Är det oproblematiskt om en kristen håller med ateister och agnostiker om att dödshjälp bör införas? Jag menar, vi säger ju till Gud att "min tid står i dina händer". Det gör väl inte ateister och agnostiker? Vi tänker väl också att Gud ville mig, därför finns jag till. Tänker ateister och agnostiker så? Vi tänker att Gud har en uppgift som passar för mig livet igenom och när jag fullgjort den, får jag dö. Så tänker väl inte ateister och agnostiker?
Flyttar man frågan om dödshjälp från att vara en läkarfråga till att bli en medborgarfråga, ser jag komplikationer. Är jag gammal kan det förstås vara ett samhällsintresse att bli av med mig utan att jag upptar en dyr vårdplats något år eller några månader extra. Och om jag kunde falla under en abortindikation eller alls ingen när jag just kommit till, varför skulle det vara annorlunda när jag är gammal?
Brott mot femte budet är det att tänka "du behövs inte", lärde vi konfirmanderna. Det gällde aktiviteter på skolgården lika väl som bland kompisarna. Vi håller ihop, det var grundhållningen. Kan det vara så, att förslagen om dödshjälp illustrerar hur det är i ett samhälle av vårt slag, ett samhälle där somliga människor inte behövs? Eller illustreras bara rädslan för livet, en rätt naturlig hållning om det är en dödskultur vi lever i. Rädslan för livet gestaltas som en rädsla för smärta och för det svåra. Kanske handlar det också om rädslan att behöva se livets meningslösheter. Eller den grundläggande rädslan att kläs av och föras dit jag inte vill. Det hävdas förresten att vi är mer rädda för döden än någonsin.
Kan det vara så att den praktiserade gudlösheten ger detta resultat? Räddhågan är grundhållning och det finns inte längre något kristet hopp inför döden, inga goda repliker att ta till sig från söndagens gudstjänst, inga erfarenheter av en from person som ska dö och kan tycka att detta ska bli en intressant upplevelse, nämligen att få se det hon trodde. Anders Brogren har på sin hemsida lagt ut sin prästmötesavhandling och där finns beskrivningen från två dödsbäddar. Jag säger inte att den som inte läst måste läsa. Jag säger bara att dessa sidor hör till de märkligaste man kan läsa.
Skulle vi än mer eftertryckligt säga, att sekulariseringen är obarmhärtig mot människor för den har inga livsperspektiv? Borde vi ställa riktigt allvarliga frågor hur det kommer sig att människor är mer rädda för döden än någonsin, om nu professor Ingemar Engström har rätt i det påståendet. (Vi måste dö i en tid som gjort det lätt att leva. Understreckare. SvD 20 mars)
Naturligtvis kan man diskutera vilken skillnad det är mellan läkarassisterad frivillig dödshjälp och detta att en patient ber att få "pallativ seditering" eller slutar att äta och dricka. Men här är väl den egentliga skillnaden mellan dem som bestämt sig för att det inte är någon skillnad och oss som menar att det är en skillnad. Varför har vi inte lärt församlingarna att sjunga sv ps 622 på Erssons melodi? Den som kan sjunga psalmen drar inte ut på döendet men skyndar inte heller på det. När jag känner att det är nog och min kropp vet det, kan jag vara tacksam för att få somna och i sömnen vänta döden.
En kyrkokristen vet att sjunga och sjunga också mot döden!
Alltså är jag emot när Carl Reinhold Bråkenhielm och Tuulikki Koivunen Bylund gör gemensam sak i dödshjälpsfrågan med ateister och agnostiker. Eller är jag emot? Är jag inte närmast för att vi får veta hur de tänker? På punkt efter punkt visar det sig att vi inte bara är oense på en punkt. Tänker jag MTD-religion hör väl dödshjälpen till det terapeutiska och deismens tanke är ju att Gud finns men aldrig lägger sig i förrän vi verkligen behöver det. Då ordnar han allt för oss. Orden sagda till tröst för de ängslade blir till garantier för de tvärsäkra. Här ger oss den augustinska medvetenheten under 400-talet i augustinermunkens erfarenheter från 1500-talet en del att fundera över. Vi är alls inte ense i Svenska kyrkan. Det är då för väl!
Annika Borg förförde mig förresten. Hon skrev i Axess om Agenda 2030 och Svenska kyrkans insatser. Där återges vad Svenska kyrkan tror, tror jag. Jag förfördes och tittade under dryga 3 minuter på bidraget. Jag kände det som ett gott bidrag till lidandet. Ska Antje ställas till ansvar? Eller händer det bara och vi står på de gröna ängarna och betraktar tillvaron idogt idisslande? Som kor men inte Kyrkans kor?
https://www.svenskakyrkan.se/agenda2030
Förresten konstaterade John Nilsson i januari månad år 1939 att reduceringen av kristendomskunskapen fortskridit så långt att denna kunskap "numera uppfyller mycket stora krav ifråga om enkelhet och torftighet". Församlingsbladet nr 4/1939 s 49. Jag har sålunda som ni förstår verkligen kollat Svenska kyrkans agendafilm.
Nu stundar Palmsöndag och Stilla veckan. Bloggardag förfaller till fromhetsövningar. Det blir, Deo volente, nya blogginlägg i syfta att skapa uppståndelse som en effekt av Uppståndelsen när Bloggardag eftertryckligt firat den. Men det dröjer till Påskdagens morgon är det tänkt. Då ska som en påskhälsning avslöjas när boken En annan Kyrka releasas.
lördag 24 mars 2018
fredag 23 mars 2018
I Sherwoodskogen
Min vän G rapporterade att Harriet Sherwood samlat uppgifterna i en artikel i The Guardian. Harriet ser inte bara skogen utan också träden i Sherwood. Hon kan luta sig emot Stephen Bullivant, religionssociolog och teolog i London. Bilden är entydig och de stöddiga romerska katolikerna, de som inhöstar alla framgångar och bortser från alla katastrofer i det egna kyrkosystemet, borde få ytterligare problem att hålla ifrån sig. Beskedet är glasklart: Christianity as default is gone. Den kristna tron är i Europa inte norm, bärande värdering eller det som ska följas längre.
Varför? I åldrarna 16 till 29 år säger sig 91% i Tjeckien inte ha någon religion. Det är högst siffra i Europa. Därefter kommer Estland, Sverige och Nederländerna. Siffran för Sverige är 75%. 3 av 4.
I Storbritannien identifierar sig 7% i dessa åldrar som anglikaner, dvs till statskyrkan, det stabila systemet. 6% identifierar sig som muslimer. Professor Bullivant säger att religionen är moribund, ligger för döden. Kristendomen går inte längre från släkte till släkte. Det var just detta en lärare sa mig: "I de klasser jag undervisar ser jag att ni inte har några med er." Sådant är roligt för en präst att höra. En majoritet av dessa gymnasieelever är förstås döpta. Men en folkkyrka definieras av att den är familjekyrka och släktens kyrka, själva den andliga hemorten. Det är kört.
Fler siffror från Sverige: 45% i åldersspannet 16-29 år går aldrig i kyrkan och 70% ber aldrig. Den gamla paradgrenen "kyrkliga bortförklaringar" utövades formdomdags så, att folk trots allt bad. Procentsiffrorna visar läget i den svenska folkkyrkan. Vi ligger i samma härad som länder där en ateistisk stat gjort sitt bästa. Hur ska det förstås? På något annat sätt än som en väl genomförd kampanj att göra sig den kristna tron kvitt? Ska den tanken kopplas helt fri från ingenjörerna bakom samhällsbygget och skolreformerna? Stellan Arvidson t ex. Finns det inte en del frågor att ställa, som till sist styr in på hur Svenska kyrkan hanterar saken?
Nu ska det till undervisningsprogram och vi har nio år på oss att ordna saken, heter det i analyserna från Antjeborg. Det är faktiskt alls inte otro att förmoda att detta kommer att misslyckas. Ju mer Svenska kyrkan lägger sig platt för att inte utmana, desto färre unga kommer att lägga märke till Kyrkan. Iförd samma kulörer som bakgrunden och utan att röra sig går det inte att upptäcka vad denna folkkyrka har att komma med. Och den träder fram som hade den inget att komma med mer än MTD-religion. Den religionen förlöser ingen ungdomlig entusiasm. Den hanteras också i mötet med ungdomar på en teologiskt rätt elementär nivå, som ni vet. Präster undviker oftast ungdomsarbete på kvällstid och läger på liggunderlag.
En sak är att kristendomsundervisningen försvann. Vi talar 1960-tal men ska lika gärna tala 1919 års läroplan, den som gjorde kristendomen etisk. Professorn Oloph Bexell har påpekat att denna kristendomstyp är statlig, den svenska statens preferens av religionstyp. Hämtas på kyrkligdokumenation.nu och är måsteläsning för den som vill fortbilda sig.
Lika viktigt är nog att de gamla folkkyrkobiskoparna var idealister. Manfred Björkquist menade i ett ögonblick av klarsyn att den svenska skolan gav dopundervisning och detta var förutsättningen för barndop. De sista resterna av dopundervisningen i skolans form försvann när jag var konfirmand och det är trots allt ett tag sedan. Svenska kyrkan fortsatte döpa barn, unga präster försökte få till en ansvarig doppastoral (inspirerade av doparbetet i Paris inte minst), de gick hem till familjer, vänslades, döpte, bjöd in till söndagsskola och barntimmar, fick i de flesta fall lägga ner söndagsskolan och satsa på barntimmarna för att i tidens längd se att dagis och förskola betydde att utrymmet för barntimmar också försvann. Själv mödan att få in dopen i församlingens gudstjänst tycks mig inte över tid ha lyckats. Nu är det enskilda dop på lördagen som gäller. Prästen står där och varje familj får sin dopgudstjänst. Kunden bestämmer vart kusken ska köra. Och detta är förstås alls ingen strategi för att förstärka gudstjänstseden. Dopet ges en annan tolkning, blir ett familjeevent. När nu föräldrarna inte gift sig blir det ett bra tillfälle för två släkter att mötas. Det blir med nödvändighet föga av dopundervisning men kanske lite social babysång. I vart fall blir det inte någon undervisning när barnet fyllt 3 år... Konfirmationsfrekvensen, vi talar om något annat. Det finns i Svenska kyrkan inget fungerande kristen fostran-program.
Jag antar att vi hade rätt, vi som skrev kritiska böcker och artiklar på 1970-talet och därefter och förutspådde vad som skulle ske. Det kunde vara skäl att kolla vilka förslag vi gav, de där om att bygga nerifrån och ha en pastoral för en levande församling, och kanske också kolla om det vi skrev till någon del gick att genomföra. Den intensiva jakten på dem som tänkte fel i ämbetsfrågan resulterade också i, willingly nillingly, att analyser och lösningsförsök avfärdades. Det hade kunnat vara radikalt annorlunda i Svenska kyrkan om denna kreativitet tagits till vara och kättarjakterna begränsats. Systemet drev de tappra ut i Sherwoodskogen. Sheriffen i Nottingham (Snottingham egentligen, men det vill borgarna i Nottingham inte påminnas om) fick fritt fortsätta att förtrycka hederligt folk. Say no more!
Saken gäller en kulturkamp i Europa och i Sverige. Det finns mänskligt att döma inga förutsättningar att bedriva den. Saken gäller också en kyrkokamp. Den MTD-religion som utminuteras lockar inte till lärjungaskap.
Kan då andliga glödpunkter utgöra alternativ? Kanske. Kanske inte. När jag tänker på uppdelningen av mänskligheten i "Anywheres" och "Somewheres" blir jag orolig. De första kan sannerligen hamna precis var som helst och tror sig självständigt ha träffat genomtänkta val och inte bara fösts till ställningstaganden och ståndpunkter. Det är ett gigantiskt självbedrägeri att tänka så. Kategorin "Somewheres" är nog det folk som har vett att fira gudstjänst och har förmåga att utifrån detta stora perspektiv betrakta världen. Om de som har denna vetskap blir alltför få, vem kan då hjälpa och hela vid världens sönderfall? (sv ps 57:4)
Över detta och annat ska jag fundera fram till påskdagen. Jag ska förkovra mig i fromhet också. Men grundhållningen när jag läser rapporterna från Sherwoodskogen med omnejd är klar. Det blir för lite uppståndelse när larmrapporterna kommer. De kyrkliga tycks liknöjda. Hur det än är, kunde det ju alltid ha varit värre.
Varför? I åldrarna 16 till 29 år säger sig 91% i Tjeckien inte ha någon religion. Det är högst siffra i Europa. Därefter kommer Estland, Sverige och Nederländerna. Siffran för Sverige är 75%. 3 av 4.
I Storbritannien identifierar sig 7% i dessa åldrar som anglikaner, dvs till statskyrkan, det stabila systemet. 6% identifierar sig som muslimer. Professor Bullivant säger att religionen är moribund, ligger för döden. Kristendomen går inte längre från släkte till släkte. Det var just detta en lärare sa mig: "I de klasser jag undervisar ser jag att ni inte har några med er." Sådant är roligt för en präst att höra. En majoritet av dessa gymnasieelever är förstås döpta. Men en folkkyrka definieras av att den är familjekyrka och släktens kyrka, själva den andliga hemorten. Det är kört.
Fler siffror från Sverige: 45% i åldersspannet 16-29 år går aldrig i kyrkan och 70% ber aldrig. Den gamla paradgrenen "kyrkliga bortförklaringar" utövades formdomdags så, att folk trots allt bad. Procentsiffrorna visar läget i den svenska folkkyrkan. Vi ligger i samma härad som länder där en ateistisk stat gjort sitt bästa. Hur ska det förstås? På något annat sätt än som en väl genomförd kampanj att göra sig den kristna tron kvitt? Ska den tanken kopplas helt fri från ingenjörerna bakom samhällsbygget och skolreformerna? Stellan Arvidson t ex. Finns det inte en del frågor att ställa, som till sist styr in på hur Svenska kyrkan hanterar saken?
Nu ska det till undervisningsprogram och vi har nio år på oss att ordna saken, heter det i analyserna från Antjeborg. Det är faktiskt alls inte otro att förmoda att detta kommer att misslyckas. Ju mer Svenska kyrkan lägger sig platt för att inte utmana, desto färre unga kommer att lägga märke till Kyrkan. Iförd samma kulörer som bakgrunden och utan att röra sig går det inte att upptäcka vad denna folkkyrka har att komma med. Och den träder fram som hade den inget att komma med mer än MTD-religion. Den religionen förlöser ingen ungdomlig entusiasm. Den hanteras också i mötet med ungdomar på en teologiskt rätt elementär nivå, som ni vet. Präster undviker oftast ungdomsarbete på kvällstid och läger på liggunderlag.
En sak är att kristendomsundervisningen försvann. Vi talar 1960-tal men ska lika gärna tala 1919 års läroplan, den som gjorde kristendomen etisk. Professorn Oloph Bexell har påpekat att denna kristendomstyp är statlig, den svenska statens preferens av religionstyp. Hämtas på kyrkligdokumenation.nu och är måsteläsning för den som vill fortbilda sig.
Lika viktigt är nog att de gamla folkkyrkobiskoparna var idealister. Manfred Björkquist menade i ett ögonblick av klarsyn att den svenska skolan gav dopundervisning och detta var förutsättningen för barndop. De sista resterna av dopundervisningen i skolans form försvann när jag var konfirmand och det är trots allt ett tag sedan. Svenska kyrkan fortsatte döpa barn, unga präster försökte få till en ansvarig doppastoral (inspirerade av doparbetet i Paris inte minst), de gick hem till familjer, vänslades, döpte, bjöd in till söndagsskola och barntimmar, fick i de flesta fall lägga ner söndagsskolan och satsa på barntimmarna för att i tidens längd se att dagis och förskola betydde att utrymmet för barntimmar också försvann. Själv mödan att få in dopen i församlingens gudstjänst tycks mig inte över tid ha lyckats. Nu är det enskilda dop på lördagen som gäller. Prästen står där och varje familj får sin dopgudstjänst. Kunden bestämmer vart kusken ska köra. Och detta är förstås alls ingen strategi för att förstärka gudstjänstseden. Dopet ges en annan tolkning, blir ett familjeevent. När nu föräldrarna inte gift sig blir det ett bra tillfälle för två släkter att mötas. Det blir med nödvändighet föga av dopundervisning men kanske lite social babysång. I vart fall blir det inte någon undervisning när barnet fyllt 3 år... Konfirmationsfrekvensen, vi talar om något annat. Det finns i Svenska kyrkan inget fungerande kristen fostran-program.
Jag antar att vi hade rätt, vi som skrev kritiska böcker och artiklar på 1970-talet och därefter och förutspådde vad som skulle ske. Det kunde vara skäl att kolla vilka förslag vi gav, de där om att bygga nerifrån och ha en pastoral för en levande församling, och kanske också kolla om det vi skrev till någon del gick att genomföra. Den intensiva jakten på dem som tänkte fel i ämbetsfrågan resulterade också i, willingly nillingly, att analyser och lösningsförsök avfärdades. Det hade kunnat vara radikalt annorlunda i Svenska kyrkan om denna kreativitet tagits till vara och kättarjakterna begränsats. Systemet drev de tappra ut i Sherwoodskogen. Sheriffen i Nottingham (Snottingham egentligen, men det vill borgarna i Nottingham inte påminnas om) fick fritt fortsätta att förtrycka hederligt folk. Say no more!
Saken gäller en kulturkamp i Europa och i Sverige. Det finns mänskligt att döma inga förutsättningar att bedriva den. Saken gäller också en kyrkokamp. Den MTD-religion som utminuteras lockar inte till lärjungaskap.
Kan då andliga glödpunkter utgöra alternativ? Kanske. Kanske inte. När jag tänker på uppdelningen av mänskligheten i "Anywheres" och "Somewheres" blir jag orolig. De första kan sannerligen hamna precis var som helst och tror sig självständigt ha träffat genomtänkta val och inte bara fösts till ställningstaganden och ståndpunkter. Det är ett gigantiskt självbedrägeri att tänka så. Kategorin "Somewheres" är nog det folk som har vett att fira gudstjänst och har förmåga att utifrån detta stora perspektiv betrakta världen. Om de som har denna vetskap blir alltför få, vem kan då hjälpa och hela vid världens sönderfall? (sv ps 57:4)
Över detta och annat ska jag fundera fram till påskdagen. Jag ska förkovra mig i fromhet också. Men grundhållningen när jag läser rapporterna från Sherwoodskogen med omnejd är klar. Det blir för lite uppståndelse när larmrapporterna kommer. De kyrkliga tycks liknöjda. Hur det än är, kunde det ju alltid ha varit värre.
torsdag 22 mars 2018
Antagonistisk motsättning till gnostikerna
Kyrkan uppfattade att motsättningen till gnostikerna var antagonistisk. Det betyder en motsättning med motsatta intressen som står emot varandra och inte kan kompromissas bort. Det är liksom kört.
Vi ser denna motsättning i historiens ljus, när alla oklarheter försvunnit. Det var svårare då när läroskillnaderna handlade om ting som syntes vara små och kanske utan betydelse. Ska kristologin hänga på en bokstav bara? Men det gjorde den. Och Kyrkan som varit en minoritet medan sekten varit majoritet och kunnat skicka iväg de olämpliga, Athanasius t ex, stod fram och hennes bekännelse efter uppgörelserna bekräftades i Confessio Augustana. Så tryggt att vi slapp ge oss in i denna dogmatiska konflikt utan tryggt kan njuta frukterna av tidigare generationer kristnas möda. Eller kan vi?
Från Försvarshögskolan har jag med mig en del viktiga insikter. Inte minst den hur svårt det är att göra bedömningar av läget när det blir skymning. Drar det mot krig och är detta den utmaning vi ska svara på utan att själva agera så att vi ställer till med kriget? Vad avser den andra makten att uppnå? Vilka kan vi lita på? Finland? Nato? Vilka förband ska vi smygmobilisera, men kalla det att vi genomför särskilda övningar och när är det avgörande ögonblicket, det som långsamt kommer flygande och sätter sig men sedan snabbt lyfter, när vi måste beordra allmän mobilisering? Det är genom saktfärdighet med detta allt omvälvande beslut som de försiktiga då regerar eller inte alls agerar. Det är då de inledande missgreppen tas. Det gäller att tolka tidens tecken och se vad motparten är ute efter, inte hur vi välvilligt tolkar allt till det bästa.
Hur har MTD-religionen etablerats innanför kyrkmurarna?
Naturligtvis på klassiskt sätt:
Utbildning. Vi får religionsvetenskapligt utbildade präster. Fortbildningen fördjupar sällan teologin men förstärker innevarande ideologiska trender, kan man misstänka. Det är i så fall logiskt. HBTQ-fortbildning har vi väl alla varit på? Det jag minns från den var främst obenägenheten att stimulera ifrågasättanden.
