måndag 15 januari 2018

Biskop i teologisk mening

Jag bar in den heliga familjen  och ängeln när det i lördags var tid att avsluta julen. Ängeln satte jag upp 1:a söndagen i Advent, Josef och Maria den 23 december och Jesusbarnet på kvällen den 24 december (lite för tidigt). Jag bar in Josef först, för det var han som tog med sig barnet och dess moder. Ängeln sist. "Utanför tiden", tänkte jag. Man kan meditera en del under det att praktiska sysslor utförs. I dag väntar kuling om inte 23 meter/sek som på västkusten och snö. Underbart!

Jag funderade ett ögonblick när jag bar in Herrens moder på det där med att Maria var jungfru i teologisk mening. Ni förstår att det fortfarande är el-cykeldebaclet som spökar. Jag drömmer nattetid om den sjuväxlade el-cykeln. Sorgearbete är en process som inte ska påskyndas. Då och då befrias jag från de dunkla tankarna och med viss entusiasm prövade jag begreppet "biskop i teologsik betydelse". Jag undrade enkelt: Om Maria ska förstås som jungfru i teologisk betydelse ska väl också biskopar förstås så. Men vad är en biskop i teologisk mening? Det måste väl vara dels något som egentligen inte är (el-cykeln!), och dels något som är en ren konstruktion, dvs påhitt. Men det är svårt att reda ut tankekomplexet.

En biskop i teologisk mening är då egentligen ingenting, men någon måste trots allt vara det. En biskop i denna mening skiljer sig från apostlar och apostlars efterföljare för dessa var väl ändå på riktigt? När de avrättades för sin bekännelse var detta inte i teologisk eller metaforisk mening utan högst handfast. Biologiskt och materiellt. Kropp, kors, svärd, eld – you name it! Behöver man särskilt mycket bry sig om någon som är biskop i teologisk mening? Jag blir tveksam.

Jag tror att denna tveksamhet på en del goda grunder är inbyggd i det reformatoriska. Missbruk av biskopsämbetet, ett missbruk känt också i den romersk-katolska kyrkan, får sådana följder. Det underliga är dock att den välmotiverade tveksamheten döljs av grandezzan vid biskopsvigningar i Svenska kyrkan. Ibland vandrar en romersk-katolsk biskop med i vigningsprocessionen för att liksom understryka att denna vigning är på riktigt. Då blir de andra i processionen glada. Minns biskop Fjärsteds artikel i Gotlands Allehanda den 19 oktober 1993 som ett tecken på detta.

Biskop i teologisk mening som en konstruktion? Själva tillverkandet av en biskop har väl inrymt en del olika moment, men bön och handpåläggning tycks vara det avgörande och i detta avgörande ögonblick visas ett apostoliskt samband. Är det så viktigt att visa? Ja. Antingen för att det verkligen finns en succession i lära och person eller för att det inte finns en sådan.
I det första fallet för att förstärka de fromma insikterna om Kyrkan som är sänd i världen på apostoliskt sätt och enkelt kan identifieras som autentisk tiderna igenom.
I det andra fallet för att framställa något som ska se ut som autencitet. Det krävs vishet för att kunna skilja de två åt, för de ser likadana ut men är det inte.

Jag antar att den grundläggande skillnaden är mellan dem som ska uppfattas vara biskopar i teologisk mening och dem som är det i Kyrkans mening. Det borde bereda problem. Alla är inte biskopar som framträder som sådana. "Säg mig vem som vigt dig, och jag ska säga dig vem du är!" blir hållningen. Och då har Svenska kyrkan problem. Eller är det bara de dissiderande som har problem? Knappast. Antingen är det ett problem på riktigt eller inget problem alls. Det gäller att motivera svaret och det kan bli svettigt för många.

Nu har jag en olycklig förmåga att säga olämpligheter. Problemet är inte att jag talar om galenskaper. Problemet är att jag talar. "Polisiärt ärende", sa Warmland. Jag har inte sett något ännu, men konstaplarna Kling och Klang vara vara i närheten förr än jag anar. Kanske ska då mitt svar till missionsförbundaren Eric Widell i Falköping, frid över hans minne, anföras mot mig?

