Det har då och då ropats efter frommare inslag på denna käcka och muntra blogg. Jag tänkte att den som vill höra mig predika, har rika tillfällen - och så var det. Men så är det alls inte. Kanske ska jag skriva några rader inför varje söndag och publicera på lördagen? Jag kan göra ett försök? Men nu är det väl inte lördag? Nej, men jag ska befinna mig å annan ort ett tag, till och med i ett annat land, till och med i två länder, för att inte säga tre om man spänner över lite fler dagar. Om jag nämner ett av länderna i ett blogginlägg blir jag antagligen anmäld till Växjö domkapitel.
I förrgår kom brevet med anklagelseakterna. Domkapitlet fattar beslut den 31 december. Jag ska ha svarat den 17 december. Jag antar att anklagelsen gäller att jag allvarligt skadat det anseende en präst bör ha. Ko 31 kap 12§, alltså. Jag återkommer.
Nu till det fromma.
Med viss entusiasm kan man flytta bandet från Domssöndagen till Första söndagen i advent. Vi börjar ett nytt kyrkoår mycket konkret. Nu blir det högtid för Folkkampanjen för Adventsljusstaken Rätta Tändande (FART). Entusiasterna kontrollerar om adventsljustaken står i rätt väderstreck (söder och norr) och rättar till om den står fel - hemma, i kyrkan, på jobbet, hos grannarna, i värsta fall genom att titta genom fönstret hos vilt främmande, ringa på och kliva in i hus och lägenheter för att rätta till. Ljusen ska - ett i taget - tändas från sönder mott norr, det mörka ska steg för steg pressas tillbaka tills hela julen med allt ljus kringstrålar oss.
Vi läser S. Paulus brev till de kristna i Rom (Rm 13:121-14) med insikten att vår räddning är närmare nu än när vi kom till tro. Världen är på väg till mötet med Kristus. Och räddningen - frälsningen - kommer närmare. Dag för dag. Kyrkoår för kyrkoår.
Perspektivet är inte bara en titt i backspegeln för att upptäcka tidpunkten för ungefär 2000 år sedan när "tiden var inne". Det behöver vi göra för att lära oss mer om Jesus och de konkreta erfarenheter vad som hände och som visade folk omkring honom vem han var. Att Jesus är Kristus framgick, som det heter i annat sammanhang, "av åtbörder och tal" - och människor kunde utifrån egna erfarenheter förstå. De som inte ville förstå hade det svårt för de tvingades konstruera. Konstruera bortförklaringar, alltså.
Nu delar vi erfarenheter och, insikter med trons folk i alla tider. På tidsaxeln är dock vi de som just nu är närmast räddningen för tillvaron är på väg till mötet med Herren Kristus, mötet när världens tid är förgången (som det så vackert heter). Och i våra egna liv är det på samma sätt - i dag är räddningen en dag närmare än vad den var i går. Tron är vänd framåt. Så rolig den allvarliga adventstiden är som ett tecken i tiden med alla ljus, stjärnor och timers till ljusstakar i fönstren. Mörkret får sig en match.
torsdag 28 november 2013
tisdag 26 november 2013
Brevet Dike borde ha skrivit
När folk inte gör vad folk ska, får andra ta initiativ. Här är det brev Dike borde ha skrivit:
Dag, tack för att Frimodig kyrka tog initiativ till konferensen om Stasi och stiftet. Jag inser nu att det var ett konstruktivt grepp och när jag tog ut satsdelarna såg jag att det inte handlar om att du svängt i frågan.
Jag ville år 2000 att kyrkomötet skulle besluta ge Kyrkostyrelsen i uppdrag "att utreda hur teologer, präster och förtroendevalda i Svenska kyrkan har förhållit sig till regimer, som i kommunismens namn begått brott mot mänskligheten". Här handlade det om personer i Svenska kyrkan.
Du ville i stället, när material kommit fram, undersöka hur Stasi agerat i stiftet. Det är förstås en annan sak, vilket en enkel satsanalys med subjekt, predikat och objekt visar. Jag har inte alltid varit klartänkt när det gäller satsläran, ser jag. Jag klandrar inte mig själv. Jag klandrar min folkskollärare.
Jag ser i kyrkomötesprotokollet, som jag så generöst delade ut på konferensen, att du drog en tydlig linje mellan vad Svenska kyrkan (pålitligt antikommunistisk) gjort och vad enskilda gjort. Lars Carlzon hade, som vi hörde på konferensen, inte något (dokumenterat) uppdrag från Svenska kyrkan att ha östkontakterna om hand. Att han blir vänskapsförbundets ordförande har alltså ingen rimlig koppling till Svenska kyrkan.
Jag förstår att du visste mer än du sa år 2000 (och mer än jag). Jag fattar att det numera finns material som då alls inte var känt och som visar inte att en kyrkoherde var informatör åt Stasi utan att en av Stasis medarbetare blev kyrkoherde. Det är en betydande skillnad. Och aktören är Stasi, inte Svenska kyrkan. Jag fattar, som du, att den mannen knappast var ensam agent i Sverige. Så intressant att han var medlem i samma politiska parti som jag och sedan blev kristdemokrat.
Jag gjorde i min motion en lång uppräkning av förbrytelser i kommunismens namn och nämnde "DDR-regimens systematiska övervakning av befolkningen vi 90 000 heltidsanställda Stasiagenter". Jag ser nu att denna exemplifiering inte är vad jag läser in i den: att motionen "tar upp DDR och Stasi som viktigt exempel på kyrklig naivitet." Jag har ett rikt känsloliv, den saken är uppenbar, men vi får väl se detta vara en Guds goda gåva, som ska brukas rätt. Då får väl professorer och docenter bruka sina gåvor och forska utan att jag längre tror att det är "min" forskning de utför. För jag ska läsa på i satsläran och lära mig allt om subjekt och objekt.
Jag blev som vanligt lite mångordig, men det långa talets korta mening är att uttrycka en förbehållslös tacksamhet efter symposiet i Växjö. Det är roligt och lärorikt att få möta begåvade människor - och det fick jag i fredags och lördags. I rikt mått. Tack. Av hjärtat tack.
Bengt Olof Dike"
Så ungefär.
Dag, tack för att Frimodig kyrka tog initiativ till konferensen om Stasi och stiftet. Jag inser nu att det var ett konstruktivt grepp och när jag tog ut satsdelarna såg jag att det inte handlar om att du svängt i frågan.
Jag ville år 2000 att kyrkomötet skulle besluta ge Kyrkostyrelsen i uppdrag "att utreda hur teologer, präster och förtroendevalda i Svenska kyrkan har förhållit sig till regimer, som i kommunismens namn begått brott mot mänskligheten". Här handlade det om personer i Svenska kyrkan.
Du ville i stället, när material kommit fram, undersöka hur Stasi agerat i stiftet. Det är förstås en annan sak, vilket en enkel satsanalys med subjekt, predikat och objekt visar. Jag har inte alltid varit klartänkt när det gäller satsläran, ser jag. Jag klandrar inte mig själv. Jag klandrar min folkskollärare.
Jag ser i kyrkomötesprotokollet, som jag så generöst delade ut på konferensen, att du drog en tydlig linje mellan vad Svenska kyrkan (pålitligt antikommunistisk) gjort och vad enskilda gjort. Lars Carlzon hade, som vi hörde på konferensen, inte något (dokumenterat) uppdrag från Svenska kyrkan att ha östkontakterna om hand. Att han blir vänskapsförbundets ordförande har alltså ingen rimlig koppling till Svenska kyrkan.
Jag förstår att du visste mer än du sa år 2000 (och mer än jag). Jag fattar att det numera finns material som då alls inte var känt och som visar inte att en kyrkoherde var informatör åt Stasi utan att en av Stasis medarbetare blev kyrkoherde. Det är en betydande skillnad. Och aktören är Stasi, inte Svenska kyrkan. Jag fattar, som du, att den mannen knappast var ensam agent i Sverige. Så intressant att han var medlem i samma politiska parti som jag och sedan blev kristdemokrat.
Jag gjorde i min motion en lång uppräkning av förbrytelser i kommunismens namn och nämnde "DDR-regimens systematiska övervakning av befolkningen vi 90 000 heltidsanställda Stasiagenter". Jag ser nu att denna exemplifiering inte är vad jag läser in i den: att motionen "tar upp DDR och Stasi som viktigt exempel på kyrklig naivitet." Jag har ett rikt känsloliv, den saken är uppenbar, men vi får väl se detta vara en Guds goda gåva, som ska brukas rätt. Då får väl professorer och docenter bruka sina gåvor och forska utan att jag längre tror att det är "min" forskning de utför. För jag ska läsa på i satsläran och lära mig allt om subjekt och objekt.
Jag blev som vanligt lite mångordig, men det långa talets korta mening är att uttrycka en förbehållslös tacksamhet efter symposiet i Växjö. Det är roligt och lärorikt att få möta begåvade människor - och det fick jag i fredags och lördags. I rikt mått. Tack. Av hjärtat tack.
Bengt Olof Dike"
Så ungefär.
måndag 25 november 2013
Kyrka eller finkyrka
Erfarenheter under kyrkomötesdagarna fick mig att börja fundera över vad för slags kyrkor vi står för. Jag provtänker!
Finkyrkan är just fin. Den kan framträda som "Gud, dygd och odödlighet". Gud finns. Vi ska vara snälla. Är vi snälla, kommer vi till himlen. Den kan också framträda i kristligare form och stå för den goda bekännelsen. "Jag tror som du, men har en annan praxis" är ett exempel på denna hållning. För finkyrkan rädes i allt anstöten. Den står inte ens ut med tanken på att en kristen skulle vara avskum, patrask. I så fall, det är övertygelsen, beror detta sätt att uppfatta de kristna och kristendomen på ett missförstånd, som med rätt enkla medel måste undanröjas. De enkla medlen stavas "vänlighet, artighet, belevenhet". Aldrig skulle finkyrkan få för sig att bli grov i munnen som aposteln Paulus eller dr Martin Luther.
Den har också svårt med Dietrich Bonhoeffer som talade om den billiga nåden - för i finkyrkan är nåden alltid billig I finkyrkan behövs ingen omvändelse. Lagen som förkunnas är till mestadels för de andra men då och då som en akt av självspäkning till för de finkyrkliga också, som till sist tröstar sig med att de gjort så gott det har gått. Vem tänker illa därom? Vi gör det bästa inom de givna strukturerna och det är alldeles i sin ordning. Motstånd gör vi egentligen aldrig, dock.
De finkyrkliga är vänliga. De vet att möta allt motstånd med vänlighet och kompromissvilja. Möts de likväl av fortsatt illvilja, återstår endast att satsa på än mer vänlighet och det som då händer, att de än mer hårdhänt trycks tillbaka, kan de finkristna alls inte förstå. Det måste föreligga något missförstånd vi borde samtala om!
Korset är en vacker dekoration i dekolltaget. Frälsaren hängde på korset på Golgota kulle, men hänger numera mellan kullarna.
Kyrkan är inte fin. Den är en samling av syndare i den ibland smärtsamma processen att bli en samling heliga. Kyrkan ser bort från sig själv och ser i stället sin Herre och Frälsare. Han är Frälsare men sannerligen också herre. Han ger av sin helighet - och den är konkret, materiell i första hand och historisk därtill. Nåden är inkarnerad i Honom, i Ordet och i sakramenten. I Kyrkan finns patrasket, de som utifrån bara kan uppfattas ha en grovt tillyxad tro även om den byggt kultur - skolor, gymnasier och universitet (ett faktum som de finkyrkliga nog är medvetna om, men inte mer). Patrasket rädes inte anstöten.
Patrasket vet att de finkyrkliga har fel.
Man möter inte djävulskapet med vänlighet. Lammen är av sin herre skickade rakt in bland vargar. Och mot djävulskapet agerar man också med skrattet som vapen, precis det Martin Luther visste att djävulen tål allra sämst.
Motstånd, öppet eller hemligt, och förföljelse hör till Kyrkans villkor. Kyrkan är alldeles klar över efterföljelsens villkor och vet att nåden är dyr, den är nåd men kostar livet. Korset är ingen dekoration!
Kyrkan lever radikalt utlämnad åt den utlovade hjälpen från Hjälparen, Den Helige Ande. Anden är Sanningens ande och profetian är gåvan att kunna skilja mellan andar och kunna se var gränsen mellan ont och gott och sanning och lögn egentligen går. Kyrkan lever denna erfarenhet diakront och diaspatialt, genom alla tider och överallt. Hon står emot tidens makter i den trygga identitet som kommer sig därav att hon ser sig radikalt utlämnad till sin Herre. Det är Honom hon följer och läser böcker på temat "efterföljelse". Det gör att Kyrkan blir programmatiskt politiskt opålitlig - och maktens hantlangare vet detta, närmast intuitivt. De agerar efter denna vetskap med de för tillfället möjliga och därmed lämpliga medlen.
Ungefär så provtänker jag.
Finkyrkan är just fin. Den kan framträda som "Gud, dygd och odödlighet". Gud finns. Vi ska vara snälla. Är vi snälla, kommer vi till himlen. Den kan också framträda i kristligare form och stå för den goda bekännelsen. "Jag tror som du, men har en annan praxis" är ett exempel på denna hållning. För finkyrkan rädes i allt anstöten. Den står inte ens ut med tanken på att en kristen skulle vara avskum, patrask. I så fall, det är övertygelsen, beror detta sätt att uppfatta de kristna och kristendomen på ett missförstånd, som med rätt enkla medel måste undanröjas. De enkla medlen stavas "vänlighet, artighet, belevenhet". Aldrig skulle finkyrkan få för sig att bli grov i munnen som aposteln Paulus eller dr Martin Luther.
Den har också svårt med Dietrich Bonhoeffer som talade om den billiga nåden - för i finkyrkan är nåden alltid billig I finkyrkan behövs ingen omvändelse. Lagen som förkunnas är till mestadels för de andra men då och då som en akt av självspäkning till för de finkyrkliga också, som till sist tröstar sig med att de gjort så gott det har gått. Vem tänker illa därom? Vi gör det bästa inom de givna strukturerna och det är alldeles i sin ordning. Motstånd gör vi egentligen aldrig, dock.
De finkyrkliga är vänliga. De vet att möta allt motstånd med vänlighet och kompromissvilja. Möts de likväl av fortsatt illvilja, återstår endast att satsa på än mer vänlighet och det som då händer, att de än mer hårdhänt trycks tillbaka, kan de finkristna alls inte förstå. Det måste föreligga något missförstånd vi borde samtala om!
Korset är en vacker dekoration i dekolltaget. Frälsaren hängde på korset på Golgota kulle, men hänger numera mellan kullarna.
Kyrkan är inte fin. Den är en samling av syndare i den ibland smärtsamma processen att bli en samling heliga. Kyrkan ser bort från sig själv och ser i stället sin Herre och Frälsare. Han är Frälsare men sannerligen också herre. Han ger av sin helighet - och den är konkret, materiell i första hand och historisk därtill. Nåden är inkarnerad i Honom, i Ordet och i sakramenten. I Kyrkan finns patrasket, de som utifrån bara kan uppfattas ha en grovt tillyxad tro även om den byggt kultur - skolor, gymnasier och universitet (ett faktum som de finkyrkliga nog är medvetna om, men inte mer). Patrasket rädes inte anstöten.
Patrasket vet att de finkyrkliga har fel.
Man möter inte djävulskapet med vänlighet. Lammen är av sin herre skickade rakt in bland vargar. Och mot djävulskapet agerar man också med skrattet som vapen, precis det Martin Luther visste att djävulen tål allra sämst.
Motstånd, öppet eller hemligt, och förföljelse hör till Kyrkans villkor. Kyrkan är alldeles klar över efterföljelsens villkor och vet att nåden är dyr, den är nåd men kostar livet. Korset är ingen dekoration!
Kyrkan lever radikalt utlämnad åt den utlovade hjälpen från Hjälparen, Den Helige Ande. Anden är Sanningens ande och profetian är gåvan att kunna skilja mellan andar och kunna se var gränsen mellan ont och gott och sanning och lögn egentligen går. Kyrkan lever denna erfarenhet diakront och diaspatialt, genom alla tider och överallt. Hon står emot tidens makter i den trygga identitet som kommer sig därav att hon ser sig radikalt utlämnad till sin Herre. Det är Honom hon följer och läser böcker på temat "efterföljelse". Det gör att Kyrkan blir programmatiskt politiskt opålitlig - och maktens hantlangare vet detta, närmast intuitivt. De agerar efter denna vetskap med de för tillfället möjliga och därmed lämpliga medlen.
Ungefär så provtänker jag.
söndag 24 november 2013
Konferensskvaller
Symposiet om Stasi och stiftet kommer att dokumenteras. Resultatet av konfererandet borde kunna bli ett vanligt forskningsprojekt - tvärvetenskapligt. Det påpekades lite stillsamt att Växjö stift inte var det enda med förbindelserna med landskyrkor i DDR. Göteborg och Linköping hör också dit. Och upprepade gånger har slagits fast det som var självklart: de betryckta i kyrkor bakom järnridån har vi ett ansvar att ha kontakt med. Det var inte där problemet låg. Det låg i något många inte såg, Stasis arbete med att skaffa sig informationer.
En samling dugliga personer gav värdefulla bidrag och jag imponerades, som vanligt, av kompetens. Christoph Andersson har jag läst och hört tidigare. Lena Breitner Ekberg och Gunnar Ekberg var väl insatta och Svante Winqvist likaså. Alla fattar att jag roas av att möta gammal underrättelsefolk från SSI och IB. Teologerna gick inte av för hackor. Anders Brogren var den som i egenskap av ordförande för KSF, först mötte Aleksander Radler. Så var studentrörelsens hus på Tomegapsgatan fotograferat av Radler liksom teologiska fakulteten och fanns i Radlers Stasi-akt, kanske för att Stasi skulle kunna hämta hem honom om Säpo blev närgånget. Ingmar Broheds föreläsning var byggd som en liten pusseldeckare, elegant. Björn Rymans föreläsning lästes upp - för denne duglige och viktige forskare är sjuk. Deltagarna var också på bettet. Kyrkogårdschefen Anders Andersson, Ystad, gav en kortinfo om underrättelsearbete. Marianne Erson gav den nödvändiga kritiska reflektionen hur spionjakten kan drabba helt oskyldiga. Jag ska inte räkna upp mer folk - men för första gången började vi gemensamt nysta i något som har bäring framåt. Och jag visste att underrättelsearbete bedrivs på mycket lång sikt - och överraskas likväl av hur trådar tvinnas och folk placeras. Något kanske sker slumpvis men en hel del planmässigt. Mer planmässigt än det i samtiden gick att se.
Att arbetet - förutom att förberedas för ett tvärvetenskapligt forskningsprojekt - måste bedrivas så att arkivmaterial säkras och intervjuer med de inblandade genomförs (oerhört viktigt och angeläget att det sker nu!) är självklart.
Till det värdefulla hörde att redaktören Dike kopierat kyrkomötesmotionen från 2000 och debatten. Han ville att kyrkostyrelsen skulle få i uppdrag "att låta utreda hur teologer, präster och förtroendevalda i Svenska kyrkan har förhållit sig till regimer, som i kommunismens namn begått brott mot mänskligheten." Kyrkolivsutskottet konstaterade att detta arbete redan (år 2000) initierats (vilket tydligen inte var sant - om man ser saken från 2013 års horisont för då skulle väl ett forskningsresultatet föreligga, i varje fall som en delrapport?). I debatten ställde jag upprepade gånger frågan om vad Svenska kyrkan kunde anklagas för när enskilda personer agerat. Så ägnades den motion Frimodig kyrka skrev till stiftsfullmäktige inte denna icke forskningsbara fråga utan frågan om Stasi, som lyckats skicka in en av sina medarbetare som blev professor och kyrkoherde i Svenska kyrkan. Det kan inte vara så svårt att bestämma "subjekt" och "objekt" i det sammanhanget. Däremot är det som Gunnar Hyltén-Cavallius presenterade av större intresse: Vad gjorde Lars Carlzon som ordförande för vänskapsförbundet? Och själv kan jag mena att vi borde försöka reda ut vad KGB ägnade sig åt när Olof Sundby startade Liv och Fred-institutet i Uppsala. Hur faller förresten fredsdemonstrationen vid det ekumeniska mötet i Jönköping, J83, in i den bilden?
Frågar man rätt, kan man också komma rätt i sökandet efter svar - det är en gammal vetenskapssanning.
Jag ska inte ta nomineringsgruppspoäng i sammanhanget men lite stolt över att stiftsfullmäktige sa ja till motionen är jag. Det är inte meningslöst att lägga fram idéer där.
På Stockholms central - inför en oviss tågresa söderut efter kyrkomötet - köpte jag en bok som sagts vara rolig. Fredrik Backman , En man som heter Ove. Den gällde i sällskapslivet för att vara en rolig bok - men fastmer är den vacker och rörande. Jag kom på mig själv med att sakna professor Gustaf Wingren. Tänk er vad Gustaf hade gjort av den boken, föreläsningar om spontana livsyttringar och kallelseteologi. Läs boken och fundera över den bok Gustaf aldrig får skriva om Ove. Livet är stiort. Mycket större än den kyrkliga skiten, om man så säger. Nu gjorde jag det igen! Glömde vara finkyrklig. Men jag kanske inte är skapt för det finkyrkliga - bara för det mänskliga och det kyrkliga? Och vet ni - jag är fullt nöjd med det och faktiskt föraktlig inför de finkyrkliga.
Till det temat tänkte jag få återkomma.