Prästvigningsstopp infördes 1993/1994. De som kyrkosystemet inte önskade, skulle inte prästvigas. Därmed sekulariserades hela tanken på kallelse från Gud. Prästeriet hanterades som ett jobb.
Befordringsstopp har i omgångar införts. Biskopar kunde bara en viss sort bli. Systemet spred sig och formaliserades med att en idiotförklaring skulle skrivas på. För biskop Lars Eckerdal var detta orimligt. I Göteborgs stift behövde ingen skriva på något. Det blev med tiden annorlunda.
Åsiktsregistrering har fungerat återkommande och första steget har varit misstänkliggörande och förtal. Vid prästvalen visste alla vilka de omöjliga var. Tredjegångstillsättningar, dvs utnämning efter sakliga meriter, fanns som en möjlighet. Men var det tal om denna möjlighet, fanns alltid media till hands för att driva kampanj och få den sökande att inse hur orimlig arbetssituationen skulle bli.
Besättande av strategiska nyckelpositioner i beslutsapparat och på kanslier är förstås en självklarhet.
Maktutövning genom partipolitisering hör till bilden och detta leder också till det nya fenomenet: politisering. Det går att använda Svenska kyrkan som ideologisk kraft. Inget nytt i detta, men ett problem. Själva gestaltandet av denna maktutövning sker också så, att de som i egentlig mening inte har någon kyrklig förankring, ändå ställs ut som hade de. Och med uppdrag i beslutsapparaten och middagar avätna hos biskopar så ser de plötsligt kyrkliga ut...
Innehållsförändringen varsnar inte de flesta och det kanske främst beror på att de flesta har vaga idéer om vad kristen tro är. Det ger möjligheter att modellera en tro av MTD-typ och det är alls inte överraskande att människor gillar det moralistiska, det terapeutiska och den känsla som är religiös.
Vi som varit med ett tag har talat om innehållsliga men hanterbara förskjutningar inom ett sammanhållet kristet system, sådana man kan diskutera och argumentera för och emot. Det handlade om mer än så. Jag menar att det är detta vi ser nu. Och biskop Nygren hade rätt i sin analys av Svenska kyrkan som växlade in på främmande spår. Förfärande är hur konsekvent och omedvetet det hela tuffat på under 60 år.
Om det då är så att motsättningen är antagonistisk och inte en sådan som ryms inom vanlig kyrklig diversifiering, vad bör då göras? Det kan ni fundera över. Finns gnostikerna på plats i Svenska kyrkan just nu?
Denna torsdag letar jag i Torsdagsdepressionen efter bidrag från Pontus Håkansson, den grävande reportern. Han har slutat. Lite trist. Snart dröjer blott ett eko, hos dem som blivit kvar, sjunger vi med sv ps 489.
Några teman i bladet noterade jag. På ledarplats en uppenbar kritik av partipolitiseringen, därtill två sidor om arvoden (Rydaholm står ut med att inte ha arvoden utan de förtroendevalda gör ideella insatser, ni förstår att det är en församling att gilla! Timmy Leijens (S) försvar för de 303 000:- han uppbär, gillar jag också: "Det är en skälig ersättning annars skulle jag inte ha den", transfrågan kommer upp (intersexvariation), i det som kallas Eftertanke (var finns själva tanken då?) ska vi ta rygg på Jesus, frågan ställs om moderater är välkomna i Svenska kyrkan (nu är det inte frågan om kv*nn*pr*stm*tst*nd*r*, moderater förklaras vara välkomna, men twitterkonto tycks besvärliga) och så handboksfrågan, (kritiken mot Antje för att hon håller sig undan denna heta fråga blir alltmer tydlig). Linköpings stift väljer bort flygresor (ingen tycks bry sig om att skogen bara i Kalmar län tar hand om 150 miljoner ton koldioxid, vilket motsvarar 840 resor med flyg tur och retur till Thailand för varje länsinvånare. Några av dem bor just i Linköpings stift).
Det finns dock några som har större anledning att bli deprimerade denna torsdag. Det tycks som om deras verklighetsuppfattning på punkt efter punkt massakreras. Tala om Torsdagsdepression!
Vi ser denna motsättning i historiens ljus, när alla oklarheter försvunnit. Det var svårare då när läroskillnaderna handlade om ting som syntes vara små och kanske utan betydelse. Ska kristologin hänga på en bokstav bara? Men det gjorde den. Och Kyrkan som varit en minoritet medan sekten varit majoritet och kunnat skicka iväg de olämpliga, Athanasius t ex, stod fram och hennes bekännelse efter uppgörelserna bekräftades i Confessio Augustana. Så tryggt att vi slapp ge oss in i denna dogmatiska konflikt utan tryggt kan njuta frukterna av tidigare generationer kristnas möda. Eller kan vi?
Från Försvarshögskolan har jag med mig en del viktiga insikter. Inte minst den hur svårt det är att göra bedömningar av läget när det blir skymning. Drar det mot krig och är detta den utmaning vi ska svara på utan att själva agera så att vi ställer till med kriget? Vad avser den andra makten att uppnå? Vilka kan vi lita på? Finland? Nato? Vilka förband ska vi smygmobilisera, men kalla det att vi genomför särskilda övningar och när är det avgörande ögonblicket, det som långsamt kommer flygande och sätter sig men sedan snabbt lyfter, när vi måste beordra allmän mobilisering? Det är genom saktfärdighet med detta allt omvälvande beslut som de försiktiga då regerar eller inte alls agerar. Det är då de inledande missgreppen tas. Det gäller att tolka tidens tecken och se vad motparten är ute efter, inte hur vi välvilligt tolkar allt till det bästa.
Hur har MTD-religionen etablerats innanför kyrkmurarna?
Naturligtvis på klassiskt sätt:
Utbildning. Vi får religionsvetenskapligt utbildade präster. Fortbildningen fördjupar sällan teologin men förstärker innevarande ideologiska trender, kan man misstänka. Det är i så fall logiskt. HBTQ-fortbildning har vi väl alla varit på? Det jag minns från den var främst obenägenheten att stimulera ifrågasättanden.
Prästvigningsstopp infördes 1993/1994. De som kyrkosystemet inte önskade, skulle inte prästvigas. Därmed sekulariserades hela tanken på kallelse från Gud. Prästeriet hanterades som ett jobb.
Befordringsstopp har i omgångar införts. Biskopar kunde bara en viss sort bli. Systemet spred sig och formaliserades med att en idiotförklaring skulle skrivas på. För biskop Lars Eckerdal var detta orimligt. I Göteborgs stift behövde ingen skriva på något. Det blev med tiden annorlunda.
Åsiktsregistrering har fungerat återkommande och första steget har varit misstänkliggörande och förtal. Vid prästvalen visste alla vilka de omöjliga var. Tredjegångstillsättningar, dvs utnämning efter sakliga meriter, fanns som en möjlighet. Men var det tal om denna möjlighet, fanns alltid media till hands för att driva kampanj och få den sökande att inse hur orimlig arbetssituationen skulle bli.
Besättande av strategiska nyckelpositioner i beslutsapparat och på kanslier är förstås en självklarhet.
Maktutövning genom partipolitisering hör till bilden och detta leder också till det nya fenomenet: politisering. Det går att använda Svenska kyrkan som ideologisk kraft. Inget nytt i detta, men ett problem. Själva gestaltandet av denna maktutövning sker också så, att de som i egentlig mening inte har någon kyrklig förankring, ändå ställs ut som hade de. Och med uppdrag i beslutsapparaten och middagar avätna hos biskopar så ser de plötsligt kyrkliga ut...
Innehållsförändringen varsnar inte de flesta och det kanske främst beror på att de flesta har vaga idéer om vad kristen tro är. Det ger möjligheter att modellera en tro av MTD-typ och det är alls inte överraskande att människor gillar det moralistiska, det terapeutiska och den känsla som är religiös.
Vi som varit med ett tag har talat om innehållsliga men hanterbara förskjutningar inom ett sammanhållet kristet system, sådana man kan diskutera och argumentera för och emot. Det handlade om mer än så. Jag menar att det är detta vi ser nu. Och biskop Nygren hade rätt i sin analys av Svenska kyrkan som växlade in på främmande spår. Förfärande är hur konsekvent och omedvetet det hela tuffat på under 60 år.
Om det då är så att motsättningen är antagonistisk och inte en sådan som ryms inom vanlig kyrklig diversifiering, vad bör då göras? Det kan ni fundera över. Finns gnostikerna på plats i Svenska kyrkan just nu?
Denna torsdag letar jag i Torsdagsdepressionen efter bidrag från Pontus Håkansson, den grävande reportern. Han har slutat. Lite trist. Snart dröjer blott ett eko, hos dem som blivit kvar, sjunger vi med sv ps 489.
Några teman i bladet noterade jag. På ledarplats en uppenbar kritik av partipolitiseringen, därtill två sidor om arvoden (Rydaholm står ut med att inte ha arvoden utan de förtroendevalda gör ideella insatser, ni förstår att det är en församling att gilla! Timmy Leijens (S) försvar för de 303 000:- han uppbär, gillar jag också: "Det är en skälig ersättning annars skulle jag inte ha den", transfrågan kommer upp (intersexvariation), i det som kallas Eftertanke (var finns själva tanken då?) ska vi ta rygg på Jesus, frågan ställs om moderater är välkomna i Svenska kyrkan (nu är det inte frågan om kv*nn*pr*stm*tst*nd*r*, moderater förklaras vara välkomna, men twitterkonto tycks besvärliga) och så handboksfrågan, (kritiken mot Antje för att hon håller sig undan denna heta fråga blir alltmer tydlig). Linköpings stift väljer bort flygresor (ingen tycks bry sig om att skogen bara i Kalmar län tar hand om 150 miljoner ton koldioxid, vilket motsvarar 840 resor med flyg tur och retur till Thailand för varje länsinvånare. Några av dem bor just i Linköpings stift).
Det finns dock några som har större anledning att bli deprimerade denna torsdag. Det tycks som om deras verklighetsuppfattning på punkt efter punkt massakreras. Tala om Torsdagsdepression!
onsdag 21 mars 2018
Peta i getingboet
Jag börjar med ett nedslag på twitter bara för att visa hur uppdaterad jag är. Modern på gränsen till postmodern, kunde man tänka. Då hittar jag tre av översåtarnas tankar på Jungfru Mariae Bebådelsedag.
Modéus II konstaterar att Marias "ja" handlar också om oss; vi kallas till tjänst för Guds rike.
Åke Bonnier noterade att Maria gav Jesus till världen. Här hajade jag till. Var det inte just detta Gud gjorde? Han sände sin son. Men påpekar jag detta, avfärdas saken som felfinneri. Nå, vi får också ge Jesus till världen i varje livsval i varje ögonblick, skriver Åke. Och då får den Jesuscentrerade Maria inspirera oss!
Antje noterar att Maria vågar säga ja och lita på löftet. "Aptiten på livet är större än rädslan att det kan bli fel", blir slutsatsen. Ungefär som med kyrkohandboksarbetet, förstår jag.
Är Maria alltså förvandlad till trampolin? Vi stampar av hos Maria för att prata om något annat, inte om människoblivandets mysterium eller om henne utan mer om människovarandets alla uppgifter. Då blir Maria mera en moralisk förebild än min Frälsares Moder och Vår Fru. Är detta ett evangelium för mellanskikt och medelklass, de där med aptit på livet? Och är det inte en doft av lag att vi får ge Jesus till världen? "Får ge" betyder väl på vanlig svenska "ska ge"?
Kunde inte en from präst säga, att det enda du behöver är att vila i Gud, resten kommer att ge sig och när du gav Jesus vidare till andra, märkte du det inte ens själv. Det är just så det ska vara. Mt 25:31-46. Fundera kan man alltid. Det där Jönköpingsperspektivet tror jag att jag ogillar. Av evangeliet blir nu något vi ska göra. Marias "ja" blir vår arbetsuppgift. Sånt gillar man i Jönköping, staden där de rättfärdiga bor. Samt därtill några orättfärdiga, som jag uppskattar, och dessutom många djur. Tyck inte att jag är orättvis. Jag är döpt i dåvarande Bymarkens kapell, numera Dag Sandahl Memorial Chapel.
Varför ska vi i mars fira Internationella kvinnodagen, men inte stanna hos Maria i beundran, stum eller uttryckt som lovsång? Är hon inte en förebild just därför att hon ingenting gör, bara låter sig hanteras? Jag säger inte att MTD-religionen inte är from. Det är den förstås. Min fråga gäller om jag ser exempel på en gnostisk teologi, som tog gestalt i Svenska kyrkan och därefter och därför resulterar i självklara tankemönster och beteenden. Det verkar vara den gamla kyrkokristendomen men tittar man noga, ser man accentförskjutningarna. De kan tyckas små, men är avdrifter. Var och en som har elementär vana vid båtliv, vet vad avdrift resulterar i.
Hamnar den som gör en teologisk analys av "det som hörs" i Svenska kyrkan i getingboet? Säkert. I allt tal om fridfull försonlighet döljer sig den kraftfulla aggressiviteten. Inte blir det hela blidare av en genomgång av kyrkostatistiken.
Analyschefen Pernilla Jonsson har gått i skola i Alvesta och är en både kompetent och vänlig person. Hon har det inte så lätt för dels vet hon att vi kommer att tappa en miljon medlemmar tidigare än fram till år 2030, dels har hon till uppgifte att inte ta modet från kyrkoorganisationen. Det är därför, antar jag, som hon lyfter fram att vi har ett stort antal medlemmar mellan 22 och 31 år. Denna grupp måste vi lyckas hålla kvar. Hur tänker hon? Jag gissar att hon menar, att här är personer som får barn, som döps och så stärks kyrkorelationen. Kan hon mena något annat? "Puckeln" i befolkningsstatistiken brukar man väl tala om och missar Svenska kyrkan den, då accentueras problemen. Så det är nio avgörande år för att bromsa medlemstappet, inser jag. Då drar jag slutsatsen, att Svenska kyrkan inte har kapacitet att göra det.
Jag kan inte räkna, men om det dör ungefär 120 000 personer per år och att, säg, 80% av dem tillhör Svenska kyrkan, finns här ett betydande medlemstapp. Under år 2018 ska då Svenska kyrkan hittills ha förlorat 20 000 medlemmar genom döden. Rätt många tog också beslutet att lämna Svenska kyrkan utan att dö först. Det kan man också göra. De var under årets första två månader 5502. 1346 trädde in. Har Svenska kyrkan sålunda ett medlemstal under 6 miljoner just nu? Ännu en miljongräns passerad? Jag håller före att det är så. Då bör hemsidans text ändras. Där uppges 6.1 miljoner medlemmar. Hur vore det att helt enkelt skriva "under 6 miljoner medlemmar men Sveriges största medlemsorganisation". Då bleve väl alla glada. Fast finns det en prognos vilket år medlemstalet bör hamna under 5 miljoner?
Får detta dramatiska medlemstapp påpekas utan att ilskna getingar går till attack? Och utan att icke-kausala samband upprepas? Jag är likväl inte riktigt färdig med att peta i getingboet: Kyrkohandboken!
I kyrkohandboken finns ett antal citat som inte i alla delar överensstämmer med Bibel 2000. Man får inte ändra i texten. Vad händer nu? Protesterar Bibelsällskapet?
I kyrkohandboken förekommer en förkortad version av Missale Romanums påskprefation. För detta har icke tillstånd veterligt begärts av Katolska liturgiska nämnden. Ska Antje ringa Frasse, telefon VAT 69 och be om användartillstånd?
Som det heter i de ekumeniska kretsarna: "Now the shit really hits the fan." Rimma på det, Dike! Och hur reagerar getingarna på denna information? Sticker informationsbäraren, som själv vägrar sticka?
Modéus II konstaterar att Marias "ja" handlar också om oss; vi kallas till tjänst för Guds rike.
Åke Bonnier noterade att Maria gav Jesus till världen. Här hajade jag till. Var det inte just detta Gud gjorde? Han sände sin son. Men påpekar jag detta, avfärdas saken som felfinneri. Nå, vi får också ge Jesus till världen i varje livsval i varje ögonblick, skriver Åke. Och då får den Jesuscentrerade Maria inspirera oss!
Antje noterar att Maria vågar säga ja och lita på löftet. "Aptiten på livet är större än rädslan att det kan bli fel", blir slutsatsen. Ungefär som med kyrkohandboksarbetet, förstår jag.
Är Maria alltså förvandlad till trampolin? Vi stampar av hos Maria för att prata om något annat, inte om människoblivandets mysterium eller om henne utan mer om människovarandets alla uppgifter. Då blir Maria mera en moralisk förebild än min Frälsares Moder och Vår Fru. Är detta ett evangelium för mellanskikt och medelklass, de där med aptit på livet? Och är det inte en doft av lag att vi får ge Jesus till världen? "Får ge" betyder väl på vanlig svenska "ska ge"?
Kunde inte en from präst säga, att det enda du behöver är att vila i Gud, resten kommer att ge sig och när du gav Jesus vidare till andra, märkte du det inte ens själv. Det är just så det ska vara. Mt 25:31-46. Fundera kan man alltid. Det där Jönköpingsperspektivet tror jag att jag ogillar. Av evangeliet blir nu något vi ska göra. Marias "ja" blir vår arbetsuppgift. Sånt gillar man i Jönköping, staden där de rättfärdiga bor. Samt därtill några orättfärdiga, som jag uppskattar, och dessutom många djur. Tyck inte att jag är orättvis. Jag är döpt i dåvarande Bymarkens kapell, numera Dag Sandahl Memorial Chapel.
Varför ska vi i mars fira Internationella kvinnodagen, men inte stanna hos Maria i beundran, stum eller uttryckt som lovsång? Är hon inte en förebild just därför att hon ingenting gör, bara låter sig hanteras? Jag säger inte att MTD-religionen inte är from. Det är den förstås. Min fråga gäller om jag ser exempel på en gnostisk teologi, som tog gestalt i Svenska kyrkan och därefter och därför resulterar i självklara tankemönster och beteenden. Det verkar vara den gamla kyrkokristendomen men tittar man noga, ser man accentförskjutningarna. De kan tyckas små, men är avdrifter. Var och en som har elementär vana vid båtliv, vet vad avdrift resulterar i.
Hamnar den som gör en teologisk analys av "det som hörs" i Svenska kyrkan i getingboet? Säkert. I allt tal om fridfull försonlighet döljer sig den kraftfulla aggressiviteten. Inte blir det hela blidare av en genomgång av kyrkostatistiken.
Analyschefen Pernilla Jonsson har gått i skola i Alvesta och är en både kompetent och vänlig person. Hon har det inte så lätt för dels vet hon att vi kommer att tappa en miljon medlemmar tidigare än fram till år 2030, dels har hon till uppgifte att inte ta modet från kyrkoorganisationen. Det är därför, antar jag, som hon lyfter fram att vi har ett stort antal medlemmar mellan 22 och 31 år. Denna grupp måste vi lyckas hålla kvar. Hur tänker hon? Jag gissar att hon menar, att här är personer som får barn, som döps och så stärks kyrkorelationen. Kan hon mena något annat? "Puckeln" i befolkningsstatistiken brukar man väl tala om och missar Svenska kyrkan den, då accentueras problemen. Så det är nio avgörande år för att bromsa medlemstappet, inser jag. Då drar jag slutsatsen, att Svenska kyrkan inte har kapacitet att göra det.
Jag kan inte räkna, men om det dör ungefär 120 000 personer per år och att, säg, 80% av dem tillhör Svenska kyrkan, finns här ett betydande medlemstapp. Under år 2018 ska då Svenska kyrkan hittills ha förlorat 20 000 medlemmar genom döden. Rätt många tog också beslutet att lämna Svenska kyrkan utan att dö först. Det kan man också göra. De var under årets första två månader 5502. 1346 trädde in. Har Svenska kyrkan sålunda ett medlemstal under 6 miljoner just nu? Ännu en miljongräns passerad? Jag håller före att det är så. Då bör hemsidans text ändras. Där uppges 6.1 miljoner medlemmar. Hur vore det att helt enkelt skriva "under 6 miljoner medlemmar men Sveriges största medlemsorganisation". Då bleve väl alla glada. Fast finns det en prognos vilket år medlemstalet bör hamna under 5 miljoner?
Får detta dramatiska medlemstapp påpekas utan att ilskna getingar går till attack? Och utan att icke-kausala samband upprepas? Jag är likväl inte riktigt färdig med att peta i getingboet: Kyrkohandboken!
I kyrkohandboken finns ett antal citat som inte i alla delar överensstämmer med Bibel 2000. Man får inte ändra i texten. Vad händer nu? Protesterar Bibelsällskapet?
