Domkapitelskonferens i Uppsala och Kyrkostyrelsen är inkallad.
I går avhandlades ämnet näthat och jag fick klart besked. Hade August Strindberg skrivit på nätet, hade alla hans skrifter betraktats om olämpliga och uttryck för näthat. Svarta Fanor, Röda rummet, Mäster Olof och Strindbergsfejden lika. Det var kanske att ta i att säga "alla", men kanske finns skäl att vara försiktig med näthatcensuren. Kulturarvet kan åka. För att inte tala om samtidskritiken.
Jag noterade att förtal hör till en av näthatskategorierna.
Det handlar om att utsätta någon för annans missaktning.
Jag tänkte, men sa inte, att Svenska kyrkan utgör ett utomordentligt exempel på förtalskulturen. Denna har helt slagit igenom, kodifierats i Kyrkoordningen, och resulterar i missaktning, förstås. Det är självklart att somliga kan beljugas hur enkelt som helst och framställas som något de i all mänsklig svaghet dock inte är. Jag sa inget. Hade jag sagt något, hade de goda medkristna inte förstått. I Svenska kyrkan är förtalskulturen självklar just därför att den är - kultur. Det är så här det ska gå till.
I en paus innan middagsätandet - och nu är vid middagar den principen genomförd att man får ett glas vin med påfyllning, inte två glas, det borde Frälsaren tänkt på vid bröllopet i Kana - såg jag att Antje varit på möte för religiösa ledare i Bryssel. EU!
Men varför?
Vill vi verkligen ha religiösa ledare som träffas för att tala om politiska frågor som intresserar de religiösa ledarna och poängen är att de 1. är religiösa och 2. hos politikerna i Bryssel?
Jag tänkte efter och kom fram till att detta vill jag alls inte. Symbioser av detta slag kan kompromettera tron. Historien vimlar av politiserande kyrkoledare.
Jag vill inte en kyrka som agerar politiskt.
Jag vill att kristna tar politiskt ansvar ihop med hedningar och folk av allsköns tro. Jag tror att detta både relativiserar och effektiviserar det politiska arbetet.
Vanliga kyrkokristna - inte i första hand kyrkoledare - ska vara jordens salt och världens ljus. När de religiösa ledarna stiger fram, tror jag detta ska påpekas. Det finns inget ställföreträdande politiskt förnuft bland präster eller biskopar. Och det är erfarenhetsmässigt farligt att vänslas med makten. De politiska ledarna bjuder in religiösa ledare av allsköns tro med ett syfte.
Antje tog svängen om Bryssel efter sitt besök med en delegation i Egypten. Cecilia Uddén intervjuade i P1.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=6573705
Jag har svårt att förstå resonemanget varför det är fel att tala om morden på medkristna i Mellanöstern, men tydligen framställs de endast som offer och objekt för andra krafter när de egentligen inte är passiva offer som är medborgare inbäddade i relationer och samtidigt subjekt. Vi skulle inte odla ensidiga bilder och kritikerna har ofta inte kunnat ta till sig av komplikationerna, t ex den att "folkmord" är ett juridiskt begrepp som det inte är upp till Svenska kyrkan att definiera. Jag är inte säker på att jag fattar subtiliteterna.
Varför ska det vara så svårt att säga att vi är emot att våra medkristna särbehandlas, misshandlas, våldtas och dödas för sin tros skull? Och varför är och var det rätt att inte skriva till de svenskkyrkliga församlingarna och påtala att vi lever i en svår martyrtid med en uppmaning att de marterade medkristna i vart fall ska vara ett prioriterat förbönsämne i församlingarnas gudstjänster? Jag förstår helt enkelt inte. Kan jag inte vara emot att medkristna dödas utan att tänka att de är passiva offer och odla den bilden? Tänker jag inte snarast att de har modet att dö för sin tro?
Den koptiske påven liksom den romersk-katolske svarade diplomatiskt artigt på journalistfrågan om kvinnor i biskops-och prästämbetet. "Tack, men nej tack" var svaret. De svenska lyssnarkonsumenterna kan genom de journalistiska insatserna förstå hur Sverige går före också här. Några få kanske börjar undra varför det är sådant tjat om kvinnliga biskopar, när det är så självklart att vi ska ha dem och möjligtvis fundera över varför stora kyrkor lika självklart avvisar vår fina reform genom ett riksdagsbeslut våren 1958.
Är det roligt på domkapitelskonferenser?
Jodå, inte minst som befälseleven J kom och hälsade. Vi kämpade ihop 1967. Nu sitter han i ett domkapitel.
Och så fick vi lite mer om den där frågan om policy för sociala medier. Det tycks som om au-ledamöterna inte riktigt vet vad som pågår, det vet nog bara presidiet och tjänstemännen. Vad stort sker, sker tyst.
Jag glömde en sak förra veckan.
I torsdags var jag på Öland och där fanns översten Salander. Prostinnan P undrade hur han hade det. Jag frågade, och han har varit överlupen av ärenden i anledning av det försämrade säkerhetsläget. Han var dock lite belåten med att kunna bo i huset i Vedborm. Vi ringde oss emellan och träffades i Löttorp. Han kom i en sambandsbil (var det en Mercedes suv 2011?) med neddragen radioantenn och det ser riktigt macho ut. Han undrade om jag i god ordning får information från Bryssel och det får jag. Sedan bytte vi några ord om säkerhetsläget, men det är information jag inte får lägga ut på bloggen. Rikets säkerhet, ni vet.
I dag ska vi prata om biskopens roll i domkapitlet.
Att biskopsämbetet är ett apostoliskt ämbete med husfaderns roll kanske ingen säger. Är det just detta som är problemet? En pappa kan både uppmuntra sina barn, skälla på dem och serva dem - allt i ett. Hans uppgift är att älska dem. Samma för biskopen. Biskopen är ingen rådman i tingsrätten, som Lars Eckerdal fick för sig och därför inte kunde tala med sina präster eftersom han i domkapitlet skulle döma dem. Det var hur feltänkt som helst, men kanske en konsekvens av en undermålig ämbetssyn. Nog skulle präster och diakoner kunna fatta att en biskop har samma sammansatta roll som vilken pappa som helst? Det är ju inte för inte som biskopen i Rom kallas Holy Father. Jag säger ett: kyrklig förnyelse för att Kyrkan ska leva. Allt annat blir speglingar av samhället omkring oss och dess förhållanden.
Har det inte hänt något annat uppseendeväckande under domkapitelskonferensen än att vi nåddes av insikten att August Strindberg ska tacka sin lyckliga stjärna att han aldrig skrev på nätet? Jodå!
Spionen lägger pussel.
Jag plockade till mig Uppsala Missionsförsamlings Månadsblad 4/16. Där fanns en artikel om Svenska kyrkans internationelle chef Erik Lysén och hans hustru "numera medlemmar i Uppsala missionsförsamling".
Svenska kyrkans internationella chef är alltså medlem i en kyrka med vilken vi har ekumeniska förbindelser!
Jag fann det hela något uppseendeväckande. Men så är jag kyrkkänslig också. Alla är inte det. Vår internationelle chef hos PP Waldenström. Vad hade Nathan Söderblom, Einar Billing och JA Eklund haft för synpunkter på det förhållandet?
Och vad hade de tre sagt, och kanske Waldenström skulle sagt något också, om de läst om det elektromagnetiska märkvärdiga i Den Heliga Graven i Jerusalem?
https://www.ewtn.co.uk/news/latest/astonishing-discovery-at-christ-s-tomb-supports-turin-shroud
onsdag 30 november 2016
tisdag 29 november 2016
Saklig oenighet i tio punkter
Ingen ska anklaga mig för att inte gilla Wanja Lundby Wedin, S. Därför är våra motsättningar verkliga, men styr inte på person utan på sak. Nu läser jag Wanjas kommentarer till Kyrkans Tidning.
http://www.kyrkanstidning.se/nyhet/wanja-lundby-wedin-pa-sikt-ar-malet-att-alla-anstallda-ska-acceptera-samkonad-vigsel
Jag tar motsättningarna en efter en
1. Glad att vi kunde enas kring förslaget
Detta är vad Jesper Eneroth tidigare sagt. Vi är dock inte enade. Utfaller omröstningen 119-114-6 är det allt annat än enighet. Fenomenet kallar Jan Myrdal att "trolla med truten".
2. Nöjda över att det efter en lång diskussion kunde bli så här
Alldeles bortsett från att diskussionen gällde utskottsbetänkandet och inte tilläggsyrkandet, som dock klargjorde så mycket, att syftet var detsamma som i motionen. Här lagades efter läge.
3. Folkkyrkan är ingen folkkyrka om den inte hänger med sin tid
Exakt så menades i 30-talets Tyskland också och Deutsche Christen kom till för att folkkyrkan skulle hänga med sin tid. Det gick bra - en tid. I juli 1945 tog riksbiskop Müllern sitt liv.
Den här typen av folkkyrka satte skräck i folkkyrkoteologen Einar Billing, som ni kanske minns. Detta är inte hans folkkyrka.
Ragnar Ekström, Gudsfolk och folkyrka, kan läsas för att friska upp vad folkkyrka i svensk tradition är. Dess existens motiveras för folkkyrkofäderna alls inte av att den hänger med sin tid. Snarare att den återspeglar evigheten och har ett ärende till alla.
4. Det ska mycket till för att vi ska gå emot en enig läronämnd
Där kom det, beskedet att detta går att genomföra. Så är det men det ska mycket till för att styra på öppen konflikt. Det är dock Kyrkomötet som fastställer läran i demokratiska former enligt det mandat Kyrkomötet tog sig år 1982. Somliga av oss invände. De flesta valde att inte varsna faran. Någon förnekar att det är på detta vis, men Wanja avslöjar!
5. Det här är ingen fråga vi vill driva igenom i konflikt med kyrkan
Ta ut satsdelarna.
Vilka är "vi" och vad är "kyrkan"? Nu står det klart att vi inte ska skilja mellan ett "vi" och ett "dom", för så upprepas, men när vi kommer till preciseringarna så finns det i Svenska kyrkans beslutsfunktioner några som skiljer mellan ett vi" och "Kyrkan".
Jag påminner om vad jag kallade den existentiella frågan.
Var hör beslutsfattarna hemma söndag förmiddag, årtionde efter årtionde? I vilket sammanhang existerar de faktiskt?
6. Vi måste sträva efter att alla anställda på sikt ska acceptera vigsel av samkönade
Here we go again!
Riktigt vad "på sikt" innebär, går inte att veta - men det tålamod som också är mod gäller nog inte här. Genom rekrytering och utbildning ska likriktningen genomföras. Nu och här som likriktning, då och där som Gleichschaltung.
7. Det blir märkligt när en person som får själavård eller tar emot nattvarden av en präst, går i hans eller hennes gudstjänster och vill vigas av just den prästen, plötsligt får en annan präst framletad som vigselförrättare
Här blandas sentimentaliteten in i smeten.
Tänk er det förtroendefulla samtalet präst och konfident och så har konfidenten inte fått klart för sig var prästen står? Det måste vara en egendomlig själavårdssituation. Det är det också. Situationen är konstruktion.
Eller ska de präster som inte övertygats om att äktenskapet efter Guds ordning är till för personer av samma kön utan för man och kvinna (en högst rimlig hållning) dra slutsatsen, att det är bäst att avvisa hbtq-folk från själavård, för prästen kan aldrig veta om de får för sig att begära vigsel?
8. Jag förstår att man inte kan ändra sig under en och samma mandatperiod, men vi måste inse att nya människor med andra åsikter röstas in i kyrkomötet
Here we go again!
Människor med andra åsikter röstas in i kyrkomötet och tar då med sina åsikter dit (demokratisk ordning!) samt avgör vad som i varje fall under innevarande mandatperiod ska tros, tänkas och tyckas.
Att Kyrkan är en annan slags demokrati, identitetsburen genom sekler och styrd av den tro som en gång för alla uppenbarats (Jud v 3), är inte det som här torgförs.
Finns det något bättre och mer träffande uttryck för det som Wanja Lundby Wedin beskriver än "ockupation" så hjälp mig att finna det ordet.
9. Kyrkan är ju en del av det omgivande samhället och kan inte stå kvar i åsikter som inte hänger med samhällsutvecklingen
Jürgen Moltmanns konstaterande om folkkyrkor bottnar i erfarenheterna från Tredje Riket: Folkkyrkor kan inte stå emot. Men Kyrkan har väl faktiskt stått emot - också Svenska kyrkan. Buren av sin tro kunde hon understundom vara något annat än en ideologisk statsapparat.
Oloph Bexell har drivit insikten att staten år 1919 genom skolans läroplan bestämde vilken slags kristendom folket skulle bibringas som kristendom - och den var etisk, men den var inte Kyrkans tro. Det var det som var själva finessen. Så fick svenska folket Bergspredikan sig nedkörd i halsen men hamnade långt från Ordet och sakramenten. Mer om detta i SPT:s två första nummer 2017.
I modellen som presenteras i position nr 9 står det klart att samhällsutvecklingen är Gud. Den hanteras i partistyrelse, statsrådsberedning, regering och riksdag. Det är just som det sagts, att allt fast förflyktigas. Detta förflyktigande kallas följdriktigt "samhällsutveckling". Se vidare Kommunistiska Manifestet, 1848.
Är då socialdemokratisk kyrkopolitik att uppfatta som en del av kulturpolitiken, den som söker "ge människor möjligheter att täcka sina andliga behov, vilka i sin tur växlar med den sociala miljöns förändring och de materiella förutsättningarna", som Ragnar Edenman formulerar sig? (Kulturpolitiken och samhällets omdaning i boken Kultur och politik, Tiden, Stockholm 1952, s 12) Kanske. Men då är vi långt ifrån kristen tro.
Man skulle också kunna läsa Yngve Brilioth:
"Då man understundom gör gällande, att kyrkans lära skulle kunna regleras genom majoritetsbeslut, då ju kyrkan är folkets kyrka, så röjer detta den mest häpnadsväckande okunnighet om vad en kyrka är. Ordet kyrka kommer från det gerkiska Kyrios, herre. Kyrka betyder något som hör Herren till. Kyrkan kan endast finnas till som en budbärare om Jesus Kristus, Guds enfödde son, vår Frälare. Vill man ta ifrån kyrkan detta budskap, då är det detsamma som att tillintetgöra henne.
10. Vi utgår från människan - att alla ska känna sig välkomna vid alla kyrkliga handlingar
Bra att det blir sagt.
Kyrkan utgår inte från människan. Kyrkan utgår från Kristus. Kyrkans Herre, för att gå till människan med evangelium. Skillnaden i synsätt är avgörande.
Jag ställer frågan om en kyrkokristen alls skulle kunna rösta på socialdemokraternas kyrkoprogram. Det styr mot en annan kyrka än den JA Eklund, Einar Billing och Manfred Björkquist stod upp för. Här är mardrömmen för Yngve Brilioth och Bo Giertz lika.
Och nu triumferar högkyrkligheten och ropar: Ju sämre, desto bättre.
Jag sätter mig och läser Tiden årgång 1909 för att bättre kunna förstå.
Det var där Erik Hedén skrev om Statskyrkan ur socialdemokratisk synpunkt. Tiden 1909 häfte 6 och 7.
Jag får väl också repetera Daniel Alvungers avhandling Nytt vin i gamla läglar (2006), undersökningen om socialdemokratisk kyrkopolitik 1944-1973. Hedén var en resonerande kulturman vars arbete nog hamnat i bakgrunden när socialdemokratin kyrkopolitik beskrivs. Hans poäng är sammanfattningsvis att på samma sätt om socialdemokratin inte ska krossa staten utan ta över den, bör den ta över kyrkan också.
Arthur Engberg krävde statskyrkans avskaffande. Han blev blidare efterhand ser jag i CH Martlings skrift Statskyrka eller Fri kyrka? (Gaudete 2016). Engberg dog som en troende kristen efter att ha tagit emot nattvarden, läser jag i teckningen av Conny Edlund, som då var domkyrkokomminister i Härnösand. (Anders Jarlert, Göteborgs stifts herdaminne, Göteborg 2010, s 94)
Det är mycket nuförtiden.
Och då har jag inte nämt att jag också kastar att öga i Viktor Vallbergs Kunna kristendomen och socialdemokratien förenas?, Svenska Folkförbundets Förlag, Stockholm 1910. Vallberg säger nej och utmanar pastor H.F. Spak som, inte så lite uppgiven över en tröstlös diskussion på detta tema, svarar ja.
Sakliga motsättningar ser jag. Nu behöver jag förstå sammanhangen i tanke att de är större än vi brukar förstå.
http://www.kyrkanstidning.se/nyhet/wanja-lundby-wedin-pa-sikt-ar-malet-att-alla-anstallda-ska-acceptera-samkonad-vigsel
Jag tar motsättningarna en efter en
1. Glad att vi kunde enas kring förslaget
Detta är vad Jesper Eneroth tidigare sagt. Vi är dock inte enade. Utfaller omröstningen 119-114-6 är det allt annat än enighet. Fenomenet kallar Jan Myrdal att "trolla med truten".
2. Nöjda över att det efter en lång diskussion kunde bli så här
Alldeles bortsett från att diskussionen gällde utskottsbetänkandet och inte tilläggsyrkandet, som dock klargjorde så mycket, att syftet var detsamma som i motionen. Här lagades efter läge.
3. Folkkyrkan är ingen folkkyrka om den inte hänger med sin tid
Exakt så menades i 30-talets Tyskland också och Deutsche Christen kom till för att folkkyrkan skulle hänga med sin tid. Det gick bra - en tid. I juli 1945 tog riksbiskop Müllern sitt liv.
Den här typen av folkkyrka satte skräck i folkkyrkoteologen Einar Billing, som ni kanske minns. Detta är inte hans folkkyrka.
Ragnar Ekström, Gudsfolk och folkyrka, kan läsas för att friska upp vad folkkyrka i svensk tradition är. Dess existens motiveras för folkkyrkofäderna alls inte av att den hänger med sin tid. Snarare att den återspeglar evigheten och har ett ärende till alla.
4. Det ska mycket till för att vi ska gå emot en enig läronämnd
Där kom det, beskedet att detta går att genomföra. Så är det men det ska mycket till för att styra på öppen konflikt. Det är dock Kyrkomötet som fastställer läran i demokratiska former enligt det mandat Kyrkomötet tog sig år 1982. Somliga av oss invände. De flesta valde att inte varsna faran. Någon förnekar att det är på detta vis, men Wanja avslöjar!
5. Det här är ingen fråga vi vill driva igenom i konflikt med kyrkan
Ta ut satsdelarna.
Vilka är "vi" och vad är "kyrkan"? Nu står det klart att vi inte ska skilja mellan ett "vi" och ett "dom", för så upprepas, men när vi kommer till preciseringarna så finns det i Svenska kyrkans beslutsfunktioner några som skiljer mellan ett vi" och "Kyrkan".
Jag påminner om vad jag kallade den existentiella frågan.
Var hör beslutsfattarna hemma söndag förmiddag, årtionde efter årtionde? I vilket sammanhang existerar de faktiskt?
6. Vi måste sträva efter att alla anställda på sikt ska acceptera vigsel av samkönade
Here we go again!
Riktigt vad "på sikt" innebär, går inte att veta - men det tålamod som också är mod gäller nog inte här. Genom rekrytering och utbildning ska likriktningen genomföras. Nu och här som likriktning, då och där som Gleichschaltung.
7. Det blir märkligt när en person som får själavård eller tar emot nattvarden av en präst, går i hans eller hennes gudstjänster och vill vigas av just den prästen, plötsligt får en annan präst framletad som vigselförrättare
Här blandas sentimentaliteten in i smeten.
Tänk er det förtroendefulla samtalet präst och konfident och så har konfidenten inte fått klart för sig var prästen står? Det måste vara en egendomlig själavårdssituation. Det är det också. Situationen är konstruktion.
Eller ska de präster som inte övertygats om att äktenskapet efter Guds ordning är till för personer av samma kön utan för man och kvinna (en högst rimlig hållning) dra slutsatsen, att det är bäst att avvisa hbtq-folk från själavård, för prästen kan aldrig veta om de får för sig att begära vigsel?
8. Jag förstår att man inte kan ändra sig under en och samma mandatperiod, men vi måste inse att nya människor med andra åsikter röstas in i kyrkomötet
Here we go again!
Människor med andra åsikter röstas in i kyrkomötet och tar då med sina åsikter dit (demokratisk ordning!) samt avgör vad som i varje fall under innevarande mandatperiod ska tros, tänkas och tyckas.
Att Kyrkan är en annan slags demokrati, identitetsburen genom sekler och styrd av den tro som en gång för alla uppenbarats (Jud v 3), är inte det som här torgförs.
Finns det något bättre och mer träffande uttryck för det som Wanja Lundby Wedin beskriver än "ockupation" så hjälp mig att finna det ordet.
9. Kyrkan är ju en del av det omgivande samhället och kan inte stå kvar i åsikter som inte hänger med samhällsutvecklingen
Jürgen Moltmanns konstaterande om folkkyrkor bottnar i erfarenheterna från Tredje Riket: Folkkyrkor kan inte stå emot. Men Kyrkan har väl faktiskt stått emot - också Svenska kyrkan. Buren av sin tro kunde hon understundom vara något annat än en ideologisk statsapparat.
Oloph Bexell har drivit insikten att staten år 1919 genom skolans läroplan bestämde vilken slags kristendom folket skulle bibringas som kristendom - och den var etisk, men den var inte Kyrkans tro. Det var det som var själva finessen. Så fick svenska folket Bergspredikan sig nedkörd i halsen men hamnade långt från Ordet och sakramenten. Mer om detta i SPT:s två första nummer 2017.
I modellen som presenteras i position nr 9 står det klart att samhällsutvecklingen är Gud. Den hanteras i partistyrelse, statsrådsberedning, regering och riksdag. Det är just som det sagts, att allt fast förflyktigas. Detta förflyktigande kallas följdriktigt "samhällsutveckling". Se vidare Kommunistiska Manifestet, 1848.
Är då socialdemokratisk kyrkopolitik att uppfatta som en del av kulturpolitiken, den som söker "ge människor möjligheter att täcka sina andliga behov, vilka i sin tur växlar med den sociala miljöns förändring och de materiella förutsättningarna", som Ragnar Edenman formulerar sig? (Kulturpolitiken och samhällets omdaning i boken Kultur och politik, Tiden, Stockholm 1952, s 12) Kanske. Men då är vi långt ifrån kristen tro.
Man skulle också kunna läsa Yngve Brilioth:
"Då man understundom gör gällande, att kyrkans lära skulle kunna regleras genom majoritetsbeslut, då ju kyrkan är folkets kyrka, så röjer detta den mest häpnadsväckande okunnighet om vad en kyrka är. Ordet kyrka kommer från det gerkiska Kyrios, herre. Kyrka betyder något som hör Herren till. Kyrkan kan endast finnas till som en budbärare om Jesus Kristus, Guds enfödde son, vår Frälare. Vill man ta ifrån kyrkan detta budskap, då är det detsamma som att tillintetgöra henne.
Yngve Brilioth, Kampen om kyrkan, Skrifter i teologiska och kyrkliga ämnen. 6, C.W.K. Gleerup Lund, 1937, s 13. Här skulle vår bloggkommentator Antony kunna ropa "Hear, hear!"
Bra att det blir sagt.
Kyrkan utgår inte från människan. Kyrkan utgår från Kristus. Kyrkans Herre, för att gå till människan med evangelium. Skillnaden i synsätt är avgörande.
Jag ställer frågan om en kyrkokristen alls skulle kunna rösta på socialdemokraternas kyrkoprogram. Det styr mot en annan kyrka än den JA Eklund, Einar Billing och Manfred Björkquist stod upp för. Här är mardrömmen för Yngve Brilioth och Bo Giertz lika.
Och nu triumferar högkyrkligheten och ropar: Ju sämre, desto bättre.
Jag sätter mig och läser Tiden årgång 1909 för att bättre kunna förstå.
Det var där Erik Hedén skrev om Statskyrkan ur socialdemokratisk synpunkt. Tiden 1909 häfte 6 och 7.