En samling dugliga personer gav värdefulla bidrag och jag imponerades, som vanligt, av kompetens. Christoph Andersson har jag läst och hört tidigare. Lena Breitner Ekberg och Gunnar Ekberg var väl insatta och Svante Winqvist likaså. Alla fattar att jag roas av att möta gammal underrättelsefolk från SSI och IB. Teologerna gick inte av för hackor. Anders Brogren var den som i egenskap av ordförande för KSF, först mötte Aleksander Radler. Så var studentrörelsens hus på Tomegapsgatan fotograferat av Radler liksom teologiska fakulteten och fanns i Radlers Stasi-akt, kanske för att Stasi skulle kunna hämta hem honom om Säpo blev närgånget. Ingmar Broheds föreläsning var byggd som en liten pusseldeckare, elegant. Björn Rymans föreläsning lästes upp - för denne duglige och viktige forskare är sjuk. Deltagarna var också på bettet. Kyrkogårdschefen Anders Andersson, Ystad, gav en kortinfo om underrättelsearbete. Marianne Erson gav den nödvändiga kritiska reflektionen hur spionjakten kan drabba helt oskyldiga. Jag ska inte räkna upp mer folk - men för första gången började vi gemensamt nysta i något som har bäring framåt. Och jag visste att underrättelsearbete bedrivs på mycket lång sikt - och överraskas likväl av hur trådar tvinnas och folk placeras. Något kanske sker slumpvis men en hel del planmässigt. Mer planmässigt än det i samtiden gick att se.
Att arbetet - förutom att förberedas för ett tvärvetenskapligt forskningsprojekt - måste bedrivas så att arkivmaterial säkras och intervjuer med de inblandade genomförs (oerhört viktigt och angeläget att det sker nu!) är självklart.
Till det värdefulla hörde att redaktören Dike kopierat kyrkomötesmotionen från 2000 och debatten. Han ville att kyrkostyrelsen skulle få i uppdrag "att låta utreda hur teologer, präster och förtroendevalda i Svenska kyrkan har förhållit sig till regimer, som i kommunismens namn begått brott mot mänskligheten." Kyrkolivsutskottet konstaterade att detta arbete redan (år 2000) initierats (vilket tydligen inte var sant - om man ser saken från 2013 års horisont för då skulle väl ett forskningsresultatet föreligga, i varje fall som en delrapport?). I debatten ställde jag upprepade gånger frågan om vad Svenska kyrkan kunde anklagas för när enskilda personer agerat. Så ägnades den motion Frimodig kyrka skrev till stiftsfullmäktige inte denna icke forskningsbara fråga utan frågan om Stasi, som lyckats skicka in en av sina medarbetare som blev professor och kyrkoherde i Svenska kyrkan. Det kan inte vara så svårt att bestämma "subjekt" och "objekt" i det sammanhanget. Däremot är det som Gunnar Hyltén-Cavallius presenterade av större intresse: Vad gjorde Lars Carlzon som ordförande för vänskapsförbundet? Och själv kan jag mena att vi borde försöka reda ut vad KGB ägnade sig åt när Olof Sundby startade Liv och Fred-institutet i Uppsala. Hur faller förresten fredsdemonstrationen vid det ekumeniska mötet i Jönköping, J83, in i den bilden?
Frågar man rätt, kan man också komma rätt i sökandet efter svar - det är en gammal vetenskapssanning.
Jag ska inte ta nomineringsgruppspoäng i sammanhanget men lite stolt över att stiftsfullmäktige sa ja till motionen är jag. Det är inte meningslöst att lägga fram idéer där.
På Stockholms central - inför en oviss tågresa söderut efter kyrkomötet - köpte jag en bok som sagts vara rolig. Fredrik Backman , En man som heter Ove. Den gällde i sällskapslivet för att vara en rolig bok - men fastmer är den vacker och rörande. Jag kom på mig själv med att sakna professor Gustaf Wingren. Tänk er vad Gustaf hade gjort av den boken, föreläsningar om spontana livsyttringar och kallelseteologi. Läs boken och fundera över den bok Gustaf aldrig får skriva om Ove. Livet är stiort. Mycket större än den kyrkliga skiten, om man så säger. Nu gjorde jag det igen! Glömde vara finkyrklig. Men jag kanske inte är skapt för det finkyrkliga - bara för det mänskliga och det kyrkliga? Och vet ni - jag är fullt nöjd med det och faktiskt föraktlig inför de finkyrkliga.
Till det temat tänkte jag få återkomma.
lördag 23 november 2013
Stasisymposiet
Det blir en kort blogg. Gårdagen fylldes av gamla stiftsfullmäktige och när detta drog mot sitt slut inledning på Stasisymposiet och därefter en bit in i nya stiftsfullmäktige samt ett första möte med valberedningen. Därefter tillbaka till symposiet. Det var inte så illa planerat som det kan se ut men när sammanträdesplanen för stiftsfullmäktige las, var inte kyrkomötets valsammanträde känt och därför fick allt disponeras om.
Stiftsfullmäktige kan vara belåtet för även om Frimodig kyrka la motionen om arbete med Stasifrågan, var det fullmäktige som viftade klartecken. Det visar att det inte är meningslöst att lägga förslag. Det kan bli något. Och det var ett engagerat och välfyllt seminarium som startade. Många värdefulla insikter. Det framgår inte minst av vad ledarskribenterna publicerar i Barometern respektive Smålandsposten idag.
Jag ska inte recensera, men det tycks som att de kyrkor (landskyrkor) som var teologiskt medvetna hade möjlighet att stå den totalitära staten emot. De andra inte. Det borde vara en skrämmande insikt i Svenska kyrkan.
Nu ska jag tillbaka till seminariet. Reflekterandet fortsätter.
Stiftsfullmäktige kan vara belåtet för även om Frimodig kyrka la motionen om arbete med Stasifrågan, var det fullmäktige som viftade klartecken. Det visar att det inte är meningslöst att lägga förslag. Det kan bli något. Och det var ett engagerat och välfyllt seminarium som startade. Många värdefulla insikter. Det framgår inte minst av vad ledarskribenterna publicerar i Barometern respektive Smålandsposten idag.
Jag ska inte recensera, men det tycks som att de kyrkor (landskyrkor) som var teologiskt medvetna hade möjlighet att stå den totalitära staten emot. De andra inte. Det borde vara en skrämmande insikt i Svenska kyrkan.
Nu ska jag tillbaka till seminariet. Reflekterandet fortsätter.
fredag 22 november 2013
I minnenas boningar
Torgny Larsson påminde mig i går i universitetets trapphall om hur det var i kyrkomötet. "Minns du när alla gruppledarna någon gång på 80-talet steg upp och markerade mot dig?" Jag mindes. "1986, men inte alla." "Du är väldigt begåvad men omdömeslös och har inte mognat ett dugg sedan då."
Det är förstås en erfaren präst och själasörjare som vet att ge besked, vår herr Larsson. Men var det så klokt att påminna mig om hur det var, för då berättar jag ju. De partipolitiskt omdömeslösa skulle välja in mig som ersättare i centralstyrelsen (dåvarande kyrkostyrelsen). Det upprörde eftersom jag kallat kyrkomötet "det så kallade kyrkomötet". Rätt konsekvent. Det gamla kyrkomötet hade ju en lärorepresentation, dvs en andel präster som avlagt löften att stå för Bibel och bekännelse. Det nya "kyrkomötet" var och är i grund partipolitiserat. i hade sagt det 1983 och jag hade 1985 fått en tillsägelse av kyrkomötets ordförande - i plenum - att så fick man inte säga. Det var då DN skrev att "den unge Sandahl" fått en tillsägelse. Jaha. Intresseklubben noterar och saken finns beskriven i boken Dagsedlar s 55 f. Nu skulle i valfrågan - för att vi inte skulle få en öppen träta - gruppledarna markera att man inte fick brista i respekt för det nya fina kyrkomötet. Principen var och är annars at varje grupp nominerar själv. Nå, de talade. herr Larsson bland dem. Prosten Karl-Erik Johansson skulle tala för den partipolitiskt obundna gruppen och gjorde det så elegant att han också fick med att varje grupp självständigt nominerar.
Invald blev jag. Något senare efter en middag fick jag klart frö mig att någon i Kyrkans Hus funderat på hur man skulle kunna undanhålla mig känsligt material men kommit fram att det gick inte. Det gjorde dock åren och det blev ny mandatperiod och nytt val. Då skulle jag väljas till ordinarie och sitta i arbetsutskottet. Detta år hade ingen något att säga. Jag sporde min vän riksdagsman Svärd om jag borde gå upp och avlägga den principiella deklarationen om kyrkomötet, den som återfanns i reservationen 1982, och mana gruppledarna att gå upp för en ny deklaration. Det tyckte inte - under alldeles öppen munterhet - riksdagsman Svärd. Så satt jag där utan att mogna. Det är faktiskt en bravad. Och så bra. Det omogna päronet har en lång tid framför sig. Det mogna päronet har en kort väg till förruttnelse.
Omdömeslösheten? Det är ett samlingsbegrepp för att jag inte tycker som herr Larsson. Jag bär epitetet som en fortsatt maning att läsa och reflektera. Säkert är Jan Myrdal insatt i samma fack. Bengt Lidforss var det. August Strindberg, förstås. Men jag fortsätter min karriär som ersättare i kyrkostyrelsen en mandatperiod till. Styrelsens presidium utgörs av ärkebiskopen, Wanja Lundby-Wedin (S) och Mats Hagelin som är moderat politiker men i kyrkliga sammanhang numera BA, Borgerligt alternativ. Wanja tillbakavisar uppfattningen att hon ska styra kyrkan i socialdemokratisk riktning. Men antagligen ska hon verka för den politik som partistyrelsen slagit fast - varför skulle hon annars vara invald? TT meddelar också, ser jag i Smålandsposten, att hon fått en "tung post". Wanja har nog redan höjt kyrkostyrelsens status.
Det är förstås en erfaren präst och själasörjare som vet att ge besked, vår herr Larsson. Men var det så klokt att påminna mig om hur det var, för då berättar jag ju. De partipolitiskt omdömeslösa skulle välja in mig som ersättare i centralstyrelsen (dåvarande kyrkostyrelsen). Det upprörde eftersom jag kallat kyrkomötet "det så kallade kyrkomötet". Rätt konsekvent. Det gamla kyrkomötet hade ju en lärorepresentation, dvs en andel präster som avlagt löften att stå för Bibel och bekännelse. Det nya "kyrkomötet" var och är i grund partipolitiserat. i hade sagt det 1983 och jag hade 1985 fått en tillsägelse av kyrkomötets ordförande - i plenum - att så fick man inte säga. Det var då DN skrev att "den unge Sandahl" fått en tillsägelse. Jaha. Intresseklubben noterar och saken finns beskriven i boken Dagsedlar s 55 f. Nu skulle i valfrågan - för att vi inte skulle få en öppen träta - gruppledarna markera att man inte fick brista i respekt för det nya fina kyrkomötet. Principen var och är annars at varje grupp nominerar själv. Nå, de talade. herr Larsson bland dem. Prosten Karl-Erik Johansson skulle tala för den partipolitiskt obundna gruppen och gjorde det så elegant att han också fick med att varje grupp självständigt nominerar.
Invald blev jag. Något senare efter en middag fick jag klart frö mig att någon i Kyrkans Hus funderat på hur man skulle kunna undanhålla mig känsligt material men kommit fram att det gick inte. Det gjorde dock åren och det blev ny mandatperiod och nytt val. Då skulle jag väljas till ordinarie och sitta i arbetsutskottet. Detta år hade ingen något att säga. Jag sporde min vän riksdagsman Svärd om jag borde gå upp och avlägga den principiella deklarationen om kyrkomötet, den som återfanns i reservationen 1982, och mana gruppledarna att gå upp för en ny deklaration. Det tyckte inte - under alldeles öppen munterhet - riksdagsman Svärd. Så satt jag där utan att mogna. Det är faktiskt en bravad. Och så bra. Det omogna päronet har en lång tid framför sig. Det mogna päronet har en kort väg till förruttnelse.
Omdömeslösheten? Det är ett samlingsbegrepp för att jag inte tycker som herr Larsson. Jag bär epitetet som en fortsatt maning att läsa och reflektera. Säkert är Jan Myrdal insatt i samma fack. Bengt Lidforss var det. August Strindberg, förstås. Men jag fortsätter min karriär som ersättare i kyrkostyrelsen en mandatperiod till. Styrelsens presidium utgörs av ärkebiskopen, Wanja Lundby-Wedin (S) och Mats Hagelin som är moderat politiker men i kyrkliga sammanhang numera BA, Borgerligt alternativ. Wanja tillbakavisar uppfattningen att hon ska styra kyrkan i socialdemokratisk riktning. Men antagligen ska hon verka för den politik som partistyrelsen slagit fast - varför skulle hon annars vara invald? TT meddelar också, ser jag i Smålandsposten, att hon fått en "tung post". Wanja har nog redan höjt kyrkostyrelsens status.
torsdag 21 november 2013
Aftonens begivenhet
Valsammanträdet inleddes och man kan verkligen fundera över hur. Låtsaspresidenten hade tänkt ut det hela musikaliskt och talade. Det blev Bohuslän och Dalarna. Rydbergs gamla religiösa liberalism kom till heders - hade jag haft ordning på de nedpackade böckerna hade jag kunnat ge sidhänvisningar till Rohdes bok i ämnet. Det är liksom 150 år tillbaka - men högaktuellt. När man ber om innehåll och inte organisation, som kyrkomötet ägnat sig åt så länge, kan jag av talet bara förstå att det är denna nattståndna liberalism som åstundas. Ni får fråga Herr Låtsaspresident Larsson om han läst den utomordentliga - och nyutkomna - boken av Tristram Hunt, Friedrich Engels. Kommunist i frack. Leopard Förlag. Där ges en del av den filosofisk-teologiska bakgrund som vi måste kunna, för att fatta vad som sedan hände. Jag säger bara Strauss - och där är en debatt att läsa in, och fatta att den utgick från felaktiga förutsättningar. Kunskapsideologisk kritik, alltså!
"Ideologisk onani", skulle min vän från Norrland säga om han skulle nödgas sammanfatta talandet under kyrkomötets valsammanträde. Djupt känt var det säkert. Många märkesmän och märkeskvinnor fick vi möta. "Namespotting" blev det - och påfallande många name-bespottade var sossar. Ingen tvekan kunde råda om att Herr Låtsaspresidentens bas är den kyrkokommunala verksamheten och denna bas kompletteras med nya höjder, nämligen den socialdemokratiska parnassen. Hur eller hur - underhållningsvärdet av Herr Låtsaspresident Larssons tal var begränsat, tänkte jag. Men ni vet ju hur fördomsfull och bigott jag är, så det var säkert fel. Antagligen var talet fint och betydelsefullt.
Efter talet gick jag och drack mig en pilsner eller två. Det handlade om mentalhygien, inget annat. Att Hilda Lind fick Stefansmedaljen har jag inga synpunkter på - men när jag såg ut över aulan insåg jag att jag var bland dem som känt Hilda längst av samtliga närvarande. Jag är ju ingen främling i Svenska kyrkan. Jag skriver försiktigt, eftersom Anders Lindberg kan ha mött Hilda år 1965 också. Annars inte. Det är mycket som jag verkar vara äldst i nuförtiden. Det mest angelägna problemet tycks nu handla om hur man kommer hem i eftermiddag.
Längst tid i kyrkomötet var det. Jag ber att få upprepa mig. I stället för att räkna ut hur man jämför de olika kyrkomötena, tyckte tjänstemännen att jag skulle få räkna 1980 och 1981 som kyrkomötestid, eftersom jag var invald 1979 och 1982. Men (jag vet att jag upprepar mig) dessa två år kallade regeringen inte i något kyrkomöte, som dåförtiden skulle hållas minst vart femte år. Några extra kyrkomöten fanns inte. För att kunna jämföra de två systemen, måste man hitta en s k nämnare. Men nu ser vi framåt. I dag får vi en ny kyrkostyrelse. Det kan bli intressant. Är det en händelse att se som ett förebud att vi denna dag varnas för snökaos?
"Ideologisk onani", skulle min vän från Norrland säga om han skulle nödgas sammanfatta talandet under kyrkomötets valsammanträde. Djupt känt var det säkert. Många märkesmän och märkeskvinnor fick vi möta. "Namespotting" blev det - och påfallande många name-bespottade var sossar. Ingen tvekan kunde råda om att Herr Låtsaspresidentens bas är den kyrkokommunala verksamheten och denna bas kompletteras med nya höjder, nämligen den socialdemokratiska parnassen. Hur eller hur - underhållningsvärdet av Herr Låtsaspresident Larssons tal var begränsat, tänkte jag. Men ni vet ju hur fördomsfull och bigott jag är, så det var säkert fel. Antagligen var talet fint och betydelsefullt.
Efter talet gick jag och drack mig en pilsner eller två. Det handlade om mentalhygien, inget annat. Att Hilda Lind fick Stefansmedaljen har jag inga synpunkter på - men när jag såg ut över aulan insåg jag att jag var bland dem som känt Hilda längst av samtliga närvarande. Jag är ju ingen främling i Svenska kyrkan. Jag skriver försiktigt, eftersom Anders Lindberg kan ha mött Hilda år 1965 också. Annars inte. Det är mycket som jag verkar vara äldst i nuförtiden. Det mest angelägna problemet tycks nu handla om hur man kommer hem i eftermiddag.
Längst tid i kyrkomötet var det. Jag ber att få upprepa mig. I stället för att räkna ut hur man jämför de olika kyrkomötena, tyckte tjänstemännen att jag skulle få räkna 1980 och 1981 som kyrkomötestid, eftersom jag var invald 1979 och 1982. Men (jag vet att jag upprepar mig) dessa två år kallade regeringen inte i något kyrkomöte, som dåförtiden skulle hållas minst vart femte år. Några extra kyrkomöten fanns inte. För att kunna jämföra de två systemen, måste man hitta en s k nämnare. Men nu ser vi framåt. I dag får vi en ny kyrkostyrelse. Det kan bli intressant. Är det en händelse att se som ett förebud att vi denna dag varnas för snökaos?
onsdag 20 november 2013
Herr Låtsaspresident Larsson
Kl 19.30 kan man på webben se herr Låtsaspresident Larsson öppna kyrkomötet. Han har inte varit i kyrkomötet längst tid med en egendomlig - men kreativ - räkning ska han gälla som ålderspresident. Jag känner förstås kravet att den som verkligen varit längst tid i kyrkomötet hälsar ledamöterna - så här kommer ett tal till uppbyggelse, just det som efterfrågats på denna blogg.
"Den som varit med i kyrkomötessammanhang längst tid blir ålderspresident och får uppgiften att hälsa ledamöterna i det nyvalda kyrkomötet välkomna. Välkomna alltså till kyrkomötet 2014-2017 och dess första valsammanträde. Valsammanträdet är en nyordning för att resultatet från kyrkovalet ska få ett snabbare genomslag och uppgiften nu är alltså val. Nästa år möter sakfrågor att läsa in, överväga, behandla och besluta.
En ledamot av Svenska kyrkans kyrkomöte är med i en exklusiv gemenskap – men då är det inte kyrkomötet jag syftar på utan Kyrkan. Den är en gemenskap med Den Helige Treenigheten, med änglar och ärkeänglar, med apostlar och martyrer och en gemenskap genom årtusenden. Där är vårt sammanhang. En apostolisk Kyrka som är exklusiv och gränslöst inklusiv. Det ligger i det som kallas apostolicitet. Kyrkan hör ihop med apostlarna, deras tro och ordningar och det är denna apostoliska Kyrka som av Herren själv är sänd i världen att möta människor och locka in dem i trons äventyr. Det apostoliska förvaltar evangeliet och förnyar evangeliets uttrycksformer, det är själva det apostoliska uppdraget. Och där får vi vara med. Svenska kyrkan uttrycker om sig själv att hon är en apostolisk kyrka.
Men beslutsfattandet då? Nådegåvan att styra är inte den viktigaste. Det finns en uppräkning över nådegåvor och där hamnar styresfunktionen näst sist ( 1 Kor 12:28). Det ska beslutsfattare påminna sig. Att hjälpa är en viktigare gåva, t ex. Men beslut måste fattas. Det sker, menade biskop Gottfrid Billing, genom att vi övertygar varandra med goda argument men det sker också i samtalet med trons människor i alla tider. G.K. Chesterton påpekade, att Kyrkan är den verkliga demokratin för där får man ett ord med i laget fast man är död. Alltså läser vi och samtalar med evangelister, apostlar, kyrkofäder och kyrkomödrar tiderna igenom. Vi förvaltar ju något som de en gång hade hand om – och vi gör det i gemenskap med dem och nyfikna på deras erfarenheter därför att de var som vi – människor med människors grundfrågor.
Det betyder att läsning är en livsform i och för beslutsfattandet. Några av den kristnas trons portalgestalter är läsare. Dominikanermunken Thomas ab Aquino läser och systematiserar sitt vetande. Det var då 1200-tal och hans kunskap är bedövande imponerande. Hans munkbroder Albertus Magnus läser också och det sägs om honom att han visste allt om allt som det var värt att veta något om men han läser inte bara. När han vandrar – och han vandrade mycket och kallades efter sin fotbeklädnad ”Sandalen” – ser han sig nyfiket om för att i allt se Guds verk och avsikter. Av Albert menar jag att vi ska öva den goda nyfikenheten, den som alltid vill se lite mer. Den hållningen gör debatterna och samtalen spänstiga och besluten klokare – förutsatt att vi minns att vår fina gemenskap trots allt inte är kyrkomötet.
En sak till: kyrkomötet är en plats för vänskap. Här möter vi personer som vi annars inte skulle träffat och upptäcker att vi tycker om dem. Lars Rydje (S) var ålderspresident tidigare. Jag räknar honom till mina vänner. Det är en vänskap där vi talat både personligt och principiellt, delat erfarenheter av livet och kyrk-livet. Vi drar inte säkert samma slutsatser när vi behandlar kyrkopolitiska frågor, vilket självfallet för mig blir en obegriplighet jag dock kan leva med. Får jag önska gamla och nya ledamöter något alldeles särskilt så är det förstås att ni ska hitta vänner här, i nomineringsgruppen och utanför den. Det blir lite lättare när vi går att sakbehandla frågor då än när vi positionerar och väljer, kan jag säga.
