tisdag 7 november 2017

Allvar i salighetssaken

Dietrich Bonhoeffers tal om den billiga nåden har antagligen illustrerats den gångna helgen. Kaffe i församlingshemmet för frusna gravsmyckare. Bra. Vänlighet och värme är sällan fel. Och visst är det vackert med ljusen på kyrkogården. Carl Henrik Martling fick ihop det rätt, när han myntade begreppet: "Alla döda är inte helgon och alla helgon är inte döda." Men hur talade pastorn om detta? Nämndes Jesus?

En präst är inte bara ordproducent utan Guds Ords tjänare. Vad säger Guds Ord om allvaret när vi besinnar att livet varar 70 eller 80 år och uppfattar hur fort allt rinner förbi och att vi efterhand får alltfler släktingar och kamrater på kyrkogården? "Om jag skulle dö" sa någon som inte riktigt fattat att detta i normalfallet inte är fallet. Dö ska vi. Om inte Kristus kommit tillbaka och kallar oss till den stora domen. Allvar i salighetssaken alltså. Jesus kallade mig, men hur är det med mitt svagsinta lärjungeliv? Tiden är en nådatid, men har jag tid med nåden eller blir jag så upptagen av allt annat? Alla dessa dagar - det var nåden som gick förbi? Och kan prästen i förkunnelsen egentligen mana till kyrkogång och fromhetsliv utan att därmed uppfattas tala i egen sak och försöka skaffa sig marknadsdelar i konkurrens med allt det andra. Golf och "Så mycket bättre" lika.

Om pastorn slirar när det kommer till "the hard stuff", finns det då en församling som fungerar som korektiv, dvs visar att det här med efterföljelse är på riktigt och får konsekvenser? Eller försvann de sista resterna av allvarlig kyrkofromhet för en halv generation sedan? Finns det kvar någon som ställer frågan om man får be för de döda? Det gjordes i gammalkyrkligheten och genom att svara "nej" på den frågan, markerades att valet sker i livstiden. Omvändelse efter döden var inte att tänka på. Då var det för sent. Jag håller mig till den stora traditionen, den där man efter Frälsarens egna ord får be om allt. Men det där med allvaret och maningen att ta tiden tillvara är inte så dumt. Det finns en billig nåd som lurar oss. Nåden är dyrare än så. Den ger oss livet men kostar livet.

För Bonhoeffer var det viktigt att markera skillnaden mellan borgerlig religion och efterföljelse. MTD-religion eller kyrkokristendom, som innebär efterföljelse, säger vi nu. Men i Bonhoeffers Tyskland fanns det plats för en slags anständighetens religion som kallades och betraktades som kristendom. Till sist blev det en "kristendom" utan efterföljelse, kristendom på hörhåll då och då. Men kyrkokristendom på allvar är just gemenskap, människor som församlas för att vara Guds familj på platsen och kommer till gudstjänsten för att hämta vad de behöver för sin mänsklighets skull. När församlingen, den gudstjänstfirande, finns, kan andra människor komma på vad tron handlar om för folk drar folk och trängsel ger trivsel.

Församlingen är ett korrektiv för prästen och tvärtom.
Finns inte församlingen som korrektiv blir prästen en estradör, som bättre eller sämre steppar fram och kör sitt. Bli inte arga. Vad ska prästen göra om det inte finns en fårahjord att i egentlig mening vara herde för? Då återstår bara att underhålla getterna. Och det är vi rätt bra på.

Finns församlingen som korrektiv kan prästen inte köra en enmansshow utan får leva i den dialog som fortgår. Så var det med de då unga högkyrkliga prästerna på 1940-talet i södra Småland. I mälardalsstiften fanns detta kyrkfolk inte kvar och detta faktum förklarar skillnaden mellan sydsvensk och mellansvensk högkyrklighet.

Församlingen, kyrkfolket, kunde känna igen det gamla goda budskapet och i första hand stå ut med att prästen klädde sig i något annat än svart kappa. I andra hand lärde sig församlingen förstå att prästen inte var ute efter yta utan för att gestalta det som fanns på djupet. Så uppstod den symbios mellan dogmatisk klarhet och katolskt kyrkoliv som f Gunnar så tydligt angett i boken Kyrklig förnyelse. Den finns att beställa från Gaudete förlag i Helsingborg. Klassikerstudiet får inte försummas. Och gudstjänstkonsumenterna fåt inte lämnas i fred i ett fördumningens stadium. Kyrkan är i sin tid kallad att vara en intellektuell motrörelse och varje kyrkokristen en läsare. Förkovran uti teologien hör dessutom till pastors tjänsteåliggande.