I kyrkohandboken förekommer en förkortad version av Missale Romanums påskprefation. För detta har icke tillstånd veterligt begärts av Katolska liturgiska nämnden. Ska Antje ringa Frasse, telefon VAT 69 och be om användartillstånd?
Som det heter i de ekumeniska kretsarna: "Now the shit really hits the fan." Rimma på det, Dike! Och hur reagerar getingarna på denna information? Sticker informationsbäraren, som själv vägrar sticka?
tisdag 20 mars 2018
Kyrkohandbokssituationen, en dyster betraktelse
Med det digitala kan man nästan vänta att Torsdagsdepressionen inte hinner läka uit förrän den får en påspädning. Nu kom den i går. Jag har alltså hamnat i det alls inte okända läget, att denna depression blivit en del av min natur och något som jag uppskattar. Jag faller självklart också i den vanliga fällan att gärna tala om mitt tillstånd i tanke att alla är intresserade av det. Fenomenet är en slags uppiggande men nedslående, nedslående men uppiggande klerikal hospitalisering. När alltså Pontus Håkansson slog till igen var jag idel intresse.
http://www.kyrkanstidning.se/nyhet/ersattningsfragan-kan-vara-lost-upphovsratten-under-fortsatt-utredning
Var det inte att bra att ersättningsfrågan "kan vara" löst? Jo, rättsavdelningens juristers tidigare stöddiga framträdande har avlösts av ett ödmjukt: "vi har fått ändra oss lite". Det betyder på vanlig svenska att de fått acceptera de villkor som tidigare resolut avvisades och nu är det en hög nivå som gäller. Detaljer får vi inte veta. Men det tycks som om Alis, Administration av Litterära rättigheter i Sverige, menar att ersättningsnivåerna som tillämpats i åratal är orimligt låga. Jag kan inte minnas att ersättningsnivåerna kritiserats sedan det väl blivit en överenskommelse. Den gjordes när Bertil Werkström var ärkebiskop. Han satt kvar i den gamla föreställningsvärlden att den poetiska nådegåvan inte var en inkomstkälla så mycket som en tjänst åt Gud, inte minst när det handlade om gudstjänst.
Detta var dock inte det mest intressanta i nyhetsförmedlingen. Inte ens uppgiften att Svenska kyrkan inte varit i kontakt med Alis, fast jag noterade uppgiften med ett något höjt ögonbryn. Mitt högra. Nej, det är som vanligt professor Ekenberg och docenten Pahlmblad som släpas ut på denna dramatiska teaters stora scen.
Jag ser till min stilla häpnad, att "vi" inte heller haft kontakt med Ekenberg och Pahlmblad "ännu". Det där "ännu" förmår jag uppskatta. Tiden går. Tempus fugit, som de lärda herrarna skulle säga. Deras brev kom väl för 6-7 veckor sedan. Men ingen kontakt ännu. Kyrkostyrelsen är dock informerad om deras skrivelser. Vad sa styrelsen då? Nöjer den sig med konstaterandet att "det har dragit ut på tiden lite"? Lutar sig styrelsen mot det faktum att det är "vissa mellanrum" mellan sammanträdena, nästa kommer 5-6 april vill jag minnas? Vad ska vi andra säga, när vi får beskedet att "man får ha respekt för att saker tar tid och att vi ännu inte kan säga mer." Har inte juristerna i så fall sagt onödigt mycket hittills? Som till exempel det där om att det fanns några problem!
Analysen av det rättsliga läget är inte klar och det är alldeles för många steg kvar för att rättschefen ska kunna svara på frågan om det krävs kyrkomötesbeslut för att stryka texter ur handboken. Aha! Så först dras hela kyrkohandboksfrågan igenom det kyrkliga beslutsmaskineriet med arbetsgrupp, remisser och allt, besked lämnas i Kyrkostyrelsen att upphovsrättsfrågorna är lösta, förslag läggs, gudstjänstutskottet tar sig an det hela och så fattas ett kyrkomötesbeslut, som Antje till sist hyllar. Ingen bråkar mer än att reservationer inlämnas. POSK har sällat sig till kyrkohandboksentusiasterna. Utbildningar genomförs i stiften och besked lämnas att böckerna ska börja distribueras den 12 mars. Redan den 1 februari gavs besked om copyright, ett besked som ändrades. Och efterhand togs de hittills ifrågasatta bort från nätet. Saken är rimligtvis den, att ingen annan instans än ett kyrkomöte kan ändra beslutet. Hur skulle det kunna vara så? Det är ingrepp i innehåll, inte bara redaktionella korrigeringar vi talar om.
Nu finns det tusentals tryckta böcker klara för distribution förra veckan men, säger rättschefen, det är likväl möjligt att göra förändringar i kyrkohandboken om vi skulle komma dithän att man inte blir överens om upphovsrätten. Min vän G satt i sina penséer och undrade om kyrkokansliets personal skulle få till uppgift att dra ut sidor ur de tryckta böckerna innan distributionen kommer igång. Hans överslagsberäkning gav vid handen att detta utrivande av sidor bara tar någon vecka om alla hjälps åt. "Vi kan inte nöja oss med annat än högsta kvalitet", hette det. Det gäller att dra ut sidor utan att det blir fult i boken. Kan ingen fråga var böckerna förvaras och ta en bild innan sidor ska rivas ut? Det kanske inte är så bråttom. Inget kan väl hända förrän efter kyrkostyrelsens sammanträde i april?
Det rättsliga läget är hur som helst inte allvarligt i meningen att "det är för tidigt att kunna ha en uppfattning om det". Blir man inte lite orolig då? Rättsavdelningen säger sig inte ens ha klarlagt om det föreligger en upphovsrätt. Men finns det en sådan och man inte kommer överens med de författare man inte ens talat med, "måste vi ta hänsyn till det".
Min vän G och min vän förlagschefen är båda undrande över hanteringen. Upphovsrättsfrågorna är Prio Ett i förlagsvärlden. Det får inte bli fel för det kostar ohyggligt med pengar då. Därför ska upphovsrättsfrågorna vara lösta innan en bok trycks. I det aktuella fallet har texterna redan publicerats på webben. Prislapp? Hur blir det förresten med mkitt utlovade bokexemplar? Kan jag få ett med just de texter jag varit med om när de antogs och som jag reserverade mig mot? Eller går jag miste om boken om det blir en annan?
Hur kunde det bli så här? Hela kyrkohandboksprojektet är en sorglig uppställning av problem i varierade former. Det som hände när kyrkokansliet hävdade upphovsrätt utlöste den senaste kalabaliken. Detta är självförvållat av kyrkokansliet.
Jag återkommer dock gärna till frågan hur det är möjligt att göra förändringar i kyrkohandboken. När kyrkomötet antagit den kan väl ingen mindre auktoritet än kyrkomötet förändra den och det tar så lång tid att också beslutet om när den nya kyrkohandboken ska börja gälla måste omprövas. Kan kyrkostyrelsen på egen hand ändra ikraftträdandedatum till Första söndagen i Advent? Det har ju, som det heter, "dragit ut på tiden lite". Och kyrkohandboken kommer tilltufsad som gåva till församlingarna. Sidor utdragna? Eller alla böckerna makulerade och nya tryckta? Det tar sin tid.
Allt detta beror,jag upprepar, på kyrkokansliets stöddighet. Hade det liturgiska matreialet uppfattats vara allmän egendom, hade inget hänt. Då hade vi fått ett missale till, precis som det varit under decennier.
Biskoparna har också yttrat sig till kyrkokansliet. dnr KS 2018-0228, KS 208-0229. Det är ett yttrande som avvisar det som sålunda varit vanligt i det liturgiska arbetet, för nu måste varje återgivning av kyrkohandboken i sin helhet överensstämma med den av kyrkomötet antagna. Inskjutna tillägg tillåts inte. Detta var den hållning biskop Martin Lindström praktiserade på 1960-talet. Den fungerade inte ens då. Friherre Barnekow skällde ut biskopen, som hade beslagtagit missalet på Laurentiistiftelsen. Vill ni läsa hur det gick till bakom kulisserna, läser ni Sven O. Berglund, Laurentiistiftelsen i brytningstid, Meddelanden från Kyrkohistoriska arkivet i Lund. Ny följd 3, Lund 2000 (uppsök sockenbiblioteket). Ni kan läsa sidorna 151-162 och häpna men kanske också fatta.
I årtionden har gudstjänstlivet stimulerats av missalen från Noteria och Artos. arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse har stått som uppdragsgivare för utgivandet. Vi vet alla att just detta ville kyrkokansliet komma åt. Kanslisterna får nu understöd av biskoparna. Det är bara dumt. Ibland ska biskopar ha vett att vissla och tyckas obekymrade, inte minst de som vet att bortom det kyrkopolitiskt korrekta finns det präster från just denna förnyade svenskkyrklighet som gjort hängivna insatser för det liturgiska förnyelsearbetet i sina församlingar. Vad som helst går för sig tydligen i Gustaf Vasa och Storkyrkan men den kyrkliga förnyelsen ska hållas under skarp observation... Det kanske blir så här grobianartat när Antje (§49 i biskopsmötets protokoll 2018) berättar att hon deltagit i ett primatmöte. Eller är allt bara ett enkelt apspel det som vi bevittnar när vi följer kyrkohandboksdebaclet?
Vore jag kommandora på Torsdagsdepressionen skulle jag skicka en fotograf att ta en bild av travarna med missalen som ligger på något lager men som inte kan distribueras. En bild säger mer än tusen ord. En stor bild på sidan 1 kunde bli en framsida att minnas.
http://www.kyrkanstidning.se/nyhet/ersattningsfragan-kan-vara-lost-upphovsratten-under-fortsatt-utredning
Var det inte att bra att ersättningsfrågan "kan vara" löst? Jo, rättsavdelningens juristers tidigare stöddiga framträdande har avlösts av ett ödmjukt: "vi har fått ändra oss lite". Det betyder på vanlig svenska att de fått acceptera de villkor som tidigare resolut avvisades och nu är det en hög nivå som gäller. Detaljer får vi inte veta. Men det tycks som om Alis, Administration av Litterära rättigheter i Sverige, menar att ersättningsnivåerna som tillämpats i åratal är orimligt låga. Jag kan inte minnas att ersättningsnivåerna kritiserats sedan det väl blivit en överenskommelse. Den gjordes när Bertil Werkström var ärkebiskop. Han satt kvar i den gamla föreställningsvärlden att den poetiska nådegåvan inte var en inkomstkälla så mycket som en tjänst åt Gud, inte minst när det handlade om gudstjänst.
Detta var dock inte det mest intressanta i nyhetsförmedlingen. Inte ens uppgiften att Svenska kyrkan inte varit i kontakt med Alis, fast jag noterade uppgiften med ett något höjt ögonbryn. Mitt högra. Nej, det är som vanligt professor Ekenberg och docenten Pahlmblad som släpas ut på denna dramatiska teaters stora scen.
Jag ser till min stilla häpnad, att "vi" inte heller haft kontakt med Ekenberg och Pahlmblad "ännu". Det där "ännu" förmår jag uppskatta. Tiden går. Tempus fugit, som de lärda herrarna skulle säga. Deras brev kom väl för 6-7 veckor sedan. Men ingen kontakt ännu. Kyrkostyrelsen är dock informerad om deras skrivelser. Vad sa styrelsen då? Nöjer den sig med konstaterandet att "det har dragit ut på tiden lite"? Lutar sig styrelsen mot det faktum att det är "vissa mellanrum" mellan sammanträdena, nästa kommer 5-6 april vill jag minnas? Vad ska vi andra säga, när vi får beskedet att "man får ha respekt för att saker tar tid och att vi ännu inte kan säga mer." Har inte juristerna i så fall sagt onödigt mycket hittills? Som till exempel det där om att det fanns några problem!
Analysen av det rättsliga läget är inte klar och det är alldeles för många steg kvar för att rättschefen ska kunna svara på frågan om det krävs kyrkomötesbeslut för att stryka texter ur handboken. Aha! Så först dras hela kyrkohandboksfrågan igenom det kyrkliga beslutsmaskineriet med arbetsgrupp, remisser och allt, besked lämnas i Kyrkostyrelsen att upphovsrättsfrågorna är lösta, förslag läggs, gudstjänstutskottet tar sig an det hela och så fattas ett kyrkomötesbeslut, som Antje till sist hyllar. Ingen bråkar mer än att reservationer inlämnas. POSK har sällat sig till kyrkohandboksentusiasterna. Utbildningar genomförs i stiften och besked lämnas att böckerna ska börja distribueras den 12 mars. Redan den 1 februari gavs besked om copyright, ett besked som ändrades. Och efterhand togs de hittills ifrågasatta bort från nätet. Saken är rimligtvis den, att ingen annan instans än ett kyrkomöte kan ändra beslutet. Hur skulle det kunna vara så? Det är ingrepp i innehåll, inte bara redaktionella korrigeringar vi talar om.
Nu finns det tusentals tryckta böcker klara för distribution förra veckan men, säger rättschefen, det är likväl möjligt att göra förändringar i kyrkohandboken om vi skulle komma dithän att man inte blir överens om upphovsrätten. Min vän G satt i sina penséer och undrade om kyrkokansliets personal skulle få till uppgift att dra ut sidor ur de tryckta böckerna innan distributionen kommer igång. Hans överslagsberäkning gav vid handen att detta utrivande av sidor bara tar någon vecka om alla hjälps åt. "Vi kan inte nöja oss med annat än högsta kvalitet", hette det. Det gäller att dra ut sidor utan att det blir fult i boken. Kan ingen fråga var böckerna förvaras och ta en bild innan sidor ska rivas ut? Det kanske inte är så bråttom. Inget kan väl hända förrän efter kyrkostyrelsens sammanträde i april?
Det rättsliga läget är hur som helst inte allvarligt i meningen att "det är för tidigt att kunna ha en uppfattning om det". Blir man inte lite orolig då? Rättsavdelningen säger sig inte ens ha klarlagt om det föreligger en upphovsrätt. Men finns det en sådan och man inte kommer överens med de författare man inte ens talat med, "måste vi ta hänsyn till det".
Min vän G och min vän förlagschefen är båda undrande över hanteringen. Upphovsrättsfrågorna är Prio Ett i förlagsvärlden. Det får inte bli fel för det kostar ohyggligt med pengar då. Därför ska upphovsrättsfrågorna vara lösta innan en bok trycks. I det aktuella fallet har texterna redan publicerats på webben. Prislapp? Hur blir det förresten med mkitt utlovade bokexemplar? Kan jag få ett med just de texter jag varit med om när de antogs och som jag reserverade mig mot? Eller går jag miste om boken om det blir en annan?
Hur kunde det bli så här? Hela kyrkohandboksprojektet är en sorglig uppställning av problem i varierade former. Det som hände när kyrkokansliet hävdade upphovsrätt utlöste den senaste kalabaliken. Detta är självförvållat av kyrkokansliet.
Jag återkommer dock gärna till frågan hur det är möjligt att göra förändringar i kyrkohandboken. När kyrkomötet antagit den kan väl ingen mindre auktoritet än kyrkomötet förändra den och det tar så lång tid att också beslutet om när den nya kyrkohandboken ska börja gälla måste omprövas. Kan kyrkostyrelsen på egen hand ändra ikraftträdandedatum till Första söndagen i Advent? Det har ju, som det heter, "dragit ut på tiden lite". Och kyrkohandboken kommer tilltufsad som gåva till församlingarna. Sidor utdragna? Eller alla böckerna makulerade och nya tryckta? Det tar sin tid.
Allt detta beror,jag upprepar, på kyrkokansliets stöddighet. Hade det liturgiska matreialet uppfattats vara allmän egendom, hade inget hänt. Då hade vi fått ett missale till, precis som det varit under decennier.
Biskoparna har också yttrat sig till kyrkokansliet. dnr KS 2018-0228, KS 208-0229. Det är ett yttrande som avvisar det som sålunda varit vanligt i det liturgiska arbetet, för nu måste varje återgivning av kyrkohandboken i sin helhet överensstämma med den av kyrkomötet antagna. Inskjutna tillägg tillåts inte. Detta var den hållning biskop Martin Lindström praktiserade på 1960-talet. Den fungerade inte ens då. Friherre Barnekow skällde ut biskopen, som hade beslagtagit missalet på Laurentiistiftelsen. Vill ni läsa hur det gick till bakom kulisserna, läser ni Sven O. Berglund, Laurentiistiftelsen i brytningstid, Meddelanden från Kyrkohistoriska arkivet i Lund. Ny följd 3, Lund 2000 (uppsök sockenbiblioteket). Ni kan läsa sidorna 151-162 och häpna men kanske också fatta.
I årtionden har gudstjänstlivet stimulerats av missalen från Noteria och Artos. arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse har stått som uppdragsgivare för utgivandet. Vi vet alla att just detta ville kyrkokansliet komma åt. Kanslisterna får nu understöd av biskoparna. Det är bara dumt. Ibland ska biskopar ha vett att vissla och tyckas obekymrade, inte minst de som vet att bortom det kyrkopolitiskt korrekta finns det präster från just denna förnyade svenskkyrklighet som gjort hängivna insatser för det liturgiska förnyelsearbetet i sina församlingar. Vad som helst går för sig tydligen i Gustaf Vasa och Storkyrkan men den kyrkliga förnyelsen ska hållas under skarp observation... Det kanske blir så här grobianartat när Antje (§49 i biskopsmötets protokoll 2018) berättar att hon deltagit i ett primatmöte. Eller är allt bara ett enkelt apspel det som vi bevittnar när vi följer kyrkohandboksdebaclet?
Vore jag kommandora på Torsdagsdepressionen skulle jag skicka en fotograf att ta en bild av travarna med missalen som ligger på något lager men som inte kan distribueras. En bild säger mer än tusen ord. En stor bild på sidan 1 kunde bli en framsida att minnas.
måndag 19 mars 2018
Quid haec ad nos?
"Vad angår det oss?" Frågan dök upp på latin när jag tog till mig gudstjänstproduktionen i radio och tv. I Horda var högmässan först kl 18.
Utbudet i tv var rakt av tråkigt. Säkert fin musik och duktig kör, men utbudet gladde inte. Jag fattade inte förrän i efterhand att det var Örebro Kammarkör som gick loss och detta i Betelkyrkan, där de flesta av Kammarkörens medlemmar inte är medlemmar! Och så den där predikoformen där Maria blir modell för alla andra som har det svårt. Berättelsen befriar!
Det finns goda skäl att inte vara frikyrklig, insåg jag, och det var ett glatt budskap så gott som något, för vi blir oftast glada när våra fördomar uppfylls. Prästkrage ståtade pastorn med. Say no more! Men vad angick det som sades eller sjöngs mig egentligen, handen på hjärtat? Det behöver inte vara pastorns och Kammarkörens fel. Det kan, rein theoretisch, vara fel på min helgelse och fromhet också. Men då får man väl vara glad över det jag kunde glädjas åt i alla fall.
I radio var det Lutherska Missionsförsamlingen och en psykoterapeut som förkunnade. Det blir som det blir, MTD-stuk med fokus på det terapeutiska. Luther hade inte känt sig hemma i den gudstjänsten, men tydligt känt igen doften av lagförkunnelse, Vad trodde predikanten på? En "ordlös längtan" och finessen var tydligen Guds närvaro i oss. Man skulle stå upp, hörde jag och lyssna på en text och avlösningen var också uppenbarligen en noga angiven text. Båda från Bibeln. Det är gudstjänst som litteraturseminarium eller litteraturseminarium som gudstjänst. Ordet "text" liksom bibelangivelser vid läsningarna borde förbjudas. Vi läser inte text, vi lyssnar till Guds levande Ord, Ordet händer med oss när vi hör det. Det är därför aldrig "textställe" ska anges när Skrifren läses i gudstjänst. De som vill veta, får kolla i psalmboken eller fråga efteråt!
Om jag uppfattade hur orden föll, tror jag inte bara att församlingen skulle "läsa" trosbekännelsen (varför det?) och så sades "jungfru Maria", inte "jungfrun". Ska man söka fel, kommer man att finna. Eller finns det en tanke bakom? Till sist läste alla tillsammans välsignelsen. Det är väl också fromt men i sammanhanget poänglöst. Då har jag inte kommenterat att sv ps 15 sjöngs "till Guds ära". Hoppas att Gud blev glad över uppmärksamheten. Men skulle det inte, rent hypotetiskt, kunna uppfattas så, att det mesta i psalmen sjungs oss till tröst och att vi sjunger i egenintresse? Det skulle väl kunna komma att uppfattas som gott nog?