Välkomna till ansvarstagande i kyrkomötet och med dessa ord förklarar jag Kyrkomötets 2014-2017 valsammanträde öppnat."Beriktigande
I går kväll debatterades relationen till Mekane Yesus-kyrkan, ni minns att de sa upp altare- och predikstolsgemenskap med Svenska kyrkan och de nordamerikanska lutheranerna och de blev problematiskt i Lutherska Världsförbundet. Anders Wejryd har flugit till Geneve för att reda i härvan under försommaren. Och här finns något att fundera över - också i Etiopien där kanske deras kyrkomöte inte vill vara fullt så diplomatiskt som deras kyrkoledning.
Antje Jackelén steg upp i debatten och berättade på ett charmerande sätt om alla lyckönskningar hon fått efter ärkebiskopsvalet - och ett brev stack ut. Hon hade det med sig och läste. Det var ett brev från Etiopien och direktorn för Central Synod. Brevet möttes av kyrkomötets applåder. Alöltså fanns det ingen anledning till oro. Afrikanerna lugnar sig, förstod man.
Men var det så enkelt? En analys av brevet visade förljande.
Det är inte ett brev från kyrkoledningen utan från den diakonala sektionen i ett av stiften. Stiftet heter Central Synod - men är mindre centralt än man kunde tro, belägget i Nakemte och då är vi, som ni kanske vet, 300 km väster om Addis Abeba. Detta är nämligen den synod som haft mest med Svenska kyrkan att göra och dess Social Service Commission är den som ekonomiskt skulle förlora allra mest på avbrutna relationer med Svenska kyrkan. Kom då ihåg att amerikanarna var tuffare än vi och menade vill de inte ha med oss att göra ska de inte ha med våra pengar att göra heller. Så ville Svenska kyrkan inte riktigt agera.
Så vad är brevet. Det är inte en hälsning från Mekane Yesuskyrkan utan från en director, en tjänsteman (stiftsadjunkt?). Synodpresidenten är ordförande i the Social Service Commission och skulle rätteligen ha undertecknat brevet om det skulle haft lite större tyngd. Han har säkert sagt OK till ett brev - men nivån har alltså hållits modest.
Detta fattade inte kyrkomötet. Vi får hoppas att Antje Jackelén inte riktigt insett förhållandet utan i glad välvilja läst och förmedlat brevet. Men det intryck kyrkomötet fick i går kväll var inte korrekt. Jag hoppas ingen misstycker när jag konstaterar sakförhållandet, som kan bottna i ett missförstånd. Alternativet vill jag inte ens tänka på.
Det sakförhållande som här beskrivits har lämnats in som reservation och hamnar i kyrkomötesprotokollet. Och det kanske Frimodig kyrka skulle kunna få en liten eloge för?
Vill ni ha kyrkomötesskvaller?
I korridoren sägs nu att Vanja Lundby-Wedin, ny i kyrkomötet, blir 1:e vice ordförande i kyrkostyrelsen efter direktiv från den socialdemokratiska partistyrelsen. "Högsta nivå", som det heter i sammanhanget. Hur det annars blir ska väl fastställas i kväll. Men först ska mötet öppnas och det är en händelse vi kanske ska återkomma till.
Antje Jackelén steg upp i debatten och berättade på ett charmerande sätt om alla lyckönskningar hon fått efter ärkebiskopsvalet - och ett brev stack ut. Hon hade det med sig och läste. Det var ett brev från Etiopien och direktorn för Central Synod. Brevet möttes av kyrkomötets applåder. Alöltså fanns det ingen anledning till oro. Afrikanerna lugnar sig, förstod man.
Men var det så enkelt? En analys av brevet visade förljande.
Det är inte ett brev från kyrkoledningen utan från den diakonala sektionen i ett av stiften. Stiftet heter Central Synod - men är mindre centralt än man kunde tro, belägget i Nakemte och då är vi, som ni kanske vet, 300 km väster om Addis Abeba. Detta är nämligen den synod som haft mest med Svenska kyrkan att göra och dess Social Service Commission är den som ekonomiskt skulle förlora allra mest på avbrutna relationer med Svenska kyrkan. Kom då ihåg att amerikanarna var tuffare än vi och menade vill de inte ha med oss att göra ska de inte ha med våra pengar att göra heller. Så ville Svenska kyrkan inte riktigt agera.
Så vad är brevet. Det är inte en hälsning från Mekane Yesuskyrkan utan från en director, en tjänsteman (stiftsadjunkt?). Synodpresidenten är ordförande i the Social Service Commission och skulle rätteligen ha undertecknat brevet om det skulle haft lite större tyngd. Han har säkert sagt OK till ett brev - men nivån har alltså hållits modest.
Detta fattade inte kyrkomötet. Vi får hoppas att Antje Jackelén inte riktigt insett förhållandet utan i glad välvilja läst och förmedlat brevet. Men det intryck kyrkomötet fick i går kväll var inte korrekt. Jag hoppas ingen misstycker när jag konstaterar sakförhållandet, som kan bottna i ett missförstånd. Alternativet vill jag inte ens tänka på.
Det sakförhållande som här beskrivits har lämnats in som reservation och hamnar i kyrkomötesprotokollet. Och det kanske Frimodig kyrka skulle kunna få en liten eloge för?
Vill ni ha kyrkomötesskvaller?
I korridoren sägs nu att Vanja Lundby-Wedin, ny i kyrkomötet, blir 1:e vice ordförande i kyrkostyrelsen efter direktiv från den socialdemokratiska partistyrelsen. "Högsta nivå", som det heter i sammanhanget. Hur det annars blir ska väl fastställas i kväll. Men först ska mötet öppnas och det är en händelse vi kanske ska återkomma till.
Kyrk-O-möte
Icke-mötena är också ett sätt att förhålla sig på ett kyrkomöte. Den fd socialdemokraten Sverigedemokraten Axel W Karlsson talade på temat att alla papperslösa inte är änglar och bemöttes av Karin Långström Vinge med argumentet att hon tog starkt avstånd från hans åsikter. Det är ynkligt - för hon argumenterar inte i sak. Hon kunde sagt: "Visst, du har rätt. Alla papperslösa är inte änglar men, som dr Luther säger i Galaterbrevskommentaren, "kärleken är till för att bedras". Missbruket av gästfrihet upphäver inte att det finns de som rätt brukar vår gästfrihet." Hon kunde också sagt att Axel pekat på ett problem som riskerar hela den politik som vill ge flyktingen och den hjälpbehövande ett anständigt bemötande. Det förmådde hon alltså inte. Det är liter sorgligt när ryggmärgsreflexen ger ett o-möte.
Annars är dagens behållning den grälsjuke docenten Hanson, ÖKA. Han skamstämplade inte bara Dan Sarkar, vars farfar var en indisk befrielsekämpe - som framgår för den som kan lite elementärt om indisk politik och namnskick och läst Jan Myrdal - utan också hela Frimodig kyrka eftersom Dan lyckats ställa frågor som ställde till det. Det blir inte roligt för personalen när Hanson ska in på demensavdelningen, må jag säga. Jag menar, grälsjuk är han redan. Presidiet lät förlöpningen passera. Ska Karin Perers, C, bli nya kyrkomötesordföranden? Jo, så illa kan det bli. Inget parti har i all sin vävilja gjort Svenska kyrkan så stor skada som Centerpartiet. Och det ska fortsätta ...
Timmen är sen. I morgon, nej, jag menar denna onsdag, ska Låtsaspresidenten träda i aktion! Fast minns att han inte är den som varit längst tid i kyrkomötet. Han är en usurpator. Han träder fram som något han inte är - för kvalifikationen har han inte. Men han är lämplig - för han personifierar Svenska kyrkan. Det är något annat än man låtsar och något annat än det egentligen är. Stackars man. Hoppas att ingen granskar bluffen, för då blir han till åtlöje. The Great Pretender, hette väl låten? Vem var det som sjöng?
Annars är dagens behållning den grälsjuke docenten Hanson, ÖKA. Han skamstämplade inte bara Dan Sarkar, vars farfar var en indisk befrielsekämpe - som framgår för den som kan lite elementärt om indisk politik och namnskick och läst Jan Myrdal - utan också hela Frimodig kyrka eftersom Dan lyckats ställa frågor som ställde till det. Det blir inte roligt för personalen när Hanson ska in på demensavdelningen, må jag säga. Jag menar, grälsjuk är han redan. Presidiet lät förlöpningen passera. Ska Karin Perers, C, bli nya kyrkomötesordföranden? Jo, så illa kan det bli. Inget parti har i all sin vävilja gjort Svenska kyrkan så stor skada som Centerpartiet. Och det ska fortsätta ...
Timmen är sen. I morgon, nej, jag menar denna onsdag, ska Låtsaspresidenten träda i aktion! Fast minns att han inte är den som varit längst tid i kyrkomötet. Han är en usurpator. Han träder fram som något han inte är - för kvalifikationen har han inte. Men han är lämplig - för han personifierar Svenska kyrkan. Det är något annat än man låtsar och något annat än det egentligen är. Stackars man. Hoppas att ingen granskar bluffen, för då blir han till åtlöje. The Great Pretender, hette väl låten? Vem var det som sjöng?
måndag 18 november 2013
Kyrkomöte
Ånä, ni får föga från det betydelselösa kyrkomötet i Uppsala i dag. Små debatter som inte gör någon skillnad - men en nota för kyrkomötet lika stor som vanligt. Det är inte mycket som lyfter sig och Gardellsången som fick inleda var - vad den än var - knappast kristen tro. Om jag skulle få leva om mitt liv skulle jag låta det gå i repris, var tanken. Jag är den jag är, hette det i sammandrag. Och det säger inte kristen tro. Jag är något mer än den jag är - och detta mer ska jag bli. Omvändelse och helgelse, alltså. Sentimentalt skitsnack kan enkelt gälla för kristen tro. Det tror jag inte på.
Mötet slutade innan kl 18, om jag minns rätt. Jag frågade om ärkebiskopen inte skulle med oss ut. Det skulle han inte - för han ville undvika dåligt sällskap. Denna hans deklaration valde vi att inte förstå ....
Vi flyttar oss till England. Där möts också kyrkomötet för att tala om kvinnliga biskopar. Forward in Faith vill ha ett snabbt beslut och ger upp kravet om en särskild lagstiftning till skydd för minoriteten. De får något uttalande, typ samvetsklausul, och funderar på en "ombudsman" som ska skydda minoriteten. Hur det blir med sådant, "vet vi ju", som en biskop konstaterade. Löftesbrottet blir inbyggt i systemet om nämligen folk inte böjer knä tillräckligt fort. Engelsmännen borde lärt sig från Sverige men bedömer att ett snabbt beslut när minoriteten fortfarande har talespersoner är bättre än ett beslut om några år med svagare opposition. Tolkningen är min - men jag kan välja att citera mig själv 25 år tillbaka: "Ni får det värre än vi har det i Sverige, för hos er kommer det att gå fortare och mer brutalt."
Självfallet klagar majoriteten över debatten. Den är rå eller "rude", som det heter på deras idiom och bråkar minoriteten drar de vanära över Kyrkan. Ja, man kan förstå att opposition aldrig är välkommen.
Ungefär som med denna icke uppbyggliga blogg. Men jag blir kanske lite trött på att folks inläsningar av meningar ska vara uttryck för vad som står på bloggen. Jag har som mest öppnat dörren för tolkningar - men tolkningarna är läsarnas, inte mina. Så till exempel har jag ALDRIG påpekat att vi med nästa ärkebiskop för första gången får en ärkebiskop vars pappa varit med i Hitlerjugend. Man kan bara hoppas att ingen journalist kommer på det eftersom drottning Silvia så föga framgångsrikt försökt försvara sin fars goda namn och rykte. Att jag skämtat med det tyska är dock uppenbart - just det som Vermes gör i sin på svenska nyutkomna bok Han är tillbaka. Har man inte läst den, finns det väl en del som blir obegripligt.
De långa diskussionerna om likheten mellan Kyrkans Hus och Adolf Hitlers högkvarter är meningslösa. Jag har ju så bestämt sagt att Kyrkans Hus inte ska kallas Führerhauptquartier. Fast - oss emellan - det är lite roligt att skämta till det med det tyska, för man kan på förhand veta att det tokar till sig på ett högst intressant sätt. Skriver man t ex "Ermutigung", därtill stimulerad av Wolf Biermann, som jag senast hörde i Hamburg på försommaren, blir det något annat än uppmuntran. Och vår gamle vän överste Busse får tydligen inte kallas vad han är, Oberst Busse. Men det är ju det han är - precis lika mycket som våra vänner Olofsson och Salander är överstar.
Denna tisdag ska frågor dras runt igen - men först ska vi rösta. Det lär knappast bli några överraskningar. Biskop Brunne meddelade att biskoparna inte ville ha rösträtt för de hade så mycket makt. Ärkebiskop Wejryd var också nöjd med tingens ordning. Jag undrar om det inte är läge att lägga ner sin röst. Vem vill ha heretiska biskopar att rösta om tron, egentligen? För minns att det var biskopar som fick igång den process där Jesus numera ska liknas vid Pippi Långstrump och Stålmannen.
Mötet slutade innan kl 18, om jag minns rätt. Jag frågade om ärkebiskopen inte skulle med oss ut. Det skulle han inte - för han ville undvika dåligt sällskap. Denna hans deklaration valde vi att inte förstå ....
Vi flyttar oss till England. Där möts också kyrkomötet för att tala om kvinnliga biskopar. Forward in Faith vill ha ett snabbt beslut och ger upp kravet om en särskild lagstiftning till skydd för minoriteten. De får något uttalande, typ samvetsklausul, och funderar på en "ombudsman" som ska skydda minoriteten. Hur det blir med sådant, "vet vi ju", som en biskop konstaterade. Löftesbrottet blir inbyggt i systemet om nämligen folk inte böjer knä tillräckligt fort. Engelsmännen borde lärt sig från Sverige men bedömer att ett snabbt beslut när minoriteten fortfarande har talespersoner är bättre än ett beslut om några år med svagare opposition. Tolkningen är min - men jag kan välja att citera mig själv 25 år tillbaka: "Ni får det värre än vi har det i Sverige, för hos er kommer det att gå fortare och mer brutalt."
Självfallet klagar majoriteten över debatten. Den är rå eller "rude", som det heter på deras idiom och bråkar minoriteten drar de vanära över Kyrkan. Ja, man kan förstå att opposition aldrig är välkommen.
Ungefär som med denna icke uppbyggliga blogg. Men jag blir kanske lite trött på att folks inläsningar av meningar ska vara uttryck för vad som står på bloggen. Jag har som mest öppnat dörren för tolkningar - men tolkningarna är läsarnas, inte mina. Så till exempel har jag ALDRIG påpekat att vi med nästa ärkebiskop för första gången får en ärkebiskop vars pappa varit med i Hitlerjugend. Man kan bara hoppas att ingen journalist kommer på det eftersom drottning Silvia så föga framgångsrikt försökt försvara sin fars goda namn och rykte. Att jag skämtat med det tyska är dock uppenbart - just det som Vermes gör i sin på svenska nyutkomna bok Han är tillbaka. Har man inte läst den, finns det väl en del som blir obegripligt.
De långa diskussionerna om likheten mellan Kyrkans Hus och Adolf Hitlers högkvarter är meningslösa. Jag har ju så bestämt sagt att Kyrkans Hus inte ska kallas Führerhauptquartier. Fast - oss emellan - det är lite roligt att skämta till det med det tyska, för man kan på förhand veta att det tokar till sig på ett högst intressant sätt. Skriver man t ex "Ermutigung", därtill stimulerad av Wolf Biermann, som jag senast hörde i Hamburg på försommaren, blir det något annat än uppmuntran. Och vår gamle vän överste Busse får tydligen inte kallas vad han är, Oberst Busse. Men det är ju det han är - precis lika mycket som våra vänner Olofsson och Salander är överstar.
Denna tisdag ska frågor dras runt igen - men först ska vi rösta. Det lär knappast bli några överraskningar. Biskop Brunne meddelade att biskoparna inte ville ha rösträtt för de hade så mycket makt. Ärkebiskop Wejryd var också nöjd med tingens ordning. Jag undrar om det inte är läge att lägga ner sin röst. Vem vill ha heretiska biskopar att rösta om tron, egentligen? För minns att det var biskopar som fick igång den process där Jesus numera ska liknas vid Pippi Långstrump och Stålmannen.
Undersök själva!
"Undersök själva" var maningen i gårdagens läsningar. Det är en god maning.
För att undvika förvirring så undersök vad "tid" betyder. Pröva om satsen "jag har inte tid" enkelt ska förstås så att personen inte har "år" - eller är tid ett annat tidsmått, som kan innefatta år men inte bara begränsat? "Längst tid" kanske, som jag menar, helt enkelt betyder "längst tid" och är en mätbar kvantitet med hjälp av en kronometer eller en almanacka. Men ingen skugga över tjänstemännen. I Kyrkans Hus vets det och nu handlar saken om kyrkopolitik. Till den behöver ingen dresseras. Det räcker att det vets. Undersök själva.
Vad sker nu i Kyrkans Hus? Nu är frågan om ålderspresident en känd fråga, så det ska skrivas ett dokument om saken. Det kan nog bara bli fånigt. Ska detta papper sedan kunna debatteras? När då? Under ledning av vem - för när det nya kyrkomötet sammanträder, finns det ingen utom ålderspresidenten som kan leda det, förrätta upprop och så - och saken gäller vem som just är ålderspresident. "Ledamot längst tid" blir en enkel fråga, men just nu befängd. Men det står inte "ledamot flest år" eller "invald flest gånger". Det står "längst tid". Så vem har varit i kyrkomötet längst tid? Räkna. Undersök själva.
En bloggkommentator vill läsa uppbyggligheter. Läser man Jer 1:10 så föregås det uppbyggliga av en annan verksamhet och den verksamheten kanske rentav är en del av det uppbyggliga. Denna blogg ska nog inte vara just så uppbygglig som somliga menar. Jag vill inte träda fram inför min Frälsare och höra orden att jag pratade fromsint i stället för sant och att jag som så många inte brydde mig om Josefs skada. Men jag finner mycket egendomligt. Hur kan en kyrka plädera för öppenhet och inklusivitet som ägnat så mycken möda att göra sig de ohavliga kvitt och därmed skicka en så klar signal som i hög utsträckning domesticerat präster? Det stämmer ju inte. I någon ände ljugs det. Antingen är Svenska kyrkan totalitär i sitt förhållningssätt och antar sektens beteendemönster och då är öppenheten en villkorad öppenhet eller så är Svenska kyrkan öppen för sina inomkyrkliga riktningar - och då finns det en del att röja upp i. Undersök själva. Ni kan förstå.
Det är kyrkomöte. Jag räknar inte kyrkomöten till det uppbyggliga - men det blir nog informativt. Jag vandrar raskt till Dumans hus. Man kan på webben följa debatterna.
För att undvika förvirring så undersök vad "tid" betyder. Pröva om satsen "jag har inte tid" enkelt ska förstås så att personen inte har "år" - eller är tid ett annat tidsmått, som kan innefatta år men inte bara begränsat? "Längst tid" kanske, som jag menar, helt enkelt betyder "längst tid" och är en mätbar kvantitet med hjälp av en kronometer eller en almanacka. Men ingen skugga över tjänstemännen. I Kyrkans Hus vets det och nu handlar saken om kyrkopolitik. Till den behöver ingen dresseras. Det räcker att det vets. Undersök själva.
Vad sker nu i Kyrkans Hus? Nu är frågan om ålderspresident en känd fråga, så det ska skrivas ett dokument om saken. Det kan nog bara bli fånigt. Ska detta papper sedan kunna debatteras? När då? Under ledning av vem - för när det nya kyrkomötet sammanträder, finns det ingen utom ålderspresidenten som kan leda det, förrätta upprop och så - och saken gäller vem som just är ålderspresident. "Ledamot längst tid" blir en enkel fråga, men just nu befängd. Men det står inte "ledamot flest år" eller "invald flest gånger". Det står "längst tid". Så vem har varit i kyrkomötet längst tid? Räkna. Undersök själva.
En bloggkommentator vill läsa uppbyggligheter. Läser man Jer 1:10 så föregås det uppbyggliga av en annan verksamhet och den verksamheten kanske rentav är en del av det uppbyggliga. Denna blogg ska nog inte vara just så uppbygglig som somliga menar. Jag vill inte träda fram inför min Frälsare och höra orden att jag pratade fromsint i stället för sant och att jag som så många inte brydde mig om Josefs skada. Men jag finner mycket egendomligt. Hur kan en kyrka plädera för öppenhet och inklusivitet som ägnat så mycken möda att göra sig de ohavliga kvitt och därmed skicka en så klar signal som i hög utsträckning domesticerat präster? Det stämmer ju inte. I någon ände ljugs det. Antingen är Svenska kyrkan totalitär i sitt förhållningssätt och antar sektens beteendemönster och då är öppenheten en villkorad öppenhet eller så är Svenska kyrkan öppen för sina inomkyrkliga riktningar - och då finns det en del att röja upp i. Undersök själva. Ni kan förstå.
Det är kyrkomöte. Jag räknar inte kyrkomöten till det uppbyggliga - men det blir nog informativt. Jag vandrar raskt till Dumans hus. Man kan på webben följa debatterna.
söndag 17 november 2013
SKT skriver mörkt
SKT betyder Svensk Kyrkotidning. För många är sedan erbjöds en intresserad allmänhet att köpa varsin aktie för 100:- i aktiebolaget. När fel folk köpte, avbröts försäljningen och de inbetalda beloppen sändes åter. Jag har alltså fått nöja mig med att läsa SKT. Nu har SKT problem och ska börja utkomma en gång i månaden. För alls inte länge sedan kom SKT och SPT varje vecka. Jag ska strax återkomma till detta.