I det som kallas mångkultur (men som i grunden är bekänd och praktiserad nhilism, den som gav oss nazismen) krävs bekännelsemedvetenhet. Det är grundfrågorna om vem Jesus är, vad han vill oss och vad han i största allmänhet inte vill i denna onödiga samtid. Då är det på allvar. Större allvar än vi förstår, tror jag. Har tron någon varit något annat än en fråga om liv eller död? Hur märktes det den gångna helgen?





24 kommentarer:

  1. Analys av predikan
    Många av oss som varit med ett tag fick ofta förr höra följande ord i bönen efter predikan: "..med sitt ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss."
    Hur väl stämmer dessa ord med dagens förkunnelse?
    1. Tröstar? ja tröst förmedlas ofta, ibland välgrundad men ofta utan koppling till försoningsverket.
    2. Lär? Sämre, sällan ordentligt försök ens.
    3. Förmanar? Mycket ovanligt, och sker det så handlar det ofta om moraliserande aktivism. NT´s förmaningar har en annan klass.
    4. Varnar? Ytterst ovanligt.
    Om man tillämpar dessa 4 kriterier på Jesu undervisning och innehållet i de apostoliska breven så ser man att här finns de med hela tiden. Orsakerna till att de försvunnit i nutida förkunnelse torde i huvudsak bero på förkunnarens andliga blindhet och/eller rädsla för att reta åhörarna. Här behövs en skärpning i mycket breda lager av svensk kristenhet!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för ännu ett exempel på hur Svky lämnat kristenheten!
      Antony

      Radera
  2. Men glöm inte den ensamt, djupt troende mor Agda och hennes dagliga gemenskap med Gud!

    -Kyrkokristendom på allvar är människor som församlats, som kommer till gudstjänsten för att hämta vad de behöver för sin mänsklighets skull, betonar bloggaren, i vars inlägg olika krav på Guds folk syns.

    Då bör han också besinna den djupt troende 90-åriga Agda, som dagligen i sitt hel har, och känner gemenskap med Gud, som läser sin bibel men som kanske sällan går till kyrkan, särskilt om den är belägen ett stycke bort från hennes hem.
    Med detta skall sägas, att bloggaren - och vi alla - måste visa respekt för människor som ensamma, eller med få jordiska medvandrare vid sin sida, lever i trohet mot Herren, och känner hur Han hjälper dem i vardagslivet. Är de inte lika starkt kristna som de som söndagligen deltar i gudstjänsten?

    Jag bara frågar - en enkel fråga, föranledd av åsikter på dessa spalter, som ofta mynnar ut i mer eller mindre obligatoriska krav på kyrkogång.

    Det är inte utan, att jag då får större respekt för mor Agda än för dem, som ställer kraven.
    Ty ingen, säger ingen, skall kunna få mig att ett ögonblick tvivla på att mor Agda är Guds verkliga barn i sin ensamhet hemma!

    Tvivlar bloggaren?


    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. En plaidoyer för att Dike är Guds verkliga barn i sin ensamhet hemma?

      Reinhold

      Radera
    2. Jag har träffat några av mot Agdas själsfränder, och de har då troget funnits i kyrkan varje söndag, långt efter pensionsdagen. Jag kommer att tycka att det är högst förståeligt om BOD också stannar hemma från kyrkan när han fyllt 90 - men än är vi inte där./Paul

      Radera
    3. Från min SvK tid minns jag glatt Margareta 95 som spatserade till kyrkan och delade gemenskapen vid Herrens bord. När jag berömde den i svinrygg formade frisyren svarade hon något förlägen "Äsch, jag satte bara upp håret lite snabbt."

      I somras i Equmenia Rimbo så trakterades orgeln av Ingrid 97, som efter kyrkkaffet tog rullatorn hem.
      Kyrkan är enligt sin etymologiska definition de som samlas till gudstjänst.
      Men etymologi är väl lika ute som Melanchtons bibelsyn inom SvK?

      Radera
    4. I min församling gick en 99-åring fortfarande i högmässan. När krafterna tröt gick prästen hem till henne med sockenbud.