Jag får väl också repetera Daniel Alvungers avhandling Nytt vin i gamla läglar (2006), undersökningen om socialdemokratisk kyrkopolitik 1944-1973. Hedén var en resonerande kulturman vars arbete nog hamnat i bakgrunden när socialdemokratin kyrkopolitik beskrivs. Hans poäng är sammanfattningsvis att på samma sätt om socialdemokratin inte ska krossa staten utan ta över den, bör den ta över kyrkan också.
Arthur Engberg krävde statskyrkans avskaffande. Han blev blidare efterhand ser jag i CH Martlings skrift Statskyrka eller Fri kyrka? (Gaudete 2016). Engberg dog som en troende kristen efter att ha tagit emot nattvarden, läser jag i teckningen av Conny Edlund, som då var domkyrkokomminister i Härnösand. (Anders Jarlert, Göteborgs stifts herdaminne, Göteborg 2010, s 94)
Det är mycket nuförtiden.
Och då har jag inte nämt att jag också kastar att öga i Viktor Vallbergs Kunna kristendomen och socialdemokratien förenas?, Svenska Folkförbundets Förlag, Stockholm 1910. Vallberg säger nej och utmanar pastor H.F. Spak som, inte så lite uppgiven över en tröstlös diskussion på detta tema, svarar ja.
Sakliga motsättningar ser jag. Nu behöver jag förstå sammanhangen i tanke att de är större än vi brukar förstå.
måndag 28 november 2016
Tack Gud, det är måndag
Liturgiska färgen är nu violett eller blå. Alltså kan det talas allvar utan inskränkningar.
Lite bekymmersamt är det med Jesper Eneroth och S-partiet.
Inte bara så att behandlingen av tilläggsyrkandet i Kyrkomötet blev parlamentariskt undermålig. Debattiden förbrukades på utskottsbetänkandet, men några visste att det skulle komma ett tilläggsyrkande och de som varit uppe i debatten och talat om betänkandet kunde ingenting säga om tilläggsyrkandet, för de ägde bara rätt till ett anförande.
Presidiet bär ansvar för detta fatala.
Rätteligen skulle talarlistan gjorts om så att tilläggsyrkandet kommit först. Hade det (S)-tora partiet varit intresserat av att ta kyrkomötet ur en knepig situation, hade tilläggsyrkandet kommit till alla grupperna innan debatten och inte bara getts till de grupper som tänktes stödja det. Det minsta hade förstås varit att tilläggsyrkandet delats på borden så fort /eller sent/ det lagts. Presidiets ansvarar för detta och förfaringssättet är gammal ordning i kyrkomötet. Nu bedrevs ett skuggspel. Dels drevs samma krav som tidigare men med nya ord, dels talas vackra men inte riktigt sanna ord.
Lurades biskoparna bort?
Motionen skulle blockeras och det var oskickligt av Anna Ekström att yrka bifall till den så att det stod klart att en särskild beslutsordning måste till om den bifölls. Detta undviks nu, men utfallet blir kanske detsamma?
Några biskopar praktiserar det motionen syftade till - ingen prästvigning - och kyrkoråden tar upp frågan när de ska anställa. Det blev just så som det 2009 inte skulle få bli.
På sitt sätt är det konsekvent.
POSK-aren Lisa Tegby är nöjd. "Roligt att det var så jämt", sa hon.
Antje säger att motionens förslag fallit medan Anna Ekström ser beslutet som en halv seger; Svenska kyrkan vill göra en kommunikationsförändring. Det betyder att Svenska kyrkan öppet vill kommunicera att alla är välkomna och kunna säga att det blir fel ibland, i vigningen eller i konfirmandundervisningen.
Jag läser eftertänksamt Lennart Lundbergs artikel i Kyrkans Tidning och det borde nog fler göra. Fel personer prästvigda alltså och fel budskap i konfirmationsundervisningen.
Orwell hade sett vad andra inte ser när Jesper Eneroth sammanfattar:
"Det är kul att vi kunde enas, på ett sätt som inte skapar en känsla av splittring i kyrkan, så att vi inte går ut ur det här kyrkomötet som en enad kyrka med två olika fromhetsriktningar och politiska ingångsvärden."
Enas? 119 röster för, 114 mot och 6 nedlagda - det kallas "enas"! Enastående!!
Som bäst är detta själva hästhandlaruppriktigheten som triumferar bland de unga politikerna.
Som bäst.
Vilken framtid vi ska vänta oss.
Så kommer vi till frågan om sociala medier, där det plötsligt efter Kyrkomötet står klart att det alls inte var som det påstods i utskottsbetänkandet, det som S Roland Johansson , POSK, skulle försvara. Frågan om policy ska upp nästa år och avsikten är att rensa i rabatten.
Detta visste Wanja Lundby Wedin, som var på väg upp för att hederligt säga vad sant var, men åtrade sig och höll tyst. Tyst höll också de övriga AU-ledamöterna: Antje förstås, Mats Hagelin (M eller BA, vad ni vill), Lars Johnsson, (S), Sven E. Kragh (C) och Anna Lundblad (POSK).
Så fort de läste betänkandet måste de alla ha sett att utskottet gav fel sakinformation för det kunde de i au, men inte styrelsen, veta.
Hur kunde det bli så?
Jag frågade i alla fall. Någon debatt blev det inte.
Vad stort sker, sker tyst.
Nu ska samma resultat som åsyftades i maj 2016 presenteras genom ordkaskader år 2017 så att folk inte genomskådar vad som sker i det som synes ske. Yttrande- och tryckfrihetens vänner är inte så många när det verkligen gäller. De flesta undviker att tänka principiellt.
Torgny Segerstedt och Karl Gerhard tjänar som exempel från 1930- och 40-talen.
Själv dömdes jag för uppvigling av tingsrätten i Lund, men frikändes i hovrätten. Mitt brott var att jag fortsatt dela ut fredsdemonstranternas flygblad när de tagits av polisen. Krigsmakten finns till för att skydda också deras rättigheter som är emot värnplikt, den som jag är för. De ska få säga vad de vill utan att hamna i arrest. Vi försvarar med vapen i hand vårt lands rättsordning (yttrande-, tryck- och demonstrationsfrihet) och det är viktigt. Så tycker inte alltid den samlade medelklass som har det gemensamt, att den är politiskt opålitlig.
Är det allvarligt när det lämnas felaktiga sakupplysningar till ett utskott och i ett utskottsbetänkande.
Ja, det är det.
Är det allvarligt när det inte i den öppna debatten i Kyrkomötet går att få den korrekta informationen trots att det finns de som känner till hur det egentligen är?
Ja, det är det.
En sammanträdesdag i kyrkomötet går på 1,5 miljoner ungefär.
Jag undrar hur mycket det kostar att behandla en motion.
Det hade man kunnat fråga i kyrkomötet om det inte varit så att möjligheten att fråga och interpellera avskaffats och inte kan införas denna mandatperiod.
Jag från Frimodig kyrka har drivit frågan.
Sug på den!
Lite bekymmersamt är det med Jesper Eneroth och S-partiet.
Inte bara så att behandlingen av tilläggsyrkandet i Kyrkomötet blev parlamentariskt undermålig. Debattiden förbrukades på utskottsbetänkandet, men några visste att det skulle komma ett tilläggsyrkande och de som varit uppe i debatten och talat om betänkandet kunde ingenting säga om tilläggsyrkandet, för de ägde bara rätt till ett anförande.
Presidiet bär ansvar för detta fatala.
Rätteligen skulle talarlistan gjorts om så att tilläggsyrkandet kommit först. Hade det (S)-tora partiet varit intresserat av att ta kyrkomötet ur en knepig situation, hade tilläggsyrkandet kommit till alla grupperna innan debatten och inte bara getts till de grupper som tänktes stödja det. Det minsta hade förstås varit att tilläggsyrkandet delats på borden så fort /eller sent/ det lagts. Presidiets ansvarar för detta och förfaringssättet är gammal ordning i kyrkomötet. Nu bedrevs ett skuggspel. Dels drevs samma krav som tidigare men med nya ord, dels talas vackra men inte riktigt sanna ord.
Lurades biskoparna bort?
Motionen skulle blockeras och det var oskickligt av Anna Ekström att yrka bifall till den så att det stod klart att en särskild beslutsordning måste till om den bifölls. Detta undviks nu, men utfallet blir kanske detsamma?
Några biskopar praktiserar det motionen syftade till - ingen prästvigning - och kyrkoråden tar upp frågan när de ska anställa. Det blev just så som det 2009 inte skulle få bli.
På sitt sätt är det konsekvent.
POSK-aren Lisa Tegby är nöjd. "Roligt att det var så jämt", sa hon.
Antje säger att motionens förslag fallit medan Anna Ekström ser beslutet som en halv seger; Svenska kyrkan vill göra en kommunikationsförändring. Det betyder att Svenska kyrkan öppet vill kommunicera att alla är välkomna och kunna säga att det blir fel ibland, i vigningen eller i konfirmandundervisningen.
Jag läser eftertänksamt Lennart Lundbergs artikel i Kyrkans Tidning och det borde nog fler göra. Fel personer prästvigda alltså och fel budskap i konfirmationsundervisningen.
Orwell hade sett vad andra inte ser när Jesper Eneroth sammanfattar:
"Det är kul att vi kunde enas, på ett sätt som inte skapar en känsla av splittring i kyrkan, så att vi inte går ut ur det här kyrkomötet som en enad kyrka med två olika fromhetsriktningar och politiska ingångsvärden."
Enas? 119 röster för, 114 mot och 6 nedlagda - det kallas "enas"! Enastående!!
Som bäst är detta själva hästhandlaruppriktigheten som triumferar bland de unga politikerna.
Som bäst.
Vilken framtid vi ska vänta oss.
Så kommer vi till frågan om sociala medier, där det plötsligt efter Kyrkomötet står klart att det alls inte var som det påstods i utskottsbetänkandet, det som S Roland Johansson , POSK, skulle försvara. Frågan om policy ska upp nästa år och avsikten är att rensa i rabatten.
Detta visste Wanja Lundby Wedin, som var på väg upp för att hederligt säga vad sant var, men åtrade sig och höll tyst. Tyst höll också de övriga AU-ledamöterna: Antje förstås, Mats Hagelin (M eller BA, vad ni vill), Lars Johnsson, (S), Sven E. Kragh (C) och Anna Lundblad (POSK).
Så fort de läste betänkandet måste de alla ha sett att utskottet gav fel sakinformation för det kunde de i au, men inte styrelsen, veta.
Hur kunde det bli så?
Jag frågade i alla fall. Någon debatt blev det inte.
Vad stort sker, sker tyst.
Nu ska samma resultat som åsyftades i maj 2016 presenteras genom ordkaskader år 2017 så att folk inte genomskådar vad som sker i det som synes ske. Yttrande- och tryckfrihetens vänner är inte så många när det verkligen gäller. De flesta undviker att tänka principiellt.
Torgny Segerstedt och Karl Gerhard tjänar som exempel från 1930- och 40-talen.
Själv dömdes jag för uppvigling av tingsrätten i Lund, men frikändes i hovrätten. Mitt brott var att jag fortsatt dela ut fredsdemonstranternas flygblad när de tagits av polisen. Krigsmakten finns till för att skydda också deras rättigheter som är emot värnplikt, den som jag är för. De ska få säga vad de vill utan att hamna i arrest. Vi försvarar med vapen i hand vårt lands rättsordning (yttrande-, tryck- och demonstrationsfrihet) och det är viktigt. Så tycker inte alltid den samlade medelklass som har det gemensamt, att den är politiskt opålitlig.
Är det allvarligt när det lämnas felaktiga sakupplysningar till ett utskott och i ett utskottsbetänkande.
Ja, det är det.
Är det allvarligt när det inte i den öppna debatten i Kyrkomötet går att få den korrekta informationen trots att det finns de som känner till hur det egentligen är?
Ja, det är det.
En sammanträdesdag i kyrkomötet går på 1,5 miljoner ungefär.
Jag undrar hur mycket det kostar att behandla en motion.
Det hade man kunnat fråga i kyrkomötet om det inte varit så att möjligheten att fråga och interpellera avskaffats och inte kan införas denna mandatperiod.
Jag från Frimodig kyrka har drivit frågan.
Sug på den!
söndag 27 november 2016
Gott Nytt Kyrkoår - men det blir nog sämre
Önska är en sak, viktig nog. Men kommer inte Kristus tillbaka detta nya kyrkoår, pekar allt på att det blir sämre, inte bättre. Vi ska inte tappa bort adventstidens allvar, jag menar det där med ångest svår som på jorden går eller hur de kristna brukar uttrycka sig. Bön blir en livshållning, inte bara vänliga önskningar
Detta allvar är inte glädjens motsats.
Folkkampanjen för adventsljusstakens rätta tändade på Facebook blomstrar fortfarande och kampen förs med oförminskad kraft också detta år. Det är rätt att låta folk känna sig som brottslingar om adventsljusstaken står fel eller om ljusen tänds i fel ordning.
Glöggprovningen utföll förresten så, att Blossa 1895 vann. Skapelsen Trivento, Tridento, Trivago och allt vad den kan heta under kvällens lopp, exmerades inte. "Frisk i smaken och inte så söt", sa jag. De andra sa fnysande "spritig". Jag uppfattar detta som ett negativt omdöme och den tolkningen beror på det belesagande fnysandet,
I Moheda kyrka återtas den gamla kyrkdörren med ceremonier vid dagens gudstjänst.
Jag tror att jag för mer än 50 år sedan skrev till kyrkorådet (eller var det en insändare?) och menade att dörren borde komma tillbaka från sin tillvaro på ett musealt lager i Stockholm. Nu sker det.
Vid tillfälle ska jag gå och titta på den. Vid tillfälle kanske också någon kommer ihåg att tacka för att jag påminde om dörrens existens för så länge sedan.
Nej, det är inte troligt av det enkla kristna skälet att jag är fel. "Bra bok, fel författare", som det hette när Jesus-boken kom. Nu går mitt kapitel om Sytte från boken Sann myt i repris i årets upplaga av Värendsbygder (Rune Liljenrud tipsade Christer Nielsen som frågade Norstedts och mig). Jag skrev en kort introduktion där jag prisade Göran Beijer för hans klarsyn och något mer för att belysa.
Första söndagen i Advent är vi bara positiva. Jag är kanske inte omtyckt men omtryckt!
Påminn mig om den saken när depressionen kommer i postlådan på torsdag.
I allt kyrkligt utbud denna dag finns det några riktiga högmässor också. Rydaholm i mitt hjärta!
Så varför ska då min själ bedrövas och varför är prognosen ett sämre nytt kyrkoår? Skulle vi inte vara positiva på söndagar enligt Strukturutskottets hemställan?
Kyrkovalet ställer till det.
De politiska partierna kommer att agera, S främst. Det kan ge ett högre valdeltagande om konflikten S och SD ska utspelas på den kyrkliga arenan. Det behövs en fiende. Jag antar att det också måste bli sådana som jag. Och så ser vi hur det är svårt att få fram kandidater för att inte tala om kompetenta kandidater. Kyrie eleison.
Medlemsflykten fortsätter nog från den högre nivån. Det blir rekordhöga utträdestal. 50% ökning, säger jag.
Handlingsförlamning - introverskollaps. Det ordet uppfann jag just. Eller fanns det bak i huvudet från någon annan lika begåvad - eller mer - än jag? Introverskollaps blir det när allt intresse ägnas det egna - den egna organisationen, det egna administrativa, de egna systemen. Så är det i det kyrkliga under ständiga besvärjelser att det är något annat eller teminstingens att det borde vara något annat men vi måste först föra detta för att sedan koncentrera oss på det andra... I längden orkar ingen detta.
Får jag alltså denna glada dag upprepa min insikt om det existentiella. Detta nya kyrkoår med nya, nygamla eller bara gamla kyrkopolitiska slagord ska vi styra på det existentiella.
Var har du funnits söndag förmiddag - det är den existentiella fråga som blir den kyrkopolitiska. Varför ska somliga av oss som åteffiunnits i gudstjänsterna inom Svenska kyrkans styrsystem jagas av dem som inte gjort det och detta i - det kyrkliga!
Aj tusan, det är söndag. Bara snälla blogginlägg.
Men ljuset lyser i mörkret och profeten Jesaja ska läsas fram till jul. Det är bara att sätta igång.
Mittåt alltså. Snart mot Rydaholm!
Därefter blir det måndag och stärkta av måltidsrasten kan alla bloggare ta ny fart.
Detta allvar är inte glädjens motsats.
Folkkampanjen för adventsljusstakens rätta tändade på Facebook blomstrar fortfarande och kampen förs med oförminskad kraft också detta år. Det är rätt att låta folk känna sig som brottslingar om adventsljusstaken står fel eller om ljusen tänds i fel ordning.
Glöggprovningen utföll förresten så, att Blossa 1895 vann. Skapelsen Trivento, Tridento, Trivago och allt vad den kan heta under kvällens lopp, exmerades inte. "Frisk i smaken och inte så söt", sa jag. De andra sa fnysande "spritig". Jag uppfattar detta som ett negativt omdöme och den tolkningen beror på det belesagande fnysandet,
I Moheda kyrka återtas den gamla kyrkdörren med ceremonier vid dagens gudstjänst.
Jag tror att jag för mer än 50 år sedan skrev till kyrkorådet (eller var det en insändare?) och menade att dörren borde komma tillbaka från sin tillvaro på ett musealt lager i Stockholm. Nu sker det.
Vid tillfälle ska jag gå och titta på den. Vid tillfälle kanske också någon kommer ihåg att tacka för att jag påminde om dörrens existens för så länge sedan.
Nej, det är inte troligt av det enkla kristna skälet att jag är fel. "Bra bok, fel författare", som det hette när Jesus-boken kom. Nu går mitt kapitel om Sytte från boken Sann myt i repris i årets upplaga av Värendsbygder (Rune Liljenrud tipsade Christer Nielsen som frågade Norstedts och mig). Jag skrev en kort introduktion där jag prisade Göran Beijer för hans klarsyn och något mer för att belysa.
Första söndagen i Advent är vi bara positiva. Jag är kanske inte omtyckt men omtryckt!
Påminn mig om den saken när depressionen kommer i postlådan på torsdag.
I allt kyrkligt utbud denna dag finns det några riktiga högmässor också. Rydaholm i mitt hjärta!
Så varför ska då min själ bedrövas och varför är prognosen ett sämre nytt kyrkoår? Skulle vi inte vara positiva på söndagar enligt Strukturutskottets hemställan?
Kyrkovalet ställer till det.
De politiska partierna kommer att agera, S främst. Det kan ge ett högre valdeltagande om konflikten S och SD ska utspelas på den kyrkliga arenan. Det behövs en fiende. Jag antar att det också måste bli sådana som jag. Och så ser vi hur det är svårt att få fram kandidater för att inte tala om kompetenta kandidater. Kyrie eleison.
Medlemsflykten fortsätter nog från den högre nivån. Det blir rekordhöga utträdestal. 50% ökning, säger jag.
Handlingsförlamning - introverskollaps. Det ordet uppfann jag just. Eller fanns det bak i huvudet från någon annan lika begåvad - eller mer - än jag? Introverskollaps blir det när allt intresse ägnas det egna - den egna organisationen, det egna administrativa, de egna systemen. Så är det i det kyrkliga under ständiga besvärjelser att det är något annat eller teminstingens att det borde vara något annat men vi måste först föra detta för att sedan koncentrera oss på det andra... I längden orkar ingen detta.
Får jag alltså denna glada dag upprepa min insikt om det existentiella. Detta nya kyrkoår med nya, nygamla eller bara gamla kyrkopolitiska slagord ska vi styra på det existentiella.
Var har du funnits söndag förmiddag - det är den existentiella fråga som blir den kyrkopolitiska. Varför ska somliga av oss som åteffiunnits i gudstjänsterna inom Svenska kyrkans styrsystem jagas av dem som inte gjort det och detta i - det kyrkliga!
Aj tusan, det är söndag. Bara snälla blogginlägg.
Men ljuset lyser i mörkret och profeten Jesaja ska läsas fram till jul. Det är bara att sätta igång.
Mittåt alltså. Snart mot Rydaholm!
Därefter blir det måndag och stärkta av måltidsrasten kan alla bloggare ta ny fart.
lördag 26 november 2016
Kalabalik i stiftsfullmäktige
Stiftsfullmäktiges ordförande hade avsagt sig sin plats i fullmäktige och det var alltså inte möjligt att vägra honom frånträde av ordförandeposten.
Frimodig kyrka hade nu att följa några olika vägar till målet.
1. Påpeka att vi inte har några överenskommelser med någon nomineringsgrupp.
2. Förklara att centern förverkat sin rätt att ha ordförandeposten när just innehavet förorsakat oss problem.
3. Säga att den ordning vi har med 1 och 2 vice ordförande är en trygghet för det kommande året. Det decimerade presidiet sköter fögderiet väl så nyval för tre sammanträden behövs alls inte.
4. Om några envisas med att föra fram en C-kandidat som ordförande begära klargörande av att det är en kandidat som i varje fall gått i prideparad.
Vi gjorde ingenting åt saken. Centermannen Nils Grönqvist från Gullaskruv valdes. I hbtq-frågan är denne hedersman nog inte mer förfaren än att han sett en kviga hoppa upp på en annan kviga. Han tackade för förtroendet, hoppades att han skulle klara uppgiften och såg fram emot att få hjälp av de fyra trevliga damerna på podiet. Den tanken var han så förtjust i att han inte upptäckte den egna sexismen. Det gjorde några andra av oss. Sköter han förhandlingarna 2017 uselt kan det möjligtvis bero på erotiska utsvävningar i tankevärlden, så mycket borde det kunna begripas. Framtiden blir rolig eller i vart fall intressant. Kommer man från Gullaskruv, Flerohopp, Gadderås eller Råddemåla måste det bli roligt. Utan humor kan nämligen ingen annars bo där.
Frimodig kyrka lät alltså valen gå på i väntan på kyrkovalet 2017. I sakfrågor talades. När det gällde resepolicyn påpekades att meningen "Vid flygresa skall i första hand flygbuss användas" var uppseendeväckande. Kompromissen kunde kanske bli att vi bara flyger Airbus, hette det från de förtjusta kommentatorerna. Anvisningarna, som påstods vara en viktig del av policydokumenten, skickades för redigering.
Frågestunden lockade inga frågare. Däremot skulle motioner behandlas.
Först ut var ÖKA. ÖKA betyder Öppen Kyrka för Alla men inte för er och här är det finstilta som alltid det avgörande. ÖKA är egentligen mest gamla kompisar till Bengt Inghammar. I ÖKA återfinns alltså fenomenet gubb-DJ.
Gubb-DJ betyder en äldre herre som vevar sin enda gamla skiva, Disc-Jockey sålunda.
ÖKA-mannen hade motionerat att fullmäktige skulle uttala sig: "Växjö stifts fullmäktige anser att alla människor har ett lika och oändligt värde oavsett kön, sexuell läggning, etnicitet, religion, social ställning, ålder och funktionshinder."
Stiftsstyrelsen svarade: "Svenska kyrkans värdegrund omfattar det motionen uttrycker."
Jag frågade var denna värdegrund kan återfinnas och svaret blev att den uttrycktes i olika dokument. Det oprecisa avslöjade att detta dock var tomma ord. Någon sådan värdegrund har Svenska kyrkan aldrig fastställt.
Vad var ÖKA-gubb-DJ:n ute efter? Han menade, att det i fullmäktige nog fanns sådana som inte menade just detta och det vore bra att få fram den saken så att debatten kunde ta vid. Jag genmälde att åsiktsregistrering är grundlagstridig.
Det är rätt oerhört det dom håller på med i stiftsfullmäktige!
ÖKA-gubb-DJ:n tappade bort sig och yrkade inte på bifall till den egna motionen. Den försvann i sammanträdesdimma och han fattade nog inte riktigt hur det gått till.
Stiftsstyrelsen hade avvisat två andra motioner och inte sakbehandlat. De påstods strida mot Kyrkoordningen. Jag undrade om av fullmäktige remitterade motioner ska hanteras så. Resultatet blir att ledamöter inte i fortsättningen skriver motioner med idéer om vad som bör göras, påpekade Mattias Fjellander, FK.
Jag hade någon lite tanke på hur styrelsen skulle kunna hantera förslag. Det tarvas. Annars blir stiftsfullmäktige än mer ointressant.