Nu ägs aktierna i SKT av biskop em Bengt Wadensjö. Det är ett förhållande som alls inte uppmärksammats. Han är styrelsens ordförande men också stiftelens ordförande. Det är kanske inte en alldeles enkel syssla. Eller som det heter i senaste numret sid 488: "Till saken hör att sedan 2007 har tidningen gått med underskott och överlevt tack vare ekonomiskt stöd." Kan vi få veta vilka som pumpat in pengar? Skulle vi kunna så besked om antalet prenumeranter i samma veva? Det heter att "en veckotidning känns inte lika angelägen som förr" - men veckotidning är ju inte SKT och har inte varit ett antal år. "Nu är det dags för ännu en förnyelse i den ständigt levande Svensk Kyrkotidnings historia", heter det också. Jag blir tveksam. Är det inte just så man brukar skriva när det är djupgående kris?
SKT fick en konkurrent i SPT. "När motsättningen i fråga om att öppna prästämbetet för kvinnor ledde till att SPT grundades, blev det angeläget att bevara Svensk Kyrotidning som ett organ för vad man kallade evangelisk-luthersk folkkyrklighet. Alla skulle kunna mötas i ett öppet samtal." Situationen var mer komplicerad. SKT uppfattades av prästerna som ett gemensamt forum men plötsligt fördes debatten annorlunda. Den allmänna spelplanen blev hemmaplan för somliga och andra debattörer fick alltid spela på deras hemmaplan, alltså bortaplan. Redaktören Allan Svantesson, sign AS, (ej "as" utan AS, en bärande signatur i SKT", som Jan Redin skrev) jagade högkyrkligheten för att den inte stod för den evangeliska bekännelsen och det var ingen hejd på misstänkliggörandet. Ruben Josefson bytte fot i ämbetsfrågan - liksom t ex Ingmar Ström - utan besvärande mycket sakargumentation. SKT och Vår Kyrka kunde på intet sätt markera mot den politiska styrningen i en teologisk fråga som visade Kyrkans babyloniska fångenskap. Noga taget var det inte motsättningen i fråga om att öppna prästämbetet för kvinnor som ledde till att SPT grundades utan sättet att inte riktigt låta ett gemensamt prästerligt forum vara gemensamt och oskickligheten att bedöma tidens tecken.
Nu är tiden ny, konstateras i SKT, som "vill vara ett organ där hela det nutida kyrkolivet kan mötas i samtal om kyrkolivets utformning i trohet mot vår kyrkas folkkyrkouppgift."
Jag läser alltså på. Förutom ledaren och ett inlägg mot en folkpensionär samt textutredningarna är samtliga andra artiklar skrivna av folkpensionärer. Det är dessa som möts i et samtal om kyrkolivets utformning. Och här är problemet. Kyrkans Tidning halkar snart ner i en upplaga under 30 000 - för nu tappar tidningen vid stordriften i Svenska kyrkan ett antal kollektivprenumerationer. Präster läser inte heller teologiska böcker, i vart fall inte som för alls inte länge sedan. Den teologiskt intellektuella ansatsen tycks ha gått förlorad - och det är i sig rätt naturligt för prästerna får en religionsvetenskaplig, inte en teologisk skolning.
Men då tar vi upp saken med trohet mot vår kyrkas folkkyrkouppgift och läser textutkastet för Juldagen, nr 24/2013 s 503.
"Om evangelisterna levt idag skulle de kanske istället (för talet om jungfrufödelse, DS) ha jämfört Jesus med Pippi Långstrump eller Stålmannen och därför betonat att han hade en häst på sin balkong (ska för den bokstavstroende Lindgren-läsaren vara "veranda", DS) eller ofta gick in i telefonhytter (som knappast längre finns, DS) för att byta kläder. Då hade läsarna omedelbart (? DS) gjort kopplingen mellan honom och Pippis förmåga att upptäcka det meningsfulla i vardagen eller mellan honom och Stålmannens mod att stå upp mot orättvisor och vilja att rädda världen."
Alla har förstått. Och tankekonstruktion som tankekonstruktion. Jag bråkar inte - men ansvaret faller tungt på de biskopar som förde Svenska kyrkan ut i rena idiotin. KG och Antje och ni andra - så här blev det!
Tiden är ny - eller väldigt, väldigt gammal. Men hur var det när man skrattade åt Jesus, som menade att han sett Abraham. Lurades han - eller hade Guds Son av evighet sett Abraham innan han blev ett foster i Marias livmoder? Hur var det? På riktigt? I verkligheten?
Jag tror mig veta svaret. Söndagsskolfröken och konfirmandprästen hade nog rätt. Min doppräst Folke Hyltén-Cavallius lärde nog inget annat heller. Han var en gång redaktör för SKT.
Högmässan firade jag på Sankt Ansgar i Uppsala i dag. Där fanns många präster, också pensionerade, av det slag man förbehållslöst kan anförtro sin själ. De hade inte blivit prästvigda i dagens Svenska kyrkan. Är detta inte ett verkligt problem?
Nu ägs aktierna i SKT av biskop em Bengt Wadensjö. Det är ett förhållande som alls inte uppmärksammats. Han är styrelsens ordförande men också stiftelens ordförande. Det är kanske inte en alldeles enkel syssla. Eller som det heter i senaste numret sid 488: "Till saken hör att sedan 2007 har tidningen gått med underskott och överlevt tack vare ekonomiskt stöd." Kan vi få veta vilka som pumpat in pengar? Skulle vi kunna så besked om antalet prenumeranter i samma veva? Det heter att "en veckotidning känns inte lika angelägen som förr" - men veckotidning är ju inte SKT och har inte varit ett antal år. "Nu är det dags för ännu en förnyelse i den ständigt levande Svensk Kyrkotidnings historia", heter det också. Jag blir tveksam. Är det inte just så man brukar skriva när det är djupgående kris?
SKT fick en konkurrent i SPT. "När motsättningen i fråga om att öppna prästämbetet för kvinnor ledde till att SPT grundades, blev det angeläget att bevara Svensk Kyrotidning som ett organ för vad man kallade evangelisk-luthersk folkkyrklighet. Alla skulle kunna mötas i ett öppet samtal." Situationen var mer komplicerad. SKT uppfattades av prästerna som ett gemensamt forum men plötsligt fördes debatten annorlunda. Den allmänna spelplanen blev hemmaplan för somliga och andra debattörer fick alltid spela på deras hemmaplan, alltså bortaplan. Redaktören Allan Svantesson, sign AS, (ej "as" utan AS, en bärande signatur i SKT", som Jan Redin skrev) jagade högkyrkligheten för att den inte stod för den evangeliska bekännelsen och det var ingen hejd på misstänkliggörandet. Ruben Josefson bytte fot i ämbetsfrågan - liksom t ex Ingmar Ström - utan besvärande mycket sakargumentation. SKT och Vår Kyrka kunde på intet sätt markera mot den politiska styrningen i en teologisk fråga som visade Kyrkans babyloniska fångenskap. Noga taget var det inte motsättningen i fråga om att öppna prästämbetet för kvinnor som ledde till att SPT grundades utan sättet att inte riktigt låta ett gemensamt prästerligt forum vara gemensamt och oskickligheten att bedöma tidens tecken.
Nu är tiden ny, konstateras i SKT, som "vill vara ett organ där hela det nutida kyrkolivet kan mötas i samtal om kyrkolivets utformning i trohet mot vår kyrkas folkkyrkouppgift."
Jag läser alltså på. Förutom ledaren och ett inlägg mot en folkpensionär samt textutredningarna är samtliga andra artiklar skrivna av folkpensionärer. Det är dessa som möts i et samtal om kyrkolivets utformning. Och här är problemet. Kyrkans Tidning halkar snart ner i en upplaga under 30 000 - för nu tappar tidningen vid stordriften i Svenska kyrkan ett antal kollektivprenumerationer. Präster läser inte heller teologiska böcker, i vart fall inte som för alls inte länge sedan. Den teologiskt intellektuella ansatsen tycks ha gått förlorad - och det är i sig rätt naturligt för prästerna får en religionsvetenskaplig, inte en teologisk skolning.
Men då tar vi upp saken med trohet mot vår kyrkas folkkyrkouppgift och läser textutkastet för Juldagen, nr 24/2013 s 503.
"Om evangelisterna levt idag skulle de kanske istället (för talet om jungfrufödelse, DS) ha jämfört Jesus med Pippi Långstrump eller Stålmannen och därför betonat att han hade en häst på sin balkong (ska för den bokstavstroende Lindgren-läsaren vara "veranda", DS) eller ofta gick in i telefonhytter (som knappast längre finns, DS) för att byta kläder. Då hade läsarna omedelbart (? DS) gjort kopplingen mellan honom och Pippis förmåga att upptäcka det meningsfulla i vardagen eller mellan honom och Stålmannens mod att stå upp mot orättvisor och vilja att rädda världen."
Alla har förstått. Och tankekonstruktion som tankekonstruktion. Jag bråkar inte - men ansvaret faller tungt på de biskopar som förde Svenska kyrkan ut i rena idiotin. KG och Antje och ni andra - så här blev det!
Tiden är ny - eller väldigt, väldigt gammal. Men hur var det när man skrattade åt Jesus, som menade att han sett Abraham. Lurades han - eller hade Guds Son av evighet sett Abraham innan han blev ett foster i Marias livmoder? Hur var det? På riktigt? I verkligheten?
Jag tror mig veta svaret. Söndagsskolfröken och konfirmandprästen hade nog rätt. Min doppräst Folke Hyltén-Cavallius lärde nog inget annat heller. Han var en gång redaktör för SKT.
Högmässan firade jag på Sankt Ansgar i Uppsala i dag. Där fanns många präster, också pensionerade, av det slag man förbehållslöst kan anförtro sin själ. De hade inte blivit prästvigda i dagens Svenska kyrkan. Är detta inte ett verkligt problem?
fredag 15 november 2013
I Kyrkans Hus
Det drar mot kyrkomöte och i Kyrkans Hus lägger tjänstemännen möda på att få allt i ordning. Som detta med att utse ålderspresident? Utse? Är det inte rätt självklart? Det är väl bara att räkna? Alls inte. Får jag nu inbjuda till en sightseeing-tur!
Jag valdes första gången till kyrkomötet av Växjö stifts präster (systemet var sådant) år 1979 och omvaldes år 1982, dvs till de två kyrkomöten regeringen kallat in. Ny ordning för kyrkomötet beslöts och gällde från 1983. Jag blev invald då också - för PPO, Partipolitiskt Obundna, som sedan blev POSK. När POSK beslöt sig för att normaliseras, ställde jag inte upp, men när Frimodig kyrka kom till 2006 tänkte jag att det var fel att dra sig undan. Jag ställde upp och blev invald. Det blev jag också 2009 och 2013.
I matrikeln för Svenska kyrkan upptäckte jag att mitt första år i kyrkomötet angavs till 06 och frågade brevledes år 2010 hur det nu var med ancenniteten. Kyrkomötets ordförande Gunnar Sibbmark (M) hade nämligen påstått att den som en gång lämnat kyrkomötet börjar på ruta ett om han/hon väljs in på nytt. Den tanken avvisades av kansliet i det svar jag fick.
Lars Rydje (S) var ålderspresident, invald 1982 och äldre än jag. Därefter borde jag, när han nu lämnar, stå på tur. Det heter ju i Kyrkoordningen: "Till dess att valen av ordförande har förrättats utövas ordförandeskapet av den som har varit ledamot längst tid." Om detta borde alla enkelt kunna vara överrens. Men då uppstår problemet att det är jag.
Ingen skugga över tjänstemännen. De ska tjäna den politiska viljan och gör det väl. Hur då? Tjänstemännen räknar som "längst tid" antalet år man varit ledamot - och då vinner Torgny Larsson, som inte varit med lika lång tid som jag men varit med de år jag inte var ledamot.
Men ska inte kyrkomötena 1979 och 1982 räknas som annat än år - när dessa möten var på en månad eller drygt så? Det är ju där jag fått ihop tiden. Det är inte riktigt rimligt att räkna åren som tid om tiden därmed förminskas - men vi rör oss i det forskningsområde som är Antje Jackléns och kan nu uppfatta vad relationell tid egentligen betyder. Det är tid i relation till den person man betraktar som havlig när den andre är ohavlig.
Jag vidhåller dock att tid i sammanhanget ska förstås just som tid.
Man kan räkna med tidsmåttet "dagar" eller "timmar" och kanske till och med "minuter" sekunder och nanosekunder är kanske att ta i. Men räknar man det rimliga måttet dagar - eftersom kyrkomötet inte sammanträtt hela år och sessionerna aldrig varat en vecka i taget - blir resultatet detta, att jag är ålderspresident.
Jag har suttit längst tid i kyrkomötet av samtliga ledamöter.
Oh det var enligt Kyrkoordningens ord detta saken gäller.
Tjänstemännen, ingen skugga över att de tjänar den kyrkopolitiska viljan, det har de betalt för, tolkar alltså längst tid som år.
I ett försök att få ihop det räknade man kyrkomötet 1979 som tre år och 1982 som ett år och då fick Torgny Larsson och jag samma tid. Det var orimligt. 1980 och 1981 kallade regeringen inte i något kyrkomöte och skulle 1979 års möte vara värt tre år men inte 1982 års möte?
Det räcker att ta fram almanacka och kyrkomötesprotokoll och räkna för uppgiften var ju att komma på vem som suttit längst TID i kyrkomötet.
Om Torgny Larsson träder fram som ålderspresident och öppnar det nya kyrkomötet ska ni dock veta att han inte är den som suttit längst tid. Men ni ska också förstå hur det blir på det här viset. Det är just som Antje Jackelén framhåller i sin avhandling en fråga om relationell tid - tid i relation till den person man inte vill ha. För hur skulle det se ut? Men hellre en låtsaspresident än en ålderspresident. Detta är kyrkomötet 2014-2017.
Det är alltid upplysande att se hur system fungerar.
Upplysande, kanske inte uppbyggligt.
Jag valdes första gången till kyrkomötet av Växjö stifts präster (systemet var sådant) år 1979 och omvaldes år 1982, dvs till de två kyrkomöten regeringen kallat in. Ny ordning för kyrkomötet beslöts och gällde från 1983. Jag blev invald då också - för PPO, Partipolitiskt Obundna, som sedan blev POSK. När POSK beslöt sig för att normaliseras, ställde jag inte upp, men när Frimodig kyrka kom till 2006 tänkte jag att det var fel att dra sig undan. Jag ställde upp och blev invald. Det blev jag också 2009 och 2013.
I matrikeln för Svenska kyrkan upptäckte jag att mitt första år i kyrkomötet angavs till 06 och frågade brevledes år 2010 hur det nu var med ancenniteten. Kyrkomötets ordförande Gunnar Sibbmark (M) hade nämligen påstått att den som en gång lämnat kyrkomötet börjar på ruta ett om han/hon väljs in på nytt. Den tanken avvisades av kansliet i det svar jag fick.
Lars Rydje (S) var ålderspresident, invald 1982 och äldre än jag. Därefter borde jag, när han nu lämnar, stå på tur. Det heter ju i Kyrkoordningen: "Till dess att valen av ordförande har förrättats utövas ordförandeskapet av den som har varit ledamot längst tid." Om detta borde alla enkelt kunna vara överrens. Men då uppstår problemet att det är jag.
Ingen skugga över tjänstemännen. De ska tjäna den politiska viljan och gör det väl. Hur då? Tjänstemännen räknar som "längst tid" antalet år man varit ledamot - och då vinner Torgny Larsson, som inte varit med lika lång tid som jag men varit med de år jag inte var ledamot.
Men ska inte kyrkomötena 1979 och 1982 räknas som annat än år - när dessa möten var på en månad eller drygt så? Det är ju där jag fått ihop tiden. Det är inte riktigt rimligt att räkna åren som tid om tiden därmed förminskas - men vi rör oss i det forskningsområde som är Antje Jackléns och kan nu uppfatta vad relationell tid egentligen betyder. Det är tid i relation till den person man betraktar som havlig när den andre är ohavlig.
Jag vidhåller dock att tid i sammanhanget ska förstås just som tid.
Man kan räkna med tidsmåttet "dagar" eller "timmar" och kanske till och med "minuter" sekunder och nanosekunder är kanske att ta i. Men räknar man det rimliga måttet dagar - eftersom kyrkomötet inte sammanträtt hela år och sessionerna aldrig varat en vecka i taget - blir resultatet detta, att jag är ålderspresident.
Jag har suttit längst tid i kyrkomötet av samtliga ledamöter.
Oh det var enligt Kyrkoordningens ord detta saken gäller.
Tjänstemännen, ingen skugga över att de tjänar den kyrkopolitiska viljan, det har de betalt för, tolkar alltså längst tid som år.
I ett försök att få ihop det räknade man kyrkomötet 1979 som tre år och 1982 som ett år och då fick Torgny Larsson och jag samma tid. Det var orimligt. 1980 och 1981 kallade regeringen inte i något kyrkomöte och skulle 1979 års möte vara värt tre år men inte 1982 års möte?
Det räcker att ta fram almanacka och kyrkomötesprotokoll och räkna för uppgiften var ju att komma på vem som suttit längst TID i kyrkomötet.
Om Torgny Larsson träder fram som ålderspresident och öppnar det nya kyrkomötet ska ni dock veta att han inte är den som suttit längst tid. Men ni ska också förstå hur det blir på det här viset. Det är just som Antje Jackelén framhåller i sin avhandling en fråga om relationell tid - tid i relation till den person man inte vill ha. För hur skulle det se ut? Men hellre en låtsaspresident än en ålderspresident. Detta är kyrkomötet 2014-2017.
Det är alltid upplysande att se hur system fungerar.
Upplysande, kanske inte uppbyggligt.
Förbannat också!
Franskans "sacre" betyder både "helig" och förbannad", det undervisade oss adjunkten i franska om. Språk kan ha omvänd betydelse och det kallas säkert något fint. Hur blir det alltså med den stackare som sitter vid radioapparaten och förväntar sig en välsignelse ur etern, eterisk välsignelse? Om den välsignelselängtande satt vid apparaten i slutet av juni månad och avnjöt en gudstjänst som två studentpräster i Malmö åstadkom, blev det komplicerat. Välsignelsen slöts "i Skaparens, Befriarens och Livgiverskans namn". Detta klandrar nu domkapitlet i Lund efter en anmälan. Någon blev helt enkelt och på vanlig svenska förbannad över tilltaget och anmälde saken.
Formuleringen var olämplig "med tanke på att det var en radiogudstjänst", konstaterar domkapitlet och kallar studentprästerna för samtal med biskop Jackelén. Studentprästen Kent Wisti är förvånad över domkapitlets beslut. Han använder ofta formuleringen vid studentgudstjänster. Och det är ett "vanligt förekommande sätt att läsa välsignelsen på hos många präster, bland annat alltid vid de så kallade regnbågsmässorna", heter det i Kyrkans Tidnings referat. "Många ser formuleringen som vedertagen", säger Wisti
Om en formulering upprepas tillräckligt ofta, blir den sann. Argumentet kan vi. Sa domkapitlet att saken gäller läran om den Heliga Treenigheten och en språklig fråga om språkligt genus och realgenus? Sa domkapitlet att det är psykoterapeuten Jungs sätt att tänka kring den kvinnliga principen som nu torgförs liturgiskt? Sa domkapitlet att teologi är en allvarligare och för Kyrkan i alla tider gemensam syssla och inte bara något för dem som lever i en tid där vi blivit duktigare men dummare? Sa domkapitlet att den som kommer till eller åhör en radioterad gudstjänst i eller från Svenska kyrkan ska veta att det som där sägs och sjungs är kvalitetsmärkt som svenskkyrkligt?
Lite trött blir jag allt. Inte bara på lådkånkandet. Sista delen av flyttlasset kom i dag och därmed slutsiffran på flyttlådor. 378. Men jag är dessutom präst i en kyrka där väldigt mycket inte längre är som söndagsskolfröken och konfirmandprästen sa. Går omvärderingarna inte alltför lätt att genomföra? Man säger - och så blir det. Upp stiga orden, tanken stilla står.
Jaga biskoparna på jungfrufödelsen, så får ni höra förnekelse eller undanglidande. Ta er till "många präster" så blir ni inte välsignade i den form vi hade tidigare, det där med Treenigheten Fader och Son och Helig Ande, ni vet. Och inför det som är pretentiöst dumt tycks folk tystna i tro att det som sägs är så begåvat och intellektuellt att det måste vara både sant och fint.
Det tror inte jag. Vad värre är - allt detta tycks inte locka folk till gudstjänsterna. Jag ber att få upprepa mig. Samma tankemodeller som förde den kristna studentrörelsen till intighet är nu den modell som ptrövas både i Svenska kyrkan och i Equmeniakyrkan. Det är kanske inte så konstigt för de gamla KRISS-arna har gjort sina karriärer. Nu borde ropet höras: "Gör räkenskap för er förvaltning!" Några bär ett stort ansvar när välsignelsen viker. Några genom sitt agerande. Andra genom sin tystnad. Jag hör till dem som menar att läget är katastrofalt därför att Svenska kyrkan framträder som osann mot sig själv. Det betyder osann i förhållande till sitt av Gud själv givna uppdrag.
Förbannat också!
Denna kyrka skulle ju vara till välsignelse.