      Radera
  3. Visst är det viktigt med kaffe och vänlighet, såsom bloggaren säger, men ännu viktigare det han framhåller,när han talar om allvaret i salighetsfrågan.
    När jag inför den gångna helgen i tidningen tittade över gudstjänstutbudet, så undrade jag över sammanblandningen av Allhelgonadagen och Alla själars dag.
    Människor hör inte i allmänhet vad kyrkan säger, men vad den gör. Och att då ha minnesgudstjänster på den förstnämnda dagen, kan i värsta fall för dem bekräfta att det är saligt att dö. Och det ville vi ju inte.
    Är de kristnas glädje över uppståndelsens verklighet så pass svag, att allvaret i salighetssaken överväger? Aposteln Paulus säger, att vi ska vara glada i Herren, och han tycker det är så viktigt, att han tillägger, åter säger jag er, gläd er. Eller kanske han upprepar det, därför att det är så svårt för oss?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vid lördagens besök på Skogskyrkogården insåg jag att svenskarna en masse ägnar sig åt gravkult. Uppståndelsetro såg jag ingen. Åminnelse av anförvanter och ljus- och blomoffer desto mer. Vi är alltså en sorts kineser utan antavletempel.

      Reinhold

      Radera
  4. Kravkristna eller kärlekskristna?

    -Ämnet som bloggaren tar upp i dag förtjänar större plats i den kyrkliga/teologiska diskussionen. Inte minst då tonvikten hos honom och hans åsiktsföljeslagare ligger på vad man kan kalla kyrkokrav, dvs absolut regelbunden kyrkogång varje söndag. Den som inte instämmer i detta krav blir på ett obegripligt sätt på förhand reducerad i sin kristna tro. Alltså av - i praktiken - utomstående, vilka ser nämnda matematiska kyrkogång såsom nödvändig för att kvalificera till en plats hos dem, som av de utomstående kallas kyrkfolket.

    När jag ovan exemplifierar vad som kan kallas kärleks- eller troskristen med gamla mor Agda blir som väntat reaktionen inte förstående och tillmötesgående, fast det inte bör vara svårt för gemene man att acceptera den gamla damens djupa tro i hennes funderingar. Samt respektera och acceptera den fullt ut.

    Mor Agda är ju i praktiken lika djupt och ärligt kristen som de söndagliga gudstjänstbesökarna. Kanske också mer än flera av dem.
    Varför skall hon nödvändigtvis delta i gudstjänsten varje söndag för att - av dem som på dessa spalter "värderar" andras kristendom och har tämligen fastlåste åsikter om deras kyrkogång - bli meriterad som övertygat kristen?

    Skall man alltså ställa krav på den 90-åriga damen, som kanske hela sitt liv har haft Honom, världens frälsare, som ledstjärna?

    Det förstår jag inte. Man skulle kunna kalla dem, som vill "examinera" henne och alla andra, vilkas tro uppenbarligen värderas efter deras antal gudstjänstbesök för kravkristna. Mot dem ställer jag de kärlekskristna, vilka i lågmäld ödmjukhet beundrar och fullt ut respekterar mor Agda. Det är de kärlekskristna fjärran att vifta med pekpinnar, uttala sig kritiskt om medmänniskor, vilka inte uppfyller kravställarnas villkor.

    Tydligt visade sig de senare också i kyrkovalsrörelsen, där deras olust över att många kandidater på listorna inte var flitiga kyrkobesökare. Egentligen skulle de inte ha fått rösta, var det underliggande budskapet, fast de kravkristna innerst inne förstod att det var medlemskapet, som styrde rösträtten.

    Förvisso är de fallande besökssiffrorna för gudstjänsterna mycket bekymmersamma. Men jag tror inte ett ögonblick att de kan ändra riktning uppåt med hjälp av pekpinnar, krav, läxor och betygsättning från dem, som på förhand ser sig som de sanna uttolkarna av djup och äkta kristen tro.

    De kärlekskristna kommer, är jag övertygad om, mycket längre genom att vara goda förebilder i full respekt för medmänniskornas ständiga sökande efter något mer än materialismens och kallpratets själsliga torftighet.

    Lägg alltså pekpinnen på hyllan, kravlistan i papperskorgen och låt de stora orden och bombasmerna bli oskrivna!

    -Dömen icke! Känns denna sanning bekant?

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tant Agda är kristen p.g.a. sitt dop, oavsett om hon är avgjord eller omvänd.
      Men kyrklig är hon om frekvent bevistar gudstjänst, vilket det grekiska substantivet ecclesia vittnar om.

      Angående aversioner mot kandidater i kyrkovalet, så var väl den absolut främsta grunden att somliga kandidater satte partiboken som ett viktigare rättesnöre än bibeln? Gudstjänstfrekvensen är i det sammanhanget sekundär om inte oviktig. Inte vill man välja in BOD i kommunfullmäktige i Norrköping om han aldrig är där?

      Radera
  5. De som kallas "kärlekskristna" har alltså inte märkt att en kroppsdel i församlingen är borta. För dem som kallas "kravkristna" är detta ett problem. En förlorad kroppsdel gör ont i hela kroppen. Vi behövs allihop. Det kanske ska kallas krav. Det kan lika väl och kanske bättre kallas
    kärlek. Eller är inte församlingen Kristi kropp längre? Har någon i så fall berättat detta för aposteln?