Widell skrev mig år 1993 en liten hälsning med innebörden att eftersom kvinnan var en så syndfull varelse att hon inte kunde stå i predikstolen, vi kv*nn*pr*stm*tst*nd*r* inte heller skulle "vidröra henne sexuellt".  Jag svarade att argumenten i sak är allmänt tillgängliga och hänvisade vänligt till ett par skrifter jag själv medverkat i. Sedan la jag lika omtänksamt till: "I detta perspektiv tycks dina gubbsjuka funderingar alldeles överspelade. Den sorts problem du redovisar kan emellertid hanteras. Rådfråga din distriktsläkare."

Har jag nämnt att jag är läkarson? Eric Widell tackade för tipset, när han återsände mitt brev. Men han vände sig också till biskopen. Den nyheten kunde en häpen allmoge inhämta i Kalmar Läns Tidning 5-11 november 1993. Widell , som var styrman (det visste jag inte) var kränkt på missionsförbundiskt vis: "Jag har varit på sjön i 40 år men än inte besökt något horschapp. Jag och min äkta maka har två barn och dessa är födda i vårt över 40-åriga äktenskap. Och de samlag jag haft är endast med min äkta maka." Widell krävde en ursäkt. Den fick han inte. Han skulle gå vidare, sa han. Det blev inget av det, men gamla anklagelser kan bli som nya. Själv var mitt samvete rent, ser jag i Kalmar Läns Tidning: "Svaret bör ha gett honom en adrenalinchock som förlänger hans liv med åtminstone ett halvt år och det bör gubben vara tacksam för."

Rubriken över artikeln är lika minnesvärd: "Sandahl 'anmäld' till biskopen Kallade kvinnoprästvänlig, gubbsjuk." Kan det bli ett polisiärt ärende också av detta? Vad säger Nils Warmland?

Ja, var detta humor i teologisk mening? Jag menar, ens för 25 år sedan?

Nu är glada julen slut, slut, slut men jag ville förse somliga av er med lite glädje. Ni andra får väl bli passligt och kristligt uppbragta. Alla får fundera över vad en biskop är. Vet biskoparna det själva när allt kommer till allt och de skulle ställas inför frågan?


34 kommentarer:

  1. Allt går igen - även elcykeln!

    -Återigen läser vi i bloggen om det som var en gång, dvs om det som författaren var med om och som han finner skäl att offentligt ventilera. Tänk om han hade varit lika intressetrad av att berätta om allt annat, skall vi säga plumpar i det (kyrkliga) protokollet eller andra plumpar, som dock ingen människa av kött och blod torde vara helt fri ifrån. Men det mest intressanta får vi säkert inte läsa; det får idoga journalister gräva fram. Mycket kan hämtas från den fataburen: Dag Sandahls i den långa kyrkodebattens centrum! Sandahl som, i motsats till de flesta andra i Svenska kyrkan, ser sig själv som den utmärkte biskop han inte blev!

    Är jag stygg nu? Ja, ropar förstås hans doakör i korus! Då förväxlar dess medlemmar ordet "stygg" med "sanningsenlig". Visst kan sanningen förefalla stygg för många men är och förblir likväl sanning.
    Och den skall ju, som den lärde docenten väl vet, göra oss fria.

    Tänk om sanningen om den demokratiska folkkyrkan då äntligen kunde göra alla dess kritiker på denna spalt fria och lyckliga, glädjande sig åt denna kyrkas stabilt rotade rötter i landets och folkets mylla och dess alla katedraler med sina öppna och välkomnande portar!
    Den som lever få se!

    I varje bloggtext under ett stort antal dagar har bloggaren skrivit om tidningen Dagens fiktiva el-cykel. Vissa dagar har denna cykel nämnts oftare än någon av alla landets biskopar, till vilka bloggaren annars tycks ha ett gott öga. Märk väl att jag skriver gott öga och inte ont sådant. Jag vill ju inte chikanera bloggaren. Det gör ju andra fuller väl ändå!