Formuleringen var olämplig "med tanke på att det var en radiogudstjänst", konstaterar domkapitlet och kallar studentprästerna för samtal med biskop Jackelén. Studentprästen Kent Wisti är förvånad över domkapitlets beslut. Han använder ofta formuleringen vid studentgudstjänster. Och det är ett "vanligt förekommande sätt att läsa välsignelsen på hos många präster, bland annat alltid vid de så kallade regnbågsmässorna", heter det i Kyrkans Tidnings referat. "Många ser formuleringen som vedertagen", säger Wisti
Om en formulering upprepas tillräckligt ofta, blir den sann. Argumentet kan vi. Sa domkapitlet att saken gäller läran om den Heliga Treenigheten och en språklig fråga om språkligt genus och realgenus? Sa domkapitlet att det är psykoterapeuten Jungs sätt att tänka kring den kvinnliga principen som nu torgförs liturgiskt? Sa domkapitlet att teologi är en allvarligare och för Kyrkan i alla tider gemensam syssla och inte bara något för dem som lever i en tid där vi blivit duktigare men dummare? Sa domkapitlet att den som kommer till eller åhör en radioterad gudstjänst i eller från Svenska kyrkan ska veta att det som där sägs och sjungs är kvalitetsmärkt som svenskkyrkligt?
Lite trött blir jag allt. Inte bara på lådkånkandet. Sista delen av flyttlasset kom i dag och därmed slutsiffran på flyttlådor. 378. Men jag är dessutom präst i en kyrka där väldigt mycket inte längre är som söndagsskolfröken och konfirmandprästen sa. Går omvärderingarna inte alltför lätt att genomföra? Man säger - och så blir det. Upp stiga orden, tanken stilla står.
Jaga biskoparna på jungfrufödelsen, så får ni höra förnekelse eller undanglidande. Ta er till "många präster" så blir ni inte välsignade i den form vi hade tidigare, det där med Treenigheten Fader och Son och Helig Ande, ni vet. Och inför det som är pretentiöst dumt tycks folk tystna i tro att det som sägs är så begåvat och intellektuellt att det måste vara både sant och fint.
Det tror inte jag. Vad värre är - allt detta tycks inte locka folk till gudstjänsterna. Jag ber att få upprepa mig. Samma tankemodeller som förde den kristna studentrörelsen till intighet är nu den modell som ptrövas både i Svenska kyrkan och i Equmeniakyrkan. Det är kanske inte så konstigt för de gamla KRISS-arna har gjort sina karriärer. Nu borde ropet höras: "Gör räkenskap för er förvaltning!" Några bär ett stort ansvar när välsignelsen viker. Några genom sitt agerande. Andra genom sin tystnad. Jag hör till dem som menar att läget är katastrofalt därför att Svenska kyrkan framträder som osann mot sig själv. Det betyder osann i förhållande till sitt av Gud själv givna uppdrag.
Förbannat också!
Denna kyrka skulle ju vara till välsignelse.
torsdag 14 november 2013
Två anmälningar
Domkapitlet i Växjö har fått in två anmälningar. Jag hörde om saken ryktesvis och bad registrator ta fram dem.
Den 21 oktober stämplades en anmälan från Toivo Jokkala i Bagarmossen in. Han uppger sig ha tel 073-581 99 84, en uppgift jag inte har någon anledning betvivla. Jokkala begär en utredning eftersom han menar att "komminister Dag Sandahl (Växjö stift) gått över gränsen i sina tillmälen på sin blogg om Antje Jackelén inför och efter ärkebiskopsvalet." Han önskar "att domkapitlet utreder och markerar mot detta skrivskick."
Vilket då? Jo detta som citeras:
"Det är ett opassande oskick att kalla Kyrkans Husd i Uppsala för Fûhrerhauptquartier. Det får ni inte säga. I alla fall inte före den 15 juni 2014."
I övrigt har Tiovo Jukkala hittat "en rad kvinnofientliga och nazianspelande inlägg"- några exempel ges dock inte mer än att Jokkala sett rubriker som Ermutigung, Machtübernahme och Oberst Busse men missat Oktoberfest.
Det är mot skrivskicket det ska markeras. Något säger mig att Toivo Jukkala - förutom detta han anger, att han inte är kyrkligt aktiv (fast han har, skriver han, en svärfar som är just detta) - kanske inte riktigt har pejl på svenska grundlagsfästa fri- och rättigheter. I Finland, detta tidigare lydrike under tsaren, hade det säkert inte gått.
Vad bör nu domkapitlet göra? Självfallet begära in exemplifieringar på raden av kvinnofientliga och nazianspelande inlägg. Det räcker dock inte att klaga över att jag ger den begåvade läsekretsen en uppsjö av tysk språkkunskap. 100 miljoner talar tyska och det är näst flest i Europa, ryskan kommer först. Om Führern fått som han velat, hade än fler talat tyska och än färre ryska, men det är kanske känsligt att påpeka?
I sak? Jag har faktiskt utan omsvep kallat det "ett opssande oskick att kalla Kyrkans Hus i Uppsala för Führerhauptquartier". Har herr Jokkala svårt med språket? Man ska INTE säga så. Till de som trängtar efter att få säga det, sätter jag en tidsgräns för avvänjning. Och har de klarat sträckan fram till 15 juni, kan de nog avstå därefter också. Annars får jag i en ny bloggpost markera vilket opassande oskick det är.
Kyrkoherden Gunilla Aquilon Elmqvist i Norra Åsum har tillsammans emd församlingspedagogen i Stoby församling Linda Nilsson åstadkommit nästa aktstycke, instämplat på domkapitlet den 24 oktober. Riktigt hur de två anmälarna är sammankopplade förstår sig icke enkelt. Något telefonnummer uppges inte men kyrkoherden kan enligt matrikeln nås på mobilen 0766-365441.
Vad som anmäls? Jag tror vi får ta ett långt citat:
Dag Sandahl "ondgör sig över valet av kvinnlig och tyskbördig ärkebiskop.
På sin blogg antyder han att man med nazistliknande metoder tillsatt en kvinnlig ärkebiskop och undrar 'vad Führern hade sagt om han fått höra att det år 2014 skulle sitta en tysk ärkebiskop i Uppsala'. Han ifrågasätter också hennes akademiska meriter och insinuerar ett samröre med Alexander (stavas rätteligen Aleksander, DS) Radler, tysk stasiagent.
Är detta angrepp på vår nyvalda biskop förenlig (ska vara "förenligt", DS) med Dag Sandahls prästämbete?
Läser man vidare på hans blogg får man gång på gång bevis på hans motstånd och hans kränkning av kvinnliga kollegor.
Hoppas denna påtalan leder till en granskning av Dag Sandahls uttalanden och ställningstaganden och om dessa strider mot svenska kyrkans ordning."
Härefter anges bloggadressen. Tanken är uppenbarligen att Växjö domkapittel ska läsa alla blogginläggen. Det måste väl i sinn helhet ses som en övning i god och nyttig läsning?
Men vad exakt är jag anmäld för? Att jag läst Vermes roliga bok Han är tillbaka? Att jag frågat om Jackeléns meritering - ska domkapitlet slå fast att hon inte, som uppgetts, varit professor i Lund men att hon har en hittills inte efter Bologna meritvärderad kompetens från Chicago och ska det bevisas att hon aldrig mött Radler, fast hon uppgett att hon tenterat för honom en gång? Lite mystiskt blir alltihop - men Växjö domkapitel har kanske resurserna att utreda och räta ut frågetecknen om Antje Jackelén?
Men var har det stått att Jackelén tillsattes med nazistliknande metoder?
Och var har Jackelén blivit utsatt för angrepp? Får det inte ställas frågor inför ett val, skrämmer det nog fler än mig.
Noga taget har jag inte heller "ondgjort" mig över valet av "kvinnlig och tyskbördig ärkebiskop". Jag har mest varit enfaldig och funderat över hur hon kunde få så många röster när vi samtidigt är så många som inte riktigt har pejl på hennes förtjänster. Och jag kan upprepa min fråga om det verkligen var till Uppsala hon kom för att läsa teologi. I Uppsala gick hon tematermin - men kom hon år 1977 till Uppsala eller kom hon inte dit? Domkapitlet i Växjö får väl säkerställa basfakta och när det är gjort får jag göra som kung Herodes utlovade de besökande magoi: "att jag kan ock komma, och tillbedja" (Karl XII:s kyrkobibel)
Avsikten är att tysta bloggen, det är lätt att förstå. I Tyskland skulle man säga: "Mann merkt die Absicht, und wird verstimmt."
Den 21 oktober stämplades en anmälan från Toivo Jokkala i Bagarmossen in. Han uppger sig ha tel 073-581 99 84, en uppgift jag inte har någon anledning betvivla. Jokkala begär en utredning eftersom han menar att "komminister Dag Sandahl (Växjö stift) gått över gränsen i sina tillmälen på sin blogg om Antje Jackelén inför och efter ärkebiskopsvalet." Han önskar "att domkapitlet utreder och markerar mot detta skrivskick."
Vilket då? Jo detta som citeras:
"Det är ett opassande oskick att kalla Kyrkans Husd i Uppsala för Fûhrerhauptquartier. Det får ni inte säga. I alla fall inte före den 15 juni 2014."
I övrigt har Tiovo Jukkala hittat "en rad kvinnofientliga och nazianspelande inlägg"- några exempel ges dock inte mer än att Jokkala sett rubriker som Ermutigung, Machtübernahme och Oberst Busse men missat Oktoberfest.
Det är mot skrivskicket det ska markeras. Något säger mig att Toivo Jukkala - förutom detta han anger, att han inte är kyrkligt aktiv (fast han har, skriver han, en svärfar som är just detta) - kanske inte riktigt har pejl på svenska grundlagsfästa fri- och rättigheter. I Finland, detta tidigare lydrike under tsaren, hade det säkert inte gått.
Vad bör nu domkapitlet göra? Självfallet begära in exemplifieringar på raden av kvinnofientliga och nazianspelande inlägg. Det räcker dock inte att klaga över att jag ger den begåvade läsekretsen en uppsjö av tysk språkkunskap. 100 miljoner talar tyska och det är näst flest i Europa, ryskan kommer först. Om Führern fått som han velat, hade än fler talat tyska och än färre ryska, men det är kanske känsligt att påpeka?
I sak? Jag har faktiskt utan omsvep kallat det "ett opssande oskick att kalla Kyrkans Hus i Uppsala för Führerhauptquartier". Har herr Jokkala svårt med språket? Man ska INTE säga så. Till de som trängtar efter att få säga det, sätter jag en tidsgräns för avvänjning. Och har de klarat sträckan fram till 15 juni, kan de nog avstå därefter också. Annars får jag i en ny bloggpost markera vilket opassande oskick det är.
Kyrkoherden Gunilla Aquilon Elmqvist i Norra Åsum har tillsammans emd församlingspedagogen i Stoby församling Linda Nilsson åstadkommit nästa aktstycke, instämplat på domkapitlet den 24 oktober. Riktigt hur de två anmälarna är sammankopplade förstår sig icke enkelt. Något telefonnummer uppges inte men kyrkoherden kan enligt matrikeln nås på mobilen 0766-365441.
Vad som anmäls? Jag tror vi får ta ett långt citat:
Dag Sandahl "ondgör sig över valet av kvinnlig och tyskbördig ärkebiskop.
På sin blogg antyder han att man med nazistliknande metoder tillsatt en kvinnlig ärkebiskop och undrar 'vad Führern hade sagt om han fått höra att det år 2014 skulle sitta en tysk ärkebiskop i Uppsala'. Han ifrågasätter också hennes akademiska meriter och insinuerar ett samröre med Alexander (stavas rätteligen Aleksander, DS) Radler, tysk stasiagent.
Är detta angrepp på vår nyvalda biskop förenlig (ska vara "förenligt", DS) med Dag Sandahls prästämbete?
Läser man vidare på hans blogg får man gång på gång bevis på hans motstånd och hans kränkning av kvinnliga kollegor.
Hoppas denna påtalan leder till en granskning av Dag Sandahls uttalanden och ställningstaganden och om dessa strider mot svenska kyrkans ordning."
Härefter anges bloggadressen. Tanken är uppenbarligen att Växjö domkapittel ska läsa alla blogginläggen. Det måste väl i sinn helhet ses som en övning i god och nyttig läsning?
Men vad exakt är jag anmäld för? Att jag läst Vermes roliga bok Han är tillbaka? Att jag frågat om Jackeléns meritering - ska domkapitlet slå fast att hon inte, som uppgetts, varit professor i Lund men att hon har en hittills inte efter Bologna meritvärderad kompetens från Chicago och ska det bevisas att hon aldrig mött Radler, fast hon uppgett att hon tenterat för honom en gång? Lite mystiskt blir alltihop - men Växjö domkapitel har kanske resurserna att utreda och räta ut frågetecknen om Antje Jackelén?
Men var har det stått att Jackelén tillsattes med nazistliknande metoder?
Och var har Jackelén blivit utsatt för angrepp? Får det inte ställas frågor inför ett val, skrämmer det nog fler än mig.
Noga taget har jag inte heller "ondgjort" mig över valet av "kvinnlig och tyskbördig ärkebiskop". Jag har mest varit enfaldig och funderat över hur hon kunde få så många röster när vi samtidigt är så många som inte riktigt har pejl på hennes förtjänster. Och jag kan upprepa min fråga om det verkligen var till Uppsala hon kom för att läsa teologi. I Uppsala gick hon tematermin - men kom hon år 1977 till Uppsala eller kom hon inte dit? Domkapitlet i Växjö får väl säkerställa basfakta och när det är gjort får jag göra som kung Herodes utlovade de besökande magoi: "att jag kan ock komma, och tillbedja" (Karl XII:s kyrkobibel)
Avsikten är att tysta bloggen, det är lätt att förstå. I Tyskland skulle man säga: "Mann merkt die Absicht, und wird verstimmt."
onsdag 13 november 2013
Svar till löjtnant Bartolomeus
Visst skröt jag - om jag nu inte sa som det var. Men löjtnant Bartolomeus målar upp för mig så kära minnen från KA 1 med Rindö, Värmdö, tiohuggare vid Oxdjupet, 200-båtar och minutläggare - var det MUL 12 och MUL 13 eller blandar jag ihop fartygen? Stridsbåt 90 for jag med på KA2 i vart fall. Och amfibiebataljonen har jag sett öva i Kalmarsund.
Nu blir jag nostalgisk.
Hur många kaserngårdar har jag vänt klack på? Sju tror jag. Hur många vapen har jag tränats på? Sju i vart fall. Handgranat oräknad liksom bajonetten och den skarpslipade spaden. Och tänka sig när vi fick öva oss att göra egna granater och minor för användning under det fria kriget!
Är detta inte fruktansvärt? Unga män som övas att döda!
Inte alls. Vi lyckades ju. Under lötjnant Bartolomei och min tid i den svenska krigsmakten vågade ingen främmande makt invadera Sverige. Tacka oss för det.
Nu blir jag nostalgisk.
Hur många kaserngårdar har jag vänt klack på? Sju tror jag. Hur många vapen har jag tränats på? Sju i vart fall. Handgranat oräknad liksom bajonetten och den skarpslipade spaden. Och tänka sig när vi fick öva oss att göra egna granater och minor för användning under det fria kriget!
Är detta inte fruktansvärt? Unga män som övas att döda!
Inte alls. Vi lyckades ju. Under lötjnant Bartolomei och min tid i den svenska krigsmakten vågade ingen främmande makt invadera Sverige. Tacka oss för det.
Kättarförklarad
Andreas Holmberg passar på att kättarförklara mig eftersom jag inte omfattar uppfattningen att Gud blivit människa i den historiska personen Jesus. Men Gud blev människa långt innan Jesus var en historisk person, i bebådelsens mysterium. Då kände ingen till Jesus som historisk person - men Gud blev människa. Då och där - i Marias sköte. Det var där hon fann Guds egen Son. Sjung på i julpsalmerna så ser ni vad Kyrkan lär. Maria bar den som bär allt!
Jesus blev en historisk person så som vi känner vår historia - men det är liksom den fortsatta historien.
Att det först skulle finnas en historisk person och att Gud blir människa i den personen är väl närmast att förstå som adoptianism - och en är fördömd.
Går jag nu fri från kättarförklaringen måste jag också deklarera att jag inte har någon som helst prästutbildning från Försvarshögskolan - och bataljonspastor har jag aldrig varit. Däremot en del annat.
Stoltast är jag nog över tiden som stridsdomare, förbandsinstruktör, blågul. Men andra kraftfulla insatser för rikets försvar har jag också gjort i andra befattningar. Krigsmakten är den instans som förstått att uppskatta mig efter förtjänst. Bäst att figurantera efter en sådan sats. :-) Läsekretsen är ju känslig. Fast när jag skulle få mitt b3etyg, ville regementschefen uttrycka sig med några ord ...
Det ni!
I morgon kanske jag ska kommentera den domkapitelsanmälan mot mig som lämnats in på grund av den förhatliga Bloggardag? Det ska väl också förstås som en kättarförklaring? Jag ska eftertänksamt läsa anmälan när jag väl får den i handen.
Så får vi se vad biskop Johansson vill uttrycka.
Jesus blev en historisk person så som vi känner vår historia - men det är liksom den fortsatta historien.
Att det först skulle finnas en historisk person och att Gud blir människa i den personen är väl närmast att förstå som adoptianism - och en är fördömd.
Går jag nu fri från kättarförklaringen måste jag också deklarera att jag inte har någon som helst prästutbildning från Försvarshögskolan - och bataljonspastor har jag aldrig varit. Däremot en del annat.
Stoltast är jag nog över tiden som stridsdomare, förbandsinstruktör, blågul. Men andra kraftfulla insatser för rikets försvar har jag också gjort i andra befattningar. Krigsmakten är den instans som förstått att uppskatta mig efter förtjänst. Bäst att figurantera efter en sådan sats. :-) Läsekretsen är ju känslig. Fast när jag skulle få mitt b3etyg, ville regementschefen uttrycka sig med några ord ...
Det ni!
I morgon kanske jag ska kommentera den domkapitelsanmälan mot mig som lämnats in på grund av den förhatliga Bloggardag? Det ska väl också förstås som en kättarförklaring? Jag ska eftertänksamt läsa anmälan när jag väl får den i handen.
Så får vi se vad biskop Johansson vill uttrycka.
Jag tror, därför tror jag inte
Biskop Bonnier lägger ut en fundering om hur vi egentligen samtalar på den av Svenska kyrkan approberade bloggen. Han har varit på debatt på S:ta Katharinastiftelsen och diskuterat tonläge mm. Det är kanske inte så intressant. Han är biskop i en kyrka som tar heder och ära av hängivna kyrkokristna mycket mer effektivt, närmast industriellt, efter kyrkoordningens ord, de som kodifierar det som under årtionden inte varit och är något annat än kvalificerad vuxenmobbing. Låt oss för stunden strunta i denna legitimerade och allmänt uppskattade ohederlighet.
Jag vill hellre stanna inför två satser som biskopen utslungar.
Den första är hans tal om att biskopar, präster och diakoner får tro vad de vill i sitt hjärta men inte lära vad de vill eller leva hur de vill. Det ligger en del i resonemanget - men tillämpat på dr Luther visar det sig knappast hålla för en biskop i evangelisk kyrka. För detta var väl i konflikten med de evangeliska Roms hållning? När det kommer till satser som bekänns i trosbekännelsen, ska väl Kyrkans vigda stå för den eftersom de uttalar den söndagligen? Om de tror något annat än vad den allmänneliga kyrkan trott och tror överallt, i alla tider och alla kristna bekänner är de väl helt enkelt utanför och det gäller väl, att var och en so0m vill bli salig, måste först av allt ha den allmänneliga kristna tron och den som inte bevarar den oförändrad och oförfalskad, går med säkerhet evigt förlorad. Detta är väl vad biskop Bonnier förmodas hävda i sin biskopstjänst, eller?
Det andra handlar om inkarnationen, där det uppenbart blivit högsta biskopsmode i Svenska kyrkan att slira. Man kan undra hur det kommit sig. Jesus behöver inte vara född av en jungfru, hävdar biskopen. Att han är född är viktigare än hur, heter det. Det kan man kanske tycka om man först göra reda för hur det kommer sig att man kan skilja de två kategorierna åt - för det gör knappast dokumentationen. Den här sortens biskopsresonemang kolliderar mot det som var Kyrkans hållning i 300-talets kristologiska strider, antar jag. Och förresten står formuleras saken att Jesus är född av jungfrun Maria, bestämd form, om man nu ska citera korrekt. Biskopen tycker att vi kan fråga "om det biologiska är så viktigt" - fast noga taget kan vi i så fall fråga det eftersom det biologiska är viktigt. Vi är nämligen biologiska varelser och Guds Son av evighet antar vår mänskliga natur. Biskopssliret blir förnekelse, det kan nog inte sägas annorlunda.
Biskop Bonnier får ihop en teologisk ansats: "Gud som har skapat allting gott och som också är den fortgående skaparen (fortgående? Är det inte skapelsen som är den fortgående, inte skaparen? DS) har blivit människa i den historiske personen Jeshua ben Josef från Nasaret någon gång mellan 7-4 f Kr). Detta är en formulering som de ekumeniska koncilierna nog fördömer som kätteri. Gud blir människa därför att Fadern sänder Sonen i världen (Jh 10:36, 17:18, 20:21). Och i proklamationen säger Jesus att Herren sänt honom att förkunna glädjebudskapet (Lk 4:18).Gud blir inte "bara" människa. Den Heliga Treenigheten, så känner vi Gud, agerar och Fadern sänder Sonen. Biskop Bonniers vackra bekännelse är i grunden irrlära, kätteri. Gud har INTE blivit människa i den historiske personen Jesus Josefsson från Nasaret. I de kristologiska stridernas 300-tal hade biskop Bonnier inte förblivit biskop särskilt länge, kan man förstå av sin dogmhistoria.
Min egentliga fråga bortom docentliret är den enkla: Hur hamnade vi här?
Jag vill hellre stanna inför två satser som biskopen utslungar.