    SvaraRadera
  6. Attityden, uppträdandet, min vän!

    -Visst gör en förlorad kroppsdel ont, fruktansvärt ont. Men helandet sker inte genom pekpinnar eller fingerpekande. En öm och kärleksfull vård i en ömsesidig vi-anda är mycket bättre. Tonen gör musiken. Attityden därför viktig, uppträdandet inte mindre betydelsefullt. I detta sammanhang tänker jag spontant på Martin Lönnebo, som en gång av en kollega till mig beskrevs som Kristus på jorden.

    Vi har nog alla mycket att lära av denne fromme biskop, som var självskriven som ärkebiskop, om han på grund av familjeskäl inte hade avböjt.

    Annars håller jag helt med Dig, att vi alla behövs - alla då på samma plan. Inga skall springa före och diktera villkor för att vi skall få kallas kristna.

    Vem är jag att skriva mor Agda på näsan, hon som i decennier och utan att vara en flitig gudstjänstbesökare är trygg i sin tro på frälsaren!

    En djupt kristen människa, karakteriserar åtminstone jag mor Agda, som är trygg i sin gemenskap med Gud.

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. Bengt Olof Dike skapar halmgummor!

      Om mor Agda verkligen i decennier levat i gemenskap med sin Frälsare har enda skälet till att hon hållit sig borta från gudstjänsten varit att villolära förkunnats från predikstolen.
      /Per H

      Radera
    2. Per H,

      -Hur kan du vara så bergfast säker på det?

      BENGT OLOF DIKE

      Radera
    3. Av exakt samma orsak som du kan vara så bergfast säker på din ståndpunkt.
      /Per H

      Radera
    4. Och en orsak till: 1 Joh 4:20.
      /Per H

      Radera
  7. "Den som inte äter av detta bröd och dricker av detta vin har inte gemenskap med mig", sa Jesus. Regelbundet nattvardsfirande ÄR en del av det kristna livet. Om det sen ska vara tre ggr/år eller varje dag (som vissa katoliker) kan diskuteras men utan gudstjänst och sakrament dör det inre livet.

    HG

    SvaraRadera
  8. Det är märkligt att se hur Bengt Olof prisar en människa som är kristen i sin ensamhet. Annars månar han ju om organisationen, med val och därmed förtroendevalda och hela baletten. Om idealet är att vara kristen utan gudstjänst och församling, blir ju hela denna apparat utan betydelse. Den skulle kunna läggas ner, och man skulle då spara mer pengar än när Lekmannaskolan lades ner.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du känner mig inte, Göran!

      -Klart att jag månar om varje människa, hennes integritet och tro. Vem har sagt att gudstjänst och församling skall avskaffas? Inte jag i varje fall. Det jag har inskärpt är att matematiskt gudstjänsttvång inte statuerar graden av tro.
      Vad vet Du och jag om våra medsystrars och medbröders innersta tankar och förhållande till Gud?

      BENGT OLOF DIKE

      Radera
    2. YOU KNOW MY NAME, NOT WHO I AM, mystifierar BENGT OLOF.

      Utmaningen för långvariga läsare hos BloggarDag blir väl annars att vi känner BENGT OLOF och hans värld lite för väl vid det här laget?

      För all del. Jag anser att BENGT OLOF bör få ett välförtjänt äreminne genom ett timslångt TV-program, där han får sprida sin erfarenhet och lämna sin insikt till kommande generationer för bedömning. Kanske med programöverskriften: DEN STÅNDAKTIGE REDAKTÖREN.

      Lars-Gunnar

      Radera
    3. Lars-Gunnar,

      -Jag vill kvittera vänligheten att ge mig ett långt TV-program med förslaget att mina kritiker också får ett sådant - för yttrandefrihetens och balansens skull.

      Rubriken kan vara den här:

      -Sista tåget har gått. De orubbliga står kvar på perrongen.'

      BENGT OLOF DIKE

      Radera
  9. Mässplikten är inte absolut, man kan t ex vara sjuk. Men de så kallade kärlekskristna synes då ha mer kärlek till sig själva istället för Gud då man av egen bekvämlighet väljer att göra annat på söndagen.

    Jonas M

    SvaraRadera
  10. Apropå Bonhoeffer så var jan väl inte särskilt förtjust i den kyrka som omformades ("gick före") med den stora majoritetens goda minne?
    Bara som en reflektion HELT utan adressat.

    SvaraRadera