    Men visst tycker även jag ibland att bloggaren med sitt ständiga omnämnande av elcykeln själv nu är ute och cyklar.

    Kanske andra håller med mig om detta. Dock säkert inte alla, som brukar osäkra sina datorer, när jag påtalar kyrkliga och demokratiska sanningar på bloggen eller i all vänlighet påminner läsarna om att Svenska kyrkan omfattar drygt 60 procent av Sveriges befolkning.

    Det gäller ju för somliga att alltid säga emot, kritisera, raljera och dissidera det som Bengt Olof Dike har skrivit!

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, herr Dike är inte stygg. Herr Dike är i stället mer förvirrad än vanligt. Det borde oroa. Inte minst herr Sandahl som gjort sig så beroende av sin tydliggörande galapetter. /John

      Radera
  2. Nej, nej och åter nej. En biskop är en tjänstetitel på den ranghögste tjänstemannen inom ett stift inom SvK.
    En biskop i Kyrkan är en som försvarar tron som givits och skulle aldrig förminska trosbekännelsen med begrepp som "i teologisk mening".
    Ignatios av Antiokia, Polykarpos eller Maximos bekännaren skulle aldrig uttryckt sig så, för att nu nämna några välkända martyrer.

    SvaraRadera
  3. Tittar man på biskoparna inom EKD ( Evangelische Kirche Deutschlands) så kan de väl räknas som biskoparna i teologisk mening? De är mig veterligen inte vigd och har inget anspråk att ingå i den apostoliska successionen?
    /Hannes

    SvaraRadera
  4. Inte kan jag komma ihåg vad jag skrev i GA 19.10 03. Får alludera till S: t Paulus som skrev till dem som underkände hans ämbete, att han i varje fall var apostel för de församlingar han grundat, i detta fall dem jag vigt till presbyterer och diakoner.

    SvaraRadera
  5. Den reformatoriska röran kring kyrkans ämbeten ställer fortfarande till det.
    Prästen är inte en predikant utan en med-herde: ansvaret för Evangeliet är biskopens, och han delegerar. Tex till präster-eller i lekmannapredikanter(Som i Grekland idag) Biskopen är inte en pastor pastorum ("prästinpektör") utan pastor utan kyrkans herde och samlingsperson. Där han är, ska kyrkan samlas. Se hel Ignatios av Antiokia. Kyrkan samlas givetvis till Eukaristi. (BOD: Eukaristi= Nattvard). Vad annars? Prästerna och diakonerna bistår biskopen i vårdet av lokalkyrkan (biskopsdömet, eparkin, "stiftet") och har specifierade ansvarsområden inom dennna. Diakonerna ser, som biskopens sändebud, till att kärleken utövas inom och utom kyrkan
    Hela Guds folk har ansvar för kyrkans tro. Begreppet "läroämbete" är en missvisande intellektualisering av det pastorala totalansvar som åligger kyrkan som helhet. (Jer. 31:31 ff) Givetvis har de vigda ett särskilt ansvar, eftersom de ska hålla ihop kyrkan i apostlarnas tro, men ansvaret vilar ändå på varje kristen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Inom den evangeliska delen av kristenheten har en olycklig översättning fått beklagliga konsekvenser. I Augsburgska bekännelsens originaltext (som är latin) talas om 'ministerium Verbi', 'Ordets ämbete'. Det har i många översättningar blivit 'predikoämbetet'. Men 'Ordet' betecknar naturligtvis inte 'Bibelordet', utan 'Ordet som blev kött/människa'. Enligt Augustana är prästen alltså mer än predikant.

      Augustana talar f.ö. om ämbetet utan att skilja på biskopar och präster. Det beror väl på att man i Tyskland 1530 ännu hade hopp om att kunna bevara biskopsämbetet (vilket ju blev möjligt i Sverige). Därför har vi i den evangeliska bekännelsen ingen beskrivning av skillnaden/sambandet mellan biskop och präst. Den kritik som i Augustana riktas mot biskoparna, gäller främst att de har skaffat sig världslig makt.

