter-beslutet-process" som avgör beslutets halt, brukar man säga. Ni märker att jag läst på lite om ekumeniskt arbete. Är bristen på entusiasm efter beslutet 2009 om enkönade vigslar det egentliga problemet, det som motionärerna nu ska lösa och säga "vi har våra lagar och bestämmelser", precis som i Kamomilla stad?
Jag har väl nämnt att det var kyrkomöte, nu ajournerat. I Tillsyns- och Uppdragsutskottet skulle motionen av Olle Burell (S) och Karin Perers (C) hanteras. Motionärerna hade med röstsiffrorna 9-6 framgång rakt över. Kyrkomötet föreslås besluta att alla präster måste ha den av Kammarkollegiet (Staten) utfärdade vigselbehörigheten, annars kan de inte vara präster. Tre reservationer: POSK, M och KR.
Beslutet är rätt vanvettigt. Om en präst blir dement, ska den statliga behörigheten att viga inte finnas, förstås. Det betyder att prästen också ska förklaras obehörig att utöva vigningstjänsten som präst. Så har Kyrkan inte haft det. En gång präst, alltid präst även om sjukdom lägger hinder i vägen för att utöva prästämbetet. I realiteten avkragar staten präster. Orimligt! Och den präst som faktiskt inte ställer upp på nyordningen, ska bli arbetslös. Kul, kul! Det är nästan så att jag frestas att skicka tillbaka mitt förordnande till Kammarkollegiet. Vad händer om 300 präster gör så? Då ska de avkragas hela bunten. "Oförsvarlig överreaktion" skriver POSK-arna Andrén och Hedlundh om denna iver att obehörigförklara. Hur det blir med de präster som berövas sin vigselrätt kan man också fundera över. Är det ett dussin präster som fått behörigheten återkallad efter formella fel vid vigseln (godkänt papper som haft bäst före datum, vigt utan att brudparet först visat sina papper etc). De skulle alltså förklarats obehöriga att utöva tjänsten som präster?
Allt detta har förstås sagts i utskottet - utan verkan. Det är det mest intressanta. När frågor lever bortom sakargument, sakliga invändingar, då är det informationsbärande på samma sätt som löftesbrottet är det. Två uppfattningar om enkönade vigslar var alldeles i sin ordning när beslutet togs. Nu är det Gleichschaltung som gäller. Likriktning. Alla ska veta vilken Ordningen är och - i strid mot vad som sades - vägras nu prästkandidater vigning om de inte förklarar sig beredda att viga enkönat. Så går det till i Stockholms stift, kanske i Härnösand, meddelas det i kyrkomöteskorridorerna.
Dagens funderingsfråga blir självklar: Vad är det som hotas om en handfull präster förklarar att de inte vill ha vigselbehörighet? Hotas beslutet därför att många präster kan tänkas göra detsamma? I så fall måste väl själva frågan om kyrkliga, enkönade vigslar tas upp igen för då fattas det ja i receptionsprocessen, som är kyrkliga besluts egentliga förutsättning. Guds folk ska vara med på banan, inse att beslutet är OK och med glädje ta emot det. Det finns en "efter-beslutet-process" som avgör beslutets halt, brukar man säga. Ni märker att jag läst på lite om ekumeniskt arbete. Är bristen på entusiasm efter beslutet 2009 om enkönade vigslar det egentliga problemet, det som motionärerna nu ska lösa och säga "vi har våra lagar och bestämmelser", precis som i Kamomilla stad?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)