Vi röstade om att skicka tillbaka motionerna för en ny runda i stiftsstyrelsen. Så skulle vi inte göra. Alltså blev det ingenting och det var de flesta nöjda med.
Budgeten slutar på 106 921 miljoner.
Jag ville plussa på 3 miljoner 76000 från det egna kapitalet som en resurs till stiftsstyrelsen. Det var ett tilläggsyrkande. För dessa medel skulle stiftsstyrelsen ha fria händer att fatta beslut om en satsning på en Allhelgonabok, stor och fin, att dela ut Allhelgona 2017.
Gubb-DJ:n från ÖKA hördes muttra att detta kunde man inte rösta för eftersom det var för oprecist. Det var det. Medel till styrelsen och en lös idé är det enda som kan levereras. Det var just detta som visats i behandlingen av de tidigare motionerna. Styrelsen, inte fullmäktige, ska styra. Fullmäktige pekar ut en riktning.
Nu föll detta goda förslag, som stiftet enkelt hade kunnat effektuera fr att bedriva folkmission.
Mats Nilsson, C, sa: "Eftersom du föreslagit, måste jag rösta nej."
Då vet vi.
Den mannen var skolkamrat i Alvesta med mig fast han inte gick i min fina skolform realskola utan i enhetsskola. Därefter har han ägnat helgerna i minst 50 år åt orientering, skogsbruk och jakt alltmedan Kyrkans klockor förgäves kallat honom till gudstjänst. Så blir han pensionist och kyrkvärd, lokal stor man, stiftsfullmäktigeledamot, stiftsstyrelseledamot, kyrkomötesledamot och några utskott därtill. Skillnaden oss emellan är politisk förstås men i grunden existentiell. Jag har gjort något annat under helgerna i mer än 50 år.
POSK-arna då - var de inte samfällt för en evangelisationssatsning? Nej. Omröstningen slöt 28 mot 21. POSK var delat.
Det egendomliga var att stiftsstyrelsen röstade nej till ökade resurser. Den vill ingenting. Min bror sitter i den. Han röstade nej. Han är en kristdemokrat som tänker som en sådan men som i det kyrkliga uppträder som POSK. Det roar mig inte. POSK har förfallit och vill ingenting mer än förvalta det kyrkliga systemet. Det räcker inte.
Är det viljan som brister? Inte säkert hos alla. Kompetensen brister. De flesta i stiftsfullmäktige förstår inte situationens allvar, om de anar att något håller på att gå snett i Svenska kyrkan ropar de på initiativ, tror att det floskulösa hör till förnyandet men upptäcker inte vad som fortfarande skulle gått att göra i Växjö stift.
Det var ju samma sak i Svenska kyrkan när några av oss som satt i Kyrkofondens styrelses au ville satsa på den stora julboken, 3 miljoner ex: pigg, käck, munter och folklig berättelse om Kyrkans tro. Icke!
Arma svenska folk. Kyrkomedlemmar betalar. Själv får jag från min församling 2-3 ex av en tidning som heter Kyrkliga Underrättelser. Det är det hela. Det är den dyraste publikationen jag håller mig med. Om jag lämnar Svenska kyrkan får jag den likväl - så varför är jag med i Moheda församling, som inte förser mig med anständiga högmässor eller ett församlingsliv jag kan leva i?
Men handlar det om kompetens eller vilja? Frälsaren frågar inte när han kommer tillbaka om vi brustit i kompetens. Han säger "I haven icke velat". Jag kompromissar med mig själv. De vill inte eftersom de inte är kompetenta nog att veta vad de skulle vilja i det kyrkliga och alls inte förmår tolka tidens tecken.
I går kväll var det glöggprovning.
En butikschef anslöt. "Helt galet" var hennes omdöme. Hon talade inte om Stiftsfullmäktige. Hon talade om Black Friday.
Problemet är att Black Friday har mer att erbjuda för krämarna vill något och har ett ärende till folk.
Men folk luras på pengar genom att dras in i en köpkarusell!
Ja, men vad gör en kyrka som drar in pengar och lägger på hög men som kanske till sist inte levererar evangelium till folk, inte heller levererar folk till Kyrkans Here när han kommer åter till sin stora dom.
Detta anfall av dysterhet sköljdes bort med glögg och för att få bort det söta sköljde jag minhålan med en del annat också.
Frimodig kyrka hade nu att följa några olika vägar till målet.
1. Påpeka att vi inte har några överenskommelser med någon nomineringsgrupp.
2. Förklara att centern förverkat sin rätt att ha ordförandeposten när just innehavet förorsakat oss problem.
3. Säga att den ordning vi har med 1 och 2 vice ordförande är en trygghet för det kommande året. Det decimerade presidiet sköter fögderiet väl så nyval för tre sammanträden behövs alls inte.
4. Om några envisas med att föra fram en C-kandidat som ordförande begära klargörande av att det är en kandidat som i varje fall gått i prideparad.
Vi gjorde ingenting åt saken. Centermannen Nils Grönqvist från Gullaskruv valdes. I hbtq-frågan är denne hedersman nog inte mer förfaren än att han sett en kviga hoppa upp på en annan kviga. Han tackade för förtroendet, hoppades att han skulle klara uppgiften och såg fram emot att få hjälp av de fyra trevliga damerna på podiet. Den tanken var han så förtjust i att han inte upptäckte den egna sexismen. Det gjorde några andra av oss. Sköter han förhandlingarna 2017 uselt kan det möjligtvis bero på erotiska utsvävningar i tankevärlden, så mycket borde det kunna begripas. Framtiden blir rolig eller i vart fall intressant. Kommer man från Gullaskruv, Flerohopp, Gadderås eller Råddemåla måste det bli roligt. Utan humor kan nämligen ingen annars bo där.
Frimodig kyrka lät alltså valen gå på i väntan på kyrkovalet 2017. I sakfrågor talades. När det gällde resepolicyn påpekades att meningen "Vid flygresa skall i första hand flygbuss användas" var uppseendeväckande. Kompromissen kunde kanske bli att vi bara flyger Airbus, hette det från de förtjusta kommentatorerna. Anvisningarna, som påstods vara en viktig del av policydokumenten, skickades för redigering.
Frågestunden lockade inga frågare. Däremot skulle motioner behandlas.
Först ut var ÖKA. ÖKA betyder Öppen Kyrka för Alla men inte för er och här är det finstilta som alltid det avgörande. ÖKA är egentligen mest gamla kompisar till Bengt Inghammar. I ÖKA återfinns alltså fenomenet gubb-DJ.
Gubb-DJ betyder en äldre herre som vevar sin enda gamla skiva, Disc-Jockey sålunda.
ÖKA-mannen hade motionerat att fullmäktige skulle uttala sig: "Växjö stifts fullmäktige anser att alla människor har ett lika och oändligt värde oavsett kön, sexuell läggning, etnicitet, religion, social ställning, ålder och funktionshinder."
Stiftsstyrelsen svarade: "Svenska kyrkans värdegrund omfattar det motionen uttrycker."
Jag frågade var denna värdegrund kan återfinnas och svaret blev att den uttrycktes i olika dokument. Det oprecisa avslöjade att detta dock var tomma ord. Någon sådan värdegrund har Svenska kyrkan aldrig fastställt.
Vad var ÖKA-gubb-DJ:n ute efter? Han menade, att det i fullmäktige nog fanns sådana som inte menade just detta och det vore bra att få fram den saken så att debatten kunde ta vid. Jag genmälde att åsiktsregistrering är grundlagstridig.
Det är rätt oerhört det dom håller på med i stiftsfullmäktige!
ÖKA-gubb-DJ:n tappade bort sig och yrkade inte på bifall till den egna motionen. Den försvann i sammanträdesdimma och han fattade nog inte riktigt hur det gått till.
Stiftsstyrelsen hade avvisat två andra motioner och inte sakbehandlat. De påstods strida mot Kyrkoordningen. Jag undrade om av fullmäktige remitterade motioner ska hanteras så. Resultatet blir att ledamöter inte i fortsättningen skriver motioner med idéer om vad som bör göras, påpekade Mattias Fjellander, FK.
Jag hade någon lite tanke på hur styrelsen skulle kunna hantera förslag. Det tarvas. Annars blir stiftsfullmäktige än mer ointressant.
Vi röstade om att skicka tillbaka motionerna för en ny runda i stiftsstyrelsen. Så skulle vi inte göra. Alltså blev det ingenting och det var de flesta nöjda med.
Budgeten slutar på 106 921 miljoner.
Jag ville plussa på 3 miljoner 76000 från det egna kapitalet som en resurs till stiftsstyrelsen. Det var ett tilläggsyrkande. För dessa medel skulle stiftsstyrelsen ha fria händer att fatta beslut om en satsning på en Allhelgonabok, stor och fin, att dela ut Allhelgona 2017.
Gubb-DJ:n från ÖKA hördes muttra att detta kunde man inte rösta för eftersom det var för oprecist. Det var det. Medel till styrelsen och en lös idé är det enda som kan levereras. Det var just detta som visats i behandlingen av de tidigare motionerna. Styrelsen, inte fullmäktige, ska styra. Fullmäktige pekar ut en riktning.
Nu föll detta goda förslag, som stiftet enkelt hade kunnat effektuera fr att bedriva folkmission.
Mats Nilsson, C, sa: "Eftersom du föreslagit, måste jag rösta nej."
Då vet vi.
Den mannen var skolkamrat i Alvesta med mig fast han inte gick i min fina skolform realskola utan i enhetsskola. Därefter har han ägnat helgerna i minst 50 år åt orientering, skogsbruk och jakt alltmedan Kyrkans klockor förgäves kallat honom till gudstjänst. Så blir han pensionist och kyrkvärd, lokal stor man, stiftsfullmäktigeledamot, stiftsstyrelseledamot, kyrkomötesledamot och några utskott därtill. Skillnaden oss emellan är politisk förstås men i grunden existentiell. Jag har gjort något annat under helgerna i mer än 50 år.
POSK-arna då - var de inte samfällt för en evangelisationssatsning? Nej. Omröstningen slöt 28 mot 21. POSK var delat.
Det egendomliga var att stiftsstyrelsen röstade nej till ökade resurser. Den vill ingenting. Min bror sitter i den. Han röstade nej. Han är en kristdemokrat som tänker som en sådan men som i det kyrkliga uppträder som POSK. Det roar mig inte. POSK har förfallit och vill ingenting mer än förvalta det kyrkliga systemet. Det räcker inte.
Är det viljan som brister? Inte säkert hos alla. Kompetensen brister. De flesta i stiftsfullmäktige förstår inte situationens allvar, om de anar att något håller på att gå snett i Svenska kyrkan ropar de på initiativ, tror att det floskulösa hör till förnyandet men upptäcker inte vad som fortfarande skulle gått att göra i Växjö stift.
Det var ju samma sak i Svenska kyrkan när några av oss som satt i Kyrkofondens styrelses au ville satsa på den stora julboken, 3 miljoner ex: pigg, käck, munter och folklig berättelse om Kyrkans tro. Icke!
Arma svenska folk. Kyrkomedlemmar betalar. Själv får jag från min församling 2-3 ex av en tidning som heter Kyrkliga Underrättelser. Det är det hela. Det är den dyraste publikationen jag håller mig med. Om jag lämnar Svenska kyrkan får jag den likväl - så varför är jag med i Moheda församling, som inte förser mig med anständiga högmässor eller ett församlingsliv jag kan leva i?
Men handlar det om kompetens eller vilja? Frälsaren frågar inte när han kommer tillbaka om vi brustit i kompetens. Han säger "I haven icke velat". Jag kompromissar med mig själv. De vill inte eftersom de inte är kompetenta nog att veta vad de skulle vilja i det kyrkliga och alls inte förmår tolka tidens tecken.
I går kväll var det glöggprovning.
En butikschef anslöt. "Helt galet" var hennes omdöme. Hon talade inte om Stiftsfullmäktige. Hon talade om Black Friday.
Problemet är att Black Friday har mer att erbjuda för krämarna vill något och har ett ärende till folk.
Men folk luras på pengar genom att dras in i en köpkarusell!
Ja, men vad gör en kyrka som drar in pengar och lägger på hög men som kanske till sist inte levererar evangelium till folk, inte heller levererar folk till Kyrkans Here när han kommer åter till sin stora dom.
Detta anfall av dysterhet sköljdes bort med glögg och för att få bort det söta sköljde jag minhålan med en del annat också.
fredag 25 november 2016
Inte lett, inte ballt
Jag tänker faktiskt inte på Timothy Snyders utomordentliga bok, Den svarta jorden, i allo läsvärd därför att den nystar upp sammanhang som historien försökt glömma och förstärker/konkretiserar tanken på syndafallet, som i sina konsekvenser blir tätt enahanda, historien igenom. Snyder ger sammanhang men inte bara i Baltikum, förstås. Jag tänker på den boken men inte just nu och här.
Nej, jag tänker mer den samtid som Snyders bok också styr mot.
Jag tänker på det svenska biskopsmötet.
Biskoparna fick för sig att Antje skulle skicka brev till ärkebiskop Vanags. Den evangelisk-lutherska kyrkan i Lettland har ju infört en bestämmelse att kvinnor inte ska prästvigas. Det tycker inte de svenska biskoparna om och utsträcker nu sin episkopala makt över Östersjön för att ge sin oförytterliga mening letterna till känna. Det är något storsvenskt över det hela. Eller kanske Tyska Ordens hållning? Östersjön som ett svenskt innanhav eller Tyska Ordens ansvar, något i den stilen.
Argumentationen tycks mig bygga på Junia/Junias och Andronikos, som är - ja, vad är de? Kända som apostlar eller kända bland apostlarna? Rom 16:7 Biskoparna tycks antyda att utifrån detta exempel kan ordningen med kvinnor i prästämbetet hävdas. När det begav sig i Sverige övertygades Lars Hartman inte av tanken att Junias var en kvinnlig apostel och i boken Kvinnor i biskopsämbetet? avvisas den tanken (vill ni skaffa boken vänd er med förtroende till sr Gerd på Te Deum, tror jag). Dåförtiden var detta inte ett bärande argumentation i själva kedjan. Men här stampar Svenska kyrkans biskopar piggt av. Vad man vill uppnå när man bygger sitt resonemang på dessa ord - eisin episämoi en tois apostolois - fattar ett barn på sju år.
Den enkla biblicismen slår till i biskopsmötet!
Så enkelt behöver vi inte diskutera namnet Junia/Junias som möter i ackusativ, inte heller fundera över om det är en kortform (smeknamn) av ett längre namn (Junianus?) eller om det finns namn som både kvinnor och män kan ha (Kim, Conni - ie -y...) eller över Bibel 2000, som till skillnad från biskopsmötet ser det som ett mansnamn.
Biskoparna samverkar med Lutherska Världsförbundet, som på sin samling i Wittenberg i flera sammanhang tog upp beslutet i Lettland. Säg vad ni vill om tyskar, men där finns ett Drang nach Osten, det kommer vi inte undan. Att dr Luther själv efter viss tankemöda just i Wittenberg kom fram till att den Helige Ande inte tillät kvinnor i prästämbetet är en liten omständighet att notera mest för att problematisera - fast egentligen inte med denna infallsvinkel beslutet i Lettland.
Hur vet jag allt detta? Antjes brev har jag läst, men det får ni nog begära från Kyrkans Hus Biskopsmötets handlingar, §104/2016. Biskopsmötet hölls den 29 augusti så man kan undra över uppmärksamheten kring biskoparnas "deepest concern about the decision". Ska Vanags lugnas av beskedet att ett "we" Svenska kyrkan "have 56 years of experience of ordaining women to the apostolic ministry of word an sacrament, and almost 20 yerars of women in th episcopate." Biskoparna vet dock att "there are differences in the doctrinal and ethical teachings between the Church of Sweden abd the Evangelical Lutheran Church of Latvia" men så har det alltid varit i kyrkohistorien. 1 Kor 12:24-26.
Jag kanske ska lägga till vad biskoparna skriver om solidariteten?
We express our solidarity with the sisters and brothers in the Evangelical Lutheran Church of Latvia who suffer from the restriction of ordand ministry to men only, (håll i er!) thus taking away from the fullness of apostolic service 'in Christ', that the Apostle talks about in Romans 16. Det kommer mera:
"It has been a blessing for the Church of Sweden, and for the indivisible Church as a whole, to have both women and men serving in the ministry 'in Christ'." Biskoparna ber för Association of Lutheran Women Theologians in Latvia. Kunde de inte också be att biskop Hanns inte får hjärnblödning när han läser detta? Denna välsignelse var ju den han själv inte skulle undfå i Svenska kyrkan - och inte vi heller genom honom och andra ovälkomna prästkandidater.
Länken till LVF kan ni få.
https://www.lutheranworld.org/sites/default/files/council_2016_-_public_statement_women_in_the_ordained_ministry.pdf
Till dem (den?) som tänker att jag och doakören bara tjatar om kvinnor i prästämbetet, vill jag nu vänligt men bestämt påpeka, att problemet aktualiserades av LVF och de svenska biskoparna sedan letterna formaliserat en praxis sedan 20 år.
Vi andra noterade.
Vi för vår del är antagligen för att kyrkor i LVF-gemenskapen är autonoma och fattar självständiga beslut. Någon däremot?
82% av medlemskyrkorna i Lutherska Världsförbundet prästviger kvinnor. Därmed är inte någon sanningsfråga avgjord. På den punkten är dr Luther och jag också överens. 82% betyder alltså 8 av 10 kyrkor. Antalet medlemskyrkor är 140. Hur många 82% är, får ni räkna ut själva. Jag vågar mig inte på försöket. I tre av medlemskyrkorna avgjordes frågan om kvinnliga präster av staten, Danmark, Norge och Sverige. Vilken kyrka i LVF - eller LVF självt - har kommit på den formel som knäcker de teologiska invändningarna och i sak korrigerar Luther? Jag frågar i all nyfiken ödmjukhet eller i all ödmjuk nyfikenhet. Svårt att dissikera.
Vad med denna dag?
Stiftsfullmäktige sammanträder. Undrar om Hedin får på moppo av Modéus II för den där irrlärande motionen i kyrkomötet. Och så ska det väljas ny ordförande. Eller ska det? Ska vi inte gå in för Elsa Jönsson? Hon sköter det hela bra.
Om Kent Ekeroth som slogs på krogen skriver jag inget. Publikationsreglerna i Svenska kyrkan förbjuder mig nog. Annars kunde jag haft någon synpunkt på en riksdagsman som är full och slåss på krogen. Men jag tolkar allt till det bästa, och respekterar tilltaget. Det var ju respekt vi skulle visa på sociala medier. Gellert Tamas bok Det svenska hatet (Natur & Kultur 2016) är berättelsen om Ekroths liv och gärningar. Man kan fundera.
Nej, jag tänker mer den samtid som Snyders bok också styr mot.
Jag tänker på det svenska biskopsmötet.
Biskoparna fick för sig att Antje skulle skicka brev till ärkebiskop Vanags. Den evangelisk-lutherska kyrkan i Lettland har ju infört en bestämmelse att kvinnor inte ska prästvigas. Det tycker inte de svenska biskoparna om och utsträcker nu sin episkopala makt över Östersjön för att ge sin oförytterliga mening letterna till känna. Det är något storsvenskt över det hela. Eller kanske Tyska Ordens hållning? Östersjön som ett svenskt innanhav eller Tyska Ordens ansvar, något i den stilen.
Argumentationen tycks mig bygga på Junia/Junias och Andronikos, som är - ja, vad är de? Kända som apostlar eller kända bland apostlarna? Rom 16:7 Biskoparna tycks antyda att utifrån detta exempel kan ordningen med kvinnor i prästämbetet hävdas. När det begav sig i Sverige övertygades Lars Hartman inte av tanken att Junias var en kvinnlig apostel och i boken Kvinnor i biskopsämbetet? avvisas den tanken (vill ni skaffa boken vänd er med förtroende till sr Gerd på Te Deum, tror jag). Dåförtiden var detta inte ett bärande argumentation i själva kedjan. Men här stampar Svenska kyrkans biskopar piggt av. Vad man vill uppnå när man bygger sitt resonemang på dessa ord - eisin episämoi en tois apostolois - fattar ett barn på sju år.
Den enkla biblicismen slår till i biskopsmötet!
Så enkelt behöver vi inte diskutera namnet Junia/Junias som möter i ackusativ, inte heller fundera över om det är en kortform (smeknamn) av ett längre namn (Junianus?) eller om det finns namn som både kvinnor och män kan ha (Kim, Conni - ie -y...) eller över Bibel 2000, som till skillnad från biskopsmötet ser det som ett mansnamn.
Biskoparna samverkar med Lutherska Världsförbundet, som på sin samling i Wittenberg i flera sammanhang tog upp beslutet i Lettland. Säg vad ni vill om tyskar, men där finns ett Drang nach Osten, det kommer vi inte undan. Att dr Luther själv efter viss tankemöda just i Wittenberg kom fram till att den Helige Ande inte tillät kvinnor i prästämbetet är en liten omständighet att notera mest för att problematisera - fast egentligen inte med denna infallsvinkel beslutet i Lettland.
Hur vet jag allt detta? Antjes brev har jag läst, men det får ni nog begära från Kyrkans Hus Biskopsmötets handlingar, §104/2016. Biskopsmötet hölls den 29 augusti så man kan undra över uppmärksamheten kring biskoparnas "deepest concern about the decision". Ska Vanags lugnas av beskedet att ett "we" Svenska kyrkan "have 56 years of experience of ordaining women to the apostolic ministry of word an sacrament, and almost 20 yerars of women in th episcopate." Biskoparna vet dock att "there are differences in the doctrinal and ethical teachings between the Church of Sweden abd the Evangelical Lutheran Church of Latvia" men så har det alltid varit i kyrkohistorien. 1 Kor 12:24-26.
Jag kanske ska lägga till vad biskoparna skriver om solidariteten?
We express our solidarity with the sisters and brothers in the Evangelical Lutheran Church of Latvia who suffer from the restriction of ordand ministry to men only, (håll i er!) thus taking away from the fullness of apostolic service 'in Christ', that the Apostle talks about in Romans 16. Det kommer mera:
"It has been a blessing for the Church of Sweden, and for the indivisible Church as a whole, to have both women and men serving in the ministry 'in Christ'." Biskoparna ber för Association of Lutheran Women Theologians in Latvia. Kunde de inte också be att biskop Hanns inte får hjärnblödning när han läser detta? Denna välsignelse var ju den han själv inte skulle undfå i Svenska kyrkan - och inte vi heller genom honom och andra ovälkomna prästkandidater.
Länken till LVF kan ni få.
https://www.lutheranworld.org/sites/default/files/council_2016_-_public_statement_women_in_the_ordained_ministry.pdf
Till dem (den?) som tänker att jag och doakören bara tjatar om kvinnor i prästämbetet, vill jag nu vänligt men bestämt påpeka, att problemet aktualiserades av LVF och de svenska biskoparna sedan letterna formaliserat en praxis sedan 20 år.
Vi andra noterade.
Vi för vår del är antagligen för att kyrkor i LVF-gemenskapen är autonoma och fattar självständiga beslut. Någon däremot?
82% av medlemskyrkorna i Lutherska Världsförbundet prästviger kvinnor. Därmed är inte någon sanningsfråga avgjord. På den punkten är dr Luther och jag också överens. 82% betyder alltså 8 av 10 kyrkor. Antalet medlemskyrkor är 140. Hur många 82% är, får ni räkna ut själva. Jag vågar mig inte på försöket. I tre av medlemskyrkorna avgjordes frågan om kvinnliga präster av staten, Danmark, Norge och Sverige. Vilken kyrka i LVF - eller LVF självt - har kommit på den formel som knäcker de teologiska invändningarna och i sak korrigerar Luther? Jag frågar i all nyfiken ödmjukhet eller i all ödmjuk nyfikenhet. Svårt att dissikera.
Vad med denna dag?
Stiftsfullmäktige sammanträder. Undrar om Hedin får på moppo av Modéus II för den där irrlärande motionen i kyrkomötet. Och så ska det väljas ny ordförande. Eller ska det? Ska vi inte gå in för Elsa Jönsson? Hon sköter det hela bra.