      Radera
    2. Samma världsliga makt som det korrupta statskyrko-prästeriet hängav sig åt och lät folket gå kvar i fattigdom? Dvs Förtryckets "ämbete"? /John

      Radera
  6. Varför kunde inte Dag blivit biskop? Det hade blivit lite ordning och reda.

    SvaraRadera
  7. BOD,

    Dch sanningsenlig? Faktaförvrängare i politrukisk anda är snarare det jag ser och som journalist oförmögen tydligen att både läsa innantill och vad andra försöker förklara för dig och framförallt diskutera i hopp om lösning och dp kanske nödvändiga reformer.

    Försvinner alltid vett och sans i samband med att man ägnar sig åt att agera politrukiskt. Kan det bero på att det är som att blanda olja och vattenoch i bästa fall få en emulsion som varken duger som smörjmedel eller att rengöra med?

    //HH

    SvaraRadera
    Svar
    1. HH: Herr Dike har aldrig arbetat som journalist. Det är en myt han spridit om sig själv under åren. Herr Dike har i stället arbetat med att utan krav på egen bedömningsförmåga klistra in högerns propagandabyrås utskick på "ledarsidorna" i borgarpressen. För ett sådant politrukjobb behövs ingen "vett och sans". Lägger man till livets gång och det mänskliga åldrandets ofrånkomliga tributer förstår man fenomenet D lite bättre. Kanske även herr Sandahl? /John

      Radera
  8. "Vigningar" inom sv"k" är aldrig på riktigt. Vigningens sakrament avskaffades vid "reformationen" och har inte återinförts. /John

    SvaraRadera
    Svar
    1. Om man slutar att benämna vigning ett sakrament, har man då avskaffat realiteten? Kan man göra det så enkelt?

      Radera
    2. Johns uppfattning om vigningar är hans egen privata. Man behöver inte ta någon större notis av den. SRK

      Radera
    3. Rimligen var det väl meningen att borttagandet av vigningens sakrament och fyra andra hade en klar och tydlig innebörd och mening. Till skillnad mot dagens "protestantiska" vindflöjleri. /John

      Radera
    4. John ska läsa på först och förstå hur begreppet "sakarament" hanterades av reformationen. Det är inte som John tror.

      Radera
    5. Fem av sju sakrament avskaffades. Så är det herr Liljeström. /John

      Radera
    6. Varför har då flera ”protestantiska” teologer sju sakrament t. ex. f Gunnar Rosendal? SRK

      Radera
    7. Varför är jag motvilligt fascinerad av människor som med självklarhet menar sig kunna säga: ”Så är det” ?

      Radera
    8. SRK: Därför att redan Gunnar Rosendal visade att Svky är en protestantisk kongregationalistisk sekt där "prästerna" gör som de vill. GR kunde väl hitta på så många "sakrament" han ville [fira] men bara ett var giltigt, dopets sakrament som alla döpta kristna kan utföra.
      Antony

      Radera
    9. Antony! Var finns då den sanna Kyrkan och de rätta Sakramenten? Inte påvekyrkan, det är helt omöjligt om man ser till dess historia och hur de har hanterat lärofrågor. Ortodoxa kyrkan möjligen. Svaret kan finnas i följande ord: Kyrkan är de heligas gemenskap där Guds Ord rent och klart förkunnas och läres och där de heliga Sakramenten förvaltas på det sätt som Kristud har instiftat och befallt. SRK

      Radera

  9. Jag kommenterade den referens till texten - Killarna - , som uppgavs på Bloggardags sida ...- Villoläran i Västerås och den välsignade vintern i - , den 5 januari,..., som var en skakande text av Lilly Sofia Jönsson...

    Vill tillägga ett Ps till min kommentar där, (om en feminism och dess brister och negativa konsekvenser som den ismen skapat i dagens västvärld?), följande:


    (Ps.

    Kanske vore det dags att göra som i Indien när det kommer till familjebildningar...?..