Den första är hans tal om att biskopar, präster och diakoner får tro vad de vill i sitt hjärta men inte lära vad de vill eller leva hur de vill. Det ligger en del i resonemanget - men tillämpat på dr Luther visar det sig knappast hålla för en biskop i evangelisk kyrka. För detta var väl i konflikten med de evangeliska Roms hållning? När det kommer till satser som bekänns i trosbekännelsen, ska väl Kyrkans vigda stå för den eftersom de uttalar den söndagligen? Om de tror något annat än vad den allmänneliga kyrkan trott och tror överallt, i alla tider och alla kristna bekänner är de väl helt enkelt utanför och det gäller väl, att var och en so0m vill bli salig, måste först av allt ha den allmänneliga kristna tron och den som inte bevarar den oförändrad och oförfalskad, går med säkerhet evigt förlorad. Detta är väl vad biskop Bonnier förmodas hävda i sin biskopstjänst, eller?
Det andra handlar om inkarnationen, där det uppenbart blivit högsta biskopsmode i Svenska kyrkan att slira. Man kan undra hur det kommit sig. Jesus behöver inte vara född av en jungfru, hävdar biskopen. Att han är född är viktigare än hur, heter det. Det kan man kanske tycka om man först göra reda för hur det kommer sig att man kan skilja de två kategorierna åt - för det gör knappast dokumentationen. Den här sortens biskopsresonemang kolliderar mot det som var Kyrkans hållning i 300-talets kristologiska strider, antar jag. Och förresten står formuleras saken att Jesus är född av jungfrun Maria, bestämd form, om man nu ska citera korrekt. Biskopen tycker att vi kan fråga "om det biologiska är så viktigt" - fast noga taget kan vi i så fall fråga det eftersom det biologiska är viktigt. Vi är nämligen biologiska varelser och Guds Son av evighet antar vår mänskliga natur. Biskopssliret blir förnekelse, det kan nog inte sägas annorlunda.
Biskop Bonnier får ihop en teologisk ansats: "Gud som har skapat allting gott och som också är den fortgående skaparen (fortgående? Är det inte skapelsen som är den fortgående, inte skaparen? DS) har blivit människa i den historiske personen Jeshua ben Josef från Nasaret någon gång mellan 7-4 f Kr). Detta är en formulering som de ekumeniska koncilierna nog fördömer som kätteri. Gud blir människa därför att Fadern sänder Sonen i världen (Jh 10:36, 17:18, 20:21). Och i proklamationen säger Jesus att Herren sänt honom att förkunna glädjebudskapet (Lk 4:18).Gud blir inte "bara" människa. Den Heliga Treenigheten, så känner vi Gud, agerar och Fadern sänder Sonen. Biskop Bonniers vackra bekännelse är i grunden irrlära, kätteri. Gud har INTE blivit människa i den historiske personen Jesus Josefsson från Nasaret. I de kristologiska stridernas 300-tal hade biskop Bonnier inte förblivit biskop särskilt länge, kan man förstå av sin dogmhistoria.
Min egentliga fråga bortom docentliret är den enkla: Hur hamnade vi här?
tisdag 12 november 2013
Det vanliga misstaget
Konvertiten var nog egentligen lite ledsen men mest undrande.
Ett långt liv i Svenska kyrkan, många ansvarsfulla uppgifter, uppskattning i församlingarna, uppskattning i kontrakt och stift. Kyrkopolitiska uppdrag på nationell nivå och i sig själv en ämabel person. Därtill påläst och konstruktiv också i kritiken. När en sådan person bestämmer sig för att gå - eller "komma hem" - kunde man tänka sig att ledningen skulle vilja fråga för att förstå. Kanske kunde kyrkoledningen få några nya perspektiv på Svenska kyrkan. Men icke! Hur kommer sig detta?
Svaret är nog enkelt. Det är bäst att slippa få veta - för hur skulle det då bli?
På samma sätt som när ledamoten av Läronämnden, professor Eva Hamberg, lämnar. Angelägenheten blir då att se till att Läronämnden inte får någon ledamot som kan tänkas göra detsamma, inte att fundera över hur det kunde gå så at en ledamot bara säger: "Det här går inte längre." Men det finns en logik i detta, systembevarandets logik.
Eftersom det egentligen inte finns något grundläggande fel i eller med Svenska kyrkan så blir allt som indikerar en sådan omöjlighet som att något skulle vara fel något som enkelt kan negligeras. Det är ett ingenting. Det finns egentligen inte - i varje fall inte på något meningsbärande sätt.
Fenomenet är urmänskligt.
Det kan beskrivas akademiskt som tillvaron före ett paradigmskiftet. De gamla professorerna försvarar status quo och försöker integrera eller eliminera forskningsresultat som går dem emot. Misslyckas detta, sker paradigmskiftet när de gamla professorerna pensioneras eller föses åt sidan.
Det kan belysas militärt. När den tyska Operation Barbarossa väl drog igång, hade rykten om ett förestående anfall mot Sovjetunionen hörts ett antal veckor. Stalin avvisade allt sådant tal. När anfallet kom, ringde gränstruppernas officerare till sina staber men deras besked avvisades. Det var helt enkelt inte som de sa. Systemen är oemottagliga för besked om annalkande katastrofer, det är det hela. Så blir det som i Sovjetunionen, upprullade försvarslinjer inför en massiv offensiv. Det skulle dröja innan Röda armén samlat ihop sig.
De stela systemen är just - stela. Och i egentlig mening är de oförmögna till både kritisk självreflektion och tacksamhet för gjorda insatser av dem som visat sig vara något annat än systemimmanenta. Det är därför system faller samman så storslaget. Vi har sett det. Vi kommer att se det.
Ett långt liv i Svenska kyrkan, många ansvarsfulla uppgifter, uppskattning i församlingarna, uppskattning i kontrakt och stift. Kyrkopolitiska uppdrag på nationell nivå och i sig själv en ämabel person. Därtill påläst och konstruktiv också i kritiken. När en sådan person bestämmer sig för att gå - eller "komma hem" - kunde man tänka sig att ledningen skulle vilja fråga för att förstå. Kanske kunde kyrkoledningen få några nya perspektiv på Svenska kyrkan. Men icke! Hur kommer sig detta?
Svaret är nog enkelt. Det är bäst att slippa få veta - för hur skulle det då bli?
På samma sätt som när ledamoten av Läronämnden, professor Eva Hamberg, lämnar. Angelägenheten blir då att se till att Läronämnden inte får någon ledamot som kan tänkas göra detsamma, inte att fundera över hur det kunde gå så at en ledamot bara säger: "Det här går inte längre." Men det finns en logik i detta, systembevarandets logik.
Eftersom det egentligen inte finns något grundläggande fel i eller med Svenska kyrkan så blir allt som indikerar en sådan omöjlighet som att något skulle vara fel något som enkelt kan negligeras. Det är ett ingenting. Det finns egentligen inte - i varje fall inte på något meningsbärande sätt.
Fenomenet är urmänskligt.
Det kan beskrivas akademiskt som tillvaron före ett paradigmskiftet. De gamla professorerna försvarar status quo och försöker integrera eller eliminera forskningsresultat som går dem emot. Misslyckas detta, sker paradigmskiftet när de gamla professorerna pensioneras eller föses åt sidan.
Det kan belysas militärt. När den tyska Operation Barbarossa väl drog igång, hade rykten om ett förestående anfall mot Sovjetunionen hörts ett antal veckor. Stalin avvisade allt sådant tal. När anfallet kom, ringde gränstruppernas officerare till sina staber men deras besked avvisades. Det var helt enkelt inte som de sa. Systemen är oemottagliga för besked om annalkande katastrofer, det är det hela. Så blir det som i Sovjetunionen, upprullade försvarslinjer inför en massiv offensiv. Det skulle dröja innan Röda armén samlat ihop sig.
De stela systemen är just - stela. Och i egentlig mening är de oförmögna till både kritisk självreflektion och tacksamhet för gjorda insatser av dem som visat sig vara något annat än systemimmanenta. Det är därför system faller samman så storslaget. Vi har sett det. Vi kommer att se det.
måndag 11 november 2013
Höstlöfven
Höstlöfven faller men jag har gjort ett försök att plantera julrosen, vars blommor finns antydningsvis. På Öland klarade den sig utomhus. Hur det blir i köldhålet Moheda återstår att se.
Lite förvånad över det politiska livet är jag. Stefan Löfven gjorde det enda möjliga, markerade att SAP går fram utan bindningar till V eller MP. Traditionell socialdemokratisk politik. Erlander praktiserade den inte utan framgång. Stefan Löfven manar alltså till samarbete. Han har inga alternativ - men riktigt vart detta samarbete leder är svårt att förstå. Jag menar att Daniel Suhonen rätt återger Reinfeldts tankar, att efter två mandatperioder med alliansregeringen är politiken så svängd att socialdemokraterna får svårt att ställa tillbaka den. Högervridningen är verklig i landet och den drabbar samtliga partier.
Högervridningen formerad som mittenpolitik på socialdemokratisk planhalva (där fick jag till det!) gav samtidigt utrymme längre till höger och det utrymmet intar SD. Nu sa Stefan Löfven att med SD samarbetar inte socialdemokratin för SD har en annan människosyn. Är det verkligen så? Jag tvekar. Att socialdemokrater inte samarbetar med högerpopulister, det kan jag förstå - och det kan man säga. Men människosyn?
Axel W Karlsson, invald i kyrkomötet, är präst. Har han - den tidigare socialdemokraten - en annan människosyn nu? Det tror jag inte. Och detsamma gäller väl Stellan Bojerud, min lärare på Försvarshögskolan. Har han med en annan syn på människan än den som i stora drag är vår gemensamma i det här landet kunnat göra militär karriär och därmed möta mängder med människor? Det verkar inte troligt. Jag slog upp SD:s riksdagsledamöter och läste vad de sysslar med vardagsvis: Alkohol- och drogbehandlare, vårdare, behandlingsassistent, personlig assistent, begravningsentreprenör, lärare och butikschef är titlar som väl talar om folk som har med människor att göra och inget indikerar att de skulle ha en annan människosyn än vi andra?
Jag ogillar det osanna i politiken. I sak kan SD:s politik kritiseras - så gör det då! Och det borde vara uppenbart att socialdemokrati och högerpolitik är två skilda ting utan att SD ska mötas av en svepande och sannolikt osann beskrivning av människosynen. Jag kan skärpa kritiken: Just genom att svepa och inte ta tag i SD-politiken i dess detaljer, ger socialdemokratin större utrymme för SD. De partier som i grunden menar att SD har fel, har stor anledning att arbeta med de frågor som ger SD framgångar bland väljarna - ska det vara så svårt att fatta?
I kyrkopolitiken är jag klart emot politiska partier och ser SD som en solklar företrädare för hur det egna partiintresset är det som ska gestaltas i kyrkomötet. Det är förödande. Men det är just nu mycket som är förödande i och för Svenska kyrkan.
På Kristen Opinion läste jag brevet från den som konverterat och jag har talat med fler som är på väg bort, efter ett långt och hängivet liv i Svenska kyrkan. Jag förmår inte uppfatta att det är min väg men delar konvertiternas häpnad över att så få reagerar mot det som händer i Svenska kyrkan. De fortsätter som vanligt. Men när allt fortsätts så blir det alls inte som vanligt. Därför ska lögnen inte förmeras för förmeras den, står vi alla invävda i den. Politiskt, kyrkopolitiskt, teologiskt, kulturellt - vad ni vill.
Lite förvånad över det politiska livet är jag. Stefan Löfven gjorde det enda möjliga, markerade att SAP går fram utan bindningar till V eller MP. Traditionell socialdemokratisk politik. Erlander praktiserade den inte utan framgång. Stefan Löfven manar alltså till samarbete. Han har inga alternativ - men riktigt vart detta samarbete leder är svårt att förstå. Jag menar att Daniel Suhonen rätt återger Reinfeldts tankar, att efter två mandatperioder med alliansregeringen är politiken så svängd att socialdemokraterna får svårt att ställa tillbaka den. Högervridningen är verklig i landet och den drabbar samtliga partier.
Högervridningen formerad som mittenpolitik på socialdemokratisk planhalva (där fick jag till det!) gav samtidigt utrymme längre till höger och det utrymmet intar SD. Nu sa Stefan Löfven att med SD samarbetar inte socialdemokratin för SD har en annan människosyn. Är det verkligen så? Jag tvekar. Att socialdemokrater inte samarbetar med högerpopulister, det kan jag förstå - och det kan man säga. Men människosyn?
Axel W Karlsson, invald i kyrkomötet, är präst. Har han - den tidigare socialdemokraten - en annan människosyn nu? Det tror jag inte. Och detsamma gäller väl Stellan Bojerud, min lärare på Försvarshögskolan. Har han med en annan syn på människan än den som i stora drag är vår gemensamma i det här landet kunnat göra militär karriär och därmed möta mängder med människor? Det verkar inte troligt. Jag slog upp SD:s riksdagsledamöter och läste vad de sysslar med vardagsvis: Alkohol- och drogbehandlare, vårdare, behandlingsassistent, personlig assistent, begravningsentreprenör, lärare och butikschef är titlar som väl talar om folk som har med människor att göra och inget indikerar att de skulle ha en annan människosyn än vi andra?
Jag ogillar det osanna i politiken. I sak kan SD:s politik kritiseras - så gör det då! Och det borde vara uppenbart att socialdemokrati och högerpolitik är två skilda ting utan att SD ska mötas av en svepande och sannolikt osann beskrivning av människosynen. Jag kan skärpa kritiken: Just genom att svepa och inte ta tag i SD-politiken i dess detaljer, ger socialdemokratin större utrymme för SD. De partier som i grunden menar att SD har fel, har stor anledning att arbeta med de frågor som ger SD framgångar bland väljarna - ska det vara så svårt att fatta?
I kyrkopolitiken är jag klart emot politiska partier och ser SD som en solklar företrädare för hur det egna partiintresset är det som ska gestaltas i kyrkomötet. Det är förödande. Men det är just nu mycket som är förödande i och för Svenska kyrkan.
På Kristen Opinion läste jag brevet från den som konverterat och jag har talat med fler som är på väg bort, efter ett långt och hängivet liv i Svenska kyrkan. Jag förmår inte uppfatta att det är min väg men delar konvertiternas häpnad över att så få reagerar mot det som händer i Svenska kyrkan. De fortsätter som vanligt. Men när allt fortsätts så blir det alls inte som vanligt. Därför ska lögnen inte förmeras för förmeras den, står vi alla invävda i den. Politiskt, kyrkopolitiskt, teologiskt, kulturellt - vad ni vill.
söndag 10 november 2013
Töffteologin
KG Hammar hävdade att Kristus är "en tankekonstruktion för att uttrycka erfarenheten av gudsnärvaro, inkarnation." Vad som faktiskt hände lämnar han därhän. Det verkar som om ögonvittnena inte riktigt gjorde det, om man så säger. Och några av oss funderar över den tyska teologins frammarsch i de fin a salongerna. Bultmann kan man väl ändå förhålla sig skeptisk till. Minns hans ord på Geijersgatan 18 i Uppsala till Anton Friedrichsen, som menade att de nytestamentliga forskarna måste fara till Palestina och se vardagen: "Das kann ich mich vorstellen!" Det kan jag föreställa mig. Jag har varit i just det huset och den lägenheten, jag har sett rummen och föreställer mig inte. Jag vet. Geijersgatan 18, alltså!
Jag är sålunda kristen materialist.
Gud skapar synligt och osynligt. (Kol 1:16) I det synliga blir Guds osynliga egenskaper synliga och så har det varit sedan världens skapelse. Gud avslöjar, uppenbarar, sig. (Rm 1:19-20)
Materialiteten har goda skäl för sig. Det är inte det andliga som kommer först utan det fysiska. (1 Kor 15:46)Vi som på norra Öland har både en stenkyrka och ett luftslott fattar både att det synliga är frögängligt men det osynliga är evigt (2 Kor 4:18) och att Kyrkans sakramentala liv innebär att osynliga gåvor räcks oss i synliga ting. I gemenskap med Guds folk i alla tider fortsätter vi förstå - i tillit till Guds gode Ande och Herrens löfte att Anden ska leda oss till hela sanningen (Jh 16:13)
I bärandet av boklådor händer ett och annat. I en låda låg också en lös lapp, där jag skrivit ner ett citat av biskopen Ignatios, som talade i Uppsala 1968. Det citatet säger det mesta.
"Utan Den Helige Ande är Gud långt borta.
Kristus stannar i det förgångna,
evangeliet är ett dött brev,
Kyrkan är bara en organisation,
auktoritet en fråga om at dominera,
missionen blir ett propagandanummer,
liturgin inget annat än en besvärjelse.
Men i Den Helige Ande
har kosmos återuppstått,
är den uppståndne Kristus här,
är evangeliet livskraft,
visar Kyrkan den heliga Treenighetens liv,
är auktoritet en fråga om tjänst för befrielse,
är mission pingst,
är liturgin både åminnelse och föregripande av himlen,
är allt mänskligt liv delaktigt av gudomlig natur.
Det är när man läser citat som detta som man inser att töffteologin är alldeles onödig och patetisk i all sin mångordiga nödighet.
I flyttbestyren trodde jag att det blivit något fel när jag inte längre kom in på Kristen Opinion, en viktig samtalspartner. Hast du mir gesehen! Kristen Opinion har ny adress. http://kristenopinion.wordpress.com
Jag läser och funderar över dem som nu av trosskäl lämnar Svenska kyrkan. Att de går, sätter inga spår i den kyrkliga beslutsapparaten, har jag förstått. Där gäller som vanligt "mer av samma" - och det är förödande. Säger jag. Men det behöver man inte bry sig om för jag har fel.
Låt mig bara denna söndagsmorgon få deklarera att jag är en stolt dissident i Svenska kyrkan. Jag skulle hur som helst vara en dissident så då kan jag lika väl vara stolt. Men nog är det bekymmersamt att det är dissidenterna som har och får rätt medan systemanhängarna styr Svenska kyrkan mot katastrof. Detär en förunderlig - eller fullt begriplig - blindhet. Jag funderar vidare.
Jag är sålunda kristen materialist.
Gud skapar synligt och osynligt. (Kol 1:16) I det synliga blir Guds osynliga egenskaper synliga och så har det varit sedan världens skapelse. Gud avslöjar, uppenbarar, sig. (Rm 1:19-20)
Materialiteten har goda skäl för sig. Det är inte det andliga som kommer först utan det fysiska. (1 Kor 15:46)Vi som på norra Öland har både en stenkyrka och ett luftslott fattar både att det synliga är frögängligt men det osynliga är evigt (2 Kor 4:18) och att Kyrkans sakramentala liv innebär att osynliga gåvor räcks oss i synliga ting. I gemenskap med Guds folk i alla tider fortsätter vi förstå - i tillit till Guds gode Ande och Herrens löfte att Anden ska leda oss till hela sanningen (Jh 16:13)
I bärandet av boklådor händer ett och annat. I en låda låg också en lös lapp, där jag skrivit ner ett citat av biskopen Ignatios, som talade i Uppsala 1968. Det citatet säger det mesta.
"Utan Den Helige Ande är Gud långt borta.
Kristus stannar i det förgångna,
evangeliet är ett dött brev,
Kyrkan är bara en organisation,
auktoritet en fråga om at dominera,
missionen blir ett propagandanummer,
liturgin inget annat än en besvärjelse.
Men i Den Helige Ande
har kosmos återuppstått,
är den uppståndne Kristus här,
är evangeliet livskraft,
visar Kyrkan den heliga Treenighetens liv,
är auktoritet en fråga om tjänst för befrielse,
är mission pingst,
är liturgin både åminnelse och föregripande av himlen,
är allt mänskligt liv delaktigt av gudomlig natur.
Det är när man läser citat som detta som man inser att töffteologin är alldeles onödig och patetisk i all sin mångordiga nödighet.
I flyttbestyren trodde jag att det blivit något fel när jag inte längre kom in på Kristen Opinion, en viktig samtalspartner. Hast du mir gesehen! Kristen Opinion har ny adress. http://kristenopinion.wordpress.com
Jag läser och funderar över dem som nu av trosskäl lämnar Svenska kyrkan. Att de går, sätter inga spår i den kyrkliga beslutsapparaten, har jag förstått. Där gäller som vanligt "mer av samma" - och det är förödande. Säger jag. Men det behöver man inte bry sig om för jag har fel.
Låt mig bara denna söndagsmorgon få deklarera att jag är en stolt dissident i Svenska kyrkan. Jag skulle hur som helst vara en dissident så då kan jag lika väl vara stolt. Men nog är det bekymmersamt att det är dissidenterna som har och får rätt medan systemanhängarna styr Svenska kyrkan mot katastrof. Detär en förunderlig - eller fullt begriplig - blindhet. Jag funderar vidare.
lördag 9 november 2013
Högkyrkliga hjältar
Det var kommentaren om den fine Rune Klingert som motiverade mig att skriva om några högkyrkliga hjältar. Jag kunde ta den gamla generationen - Albert Lysander, Gunnar Rosendal, Jan Redin, Bo Giertz, Simon Lüders och GA Danell, för att nämna några. Men jag inskränker mig till generationen efter: PO Sjögren, Erik Petrén, Carl Strandberg, Carl Henrik Martling och Rune Klingert. Inga kvinnor? Nä, för nu skulle det handla om den kyrkopolitik de fem männen var indragna i. Samtliga satt i kyrkomötet en eller flera gånger.