Om Kent Ekeroth som slogs på krogen skriver jag inget. Publikationsreglerna i Svenska kyrkan förbjuder mig nog. Annars kunde jag haft någon synpunkt på en riksdagsman som är full och slåss på krogen. Men jag tolkar allt till det bästa, och respekterar tilltaget. Det var ju respekt vi skulle visa på sociala medier. Gellert Tamas bok Det svenska hatet (Natur & Kultur 2016) är berättelsen om Ekroths liv och gärningar. Man kan fundera.
torsdag 24 november 2016
Post festum 2016
Kyrkomötet ajournerades och folk fick vänta på lunchen, strömming och potatismos. Vatten därtill! Stackars strömming. Enda innovationen för fiskstackarn var att vattnet var sötvatten. Bortsett att den stackarn därtill var död.
Ledamöter kommenterar det faktum att biskoparna inte var uppe i debatten om vigselplikten, den som avses leda till utsortering av olämpliga prästkandidater. Antje lämnades ensam med ett inlägg mot Anna Ekström.
Var det uppseendeväckande? Antagligen.
Blev jag förvånad.? Nä.
Sören Dalevi säger i Kyrkans Tidning att han vill ha ner antalet motioner. Tidningen frågade inte
vilka i årets kyrkomöte han ville ha bort. Det hade varit intressant att få veta. Han sa inget om saken i kyrkomötet...
Det blir väl svettigt för Curt-Magnus Hedin när Modéus II kallar in honom till korrigeringssamtal. Hedin skrev ju under den motion som läronämnden förklarade stred mot Svenska kyrkans lära. Modéus II har spelat tennis. Han är hård i kräkleslagen, kan jag tro. Backhand.
Hur ledamöterna röstat kan man få veta genom att från Kyrkans Hus rekvirera den offentliga handlingen om röstning i kyrkomötet onsdag den 23 nov TU 2016:10.
Tilläggsförslaget löd:
"att med anledning av motion 2016:29 uppdra åt kyrkostyrelsen att utreda frågan om vilka åtgärder som behöver vidtas i såväl kyrkorättslig mening som ur andra relevanta perspektiv för att säkerställa att ingen utsätts för diskriminering i samband med den kyrkliga handlingen vigsel samt återkomma till kyrkomötet med förslag."
Under denna mening döljer sig, vilket debatten klargjorde, kravet på villkor för vigning av präst! Det står ju klart att somliga åtgärder måste vidtas även om vi inte riktigt klarlagt vilka praktiska förhållanden som lett till detta. Texten fanns före debatten och hade, som ni vet, kommunicerats med centerpartiet och miljöpartiet samt vänstern, tror jag. Inte med Frimodig kyrka. Presidiet visste alltså detta och kunde ha säkerställt att det saken verkligen gällde också debatterats.
Kyrkomötets arbetsformer hade jag motionerat om. Den enkla sanningen är att de faktiskt pågående skeendena - problemen - alls inte kan tas upp. Några problemområden kan man försöka få in motionsvägen, men det blir också lite orimligt. Ett stort maskineri med en recit som sekreteraren skriver, reciter som gås igenom, överväganden som ska med och så beslut i utskottet, som ska till kyrkomötet för att debatteras i plenum och beslutas. Det hade i den sortens frågor räckt med debatten. Men hav tröst! Utredning pågår och sammanträder två gånger till för att vara klar 31 januari. Men under denna mandatperiod har ingen enda sådan debatt kunnat hållas, alltså inte 2017 heller. Vanmakt råder.
Jag bestods Svenska kyrkans bruksanvisning för sociala medier, ett litet papper. Vad gäller till vardags? Jo, man ska vara "aktiv och närvarande", följa inlägg, vara generös, rätta fel och medge misstag. Jag kände mig riktigt nöjd med Bloggardag. Så kom det:
* Visa vänlighet, respekt och gott omdöme.
Det var väl en bra idé.
Jag prövade den och vandrade omkring i kyrkomöteskorridorerna och sa: "Den där Hitler var väl inte en så dålig karl som alla säger?"
Det verkade som om min vänlighet, mitt uttryck för respekt och det goda omdömet att tänka väl om alla och tyda allt till det bästa, missuppfattades. Adolf Hitler tycktes ingen vilja säga något gott om.
Sedan påstod i anvisningarna att jag alltid var en representant för Svenska kyrkan i sociala medier och det skulle jag tänka på. Detta gäller även privata konton. Och detta tror jag inte.
Då skulle jag lika väl kunna representera den svenska staten, där jag är medborgare?
Kustartilleribrigaden KAB 44, där jag varit krigsplacerad?
Eller Svenska Turistföreningen, där jag är medlem.
Nej, jag representerar väldigt sällan just Svenska kyrkan. Jag är präst, Kyrkans präst. Så är jag klädd i gudstjänsten. Svenskkyrklighetsmarkören "kaftan" använder prästerna inte särskilt frekvent längre. Jag representerar Frimodig kyrka i kyrkomöte och kyrkostyrelse. Svenska kyrkan skulle jag kunna representera utomlands om jag skickas på en ekumenisk mission eller möjligtvis till ett möte med något annat samfund/kyrka i Sverige. Så sker aldrig.
Ska det vara så märkligt att folk skriver och argumenterar, piggt, käckt och muntert, utan att representera och utan minsta tanke på att vara representativ?
S debatterar inte så mycket. Så lite att det blev "tesagt" att de måste upp mer, för annars kan det i valrörelser verka som om de ingenting gör. Hade saken diskuterats i det centrala S där Fadern och Sonen (Eneroth) är med ihop med Löfven, som alltså är Anden. Detta förklarar det mer flyktiga i S-politiken.
Sossar för sina teologiska debatter med sossar, i grupp. Inte för att pröva ihop med dem som inte hör till partiet. Det skulle kunna komma att uppfattas som att det finns en politisk slagruta för att styra det teologiska och kyrkliga. Hur är denna slagruta konstruerad, hur kommer det sig att alla socialdemokrater blir teologiskt enahanda på ett sätt som innebär att socialdemokraten Tony Blair, Göran Perssons polare, inte platsar? Vi funderar.
"Vi bygger landet" kan sossar sjunga. Jag föreslog en ny rad "och river kyrkan", men jag uppfattade inte att denna förbättring sågs som en förbättring. Jag är dock inte övertygad om att en sådan njugg hållning inför det nya skulle vara riktigt representativ för socialdemokratin. Där brukar man väl vara pigg på det nya och vem minns nuförtiden sången från pistongen, den rad som finns i "Vi bygger landet". Skriv om, ändra, bryt från det gamla! Eller hur är det? Lite antikverad är väl sången ändå om det är modernitet och svensk standard som ska gälla.
https://www.youtube.com/watch?v=-21lCuZKQns
I går ringde både Dagen och Kyrkans Tidning för att fråga om debatten om sociala medier. Journalister verkar vara intresserade av de mediala friheterna...
Ledamöter kommenterar det faktum att biskoparna inte var uppe i debatten om vigselplikten, den som avses leda till utsortering av olämpliga prästkandidater. Antje lämnades ensam med ett inlägg mot Anna Ekström.
Var det uppseendeväckande? Antagligen.
Blev jag förvånad.? Nä.
Sören Dalevi säger i Kyrkans Tidning att han vill ha ner antalet motioner. Tidningen frågade inte
vilka i årets kyrkomöte han ville ha bort. Det hade varit intressant att få veta. Han sa inget om saken i kyrkomötet...
Det blir väl svettigt för Curt-Magnus Hedin när Modéus II kallar in honom till korrigeringssamtal. Hedin skrev ju under den motion som läronämnden förklarade stred mot Svenska kyrkans lära. Modéus II har spelat tennis. Han är hård i kräkleslagen, kan jag tro. Backhand.
Hur ledamöterna röstat kan man få veta genom att från Kyrkans Hus rekvirera den offentliga handlingen om röstning i kyrkomötet onsdag den 23 nov TU 2016:10.
Tilläggsförslaget löd:
"att med anledning av motion 2016:29 uppdra åt kyrkostyrelsen att utreda frågan om vilka åtgärder som behöver vidtas i såväl kyrkorättslig mening som ur andra relevanta perspektiv för att säkerställa att ingen utsätts för diskriminering i samband med den kyrkliga handlingen vigsel samt återkomma till kyrkomötet med förslag."
Under denna mening döljer sig, vilket debatten klargjorde, kravet på villkor för vigning av präst! Det står ju klart att somliga åtgärder måste vidtas även om vi inte riktigt klarlagt vilka praktiska förhållanden som lett till detta. Texten fanns före debatten och hade, som ni vet, kommunicerats med centerpartiet och miljöpartiet samt vänstern, tror jag. Inte med Frimodig kyrka. Presidiet visste alltså detta och kunde ha säkerställt att det saken verkligen gällde också debatterats.
Kyrkomötets arbetsformer hade jag motionerat om. Den enkla sanningen är att de faktiskt pågående skeendena - problemen - alls inte kan tas upp. Några problemområden kan man försöka få in motionsvägen, men det blir också lite orimligt. Ett stort maskineri med en recit som sekreteraren skriver, reciter som gås igenom, överväganden som ska med och så beslut i utskottet, som ska till kyrkomötet för att debatteras i plenum och beslutas. Det hade i den sortens frågor räckt med debatten. Men hav tröst! Utredning pågår och sammanträder två gånger till för att vara klar 31 januari. Men under denna mandatperiod har ingen enda sådan debatt kunnat hållas, alltså inte 2017 heller. Vanmakt råder.
Jag bestods Svenska kyrkans bruksanvisning för sociala medier, ett litet papper. Vad gäller till vardags? Jo, man ska vara "aktiv och närvarande", följa inlägg, vara generös, rätta fel och medge misstag. Jag kände mig riktigt nöjd med Bloggardag. Så kom det:
* Visa vänlighet, respekt och gott omdöme.
Det var väl en bra idé.
Jag prövade den och vandrade omkring i kyrkomöteskorridorerna och sa: "Den där Hitler var väl inte en så dålig karl som alla säger?"
Det verkade som om min vänlighet, mitt uttryck för respekt och det goda omdömet att tänka väl om alla och tyda allt till det bästa, missuppfattades. Adolf Hitler tycktes ingen vilja säga något gott om.
Sedan påstod i anvisningarna att jag alltid var en representant för Svenska kyrkan i sociala medier och det skulle jag tänka på. Detta gäller även privata konton. Och detta tror jag inte.
Då skulle jag lika väl kunna representera den svenska staten, där jag är medborgare?
Kustartilleribrigaden KAB 44, där jag varit krigsplacerad?
Eller Svenska Turistföreningen, där jag är medlem.
Nej, jag representerar väldigt sällan just Svenska kyrkan. Jag är präst, Kyrkans präst. Så är jag klädd i gudstjänsten. Svenskkyrklighetsmarkören "kaftan" använder prästerna inte särskilt frekvent längre. Jag representerar Frimodig kyrka i kyrkomöte och kyrkostyrelse. Svenska kyrkan skulle jag kunna representera utomlands om jag skickas på en ekumenisk mission eller möjligtvis till ett möte med något annat samfund/kyrka i Sverige. Så sker aldrig.
Ska det vara så märkligt att folk skriver och argumenterar, piggt, käckt och muntert, utan att representera och utan minsta tanke på att vara representativ?
S debatterar inte så mycket. Så lite att det blev "tesagt" att de måste upp mer, för annars kan det i valrörelser verka som om de ingenting gör. Hade saken diskuterats i det centrala S där Fadern och Sonen (Eneroth) är med ihop med Löfven, som alltså är Anden. Detta förklarar det mer flyktiga i S-politiken.
Sossar för sina teologiska debatter med sossar, i grupp. Inte för att pröva ihop med dem som inte hör till partiet. Det skulle kunna komma att uppfattas som att det finns en politisk slagruta för att styra det teologiska och kyrkliga. Hur är denna slagruta konstruerad, hur kommer det sig att alla socialdemokrater blir teologiskt enahanda på ett sätt som innebär att socialdemokraten Tony Blair, Göran Perssons polare, inte platsar? Vi funderar.
"Vi bygger landet" kan sossar sjunga. Jag föreslog en ny rad "och river kyrkan", men jag uppfattade inte att denna förbättring sågs som en förbättring. Jag är dock inte övertygad om att en sådan njugg hållning inför det nya skulle vara riktigt representativ för socialdemokratin. Där brukar man väl vara pigg på det nya och vem minns nuförtiden sången från pistongen, den rad som finns i "Vi bygger landet". Skriv om, ändra, bryt från det gamla! Eller hur är det? Lite antikverad är väl sången ändå om det är modernitet och svensk standard som ska gälla.
https://www.youtube.com/watch?v=-21lCuZKQns
I går ringde både Dagen och Kyrkans Tidning för att fråga om debatten om sociala medier. Journalister verkar vara intresserade av de mediala friheterna...
onsdag 23 november 2016
FLASH 119 114 6 FLASH
119 röster för S-förslaget som debatterades i går.
114 röster emot.
6 avstod, C var splittrat så att de tveksamma avstod, antar jag.
Vad ser vi?
Gammal vanlig politisk taktik. S och Liberalerna insåg att motionen var körd och hittade en annan väg för att få sin lösning till stånd.
Avsikten är att den som inte förklarar sig beredd viga samkönat, ska inte kunna bli prästvigd.
Det finns en konsekvens men den leder till något annat än Kyrkans klassiska tro, den vi kan få förståelse för ekumeniskt.
114 röster emot.
6 avstod, C var splittrat så att de tveksamma avstod, antar jag.
Vad ser vi?
Gammal vanlig politisk taktik. S och Liberalerna insåg att motionen var körd och hittade en annan väg för att få sin lösning till stånd.
Avsikten är att den som inte förklarar sig beredd viga samkönat, ska inte kunna bli prästvigd.
Det finns en konsekvens men den leder till något annat än Kyrkans klassiska tro, den vi kan få förståelse för ekumeniskt.
Utarbetad?
Vi har ju arbetat hårt, 2 timmar, om det förvirrande i går. Tilläggsyrkandet fick vi egentligen inte debattera, det fanns inte tillgängligt för alla. Några visste att det skulle komma och hade sett ett utkast i förrgår, C t ex. Sedan skärptes skrivningarna från det C fått se i förrgår och, ja, jag har berättat. Dr Wedin liksom Jan G Nilsson påpekade att med formuleringen "vilka åtgärder som behövs vidtas" betyder ett ställningstagande. Klart det gör.
Eländet får presidiet ta på sig. Rätteligen skulle presidiet släppt fram Jesper Eneroth för att presentera tilläggsförslaget och så hade debatten gällt detta, inte reservationen i utskottsbetänkandet, det som tilläggsyrkandet ersätter. Bedömningen i Frimodig kyrka är att vi räknar 130-talet röster för tilläggsyrkandet mot 110 för utskottet (avslag). Ta och ge - 244 röstade i går och några kan tveka.
I går annonserade ärkebiskopen att frågan om särskild beslutsordning skulle biskoparna ta upp. Besked kom att biskoparna inte kräver särskild beslutsordning för tilläggsförslaget men väl för motionen. Det kan man fundera över. Är det något annat än politiskt kattrakande? Helt neutralt är ju inte tilläggsförslaget. Det syftar till just det som motionen syftade till. Naturligtvis handlar det om ett löftesbrott och när jag kommer hem, ska jag kanske lugna nerverna med Klemperers bok om det nazistiska språkbruket.
Jag skulle nämligen vilja fundera över det politiska språket och spelet. Signalorden talar om öppenhet, samtal och allt det andra är vackra men det är ord som döljer verkligheten och ord utan allvar. Detta borde för en kyrkokristen vara ett gigantisk problem. De undflyende orden och ord som döljer i stället för att uppenbara/avslöja har ett annat kännetecken än Frälsarens. Jag hörde i ett kyrkomöte för länge sedan Martin Lönnebo tala om hur hur ondskan och lögnen klär sig i änglakläder. Det politiska språket är så konstruerat. När folkrörelsedemokratin fungerar, demaskeras det pretentiösa och avslöjas lögnväsendet. Hoppas jag. När kommunikationsdemokratin - från oss här uppe eller inne till dom där nere eller utanför - praktiseras, fungerar det inte så. Skälet är enkelt. Det är aldrig avsikten. Det upprörande, om jag ska vara personligt introvert, är att det finns sådana som tror att vi hur enkelt som helst ska gå på detta. Jag gör inte det. Men jag får inte heller göra den kliniska analysen och diagnostisera de korkade, de som inte har vett att med politiskt skicklighet driva frågor. För det finns också ett bristande politiskt handlag i det kyrkopolitiska. Vi kan se vad som på går. Det är egentligen inte tanken att vi ska göra.
Yttrandefrihetsfrågor dök upp när Johanna Anderssons motion om yttrandefrihetsfrågorna kom upp. Det sas av utskottet att de initiativ som togs i våras alls inte var aktuella. När debatten fortgick stod det klart att utskottet for med osanning. Frågorna var visst kvar och ska aktualiseras när kyrkostyrelsens arbetsformer ska upp till behandling. Bloggardag är nu inte ur farozonen vad utskottet än förespeglat oss.
Fredrik Sidenvall mötte biskopen Dalevi, som för utskottets räkning tyckte att Luthers lilla skrift De Konciliis und Kirchen inte var så angelägen att studera. Det gjorde nog utskottet rätt i även om, det fattar ett barn på sju år, utskottet inte läst den aktuella skriften. Hade utskottet gjort det, hade det funnits än fler skäl att undvika denne okammade Luther, som talar sanning om Kyrkan. Om Luther gäller som om en hel del andra i den heliga historien, att de inte alltid tyckte att det var så viktigt att uttrycka sig ansvarsfullt på sociala medier. Hade Luther uttryckt sig så ansvarsfullt som den kyrkliga överheten ville, hade det inte blivit någon reformation. Slutsatsen blir nog den, att de lite mer upproriska beställer fram Luher och hetsar upp sig.
Årets kyrkomöte var inget stort möte. Egentligen är det lite underligt. Man kunde ju tänkt sig att det skulle samlats upp teman som kommer i valrörelsen. I det som inte är så storslaget syns dock ett mönster mycket tydligt: det politiska. Så tänks det. Så argumenteras det. Referenserna är inte till Kyrkans erfarenhet eller till de svenskkyrkliga markörerna utan till slagord som "alla människors lika värde" och sådant. Civilreligion, alltså.
Min slutsats är att den svenska civilreligionen, kombinationen av folktro och statsideologi, träffas till religionskongress under namn av "Kyrkomöte". Väktarna på Sions murar varsnar nog i flera fall att detta inte riktigt är vad de själva tror, men de förstår inte systematiken i det nya systemet.
Det blir en lite tidig morgon, men inte särskilt mycket att göra. Fundera över reservationer, förstås. Jag tänker fortfarande inte låta partipolitikerna ta min Kyrka ifrån mig men det behövs fler som bestämmer sig för att försvara Svenska kyrkan. Hon är något mer än det vi ser när religionskongressen sammanträder. Nu har jag uttryckt ringaktning för Kyrkomötet. Jag ville vara tydlig på den punkten.
Eländet får presidiet ta på sig. Rätteligen skulle presidiet släppt fram Jesper Eneroth för att presentera tilläggsförslaget och så hade debatten gällt detta, inte reservationen i utskottsbetänkandet, det som tilläggsyrkandet ersätter. Bedömningen i Frimodig kyrka är att vi räknar 130-talet röster för tilläggsyrkandet mot 110 för utskottet (avslag). Ta och ge - 244 röstade i går och några kan tveka.
I går annonserade ärkebiskopen att frågan om särskild beslutsordning skulle biskoparna ta upp. Besked kom att biskoparna inte kräver särskild beslutsordning för tilläggsförslaget men väl för motionen. Det kan man fundera över. Är det något annat än politiskt kattrakande? Helt neutralt är ju inte tilläggsförslaget. Det syftar till just det som motionen syftade till. Naturligtvis handlar det om ett löftesbrott och när jag kommer hem, ska jag kanske lugna nerverna med Klemperers bok om det nazistiska språkbruket.
Jag skulle nämligen vilja fundera över det politiska språket och spelet. Signalorden talar om öppenhet, samtal och allt det andra är vackra men det är ord som döljer verkligheten och ord utan allvar. Detta borde för en kyrkokristen vara ett gigantisk problem. De undflyende orden och ord som döljer i stället för att uppenbara/avslöja har ett annat kännetecken än Frälsarens. Jag hörde i ett kyrkomöte för länge sedan Martin Lönnebo tala om hur hur ondskan och lögnen klär sig i änglakläder. Det politiska språket är så konstruerat. När folkrörelsedemokratin fungerar, demaskeras det pretentiösa och avslöjas lögnväsendet. Hoppas jag. När kommunikationsdemokratin - från oss här uppe eller inne till dom där nere eller utanför - praktiseras, fungerar det inte så. Skälet är enkelt. Det är aldrig avsikten. Det upprörande, om jag ska vara personligt introvert, är att det finns sådana som tror att vi hur enkelt som helst ska gå på detta. Jag gör inte det. Men jag får inte heller göra den kliniska analysen och diagnostisera de korkade, de som inte har vett att med politiskt skicklighet driva frågor. För det finns också ett bristande politiskt handlag i det kyrkopolitiska. Vi kan se vad som på går. Det är egentligen inte tanken att vi ska göra.
Yttrandefrihetsfrågor dök upp när Johanna Anderssons motion om yttrandefrihetsfrågorna kom upp. Det sas av utskottet att de initiativ som togs i våras alls inte var aktuella. När debatten fortgick stod det klart att utskottet for med osanning. Frågorna var visst kvar och ska aktualiseras när kyrkostyrelsens arbetsformer ska upp till behandling. Bloggardag är nu inte ur farozonen vad utskottet än förespeglat oss.
Fredrik Sidenvall mötte biskopen Dalevi, som för utskottets räkning tyckte att Luthers lilla skrift De Konciliis und Kirchen inte var så angelägen att studera. Det gjorde nog utskottet rätt i även om, det fattar ett barn på sju år, utskottet inte läst den aktuella skriften. Hade utskottet gjort det, hade det funnits än fler skäl att undvika denne okammade Luther, som talar sanning om Kyrkan. Om Luther gäller som om en hel del andra i den heliga historien, att de inte alltid tyckte att det var så viktigt att uttrycka sig ansvarsfullt på sociala medier. Hade Luther uttryckt sig så ansvarsfullt som den kyrkliga överheten ville, hade det inte blivit någon reformation. Slutsatsen blir nog den, att de lite mer upproriska beställer fram Luher och hetsar upp sig.
Årets kyrkomöte var inget stort möte. Egentligen är det lite underligt. Man kunde ju tänkt sig att det skulle samlats upp teman som kommer i valrörelsen. I det som inte är så storslaget syns dock ett mönster mycket tydligt: det politiska. Så tänks det. Så argumenteras det. Referenserna är inte till Kyrkans erfarenhet eller till de svenskkyrkliga markörerna utan till slagord som "alla människors lika värde" och sådant. Civilreligion, alltså.
Min slutsats är att den svenska civilreligionen, kombinationen av folktro och statsideologi, träffas till religionskongress under namn av "Kyrkomöte". Väktarna på Sions murar varsnar nog i flera fall att detta inte riktigt är vad de själva tror, men de förstår inte systematiken i det nya systemet.
Det blir en lite tidig morgon, men inte särskilt mycket att göra. Fundera över reservationer, förstås. Jag tänker fortfarande inte låta partipolitikerna ta min Kyrka ifrån mig men det behövs fler som bestämmer sig för att försvara Svenska kyrkan. Hon är något mer än det vi ser när religionskongressen sammanträder. Nu har jag uttryckt ringaktning för Kyrkomötet. Jag ville vara tydlig på den punkten.
tisdag 22 november 2016
FLASH Oj vad vi "arbetar" - ett upprört blogginlägg. FLASH
Efter omröstningen i dag var jag riktigt svettig. Psalmen Fädernas kyrka kanske lyfts in i en psalmbok i någon framtid, men det bestämde sig kyrkomötet inte för att driva. Inte ens de nationalistiska. Nu kan ju psalmen sjungas även om nio verser är rätt mycket. Vi är ju inga danskar. I Danmark sjungs psalmer från början till slut med sällspord entusiasm. Kolla särskilt Dronningen, som är en mycket entusiastisk psalmsångare.