    Att äktenskap s.k. arrangeras av familjerna, där de tilltänkta unga paren blir presenterade för varandra som tänkbara äktenskapspartner, och samtidigt själva ändå får säga ja eller nej till den presenterade kontrahenten?...

    OM ett samhälle alltså önskar sig stabila familjesituationer för det uppväxande släktet, så är kanske detta system ändå inte bland de sämsta alternativen?...

    Familjer som känner varandra och som godkänner varandra har nog betydligt större chanser att kunna skapa just mer stabila och långvariga familjesituationer...

    Det skulle ju kunna vara ett botemedel mot den höga andelen skiljsmässor inom i stort sett en hel västvärld?.. Och inte minst då i Sverige...

    OM det skulle vara vad som önskades alltså...(dvs., stabila familjesituationer för det uppväxande släktet...)...

    Men, men, kanske man verkligen önskar sig söndrade familjer, söndrade människor, söndrade samhällen, söndrade föreningar, söndrade partier, söndrade kyrkor, samt därmed ökande oförmågor inom de europeiska samhällena att kunna, så att säga, hålla samman?...

    Vem vet...

    Ds.)

    JB

    SvaraRadera
    Svar
    1. Önskan att knäcka ägg för att göra omelett har varit stor under några århundraden. Därav hatet mot bl a traditioner, institutioner, kyrka och familj, skräp som ansetts stå i vägen för Utvecklingen. Så visst är söndringen avsiktlig. Ytterst stammar söndringen från den Store Söndraren, Oordningens och Kaos' tillskyndare. Idag sprider sig söndringen främst genom postmodernism/politisk korrekthet.

      PP

      Radera



    2. Kan så vara att en söndrare, en oordnings- och en kaos´-framskapare och tillskyndare, kan förklaras som varande en yttersta bakomliggande påverkanorsak, men, men....

      Man kan dock även se när olika ismer, eller även läror, vill användas som verktyg och som propagandaverktyg, när viljor att erövra makt, viljor att plundra, viljor att besegra, att ödelägga, att mörda, att döda, samt viljor att kunna betvinga och underkuva, vilket är viljor som är djupt liggande drivkrafter inom människonaturen, blir tillvägagångsmetoder som vill användas för att kunna uppnå sådan jordisk, eller sådan världslig, makt och inflytande...

      Sådan psykologi som då ligger djupt i människans natur, vilket inte minst alla krig, alla bataljer, alla stridigheter, alla tvister, alla bråk och alla konflikter, små som stora, vittnar om...

      Alltså en ständig och evig krigföring om makt och om kontroll, som har förts genom hela den mänskliga historien, mellan olika folkstammar och folk, samt mellan olika ideologier, läror, ismer och religioner.......

      Alla olika läror, religioner, ismer och ideologier, blir då användbara som propagandaverktyg vid tvister, vid krig och vid strider, och också då vid lärorstrider och bataljer av alla de slag...
      ...

      När en inkvisitionsdomstol menade sig vilja kontrollera - rättrogenhet - , och när man skapade masshysteriska tillstånd bland befolkningar och s.k. häxjakter, samt vid regelrätta krig, så krävdes framför allt en förklarande propaganda, som då innehöll målande beskrivningar av att - det onda - , eller - de onda - , behövde bekämpas på något sätt....

      ...

      Man behöver kanske lära sig att försöka förstå de djupt liggande psykologiska sidor som finns inom människonaturen, (vilket förmodligen var en kunskap som just var välkänd hos både forna tiders profeter, deras vise män, deras berättare, deras lagstiftare och deras chamaner, liksom det till vissa delar är känt hos moderna tiders forskare på det område hos människan som kallas för - människans psyke - ...), samt också förstå hur dessa sidor hos människan kan manipuleras, samt användas i direkta krigsframkallande syften....
      forts.
      JB

      Radera
    3. forts.
      För att få folkmassor, folkstammar eller hela nationer, att vilja kriga så behövs ett defamerande och ett hatuppviglande språk, alltså ett utpekande av de som anses vara fientliga, de som uppfattas vara - de hotfulla, de onda och de farliga - , samt de dumma, de korkade och de elaka - , alltså de som vill definieras som - fiender - ....