PO Sjögren var mest häpen över kyrkopolitiska manövrar. Han var församlingsbyggaren och pastoralteologen, på många sätt en uppföljare till f Gunnar med betoning på det andliga livets växt - och värk. Hans böcker visade högkyrklighetens potential för kyrklig förnyelse. Men denna potential kom egentligen inte att tas till vara så att den fick något officiellt erkännande. PO blev domprost. Hans sinne för fait play fick honom (egentligen därtill manad av sin bror juristen) att fara till kyrkoministern Alva Myrdal och markera mot den särbehandling han utsattes för när han hamnade på biskopsförslag. Alva blev lite till sig. När de skildes åt klappade hon PO på armen och sa: "Pastorn ska se att det ordnar sig." När han sökte domprosttjänsten, fick han den. Regeringen utnämnde.
Erik Petrén har jag skrivit om. Som jag avslutningsvis sa till doktor Petersson när vi telefonerades vid nyligen: "Vi ses på nästa begravning!" Det är Eriks. Han medaljerades av Svenska kyrkan inte minst för sina pedagogiska insatser när Stora Boken kom till. Är jag på det humöret kan jag påpeka att bekännelsearbetet räddades från ett katastrofalt sammanbrott genom högkyrkligas insatser. Säg emot, om ni vågar!
Carl Strandberg har jag också skrivit om men det finns skäl att reflektera över hans ord att de kyrkorättsliga förhållandena nu blivit helt andra - att Svenska kyrkan på många sätt ändrat sin identitet. Här återstår ett problemkomplex att ta sig igenom. Vilka är Svenska kyrkans katolicitetsmarkörer och hur många markörer av detta slag kan man göra sig kvitt och ändå vara katolsk? För detta är dock anspråket med frågan till de romerska katolikerna hur en kyrka som inte varit i landet på 400 år, kan göra anspråk på katolicitet gentemot den kyrka som faktiskt varit på plats. Den nationella och bondska, alltså.
Carl Henrik Martling beundrar jag på fler sätt än jag kan uttrycka. Han är produktiv, beläst, skarp analytiker och roat distanserad iakttagare. Han iakttar Die Töffen med värmländskt saktmod men i grund delar han sorgen över ett kyrkosystems förfall med andra högkyrkliga hjältar. SPT kom till som ett forum inte bara för kyrklig förnyelse utan som ett organ för att slå vakt om Kyrkans frihet. Polemiken var skarp - och tidningen hatad i de fina salongerna. Det hindrade inte att Carl Henrik blev kyrkosekreterare och överhovpredikant samt den stora folkbildaren av kyrkvärdar och kyrkligt förtroendevalda. Han vann nog folkbildarligan men PO Sjögren fanns med i heatet på det upploppet, tänker jag. Carl Henrik är den bäste ärkebiskop i modern tid som Svenska kyrkan inte unnat sig. I det kyrkopolitiska hörde grundläggande hederlighet till hans signum - och därför var uttrycker han förvåning över att denna hederlighet inte var reciprok. Han sa så. Rätt har han. Den var och är inte reciprok.
Rune Klingert framstod som blid. Att han gick till Rom som ett besked om vad han till sist menade om Svenska kyrkan, kan man fundera över - för fortfarande in i det sista sa han "vi" om Malmbergets svenskkyrkliga församling. Hans frågor vad de traditionellt högkyrkliga - bygga församling, fira gudstjänst och bedriva själavård och undervisning. Han visste att jag menade det vara oklokt att inte ta in Christer Pahlmblad i det liturgiska arbetet - men Rune var på många sätt ensamvargen som slet i skidspåret. Hans mjuka rumpmasmål gjorde att han verkade vänlig också när han var skarp och skarp kunde han vara i mötet med fyrkantig kristendom eller fyrkantig och ohederlig kyrkopolitik. Han var människokännare när han såg på mig och ömsint sa: "Din kropp tarvar inte så mycket motion."
Nu har jag presenterat män som aldrig bar mitra. I ett antal fall var de huvudet högre än de som blev biskopar. Det finner jag pinsamt för Svenska kyrkan. Skulle Petrén blivit biskop? Nej. Han hör till de begåvade på marken som ser till att andra kan vara i luften, för att travestera Flygvapnets gamla. reklamslogan för att få mekaniker och basförsvarare. "Det är männen på marken som håller flygaren i i luften."
På tal om Försvarsmakten vet de som läser Bloggardag att uppgifterna som lite diskret lämnats om överstarna Olofsson och Salander och deras färder till London och Washington nu bekräftas, när vi får veta att Sverige har en idog signalspaning. Om den saken kan ni tycka vad ni vill, så länge ni minns var ni först fick informationen.
Nu tycker ni kanske att det för mycket handlat om män? I den socialdemokratiska partistyrelsen fanns ingen kvinna som ordinarie ledamot före 1968 års kongress, eller? Ibland tycker jag Svenska kyrkan får orättvist mycket skäll för att det var som det var.
PO Sjögren var mest häpen över kyrkopolitiska manövrar. Han var församlingsbyggaren och pastoralteologen, på många sätt en uppföljare till f Gunnar med betoning på det andliga livets växt - och värk. Hans böcker visade högkyrklighetens potential för kyrklig förnyelse. Men denna potential kom egentligen inte att tas till vara så att den fick något officiellt erkännande. PO blev domprost. Hans sinne för fait play fick honom (egentligen därtill manad av sin bror juristen) att fara till kyrkoministern Alva Myrdal och markera mot den särbehandling han utsattes för när han hamnade på biskopsförslag. Alva blev lite till sig. När de skildes åt klappade hon PO på armen och sa: "Pastorn ska se att det ordnar sig." När han sökte domprosttjänsten, fick han den. Regeringen utnämnde.
Erik Petrén har jag skrivit om. Som jag avslutningsvis sa till doktor Petersson när vi telefonerades vid nyligen: "Vi ses på nästa begravning!" Det är Eriks. Han medaljerades av Svenska kyrkan inte minst för sina pedagogiska insatser när Stora Boken kom till. Är jag på det humöret kan jag påpeka att bekännelsearbetet räddades från ett katastrofalt sammanbrott genom högkyrkligas insatser. Säg emot, om ni vågar!
Carl Strandberg har jag också skrivit om men det finns skäl att reflektera över hans ord att de kyrkorättsliga förhållandena nu blivit helt andra - att Svenska kyrkan på många sätt ändrat sin identitet. Här återstår ett problemkomplex att ta sig igenom. Vilka är Svenska kyrkans katolicitetsmarkörer och hur många markörer av detta slag kan man göra sig kvitt och ändå vara katolsk? För detta är dock anspråket med frågan till de romerska katolikerna hur en kyrka som inte varit i landet på 400 år, kan göra anspråk på katolicitet gentemot den kyrka som faktiskt varit på plats. Den nationella och bondska, alltså.
Carl Henrik Martling beundrar jag på fler sätt än jag kan uttrycka. Han är produktiv, beläst, skarp analytiker och roat distanserad iakttagare. Han iakttar Die Töffen med värmländskt saktmod men i grund delar han sorgen över ett kyrkosystems förfall med andra högkyrkliga hjältar. SPT kom till som ett forum inte bara för kyrklig förnyelse utan som ett organ för att slå vakt om Kyrkans frihet. Polemiken var skarp - och tidningen hatad i de fina salongerna. Det hindrade inte att Carl Henrik blev kyrkosekreterare och överhovpredikant samt den stora folkbildaren av kyrkvärdar och kyrkligt förtroendevalda. Han vann nog folkbildarligan men PO Sjögren fanns med i heatet på det upploppet, tänker jag. Carl Henrik är den bäste ärkebiskop i modern tid som Svenska kyrkan inte unnat sig. I det kyrkopolitiska hörde grundläggande hederlighet till hans signum - och därför var uttrycker han förvåning över att denna hederlighet inte var reciprok. Han sa så. Rätt har han. Den var och är inte reciprok.
Rune Klingert framstod som blid. Att han gick till Rom som ett besked om vad han till sist menade om Svenska kyrkan, kan man fundera över - för fortfarande in i det sista sa han "vi" om Malmbergets svenskkyrkliga församling. Hans frågor vad de traditionellt högkyrkliga - bygga församling, fira gudstjänst och bedriva själavård och undervisning. Han visste att jag menade det vara oklokt att inte ta in Christer Pahlmblad i det liturgiska arbetet - men Rune var på många sätt ensamvargen som slet i skidspåret. Hans mjuka rumpmasmål gjorde att han verkade vänlig också när han var skarp och skarp kunde han vara i mötet med fyrkantig kristendom eller fyrkantig och ohederlig kyrkopolitik. Han var människokännare när han såg på mig och ömsint sa: "Din kropp tarvar inte så mycket motion."
Nu har jag presenterat män som aldrig bar mitra. I ett antal fall var de huvudet högre än de som blev biskopar. Det finner jag pinsamt för Svenska kyrkan. Skulle Petrén blivit biskop? Nej. Han hör till de begåvade på marken som ser till att andra kan vara i luften, för att travestera Flygvapnets gamla. reklamslogan för att få mekaniker och basförsvarare. "Det är männen på marken som håller flygaren i i luften."
På tal om Försvarsmakten vet de som läser Bloggardag att uppgifterna som lite diskret lämnats om överstarna Olofsson och Salander och deras färder till London och Washington nu bekräftas, när vi får veta att Sverige har en idog signalspaning. Om den saken kan ni tycka vad ni vill, så länge ni minns var ni först fick informationen.
Nu tycker ni kanske att det för mycket handlat om män? I den socialdemokratiska partistyrelsen fanns ingen kvinna som ordinarie ledamot före 1968 års kongress, eller? Ibland tycker jag Svenska kyrkan får orättvist mycket skäll för att det var som det var.
fredag 8 november 2013
Die Töffen
Jag ber att ånyo få hänvisa till Tage Erlander och Dagböcker 1963-1964. Det är där han använder begreppet "Die Töffen". Sidan 205 om ni vill slå upp. Utgivaren noterar vad ordet handlar om. Det är de Tage inte riktigt gillar, de som agerar korkat. Ordstammen är väl "Teufel", förmodar jag som blir Töffe med lite värmländska inblandat i anrättningen. Jag har sett att Tage använder begreppet "töffligt" när något helt enkelt bara blir för dumt. Det betyder inte att det blir demoniskt eller "djävligt", om det raka uttrycket tillåts. Det blir bara korkat. Och partiordföranden ser kamrater ordna problem som han måste lösa och statsråd inte informera i tid så att en politisk härva till sist blir statsministers.
Jag föreslår nu att vi inför Tages begreppsvärld som teologiskt analysspråk. Man kunde hålla fast vid Tage och tala om "koftigt" också - med substantivet att någon är en "kofta" - men varför krångla till det?
Jag läste KG Hammar i Kyrkans Tidning (vår viktigaste kyrkliga nyhetsförmedlare, ni vet). Vilken läsekrets han vänder sig till är svårt att förstå men att saken i sak handlar om töffig teologi, det ser jag enkelt. Töffteologi, alltså.
Eller framgångarna i Busan. Kyrkornas världsråd behövde en kvinna som var biskop och vips var Svenska kyrkans beslutsfattare beredda att nominera biskop Eva Brunne. Die Töffen visste vad som beställdes och effektuerade beställningen. Sådant behöver man inte vara imponerad av och på intet sätt ska man fråga vilka meriter Eva Brunne har för sysslan. Meriterna har hon. Die Töffen har talat.
Detsamma gäller ärkebiskopsvalet. Man kan självklart vara glad och tacksam över valresultatet men hur kunde de röstande veta vem de egentligen röstade på? Hade de sett meriteringen? Hade de träffat vederbörande, läst alla hennes böcker, pratat med de tacksamma stiftsborna i Lund? Eller? Kan det vara så enkelt att det var Die Töffen som mangrant trädde upp - och nu får inga kritiska frågor ställas. Die Töffen har bestämt. Den som ställer frågor brister i det värsta av allt - i ÖDMJUKHET! Riktigt vad ödmjuk betyder har de flesta inte kläm på. De tror att det är detsamma som - ursäkta franskan - pissträngd och hällörad. Latinets humilitas är ordet för ödmjukhet och betyder bördig. Det ger lite perspektiv, förstås. Hur mycket kan Guds rike växa i mitt liv - det är frågan. Die Töffen ställer aldrig några så allvarliga frågor. Det behöver de i all sin töffighet inte göra.
Annars konstaterar Tage att "lax på natten är störande." (s 259) Lägg det på minne!
Jag föreslår nu att vi inför Tages begreppsvärld som teologiskt analysspråk. Man kunde hålla fast vid Tage och tala om "koftigt" också - med substantivet att någon är en "kofta" - men varför krångla till det?
Jag läste KG Hammar i Kyrkans Tidning (vår viktigaste kyrkliga nyhetsförmedlare, ni vet). Vilken läsekrets han vänder sig till är svårt att förstå men att saken i sak handlar om töffig teologi, det ser jag enkelt. Töffteologi, alltså.
Eller framgångarna i Busan. Kyrkornas världsråd behövde en kvinna som var biskop och vips var Svenska kyrkans beslutsfattare beredda att nominera biskop Eva Brunne. Die Töffen visste vad som beställdes och effektuerade beställningen. Sådant behöver man inte vara imponerad av och på intet sätt ska man fråga vilka meriter Eva Brunne har för sysslan. Meriterna har hon. Die Töffen har talat.
Detsamma gäller ärkebiskopsvalet. Man kan självklart vara glad och tacksam över valresultatet men hur kunde de röstande veta vem de egentligen röstade på? Hade de sett meriteringen? Hade de träffat vederbörande, läst alla hennes böcker, pratat med de tacksamma stiftsborna i Lund? Eller? Kan det vara så enkelt att det var Die Töffen som mangrant trädde upp - och nu får inga kritiska frågor ställas. Die Töffen har bestämt. Den som ställer frågor brister i det värsta av allt - i ÖDMJUKHET! Riktigt vad ödmjuk betyder har de flesta inte kläm på. De tror att det är detsamma som - ursäkta franskan - pissträngd och hällörad. Latinets humilitas är ordet för ödmjukhet och betyder bördig. Det ger lite perspektiv, förstås. Hur mycket kan Guds rike växa i mitt liv - det är frågan. Die Töffen ställer aldrig några så allvarliga frågor. Det behöver de i all sin töffighet inte göra.
Annars konstaterar Tage att "lax på natten är störande." (s 259) Lägg det på minne!
torsdag 7 november 2013
Dörrarna, dörrarna, dårarna
I fornkyrkan passade diakonen, jag föreställer mig en biffig typ, dörrarna. Först för att vakta gudstjänsten mot den romerska polisen, har jag fått för mig, men sedan för att se till att de heliga mysterierna bara var till för de döpta. "Det heliga åt de heliga" och därför ber vi konsekvent Herrens bön när de troendes gudstjänst firas, före kommunionen. Då hade de odöpta fått gå. Insikten var att det heliga inte fick kastas bort till dem som efter att ha tagit emot det heliga, vände sig mot de heliga. Ja, ni vet för ni är väl pålästa, inser jag.
Utvikningen kommer sig därav att jag inte blir kvitt en föreställning om dörrar som jag fått. Kan det vara så att någon öppnat dårhusets dörrar på vid gavel och nu uppträder vi alla efter den agenda som de lösgående dårarna står för? De ställer sina tokfrågor och vi använde alla våra resurser för att e´besvara idiotin. Det kostar resurser på alla sätt. Varför ska inte en man få föda barn och bli mamma? är en sådan fråga, andra att förtiga. Nej, inte helt förtiga. För nu ska heteronormativiteten brytas med hjälpa av nya präster som ingen egentligen vet varifrån de kommer. Men ändra kan de och ändra ska de.
Vore det till båtnad att betrakta samtiden utifrån perspektivet att någon - medvetet eller omedvetet - öppnat dårhusets dörrar och nu är de där dårarna över oss överallt?
Jag har alltså åkt tåg långt och länge och också läst Anne Appelbaums bok Järnridån ( Albert Bonniers Förlag). Plötsligt begrep jag det jag funderat över - hur det kom sig att ett totalitärt system så enkelt kunde avlösas av ett annat. Svaret var utmattning. Folk orkade inte hålla emot. Då och just då fick skurkarna sin chans och tog den. Jag säger inte att man måste läsa boken men tycker att bådatiden inte nyttjats väl av den som inte gör det. På flera sätt (detaljerna går jag inte in på nu) kan jag fatta vad Kyrkan kallas att göra som motkraft. Och några av dem som uppfattade den kallelsen, avrättades. Revolutionen är ingen tebjudning men det är inte Kyrkans liv heller.
Passar inte någon dörrarna kommer de lös, det 'är den insikt jag härmed vill förmedla. Vilka dessa är? Men det vet du väl - det är bara att se sig omkring - och ser man inte, måste det bero på att du är en av dem.
Utvikningen kommer sig därav att jag inte blir kvitt en föreställning om dörrar som jag fått. Kan det vara så att någon öppnat dårhusets dörrar på vid gavel och nu uppträder vi alla efter den agenda som de lösgående dårarna står för? De ställer sina tokfrågor och vi använde alla våra resurser för att e´besvara idiotin. Det kostar resurser på alla sätt. Varför ska inte en man få föda barn och bli mamma? är en sådan fråga, andra att förtiga. Nej, inte helt förtiga. För nu ska heteronormativiteten brytas med hjälpa av nya präster som ingen egentligen vet varifrån de kommer. Men ändra kan de och ändra ska de.
Vore det till båtnad att betrakta samtiden utifrån perspektivet att någon - medvetet eller omedvetet - öppnat dårhusets dörrar och nu är de där dårarna över oss överallt?
Jag har alltså åkt tåg långt och länge och också läst Anne Appelbaums bok Järnridån ( Albert Bonniers Förlag). Plötsligt begrep jag det jag funderat över - hur det kom sig att ett totalitärt system så enkelt kunde avlösas av ett annat. Svaret var utmattning. Folk orkade inte hålla emot. Då och just då fick skurkarna sin chans och tog den. Jag säger inte att man måste läsa boken men tycker att bådatiden inte nyttjats väl av den som inte gör det. På flera sätt (detaljerna går jag inte in på nu) kan jag fatta vad Kyrkan kallas att göra som motkraft. Och några av dem som uppfattade den kallelsen, avrättades. Revolutionen är ingen tebjudning men det är inte Kyrkans liv heller.
Passar inte någon dörrarna kommer de lös, det 'är den insikt jag härmed vill förmedla. Vilka dessa är? Men det vet du väl - det är bara att se sig omkring - och ser man inte, måste det bero på att du är en av dem.
onsdag 6 november 2013
De radikala kvinnorna
Biskopinnan Anna Bohlins barnbarn Anna Bohlin föreläste på Seglora smedjas 5-årsfest och det var ett tal som inte gick av för hackor. Helle och Ewa hamnade i klass med Fredrika Bremer, Emilia Fogelklou och Margit Sahlin och med tanke på smedjans kyrkohistoriska betydelse är det väl bara att tacksamt notera. Hur klarade vi oss egentligen innan Seglora smedja såg dagens ljus, det ter sig i efterhand närmast ofattbart.
Jag struntar i att Anna Bohlin inte riktigt kan förstå Elin Wägners "högkyrkliga" prästsläkt i Småland, det kan man nog bara göra om man läst herdaminnen och trängt in i böcker som Den namnlösa och har någon liten bekantskap med de inomkyrkliga väckelserörelsen på 1800-talet.
Jag går i stället till avsnittet om Margit Sahlin, Anna Bohlins farmors syster. Det påstås att det hölls sorgeringning i Lunds domkyrkas den 10 april 1960, dagen då de första kvinnliga prästerna vigdes. Jag påstår att detta är en fabrikation. Varför skulle domprosten Ahlberg ägnat sig åt sådant? Margit blev behandlad som luft på Diakonistyrelsen, heter det. Det kan mycket väl vara sant - men då av Ingmar Ström eller av Ingemar Stoltz och Karl-Manfred Olsson, dvs de som ivrigt slogs för ämbetsreformen! Eller vilka var det som behandlade Margit som luft? Biskop Bo Giertz sa till Margit att om hon blev prästvigd, skulle de gudstjänster hon förrättade vara djävulsmässor. Jag tror Anna Bohlin inte minne riktigt rätt. Det var Margit som tolkade Bo Giertz så när han sa att mässorna inte skulle komma att firas efter Herrens instiftelse. Också detta inte etty citat utan en fabrikation, alltså.
Margit sårades av svek från vänner, heter det. Sveket bestod i vad då - att de inte trodde som hon? När Fr Hugh markerade avstånd i sak, brast det för Margit. Men kan det kallas svek?
Margit blev ansatt från "alla håll", heter det. "Då var de inte goda på mig", sa Margit om den kvinnouppvaktning som 1938 gick till ecklesiastikministern och krävde kvinnliga präster. Då ville nämligen Margit ha en kvinnlig kyrkotjänst men för uppvaktningen var det bara prästeriet som gällde. Att Margit inte riktigt tänker så, kan man se av hur den första prästdräkten för kvinnor utformades. Som en ordensdräkt. Inte som en kaftan.
Utredningen om kvinnas behörighet tillsattes 1948 och då blev lektor Erik Sjöberg bibelexpert. Han var noga utvald och hade fem år tidigare haft en docentur i Uppsala. De år 1948 tjänstgörande professorerna och docenterna vid de två fakulteterna ratades, för de skulle inte komma fram till samma resultat till Sjöberg. Biskop Torsten Bohlin, Annas farfar alltså, och prosten Harald Hallén riggade utredningen och avvisade också önskemålet om en bibelvetenskaplig komplettering. Harald Riesenfeld skrev dock ett bidrag åt utredningens ledamot Olov Hartman, som tog med (delar av) det. Det inlägget avfärdades. Sedan gick utredningen för remiss till kyrkofullmäktige, inte kyrkoråden som varit brukligt. I kyrkofullmäktige fanns de politiska partierna väl företrädda. Ni fattar upplägget. I allt detta ser somliga Guds goda vilja uppenbarad.