Har jag egentligen bevittnat hur predikan skiftat form och mer blivit vittnesbörd om egna upplevelser och ett försök att nå mina upplever? "Tröstat, lärt, förmanat och varnat" är jag inte säker på är kategorier som träffar denna förkunnelsevariant. Är det då över huvud taget predikan? Jag ska alls inte hetsa upp er med att nämna ämbetsfrågan, men i djupet av min svarta själ när jag en misstanke, att här har något hänt också. En sekt med gott om plats för MTD, som är själva grejen, budskapet. Då kan det inte predikas på det gamla anspråksfulla sättet. Det finns ju ingen lära att förkunna men väl känslor och hållningar att förvalta.
I Betelkyrkan i Örebro men också i Lutherska Missionsförsamlingen i Göteborg var det många andra som sjöng och församlingen lyssnade. Det hör kanske till det egenartade när gudstjänst produceras för mediebruk. Jag kan numera försvara denna form som inte måste leda till passivitet, om man som i en Evensong kan följa körens sång i sin Book of Common Prayer. Men här? Ave Maria av Gounod och Bach är ett vederstyggligt stycke som ofelbart ger begravningsvibbar.
Hur var det då i Horda? Bortsett från att värmepannan inte skött sig (och då är det kallt att sitta men jag har varit med om värre både kyrkligt och militärt) gick kyrkoherden klart och tydligt igenom autenciteten i evangeliet. Lukas hade kollat storyn och den stämde med den röda linjen för evangeliet fanns också i Gamla testamentet, det hade de första kristna kläm på. För Gud är ingenting omöjligt var budskapet vi fick med oss. Det tyckte jag var bra att påminnas om. Det kan inte sägas nog ofta. Och så var det goda psalmer för just denna dag. Jag uppfattade att det fanns platser kvar i Horda kyrksal, men kyrkoherden fick svar från församlingen där han kunde förvänta sig svar. Tidigare hade det varit högmässa (rättas: gudstjänst!) med kör i Rydaholm. Kantorn tycktes nöjd med dagen. Egentligen var det inga konstigheter utan en vanlig väl genomförd svenskkyrklig högmässa. Får ting i kristenheten slår den. Jag vet vad jag talar om. Jag har sett det andra också.
Nå, om det varit en uselt genomförd högmässa – vad ska då det gudstjänstfirande folket säga och göra? Inte som de säger och gör nu, dvs intet, intet, intet. Den som inte protesterar mot usel förkunnelse eller klen liturgi eller ett kyrkoliv utan katolicitetsmarkörer men inte heller med de svenskkyrkliga markörerna, är medskyldig. Det är rätt att göra uppror, kräva att kyrkfolket får det Svenska kyrkan ska stå för efter sin bekännelse och vad kyrkfolket betalar för att få höra alltså. Nå, om folket som betalar vill höra något annat? Då är detta illegitimt eftersom det är heretiskt.
Vad skulle hända om någon under predikan ställer sig upp och påpekar att det som sagts verkligen är en heresi? Jag vågar inte tänka tanken, men jag frestas svårt att tänka den. Är den gudstjänstfirande församlingen bara en bräkande fårskock eller myndiga kristna? Fråga Dietrich Bonhoeffer. Nå, protesten kanske inte ska höras under predikan men vid kyrkkaffet, i samtal med predikanten och via en anmälan till domkapitlet? Det jag hörde i tv och radio kan vi strunta i. Det var faktiskt inte Svenska kyrkan.
Utbudet i tv var rakt av tråkigt. Säkert fin musik och duktig kör, men utbudet gladde inte. Jag fattade inte förrän i efterhand att det var Örebro Kammarkör som gick loss och detta i Betelkyrkan, där de flesta av Kammarkörens medlemmar inte är medlemmar! Och så den där predikoformen där Maria blir modell för alla andra som har det svårt. Berättelsen befriar!
Det finns goda skäl att inte vara frikyrklig, insåg jag, och det var ett glatt budskap så gott som något, för vi blir oftast glada när våra fördomar uppfylls. Prästkrage ståtade pastorn med. Say no more! Men vad angick det som sades eller sjöngs mig egentligen, handen på hjärtat? Det behöver inte vara pastorns och Kammarkörens fel. Det kan, rein theoretisch, vara fel på min helgelse och fromhet också. Men då får man väl vara glad över det jag kunde glädjas åt i alla fall.
I radio var det Lutherska Missionsförsamlingen och en psykoterapeut som förkunnade. Det blir som det blir, MTD-stuk med fokus på det terapeutiska. Luther hade inte känt sig hemma i den gudstjänsten, men tydligt känt igen doften av lagförkunnelse, Vad trodde predikanten på? En "ordlös längtan" och finessen var tydligen Guds närvaro i oss. Man skulle stå upp, hörde jag och lyssna på en text och avlösningen var också uppenbarligen en noga angiven text. Båda från Bibeln. Det är gudstjänst som litteraturseminarium eller litteraturseminarium som gudstjänst. Ordet "text" liksom bibelangivelser vid läsningarna borde förbjudas. Vi läser inte text, vi lyssnar till Guds levande Ord, Ordet händer med oss när vi hör det. Det är därför aldrig "textställe" ska anges när Skrifren läses i gudstjänst. De som vill veta, får kolla i psalmboken eller fråga efteråt!
Om jag uppfattade hur orden föll, tror jag inte bara att församlingen skulle "läsa" trosbekännelsen (varför det?) och så sades "jungfru Maria", inte "jungfrun". Ska man söka fel, kommer man att finna. Eller finns det en tanke bakom? Till sist läste alla tillsammans välsignelsen. Det är väl också fromt men i sammanhanget poänglöst. Då har jag inte kommenterat att sv ps 15 sjöngs "till Guds ära". Hoppas att Gud blev glad över uppmärksamheten. Men skulle det inte, rent hypotetiskt, kunna uppfattas så, att det mesta i psalmen sjungs oss till tröst och att vi sjunger i egenintresse? Det skulle väl kunna komma att uppfattas som gott nog?
Har jag egentligen bevittnat hur predikan skiftat form och mer blivit vittnesbörd om egna upplevelser och ett försök att nå mina upplever? "Tröstat, lärt, förmanat och varnat" är jag inte säker på är kategorier som träffar denna förkunnelsevariant. Är det då över huvud taget predikan? Jag ska alls inte hetsa upp er med att nämna ämbetsfrågan, men i djupet av min svarta själ när jag en misstanke, att här har något hänt också. En sekt med gott om plats för MTD, som är själva grejen, budskapet. Då kan det inte predikas på det gamla anspråksfulla sättet. Det finns ju ingen lära att förkunna men väl känslor och hållningar att förvalta.
I Betelkyrkan i Örebro men också i Lutherska Missionsförsamlingen i Göteborg var det många andra som sjöng och församlingen lyssnade. Det hör kanske till det egenartade när gudstjänst produceras för mediebruk. Jag kan numera försvara denna form som inte måste leda till passivitet, om man som i en Evensong kan följa körens sång i sin Book of Common Prayer. Men här? Ave Maria av Gounod och Bach är ett vederstyggligt stycke som ofelbart ger begravningsvibbar.
Hur var det då i Horda? Bortsett från att värmepannan inte skött sig (och då är det kallt att sitta men jag har varit med om värre både kyrkligt och militärt) gick kyrkoherden klart och tydligt igenom autenciteten i evangeliet. Lukas hade kollat storyn och den stämde med den röda linjen för evangeliet fanns också i Gamla testamentet, det hade de första kristna kläm på. För Gud är ingenting omöjligt var budskapet vi fick med oss. Det tyckte jag var bra att påminnas om. Det kan inte sägas nog ofta. Och så var det goda psalmer för just denna dag. Jag uppfattade att det fanns platser kvar i Horda kyrksal, men kyrkoherden fick svar från församlingen där han kunde förvänta sig svar. Tidigare hade det varit högmässa (rättas: gudstjänst!) med kör i Rydaholm. Kantorn tycktes nöjd med dagen. Egentligen var det inga konstigheter utan en vanlig väl genomförd svenskkyrklig högmässa. Får ting i kristenheten slår den. Jag vet vad jag talar om. Jag har sett det andra också.
Nå, om det varit en uselt genomförd högmässa – vad ska då det gudstjänstfirande folket säga och göra? Inte som de säger och gör nu, dvs intet, intet, intet. Den som inte protesterar mot usel förkunnelse eller klen liturgi eller ett kyrkoliv utan katolicitetsmarkörer men inte heller med de svenskkyrkliga markörerna, är medskyldig. Det är rätt att göra uppror, kräva att kyrkfolket får det Svenska kyrkan ska stå för efter sin bekännelse och vad kyrkfolket betalar för att få höra alltså. Nå, om folket som betalar vill höra något annat? Då är detta illegitimt eftersom det är heretiskt.
Vad skulle hända om någon under predikan ställer sig upp och påpekar att det som sagts verkligen är en heresi? Jag vågar inte tänka tanken, men jag frestas svårt att tänka den. Är den gudstjänstfirande församlingen bara en bräkande fårskock eller myndiga kristna? Fråga Dietrich Bonhoeffer. Nå, protesten kanske inte ska höras under predikan men vid kyrkkaffet, i samtal med predikanten och via en anmälan till domkapitlet? Det jag hörde i tv och radio kan vi strunta i. Det var faktiskt inte Svenska kyrkan.
söndag 18 mars 2018
Oredlighet i journalistik och kyrkoliv
De aktuella debatterna gav två journalistiska insatser att fundera över. Först var det Joakim Carlsson. Hans insatser som ledarskribent fick en mångårig socialdemokratisk prenumerant att säga upp prenumerationen eftersom hans kristendomskritik inte bara var svepande utan djupt okunnig. Nu slår han fast att det inte finns någon anledning att religiösa sammanslutningar ska få driva skolor. Kul. Hela det allmänna skolväsendet emanerar ur prästernas ansvarstagande för folks läs- och skrivkunnighet och detta var också dopundervisning. Han har ock fattat att "religiösa sammanslutningar" driver skolor för att påverka barnen. "Det ska de inte få göra på skoltid." Men saken gäller vad som ska ske schemalagt och det är reglerat. Därtill kommer komplikationen, att det kan vara föräldrar som vill ha en annan skolform för sina barn. Eller ungarna själva, som insett ett och annat.
Min yngsta dotter fick på högstadiet ägna sig åt Marilyn Monroe på religionskunskapstiden. Läraren tyckte att det var bättre. De knepade och knåpade i grupparbeten och riktigt vad det blev av det hela, vet jag inte. Å andra sidan var det samme lärare som några år tidigare bedrev religionskunskapsundervisning på ett sätt som gjorde att ett par tjejer i KU Norrliden frågade ledarna om det var möjligt att av religiösa skäl befrias från religionskunskapen? Läraren visste alls inte vad han pratade om.
Lika intressant var religionskunskapsläraren på gymnasiet, som idogt drev tanken att Jesus kommit till via den tempelprostitution som bedrevs i Jerusalem och var son till en präst. "Skulle jag inta vara där min fader bor"-resonemanget. Han begärde därtill att gymnasisten, vars pappa var präst, skulle kommentera denna hans undervisningsinsats. Jag tror att jag återgett det resoluta svaret tidigare, men det är så bra att det kan komma i repris: "Du är tamejfan inte riktigt klok", sa prästdottern. Det direkta innebörden är klar. Den teologiska innebär att den onda makten skulle få ta den unga gymnasisten för det fall det förhölle sig på ett annat sätt än hon sa, dvs att läraren gav uttryck för klokskap. Vi måste vara noga med orden.
Man kan förstå om somliga föräldrar med mod och håg i barm inte riktigt tycker att dessa lärarinsatser håller måttet. Själv la jag mig inte i det hela. Jag menar att elever själva får ta dusterna med lärarkåren. Det gjorde vi. Och minns prosten F:s lärarinna som i början på 1950-talet sa till sina elever: "Säga vad man vill, men Führern var en bra karl." Det händer mycket i det allmänna skolväsendet. Greklektorn vi hade var för överstarnas kupp i Grekland, kungjorde sin glädje och möttes till sin förvåning av gymnasisternas protester. Året var 1967. Det var vid det tillfället överste Cavallin på Kungl. Kronobergs regemente, som varit och turistat i Grekland och följt kuppen från sitt hotellrum, skrev i Smålandskomposten och prisade det sätt som den militära operationen genomförts på.
Smålndskompostens reportar Jens Nielsen och Lena Karlsson skriver ett reportage om att böneutrop i Kungsmarken, Karlskrona, är utan dramatik. Det vet Islamiska kulturföreningens ordförande att berätta. Han är ledsen över att det protesteras i Växjö: "De som vill hindra våra bönerop ser oss inte som människor med en tro." Det kan man säga. Så vad ska man säga om kyrkklockor i Saudi-Arabien eller Egypten? Men vore det inte enklare att försöka definiera vad motsättningen gäller, dvs ta reda på innebörden i offentliga böneutrop och proklamationer? Förhåller det sig så, att det område där böneutropet hörs är muslimskt? Tänker muslimer så?
Det var ändå inte här jag studsade utan för en mening mitt i artikeln: "Smålandspostens insändarsidor har fyllts flera gånger om med åsikter för och mot och kommunens miljöförvaltning fick vidta åtgärder för att skydda sin personal mot hätska medborgarkontakter." Det sista om hur en förvaltning måste skyddas mot medborgarna noterar jag endast, kommenterar inte. Men det där med att insändarsidorna fyllts flera gånger om är i verkligheten inte sant. Jag har klippt samtliga insändare i tidningen och sparat i en mapp. Det är möjligt att insändarredaktörens inkorg fyllts men i tidningen har det under en månads tid varit som mest fyra inlägg en och samma dag (27 febr).
Om jag inte samlat debatten, hade jag nog gått på påståendet. Det har varit nyhetsartiklar, ledarartiklar, radio- och tv-inslag, dvs debatt. Hur skulle jag enkelt kunna sortera vad som varit den stora debatten på insändarsidor och vad som varit annat? Kan det förhålla sig så, att journalisterna visar sig ungefär lika okunniga som vi andra, med undantag för den del av befolkningen som klippt debatten och lagt den i en mapp? För till läggen har alltså journalisterna inte gått!
Verkar jag vara en vemodig skolastiker? Jag hoppas det.Skolastikens debattideal måste tjatas in.
Föerst säger du ditt, sedan ska jag med andra ord upprepa vad du sagt, du ska godkänna mitt referat annars får jag göra ett nytt försök och först därefter, när vi vet vad vi menar, kan debatten börja. Vi kallar detta medeltidens lärda värd. Där finns i vår tid en hel del att lära.
Kanske borde vi tillägga att år 1968, detta märkesår, borde betraktas som ett framgångsår för skolastiken och det ifrågasättande som berodde på en kombination av läsande och gjorda erfarenheter? Det var och är rätt att göra uppror. Inte minst mot dumheten.
Låt oss nu denna första dag i 2018 års julfirande, själva ursprunget liksom, använda 68-kunskaperna och analysera vad vi får vara med om. Vad säger predikanten om bebådelsen? Vad säger predikanten inte? Glider predikanten undan själva påståendet, att Frälsarens tillblivelse var annorlunda? Förklarar predikanten såg gott det går själva den övernaturliga bördens innebörd? Där fick jag till det! Är detta en dag när man ska ha papper och penna till hands under predikan för att korrekt få med oredligheter och kunna diskutera därefter? Går MTD-religionen i öppen dag denna JMB-dag? Korta vittnesmål kan rymmas i kommentarsfältet!
Min yngsta dotter fick på högstadiet ägna sig åt Marilyn Monroe på religionskunskapstiden. Läraren tyckte att det var bättre. De knepade och knåpade i grupparbeten och riktigt vad det blev av det hela, vet jag inte. Å andra sidan var det samme lärare som några år tidigare bedrev religionskunskapsundervisning på ett sätt som gjorde att ett par tjejer i KU Norrliden frågade ledarna om det var möjligt att av religiösa skäl befrias från religionskunskapen? Läraren visste alls inte vad han pratade om.
Lika intressant var religionskunskapsläraren på gymnasiet, som idogt drev tanken att Jesus kommit till via den tempelprostitution som bedrevs i Jerusalem och var son till en präst. "Skulle jag inta vara där min fader bor"-resonemanget. Han begärde därtill att gymnasisten, vars pappa var präst, skulle kommentera denna hans undervisningsinsats. Jag tror att jag återgett det resoluta svaret tidigare, men det är så bra att det kan komma i repris: "Du är tamejfan inte riktigt klok", sa prästdottern. Det direkta innebörden är klar. Den teologiska innebär att den onda makten skulle få ta den unga gymnasisten för det fall det förhölle sig på ett annat sätt än hon sa, dvs att läraren gav uttryck för klokskap. Vi måste vara noga med orden.
Man kan förstå om somliga föräldrar med mod och håg i barm inte riktigt tycker att dessa lärarinsatser håller måttet. Själv la jag mig inte i det hela. Jag menar att elever själva får ta dusterna med lärarkåren. Det gjorde vi. Och minns prosten F:s lärarinna som i början på 1950-talet sa till sina elever: "Säga vad man vill, men Führern var en bra karl." Det händer mycket i det allmänna skolväsendet. Greklektorn vi hade var för överstarnas kupp i Grekland, kungjorde sin glädje och möttes till sin förvåning av gymnasisternas protester. Året var 1967. Det var vid det tillfället överste Cavallin på Kungl. Kronobergs regemente, som varit och turistat i Grekland och följt kuppen från sitt hotellrum, skrev i Smålandskomposten och prisade det sätt som den militära operationen genomförts på.
Smålndskompostens reportar Jens Nielsen och Lena Karlsson skriver ett reportage om att böneutrop i Kungsmarken, Karlskrona, är utan dramatik. Det vet Islamiska kulturföreningens ordförande att berätta. Han är ledsen över att det protesteras i Växjö: "De som vill hindra våra bönerop ser oss inte som människor med en tro." Det kan man säga. Så vad ska man säga om kyrkklockor i Saudi-Arabien eller Egypten? Men vore det inte enklare att försöka definiera vad motsättningen gäller, dvs ta reda på innebörden i offentliga böneutrop och proklamationer? Förhåller det sig så, att det område där böneutropet hörs är muslimskt? Tänker muslimer så?
Det var ändå inte här jag studsade utan för en mening mitt i artikeln: "Smålandspostens insändarsidor har fyllts flera gånger om med åsikter för och mot och kommunens miljöförvaltning fick vidta åtgärder för att skydda sin personal mot hätska medborgarkontakter." Det sista om hur en förvaltning måste skyddas mot medborgarna noterar jag endast, kommenterar inte. Men det där med att insändarsidorna fyllts flera gånger om är i verkligheten inte sant. Jag har klippt samtliga insändare i tidningen och sparat i en mapp. Det är möjligt att insändarredaktörens inkorg fyllts men i tidningen har det under en månads tid varit som mest fyra inlägg en och samma dag (27 febr).
Om jag inte samlat debatten, hade jag nog gått på påståendet. Det har varit nyhetsartiklar, ledarartiklar, radio- och tv-inslag, dvs debatt. Hur skulle jag enkelt kunna sortera vad som varit den stora debatten på insändarsidor och vad som varit annat? Kan det förhålla sig så, att journalisterna visar sig ungefär lika okunniga som vi andra, med undantag för den del av befolkningen som klippt debatten och lagt den i en mapp? För till läggen har alltså journalisterna inte gått!
Verkar jag vara en vemodig skolastiker? Jag hoppas det.Skolastikens debattideal måste tjatas in.
Föerst säger du ditt, sedan ska jag med andra ord upprepa vad du sagt, du ska godkänna mitt referat annars får jag göra ett nytt försök och först därefter, när vi vet vad vi menar, kan debatten börja. Vi kallar detta medeltidens lärda värd. Där finns i vår tid en hel del att lära.
Kanske borde vi tillägga att år 1968, detta märkesår, borde betraktas som ett framgångsår för skolastiken och det ifrågasättande som berodde på en kombination av läsande och gjorda erfarenheter? Det var och är rätt att göra uppror. Inte minst mot dumheten.
Låt oss nu denna första dag i 2018 års julfirande, själva ursprunget liksom, använda 68-kunskaperna och analysera vad vi får vara med om. Vad säger predikanten om bebådelsen? Vad säger predikanten inte? Glider predikanten undan själva påståendet, att Frälsarens tillblivelse var annorlunda? Förklarar predikanten såg gott det går själva den övernaturliga bördens innebörd? Där fick jag till det! Är detta en dag när man ska ha papper och penna till hands under predikan för att korrekt få med oredligheter och kunna diskutera därefter? Går MTD-religionen i öppen dag denna JMB-dag? Korta vittnesmål kan rymmas i kommentarsfältet!
lördag 17 mars 2018
Klerkerna
Magister Nils Rubin lärde oss i folkskolan att kontorist på engelska hette "clerk". Däremot gick han aldrig igenom varför det hette så. Varför inte "officer"? De späda eleverna frågade inte heller. Vi lärde oss. Perry Anderson (i boken Den absoluta statens framväxt) var den som långt senare aktualiserade frågan och besvarade den. Det var klerker, de läs- och skrivkunniga samt i kyrkliga administrativa frågor erfarna, som fick ta statens affärer om hand. I Sverige Olaus Petri som ett lysande exempel på karriärväg från kyrka till stat. I England kan man se det motsvarande. Clerk alltså!