      Fiender, som då alltså helst bör utmålas som så hemska, så fula, så onda, så elaka och så vedervärdiga som det bara är möjligt, så att just krigsviljor kan stärkas inom folkstammen....

      Det kallas för krigspropaganda, eller för uppviglingspropaganda, eller för hatuppvigling.... (som kan liknas (psykologiskt) vid vad hejarklackar till t ex ett fotbollslag vill göra, när de ibland vill försöka - bua ut - ett motståndarlag, och som då därmed tror sig om att kunna öka sitt eget lags chanser att vinna...(!)....)...

      (Kanske kan man också se det hojtande, eller det blåsande i basun, det skrikande och det gormande som pågick, enligt bibeltexten, när israeliterna omringade Jerichos murar, och där de slutligen, på den sjunde dagen, när de då skrikande hade vandrat i sex dagar, ett varv varje dag, och på den sjunde dagen då vandrade sju varv runt Jerichos murar, menades ha fått murarna att - rasa- , (genom sina skrik?)...Vem vet...)


      En defamerande propaganda behövs för att ett - hat - ska kunna växa inom en befolkning, (när och om en befolkning alltså skall drivas fram till en vilja att gå till krig), (eller också då när ett idrottslag skall uppeldas fram till bataljen mot motståndarlaget, och till att vilja utkämpa en tävling om en seger över ett sådant motståndarlag?..Det är kanske i princip samma, eller liknande psykologiska mass-folk-rörelse- fenomen?..)...

      Ett krigande och ett kämpande och ett stridande, som då de flesta (män), ofta är mer än glada åt att bedriva, därför att krigande, eller kämpande, stridande, tävlande, mätande och konkurrerande, ju är en oundviklig del av människans (främst då de krigande och stridande männens), natur....
      ...
      Om man ser på forna tiders häxjakter, samt på de stora inbördeskrigen både i Frankrike och Ryssland..., (eller de s.k. revolutionerna där...), eller om man ser på både det första och det andra världskriget i Europa, så var en hatuppvigling av folkmassor någonting absolut nödvändigt för att kunna driva igenom dessa händelser.....

      Utan en hatpropaganda riktad mot ländernas kungamakter, tsarmakter, kejsarmakter, eller mot häxor eller mot någon förhatlig gruppering av något slag inom en nation, samt utan löften om s.k. befrielse från förtryck och befrielse från hot, eller utan löften om befrielser för fängslade, så har det nog svårligen kunnat genomföras några häxjakter mot oliktänkande, några inbördeskrig, eller några s.k. revolter och revolutioner, med masshysteri, med massmord och med massdöd i sina släptåg, och kanske heller inte några världskrig....

      Världskrigen, som när de väl var igång, bedrev ju närmast en s.k. - vetenskaplig utrensning- av väldigt, väldigt många männniskor, bara genom själva masskrigandet....
      Men man bedrev också då s.k. utrensningar mot alla som ansågs vara dåliga, onda, sjuka och skadliga för samhället på olika sätt, och som definierades som s.k. - störande element - , eller definerades som - potentiella fiender - , vilka då menades skulle behöva elimineras inom nationerna för att då kunna - rena nationerna- , från det onda, eller från de onda, osv. ... eller försvara nationerna mot dem som då troddes, eller menades vara potentiella hot mot nationernas överlevnad....

      Alla dessa masspsykosbeteenden förutsatte och krävde, sedan den s.k. - Upplysningen - , en s.k. - vetenskaplig (psykologisk och intrikat..) hatpropaganda - ...
      JB

      Radera
  10. Den frågan svarade inte Sofia Lilly Jönsson på!

    Signaturen JB åberopar nämnda skribents långa alster "Killarna", som nyligen kort refererades här av bloggaren. Denne var nöjd med vissa delar i texten men teg om andra, vilka inte harmonierade med hans och högkyrklighetens teologiskt orubbliga agenda.