Omröstningsproceduren? Det blev rösträkning här och var, kanske för att förbereda valrörelse och debatter. S är mycket för att proklamera och tänker sig, att så bygger vi landet. Andra av oss tror att det mer handlar om idéarbete med idéer som slår rot nerifrån.
Frimodig kyrka fick se sina Etiopieninspirerade motioner avslås. Nationalkyrkor av den svenska modellen blir rätt lätt inskränkta de fagra orden till trots. Motionen om förslag att undersöka gudstjänstlivet (där avsikten förstås var att få fram att en viss typ av församlingar lockar mer än andra) avslogs. Tre apor skulle passa väl in i kyrkomötet: inte se, inte höra, inte tala. Kyrkostyrelsen ska med 218 röster mot 22 inte utreda hur personer utanför heteronormen blir bemötta av kyrkans företrädare, dvs de som har en negativ inställning till vigsel av samkönade par. Jag gissar att motsvarande undersökning inte heller kommer att beslutas om när det gäller präster och diakoner som lämnat ämbete eller tjänst, den undersökning jag föreslog. Här för jag in negationer på anmaning av prosten Ola Isacsson.
Det samkönade? S försöker komma bort från det konstitutionella problemet, det att Läronämnden inte sagt ja till motionskravet. Det löses med en ny skrivning. C ansluter sig innan tilläggsyrkandet anhängiggjorts. ÖKA stöttade, bifall till Eneroth. Lisa Tegby är inte homofob, sa hon, inte Svenska kyrkan heller. Lisa vill inte bli använd i den debatten och fronten var mot S. Vilken tjänst eller otjänst gör ni Svenska kyrkan när ni driver den här frågan? De som viger samkönat vill inte ha stryk i den här frågan. Birgitta Söderfeldt, VISK, ville se framåt, synen har ändrats. Viktigt att nya inte ska kunna gå in i en tjänst för framtiden med en syn från forntiden. Det låter något. Sådana ska inte välja att gå in i Svenska kyrkan, sa VISK-aren Söderfeldt. Den Heliga Skrift? Kyrkofäder? Reformatorer? Och på vilket sätt är en prästkallelse är en prästkallelse frågan om ett val eller frågan om ett svar? För egen del valde jag inte att bli präst. Jag frågade biskopen om han såg en prästkalellse hos mig.
För egen del ifrågasatte jag Läronämndens påstående att inställningen i ämbetsfrågan skulle vara konstitutiv. Konstitutiv från 1997? Eller med stöd av Bibel och bekännelse? Om kyrkomötet 1997 antog en bestämmelse som är konstitutiv kan kyrkomötet 2016 anta en bestämmelse som blir precis lika konstitutiv. Ernst Troeltsch motsatsställning mellan kyrka och sekt (läs Die Soziallehre der christlichen Kirchen und Sekten) kanske nu ska kompletteras med att Svenska kyrkan blir en hybridkyrka - kyrka med sektmarkörer. Och dessa slår man efterhand vakt om som konstitutiva... Jag tänker att det konstitutiva inte ändras men inte heller enkelt kan utvidgas annat än som i USA, genom amendments. Jag menar att inget från 1997 är konstitutivt, inte ens genom att i en manöver komma att handla om bekännelsen, den som fanns innan 1997! Antje svarade inte på den invändningen.
Anna Ekström är oöverträffat slafsig i argumentationen och man kan lita på att det blir falska analogier när hon drar igång. Det är omöjligt att kommunicera att vi har en kategori som vägrar viga - men, undrar man, då vill det väl till att det ska gälla rakt av omedelbart. Deutsche Christens folklighet blir grundmönster! Det värsta som kan hända när samkönade välsignas är att de blir - välsignade. Anna Ekström uppfattar det som ett problem så länge någon säger "jag tror inte på den sortens vigslar".
Jojo.
Mitt sensorium mot falskhet i argumentation, det där med att trolla med truten, aktiverades. Jag är lite känslig.
Jesper Eneroth talade med moraliska över- och undertoner för S nya skrivning. Den skrivningen hade inte delats på förhand till alla, så debatten gällde utskottet, inte det nya läge som alltså är det vi ska rösta om.
Mattias Rosenquist ville - liksom Lisa Tegby - hålla rent från tillvitelser.
För den som vet något om den organiserade diskrimineringsverksamheten i Svenska kyrkan blir det lite mödosamt att höra det upprepade om hur högt det är i tak och generöst. Alla ska vara med och det som är olikhet gillas, ja, jag vet inte allt. Men jag vet hur det egentligen står till.
Bertil Murray hade klarare förstått partipolitiska strukturen och tackade för det. Inget löfte räcker längre än mandatperioden ut. Fjällen har fallit från Bertil Murrays ögon! Kyrkomötet bestämmer i lärofrågor och den saken har Anna Ekström klart deklarerat. I sak har ingen röst hörts att det skulle vara icke-önskvärt att lägga ett krav på prästkandidater.
Wanja Lundby Wedin försäkrar att det inte finns något dolt utan nu ska människors lika värde värnas, motionen är lagd åt sidan men hon vill värna medlemmarnas rätt och vi ska jobba vidare med att ingen diskriminering ska ske. Bertil Murray påpekade att det trots allt handlar om en omvändelse under galgen. Menar ni att man oberoende av denna fråga blir prästvigd? Men det kunde Bertil inte få höra Wanja säga. Kjell Petersson markerade att äktenskapsbalken inte har något vigseltvång. Politikerna kanske kunde tala med politikerna.
Tillägget var inte utdelat på papper under debatten!!! Så vad skulle debatteras? Helt förvirrat. Fast Lars Stjernkvist, som höll med, menade att vi ändå hade andemeningen klar för oss. Jodå. Kl 15.33 skulle Jesper Eneroth själv dela ut papperet. Jag protesterade. Då skulle tjänsteandarna lägga papperet i facken!!! Och då var vårt enda anförande redan avhållet. Skandal. Hur kan man för den delen gå ut i hallen för att hämta papperet när debatten pågår och självfallet ska avnjutas intill sista kommatecknet.
Så vad såg vi. Partipolitiseringen. Fulländad. Och sanslöst strul.
Omröstningsproceduren? Det blev rösträkning här och var, kanske för att förbereda valrörelse och debatter. S är mycket för att proklamera och tänker sig, att så bygger vi landet. Andra av oss tror att det mer handlar om idéarbete med idéer som slår rot nerifrån.
Frimodig kyrka fick se sina Etiopieninspirerade motioner avslås. Nationalkyrkor av den svenska modellen blir rätt lätt inskränkta de fagra orden till trots. Motionen om förslag att undersöka gudstjänstlivet (där avsikten förstås var att få fram att en viss typ av församlingar lockar mer än andra) avslogs. Tre apor skulle passa väl in i kyrkomötet: inte se, inte höra, inte tala. Kyrkostyrelsen ska med 218 röster mot 22 inte utreda hur personer utanför heteronormen blir bemötta av kyrkans företrädare, dvs de som har en negativ inställning till vigsel av samkönade par. Jag gissar att motsvarande undersökning inte heller kommer att beslutas om när det gäller präster och diakoner som lämnat ämbete eller tjänst, den undersökning jag föreslog. Här för jag in negationer på anmaning av prosten Ola Isacsson.
Det samkönade? S försöker komma bort från det konstitutionella problemet, det att Läronämnden inte sagt ja till motionskravet. Det löses med en ny skrivning. C ansluter sig innan tilläggsyrkandet anhängiggjorts. ÖKA stöttade, bifall till Eneroth. Lisa Tegby är inte homofob, sa hon, inte Svenska kyrkan heller. Lisa vill inte bli använd i den debatten och fronten var mot S. Vilken tjänst eller otjänst gör ni Svenska kyrkan när ni driver den här frågan? De som viger samkönat vill inte ha stryk i den här frågan. Birgitta Söderfeldt, VISK, ville se framåt, synen har ändrats. Viktigt att nya inte ska kunna gå in i en tjänst för framtiden med en syn från forntiden. Det låter något. Sådana ska inte välja att gå in i Svenska kyrkan, sa VISK-aren Söderfeldt. Den Heliga Skrift? Kyrkofäder? Reformatorer? Och på vilket sätt är en prästkallelse är en prästkallelse frågan om ett val eller frågan om ett svar? För egen del valde jag inte att bli präst. Jag frågade biskopen om han såg en prästkalellse hos mig.
För egen del ifrågasatte jag Läronämndens påstående att inställningen i ämbetsfrågan skulle vara konstitutiv. Konstitutiv från 1997? Eller med stöd av Bibel och bekännelse? Om kyrkomötet 1997 antog en bestämmelse som är konstitutiv kan kyrkomötet 2016 anta en bestämmelse som blir precis lika konstitutiv. Ernst Troeltsch motsatsställning mellan kyrka och sekt (läs Die Soziallehre der christlichen Kirchen und Sekten) kanske nu ska kompletteras med att Svenska kyrkan blir en hybridkyrka - kyrka med sektmarkörer. Och dessa slår man efterhand vakt om som konstitutiva... Jag tänker att det konstitutiva inte ändras men inte heller enkelt kan utvidgas annat än som i USA, genom amendments. Jag menar att inget från 1997 är konstitutivt, inte ens genom att i en manöver komma att handla om bekännelsen, den som fanns innan 1997! Antje svarade inte på den invändningen.
Anna Ekström är oöverträffat slafsig i argumentationen och man kan lita på att det blir falska analogier när hon drar igång. Det är omöjligt att kommunicera att vi har en kategori som vägrar viga - men, undrar man, då vill det väl till att det ska gälla rakt av omedelbart. Deutsche Christens folklighet blir grundmönster! Det värsta som kan hända när samkönade välsignas är att de blir - välsignade. Anna Ekström uppfattar det som ett problem så länge någon säger "jag tror inte på den sortens vigslar".
Jojo.
Mitt sensorium mot falskhet i argumentation, det där med att trolla med truten, aktiverades. Jag är lite känslig.
Jesper Eneroth talade med moraliska över- och undertoner för S nya skrivning. Den skrivningen hade inte delats på förhand till alla, så debatten gällde utskottet, inte det nya läge som alltså är det vi ska rösta om.
Mattias Rosenquist ville - liksom Lisa Tegby - hålla rent från tillvitelser.
För den som vet något om den organiserade diskrimineringsverksamheten i Svenska kyrkan blir det lite mödosamt att höra det upprepade om hur högt det är i tak och generöst. Alla ska vara med och det som är olikhet gillas, ja, jag vet inte allt. Men jag vet hur det egentligen står till.
Bertil Murray hade klarare förstått partipolitiska strukturen och tackade för det. Inget löfte räcker längre än mandatperioden ut. Fjällen har fallit från Bertil Murrays ögon! Kyrkomötet bestämmer i lärofrågor och den saken har Anna Ekström klart deklarerat. I sak har ingen röst hörts att det skulle vara icke-önskvärt att lägga ett krav på prästkandidater.
Wanja Lundby Wedin försäkrar att det inte finns något dolt utan nu ska människors lika värde värnas, motionen är lagd åt sidan men hon vill värna medlemmarnas rätt och vi ska jobba vidare med att ingen diskriminering ska ske. Bertil Murray påpekade att det trots allt handlar om en omvändelse under galgen. Menar ni att man oberoende av denna fråga blir prästvigd? Men det kunde Bertil inte få höra Wanja säga. Kjell Petersson markerade att äktenskapsbalken inte har något vigseltvång. Politikerna kanske kunde tala med politikerna.
Tillägget var inte utdelat på papper under debatten!!! Så vad skulle debatteras? Helt förvirrat. Fast Lars Stjernkvist, som höll med, menade att vi ändå hade andemeningen klar för oss. Jodå. Kl 15.33 skulle Jesper Eneroth själv dela ut papperet. Jag protesterade. Då skulle tjänsteandarna lägga papperet i facken!!! Och då var vårt enda anförande redan avhållet. Skandal. Hur kan man för den delen gå ut i hallen för att hämta papperet när debatten pågår och självfallet ska avnjutas intill sista kommatecknet.
Så vad såg vi. Partipolitiseringen. Fulländad. Och sanslöst strul.
Kyrkomötet "arbetar"
Jag är rätt fascinerad av språkbruket.
När folk sätter sig ner och sammanträder, heter det att de "arbetar". Är inte arbete något helt annat? Svett och möda mer än sittfläsk i hårdträning? Bevittnar vi en politisk glidning så att arbetarrörelse blivit sammanträdesrörelse på samma sätt som folkrörelse kan uppfattas som en subsidiekö på väg till statliga utbetalningsställen?
Nå, vi arbetade.
Från morgon till kväll. Frimodig kyrkas folk argumenterade i frågan om överenskommelse med Equmeniakyrkan och klargjorde, att Equmeniakyrkan är splittrad i sin dopsyn. Med denna kyrka ska det i morgon röstas igenom en överenskommelse. De minnesgoda kan dra sig till minnes, att Svenska kyrkan hade överenskommelser med Missionskyrkan och Metodistkyrkan men baptisterna hoppade av. När baptisterna ansluter sig till de tu, får Equmeniakyrkan problem och dopfrågan måste, så menade jag, hanteras i just Equmeniakyrkan innan vi träffar överenskommelser. Jag skrev det som ett särskilt yttrande i maj i år. Ola Isacsson motionerade på samma tema. I dag kommer säkert överenskommelsen att gå igenom. Teologiska sakfrågor ersätts av en hållning som kanske kan ses som "teologi", dvs ett uttryck för teologisk hästhandlarmentalitet i en fråga som gäller förtagsfusion i fromhetsbranschen.
Kolla vad Norrmalmskyrkan tror och lär - detta är alls inte vad Svenska kyrkan tror , lär och bekänner!
www.norrmalmskyrkan.se/var-tro/baptismen
I morgon är vi partiellt ett. Men inte. Och i tron!
Mekane Yesus-debatten handlade om att vi förstås ska samtala, det kunde man väl ana, men att ifrågasätta i en konfliktfråga för att skilja mellan teologiska och icke-teologiska faktorer, det gick inte. Svenska kyrkan uppfattas i Etiopien som skitaktig, men det sa jag inte - eller gjorde jag?
Jag använde i vart fall en politisk omskrivning: kolonial och imperialistisk. Översittaraktig kunde jag sagt. Berth Löndahl satte dit Daniel Tisell, C, utskottsordföranden som talat för självkritik "om vi nu skulle behöva det". "Du avslöjade dig", konstaterade Berth. Inget parti har med så goda avsikter gjort Svenska kyrkan så illa som Centerpartiet. Antje påpekade under lunchuppehållet at presidenten för Mekane Yesus dock varit med i Lund/Malmö. Det framkom inte av den lista jag läste. Här har vi nog missat ett tillfälle till lite kyrkodiplomati. Men presidenten for efter Lund till Örebro för släktgemenskap fick jag veta när jag frågade expertisen. Det är kanske honom väl unt. Jag suckar lite. Det roligaste var förstås kritiken av att vi beskrev relationen mellan Mekane Yesuskyrkan och Svenska kyrkan i svartvita kategorier!
Eftermiddagens debatter lyfte kanske inte. Frågan om krigskyrkogårdar kom upp på grund av det försämrade säkerhetsläget. Traktan efter detaljreglering var fullt förnimbar i frågorna om upphandling mm. Politiker tänker att de uträttat storverk när riktlinjer formulerats. Det är förstås naivt.
Nu kommer det mest intressanta: skvallret!
FISK är i upplösning. Till BA flyttar ett par ledamöter, Magnus Hedin och Georg Lagerberg är klara. FISK knäcktes av att liberalerna inte tar ansvar för kyrkovalet och då... Liberalerna var moderater? Socialdemokrater funderar högljutt över förhållandet.
Vart ska detta barka vart - och är det sant att fisken ruttnar från huvudet?
Under aftonens inmundigande av drycker stod det klart att Borgerligt Alternativ inte är något moderat. Hur då? Inte i det kyrkliga! Här lever tvåregementsläran på ett nytt sätt. I det världsliga är man moderat men inte i det kyrkliga ,för där är man borgerligt alternativ och det är kanske allt annat än något moderat. Förstår ni? Inte jag heller. Men jag fick ett litet rekryteringskort så att jag kan ansluta mig till BA! Partipolitiseringen är vanvett och vägen ut ur den snudd på nästan lika vettlös!
Framåt kvällen, efter det att fisk serverats till middag (sej det men inte i toner...) blev det mångfaldsplädering. Alla skulle med. Orden steg som heliumballonger upp under taket. De kunde förstås inte tåla en kritisk kontroll. Mångfald för kv*nn*pr*stm*tst*nd*r* och de som placeras i kylan därför att de bortdefinieras som homofober? Här är lögnen passabel - men lögn! Det görs verkligen skillnad mellan "vi" och "dom" och de finkristna upprätthåller den, men under täckmantel av talet om mångfald och inkluderande. En adelsman i kyrkomötet tyckte att jag polariserade. Det tror jag inte. Men jag är inte alldeles säker på att adelsmannen uppfattar hur mycket jag uppskattar honom ändå. Det finns betydande vänskap i kyrkomötet skillnaderna till trots. Så måste det vara. Trots allt.
Vad betyder i Svenska kyrkan då helt konkret utsagan att "vi vill ju att ingen ska känna sig utanför", som det hette.
Respekt?
Vilja att tränga in i en annans sätt att tänka och beredvillighet att ge uppskattning och utrymme? Självklart inte. Somliga skulle ända in i plånboken kunna känna att det varit och är helt annorledes. För att inte tala om processen när somliga alls inte känner sig välkomna i Svenska kyrkan - jag inte i Moheda församling, som jag betalar tusenlappar till årligen och alls inte är inkluderad i. Lika lite som när kyrkomötet samlas till gudstjänst. Jag är naturligtvis inte heller inkluderad när en sådan som Anders Nihlgård brutalt exkluderar mig när han talar. Han sa "vänner i kyrkomötet". Jag är inte hans vän över huvud taget. Har aldrig varit. Jag är alltså inte hans vän i kyrkomötet. Han definierar egentligen mig som en motkristen, en som ska misstänkliggöras. Det är hans världsbild. Han är inte ensam. Det är så det går till i Svenska kyrkan. De finkristna kan vi lita på. De förstår att skilja mellan ett "vi" och ett "dom". Så är Nihlgård prästbarn också.
Den som röstat på Frimodig kyrka har som vanligt fått rejält med talartid för sin röst. Vi var uppe. Helt utan argument och charm var vi inte. Prästbarnen Hanson och Eckerdal försvarade den motion mot Missionsprovinsen, där de kväljer dom. Jag övertygades inte. Eva Brunne var uppe i debatten och tydliggjorde att Missionsprovinsen inte viger kvinnor till präster. Så är det. Var det ett argument så ska vi väl fundera över den evangelisk-lutherska kyrkan i Lettland som numera inte heller gör så. När prästvigning av kvinnor kommer att höra till identiteten kanske det är en sekt och dess mentalitet som avslöjas? Då blir fokuseringen av frågan och ivern att exkludera begriplig.
Docenten Hanson försökte därtill berätta hur det var i kyrkomötet 1986 med psalmen Fädernas kyrka. Det var bara halva historien. Jag kompletterade. Jag tror inte Bo Hanson var tacksam för denna komplettering, men det gör inget att jag berättar om saken här, för han läser inte Bloggardag. Saken stör honom inte. Hade han läst Bloggardag hade jag självfallet inte strött salt i såret.
När kyrkomötet arbetat färdigt blir det vin, rött och vitt, pilsner och kanske GT eller en virre. Jag har inte kollat allt. I min ålder måste man lägga sig tidigt och vakna tidigt för att blogga. Plikten framför allt, som den triste Gustaf VI Adolf sa.
Det blir snart kyrkoval. Den som röstar på Frimodig kyrka får mycket talartid för rösten och det som sägs i talarstolen är utomordentligt klokt. Så klokt att en centerpartist känner sig ledsen och kränkt som han sa i aftonlampans sken. Det är väl ett röstargument så gott som något?
PS
Bloggardag är städse pigg. käck och munter.
DS
När folk sätter sig ner och sammanträder, heter det att de "arbetar". Är inte arbete något helt annat? Svett och möda mer än sittfläsk i hårdträning? Bevittnar vi en politisk glidning så att arbetarrörelse blivit sammanträdesrörelse på samma sätt som folkrörelse kan uppfattas som en subsidiekö på väg till statliga utbetalningsställen?
Nå, vi arbetade.
Från morgon till kväll. Frimodig kyrkas folk argumenterade i frågan om överenskommelse med Equmeniakyrkan och klargjorde, att Equmeniakyrkan är splittrad i sin dopsyn. Med denna kyrka ska det i morgon röstas igenom en överenskommelse. De minnesgoda kan dra sig till minnes, att Svenska kyrkan hade överenskommelser med Missionskyrkan och Metodistkyrkan men baptisterna hoppade av. När baptisterna ansluter sig till de tu, får Equmeniakyrkan problem och dopfrågan måste, så menade jag, hanteras i just Equmeniakyrkan innan vi träffar överenskommelser. Jag skrev det som ett särskilt yttrande i maj i år. Ola Isacsson motionerade på samma tema. I dag kommer säkert överenskommelsen att gå igenom. Teologiska sakfrågor ersätts av en hållning som kanske kan ses som "teologi", dvs ett uttryck för teologisk hästhandlarmentalitet i en fråga som gäller förtagsfusion i fromhetsbranschen.
Kolla vad Norrmalmskyrkan tror och lär - detta är alls inte vad Svenska kyrkan tror , lär och bekänner!
www.norrmalmskyrkan.se/var-tro/baptismen
I morgon är vi partiellt ett. Men inte. Och i tron!
Mekane Yesus-debatten handlade om att vi förstås ska samtala, det kunde man väl ana, men att ifrågasätta i en konfliktfråga för att skilja mellan teologiska och icke-teologiska faktorer, det gick inte. Svenska kyrkan uppfattas i Etiopien som skitaktig, men det sa jag inte - eller gjorde jag?
Jag använde i vart fall en politisk omskrivning: kolonial och imperialistisk. Översittaraktig kunde jag sagt. Berth Löndahl satte dit Daniel Tisell, C, utskottsordföranden som talat för självkritik "om vi nu skulle behöva det". "Du avslöjade dig", konstaterade Berth. Inget parti har med så goda avsikter gjort Svenska kyrkan så illa som Centerpartiet. Antje påpekade under lunchuppehållet at presidenten för Mekane Yesus dock varit med i Lund/Malmö. Det framkom inte av den lista jag läste. Här har vi nog missat ett tillfälle till lite kyrkodiplomati. Men presidenten for efter Lund till Örebro för släktgemenskap fick jag veta när jag frågade expertisen. Det är kanske honom väl unt. Jag suckar lite. Det roligaste var förstås kritiken av att vi beskrev relationen mellan Mekane Yesuskyrkan och Svenska kyrkan i svartvita kategorier!
Eftermiddagens debatter lyfte kanske inte. Frågan om krigskyrkogårdar kom upp på grund av det försämrade säkerhetsläget. Traktan efter detaljreglering var fullt förnimbar i frågorna om upphandling mm. Politiker tänker att de uträttat storverk när riktlinjer formulerats. Det är förstås naivt.
Nu kommer det mest intressanta: skvallret!
FISK är i upplösning. Till BA flyttar ett par ledamöter, Magnus Hedin och Georg Lagerberg är klara. FISK knäcktes av att liberalerna inte tar ansvar för kyrkovalet och då... Liberalerna var moderater? Socialdemokrater funderar högljutt över förhållandet.
Vart ska detta barka vart - och är det sant att fisken ruttnar från huvudet?
Under aftonens inmundigande av drycker stod det klart att Borgerligt Alternativ inte är något moderat. Hur då? Inte i det kyrkliga! Här lever tvåregementsläran på ett nytt sätt. I det världsliga är man moderat men inte i det kyrkliga ,för där är man borgerligt alternativ och det är kanske allt annat än något moderat. Förstår ni? Inte jag heller. Men jag fick ett litet rekryteringskort så att jag kan ansluta mig till BA! Partipolitiseringen är vanvett och vägen ut ur den snudd på nästan lika vettlös!