Be mig inte återge boken Klerkernas förräderi, men detta är vad saken handlar om. En rätt nära vän i Varberg uppfattar mobiliteten i mellanskiktet, det mellanskikt som i det kyrkliga blir just klerker. Det går helt enkelt inte att lita på dem.
Kristen Bortom Gud med kyrkoherden i Gustaf Vasa (en svensk troshjälte!) Åke Nordström är mer än typisk.
http://www.kyrkanstidning.se/debatt/kan-man-vara-kristen-bortom-gud
Nu handlar det inte om att tro på Gud, för det är en laggärning. Rörelsen Kristen Bortom Gud åberopar sig förstås på Bibeln. Det var kyrkofäderna helt på det klara med: heretiker gör alltid så. Och välkomnande är de. Vi får söka en sanning i berättelser om händelser utan att (behöva) se dem som historiska händelser. Det som återges har egentligen inte hänt, men det händer när vi läser och talar om fenomenen. För att göra detta tros-språng reser tydligen folk långa vägar. Till Stiockholm från Uppsala och Västerås!
Det frågas i rubriken i Torsdagsdepressionen om man kan vara kristen bortom Gud? Jag undrar ett. Kan man vara människa bortom Gud? Jag tror ju på mitt grovhuggna sätt att Gud har skapat mig och alla människor och gett mig en hel del i skapelsen. Är inte denna stabila tro på Gud i mitt eget ett faktamässigt sant ställningstagande?
Kyrkoherden och hans vapendragare Tomas Walch står upp för en icke-teistisk kristendom och denna kristendom är själva poängen. Alla inkluderas och det där med trosutsagor, dogmer, är i egentlig mening rätt ointressant. Vi är existentiella tillsammans. och därmed inkluderade.
Jag tänker inte bli upprörd. Jag konsterar att detta är en konsekvent MTD-religiös tolkning eller en förfalskning som borde bli ett fall för Konsumentombudsmannen. Den går lite längre än den etablerade MTD-religionen, men i denna ligger utgångspunkten. Herrarna drar resonemanget ett steg längre. "Vad begriper väl jag, gamla fnask?" som farmor sa. Men, farmor, jag fattar. De tänker sig, som de stöddigt deklarerar, ta uppdraget att "vara alla sina medlemmars andliga stödjepunkt på fullaste allvar". Jag kan för egen del öppet förklara, att med kyrkoherden i Gustaf Vasa har jag alls ingen andlig gemenskap. Varför skulle jag? Har biskopen i Stockholms stift? Har domprosten? Har biskop Beijer? Har Den Ranghögste?
Lite underhållande, jag finner inget bättre ord, blir nu Svenska kyrkans ideologiska vakt- och renhållning mot kv*nn*pr*stm*tst*n*rn*. Här återfinns vi som är döpta i Svenska kyrkan och sedan barnsben genomgått den normalkyrkliga utbildningen. Vi har läst Lillklassen (eller fåt den läst för oss) och Sveriges Barn. Mot oss var det viktigt att markera. Inte mot kyrkoherden i Gustaf Vasa. Och med detta stolta projekt Kristen Bortom Gud blir det som Frälsaren säger: Må det ske med dig som du har sagt. Vi andra tillber inkarnationens mysterium i julnatten och inser somligt om våra egna liv just därför!
Människor och tro brukar också vara en fyndgruva. Petra Carlsson la ut det lutherska. För Luther var allt nåd och det betyder att utrymmet för att tolka och tänka på egen hand är stort. Det kan man säga givet att man alls inte gett sig in i vad Martin Luther ägnade sig åt och alls inte fundera över hans bibelbruk. Detta är en ikonisk Luther som återges, vilken endast återspeglar en klerks känsloliv. Petra Carlsson var faktiskt pastorsadjunkt i Kalmar. Jag tror hon avbröt tjänstgöringen i förtid. Kanske fann hon inte församlingsarbete och möte med vanliga människor meningsfullt nog? Det hon nu återger i radio för den svenska allmogen är dock inte sant, bottnar inte i vetenskap och beprövad forskning. Hon har inte läst Öberg helt enkelt. Eller Hardt. Eller Sasse, Prenter eller ens Nygren? För Luther, bibelprofessorn, är nåden materialiserad. Gud låter sig bli känd. Vi har fått Den Heliga Skrift och gudstjänsten är på riktigt. Vi tramsar inte med det sakramentala utan litar på att det orden säger verkligen är Verklighet.
Nu vet vi att vi inte är överens om vad kyrkokristendom är. Men Svenska kyrkan har tydligt beskrivit sin identitet. Det är bara att kolla den beskrivningen med det som öppet bekänns och dra slutsatsen. Jag är innanför i dogmatisk mening. Det är bara kyrkopolitiskt klerkerna försöker låtsas något annat. Men klerkerna går inte att lita på, konstaterar min rätt nära vän i Varberg.
I går läste jag ett försök att komma åt vår vän Olle Burell.
http://www.varldenidag.se/debatt/skolborgarradets-stangningskrav-oforenligt-med-hans-kyrkouppdrag/reprco!cyVWcSJpCMEhPJDRiRbOEA/
Skribenten ifrågasatte om Burells politik att stoppa uthyrningen av lokaler till kristna skolor var förenligt med hans kyrkopolitiska uppdrag. Skribenten var häpen över att Burells två världar kolliderar. Detta tycktes uppröra skribenten. Vi andra, som alltid tänkt att det handlat om skilda världar, förmådde inte dela skribentens upprördhet utan ville närmast säga: Välkommen i de insiktsfullas klubb. Så här är det med dem som kallat förtroendevalda i Svenska kyrkan. Face realities! Kommer skribenten nu att inse, att det finns ett grundläggande fel i det svenskkyrkliga styrsystemet när fenomen som Burell agerar?
I Canterbury fick jag förresten John Butlers bok The Red Dean of Canterbury, biografin om Hewlett Johnson. Det var han som besökte kamrat Stalin, kamrat Krusse, ordförande Mao, kamrat Castro samt umgicks med Andropov, Malenkov m fl. Ni förstår. Den engelska underrättelsetjänsten höll et öga på domprosten, förstår jag. Är detta en så rolig läsning att den ska undvikas i passionstid? Pacifisten Johnson umgicks med sedermera fältmarskalken Montgomery bara för att peka på domprostens sällskapsliv.
Be mig inte återge boken Klerkernas förräderi, men detta är vad saken handlar om. En rätt nära vän i Varberg uppfattar mobiliteten i mellanskiktet, det mellanskikt som i det kyrkliga blir just klerker. Det går helt enkelt inte att lita på dem.
Kristen Bortom Gud med kyrkoherden i Gustaf Vasa (en svensk troshjälte!) Åke Nordström är mer än typisk.
http://www.kyrkanstidning.se/debatt/kan-man-vara-kristen-bortom-gud
Nu handlar det inte om att tro på Gud, för det är en laggärning. Rörelsen Kristen Bortom Gud åberopar sig förstås på Bibeln. Det var kyrkofäderna helt på det klara med: heretiker gör alltid så. Och välkomnande är de. Vi får söka en sanning i berättelser om händelser utan att (behöva) se dem som historiska händelser. Det som återges har egentligen inte hänt, men det händer när vi läser och talar om fenomenen. För att göra detta tros-språng reser tydligen folk långa vägar. Till Stiockholm från Uppsala och Västerås!
Det frågas i rubriken i Torsdagsdepressionen om man kan vara kristen bortom Gud? Jag undrar ett. Kan man vara människa bortom Gud? Jag tror ju på mitt grovhuggna sätt att Gud har skapat mig och alla människor och gett mig en hel del i skapelsen. Är inte denna stabila tro på Gud i mitt eget ett faktamässigt sant ställningstagande?
Kyrkoherden och hans vapendragare Tomas Walch står upp för en icke-teistisk kristendom och denna kristendom är själva poängen. Alla inkluderas och det där med trosutsagor, dogmer, är i egentlig mening rätt ointressant. Vi är existentiella tillsammans. och därmed inkluderade.
Jag tänker inte bli upprörd. Jag konsterar att detta är en konsekvent MTD-religiös tolkning eller en förfalskning som borde bli ett fall för Konsumentombudsmannen. Den går lite längre än den etablerade MTD-religionen, men i denna ligger utgångspunkten. Herrarna drar resonemanget ett steg längre. "Vad begriper väl jag, gamla fnask?" som farmor sa. Men, farmor, jag fattar. De tänker sig, som de stöddigt deklarerar, ta uppdraget att "vara alla sina medlemmars andliga stödjepunkt på fullaste allvar". Jag kan för egen del öppet förklara, att med kyrkoherden i Gustaf Vasa har jag alls ingen andlig gemenskap. Varför skulle jag? Har biskopen i Stockholms stift? Har domprosten? Har biskop Beijer? Har Den Ranghögste?
Lite underhållande, jag finner inget bättre ord, blir nu Svenska kyrkans ideologiska vakt- och renhållning mot kv*nn*pr*stm*tst*n*rn*. Här återfinns vi som är döpta i Svenska kyrkan och sedan barnsben genomgått den normalkyrkliga utbildningen. Vi har läst Lillklassen (eller fåt den läst för oss) och Sveriges Barn. Mot oss var det viktigt att markera. Inte mot kyrkoherden i Gustaf Vasa. Och med detta stolta projekt Kristen Bortom Gud blir det som Frälsaren säger: Må det ske med dig som du har sagt. Vi andra tillber inkarnationens mysterium i julnatten och inser somligt om våra egna liv just därför!
Människor och tro brukar också vara en fyndgruva. Petra Carlsson la ut det lutherska. För Luther var allt nåd och det betyder att utrymmet för att tolka och tänka på egen hand är stort. Det kan man säga givet att man alls inte gett sig in i vad Martin Luther ägnade sig åt och alls inte fundera över hans bibelbruk. Detta är en ikonisk Luther som återges, vilken endast återspeglar en klerks känsloliv. Petra Carlsson var faktiskt pastorsadjunkt i Kalmar. Jag tror hon avbröt tjänstgöringen i förtid. Kanske fann hon inte församlingsarbete och möte med vanliga människor meningsfullt nog? Det hon nu återger i radio för den svenska allmogen är dock inte sant, bottnar inte i vetenskap och beprövad forskning. Hon har inte läst Öberg helt enkelt. Eller Hardt. Eller Sasse, Prenter eller ens Nygren? För Luther, bibelprofessorn, är nåden materialiserad. Gud låter sig bli känd. Vi har fått Den Heliga Skrift och gudstjänsten är på riktigt. Vi tramsar inte med det sakramentala utan litar på att det orden säger verkligen är Verklighet.
Nu vet vi att vi inte är överens om vad kyrkokristendom är. Men Svenska kyrkan har tydligt beskrivit sin identitet. Det är bara att kolla den beskrivningen med det som öppet bekänns och dra slutsatsen. Jag är innanför i dogmatisk mening. Det är bara kyrkopolitiskt klerkerna försöker låtsas något annat. Men klerkerna går inte att lita på, konstaterar min rätt nära vän i Varberg.
I går läste jag ett försök att komma åt vår vän Olle Burell.
http://www.varldenidag.se/debatt/skolborgarradets-stangningskrav-oforenligt-med-hans-kyrkouppdrag/reprco!cyVWcSJpCMEhPJDRiRbOEA/
Skribenten ifrågasatte om Burells politik att stoppa uthyrningen av lokaler till kristna skolor var förenligt med hans kyrkopolitiska uppdrag. Skribenten var häpen över att Burells två världar kolliderar. Detta tycktes uppröra skribenten. Vi andra, som alltid tänkt att det handlat om skilda världar, förmådde inte dela skribentens upprördhet utan ville närmast säga: Välkommen i de insiktsfullas klubb. Så här är det med dem som kallat förtroendevalda i Svenska kyrkan. Face realities! Kommer skribenten nu att inse, att det finns ett grundläggande fel i det svenskkyrkliga styrsystemet när fenomen som Burell agerar?
I Canterbury fick jag förresten John Butlers bok The Red Dean of Canterbury, biografin om Hewlett Johnson. Det var han som besökte kamrat Stalin, kamrat Krusse, ordförande Mao, kamrat Castro samt umgicks med Andropov, Malenkov m fl. Ni förstår. Den engelska underrättelsetjänsten höll et öga på domprosten, förstår jag. Är detta en så rolig läsning att den ska undvikas i passionstid? Pacifisten Johnson umgicks med sedermera fältmarskalken Montgomery bara för att peka på domprostens sällskapsliv.
fredag 16 mars 2018
4 D
Överstarna ringde i går kväll. De hade uppenbarligen för lite att göra, men var roade av Kyrkostyrelsens uppförandekod och över att denna intighet utan sanktionsmöjligheter ska utvärderas av generalsekreteraren vart fjärde år samt föreläggas styrelsen igen. "Har dom för lite att göra?" undrade överste Olofsson helt försynt. Jag kunde inte riktigt svara på den frågan. I stället undrade jag hur överstarna hade det.
Jag fick klart för mig att de följde Internet Research Agency i S:t Petersburg. "Olginotrollen", fick jag ur mig. Det imponerade på överstarna förstod jag. "Visste du att trollfabriken kallas så?" sa Salander. "80 anställda och en månadsbudget på 10 miljoner svenska kronor", fläskade jag till med då. Men helt ödmjukt fick jag förklara, att det var nervgasen mot Mr Skripal i Salisbury, headline i London också förra veckan, som gjort att jag kollat lite extra och försökt lära mig hur trollen hanterar bortförklarandet av det inträffade. Det är genom en sinnrik 4D-teknik: dismiss, distort, distract, dismay. Om 80 personer nu bestämmer sig för att bibringa mig deras eller den ryska regimens verklighetsuppfattning, kan jag känna mig lite ansatt. I Ryssland får allmänheten veta att det är USA som begått attentatet i Salisbury för att kasta skulden på Ryssland. Det går jag kanske inte riktigt på. Men kampanjer som styr vad jag ska uppfatta av det politiska – och vad jag inte ska lägga märke till – är det svårare med. Allt detta sa jag inte till överstarna. Men en suck att jag förstår lite mer av det apokalyptiska fick jag ur mig.
Dismiss, Distort, Distract, Dismay.
Dismiss betyder avfärda, distort förvränga, distract distrahera och dismay förfära. Det är snyggare på engelska så lägg 4 D på minne. Så här jobbar trollen på nätet, det nät som bland annat i fastetiden besjungs som "frestarens garn". Se till att sköta er kyrkogång. Det är när vi söndag förmiddag stiger in i Kyrkans livsflöde som vi får tillgång till motmedlen. Motmedlen i en post-truth tid måste vara, och nu citerar jag Matthew d'Ancona, "emotionally intelligent as well as rigorously rational" (Post-Truth, s 126). Då tänker jag Psaltaren! Och högmässan!
Olignotrollen använder annars tekniken att styra på person. Har inte politikern X blivit trött, tappat greppet? Mönstret går igen både om Merkel och May. Lite snygga men diffusa skandaler hör också dit. Och det går inte riktigt att få grepp om vad saken gäller. Jag blir fundersam. Det är något annat med sakkritik än detta underminerande utan sakskäl. Så vad kan hända i den svenska valrörelsen? Jag förstod att överstarna var lika bekymrade som jag. I grund och botten handlar det just precis om grund och botten, om politiska rörelser som inte (längre) står på fast mark bland människor och hämtar upp erfarenheter för att förädla dem till politiskt ansvarstagande.
Annars är det dr Tomas Appelqvist som bekymrat mig genom att klarsynt analysera snacket från Antjeborg. Han ställde frågan om bristen på teologiska argument och beskrev motparten till systemförsvararna: "Vi andra kan däremot konstatera att det mesta tyder på att Herren redan tagit sin hand från detta projekt och vi hoppas därför att kyrkans ledning låter kraven på ett tillägg och en friare användning av handbokens innehåll vinna gehör."
http://www.kyrkanstidning.se/debatt/herren-har-redan-tagit-sin-hand-fran-detta-projekt
Den ecklesiastika ryggmärgsreflexen (givet att det finns ryggrad i systemet) är att avvisa frågeställningen som orimlig. Herren har verkligen inte tagit sin hand från detta projekt utan välsignar, välsignar och välsignar oupphörligen. Kritiken avvisas: "En del tråkigheter har de kyrkohandboksfientliga ställt till med. I det längsta försökte vi nonchalera dem, men nu måste vi göra slut på deras dumheter med hårda juridiska argument. Det är snart ordnat och så löper distributionen som den ska." Vi fattar vad som menas. Men frågan Tomas ställer är värd en reflektion. Tänk om Herren själv verkligen ogillar kyrkohandboksarbetet, hur skulle det kunna markeras från Hans sida? Verkar inte en mängd missöden och en negativ revisionsrapport vara sådana där tecken att ta vara på?
Nu är det verkliga problemet att det för kyrkostyrelsen är som för tvestjärten som krupit in i örat. Den kan inte vända utan måste äta sig igenom hela hjärnan. Det är sant. Jag har redan som barn hört det av en som själv har berättat det. Och om tvestjärten tagit sig i i det kyrkliga örat, slutar det illa för den kyrkliga organismen. Vända kan tvestjärten inte! Och entusiasmen inför kyrkohandboken svalnar bland alla som är svenskkyrkligt normalbegåvade.
Tomas antyder att det finns fler svårigheter som väntar bakom knuten. Jag vet inte vad han vet, men jag förmodar precis detsamma. Det kommer verkligen fler problem efterhand och distributionen är fortsatt hotad. Jag skriver det enkelt här och utan detaljer. Men jag har det på känn. Om folket i det kyrkliga huset lägger örat till marken kan handläggarna på gott indianvis höra buffelhjorden rusa närmare och närmare.
Min vän G är på gott humör. Han hann ladda ner alla pdf-filerna innan utsorteringen och har alltså en komplett samling (inklusive de olagliga filerna). Kolla Antikrundan framöver så stiger han fram för att få sina nedladdningar värderade. Om hela projektet havererar i grund, är de värda en hel del.
I dag får Bloggardag ägna sig åt kroppsvård. Frisyren är vildvuxen och förläggaren ropar på att få en bild till baksidan av boken. Jag kan väl inte se ut som en English Sheepdog då?
Jag fick klart för mig att de följde Internet Research Agency i S:t Petersburg. "Olginotrollen", fick jag ur mig. Det imponerade på överstarna förstod jag. "Visste du att trollfabriken kallas så?" sa Salander. "80 anställda och en månadsbudget på 10 miljoner svenska kronor", fläskade jag till med då. Men helt ödmjukt fick jag förklara, att det var nervgasen mot Mr Skripal i Salisbury, headline i London också förra veckan, som gjort att jag kollat lite extra och försökt lära mig hur trollen hanterar bortförklarandet av det inträffade. Det är genom en sinnrik 4D-teknik: dismiss, distort, distract, dismay. Om 80 personer nu bestämmer sig för att bibringa mig deras eller den ryska regimens verklighetsuppfattning, kan jag känna mig lite ansatt. I Ryssland får allmänheten veta att det är USA som begått attentatet i Salisbury för att kasta skulden på Ryssland. Det går jag kanske inte riktigt på. Men kampanjer som styr vad jag ska uppfatta av det politiska – och vad jag inte ska lägga märke till – är det svårare med. Allt detta sa jag inte till överstarna. Men en suck att jag förstår lite mer av det apokalyptiska fick jag ur mig.
Dismiss, Distort, Distract, Dismay.
Dismiss betyder avfärda, distort förvränga, distract distrahera och dismay förfära. Det är snyggare på engelska så lägg 4 D på minne. Så här jobbar trollen på nätet, det nät som bland annat i fastetiden besjungs som "frestarens garn". Se till att sköta er kyrkogång. Det är när vi söndag förmiddag stiger in i Kyrkans livsflöde som vi får tillgång till motmedlen. Motmedlen i en post-truth tid måste vara, och nu citerar jag Matthew d'Ancona, "emotionally intelligent as well as rigorously rational" (Post-Truth, s 126). Då tänker jag Psaltaren! Och högmässan!
Olignotrollen använder annars tekniken att styra på person. Har inte politikern X blivit trött, tappat greppet? Mönstret går igen både om Merkel och May. Lite snygga men diffusa skandaler hör också dit. Och det går inte riktigt att få grepp om vad saken gäller. Jag blir fundersam. Det är något annat med sakkritik än detta underminerande utan sakskäl. Så vad kan hända i den svenska valrörelsen? Jag förstod att överstarna var lika bekymrade som jag. I grund och botten handlar det just precis om grund och botten, om politiska rörelser som inte (längre) står på fast mark bland människor och hämtar upp erfarenheter för att förädla dem till politiskt ansvarstagande.