I förrgår kom jag på att Erik Sjöberg (1907-1963) var polare med statsminister Tage Erlander. Polare och polare. Tage blev beklämd i vart fall när notisen om Sjöbergs död lästes och gick på begravningen. Aina Erlander och Ingrid Nyrin-Sjöberg var kollegor. Vi lever i småttigheternas land på många sätt, ser jag. Vill någon se referensen är det Tage Erlander Dagböcker 1963-1964 s 169.
Borde jag inte bära lådor i stället för att läsa nyutkommen litteratur? Jo, men måndagen innehöll en tågresa Alvesta-Uppsala tor.
Är det dock inte lätt förunderligt och märkligt att mytmakandet kring ämbetsreformen är så idogt? Jag menar, det går ju att rätt enkelt få veta hur det förhöll sig i verkligheten och vad som kan tänkas vara rimliga påståenden borde man väl kunna reflektera något över?
Ett ord om bloggkommentarer. Pågår det i kommentarsfältet en debatt om antalet flyttkartonger och vad dessa kan innehålla? Vad de innehåller är min privatsak. Privé betyder att det är något som berövas allmänheten. Detsamma gäller frågor som i övrigt handlar om mitt liv Jag bestämmer själv vad jag låter andra få insyn i. Det är väl en högst rimlig hållning.
Jag struntar i att Anna Bohlin inte riktigt kan förstå Elin Wägners "högkyrkliga" prästsläkt i Småland, det kan man nog bara göra om man läst herdaminnen och trängt in i böcker som Den namnlösa och har någon liten bekantskap med de inomkyrkliga väckelserörelsen på 1800-talet.
Jag går i stället till avsnittet om Margit Sahlin, Anna Bohlins farmors syster. Det påstås att det hölls sorgeringning i Lunds domkyrkas den 10 april 1960, dagen då de första kvinnliga prästerna vigdes. Jag påstår att detta är en fabrikation. Varför skulle domprosten Ahlberg ägnat sig åt sådant? Margit blev behandlad som luft på Diakonistyrelsen, heter det. Det kan mycket väl vara sant - men då av Ingmar Ström eller av Ingemar Stoltz och Karl-Manfred Olsson, dvs de som ivrigt slogs för ämbetsreformen! Eller vilka var det som behandlade Margit som luft? Biskop Bo Giertz sa till Margit att om hon blev prästvigd, skulle de gudstjänster hon förrättade vara djävulsmässor. Jag tror Anna Bohlin inte minne riktigt rätt. Det var Margit som tolkade Bo Giertz så när han sa att mässorna inte skulle komma att firas efter Herrens instiftelse. Också detta inte etty citat utan en fabrikation, alltså.
Margit sårades av svek från vänner, heter det. Sveket bestod i vad då - att de inte trodde som hon? När Fr Hugh markerade avstånd i sak, brast det för Margit. Men kan det kallas svek?
Margit blev ansatt från "alla håll", heter det. "Då var de inte goda på mig", sa Margit om den kvinnouppvaktning som 1938 gick till ecklesiastikministern och krävde kvinnliga präster. Då ville nämligen Margit ha en kvinnlig kyrkotjänst men för uppvaktningen var det bara prästeriet som gällde. Att Margit inte riktigt tänker så, kan man se av hur den första prästdräkten för kvinnor utformades. Som en ordensdräkt. Inte som en kaftan.
Utredningen om kvinnas behörighet tillsattes 1948 och då blev lektor Erik Sjöberg bibelexpert. Han var noga utvald och hade fem år tidigare haft en docentur i Uppsala. De år 1948 tjänstgörande professorerna och docenterna vid de två fakulteterna ratades, för de skulle inte komma fram till samma resultat till Sjöberg. Biskop Torsten Bohlin, Annas farfar alltså, och prosten Harald Hallén riggade utredningen och avvisade också önskemålet om en bibelvetenskaplig komplettering. Harald Riesenfeld skrev dock ett bidrag åt utredningens ledamot Olov Hartman, som tog med (delar av) det. Det inlägget avfärdades. Sedan gick utredningen för remiss till kyrkofullmäktige, inte kyrkoråden som varit brukligt. I kyrkofullmäktige fanns de politiska partierna väl företrädda. Ni fattar upplägget. I allt detta ser somliga Guds goda vilja uppenbarad.
I förrgår kom jag på att Erik Sjöberg (1907-1963) var polare med statsminister Tage Erlander. Polare och polare. Tage blev beklämd i vart fall när notisen om Sjöbergs död lästes och gick på begravningen. Aina Erlander och Ingrid Nyrin-Sjöberg var kollegor. Vi lever i småttigheternas land på många sätt, ser jag. Vill någon se referensen är det Tage Erlander Dagböcker 1963-1964 s 169.
Borde jag inte bära lådor i stället för att läsa nyutkommen litteratur? Jo, men måndagen innehöll en tågresa Alvesta-Uppsala tor.
Är det dock inte lätt förunderligt och märkligt att mytmakandet kring ämbetsreformen är så idogt? Jag menar, det går ju att rätt enkelt få veta hur det förhöll sig i verkligheten och vad som kan tänkas vara rimliga påståenden borde man väl kunna reflektera något över?
Ett ord om bloggkommentarer. Pågår det i kommentarsfältet en debatt om antalet flyttkartonger och vad dessa kan innehålla? Vad de innehåller är min privatsak. Privé betyder att det är något som berövas allmänheten. Detsamma gäller frågor som i övrigt handlar om mitt liv Jag bestämmer själv vad jag låter andra få insyn i. Det är väl en högst rimlig hållning.
tisdag 5 november 2013
KFF mm
En fjärde plats för KFF får duga. Var matchsnittet 1.73333 - eller vad? Henke och Nanne har gjort sitt och MFF tog guldet. Den minnesgode vet att barnbarnet Hugo och jag beslöt att vi ville se MFF som svenska mästare sedan laget spöat KFF på Kycklingplan. Då var det liksom någon glädje med förlusten.
Bortsett från fotboll vill jag korrigera tanken att jag bara vill ha högkyrkligt perfekta liturgier. Jag vill ha liturgier samt prästerlig kompetens vid altaret. Ska det vara kalkkläde, ska detta kläde inte skrynklas ihop på altaret. Ska det vara mässa är det väl rimligt att celebranten klär sig i mässhake, när det nu finns mässhakar i sakristians skrudskåp. Liturgi ger utrymme för det samlade gudsfolkets tjänst i bön och tillbedjan för det är just detta liturgi är. Hellre alltså en mässa med svart kappa på prästen och inget kalkkläde än det jag ser när präster demonstrerar sin bristande kompetens - yrkesskicklighet, om ni vill. Och folket samlat till gudstjänst ska med de heliga i alla tider och med hela den himmelska härskaran tillbedjande sjunga!
Och kommer det till kompetens läser jag vad våra ack så kompetenta biskopar har att säga. Sveriges hbtq-studenters tidskrift Wannabe fick jag i går - liksom QX. Wannabe tar upp temat "tro" och jag funderar över hon med bakgrund i Pingstkyrkan som vill bli präst i Svenska kyrkan. Hon ville inte bli pingstpastor eftersom Pingstkyrkan inte viger samkönade par. Men hur är det? Växer inte prästkallelser fram i den kyrka där man är - för min del Svenska kyrkan för andras del andra kyrkor? Hur kan man med sitt andliga liv någon annanstans plötsligt få en prästkallelse i Svenska kyrkan? Är svaret det uppenbart enkla - det handlar inte om prästkallelser utan om yrkesval?
Lukas Romson utbildar studenter på Pastoralinstitutet i Uppsala och avslöjar i en artikel attkränkningar av transsexuellas rättighete5r fortfarande har kyrkans stöd. I ett remissvar 2007 tog inte Svenska kyrkan avstånd från förslaget om tvångskastrering vid könsbyte eller till att transsexuella skulle få spara könsceller. Läser hjag Romson rätt så menar han att i sinom tidn kanske även t5ranspersoner kan känna sig välkomna i Svenska kyrkan. "Kanske beror det på att Svenska kyrkan är en stor organisation som styrs av den demokratiskt valda majoriteten. och därmed ganska ofta följer samhällsutvecklingen."
Eva Brunne hör till dem som Wannabe gillar. Hon är Sveriges första öppet lesbiska biskop och får frågan "Hur förhåller du dig till Bibeltexter som inte delar din människosyn?" Det är en intressant fråga på många sätt - och svaret likaså: "Bibeln är skriven i sin tid och var nog inte tänkt att gälla i 2000 år." Sug på den! Så varför ska bibeltexter då läsas i gudstjänsten - under åthävor och acklamationer? Förklara det, den som kan.
Jag har aldrig varit på någon biskopsvigning - men nog skulle man kunna tänka sig att den som vigs till biskop på något sätt då skiulle relatera till Den Heliga Skrift - som företrädare för läroämbetet? För är det inte enligt Confessio Augustana art V så att den helige Ande skänks genom Ordet och att Anden hos den som hör evangeliet frambringar tron, var och när det behagar Gud? Då finns det väl för Ordet inget bäst före-datum? Vad är det jag inte fattar? Skulle inte Bibeln då gälla som ett evigt ord från Gud?
Jag återgår till fotbollen. Det gick illa för Öster. Nedflyttning. Men för Öster-anhängaren gäller att man inte överger sitt lag hur illa det än är. Det tål att tänka på också för oss som håller på Kalmar FF. Men sak Människosonen när han kommer tillbaka få se ett väl spelande Öster och ett KFF som svenska mästare igen - det är frågan.
Bortsett från fotboll vill jag korrigera tanken att jag bara vill ha högkyrkligt perfekta liturgier. Jag vill ha liturgier samt prästerlig kompetens vid altaret. Ska det vara kalkkläde, ska detta kläde inte skrynklas ihop på altaret. Ska det vara mässa är det väl rimligt att celebranten klär sig i mässhake, när det nu finns mässhakar i sakristians skrudskåp. Liturgi ger utrymme för det samlade gudsfolkets tjänst i bön och tillbedjan för det är just detta liturgi är. Hellre alltså en mässa med svart kappa på prästen och inget kalkkläde än det jag ser när präster demonstrerar sin bristande kompetens - yrkesskicklighet, om ni vill. Och folket samlat till gudstjänst ska med de heliga i alla tider och med hela den himmelska härskaran tillbedjande sjunga!
Och kommer det till kompetens läser jag vad våra ack så kompetenta biskopar har att säga. Sveriges hbtq-studenters tidskrift Wannabe fick jag i går - liksom QX. Wannabe tar upp temat "tro" och jag funderar över hon med bakgrund i Pingstkyrkan som vill bli präst i Svenska kyrkan. Hon ville inte bli pingstpastor eftersom Pingstkyrkan inte viger samkönade par. Men hur är det? Växer inte prästkallelser fram i den kyrka där man är - för min del Svenska kyrkan för andras del andra kyrkor? Hur kan man med sitt andliga liv någon annanstans plötsligt få en prästkallelse i Svenska kyrkan? Är svaret det uppenbart enkla - det handlar inte om prästkallelser utan om yrkesval?
Lukas Romson utbildar studenter på Pastoralinstitutet i Uppsala och avslöjar i en artikel attkränkningar av transsexuellas rättighete5r fortfarande har kyrkans stöd. I ett remissvar 2007 tog inte Svenska kyrkan avstånd från förslaget om tvångskastrering vid könsbyte eller till att transsexuella skulle få spara könsceller. Läser hjag Romson rätt så menar han att i sinom tidn kanske även t5ranspersoner kan känna sig välkomna i Svenska kyrkan. "Kanske beror det på att Svenska kyrkan är en stor organisation som styrs av den demokratiskt valda majoriteten. och därmed ganska ofta följer samhällsutvecklingen."
Eva Brunne hör till dem som Wannabe gillar. Hon är Sveriges första öppet lesbiska biskop och får frågan "Hur förhåller du dig till Bibeltexter som inte delar din människosyn?" Det är en intressant fråga på många sätt - och svaret likaså: "Bibeln är skriven i sin tid och var nog inte tänkt att gälla i 2000 år." Sug på den! Så varför ska bibeltexter då läsas i gudstjänsten - under åthävor och acklamationer? Förklara det, den som kan.
Jag har aldrig varit på någon biskopsvigning - men nog skulle man kunna tänka sig att den som vigs till biskop på något sätt då skiulle relatera till Den Heliga Skrift - som företrädare för läroämbetet? För är det inte enligt Confessio Augustana art V så att den helige Ande skänks genom Ordet och att Anden hos den som hör evangeliet frambringar tron, var och när det behagar Gud? Då finns det väl för Ordet inget bäst före-datum? Vad är det jag inte fattar? Skulle inte Bibeln då gälla som ett evigt ord från Gud?
Jag återgår till fotbollen. Det gick illa för Öster. Nedflyttning. Men för Öster-anhängaren gäller att man inte överger sitt lag hur illa det än är. Det tål att tänka på också för oss som håller på Kalmar FF. Men sak Människosonen när han kommer tillbaka få se ett väl spelande Öster och ett KFF som svenska mästare igen - det är frågan.
söndag 3 november 2013
Allhelgonahelg
Nu har vi en hel helg inte bara för gravkulten utan också för något mer. Svenska folket berövades visserligen år 1953 den långhelg som Allhelgona kunnat vara (ledigt fredag-söndag i år) men vad allt ska inte ske av begränsningar i tillväxtens namn. Jag vill fokusera på helgonkulten. I Växjö stift har den fått nya uttryck genom porträttet av biskopen Thidevall. Det sitter över en dörr i Kapitelsalen på Östrabo, så dessvärre kanm man inte ha en ljusbärare i närheten och plats för tillbedjan. Det hade man kanske inte fått hur som helst. Östrabo är ett brandfarligt hus. Tar det eld, brinner kåken ner på 4 timmar, visste salig Hellström att berätta. Hans salighet är dock med hästlängder utslagen av hans helighet Thidevall. Kolla bilden om ni inte tror mig. Jag har dock som vanligt en praktisk lösning på problemet med tillbedjansljus. Man skaffar en sån där romersk anläggning med lampor som tänds när man lägger i ett mynt (eller sticker ner kammen och effektivt kan tända en hel rad med lampor!) Men nu ska jag inte tramsa bort heligheten. Här är bilden, kerubliknande om inte annat.
Jag har varit i kyrkan. Prästen hade inte vett att klä sig. Han firade mässa i röklin och stola. Hans ursprung var nog västsvensk gammalkyrklighet i den tappning där det är gammalt kyrkligt mer än gammalkyrkligt. Unket 60-tal och ingen liturgisk medvetenhet och därför ingen chans för församlingen. "Helig" var borta men också "Sursum corda". Predikan klargjorde att Jesus var den bästa dödshjälpen. Det tror jag. Under predikan kunde man tänka sig att den gamla människan skulle vara moribund. I det här fallet var det närmast den nya som befann sig i det tillståndet. Pastorn läste inte över brödet och vinet utan under och höll upp nattvardselementen i en pose som betänkligt liknade Frihetsgudinnan i New York. Nå, man kan blunda. Det borde jag gjort också vid altaret, där jag såg att pastor inte använde corporale och kalkklädet låg hopskrynklat till vänster på altaret. Vid distributionen var han till lika delar långsam som känslosam. Unket 60-tal, som sagt. Jag står inte riktigt ut. Om man kan göra något med tanke, varför ska det heliga hanteras tanklöst?
Det kunde varit annorlunda. Det kunde predikats intellektuellt redligt och liturgin kunde gett plats för ordning och reda och för gudsfolkets agerande. Pastorn sa väl inget som var fel, irrlära eller så. Det var bara dåligt. Hade mannen något ärende till mig? Eller var det en lysande förkunnelse och jag som förspall tillfället? Detta senaste kunde man förstås hoppas - men jag fruktar att saken var värre än så. Karln är äldre än jag och prästvigd efter mig. Ska det vara så här uselt, vet jag faktiskt inte hur länge jag står ut. Tills vidare ska jag styrka mig genom tillbedjan - devotion - inför den helige Thidevalls gyllene ikon i Kapitelsalen. Kanske kan biskop Johansson ställa fram ett knäfall i varje fall ...
Jag har varit i kyrkan. Prästen hade inte vett att klä sig. Han firade mässa i röklin och stola. Hans ursprung var nog västsvensk gammalkyrklighet i den tappning där det är gammalt kyrkligt mer än gammalkyrkligt. Unket 60-tal och ingen liturgisk medvetenhet och därför ingen chans för församlingen. "Helig" var borta men också "Sursum corda". Predikan klargjorde att Jesus var den bästa dödshjälpen. Det tror jag. Under predikan kunde man tänka sig att den gamla människan skulle vara moribund. I det här fallet var det närmast den nya som befann sig i det tillståndet. Pastorn läste inte över brödet och vinet utan under och höll upp nattvardselementen i en pose som betänkligt liknade Frihetsgudinnan i New York. Nå, man kan blunda. Det borde jag gjort också vid altaret, där jag såg att pastor inte använde corporale och kalkklädet låg hopskrynklat till vänster på altaret. Vid distributionen var han till lika delar långsam som känslosam. Unket 60-tal, som sagt. Jag står inte riktigt ut. Om man kan göra något med tanke, varför ska det heliga hanteras tanklöst?
Det kunde varit annorlunda. Det kunde predikats intellektuellt redligt och liturgin kunde gett plats för ordning och reda och för gudsfolkets agerande. Pastorn sa väl inget som var fel, irrlära eller så. Det var bara dåligt. Hade mannen något ärende till mig? Eller var det en lysande förkunnelse och jag som förspall tillfället? Detta senaste kunde man förstås hoppas - men jag fruktar att saken var värre än så. Karln är äldre än jag och prästvigd efter mig. Ska det vara så här uselt, vet jag faktiskt inte hur länge jag står ut. Tills vidare ska jag styrka mig genom tillbedjan - devotion - inför den helige Thidevalls gyllene ikon i Kapitelsalen. Kanske kan biskop Johansson ställa fram ett knäfall i varje fall ...
fredag 1 november 2013
Slagen av insikt
När allt kom till allt ändrades siffran för flyttkartonger till 357. Jag litar på att flyttkillarna visste vad de gjorde när de packade och räknade. Jag nås av glada tillrop och flyttgröt levererades med tillhörande omtänksamma (som körde och inte tullade på någon fin whisky men insåg att de vid tillfälle skulle komma tillbaka). Polarn Per var den första att ha hittat postadressen. Han försåg mig med en aktualitetssammanfattning och insikten att den nya kyrkliga cheferna är mycket entusiastiskla inför nyordningen. Då insåg jag att det är värre på det lokala planet. "Vi väntar på besked hur det ska bli", hette det. Då förstår man att det är rätt allvarligt med mönster "ni däruppe, vi härnere".
Bokuppackandet går "rätt så bra". Mer behöver inte sägas. Men under kånkarmödan slogs jag av en insikt. Hittills har jag inte burit upp en enda av de böcker jag skrivit men någonstans finns en uppsättning extra ex därför att jag sökte ett universitetslektorat, som tillsattes med hela den apparat som omger en professur. Föreläsning över givet ämne, förstås, och så tre ex av samtliga skrifter som åberopades. Då slog det mig att biskopsutnämningar föregicks av just detta - insända exemplar som skulle visa meriteringen. Nu har vi ingenting av detta. Valmanskåren väljer och i olyckliga fall blir det bara en valomgång där folk måste ha röstat på någon de alls inte har egentlig kännedom om. Måste vi inte ha någon slags instans som prövar saklig meritering för biskopsämbetet?
I dag fattade jag att en stackars kyrkoherde ringt till biskopen i ett stift söder om Växjö för att be biskopen om hjälp i en församlingshärva. Svaret hon gav var att hon inte ägnade sig åt den sortens frågor. Hennes nivå var möten med kontrakten. Tänk om den informationen nått valmanskåren innan ärkebiskopsvalet. Det kanske, trots allt, inte är så stort med den pastorala klokskapen som Koskinen fått för sig.
Ingen stor sak i detta kanske. Att överheten har ett mer övergripande perspektiv på saker och ting kan jag fatta - men måste jag gilla det? Och vart tar allt vart, om biskoparna blir för fina för att möta den enskilda församlingens problem? Har vi helt enkelt fått för fina biskopar och ärkebiskopar - och är det detta som är problemet?
Undrar vilka insikter som slår mig när jag fortsätter bland flyttkartongerna.
Bokuppackandet går "rätt så bra". Mer behöver inte sägas. Men under kånkarmödan slogs jag av en insikt. Hittills har jag inte burit upp en enda av de böcker jag skrivit men någonstans finns en uppsättning extra ex därför att jag sökte ett universitetslektorat, som tillsattes med hela den apparat som omger en professur. Föreläsning över givet ämne, förstås, och så tre ex av samtliga skrifter som åberopades. Då slog det mig att biskopsutnämningar föregicks av just detta - insända exemplar som skulle visa meriteringen. Nu har vi ingenting av detta. Valmanskåren väljer och i olyckliga fall blir det bara en valomgång där folk måste ha röstat på någon de alls inte har egentlig kännedom om. Måste vi inte ha någon slags instans som prövar saklig meritering för biskopsämbetet?
I dag fattade jag att en stackars kyrkoherde ringt till biskopen i ett stift söder om Växjö för att be biskopen om hjälp i en församlingshärva. Svaret hon gav var att hon inte ägnade sig åt den sortens frågor. Hennes nivå var möten med kontrakten. Tänk om den informationen nått valmanskåren innan ärkebiskopsvalet. Det kanske, trots allt, inte är så stort med den pastorala klokskapen som Koskinen fått för sig.
Ingen stor sak i detta kanske. Att överheten har ett mer övergripande perspektiv på saker och ting kan jag fatta - men måste jag gilla det? Och vart tar allt vart, om biskoparna blir för fina för att möta den enskilda församlingens problem? Har vi helt enkelt fått för fina biskopar och ärkebiskopar - och är det detta som är problemet?
Undrar vilka insikter som slår mig när jag fortsätter bland flyttkartongerna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)