Framåt kvällen, efter det att fisk serverats till middag (sej det men inte i toner...) blev det mångfaldsplädering. Alla skulle med. Orden steg som heliumballonger upp under taket. De kunde förstås inte tåla en kritisk kontroll. Mångfald för kv*nn*pr*stm*tst*nd*r* och de som placeras i kylan därför att de bortdefinieras som homofober? Här är lögnen passabel - men lögn! Det görs verkligen skillnad mellan "vi" och "dom" och de finkristna upprätthåller den, men under täckmantel av talet om mångfald och inkluderande. En adelsman i kyrkomötet tyckte att jag polariserade. Det tror jag inte. Men jag är inte alldeles säker på att adelsmannen uppfattar hur mycket jag uppskattar honom ändå. Det finns betydande vänskap i kyrkomötet skillnaderna till trots. Så måste det vara. Trots allt.
Vad betyder i Svenska kyrkan då helt konkret utsagan att "vi vill ju att ingen ska känna sig utanför", som det hette.
Respekt?
Vilja att tränga in i en annans sätt att tänka och beredvillighet att ge uppskattning och utrymme? Självklart inte. Somliga skulle ända in i plånboken kunna känna att det varit och är helt annorledes. För att inte tala om processen när somliga alls inte känner sig välkomna i Svenska kyrkan - jag inte i Moheda församling, som jag betalar tusenlappar till årligen och alls inte är inkluderad i. Lika lite som när kyrkomötet samlas till gudstjänst. Jag är naturligtvis inte heller inkluderad när en sådan som Anders Nihlgård brutalt exkluderar mig när han talar. Han sa "vänner i kyrkomötet". Jag är inte hans vän över huvud taget. Har aldrig varit. Jag är alltså inte hans vän i kyrkomötet. Han definierar egentligen mig som en motkristen, en som ska misstänkliggöras. Det är hans världsbild. Han är inte ensam. Det är så det går till i Svenska kyrkan. De finkristna kan vi lita på. De förstår att skilja mellan ett "vi" och ett "dom". Så är Nihlgård prästbarn också.
Den som röstat på Frimodig kyrka har som vanligt fått rejält med talartid för sin röst. Vi var uppe. Helt utan argument och charm var vi inte. Prästbarnen Hanson och Eckerdal försvarade den motion mot Missionsprovinsen, där de kväljer dom. Jag övertygades inte. Eva Brunne var uppe i debatten och tydliggjorde att Missionsprovinsen inte viger kvinnor till präster. Så är det. Var det ett argument så ska vi väl fundera över den evangelisk-lutherska kyrkan i Lettland som numera inte heller gör så. När prästvigning av kvinnor kommer att höra till identiteten kanske det är en sekt och dess mentalitet som avslöjas? Då blir fokuseringen av frågan och ivern att exkludera begriplig.
Docenten Hanson försökte därtill berätta hur det var i kyrkomötet 1986 med psalmen Fädernas kyrka. Det var bara halva historien. Jag kompletterade. Jag tror inte Bo Hanson var tacksam för denna komplettering, men det gör inget att jag berättar om saken här, för han läser inte Bloggardag. Saken stör honom inte. Hade han läst Bloggardag hade jag självfallet inte strött salt i såret.
När kyrkomötet arbetat färdigt blir det vin, rött och vitt, pilsner och kanske GT eller en virre. Jag har inte kollat allt. I min ålder måste man lägga sig tidigt och vakna tidigt för att blogga. Plikten framför allt, som den triste Gustaf VI Adolf sa.
Det blir snart kyrkoval. Den som röstar på Frimodig kyrka får mycket talartid för rösten och det som sägs i talarstolen är utomordentligt klokt. Så klokt att en centerpartist känner sig ledsen och kränkt som han sa i aftonlampans sken. Det är väl ett röstargument så gott som något?
PS
Bloggardag är städse pigg. käck och munter.
DS
måndag 21 november 2016
ÖKA-de problem
I dag är det kyrkomöte. Det är en passande dag för kyrkopolitiska interiörer - men från Göteborg. Detta har jag listat ut:
Ny kyrkoherde skulle städslas.
Intervjuer, behörighetsprövning och allt det där innan beslut. Den som anställdes var en, såvitt jag förstår, välmeriterad medelålders vit man. Han hade varit kyrkoherde och visste vad sysslan går ut på. Han kom från stiftet och hade väl någon aning om de utmaningar han skulle möta. Han var i stort välsinnad. Han ville inte viga enkönat men det är förstås inget egentligt problem eftersom han då ska följa regelboken och skaffa in någon annan som viger. I Göteborg torde sådana präster - många år efter Bo Giertz's tid som biskop - lätt kunna inkallas. Under Giertz's och Gärtners tid hade det varit omöjligt. Det hade det för den delen i alla stift, i hela Svenska kyrkan!
Alltså beslöts att kyrkoherden skulle anställas.
Men allt var inte frid och fröjd. ÖKA-representanter hade röstat för. Det skulle de inte ha gjort. De anmanades lämna sina positioner, för de stod inte för ÖKA:s linje.
Argumentet att det gick mycket folk i Sankt Pauli (den mest besökta högmässan en söndag i Göteborg, hihi) avfärdades av docenten Hanson, mannen med det goda omdömet: "Det är en sekt", löd hans analys. Docenten Hanson sitter i Göteborgs domkapitel och i kyrkomötet. Han har också det goda omdömet att aldrig läsa Bloggardag, inte ens på anmodan, så han får inte veta att jag numera håller honom för att vara en °°°°°. Han var en gång i tiden annorlunda, det medger jag gärna. Så ÖKA ägnar sig åt att i gängse politisk ordning rensa upp i partiet.
ÖKA kom till när docenten Brita Olinder inte ville vara kvar i POSK, som höll en teologisk profil hon inte längre gillade. Sedan, dumhet över all dumhet, valde POSK att göra sig kvitt det som kunde uppfattas vara just den profilen och ökade på med det som motiverat att ÖKA bildades. I stort sett ter sig allt dett förunderligt och märkligt, omöjligt att förstå. Men dock!
Snällismen firade triumfer. Trots att Olinder just startat en annan kyrkopolitisk grupp och skulle ställa upp i val til den, fick hon sitta med i POSK:s kyrkomötesgrupp (men inte när det kommande valet skulle diskuteras). Det var ett elände. ÖKA är i grund och botten en pretentiös sekt, som driver särmeningar som uppfattas vara vad folk vill ha. Och det vill väl medelklassen i Göteborg, det tror jag gärna. Men vad blir det? Det blir som när de friare tänkarna i ÖKA ska rensas ut eftersom de röstat fel och anställt efter merit!
De misshagliga ÖKA-represententerna, de som utrensas, har begått den förbrytelsen att de följer svensk grundlag, där befordran sker efter kriterierna skicklighet och förtjänst. Så länge kyrkoherden följer det regelverk Kyrkomötet fastställt, kan hans skicklighet knappast ifrågasättas. Inte hans förtjänster heller. När det sker, är det ÖKA som ska ha problem. Ledningen som vill få bort misshagliga kamrater agerar grundlagsstridigt.
Jag saknar de journalister som är beredda att belysa vad som händer back stage.
Det handlar inte om sådana som har väl motiverade invändningar mot beslutet i ämbetsfrågan och hanterandet av den, inte heller om dem som hesiterar inför beslutet om enkönat. Det handlar om dem som i skydd av den rök de lagt ut bedriver kampanj mot sina motkristna. Det är fegt för att inte säga lumpet. En hederlig journalist skulle kunna avslöja lumpenheten, driva bort den skyddande röken och visa hur det egentligen är. Sedan går vi till kyrkoval 2017.
Det jag menar är enkelt.
I få andra sammanhang skulle de som redovisar så många motgångar i sin verksamhet kunna sitta kvar. Ta siffrorna. Tänk en företagsledning som redovisar en halvering i kärnverksamheten under 15 år. Fatta, morfar!
Vad händer nu i Göteborg?
De fd ÖKA kanske fortsätter som kyrkopolitiska vildar.
Eller så tröttnar de och lägger av med ett konstaterande att de aldrig blivit så illa behandlade som i det kyrkliga.
Kommer då kloka präster dem till hjälp så att det kan skilja vad som är ÖKA och vad som är Svenska kyrkan?
Men vad ska prästerna säga om någon då undrar hur fenomen som ÖKA får beslutandeutrymme i Svenska kyrkan?
Vad är det för fel på den kyrkliga kulturen när den personliga kränkningen blir hållning?
Detta borde funderas över (obs! slug passivform). Om någon av de utskåpade skulle få för sig att fråga vad ÖKA betyder, behöver inte prästerna svara. ÖKA betyder Öppen Kyrka för Alla men det är ord som inte betyder vad de säger eftersom "alla" inte är just alla utan i stället "alla men inte alla", somliga. Ni förstår även om det krävdes en del ansträngning. Kom ihåg att docenten Olinder är språkdocent. Hon kan sin George Orwell. Det finns språk som avser att fungera informativt och så finns det språk som fungerar performativt, i det här fallet för att låta något som inte är komma till uttryck. Underskatta inte listigheten hos språkdocenter i Göteborg. Inte heller illistigheten hos docenter i etik...
När får vi läsa de avslöjande reportagen i GP och Kyrkans Tidning om vad som händer i Göteborg?
Kanske aldrig. Kyrkans Tidning har en uppsättning folk i kyrkomötet. De sitter där i tanke att i Kyrkomötet sker det viktiga i Svenska kyrkan. GP saknar numera allt intresse för det kyrkliga. Säga vad man vill, men mycket talar för att ÖKA klarar sig utan att skumrask avslöjas och grundfrågor ställs.
Med ÖKA för ökad intolerans!
Det är också ÖKA-folket som genom kyrkomötesmotioner ägnar sig åt misstänkliggörande av präster och andra kyrkligt anställda och vill tvinga bort prästkandidater som tror "fel", dvs tror det tidigare. Det hela är rätt vedervärdigt men är en variation på det underliggande kyrkopolitiska temat: Definiera dom som är dom och inte v! Ska jag säga det i kyrkomötet, säga hur det egentligen går till? Jag såg kyrkomötets ordförande i SVT:s morgonprogram. Svenska kyrkan behöver fler kriser och katastrofer för det motiverar folk att gå i kyrkan. Var det något jag inte förstod?
Ny kyrkoherde skulle städslas.
Intervjuer, behörighetsprövning och allt det där innan beslut. Den som anställdes var en, såvitt jag förstår, välmeriterad medelålders vit man. Han hade varit kyrkoherde och visste vad sysslan går ut på. Han kom från stiftet och hade väl någon aning om de utmaningar han skulle möta. Han var i stort välsinnad. Han ville inte viga enkönat men det är förstås inget egentligt problem eftersom han då ska följa regelboken och skaffa in någon annan som viger. I Göteborg torde sådana präster - många år efter Bo Giertz's tid som biskop - lätt kunna inkallas. Under Giertz's och Gärtners tid hade det varit omöjligt. Det hade det för den delen i alla stift, i hela Svenska kyrkan!
Alltså beslöts att kyrkoherden skulle anställas.
Men allt var inte frid och fröjd. ÖKA-representanter hade röstat för. Det skulle de inte ha gjort. De anmanades lämna sina positioner, för de stod inte för ÖKA:s linje.
Argumentet att det gick mycket folk i Sankt Pauli (den mest besökta högmässan en söndag i Göteborg, hihi) avfärdades av docenten Hanson, mannen med det goda omdömet: "Det är en sekt", löd hans analys. Docenten Hanson sitter i Göteborgs domkapitel och i kyrkomötet. Han har också det goda omdömet att aldrig läsa Bloggardag, inte ens på anmodan, så han får inte veta att jag numera håller honom för att vara en °°°°°. Han var en gång i tiden annorlunda, det medger jag gärna. Så ÖKA ägnar sig åt att i gängse politisk ordning rensa upp i partiet.
ÖKA kom till när docenten Brita Olinder inte ville vara kvar i POSK, som höll en teologisk profil hon inte längre gillade. Sedan, dumhet över all dumhet, valde POSK att göra sig kvitt det som kunde uppfattas vara just den profilen och ökade på med det som motiverat att ÖKA bildades. I stort sett ter sig allt dett förunderligt och märkligt, omöjligt att förstå. Men dock!
Snällismen firade triumfer. Trots att Olinder just startat en annan kyrkopolitisk grupp och skulle ställa upp i val til den, fick hon sitta med i POSK:s kyrkomötesgrupp (men inte när det kommande valet skulle diskuteras). Det var ett elände. ÖKA är i grund och botten en pretentiös sekt, som driver särmeningar som uppfattas vara vad folk vill ha. Och det vill väl medelklassen i Göteborg, det tror jag gärna. Men vad blir det? Det blir som när de friare tänkarna i ÖKA ska rensas ut eftersom de röstat fel och anställt efter merit!
De misshagliga ÖKA-represententerna, de som utrensas, har begått den förbrytelsen att de följer svensk grundlag, där befordran sker efter kriterierna skicklighet och förtjänst. Så länge kyrkoherden följer det regelverk Kyrkomötet fastställt, kan hans skicklighet knappast ifrågasättas. Inte hans förtjänster heller. När det sker, är det ÖKA som ska ha problem. Ledningen som vill få bort misshagliga kamrater agerar grundlagsstridigt.
Jag saknar de journalister som är beredda att belysa vad som händer back stage.
Det handlar inte om sådana som har väl motiverade invändningar mot beslutet i ämbetsfrågan och hanterandet av den, inte heller om dem som hesiterar inför beslutet om enkönat. Det handlar om dem som i skydd av den rök de lagt ut bedriver kampanj mot sina motkristna. Det är fegt för att inte säga lumpet. En hederlig journalist skulle kunna avslöja lumpenheten, driva bort den skyddande röken och visa hur det egentligen är. Sedan går vi till kyrkoval 2017.
Det jag menar är enkelt.
I få andra sammanhang skulle de som redovisar så många motgångar i sin verksamhet kunna sitta kvar. Ta siffrorna. Tänk en företagsledning som redovisar en halvering i kärnverksamheten under 15 år. Fatta, morfar!
Vad händer nu i Göteborg?
De fd ÖKA kanske fortsätter som kyrkopolitiska vildar.
Eller så tröttnar de och lägger av med ett konstaterande att de aldrig blivit så illa behandlade som i det kyrkliga.
Kommer då kloka präster dem till hjälp så att det kan skilja vad som är ÖKA och vad som är Svenska kyrkan?
Men vad ska prästerna säga om någon då undrar hur fenomen som ÖKA får beslutandeutrymme i Svenska kyrkan?
Vad är det för fel på den kyrkliga kulturen när den personliga kränkningen blir hållning?
Detta borde funderas över (obs! slug passivform). Om någon av de utskåpade skulle få för sig att fråga vad ÖKA betyder, behöver inte prästerna svara. ÖKA betyder Öppen Kyrka för Alla men det är ord som inte betyder vad de säger eftersom "alla" inte är just alla utan i stället "alla men inte alla", somliga. Ni förstår även om det krävdes en del ansträngning. Kom ihåg att docenten Olinder är språkdocent. Hon kan sin George Orwell. Det finns språk som avser att fungera informativt och så finns det språk som fungerar performativt, i det här fallet för att låta något som inte är komma till uttryck. Underskatta inte listigheten hos språkdocenter i Göteborg. Inte heller illistigheten hos docenter i etik...
När får vi läsa de avslöjande reportagen i GP och Kyrkans Tidning om vad som händer i Göteborg?
Kanske aldrig. Kyrkans Tidning har en uppsättning folk i kyrkomötet. De sitter där i tanke att i Kyrkomötet sker det viktiga i Svenska kyrkan. GP saknar numera allt intresse för det kyrkliga. Säga vad man vill, men mycket talar för att ÖKA klarar sig utan att skumrask avslöjas och grundfrågor ställs.
Med ÖKA för ökad intolerans!
Det är också ÖKA-folket som genom kyrkomötesmotioner ägnar sig åt misstänkliggörande av präster och andra kyrkligt anställda och vill tvinga bort prästkandidater som tror "fel", dvs tror det tidigare. Det hela är rätt vedervärdigt men är en variation på det underliggande kyrkopolitiska temat: Definiera dom som är dom och inte v! Ska jag säga det i kyrkomötet, säga hur det egentligen går till? Jag såg kyrkomötets ordförande i SVT:s morgonprogram. Svenska kyrkan behöver fler kriser och katastrofer för det motiverar folk att gå i kyrkan. Var det något jag inte förstod?
söndag 20 november 2016
Husförhör
Jag fick frågan om jag kunde ta mig till några husförhör i Berga pastorat, Kronobergs län. Det kunde jag. Såg jag framför mig Emil i Lönneberga och husförhöret då och där? Satsade jag på ett väldigt kalas, ett sådant där prosten tar först av alla av bordets håvor för prosten är den finaste kärringen i församlingen? Kanske. Eller fascinerades jag av att människor samlas några höstkvällar för att ägna sig åt den kristna trons huvudstycken? Kanske det också.
I pastoratet har det nu varit 22 husförhör med bönen som tema och sv ps 210 därtill. Folk har skrivit upp sig på lista och jag har inte räknat, men jag inser att antalet som samlats till husförhör i pastoratet inte är 200, snarare 300 eller fler. Några insikter har vi fått med oss hem, jag själv förstås för ingen går opåverkad från ett husförhör. Nej, inte som ni tror. Det var nyktert och städat. Smörgåstårta men i Össlöv var det ostkaka också. Den var hemmagjord och utomordentlig. Jag prisade Frödinges ostkaka som vi ätit men höll ögonen på hon som gjort dem och när hon öppnade munnen för att verbalisera sin protest, kunde jag avfyra ett av mina charmerande leenden.
Kristen tro är bäst i gemenskap, men den kan och måste hanteras enskilt också. Jag fattar dock inte varför så många församlingar saknar det här. Det är egentligen bara att köpa in en rejäl smörgåstårta och ställa fram den ihop med vatten, lättöl och läsk (hade jag fått bestämma så .... men i alla fall) och fixa det i kyrkliga sammanhang obligatoriska kaffet. Sedan kan prästen hålla en inledning på 30 minuter, berätta något viktigt och lägga till något oviktigt (som alla kommer att minnas), för oviktigt vetande ska inte underskattas. Jag demonstrerade tidebönsappen och appen Pray as you go. Jag framstod som väl orienterad om modernt böneliv. Och så sa vi något om bönhörelse och vikten av förebedjare.
Hunden Grynet var med och fick på lite avstånd höra allt. I Berga pastorat (Lagan och Vittaryd) är inte folk programmatiskt hundallergiska utan förmår uppskatta en foxterrier och tycker hon är charmig. Så var det på Öland också. Min hållning är Strindbergs. Den som säger sig tycka om människor men inte tycker om hundar, misstror vi. August och jag.
Nu har jag beskrivit hur det kan vara i Svenska kyrkan med människor jag uppskattar att ha fått möta. Det betyder inte att jag lovprisar allt i Svenska kyrkan. Just därför att jag kan se vad som lever, kan jag också varsna det som håller på att dö eller rentav har det namnet om sig att det lever. Det är en biblisk hållning. Man behöver inte vara bokstavstroende för att läsa Uppb 3:1, men det hjälper om man sätter tro till ordet. Varför ska man annars läsa det?
Hur var veckan?
Jag fick tåga till Stockholm och tillbaka. Jag fick i Smålandsposten en idé till onsdagskvällens middag: Tournedos på nötfärs. Det kunde bli både middag och lunch. Råstekt potatis kunde jag väl enkelt tärna i vår alligator. 600 g nötfärs, 1 ägg, 1 msk Dijonsenap, 1 tsk torkad timjan, 1 vitlöksklyfta, 1/2 dl rödvin, 1 tsk koncentrerad kalvfond, 1 krm grovmald svartpeppar och så smör/rapsolja att steka i.
Till såsen 3 dl vatten, 2 dl grädde, 11/2 msk koncentrerad kalvfond, 1 tsk torkad dragon (jag hade färsk i trädgården!) 1 tsk grovmald svartpeppar, 11/2 msk majsstärkelse och 3 msk vatten, 1 msk kinesisk soja, salt.
Inte särskilt svårt. Forma fyra höga biffar (som tournedos), stek yta och släng sedan i dem 15-20 minuter i ugnen i 175 grader. Fixa såsen, stek potatisen, värm lite haricots verts och skiva tomat.
Enkelt.
Full fart i köket.
Allt blev i entusiasmen fel.
Jag hällde grädden i färsen! Den gick inte att hälla av. Det var bara att bryta ihop och komma igen. Delar av såsen blev ingredienser i biffarna (inte vatten, inte majsstärkelse dock) och så anordnades det hela. Sås kanske är onödigt? Lohmanders erbjuder ju annars sin förträffliga bearnaisesås. Och för oss kyrkokristna kan sås vara något bibliskt och viktigt. Står det om sås i Bibeln? Ja, SÅS om i en spegel.
Vad lär vi oss en söndag av denna matlagningsmoralitet?
Det är inte kört förrän det är kört.
Med den insikten tågar jag denna morgon till kyrkomötet.
I pastoratet har det nu varit 22 husförhör med bönen som tema och sv ps 210 därtill. Folk har skrivit upp sig på lista och jag har inte räknat, men jag inser att antalet som samlats till husförhör i pastoratet inte är 200, snarare 300 eller fler. Några insikter har vi fått med oss hem, jag själv förstås för ingen går opåverkad från ett husförhör. Nej, inte som ni tror. Det var nyktert och städat. Smörgåstårta men i Össlöv var det ostkaka också. Den var hemmagjord och utomordentlig. Jag prisade Frödinges ostkaka som vi ätit men höll ögonen på hon som gjort dem och när hon öppnade munnen för att verbalisera sin protest, kunde jag avfyra ett av mina charmerande leenden.
Kristen tro är bäst i gemenskap, men den kan och måste hanteras enskilt också. Jag fattar dock inte varför så många församlingar saknar det här. Det är egentligen bara att köpa in en rejäl smörgåstårta och ställa fram den ihop med vatten, lättöl och läsk (hade jag fått bestämma så .... men i alla fall) och fixa det i kyrkliga sammanhang obligatoriska kaffet. Sedan kan prästen hålla en inledning på 30 minuter, berätta något viktigt och lägga till något oviktigt (som alla kommer att minnas), för oviktigt vetande ska inte underskattas. Jag demonstrerade tidebönsappen och appen Pray as you go. Jag framstod som väl orienterad om modernt böneliv. Och så sa vi något om bönhörelse och vikten av förebedjare.
Hunden Grynet var med och fick på lite avstånd höra allt. I Berga pastorat (Lagan och Vittaryd) är inte folk programmatiskt hundallergiska utan förmår uppskatta en foxterrier och tycker hon är charmig. Så var det på Öland också. Min hållning är Strindbergs. Den som säger sig tycka om människor men inte tycker om hundar, misstror vi. August och jag.
Nu har jag beskrivit hur det kan vara i Svenska kyrkan med människor jag uppskattar att ha fått möta. Det betyder inte att jag lovprisar allt i Svenska kyrkan. Just därför att jag kan se vad som lever, kan jag också varsna det som håller på att dö eller rentav har det namnet om sig att det lever. Det är en biblisk hållning. Man behöver inte vara bokstavstroende för att läsa Uppb 3:1, men det hjälper om man sätter tro till ordet. Varför ska man annars läsa det?
Hur var veckan?
Jag fick tåga till Stockholm och tillbaka. Jag fick i Smålandsposten en idé till onsdagskvällens middag: Tournedos på nötfärs. Det kunde bli både middag och lunch. Råstekt potatis kunde jag väl enkelt tärna i vår alligator. 600 g nötfärs, 1 ägg, 1 msk Dijonsenap, 1 tsk torkad timjan, 1 vitlöksklyfta, 1/2 dl rödvin, 1 tsk koncentrerad kalvfond, 1 krm grovmald svartpeppar och så smör/rapsolja att steka i.
Till såsen 3 dl vatten, 2 dl grädde, 11/2 msk koncentrerad kalvfond, 1 tsk torkad dragon (jag hade färsk i trädgården!) 1 tsk grovmald svartpeppar, 11/2 msk majsstärkelse och 3 msk vatten, 1 msk kinesisk soja, salt.
Inte särskilt svårt. Forma fyra höga biffar (som tournedos), stek yta och släng sedan i dem 15-20 minuter i ugnen i 175 grader. Fixa såsen, stek potatisen, värm lite haricots verts och skiva tomat.
Enkelt.