Annars är det dr Tomas Appelqvist som bekymrat mig genom att klarsynt analysera snacket från Antjeborg. Han ställde frågan om bristen på teologiska argument och beskrev motparten till systemförsvararna: "Vi andra kan däremot konstatera att det mesta tyder på att Herren redan tagit sin hand från detta projekt och vi hoppas därför att kyrkans ledning låter kraven på ett tillägg och en friare användning av handbokens innehåll vinna gehör."
http://www.kyrkanstidning.se/debatt/herren-har-redan-tagit-sin-hand-fran-detta-projekt
Den ecklesiastika ryggmärgsreflexen (givet att det finns ryggrad i systemet) är att avvisa frågeställningen som orimlig. Herren har verkligen inte tagit sin hand från detta projekt utan välsignar, välsignar och välsignar oupphörligen. Kritiken avvisas: "En del tråkigheter har de kyrkohandboksfientliga ställt till med. I det längsta försökte vi nonchalera dem, men nu måste vi göra slut på deras dumheter med hårda juridiska argument. Det är snart ordnat och så löper distributionen som den ska." Vi fattar vad som menas. Men frågan Tomas ställer är värd en reflektion. Tänk om Herren själv verkligen ogillar kyrkohandboksarbetet, hur skulle det kunna markeras från Hans sida? Verkar inte en mängd missöden och en negativ revisionsrapport vara sådana där tecken att ta vara på?
Nu är det verkliga problemet att det för kyrkostyrelsen är som för tvestjärten som krupit in i örat. Den kan inte vända utan måste äta sig igenom hela hjärnan. Det är sant. Jag har redan som barn hört det av en som själv har berättat det. Och om tvestjärten tagit sig i i det kyrkliga örat, slutar det illa för den kyrkliga organismen. Vända kan tvestjärten inte! Och entusiasmen inför kyrkohandboken svalnar bland alla som är svenskkyrkligt normalbegåvade.
Tomas antyder att det finns fler svårigheter som väntar bakom knuten. Jag vet inte vad han vet, men jag förmodar precis detsamma. Det kommer verkligen fler problem efterhand och distributionen är fortsatt hotad. Jag skriver det enkelt här och utan detaljer. Men jag har det på känn. Om folket i det kyrkliga huset lägger örat till marken kan handläggarna på gott indianvis höra buffelhjorden rusa närmare och närmare.
Min vän G är på gott humör. Han hann ladda ner alla pdf-filerna innan utsorteringen och har alltså en komplett samling (inklusive de olagliga filerna). Kolla Antikrundan framöver så stiger han fram för att få sina nedladdningar värderade. Om hela projektet havererar i grund, är de värda en hel del.
I dag får Bloggardag ägna sig åt kroppsvård. Frisyren är vildvuxen och förläggaren ropar på att få en bild till baksidan av boken. Jag kan väl inte se ut som en English Sheepdog då?
torsdag 15 mars 2018
Aska! Nu är det väck Aska!
"Aska!" är väl resultatet av blixt och dunder, svavel och en del annat. Under förmiddagen skedde utrensningen av det olämpliga kyrkohandboksmaterialet. Varningen att den låg kvar skrevs här i går morse. Nu vet vi arbetstakten i Kyrkans hus. Och dröjsmålet kommer att kosta pengar. Hur mycket? Det vet vi inte. Men pengafrågan brukar inte vara det största problemet och är det inte nu heller.
Applåder, visslingar och rop!
Först var det en tid när "God is back" och nu ska det bli en tid när Gud inte ens får gå i skola. Missbedöm inte de socialdemokratiska valstrategerna. De vet var svenska folket står i frågan om religiösa friskolor. Visserligen vet inte folk varför de anser vad de anser, men det spelar kvitta. Det är procenten som räknas, Helge, och den är mer än 70%.
Naturligtvis är detta ett illusionsnummer på flera plan. Applåder visslingar och rop!
Det första illusionsnumret är att Ardalan Shekarabi anför erfarenheter från Iran för att förklara vad som är fel i Sverige. Men han berättar inte vilken religiös skola han gick i där. Då hade det blivit fel fast det varit rätt, dvs politiskt fel.
Det är det andra illusionsnumret. Saken handlar egentligen om muslimerna, de som sorterar elever efter kön i skolbussen. Detta kan socialdemokraterna inte säga rent ut, för det vore att anta en sverigedemokratisk hållining och Stefan Löfven har ju slagit fast, att SD har en annan människosyn. Om resultatet av dessa skilda människosyner blir ett och detsamma, har socialdemokraterna problem. Socialdemokratin borde också ha problem av att Löfvens grundtes inte håller. Det är inte människosynen saken gäller.
Det tredje illusionsnumret handlar om att inte skilja tro från tro. Allt blir religion och tre blir något som konstruerats till "de tre abrahamitiksa religionerna". Att en av dessa trosåskådningar med rötter i en annan av de tre (men inte den tredje) byggt den västerländska kulturen, bortser socialdemokraterna enkelt från. Men så egendomligt är det, att utan kristen tro i Europa, ingen socialdemokrati.
Det fjärde illusionsnumret står Antje et consortes för. De har idogt drivit tanken på "religionen" utan att särskilja tro från tro. Kom inte och klaga på att socialdemokraterna nu hanterar denna helhet ni talat om. Så egendomligt blir det ju, att i det lokala är det Modéus II som för religionens talan i media och låter sig buntas ihop med böneutrop. Det var onödigt. Frågan var en fråga för miljönämnden, inte för biskopen. Men biskopar oscillerar mellan det tysta och det pratträngda beroende på spörsmål.
Det femte illusionsnumret handlar om att skilja "judiskhet" från religion och se den som en nationell minoritet – utan religion! Hej då Moses! Det kan inte vara så kul att vara mosaisk trosbekännare då.
Det sjätte illusionsnumret är att samma socialdemokratiska arbetareparti som vill förbjuda religiösa friskolor placerat sig i ledningen för Svenska kyrkan på samtliga nivåer! Olle Burell har varit tydlig med hur han egentligen ser på religion och religiösa friskolor. Informationsbärande är ordet. En rejäl börda av information!
Det sjunde illusionsnumret är bekännelsen att elever ska slippa religiös påverkan. Men saken gällde ju om elever ska få välja att delta t ex i den av rektor på den kristna friskolan ledda bönen/andakten..
Det åttonde illusionsnumret är att de kristna friskolorna får finnas, bara de inte är just specifikt kristna i tanke, ord och gärning utan som alla andra.
Nu behöver ingen vara särskilt ledsen. Ni kan flyktigt läsa Matthew d'Anconas lilla bok Post Truth. The new War on Truth and how to Fight Back (Ebury Press, London 2017) för att få en bild av hur politik bedrivs när den inte längre är folkrörelseförankrad utan ett paket att uppifrån bibringa väljarkåren, som saknar möjligheter att förstå vad den utsätts för. Har ni läst den boken, finns det anledning att vara ledsen. Men d'Ancona blir lätt rebellisk. Det är uppenbarligen fortfarande rätt att göra uppror. Och inte bara mot svagsinta socialdemokratiska förslag och hållningar. Ett kommunalt moderatyngel i Växjö omfamnar också idén. Han är så vitt jag kan se just en yrkespolitiker, sådana som jag inte vill ha.
Var det då inte glädjande att Sveriges Kristna Råd under Antjes ledning fick ihop en debattartikel? Jodå. Det hänvisas till Europakonventionen och här uppstår ett problem för socialdemokraterna. Jag tror inte att Löfven är byxad att hantera det problemet om han tar statsplanet ut i Europa och möter andra regeringschefer av annan mening. Men lite roar det mig att SKR-folket tycks så häpet inför utsikten att religion ånyo ses som något negativt. I den bubbla de levt med möten med makthavare har det inte riktigt tett sig så. Vi andra känner igen en del svagsinta sossar, vi har mött Kula Bengtsson som gymnasist redan. Tagen sitter i. Vi behöver alltså inte bli imponerade nu heller. Det finns en stabil socialdemokratisk svagsinthet som kommer av maktinnehav. Då lockas de maktkåta till partiet. De bidrar inte till en fördjupad ideologisk reflektion. De är ute efter makten för egen del. Det finns andra socialdemokrater också. Det är sådana andra vi tycker om.
Lite synd är det nog om Antje, när hon nu får ta sakpolitisk ställning mot Wanja. Burell har lämnat. Men Wanja är förste vice ordförande i Kyrkostyrelsen. Inför uppsättningen av illusionsnummer också i det kyrkliga återstår ett: applåder, visslingar och rop!
Applåder, visslingar och rop blir det också när Torsdagsdepressionen slås upp och slår till. På ledarsidan skriver självaste Kommandoran på tidningen att det är ett klokt beslut att skjuta upp distributionen. Genomgången är en nödvändig grundlig genomgång av de rättsliga frågorna.
När enhetschefen på den juridiska enheten tar till orda på debattsidan för att svara Tomas Appelqvist fick pastorL problem med yrsel. Enhetschefen skrev att det de senaste veckorna uppstått nya frågor . "UPPSTÅTT" ropade pastor L. De har funnits med hela tiden naturligtvis annars finns de inte alls. Pastor L har rätt. Sig själv till Ermutigung spelar han Cornelis låt "När det brinner i lögnfabriken" men muttrar: "Och detta är människor som vill att vi ska lita på dem, sitta still i båten och vara trygga med att allt skötts och sköts på det bästa sätt!"
Inför själva illusionsnumret är en hållning självklar: applåder, visslingar och rop!
Och jag har på känn att det kommer att bli fler problem som måste hanteras i Antjeborg när nu allt börjat rulla bakåt.
Naturligtvis är detta ett illusionsnummer på flera plan. Applåder visslingar och rop!
Det första illusionsnumret är att Ardalan Shekarabi anför erfarenheter från Iran för att förklara vad som är fel i Sverige. Men han berättar inte vilken religiös skola han gick i där. Då hade det blivit fel fast det varit rätt, dvs politiskt fel.
Det är det andra illusionsnumret. Saken handlar egentligen om muslimerna, de som sorterar elever efter kön i skolbussen. Detta kan socialdemokraterna inte säga rent ut, för det vore att anta en sverigedemokratisk hållining och Stefan Löfven har ju slagit fast, att SD har en annan människosyn. Om resultatet av dessa skilda människosyner blir ett och detsamma, har socialdemokraterna problem. Socialdemokratin borde också ha problem av att Löfvens grundtes inte håller. Det är inte människosynen saken gäller.
Det tredje illusionsnumret handlar om att inte skilja tro från tro. Allt blir religion och tre blir något som konstruerats till "de tre abrahamitiksa religionerna". Att en av dessa trosåskådningar med rötter i en annan av de tre (men inte den tredje) byggt den västerländska kulturen, bortser socialdemokraterna enkelt från. Men så egendomligt är det, att utan kristen tro i Europa, ingen socialdemokrati.
Det fjärde illusionsnumret står Antje et consortes för. De har idogt drivit tanken på "religionen" utan att särskilja tro från tro. Kom inte och klaga på att socialdemokraterna nu hanterar denna helhet ni talat om. Så egendomligt blir det ju, att i det lokala är det Modéus II som för religionens talan i media och låter sig buntas ihop med böneutrop. Det var onödigt. Frågan var en fråga för miljönämnden, inte för biskopen. Men biskopar oscillerar mellan det tysta och det pratträngda beroende på spörsmål.
Det femte illusionsnumret handlar om att skilja "judiskhet" från religion och se den som en nationell minoritet – utan religion! Hej då Moses! Det kan inte vara så kul att vara mosaisk trosbekännare då.
Det sjätte illusionsnumret är att samma socialdemokratiska arbetareparti som vill förbjuda religiösa friskolor placerat sig i ledningen för Svenska kyrkan på samtliga nivåer! Olle Burell har varit tydlig med hur han egentligen ser på religion och religiösa friskolor. Informationsbärande är ordet. En rejäl börda av information!
Det sjunde illusionsnumret är bekännelsen att elever ska slippa religiös påverkan. Men saken gällde ju om elever ska få välja att delta t ex i den av rektor på den kristna friskolan ledda bönen/andakten..
Det åttonde illusionsnumret är att de kristna friskolorna får finnas, bara de inte är just specifikt kristna i tanke, ord och gärning utan som alla andra.
Nu behöver ingen vara särskilt ledsen. Ni kan flyktigt läsa Matthew d'Anconas lilla bok Post Truth. The new War on Truth and how to Fight Back (Ebury Press, London 2017) för att få en bild av hur politik bedrivs när den inte längre är folkrörelseförankrad utan ett paket att uppifrån bibringa väljarkåren, som saknar möjligheter att förstå vad den utsätts för. Har ni läst den boken, finns det anledning att vara ledsen. Men d'Ancona blir lätt rebellisk. Det är uppenbarligen fortfarande rätt att göra uppror. Och inte bara mot svagsinta socialdemokratiska förslag och hållningar. Ett kommunalt moderatyngel i Växjö omfamnar också idén. Han är så vitt jag kan se just en yrkespolitiker, sådana som jag inte vill ha.
Var det då inte glädjande att Sveriges Kristna Råd under Antjes ledning fick ihop en debattartikel? Jodå. Det hänvisas till Europakonventionen och här uppstår ett problem för socialdemokraterna. Jag tror inte att Löfven är byxad att hantera det problemet om han tar statsplanet ut i Europa och möter andra regeringschefer av annan mening. Men lite roar det mig att SKR-folket tycks så häpet inför utsikten att religion ånyo ses som något negativt. I den bubbla de levt med möten med makthavare har det inte riktigt tett sig så. Vi andra känner igen en del svagsinta sossar, vi har mött Kula Bengtsson som gymnasist redan. Tagen sitter i. Vi behöver alltså inte bli imponerade nu heller. Det finns en stabil socialdemokratisk svagsinthet som kommer av maktinnehav. Då lockas de maktkåta till partiet. De bidrar inte till en fördjupad ideologisk reflektion. De är ute efter makten för egen del. Det finns andra socialdemokrater också. Det är sådana andra vi tycker om.
Lite synd är det nog om Antje, när hon nu får ta sakpolitisk ställning mot Wanja. Burell har lämnat. Men Wanja är förste vice ordförande i Kyrkostyrelsen. Inför uppsättningen av illusionsnummer också i det kyrkliga återstår ett: applåder, visslingar och rop!
Applåder, visslingar och rop blir det också när Torsdagsdepressionen slås upp och slår till. På ledarsidan skriver självaste Kommandoran på tidningen att det är ett klokt beslut att skjuta upp distributionen. Genomgången är en nödvändig grundlig genomgång av de rättsliga frågorna.
När enhetschefen på den juridiska enheten tar till orda på debattsidan för att svara Tomas Appelqvist fick pastorL problem med yrsel. Enhetschefen skrev att det de senaste veckorna uppstått nya frågor . "UPPSTÅTT" ropade pastor L. De har funnits med hela tiden naturligtvis annars finns de inte alls. Pastor L har rätt. Sig själv till Ermutigung spelar han Cornelis låt "När det brinner i lögnfabriken" men muttrar: "Och detta är människor som vill att vi ska lita på dem, sitta still i båten och vara trygga med att allt skötts och sköts på det bästa sätt!"
Inför själva illusionsnumret är en hållning självklar: applåder, visslingar och rop!
Och jag har på känn att det kommer att bli fler problem som måste hanteras i Antjeborg när nu allt börjat rulla bakåt.
onsdag 14 mars 2018
Svavel! Förhärdelse Svavel!
Vi går från blixt till svavel. Under hela denna dag har hemsidan inte rensats från de nattvardsböner som ifrågasatts. Det blir väldigt dyrt för de ligger på webben utan att de upphovsrättsliga frågorna är klara. En förlagschef jag känner bleknade så att det hördes i telefonen. Då förstår ni. Och juristerna drog in en version utan att tydligen fatta att två ligger ute.
Nå, jag har larmat och efter det att larmet gått och ingen lyssnar återstår svavel. Men vad kan den rättfärdige uträtta när de upphovsrättsliga grundvalarna vacklar?
Nå, jag har larmat och efter det att larmet gått och ingen lyssnar återstår svavel. Men vad kan den rättfärdige uträtta när de upphovsrättsliga grundvalarna vacklar?
Inte så blixtrande: en halv dags overksamhet
Larmet gick förtjänstfullt före klockan 8 att samtliga nattvardsböner, också de som dragits tillbaka, fortfarande låg på webben. Efter en halv arbetsdag ligger de fortfarande där. Det blir nog dyrt.
Flash igen! Omaskat Flash igen!
Bloggardag vakar ständigt. Nattvardsbönerna 6, 9 och 14 togs bort från webbplatsen fick vi veta. Men det är en halv sanning. På det som lades ut den 1 februari ligger nattvardsbönerna kvar. Bloggardag manades av en röst, om i det inre eller från yttre rymden ska lämnas osagt, att nattvardsbönerna faktiskt ligger kvar. Det är bara att gå ner till den version som ligger under bilden på hemsidan och fröjda sig. Eller inte. För det har publicerats material där upphovsrättsfrågorna är olösta. Sådant kan bli väldigt dyrt. Och taffleriet fortsätter. Kansliet vet inte vad som finns utlagt. Nyheten om kyrkohandboken är en nyhet om lagbrott, tycks det. Hur lång tid tar det nu innan också dessa nattvardsböner tagits bort? Klocka kansliets effektivitet!
https://www.svenskakyrkan.se/kyrkohandboken
Dispens från fastereglerna gäller sålunda ännu ett dygn.
https://www.svenskakyrkan.se/kyrkohandboken
Dispens från fastereglerna gäller sålunda ännu ett dygn.
Phest i Kapharnaum
Blixt och dunder-nyheten tog tid att hämta sig från. Jag konsulterade docenten Pahlmblad, som var noga med att påpeka, att nyhetsförmedlingen inte bara borde handla om en text. Det kan man se på hans brev på kyrkligdokumentation.nu. Där finns också professor Ekenbergs brev. Breven har överraskat jurister och kansli, ser jag.
Kanske ska man också hålla i minne att Anders Ekenberg och Christer Pahlmblad under 30 år sannerligen inte gjort anspråk på sina texter. Detta sker först när kyrkokansliet gör det och hävdar copyright. Det är just denna åtgärd som förändrar situationen som blir en helt annan än vad den har varit.
Docenter missar ogärna att hålla en föreläsning. Här är den docenten Pahlmblad höll för mig i sammanfattning:
1926 skrev Yngve Brilioth brev till Nathan Söderblom om nattvardsböner, gav förslag och på så vis infördes en enda nattvardsbön i det förslag Söderblom m fl arbetade med. Denna nattvardsbön kom bearbetad med 1942 och fortsatt bearbetad 1986. Den är nu den enda användbara i den kyrkohandbok som således just nu inte distribueras. Brevet visar en Brilioths genomtänkta hållning i de liturgiska frågorna. Och den hållningen påverkar 1942 års handbok. Lätt att förstå, va? Den som vill, får läsa Maria Eckerdals avhandling, för hon återger vad hon lärt sig av docenten Pahlmblad.
Man kunde tänka sig att saken bara gäller några formuleringar. De invändningar docenten Pahlmblad för fram pekar emellertid på ett vidare sammanhang. Den liturgiska förnyelse Svenska kyrkan genomgått har den kyrkliga förnyelsen att tacka för allt. Inte bara frågan om specialmissalen alltså . Kyrklig förnyelse har varit den aktiva agenten för liturgisk förnyelse och Svenska kyrkan kunde lita på det och ta vara på det. Det gäller det som påverkade 1986 års handbok med influenserna från Västerås. Biskopen Silén hade varit observatör vid Vatikankonciliet och visste var skåpet skulle stå. I Västerås stift arbetade Sven Helander och Sune Garmo och från Västerås stift kom Rune Klingert. Deras mödor kompletterades av det arbete Anders Ekenberg och Christer Pahlmblad bedrivit. Alla hörde hemma i den kyrkliga förnyelsen, noga taget arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse, vars ordförande under lång tid var PO Sjögren och sedan Bertil Gärtner. Det är detta arbete i kyrkohandboksarbetet uppgörelsen nu gäller, ser jag.
Det betyder i klartext att strävan från kyrkokansliets sida varit att få en annan gudstjänstordning som på ytan kan se förnyad och allmänkyrklig ut (svart kappa på prästen är ett omöjligt projekt) men som drar gaddarna ur liturgierna, som alltså inte ska ha något bett alls. Det blir MTD. Det finns, kunde de andligt sinnade tänka, en diabolisk finess i detta som avses ske omärkligt. Så mycket mer intressant blir det då med de återkommande debaclen handboken utsätts för.