    Nu skall jag berätta för bloggläsarna att SLJ, som hon förkortat kan benämnas, uppenbarligen och av någon för mig okänd anledning vägrar berätta om hon är medlem i Svenska kyrkan.

    Vissa rader i "Killarna" kunde tolkas så, samtidigt som hon tidigare i SvD deklarerat att hon inte var medlem och därför inte fick rösta i kyrkovalet i september.

    Jag skickade några vänliga epostrader till henne och frågade alltså, om hon gått med i kyrkan. Så här lyder hennes svar, något förkortat:

    "...du har säkert hundra medlemmar i din församling som aldrig är i kyrkan, som inte tror på Gud, som inte har någon levande relation alls med kyrkan. Är de med i kyrkan? Vad är det då att vara med i kyrkan"?

    SLJ besvarade alltså min fråga med motfrågor, varför jag ånyo pekade på att hon givetvis visste att jag avsåg medlemskap, därmed rösträtt och genom den rätt att påverka kyrkans styrning.

    -Är hon alltså medlem? Jag konkretiserade frågan till ordet "medlem".

    Vilket blev då hennes svar?
    Jo, tystnadens, alltså inget alls.

    Jag blev faktiskt förvånad över att hon, som skrivit många bra - och även mindre bra - kyrkoartiklar men intressanta musikdito, inte vill berätta om hon är medlem eller inte. Nu kan förstås ett svar på frågan lätt fås fram på annat sätt, men det är en annan sak;
    Sofia borde givetvis rakt upp och ned kungjort om hon tillhör Svenska kyrkan eller inte. Alltså är en av de drygt sex miljoner medlemmarna i folkkyrkan.

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
  11. Det var väl ett bra svar. Så, Bengt Olof, enligt din mening, vad är det att vara med i Kyrkan? När det gäller hur val går till i kyrkolivet och din vägran att förklara kan jag bara förstå din hållning som en dåförtiden stor statsmans: Wenck kommt!

    SvaraRadera
  12. Precis som jag förväntade det: han håller med!

    -Nej, hr bloggare, det var inget bra svar.

    Men det är märkligt likt en kommentar, som Du för inte så länge sedan gav i en liknande fråga. Den som för den korrekta sakdebattens skull vänligt efterfrågar ett eventuellt medlemskap för den citerade och apostroferade - och vänder sig direkt till källan - förväntar sig ett lika korrekt och sanningsenligt svar!

    Fick inte läkarbarnet redan som liten lära sig hövlighetens elementa?

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jodå men vi läste också Karlsson på taket och lärde oss filluleringens ädla konst!

      Radera
    2. Här gäller dock inte filulering!

      Aldrig så skickligt utövande av denna konst innebär dock något automatiskt medlemskap i Svenska kyrkan. Sådant måste ansökas om och bekräftas.

      Sedan är det en helt annan sak att Svenska kyrkan förvisso redan sedan länge har filurer som medlemmar. Sådana som regelmässigt tillämpar den ädla konsten, när de är trängda i sakdebatten.

      BENGT OLOF DIKE

      Radera
    3. Men i BOD:s förgångna idealkyrka blev man medlem genom att födas (såvida inte BÅDA föräldrarna var "icke tillhöriga"). Kanske var de så filurerna kom in?/Paul

      Radera
    4. "Hövlighetens elementa", omfattar det att svara artigt på en fråga utan att svamla ut i irrelevanta motfrågor, påståenden och ukaser?
      Om det nu var sakdebatten som var viktig?

      Radera
  13. Reformatorerna hittade ju på sin egen definition av sakrament och avskaffade därmed bland annat den tredelade vigningens sakrament. Det är också felaktigt och ogrundat att tala om något predikoämbete - förvisso är det också diakonens uppgift att predika.

    Svenska kyrkan säger själv att vigningarna inte är sakramentala och diskvalificerar därmed själv sitt biskopsämbete.

    Jonas M

    SvaraRadera
    Svar
    1. Detta resonemang blir väl ofrånkomligen donatism!
      /Sub versus/

      Radera