Full fart i köket.
Allt blev i entusiasmen fel.
Jag hällde grädden i färsen! Den gick inte att hälla av. Det var bara att bryta ihop och komma igen. Delar av såsen blev ingredienser i biffarna (inte vatten, inte majsstärkelse dock) och så anordnades det hela. Sås kanske är onödigt? Lohmanders erbjuder ju annars sin förträffliga bearnaisesås. Och för oss kyrkokristna kan sås vara något bibliskt och viktigt. Står det om sås i Bibeln? Ja, SÅS om i en spegel.
Vad lär vi oss en söndag av denna matlagningsmoralitet?
Det är inte kört förrän det är kört.
Med den insikten tågar jag denna morgon till kyrkomötet.
lördag 19 november 2016
Kamrat, gå med i ledet!
Vi lever i intressanta tider.
Moderaterna har svåra tider, men intressanta. Tycker vi synd om dem?
Mest synd är det väl om de sparkade. De förstod inte gränssättandets betydelse. Moderaterna försöker nu markera att saken gällde en tjänsteman och inte en förtroendevald, men Delmon Haffo (varför ett L i förnamnet?) är vald med förtroende och från Salem, som egentligen heter, håll i er, Slem! Han var alltså inte vilken Karlsson som helst. Hans fäder har rötter å annan plats. Hur har det påverkat - eller inte alls?
Per Nilsson åkte också. Det ska Fan vara teaterdirektör och kommunikationschef, så mycket förstår jag. Svenska kyrkan noterar. Men vem var det som så kränkande sa att stockholmare är smartare än lantisar? Haffo kränkte Strandhäll, Anna Kinberg Batra är en fortgående kränkning av dem på landet. Inte av mig, dock. Jag är född i Stockholm just. Är hon?
Vilken är då den kulturella skillnaden mellan Haffo och en annan utlandsfödd högerman som komminister Ivan Nenseter, Älghult?
När vi på 1960-talet ställde frågor ex auditorio till högermannen Mårten Werner (plats: Församlingshemmet i Växjö) om kyrka-stat-frågan, var komminister Nenseter så förbannad att han sparkade mig i ryggen när jag satte mig. Han var född i Norge. Ni förstår själva. Norrmän är aldrig att leka med. De är nästan lika aggressiva som danskar. Till yttermera visso hade Nenseter ett förflutet i Missionsförbundet. Sådana existenser är sannerligen inte bara blida och fridsamma. Under ytan väntar aggressionerna på sitt tillfälle. Hur det än är, kan vi väl, oavsett politiska böjelser, enas om att vad moderaterna än är, så moderata är de inte. Bortsett från Nils-Fredrik Aurelius, Johan Barkevall, Cecilia Brinck, Per Dahl och Hans Wallmark förstås. Men bara de? Nja, Sven Esplund, Margareta Nisser-Larsson, Helena Nordvall och Gunnar Sibbmark också. Men sedan är det nog slut på moderata moderater.
Skulle vi inte kunna enas om att göra som Sven Stolpe menade att kyrkoherden Ingemar Simonsson skulle hanteras: be bönder att med tjuga i handen bära ut somliga på dasslock. Dr Stolpe litade på bondeupprorets kraft, förstår vi. Det finns fortfarande en del folk som nog skulle ha nytta av en sådan process. Ingemar inte, menade han. Han blev upprörd. Han var intressant också då. Frid över hans minne.
Kamrat, gå med i det kyrkliga ledet.
Vi börjar med Facebook och Folkkampanjen för adventsljusstakens rätta tändande.
Jag har redan upptäckt handhavandefel med adventsljustakarna och det har fler gjort. Nu gäller det att inte bara p-mobilisera utan köra a-mobb meddetsamma. Allmän mobilisering. Präster får från predikstolen undervisa, en uppmärksam allmoge måste påpeka och i personalrummen ska striden föras liksom i hemmen. Pojkar och flickor i ålder 8-12 är modiga kämpar. Jag litar på unga män också utan att utlova 40 jungfrur efter advent. De är motiverade i sig själva.
Nu ska det bli rätt med ljusstakarna, kosta vad det kosta vill.
Glade äre vi, äre alltid väl till mods, fast vi våge gods och ära, liv och allt!
Så behåller vi vårt goda humör när vi läser att antalet utträdda kan bli över 100 000 i år. Under hela 1950-talet lämnade 30 000. Den som tror på utvecklingsläran, förstår. Den som tror att statskyrkosystemet är det som garanterar Kristi Kyrka, förstår också. Även jag fattar. Fast på annat sätt.
Kyrkan centralt tänker mycket över detta, säger Erika Brundin i Dagen. Frågan är hur man jobbar för at möta människor och stärka relationerna. "Det gäller att visa vad kyrkan gör och arbeta för att bygga ett så starkt förtroende som möjligt. Det sker varje dag i alla våra möten."
Centralt?
Nu hänger jag nog inte riktigt med, men jag är bara en pensionerad komminister från norra Öland så det kan man fatta att jag inte fattar, om ni fattar hur jag menar. Men vad händer om folk fattar vad Svenska kyrkan är i sin praxis till skillnad från vad hon är efter sin bekännelse och vad händer om folk fattar hur somliga i decennier beljugits och förnedrats - vill man verkligen ekonomiskt stödja deras projekt?
"Länge lever trumpifieringen i Svenska kyrkan. Nu kommer allt över er och era barn." Är det den bibliskt orienterade som i dystra eller förhoppningsfulla tider tänker och skanderar så?
Kamrat, gå med i vårt led innan det blir för sent!
Och jag, som ser ett antal utträdda, kan om dessa säga: Problemet var inte deras svaga relation till Svenska kyrkan, Erika! En del av dem var med Frasse på Malmö Arena.
Jag undrar om gårdagens vin hetsar upp mig fortfarande?
Jag tärde ett vin från Alsace, Bestheim Pinot Gris 2015, och tänkte på Antjes välgörare Werner Jeanrond. Dessförinnan prövade jag och drack jag med andakt, för så sa den vänliga damen på Systembolaget att vi skulle göra eftersom det är Giertz Vinhus som importerar, Grand Nuit Reserve (199:- för en box - och den räcker för två en fredagskväll, tänker jag om man börjar med en falska Bestheim). Jag gillar de occitanska vinerna även om detta inte var jättemärkvärdigt. Pröva själv, era lata drullar! Jag tror dock inte att det är vinets fel att jag blir upprörd. Det är verklighetens fel.
I övrigt noteras att RBS 15 är tillbaka. Nu kan det skjutas svensk sjömålsrobot över Östersjön. Som det så klokt är sagt: För en kustartiellerist går solen aldrig ner! Det är sant. Jag har själv hört det av en som har berättat det.
Moderaterna har svåra tider, men intressanta. Tycker vi synd om dem?
Mest synd är det väl om de sparkade. De förstod inte gränssättandets betydelse. Moderaterna försöker nu markera att saken gällde en tjänsteman och inte en förtroendevald, men Delmon Haffo (varför ett L i förnamnet?) är vald med förtroende och från Salem, som egentligen heter, håll i er, Slem! Han var alltså inte vilken Karlsson som helst. Hans fäder har rötter å annan plats. Hur har det påverkat - eller inte alls?
Per Nilsson åkte också. Det ska Fan vara teaterdirektör och kommunikationschef, så mycket förstår jag. Svenska kyrkan noterar. Men vem var det som så kränkande sa att stockholmare är smartare än lantisar? Haffo kränkte Strandhäll, Anna Kinberg Batra är en fortgående kränkning av dem på landet. Inte av mig, dock. Jag är född i Stockholm just. Är hon?
Vilken är då den kulturella skillnaden mellan Haffo och en annan utlandsfödd högerman som komminister Ivan Nenseter, Älghult?
När vi på 1960-talet ställde frågor ex auditorio till högermannen Mårten Werner (plats: Församlingshemmet i Växjö) om kyrka-stat-frågan, var komminister Nenseter så förbannad att han sparkade mig i ryggen när jag satte mig. Han var född i Norge. Ni förstår själva. Norrmän är aldrig att leka med. De är nästan lika aggressiva som danskar. Till yttermera visso hade Nenseter ett förflutet i Missionsförbundet. Sådana existenser är sannerligen inte bara blida och fridsamma. Under ytan väntar aggressionerna på sitt tillfälle. Hur det än är, kan vi väl, oavsett politiska böjelser, enas om att vad moderaterna än är, så moderata är de inte. Bortsett från Nils-Fredrik Aurelius, Johan Barkevall, Cecilia Brinck, Per Dahl och Hans Wallmark förstås. Men bara de? Nja, Sven Esplund, Margareta Nisser-Larsson, Helena Nordvall och Gunnar Sibbmark också. Men sedan är det nog slut på moderata moderater.
Skulle vi inte kunna enas om att göra som Sven Stolpe menade att kyrkoherden Ingemar Simonsson skulle hanteras: be bönder att med tjuga i handen bära ut somliga på dasslock. Dr Stolpe litade på bondeupprorets kraft, förstår vi. Det finns fortfarande en del folk som nog skulle ha nytta av en sådan process. Ingemar inte, menade han. Han blev upprörd. Han var intressant också då. Frid över hans minne.
Kamrat, gå med i det kyrkliga ledet.
Vi börjar med Facebook och Folkkampanjen för adventsljusstakens rätta tändande.
Jag har redan upptäckt handhavandefel med adventsljustakarna och det har fler gjort. Nu gäller det att inte bara p-mobilisera utan köra a-mobb meddetsamma. Allmän mobilisering. Präster får från predikstolen undervisa, en uppmärksam allmoge måste påpeka och i personalrummen ska striden föras liksom i hemmen. Pojkar och flickor i ålder 8-12 är modiga kämpar. Jag litar på unga män också utan att utlova 40 jungfrur efter advent. De är motiverade i sig själva.
Nu ska det bli rätt med ljusstakarna, kosta vad det kosta vill.
Glade äre vi, äre alltid väl till mods, fast vi våge gods och ära, liv och allt!
Så behåller vi vårt goda humör när vi läser att antalet utträdda kan bli över 100 000 i år. Under hela 1950-talet lämnade 30 000. Den som tror på utvecklingsläran, förstår. Den som tror att statskyrkosystemet är det som garanterar Kristi Kyrka, förstår också. Även jag fattar. Fast på annat sätt.
Kyrkan centralt tänker mycket över detta, säger Erika Brundin i Dagen. Frågan är hur man jobbar för at möta människor och stärka relationerna. "Det gäller att visa vad kyrkan gör och arbeta för att bygga ett så starkt förtroende som möjligt. Det sker varje dag i alla våra möten."
Centralt?
Nu hänger jag nog inte riktigt med, men jag är bara en pensionerad komminister från norra Öland så det kan man fatta att jag inte fattar, om ni fattar hur jag menar. Men vad händer om folk fattar vad Svenska kyrkan är i sin praxis till skillnad från vad hon är efter sin bekännelse och vad händer om folk fattar hur somliga i decennier beljugits och förnedrats - vill man verkligen ekonomiskt stödja deras projekt?
"Länge lever trumpifieringen i Svenska kyrkan. Nu kommer allt över er och era barn." Är det den bibliskt orienterade som i dystra eller förhoppningsfulla tider tänker och skanderar så?
Kamrat, gå med i vårt led innan det blir för sent!
Och jag, som ser ett antal utträdda, kan om dessa säga: Problemet var inte deras svaga relation till Svenska kyrkan, Erika! En del av dem var med Frasse på Malmö Arena.
Jag undrar om gårdagens vin hetsar upp mig fortfarande?
Jag tärde ett vin från Alsace, Bestheim Pinot Gris 2015, och tänkte på Antjes välgörare Werner Jeanrond. Dessförinnan prövade jag och drack jag med andakt, för så sa den vänliga damen på Systembolaget att vi skulle göra eftersom det är Giertz Vinhus som importerar, Grand Nuit Reserve (199:- för en box - och den räcker för två en fredagskväll, tänker jag om man börjar med en falska Bestheim). Jag gillar de occitanska vinerna även om detta inte var jättemärkvärdigt. Pröva själv, era lata drullar! Jag tror dock inte att det är vinets fel att jag blir upprörd. Det är verklighetens fel.
I övrigt noteras att RBS 15 är tillbaka. Nu kan det skjutas svensk sjömålsrobot över Östersjön. Som det så klokt är sagt: För en kustartiellerist går solen aldrig ner! Det är sant. Jag har själv hört det av en som har berättat det.
fredag 18 november 2016
Till populismens försvar!
Hur det går till i politiken avslöjades i går med en inblick i den moderata världen. Tobé fick springa mellan tv-sändningarna. Statsministern passade på att vara passande upprörd över vad som sas hos moderaterna och hans parti såg till att sprida klippet från det som var ett test inför en inspelning. Alla skulle få veta. Tacka S för det.
Blev vi upprörda?
För egen del vet jag inte.
Har vi inte hört interiörer från partikanslier som rätteligen borde betyda att vi betackar oss för den sortens politiker. Jag vill kunna ha förtroende för den som ska ha fritt tillträde till min plånbok. Är vi inte värda bättre förtroendevalda än de politiker vi ser, de som rör sig i de interiörer vi anar där egocentrismen, toppstyrningen och kadaverdisciplinen blir alltmer utbredd? Knapptryckarkompani, alltså. Och utsortering av dem som tänker friare och därmed utgör hot. De potentiella hoten får leva i en kylskåpstillvaro.
Detta sagt utan något särskilt om att kommunikationsavdelningar både här och där tycks hamna i problem de själva skapat.
Populismen är från början ett vänsterprojekt, påpekade min vän Jan i somras när vi talade om högerpopulisten Trump. Så vad är det för fel på populismen? Och vad är det för fel med en populistisk folkkyrka? Det finns en del att tänka över. Vem har bestämt att populism är något fult?
I Torsdagsdepressionen visade Jonas Lindberg, som skrev ledaren, att det fanns en del han inte tänkt igenom från grunden. Han föll för det här med att politiker ska ha fingertoppskänsla, dvs leverera. Men politiker ska väl ihop med folket, där drivkraften finns, formulera politiken, de krav som gäller för dagen och de visioner som ska gälla långsiktigt? Annars blir politik något som ska krängas, som margarin - och reklamen gestaltas därefter.
Är det, som Jonas menar, svårt att visa vägen framåt om man inte är fingertoppskänslig?
Fråga Putin. Han är inte fingertoppskänslig så mycket som fingerfärdig. Han har också fått en god statlig utbildning i den konsten, han liksom alla andra som kunde berika sig när Sovjetunionen gick i graven.
Naturligtvis finns det en klyfta.
Kapitalismens högsta stadium är imperialismen också om den kallas globalisering. Det är en avgörande skillnad mellan det världsvida draget i Kyrkans liv och globalisering, tro mig. Denna politik gör skillnad på människor, driver horder av människor till det som kallas storstäder (Stockholm är inte en av dem också om inflyttningen är stor....!), centraliserar, men kommer också att proletarisera delar av medelklassen och för allt deta krävs en annan kultur och andra värderingar. Detta organiseras också. Uppifrån. Man behöver inte vara marxist för att få kläm på detta.
Det ljugs i detta syfte rätt friskt också. Ord får ändrad betydelse, kodorden kan användas, men inte de andra. Nya ord kommer till. Jag har en lista över nyspråket i USA, den är underhållande på sitt sätt. Men n-ordet belyser också det svenska dilemmat fast n-ordet aldrig kunnat användas för att förfölja n***** i Sverige utan mest för att beskriva vad Pippi Långstrumps pappa är och vad ett enkelt framställt bakverk (som inte bakas) heter.
Det som kallas mångkultur kännetecknas inte av mångfald och ett antal grundläggande värderingar vi haft ifrågasätts, yttrandefriheten bland dem. Folk vet allt detta, bråkar inte, men gillar det inte heller. Folk vet att det finns ett "vi här uppe" och ett "dom där nere". Jag talar nu inte om stockholmare som tar tåget ner till Malmö.
Poängen i ledaren är att "det demokratiska systemet behöver starka oberoende röster med en långsiktig ideologisk kompassriktning". Det kan man tycka. Det sas av fler tänkare i efterkrigstidens BRD, Västtyskland. I Sverige menar nu Torsdagsdepressionens ledarskribent att "som det ser ut just nu är det inte klart att våra politiska partier har den styrkan på egen hand."
Detta är ett rysligt påhopp.
Men hav tröst:
"Kyrkan har med sin storlek och sin snart tvåtusenåriga kritiska reflektion över dessa grundläggande värden alla förutsättningar att vara en sådan röst."
Läs den meningen högt ett par gånger.
Här har storleken betydelse. Men kan det verkligen vara så? I Urkyrkan sågs kraften ligga i evangeliet, inte i numerären. Sa Jesus någonsin att när ni blir många kan ni vara en stark och oberoende röst?
2000 år av kritisk reflektion - och igen inte något om det evangelium som ges och ska förvaltas. Kraften ligger i reflektionen under 2000 år. Inte under Gamla testamentets tid, alltså? Men kan vi få några repliker från den kritiska reflektionen, några som har bäring på oss? Var har den framförts? I predikningar? Vid teologiska fakulteter? I öknen? I de kyrkliga koncilierna?
Är inte den enkla sanningen en helt annan? Tron har inkarnerats i människor och människor blir sådana röster - i byn, på krogen, vid marknaden, i familjen, i släkten, bland grannar och vänner, inför kungamakten och i de politiska partierna.
Hur mycket av den rösten hördes i ståndsriksdagen? Ibland när prästeståndet och bondeståndet höll ihop. Men helt behagligt var det inte när kyrka och stat enkelt kunde identifieras.
Så vad med den oberoende rösten?
Och vad med oberoende - om Kyrkan ska ha något att säga är det väl för att henne röst är beroende. Av evangeliet.
Jag är inte särskilt lättskrämd men hästar borde kunna skrämmas i sken av ett resonemang av det slag som förs i Torsdagsdepressionen.
Kyrkan behövs som motkraft till populismen - på vems sida och mot vad, noga taget?
Kan en folkkyrka vara något annat än populistisk och hur går det i så fall till?
Risken är att de goda kristna uppfattar sin egen fina position som det folk ska bibringas i tanke på att detta är den upplysta och behövliga motkraften mot populismen och då ska populism rätteligen utläsas som "där där idioterna".
Det är mot dem Kyrkan behövs som motkraft.
Jag säger som barnbarnen: Fatta, morfar! Men jag lägger till: Ni andra också.
Vad vill jag då?
Mitt program är det gamla vanliga: En levande, folklig Kyrka.
Blev vi upprörda?
För egen del vet jag inte.
Har vi inte hört interiörer från partikanslier som rätteligen borde betyda att vi betackar oss för den sortens politiker. Jag vill kunna ha förtroende för den som ska ha fritt tillträde till min plånbok. Är vi inte värda bättre förtroendevalda än de politiker vi ser, de som rör sig i de interiörer vi anar där egocentrismen, toppstyrningen och kadaverdisciplinen blir alltmer utbredd? Knapptryckarkompani, alltså. Och utsortering av dem som tänker friare och därmed utgör hot. De potentiella hoten får leva i en kylskåpstillvaro.
Detta sagt utan något särskilt om att kommunikationsavdelningar både här och där tycks hamna i problem de själva skapat.
Populismen är från början ett vänsterprojekt, påpekade min vän Jan i somras när vi talade om högerpopulisten Trump. Så vad är det för fel på populismen? Och vad är det för fel med en populistisk folkkyrka? Det finns en del att tänka över. Vem har bestämt att populism är något fult?
I Torsdagsdepressionen visade Jonas Lindberg, som skrev ledaren, att det fanns en del han inte tänkt igenom från grunden. Han föll för det här med att politiker ska ha fingertoppskänsla, dvs leverera. Men politiker ska väl ihop med folket, där drivkraften finns, formulera politiken, de krav som gäller för dagen och de visioner som ska gälla långsiktigt? Annars blir politik något som ska krängas, som margarin - och reklamen gestaltas därefter.
Är det, som Jonas menar, svårt att visa vägen framåt om man inte är fingertoppskänslig?
Fråga Putin. Han är inte fingertoppskänslig så mycket som fingerfärdig. Han har också fått en god statlig utbildning i den konsten, han liksom alla andra som kunde berika sig när Sovjetunionen gick i graven.
Naturligtvis finns det en klyfta.
Kapitalismens högsta stadium är imperialismen också om den kallas globalisering. Det är en avgörande skillnad mellan det världsvida draget i Kyrkans liv och globalisering, tro mig. Denna politik gör skillnad på människor, driver horder av människor till det som kallas storstäder (Stockholm är inte en av dem också om inflyttningen är stor....!), centraliserar, men kommer också att proletarisera delar av medelklassen och för allt deta krävs en annan kultur och andra värderingar. Detta organiseras också. Uppifrån. Man behöver inte vara marxist för att få kläm på detta.
Det ljugs i detta syfte rätt friskt också. Ord får ändrad betydelse, kodorden kan användas, men inte de andra. Nya ord kommer till. Jag har en lista över nyspråket i USA, den är underhållande på sitt sätt. Men n-ordet belyser också det svenska dilemmat fast n-ordet aldrig kunnat användas för att förfölja n***** i Sverige utan mest för att beskriva vad Pippi Långstrumps pappa är och vad ett enkelt framställt bakverk (som inte bakas) heter.
Det som kallas mångkultur kännetecknas inte av mångfald och ett antal grundläggande värderingar vi haft ifrågasätts, yttrandefriheten bland dem. Folk vet allt detta, bråkar inte, men gillar det inte heller. Folk vet att det finns ett "vi här uppe" och ett "dom där nere". Jag talar nu inte om stockholmare som tar tåget ner till Malmö.
Poängen i ledaren är att "det demokratiska systemet behöver starka oberoende röster med en långsiktig ideologisk kompassriktning". Det kan man tycka. Det sas av fler tänkare i efterkrigstidens BRD, Västtyskland. I Sverige menar nu Torsdagsdepressionens ledarskribent att "som det ser ut just nu är det inte klart att våra politiska partier har den styrkan på egen hand."
Detta är ett rysligt påhopp.
Men hav tröst:
"Kyrkan har med sin storlek och sin snart tvåtusenåriga kritiska reflektion över dessa grundläggande värden alla förutsättningar att vara en sådan röst."
Läs den meningen högt ett par gånger.
Här har storleken betydelse. Men kan det verkligen vara så? I Urkyrkan sågs kraften ligga i evangeliet, inte i numerären. Sa Jesus någonsin att när ni blir många kan ni vara en stark och oberoende röst?
2000 år av kritisk reflektion - och igen inte något om det evangelium som ges och ska förvaltas. Kraften ligger i reflektionen under 2000 år. Inte under Gamla testamentets tid, alltså? Men kan vi få några repliker från den kritiska reflektionen, några som har bäring på oss? Var har den framförts? I predikningar? Vid teologiska fakulteter? I öknen? I de kyrkliga koncilierna?
Är inte den enkla sanningen en helt annan? Tron har inkarnerats i människor och människor blir sådana röster - i byn, på krogen, vid marknaden, i familjen, i släkten, bland grannar och vänner, inför kungamakten och i de politiska partierna.
Hur mycket av den rösten hördes i ståndsriksdagen? Ibland när prästeståndet och bondeståndet höll ihop. Men helt behagligt var det inte när kyrka och stat enkelt kunde identifieras.
Så vad med den oberoende rösten?
Och vad med oberoende - om Kyrkan ska ha något att säga är det väl för att henne röst är beroende. Av evangeliet.
Jag är inte särskilt lättskrämd men hästar borde kunna skrämmas i sken av ett resonemang av det slag som förs i Torsdagsdepressionen.
Kyrkan behövs som motkraft till populismen - på vems sida och mot vad, noga taget?
Kan en folkkyrka vara något annat än populistisk och hur går det i så fall till?
Risken är att de goda kristna uppfattar sin egen fina position som det folk ska bibringas i tanke på att detta är den upplysta och behövliga motkraften mot populismen och då ska populism rätteligen utläsas som "där där idioterna".
Det är mot dem Kyrkan behövs som motkraft.
Jag säger som barnbarnen: Fatta, morfar! Men jag lägger till: Ni andra också.
Vad vill jag då?