Ska vi tala om den mentala effekten i kyrkolivet när folk ser de små haverierna ställs upp sig på rad och folk börjar fundera över revisorernas rapport, som inte gav grönt på en enda punkt. Ska vi tala om de upphetsade, de som förklarade att det alls inte var några problem med kyrkohandboken men som nu t ex sitter i det nya hertigdömet och funderar över hur det innevarande eländet ska kunna bortförklaras? Ska vi kommentera det faktum att kyrkohandböckerna lagrats någonstans i väntan på distribution och ska vi fråga vad denna monumentala oskicklighet i Antjeborg kostar? Det hade kanske varit bättre om kyrkostyrelsen använt sin tid åt att försöka analysera de verkliga problemen, som inte handlar om illvilliga blogginlägg utan om återkommande haverier i Bunkern. Kyrkostyrelsen kunde ta sig an den spännande frågeställningen: "Har vi problem eller har vi problem?"
Om jag hade fått välja, hade jag valt en annan princip för det liturgiska arbetet på nationell nivå. Jag hade tagit med Christer Pahlmblad i arbetet. Jag hade sagt att hans bok Mässa för enhetens skull anger de principer som samlar ihop kyrkolivet kring ett centrum och sedan ger möjligheter till mångfald i övrigt. Då hade vi tvingats ta de ekumeniska landvinningarna på allvar som mer än munspel vid högtidliga tillfällen. Vad docenten skrev, kan nu se på kyrkligdokumentation.nu för där ligger boken utlagd.
Hur kan man komma ur den härva kyrkokansliet åstadkommit? Enklast genom att säga att texterna är fria att använda. Svenska kyrkan bjuder generöst alla som vill fira gudstjänst på möjliga ordningar. De som vill trycka av dem, får det. Återstår inga problem då? Jo, av allvarlig art om någon författare vägrar låta sina texter användas i ett sammanhang som är ett annat än Kyrkans, dvs texter som genom omarbetningar uttrycker något annat än Kyrkans tro. Marcioniter och MTD-enatusiaster ska inte få förvanska det katolska arvet. Kunde man tänka. Det vore i vart fall en klassisk kyrklig hållning, väl dokumenterad i dogmhistorien.
Juristerna sitterväl lite i kläm också. Patrik Lidin hävdade ju att upphovsrättsfrågorna är grundligt utredda. "Det finns ingen oro." Hur ska då en jurist bortförklara detta tidigare så klara ställningstagande. Det går! Allt går! Patrik sa att "vi" (vilka vi som avsågs vet vi inte) är trygga i hanteringen så här långt. Nyckelbegreooet är "så här långt"! Men oro fanns inte.
Nu har juristerna inte nystat färdigt. Då undrar en intresserad allmoge: så här långt i nystandet, var är de då nu? Hur länge till ska de nysta, dvs vilken tidplan håller nu? Enligt den tidigare planen skulle ju böckerna vara på väg ut i förrgår! Hade jag suttit i kyrkostyrelsen hade jag krävt extra sammanträde och dessutom jagat dem som gav beskedet att allt var avklarat. De narrades ju! Nysta, förresten. Är det en kyrklig syförening som flyttat in i bunkern?
Oavsett. Nu är några av kyrkomötet antagna nattvardsböner borttagna från de webbpublicerade pdf-filerna och böckerna distribueras inte. Har Gudstjänstutskottets ordförande något att säga om detta? Vem lurade Kyrkomötet att anta misstänkt tjuvgods? "Kyrkomöteshäleri" är väl ett nytt begrepp? Glöm inte var ni läste det först. Är det inte lika bra att reda ut alla frågor och låta Kyrkomötet 2018 ta ett nytt beslut? Det gick ju så till 1957 och 1958 när det första beslutet inte dög...
Hur ni i entusiasm brutit mot fastan efter blixt och dunder-blogginlägget i går behöver ni inte redovisa förhållandet här. Ni kan nämna det i bikten, men kloka biktfäder kommer leende att vifta undan detta "brott" mot fastereglerna. Under ett dygn efter beskedet om haveriet torde generell dispens från fastan ha lämnats för att möjliggöra firandet. Jag vet inte om ni smakat den ginsort som heter Bloom. Den hör till den våg av moderiktig gin som nu sköljer över England. Det finns också gin från Edinburgh, den sköljer följdriktigt över Skottland, med hallongin och rabarbergin. Från Norge kommer Haratorn, som jag druckit ett par flaskor av och uppskattar. I Sverige har vi både Härnö och G Gin. Inget skäms för sig
Till fin gin kan man man jaga mer exklusiv tonic. Fever Tree, förstås, men kanske man vill pröva Fentimans Herbal, Erasmus Bond (inte för lutheraner måhända), Indi&Co eller Doctor Polidori's Cucumber Tonic.
Fjolldryck? Dryck för de medvetet högkyrkliga och ett självklart val när vi mediterar över det goda ordet: "Egen framgång är guld värd. Andras motgång är inte heller att förakta." Ni vet var i Bibeln denna insikt delges oss.
- Fader jag har syndat genom att dricka G&T för att fira kyrkohandbokseländet.
- Synd är något helt annat och betydligt roligare, här finns inget att bekänna. Din verksfromhet har frälst dig. Gå i frid, kläd dig varmt och ät dig mätt. (Jak 2:16) Ta gärna en G&T till käket förresten.
Det kallar jag själavård.
Själavård i Antjeborg är nog att vänligt se på de ansvariga och säga: Rex Tillerson!
Kanske ska man också hålla i minne att Anders Ekenberg och Christer Pahlmblad under 30 år sannerligen inte gjort anspråk på sina texter. Detta sker först när kyrkokansliet gör det och hävdar copyright. Det är just denna åtgärd som förändrar situationen som blir en helt annan än vad den har varit.
Docenter missar ogärna att hålla en föreläsning. Här är den docenten Pahlmblad höll för mig i sammanfattning:
1926 skrev Yngve Brilioth brev till Nathan Söderblom om nattvardsböner, gav förslag och på så vis infördes en enda nattvardsbön i det förslag Söderblom m fl arbetade med. Denna nattvardsbön kom bearbetad med 1942 och fortsatt bearbetad 1986. Den är nu den enda användbara i den kyrkohandbok som således just nu inte distribueras. Brevet visar en Brilioths genomtänkta hållning i de liturgiska frågorna. Och den hållningen påverkar 1942 års handbok. Lätt att förstå, va? Den som vill, får läsa Maria Eckerdals avhandling, för hon återger vad hon lärt sig av docenten Pahlmblad.
Man kunde tänka sig att saken bara gäller några formuleringar. De invändningar docenten Pahlmblad för fram pekar emellertid på ett vidare sammanhang. Den liturgiska förnyelse Svenska kyrkan genomgått har den kyrkliga förnyelsen att tacka för allt. Inte bara frågan om specialmissalen alltså . Kyrklig förnyelse har varit den aktiva agenten för liturgisk förnyelse och Svenska kyrkan kunde lita på det och ta vara på det. Det gäller det som påverkade 1986 års handbok med influenserna från Västerås. Biskopen Silén hade varit observatör vid Vatikankonciliet och visste var skåpet skulle stå. I Västerås stift arbetade Sven Helander och Sune Garmo och från Västerås stift kom Rune Klingert. Deras mödor kompletterades av det arbete Anders Ekenberg och Christer Pahlmblad bedrivit. Alla hörde hemma i den kyrkliga förnyelsen, noga taget arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse, vars ordförande under lång tid var PO Sjögren och sedan Bertil Gärtner. Det är detta arbete i kyrkohandboksarbetet uppgörelsen nu gäller, ser jag.
Det betyder i klartext att strävan från kyrkokansliets sida varit att få en annan gudstjänstordning som på ytan kan se förnyad och allmänkyrklig ut (svart kappa på prästen är ett omöjligt projekt) men som drar gaddarna ur liturgierna, som alltså inte ska ha något bett alls. Det blir MTD. Det finns, kunde de andligt sinnade tänka, en diabolisk finess i detta som avses ske omärkligt. Så mycket mer intressant blir det då med de återkommande debaclen handboken utsätts för.
Ska vi tala om den mentala effekten i kyrkolivet när folk ser de små haverierna ställs upp sig på rad och folk börjar fundera över revisorernas rapport, som inte gav grönt på en enda punkt. Ska vi tala om de upphetsade, de som förklarade att det alls inte var några problem med kyrkohandboken men som nu t ex sitter i det nya hertigdömet och funderar över hur det innevarande eländet ska kunna bortförklaras? Ska vi kommentera det faktum att kyrkohandböckerna lagrats någonstans i väntan på distribution och ska vi fråga vad denna monumentala oskicklighet i Antjeborg kostar? Det hade kanske varit bättre om kyrkostyrelsen använt sin tid åt att försöka analysera de verkliga problemen, som inte handlar om illvilliga blogginlägg utan om återkommande haverier i Bunkern. Kyrkostyrelsen kunde ta sig an den spännande frågeställningen: "Har vi problem eller har vi problem?"
Om jag hade fått välja, hade jag valt en annan princip för det liturgiska arbetet på nationell nivå. Jag hade tagit med Christer Pahlmblad i arbetet. Jag hade sagt att hans bok Mässa för enhetens skull anger de principer som samlar ihop kyrkolivet kring ett centrum och sedan ger möjligheter till mångfald i övrigt. Då hade vi tvingats ta de ekumeniska landvinningarna på allvar som mer än munspel vid högtidliga tillfällen. Vad docenten skrev, kan nu se på kyrkligdokumentation.nu för där ligger boken utlagd.
Hur kan man komma ur den härva kyrkokansliet åstadkommit? Enklast genom att säga att texterna är fria att använda. Svenska kyrkan bjuder generöst alla som vill fira gudstjänst på möjliga ordningar. De som vill trycka av dem, får det. Återstår inga problem då? Jo, av allvarlig art om någon författare vägrar låta sina texter användas i ett sammanhang som är ett annat än Kyrkans, dvs texter som genom omarbetningar uttrycker något annat än Kyrkans tro. Marcioniter och MTD-enatusiaster ska inte få förvanska det katolska arvet. Kunde man tänka. Det vore i vart fall en klassisk kyrklig hållning, väl dokumenterad i dogmhistorien.
Juristerna sitterväl lite i kläm också. Patrik Lidin hävdade ju att upphovsrättsfrågorna är grundligt utredda. "Det finns ingen oro." Hur ska då en jurist bortförklara detta tidigare så klara ställningstagande. Det går! Allt går! Patrik sa att "vi" (vilka vi som avsågs vet vi inte) är trygga i hanteringen så här långt. Nyckelbegreooet är "så här långt"! Men oro fanns inte.
Nu har juristerna inte nystat färdigt. Då undrar en intresserad allmoge: så här långt i nystandet, var är de då nu? Hur länge till ska de nysta, dvs vilken tidplan håller nu? Enligt den tidigare planen skulle ju böckerna vara på väg ut i förrgår! Hade jag suttit i kyrkostyrelsen hade jag krävt extra sammanträde och dessutom jagat dem som gav beskedet att allt var avklarat. De narrades ju! Nysta, förresten. Är det en kyrklig syförening som flyttat in i bunkern?
Oavsett. Nu är några av kyrkomötet antagna nattvardsböner borttagna från de webbpublicerade pdf-filerna och böckerna distribueras inte. Har Gudstjänstutskottets ordförande något att säga om detta? Vem lurade Kyrkomötet att anta misstänkt tjuvgods? "Kyrkomöteshäleri" är väl ett nytt begrepp? Glöm inte var ni läste det först. Är det inte lika bra att reda ut alla frågor och låta Kyrkomötet 2018 ta ett nytt beslut? Det gick ju så till 1957 och 1958 när det första beslutet inte dög...
Hur ni i entusiasm brutit mot fastan efter blixt och dunder-blogginlägget i går behöver ni inte redovisa förhållandet här. Ni kan nämna det i bikten, men kloka biktfäder kommer leende att vifta undan detta "brott" mot fastereglerna. Under ett dygn efter beskedet om haveriet torde generell dispens från fastan ha lämnats för att möjliggöra firandet. Jag vet inte om ni smakat den ginsort som heter Bloom. Den hör till den våg av moderiktig gin som nu sköljer över England. Det finns också gin från Edinburgh, den sköljer följdriktigt över Skottland, med hallongin och rabarbergin. Från Norge kommer Haratorn, som jag druckit ett par flaskor av och uppskattar. I Sverige har vi både Härnö och G Gin. Inget skäms för sig
Till fin gin kan man man jaga mer exklusiv tonic. Fever Tree, förstås, men kanske man vill pröva Fentimans Herbal, Erasmus Bond (inte för lutheraner måhända), Indi&Co eller Doctor Polidori's Cucumber Tonic.
Fjolldryck? Dryck för de medvetet högkyrkliga och ett självklart val när vi mediterar över det goda ordet: "Egen framgång är guld värd. Andras motgång är inte heller att förakta." Ni vet var i Bibeln denna insikt delges oss.
- Fader jag har syndat genom att dricka G&T för att fira kyrkohandbokseländet.
- Synd är något helt annat och betydligt roligare, här finns inget att bekänna. Din verksfromhet har frälst dig. Gå i frid, kläd dig varmt och ät dig mätt. (Jak 2:16) Ta gärna en G&T till käket förresten.
Det kallar jag själavård.
Själavård i Antjeborg är nog att vänligt se på de ansvariga och säga: Rex Tillerson!
tisdag 13 mars 2018
Blixt och dunder! Kyrkohandboken försenas Blixt och dunder!
Ni läste det inte först här, men nu kan ni läsa för jag tror inte att de flesta inte sett detta.
http://www.kyrkanstidning.se/nyhet/ifragasatt-upphovsratt-forsenar-handboken
Vad ska vi nu säga?
De stöddiga juristerna i Antjeborg, de som var ute i gröngräset och skuttade, pigga och glada, får bita i gräset.
Och kritikerna bryter förstås fastan högst resolut och ropar sitt Deus le vult! Därefter sjunger de Laudamus i rätt sättning.
Ja, ni förstår själva känslan.
Hur var det Lenin kanske och domprosten Danell säkert sa?
http://www.kyrkanstidning.se/nyhet/ifragasatt-upphovsratt-forsenar-handboken
Vad ska vi nu säga?
De stöddiga juristerna i Antjeborg, de som var ute i gröngräset och skuttade, pigga och glada, får bita i gräset.
Och kritikerna bryter förstås fastan högst resolut och ropar sitt Deus le vult! Därefter sjunger de Laudamus i rätt sättning.
Ja, ni förstår själva känslan.
Hur var det Lenin kanske och domprosten Danell säkert sa?
Verstehen und Erklären
Förstå och förklara är bådadera utmanande uppgifter. Det mesta vi är med om, förstår vi inte. Människor vi möter argumenterar underligt och understundom svårförståeligt. En nyckel för att begripa är att tänka "dom menar faktiskt vad de säger". Då vill det till att orientera sig i deras tankevärld.
Jag testade barnbarnet Sigrid när vi nu var på tu man hand. Frågan om allas lika värde kom upp. Jag bestred saken. Flickebarnet upprördes. Lite fundersam blev hon dock när jag påpekade att ordet "dignity" betyder "värdighet" och inte "värde". Vad hörde hon mig säga? Att färgade är sämre än vita. Ideologiskt hörande alltså. Jag hade inte sagt något i den stilen, men insåg att det svenska skolväsendets icke-neutralitet i livsåskådningsfrågor och en ideologisk grund, "värdegrund", formar barnet. Det går att förstå. Det går också att förklara vilka tankemodeller som styrt ut i detta tanklösa. Rousseau illa läst hör till komponenterna. Men nog är det märkligt att ideologin bakom barnens fostran så lite debatteras i Sverige? Den tas för vad den är. Given. Uppifrån. Jag tror jag tycker illa om detta.
Redaktören Dike ansätts i kommentarer för att han inte går i kyrkan, som vi ser. Han går kanske inte, men han följer gudstjänsten. Besked lämnades i går. Då gäller det att erövra hans tankevärld. I den världen följer man gudstjänster. Det kan vara en tysk av katolskt eller protestantiskt snitt eller en tv-gudstjänst med centerpartisten Åkerlund lika väl. Allt är lika uppbyggligt.
Tittaren är uppenbarligen nöjd. I hans system av tro räcker detta. Andra blir upprörda. Här är en förtroendevald tv-tittare som inte deltar i sockenkyrkans gudstjänstliv trots att kyrkans klockor kallat. De inser inte att redaktören utgör den sista resten av den borgerliga religion som på söndagen följde gudstjänsten i radio. Det räknades vara 2% av befolkningen som gjorde så. I de kyrkliga bladen framställdes fenomenet som ett problem, inte minst som förkunnelsen alltsomoftast uppfattades vara bättre i radion med mer upphöjda predikanter än församlingsprästens ordproduktion (som man redan hört och visste vad han brukade säga). Sedan kom tv-gudstjänster med stort pådrag. Nu spelas de in i förväg. Då har man redan på Midfastosöndagen varit i Långfredagens gudstjänst och kan sitta hemma eller gemensamt i en församlingslokal och beglutta sig själv.
I media excellerar den praktiserade religionen MTD. Jag tror inte jag behöver förklara ytterligare. Det är dock inte svårförståeligt. Kunden som betalar befaller vart kusken ska köra. Det är så det är. Kyrkan har därför försett sig med spärrar mot sådant genom ett läroämbete. När det eroderas, kan en kyrka bara bli kundtillvänd. Och partipolitiseringen? Det fanns en central överenskommelse mellan S och M att KG Hammar skulle till Uppsala och Christina Odenberg till Lund. Det är så dags att berätta det för en häpen allmoge nu, kan tyckas. Men bättre sent än aldrig. Och detta ska vi tro vara Guds verk och vila!
Några som menar vad de skriver, fast faktiskt menar mer än vad de kan skriva ut, är exempelvis den nya kyrkostyrelsen. Riktlinjer för förtroendevalda på nationell nivå påstås finnas – fast riktigt var de återfinns är oklart bortsett från den uppburna kyrkliga publikationen, som meddelade nyheten. Jag läser att de förtroendevalda på nationell nivå ska "sprida kristen tro och ge en bild av vad Svenska kyrkan gör och står för". Ungefär som Bloggardag alltså. Eller har något annat avbildats här? Nå, det angår inte mig längre. Men rollen att på sociala medier förmedla detta är tydligen mycket viktig. Då har jag beröm att se fram emot, för jag har mer än någon annan i kyrkostyrelsen –ledamöter och ersättare – fullgjort denna viktiga roll och bidragit till kunskapsuppbyggnad. Ibland har jag till och med varit först!
Det finns ett aber, ser jag. Man ska inte undergräva förtroendet för Svenska kyrkan. Nå, det är inte så lätt att göra det som redan görs för detta gör de finkristna så bra själva. Undergräver kritiken deras positioner, länder detta Svenska kyrkan till godo. Det begriper ett barn på sju år.
Varje människa har full rätt att uttrycka också negativa synpunkter, förstår jag. Bidde det bara en tumme av detta dokument och allt arbete som lagts ner på det? Uppenbarligen. Men byråkratin förnekar sig inte. Generalsekreteraren ska se till att riktlinjerna regelbundet följs upp och styrelsen ska pröva och eventuellt uppdatera reglerna. Detta är närmast löjeväckande och detta viktiga arbete ska era kyrkoavgifter också räcka till!
Jag har anledning tro att Frimodig kyrkas representant inte röstat för dessa nullitetsregler, som dessutom saknar sanktioner bortsett från detta, att jag förklarats inte vara välkommen till kyrkomötet.
Jag sitter här i morgonljuset och frågan jag sliter med är denna: Har inte idiotkofficienten ökat betydligt i Kyrkostyrelsen denna nya mandatperiod? Hur kommer sig det? Är det det politiska, att styrelsen kraftfullt ska agera fast det bakom formuleringarna alls inte finns någon kraft? Och dessa arma tror att vi ska tala vänligt om dem, Nej då. Det är bara de själva, de i styrelserna och dess organ, som behöver vara så där vänliga mot varandra. Vi andra kan i försvar för kristen tro avslöja eländet hämningslöst. Det hindrar inte vänlighetsattacker, typ det välvilliga uppmärksammandet på Bloggardag av den 11 mars som en glädjedag. Fast jag undrar: vilka är de otvetydigt svenskkyrkliga i kyrkostyrelsen? Upp med en hand!
Dock känner jag plötsligt uppbragtheten anfalla. Det var Antje som startade det projekt, som nu rinner ut i ett anslående intet. Fältropet löd "Han måste stoppas!" och Bloggardag avsågs med härskriet. Kansliet formerade sig, men det strategiska var ungefär lika försummat som det taktiska. Så blev det som det blev. Men det kanske borde testa?