Mitt program är det gamla vanliga: En levande, folklig Kyrka.
torsdag 17 november 2016
Edwalls pendel
"Men det är pendelns uppgift att svänga. Annars är det ingen pendel."
Prosten Pehr Edwall skrattade åt sitt konstaterande, en replik till någon som sagt att "pendeln svänger". Så visst svänger pendeln.
Johan Sundéens bok om 68-vänstern ska komma i januari. Den ska läsas med intresse. Till vänsterns banérförare hör Per Frostin. I den lundensiska politiska vänstern var han väl inte direkt känd. Men som "vänster" gick det för somliga att skaffa sig utrymme i Svenska kyrkan. Martin Lind hör till dem. Och bakom alla stod KG Hammar. Jag ber om ursäkt om jag tycker pendeln svänger och slår dem i huvudet utan att den vänster, som skolade sig, riktigt tycks träffas. Det finns något "1968" som är annat än politiskt frasmakeri.
Nu svänger kanske pendeln så att trumpsegern blir ett höger-68?
Inte omöjligt av ett enda skäl. Pendeln svänger. Då får de kristna se upp igen så att det konservativa projektet inte blir identifierat med Guds rikes projekt. Ideologisk vaksamhet. Sverigedemokraterna kör sitt konservativa projekt i kyrkovalet, tror jag. Låt inte lura er! SD är ett politiskt parti i Svenska kyrkan liksom S och C. En annan agenda och hopp om plats i kyrkostyrelsen - men det är lika för de politiska partierna och för den delen för de partier, som tror att de kristna ska organiseras utifrån politiska preferenser för att ta ansvar i Svenska kyrkan. Pendeln svänger. Se till så att ni inte får den i huvudet.
Pendeln svänger också så, att ignorantian brer ut sig. Så förspills det intellektuella arvet i Svenska kyrkan.
Detta måste bero på svagheter i förkunnelsen.
Om Svenska kyrkan inte är kristen är den heretisk av något slag. Gnostisk har nämnts och det kan ha fog för sig också om gnosticismen är en flerbottnad företeelse. Varningarna för ett annat evangelium än det om Jesus Kristus är biblisk och Frälsaren själv varnar för falska profeter och lejda herdar.
Hade Thomas Andersson levat och kommenterat, R I P, hade han nämnt aposteln Johannes, som varnar för de många bedragarna som gått ut i världen (skulle Svenska kyrkan utgöra en fredad zon?) och talat om Diotrefes. 2 Joh och 3 Joh.
Martin Luther bedriver en kamp mot falska lärare och herdar som leder vilse - vad skulle annars reformationen handla om?
Det är självklart att alla kyrkor löper risken att ockuperas. Säga vad man vill om Själafienden, han är gammal men inte lat. Särskilt i en reformatorisk kyrka borde den insikten leva.
Jag läste något som påstods vara den svenskkyrkliga definitionen av något som kallades "det allmänna prästadömet".
"Ej kunnat och ej heller velat foga sig i gängse manér utan använt sin egen förmåga efter eget huvud. Det vore gott om fler gjorde så."
Det finns de som tror sig stå över allt och alla, men haka inte upp er på det, inte heller på att det inte finns något som är "det allmänna prästadömet" - präster åt vem i så fall? Det heter "de troendes allmänna prästadöme" och det är en sakbeskrivning av en livshållning.
Tanken att ett allmänt prästadöme via ett politiskt parti, hon som beskrev saken är partipolitiskt vald ledamot av kyrkomötet, inte fogar sig utan använder sin egen förmåga efter eget huvud är en hållning långt ifrån förvaltandet av den tro som en gång för alla uppenbarats och hanteras i en gemenskap, just de troendes.
Pendeln har svängt långt bort från ett kyrkokristet medvetande.
Som sagt, det är pendels uppgift. Vår uppgift är att inte svänga med.
Nu har jag fördolt, närmast outgrundligt, beskrivit två hållningar.
Den ena att en kyrka alltid är kristen om det sägs något som låter kristligt - men det gör all villolära! - och den andra den privatreligiösa som glider in mot att bli dekoration till civilreligionen.
De två hållningarna företräds av två partipolitiker i kyrkomötet - en tidigare och en nu.
Ingen kritik av dem. De tänker så här. Det är möjligt att väljarna vet hur de tänker och gillar det. I så fall handlar det om ett fientligt övertagande av Svenska kyrkan. Det finns väl inget skäl att inte göra motstånd då, eller vad säger de romerska katolikerna? Är inte just staden Rom platsen där de kristna, med livet som insats, stod för sin tro och sin Kyrkas ordningar så pass att dessa kristna är våra medkristna, inte bara de romerskas....
Inget ont om romerska katoliker.
En gång svängde pendeln och Mussolini grep makten. Som ni minns gjorde han i hemlighet upp med Tyskland om gemensam aktion i det spanska inbördeskriget och en del annat, det som blev axelmakterna. Detta firades den 2 november 1936 i Milano, där katedralen dekorerats med röd sammet och girlanger. Den stora inskriptionen som hängde på katedralen lästes: "Jesus, århundradenas Konung, förunnar långa år av triumf åt Italien och dess Duce, på det att världens civilisation må draga till sig evigt ljus från det kristna Rom."
Aj, då! Dit hade pendeln svängt.
Ibland är det verkligen tur att pendeln svänger, det måste alltid konstateras.
Annars hade vi varit fascister och nazister hela bunten.
Hela? Några undantag hade det funnits. Det finns det alltid. Inte säkert så många. Men de finns.
Slutligast läser jag om POSK-arens hållning i en bloggkommentar:
"kandidaterna vet ju från början vad som är möjligt - och omöjligt - när det gäller inställningen till kvinnor som präster? Jag förstår alltså inte slutsatsen."
Pendeln har svängt. Det som förr var viktigt, nämligen att ingen drog sig undan, blev sedan ett problem för att till sist bli ett fenomen, som skulle hanteras genom eliminering.
POSK-aren förstår inte att om personen X inser att präst kan han inte längre bli fast han i det gamla paradigmet varit mer än välkommen, så uppstår i tidens längd en vakans för det fall inte havliga kandidater anmäler sig. I Växjö stift finns vakanser. De kan bara förklaras på ett sätt, även om en POSK-are inte förstår den saken.
Slog pendeln i skallen nu så att resonemanget klarnade?
Prosten Pehr Edwall skrattade åt sitt konstaterande, en replik till någon som sagt att "pendeln svänger". Så visst svänger pendeln.
Johan Sundéens bok om 68-vänstern ska komma i januari. Den ska läsas med intresse. Till vänsterns banérförare hör Per Frostin. I den lundensiska politiska vänstern var han väl inte direkt känd. Men som "vänster" gick det för somliga att skaffa sig utrymme i Svenska kyrkan. Martin Lind hör till dem. Och bakom alla stod KG Hammar. Jag ber om ursäkt om jag tycker pendeln svänger och slår dem i huvudet utan att den vänster, som skolade sig, riktigt tycks träffas. Det finns något "1968" som är annat än politiskt frasmakeri.
Nu svänger kanske pendeln så att trumpsegern blir ett höger-68?
Inte omöjligt av ett enda skäl. Pendeln svänger. Då får de kristna se upp igen så att det konservativa projektet inte blir identifierat med Guds rikes projekt. Ideologisk vaksamhet. Sverigedemokraterna kör sitt konservativa projekt i kyrkovalet, tror jag. Låt inte lura er! SD är ett politiskt parti i Svenska kyrkan liksom S och C. En annan agenda och hopp om plats i kyrkostyrelsen - men det är lika för de politiska partierna och för den delen för de partier, som tror att de kristna ska organiseras utifrån politiska preferenser för att ta ansvar i Svenska kyrkan. Pendeln svänger. Se till så att ni inte får den i huvudet.
Pendeln svänger också så, att ignorantian brer ut sig. Så förspills det intellektuella arvet i Svenska kyrkan.
Detta måste bero på svagheter i förkunnelsen.
Om Svenska kyrkan inte är kristen är den heretisk av något slag. Gnostisk har nämnts och det kan ha fog för sig också om gnosticismen är en flerbottnad företeelse. Varningarna för ett annat evangelium än det om Jesus Kristus är biblisk och Frälsaren själv varnar för falska profeter och lejda herdar.
Hade Thomas Andersson levat och kommenterat, R I P, hade han nämnt aposteln Johannes, som varnar för de många bedragarna som gått ut i världen (skulle Svenska kyrkan utgöra en fredad zon?) och talat om Diotrefes. 2 Joh och 3 Joh.
Martin Luther bedriver en kamp mot falska lärare och herdar som leder vilse - vad skulle annars reformationen handla om?
Det är självklart att alla kyrkor löper risken att ockuperas. Säga vad man vill om Själafienden, han är gammal men inte lat. Särskilt i en reformatorisk kyrka borde den insikten leva.
Jag läste något som påstods vara den svenskkyrkliga definitionen av något som kallades "det allmänna prästadömet".
"Ej kunnat och ej heller velat foga sig i gängse manér utan använt sin egen förmåga efter eget huvud. Det vore gott om fler gjorde så."
Det finns de som tror sig stå över allt och alla, men haka inte upp er på det, inte heller på att det inte finns något som är "det allmänna prästadömet" - präster åt vem i så fall? Det heter "de troendes allmänna prästadöme" och det är en sakbeskrivning av en livshållning.
Tanken att ett allmänt prästadöme via ett politiskt parti, hon som beskrev saken är partipolitiskt vald ledamot av kyrkomötet, inte fogar sig utan använder sin egen förmåga efter eget huvud är en hållning långt ifrån förvaltandet av den tro som en gång för alla uppenbarats och hanteras i en gemenskap, just de troendes.
Pendeln har svängt långt bort från ett kyrkokristet medvetande.
Som sagt, det är pendels uppgift. Vår uppgift är att inte svänga med.
Nu har jag fördolt, närmast outgrundligt, beskrivit två hållningar.
Den ena att en kyrka alltid är kristen om det sägs något som låter kristligt - men det gör all villolära! - och den andra den privatreligiösa som glider in mot att bli dekoration till civilreligionen.
De två hållningarna företräds av två partipolitiker i kyrkomötet - en tidigare och en nu.
Ingen kritik av dem. De tänker så här. Det är möjligt att väljarna vet hur de tänker och gillar det. I så fall handlar det om ett fientligt övertagande av Svenska kyrkan. Det finns väl inget skäl att inte göra motstånd då, eller vad säger de romerska katolikerna? Är inte just staden Rom platsen där de kristna, med livet som insats, stod för sin tro och sin Kyrkas ordningar så pass att dessa kristna är våra medkristna, inte bara de romerskas....
Inget ont om romerska katoliker.
En gång svängde pendeln och Mussolini grep makten. Som ni minns gjorde han i hemlighet upp med Tyskland om gemensam aktion i det spanska inbördeskriget och en del annat, det som blev axelmakterna. Detta firades den 2 november 1936 i Milano, där katedralen dekorerats med röd sammet och girlanger. Den stora inskriptionen som hängde på katedralen lästes: "Jesus, århundradenas Konung, förunnar långa år av triumf åt Italien och dess Duce, på det att världens civilisation må draga till sig evigt ljus från det kristna Rom."
Aj, då! Dit hade pendeln svängt.
Ibland är det verkligen tur att pendeln svänger, det måste alltid konstateras.
Annars hade vi varit fascister och nazister hela bunten.
Hela? Några undantag hade det funnits. Det finns det alltid. Inte säkert så många. Men de finns.
Slutligast läser jag om POSK-arens hållning i en bloggkommentar:
"kandidaterna vet ju från början vad som är möjligt - och omöjligt - när det gäller inställningen till kvinnor som präster? Jag förstår alltså inte slutsatsen."
Pendeln har svängt. Det som förr var viktigt, nämligen att ingen drog sig undan, blev sedan ett problem för att till sist bli ett fenomen, som skulle hanteras genom eliminering.
POSK-aren förstår inte att om personen X inser att präst kan han inte längre bli fast han i det gamla paradigmet varit mer än välkommen, så uppstår i tidens längd en vakans för det fall inte havliga kandidater anmäler sig. I Växjö stift finns vakanser. De kan bara förklaras på ett sätt, även om en POSK-are inte förstår den saken.
Slog pendeln i skallen nu så att resonemanget klarnade?
onsdag 16 november 2016
Jag hade fel
Det kom den 18 oktober ett besked om att Stefan Bergmark avslutar sin tjänst med ordinarie uppsägningstid om sex månader. Hur kunde jag missa det? Därför att jag inte kunde skriva ut meddelandet. Jag kastade ett öga i ingressen och såg beskedet att vi efterlever det interna regelverket väl, för det hade revisionsbyrån meddelat. Bra så. Men för Bergmark blev situationen ohållbar. Jag skulle förstås kunna undra över vad det är vi ser. Två höga chefer får lämna. För ett antal år sedan var det generalsekreteraren. Vad med kommunikationschefen? Jag vet inte. Det beror inte på att jag missat en aktuell information som inleds med orden om att det är som det meddelats tidigare - allt väl - med nya besked på tre rader mot slutet av texten. Så ska dysterheter i god byråkratisk ordning meddelas, det fattar jag. Men jag vill ha dystra besked så att de kan skrivas ut på papper och på ett sådant sätt att ärendet, själva nyheten, det uppseendeväckande, omedelbart framgår.
Fel hade jag alltså.
Styrelsen hade den 18 oktober fått besked om saken.
Hur kom jag på detta?
Jag kollade om jag fått några nya intressanta mejl från Kyrkans Hus och bestämde mig sedan för att radera en del gammalt. Så såg jag.
Fel hade jag alltså.
Styrelsen hade den 18 oktober fått besked om saken.
Hur kom jag på detta?
Jag kollade om jag fått några nya intressanta mejl från Kyrkans Hus och bestämde mig sedan för att radera en del gammalt. Så såg jag.
Nils Rubin
Nils Rubin var min folkskollärare i åk 5 och 6. Han hade ett förflutet som journalist och drillade oss i demokratifrågorna. Vi talar år 1959 och 1960, efter pensionsomröstningen 1958 och före val 1960.
Magister Rubin var mån om vår samhällsorientering och drev mycket bestämt att demokrati förutsätter kunskap och förmåga att värdera agitation, dvs genomskåda slagord.
Till demokratins fundament hörde då för tiden folkrörelser av olika slag och folkrörelserna rann in i politiska partier. Den som inte varför fin för folkrörelsearbete i en förening kunde anförtros med ansvar.
Demokratin var representativ. Den som valdes, bedömdes vara så klok att han eller hon självständigt kunde representera sina väljare. De litade till den klokskap de valt. De visste ju också vem de valt. Visst överseende kunde man också ha eftersom de valda sällan var briljanta. Men de var representativa.
Ni märker att jag beskriver att annat politiskt system. Det var på väg bort redan då. Den saken stod klar när tidningarna rapporterade om ynglingar som skulle prya som riksdagsmän. Politiken blev ett yrke. Visserligen kan politiker stoltsera med andra titlar än de politiska - metallarbetare, svarvare, fastighetsskötare och allt vad det kan vara. Men fastighetsskötaren som anställdes skulle inte, som tanterna fått för sig, rensa rabatter eller allmänt snygga upp i bostadsområdet. Fastighetsskötaren skulle vara ledig för det mesta och planerades bli kommunalråd. Folk begrep, talade om saken sinsemellan och skrattade. De hade i vart fall genomskådat bluffen.
När politik blir ett yrke blir samhället ett annat än det Nils Rubin undervisade om, det samhälle där det ställdes krav på medborgarna för deltagande i samhällslivet. Kunskapskrav. Demokratin förutsätter kunniga medborgare och debatt. Alternativet är ett "vi här uppe" och "dom där nere". Det blir ett samhälle med behov av kommunikatörer, för att dessa ska meddela allmogen vad som gäller. I den typen av samhälle intervjuar journalister journalister och så får alla klart för sig hur det är. Ibland debatterar journalisterna med varandra också - under ledning av en journalist...
Det förutsägbara är själva idén. Det blir som på flyget. Flygvärdinnan drar den vanliga tiraden om säkerheten om bord, som vi ska rikta vår uppmärksamhet mot några minuter . Ingen lyssnar. Men detta att det sägs som vanligt skapar lugn och trygghet. Det är som vanligt fast vi ska upp 10 000 meter i luften. En gång flög jag i cockpit från Aberdeen till Kastrup med min avhållne vän kapten Magnus Åkervik. Med självövervinnelse avstod jag från att ta mikrofonen och säga till passagerarna: "Hallå, hallå. Det är en präst som talar, men det finns absolut ingen anledning till oro."
Ett demokratiskt samhälle är inte förutsägbart utifrån en agenda uppifrån. I det demokratiska samhället bedrivs reportageverksamhet i stället för dagsjournalistik. Någon läser på, funderar, samtalar, skriver ner små noteringar och rapporterar, bär tillbaka till medborgarna vad som kunnat förstås. Medborgarna fortsätter samtalet och håller sig kanske med ett par tidningar för daglig läsning samt hanterar informationsflödet på sociala medier kritiskt. Desinformation kan nämligen vara på färde. Vad är sant och vems sanningar förmodas vi okritiskt anamma? Vem piruetterar i media och vem gör det handfasta arbetet? Vilka programledare förekommer ymnigt i radio eller tv, så ofta att de bör misstänkas för att främst vilja visa upp sig? Vem rapporterar om det kyrkliga och säger "lutheransk" och visar därmed en bristande kompetens? I det demokratiska samhället finns det också fora för fortsatt samtal, alltså folkrörelser, studiecirklar, gemensam medvetenhet och konstruktiva diskussioner, dvs sådana där folk är oense utan att bli ovänner.
Till denna demokratin hör också de som visar mig sådant jag egentligen inte skulle vilja veta, men får besked om. Som när Aftonbladet berättar det kyrkostyrelsen inte fått besked om: ännu en SKUT-chef ska bort. Då undrar jag om allt är bra nu - eller är det en SKUT-kultur att rensa i? Jag undrar, men undrar varför jag undrar. Jag har inte på många år gett en enda krona i kollekt till SKUT. Jag ogillar SKUT-kulturen och vet ju något om dribblandet och fiffleriet också på biskop Koskenkorvas tid vid makten. Men var diskuteras den SKUT-eländet? Vid kyrkkaffet på söndag?
Folkskollärare Nils Rubin hade nog menat, att demokrati visar sig i att många pratar om det som är angelägenheter i deras organisation, kyrka, land eller värld och varnat för ett tillstånd när samtalet bara rör oväsentligheter. Han hade möjligtvis, med en liten sarkasm eller ironisk dragning, noterat att det efter kriget kom böcker om demokrati (Alf Ross, Varför demokrati? kom i Danmark 1946 och i Sverige år 1948, Herbert Tingsten skrev Demokratiens problem 1960, t ex) och undrat när sådana böcker senast skrevs och lästes i Sverige. Han kanske till och med hade frågat varför det blivit så. Beror det på alla kokböcker som ska produceras och alla böcker som publiceras om hur vi ska satsa på oss själva och karriärplanera som Alice Bah Kunke - samt träna och sköta vår hälsa?
Nils Rubin hade i vår tid haft en del att undra över. Hade han sagt att det verkar som om medborgaren blivit konsument?
Magister Rubin var mån om vår samhällsorientering och drev mycket bestämt att demokrati förutsätter kunskap och förmåga att värdera agitation, dvs genomskåda slagord.
Till demokratins fundament hörde då för tiden folkrörelser av olika slag och folkrörelserna rann in i politiska partier. Den som inte varför fin för folkrörelsearbete i en förening kunde anförtros med ansvar.
Demokratin var representativ. Den som valdes, bedömdes vara så klok att han eller hon självständigt kunde representera sina väljare. De litade till den klokskap de valt. De visste ju också vem de valt. Visst överseende kunde man också ha eftersom de valda sällan var briljanta. Men de var representativa.
Ni märker att jag beskriver att annat politiskt system. Det var på väg bort redan då. Den saken stod klar när tidningarna rapporterade om ynglingar som skulle prya som riksdagsmän. Politiken blev ett yrke. Visserligen kan politiker stoltsera med andra titlar än de politiska - metallarbetare, svarvare, fastighetsskötare och allt vad det kan vara. Men fastighetsskötaren som anställdes skulle inte, som tanterna fått för sig, rensa rabatter eller allmänt snygga upp i bostadsområdet. Fastighetsskötaren skulle vara ledig för det mesta och planerades bli kommunalråd. Folk begrep, talade om saken sinsemellan och skrattade. De hade i vart fall genomskådat bluffen.
När politik blir ett yrke blir samhället ett annat än det Nils Rubin undervisade om, det samhälle där det ställdes krav på medborgarna för deltagande i samhällslivet. Kunskapskrav. Demokratin förutsätter kunniga medborgare och debatt. Alternativet är ett "vi här uppe" och "dom där nere". Det blir ett samhälle med behov av kommunikatörer, för att dessa ska meddela allmogen vad som gäller. I den typen av samhälle intervjuar journalister journalister och så får alla klart för sig hur det är. Ibland debatterar journalisterna med varandra också - under ledning av en journalist...
Det förutsägbara är själva idén. Det blir som på flyget. Flygvärdinnan drar den vanliga tiraden om säkerheten om bord, som vi ska rikta vår uppmärksamhet mot några minuter . Ingen lyssnar. Men detta att det sägs som vanligt skapar lugn och trygghet. Det är som vanligt fast vi ska upp 10 000 meter i luften. En gång flög jag i cockpit från Aberdeen till Kastrup med min avhållne vän kapten Magnus Åkervik. Med självövervinnelse avstod jag från att ta mikrofonen och säga till passagerarna: "Hallå, hallå. Det är en präst som talar, men det finns absolut ingen anledning till oro."
Ett demokratiskt samhälle är inte förutsägbart utifrån en agenda uppifrån. I det demokratiska samhället bedrivs reportageverksamhet i stället för dagsjournalistik. Någon läser på, funderar, samtalar, skriver ner små noteringar och rapporterar, bär tillbaka till medborgarna vad som kunnat förstås. Medborgarna fortsätter samtalet och håller sig kanske med ett par tidningar för daglig läsning samt hanterar informationsflödet på sociala medier kritiskt. Desinformation kan nämligen vara på färde. Vad är sant och vems sanningar förmodas vi okritiskt anamma? Vem piruetterar i media och vem gör det handfasta arbetet? Vilka programledare förekommer ymnigt i radio eller tv, så ofta att de bör misstänkas för att främst vilja visa upp sig? Vem rapporterar om det kyrkliga och säger "lutheransk" och visar därmed en bristande kompetens? I det demokratiska samhället finns det också fora för fortsatt samtal, alltså folkrörelser, studiecirklar, gemensam medvetenhet och konstruktiva diskussioner, dvs sådana där folk är oense utan att bli ovänner.
Till denna demokratin hör också de som visar mig sådant jag egentligen inte skulle vilja veta, men får besked om. Som när Aftonbladet berättar det kyrkostyrelsen inte fått besked om: ännu en SKUT-chef ska bort. Då undrar jag om allt är bra nu - eller är det en SKUT-kultur att rensa i? Jag undrar, men undrar varför jag undrar. Jag har inte på många år gett en enda krona i kollekt till SKUT. Jag ogillar SKUT-kulturen och vet ju något om dribblandet och fiffleriet också på biskop Koskenkorvas tid vid makten. Men var diskuteras den SKUT-eländet? Vid kyrkkaffet på söndag?
Folkskollärare Nils Rubin hade nog menat, att demokrati visar sig i att många pratar om det som är angelägenheter i deras organisation, kyrka, land eller värld och varnat för ett tillstånd när samtalet bara rör oväsentligheter. Han hade möjligtvis, med en liten sarkasm eller ironisk dragning, noterat att det efter kriget kom böcker om demokrati (Alf Ross, Varför demokrati? kom i Danmark 1946 och i Sverige år 1948, Herbert Tingsten skrev Demokratiens problem 1960, t ex) och undrat när sådana böcker senast skrevs och lästes i Sverige. Han kanske till och med hade frågat varför det blivit så. Beror det på alla kokböcker som ska produceras och alla böcker som publiceras om hur vi ska satsa på oss själva och karriärplanera som Alice Bah Kunke - samt träna och sköta vår hälsa?
Nils Rubin hade i vår tid haft en del att undra över. Hade han sagt att det verkar som om medborgaren blivit konsument?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)