Får man i försvar för Svenska kyrkan påpeka, att Svenska kyrkan faktiskt nu håller sig med en ärkebiskop vars pappa (Vater) slogs i Führerns armé för värden som är de flsta av oss helt främmande? Får man av detta faktum, kampen för en totalitär stat, dra en vidare slutsats om lusten att stoppa olämplig läsning, dvs antyda en totalitär traktan och förklara den som ett arv hemifrån? Kan man dessutom fråga om en tysk förståelse av fri- och rättigheter historiskt skiljer sig från en svensk, Kaiser och Führer mot Gustaf III?
Vore det vidare olämpligt att spörja om farfar Zöllners medlemsnummer i NSDAP? Får någon för egen del då stoltsera med att den egna Morsan (beväpnad med en Luger) gjorde krigstjänst mot hitlerismen och efter kriget tog hand om hitlerismens offer?
Skulle någon också få påpeka att vi nu på raken sett två ärkebiskopar, som inte är döpta i Svenska kyrkan, en inte heller konfirmerad i den. Eller är allt detta olämpligt skrivsätt? Får man fråga om Jesus ger en sannare bild av Gud än Muhammed?
Vad säger nu de tappra socialdemokrater, som försökt utföra Antjes befallningar? Wanja t ex? Hur får man fråga för att med sitt frågande inte undergräva förtroendet för Svenska kyrkan? Får själva Antje ifrågasättas? Är det Per Albins och Günthers linje mot Torgny Segerstedt som blivit en andra natur för de partitrogna? Ska vi nämna Palmes dribblande i IB-affären? Hur pålitliga är socialdemokrater när det kommer till yttrandefrihetsfrågor? Tror ni, handen på hjärtat, att vi är dumma? Och får man som förtroendevald, om man varit det, ens fråga?
Nu har jag både förstått och förklarat. Ordet är fritt. Det är också detta som är själva charmen med denna pigga, käcka och muntra blogg. Men det är inte utan att jag skulle vilja veta vad man fått uttrycka och vilka frågor man fått avhandla om man varit förtroendevald i Kyrkostyrelsen. Kan någon – erklären?
Senaste påhoppet på Modéus II återfinns i dagens Barometern där det apropå böneutropet påpekas att "biskopen tar ingen hänsyn till oss ateister". Skribenten vet hur mycket elände kristendomen och islam har ställt till med så missionerande upplevs som kontraproduktivt. Den publika bilden av Modéus II är bilden av en man som är för muslimers böneutrop. Det är inte svårt att förstå – verstehen.
Jag testade barnbarnet Sigrid när vi nu var på tu man hand. Frågan om allas lika värde kom upp. Jag bestred saken. Flickebarnet upprördes. Lite fundersam blev hon dock när jag påpekade att ordet "dignity" betyder "värdighet" och inte "värde". Vad hörde hon mig säga? Att färgade är sämre än vita. Ideologiskt hörande alltså. Jag hade inte sagt något i den stilen, men insåg att det svenska skolväsendets icke-neutralitet i livsåskådningsfrågor och en ideologisk grund, "värdegrund", formar barnet. Det går att förstå. Det går också att förklara vilka tankemodeller som styrt ut i detta tanklösa. Rousseau illa läst hör till komponenterna. Men nog är det märkligt att ideologin bakom barnens fostran så lite debatteras i Sverige? Den tas för vad den är. Given. Uppifrån. Jag tror jag tycker illa om detta.
Redaktören Dike ansätts i kommentarer för att han inte går i kyrkan, som vi ser. Han går kanske inte, men han följer gudstjänsten. Besked lämnades i går. Då gäller det att erövra hans tankevärld. I den världen följer man gudstjänster. Det kan vara en tysk av katolskt eller protestantiskt snitt eller en tv-gudstjänst med centerpartisten Åkerlund lika väl. Allt är lika uppbyggligt.
Tittaren är uppenbarligen nöjd. I hans system av tro räcker detta. Andra blir upprörda. Här är en förtroendevald tv-tittare som inte deltar i sockenkyrkans gudstjänstliv trots att kyrkans klockor kallat. De inser inte att redaktören utgör den sista resten av den borgerliga religion som på söndagen följde gudstjänsten i radio. Det räknades vara 2% av befolkningen som gjorde så. I de kyrkliga bladen framställdes fenomenet som ett problem, inte minst som förkunnelsen alltsomoftast uppfattades vara bättre i radion med mer upphöjda predikanter än församlingsprästens ordproduktion (som man redan hört och visste vad han brukade säga). Sedan kom tv-gudstjänster med stort pådrag. Nu spelas de in i förväg. Då har man redan på Midfastosöndagen varit i Långfredagens gudstjänst och kan sitta hemma eller gemensamt i en församlingslokal och beglutta sig själv.
I media excellerar den praktiserade religionen MTD. Jag tror inte jag behöver förklara ytterligare. Det är dock inte svårförståeligt. Kunden som betalar befaller vart kusken ska köra. Det är så det är. Kyrkan har därför försett sig med spärrar mot sådant genom ett läroämbete. När det eroderas, kan en kyrka bara bli kundtillvänd. Och partipolitiseringen? Det fanns en central överenskommelse mellan S och M att KG Hammar skulle till Uppsala och Christina Odenberg till Lund. Det är så dags att berätta det för en häpen allmoge nu, kan tyckas. Men bättre sent än aldrig. Och detta ska vi tro vara Guds verk och vila!
Några som menar vad de skriver, fast faktiskt menar mer än vad de kan skriva ut, är exempelvis den nya kyrkostyrelsen. Riktlinjer för förtroendevalda på nationell nivå påstås finnas – fast riktigt var de återfinns är oklart bortsett från den uppburna kyrkliga publikationen, som meddelade nyheten. Jag läser att de förtroendevalda på nationell nivå ska "sprida kristen tro och ge en bild av vad Svenska kyrkan gör och står för". Ungefär som Bloggardag alltså. Eller har något annat avbildats här? Nå, det angår inte mig längre. Men rollen att på sociala medier förmedla detta är tydligen mycket viktig. Då har jag beröm att se fram emot, för jag har mer än någon annan i kyrkostyrelsen –ledamöter och ersättare – fullgjort denna viktiga roll och bidragit till kunskapsuppbyggnad. Ibland har jag till och med varit först!
Det finns ett aber, ser jag. Man ska inte undergräva förtroendet för Svenska kyrkan. Nå, det är inte så lätt att göra det som redan görs för detta gör de finkristna så bra själva. Undergräver kritiken deras positioner, länder detta Svenska kyrkan till godo. Det begriper ett barn på sju år.
Varje människa har full rätt att uttrycka också negativa synpunkter, förstår jag. Bidde det bara en tumme av detta dokument och allt arbete som lagts ner på det? Uppenbarligen. Men byråkratin förnekar sig inte. Generalsekreteraren ska se till att riktlinjerna regelbundet följs upp och styrelsen ska pröva och eventuellt uppdatera reglerna. Detta är närmast löjeväckande och detta viktiga arbete ska era kyrkoavgifter också räcka till!
Jag har anledning tro att Frimodig kyrkas representant inte röstat för dessa nullitetsregler, som dessutom saknar sanktioner bortsett från detta, att jag förklarats inte vara välkommen till kyrkomötet.
Jag sitter här i morgonljuset och frågan jag sliter med är denna: Har inte idiotkofficienten ökat betydligt i Kyrkostyrelsen denna nya mandatperiod? Hur kommer sig det? Är det det politiska, att styrelsen kraftfullt ska agera fast det bakom formuleringarna alls inte finns någon kraft? Och dessa arma tror att vi ska tala vänligt om dem, Nej då. Det är bara de själva, de i styrelserna och dess organ, som behöver vara så där vänliga mot varandra. Vi andra kan i försvar för kristen tro avslöja eländet hämningslöst. Det hindrar inte vänlighetsattacker, typ det välvilliga uppmärksammandet på Bloggardag av den 11 mars som en glädjedag. Fast jag undrar: vilka är de otvetydigt svenskkyrkliga i kyrkostyrelsen? Upp med en hand!
Dock känner jag plötsligt uppbragtheten anfalla. Det var Antje som startade det projekt, som nu rinner ut i ett anslående intet. Fältropet löd "Han måste stoppas!" och Bloggardag avsågs med härskriet. Kansliet formerade sig, men det strategiska var ungefär lika försummat som det taktiska. Så blev det som det blev. Men det kanske borde testa?
Får man i försvar för Svenska kyrkan påpeka, att Svenska kyrkan faktiskt nu håller sig med en ärkebiskop vars pappa (Vater) slogs i Führerns armé för värden som är de flsta av oss helt främmande? Får man av detta faktum, kampen för en totalitär stat, dra en vidare slutsats om lusten att stoppa olämplig läsning, dvs antyda en totalitär traktan och förklara den som ett arv hemifrån? Kan man dessutom fråga om en tysk förståelse av fri- och rättigheter historiskt skiljer sig från en svensk, Kaiser och Führer mot Gustaf III?
Vore det vidare olämpligt att spörja om farfar Zöllners medlemsnummer i NSDAP? Får någon för egen del då stoltsera med att den egna Morsan (beväpnad med en Luger) gjorde krigstjänst mot hitlerismen och efter kriget tog hand om hitlerismens offer?
Skulle någon också få påpeka att vi nu på raken sett två ärkebiskopar, som inte är döpta i Svenska kyrkan, en inte heller konfirmerad i den. Eller är allt detta olämpligt skrivsätt? Får man fråga om Jesus ger en sannare bild av Gud än Muhammed?
Vad säger nu de tappra socialdemokrater, som försökt utföra Antjes befallningar? Wanja t ex? Hur får man fråga för att med sitt frågande inte undergräva förtroendet för Svenska kyrkan? Får själva Antje ifrågasättas? Är det Per Albins och Günthers linje mot Torgny Segerstedt som blivit en andra natur för de partitrogna? Ska vi nämna Palmes dribblande i IB-affären? Hur pålitliga är socialdemokrater när det kommer till yttrandefrihetsfrågor? Tror ni, handen på hjärtat, att vi är dumma? Och får man som förtroendevald, om man varit det, ens fråga?
Nu har jag både förstått och förklarat. Ordet är fritt. Det är också detta som är själva charmen med denna pigga, käcka och muntra blogg. Men det är inte utan att jag skulle vilja veta vad man fått uttrycka och vilka frågor man fått avhandla om man varit förtroendevald i Kyrkostyrelsen. Kan någon – erklären?
Senaste påhoppet på Modéus II återfinns i dagens Barometern där det apropå böneutropet påpekas att "biskopen tar ingen hänsyn till oss ateister". Skribenten vet hur mycket elände kristendomen och islam har ställt till med så missionerande upplevs som kontraproduktivt. Den publika bilden av Modéus II är bilden av en man som är för muslimers böneutrop. Det är inte svårt att förstå – verstehen.
måndag 12 mars 2018
Hakuna matata!
Jag har sett Lejonkungen och vet att föra mig på swahili. Hakuna matata, alltså. Vi fördystras inte. Vi fördystras aldrig, hur vedervärdigt det än ser ut. Lite bananöl och så en hel del hakuna matata. Hållningen är inte bara grundhållning i Lejonkungen. Det är så livet levs i Svenska kyrkan. Problem? Inga. Hakuna matata. Inget att bekymra sig om. Och snart är det påskdag och Kristus har uppstått. "Nu är det morgon, hej!" som det heter med en sång som Gubben Pettsson och katten Findus sjunger. Jag läser det alerta konstaterandet i Barkåkra församlingsblad.
I går, firningsdagen, satte jag mig i bilen efter högmässan i Rydaholm och avnjöt radiogudstjänsten. Jag bad enträget: "Gode Gud, låt detta vara Equmeniakyrkan och inte Svenska kyrkan". Gud hör bön, men jag får inte alltid som jag vill. Det ligger en dold välsignelse i detta. För det var Stefanskyrkan, S:t Johannes församling i Stockholm och det var en helt typisk MTD-religion som framfördes.
När jag insåg att min bön inte bejakats, erfor jag tacksamhet över den dolda välsignelsen, för detta var det illustrativa exemplet på det jag i somras hittade en beteckning på. Förr i världen hade jag blivit echaufferad av erfarenheten. Eller uppbragt.Nu blev jag entusiasmerad. Eller upprymd. MTD finns i verkligheten, utläggs och stofferas med lite vanlig kristlig fromhet. Det låter vackert, men jag uppfattar det sekteriska.
Konsekrationen var deklamation och reducerad till instiftelseorden, bara dessa. Jag kunde, fick jag veta, sitta med ett tänt ljus och bryta bröd hemmavid eller lägga handen på hjärtat. Det gick bra alltihop, i helhet eller delar. Hakuna matata. Jag kunde förstås inte. Jag körde bil. Men tanken räknas nog. Så fort jag kom hem, undersökte jag vad jag hade hört. Och si!
"Lyssna själv, din lade drul", som det heter i Lunds stift.
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1031787?programid=945
Jag har alltså hamnat i positionen "ju sämre, desto bättre". Så tänkte Lenin (fast det har förnekats) och domprosten Danell (vilket aldrig förnekats). Så tänker alltså jag. Det de höll på med, tror jag inte. Kyrkoherden som deklamerade är förstås inte svenskkyrklig utan av frikyrklig extraktion. Han är, håll i er, kyrkoherde i Svenska kyrkan. Det kan man bli utan att vara svenskkyrklig. Man kan bli biskop i Karlstad och ärkebiskopen på så vis också. Vi andra har insupit lutherdomen med modersmjölken eller per flaska! Hakuna matata!
Helena Edlunds bok Konsten att överleva Svenska kyrkan skulle kanske bekymra. Den beställs hos Adlibris eller Bokus eller hos författaren. Hon är inte ensam om sina erfarenheter av kyrkosystemet, men eftersom den härskande kyrkoklassen kunnat förlita sig på att allt missnöje kan avledas på kv*nn*pr*stm*st*nd*rn*har de verkliga problemen aldrig hanterats. Vilka verkliga problem? De förtroendevalda som mobbar de kv*nnl*g* pr*st*rn*. Dessa har inga teologiska invändningar alls (jag förklarar inte varför de inte har det) när det handlar om ämbetet, men när de väl har fått någon som är ett kuttersmycke, som en begåvad kv*nnl*g pr*st uttryckte saken, kör de den bossiga stilen, den utan respekt. Det är den hållning som gäller mot alla tjänstehjonen, som ska veta sin plats. Kyrkoråden är styrelser numera och alls inte förtroenderåd till kyrkoherden. Kyrkoherdarna har som alla andra blivit lönearbetare – "ni läser väl Manifestet, pojkar", som biskop Malmeström sa till oss.
Insikterna utifrån Helena Edlunds bok? Det pågår ett djävla ljugande i det svenskkyrkliga och nu svor jag inte utan använde en klassisk svensk genitiv för att beskriva ett sakförhållande och detta sakförhållandes existentiella sammanhang. I heliga fastetider borde detta förhållande särskilt uppmärksammas och livhållningen inte restlöst bara vara hakuna matata.
Helena Edlunds bok är en personlig berättelse. Just därför ska den tas på stort allvar. Den är också en berättelse om Svenska kyrkan. Det är kanske än mer allvarligt. Läs boken för att ta del av den personliga berättelsen, som självfallet är subjektiv och det författaren uppfattar. Försök sedan se grundläggande mekanismer och analysera skeenden som går utöver det enskilda fallet. Feghet och flockmentalitet kanske skulle vara ledord för analysen? Och mobbare vet att driva flocken framför sig. Om inte annat så ser vi hur det går till i Bengt Olof Dikes kyrka.
I Smålandskomposten denna dag skriver Karl-Erik Salander att Modéus II alls inte ska avgå (jag visste inte ens att det var på tal) utan borde ha medalj (det är ett piggt förslag). Komplikationen tycks vara att ingen läst det rätt klarläggande jesuitiska resonemang som Thomas Idergard för. Det kanske snarare är Idergard som ska ha medalj för att han gett Modéus II dalj? Hakuna matata.
http://signum.se/boneutrop-hor-inte-till-det-gemensamma-goda-tankar-om-religionsfrihet-och-mangfald/
Behöver ni pigga upp er, lite terapeutiskt?
Jag är aldrig omöjlig. Hakuna matata!
https://www.youtube.com/watch?v=nbY_aP-alkw
Jag fick en bild, som jag försökte förmedla, från det stora tårtkalaset i en församling i går. Ni får tro mig på mitt ord. Det var många tårtor som mättade de hungrande. Den exegetiska/systematiska/historiska avhandlingen Från kornbröd till tårta. Kyrkans utveckling under 2000 år. En studie med särskild hänsyn till svenskt och engelskt kyrkoliv" väntar vi på.
I går, firningsdagen, satte jag mig i bilen efter högmässan i Rydaholm och avnjöt radiogudstjänsten. Jag bad enträget: "Gode Gud, låt detta vara Equmeniakyrkan och inte Svenska kyrkan". Gud hör bön, men jag får inte alltid som jag vill. Det ligger en dold välsignelse i detta. För det var Stefanskyrkan, S:t Johannes församling i Stockholm och det var en helt typisk MTD-religion som framfördes.
När jag insåg att min bön inte bejakats, erfor jag tacksamhet över den dolda välsignelsen, för detta var det illustrativa exemplet på det jag i somras hittade en beteckning på. Förr i världen hade jag blivit echaufferad av erfarenheten. Eller uppbragt.Nu blev jag entusiasmerad. Eller upprymd. MTD finns i verkligheten, utläggs och stofferas med lite vanlig kristlig fromhet. Det låter vackert, men jag uppfattar det sekteriska.
Konsekrationen var deklamation och reducerad till instiftelseorden, bara dessa. Jag kunde, fick jag veta, sitta med ett tänt ljus och bryta bröd hemmavid eller lägga handen på hjärtat. Det gick bra alltihop, i helhet eller delar. Hakuna matata. Jag kunde förstås inte. Jag körde bil. Men tanken räknas nog. Så fort jag kom hem, undersökte jag vad jag hade hört. Och si!
"Lyssna själv, din lade drul", som det heter i Lunds stift.
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1031787?programid=945
Jag har alltså hamnat i positionen "ju sämre, desto bättre". Så tänkte Lenin (fast det har förnekats) och domprosten Danell (vilket aldrig förnekats). Så tänker alltså jag. Det de höll på med, tror jag inte. Kyrkoherden som deklamerade är förstås inte svenskkyrklig utan av frikyrklig extraktion. Han är, håll i er, kyrkoherde i Svenska kyrkan. Det kan man bli utan att vara svenskkyrklig. Man kan bli biskop i Karlstad och ärkebiskopen på så vis också. Vi andra har insupit lutherdomen med modersmjölken eller per flaska! Hakuna matata!
Helena Edlunds bok Konsten att överleva Svenska kyrkan skulle kanske bekymra. Den beställs hos Adlibris eller Bokus eller hos författaren. Hon är inte ensam om sina erfarenheter av kyrkosystemet, men eftersom den härskande kyrkoklassen kunnat förlita sig på att allt missnöje kan avledas på kv*nn*pr*stm*st*nd*rn*har de verkliga problemen aldrig hanterats. Vilka verkliga problem? De förtroendevalda som mobbar de kv*nnl*g* pr*st*rn*. Dessa har inga teologiska invändningar alls (jag förklarar inte varför de inte har det) när det handlar om ämbetet, men när de väl har fått någon som är ett kuttersmycke, som en begåvad kv*nnl*g pr*st uttryckte saken, kör de den bossiga stilen, den utan respekt. Det är den hållning som gäller mot alla tjänstehjonen, som ska veta sin plats. Kyrkoråden är styrelser numera och alls inte förtroenderåd till kyrkoherden. Kyrkoherdarna har som alla andra blivit lönearbetare – "ni läser väl Manifestet, pojkar", som biskop Malmeström sa till oss.
Insikterna utifrån Helena Edlunds bok? Det pågår ett djävla ljugande i det svenskkyrkliga och nu svor jag inte utan använde en klassisk svensk genitiv för att beskriva ett sakförhållande och detta sakförhållandes existentiella sammanhang. I heliga fastetider borde detta förhållande särskilt uppmärksammas och livhållningen inte restlöst bara vara hakuna matata.
Helena Edlunds bok är en personlig berättelse. Just därför ska den tas på stort allvar. Den är också en berättelse om Svenska kyrkan. Det är kanske än mer allvarligt. Läs boken för att ta del av den personliga berättelsen, som självfallet är subjektiv och det författaren uppfattar. Försök sedan se grundläggande mekanismer och analysera skeenden som går utöver det enskilda fallet. Feghet och flockmentalitet kanske skulle vara ledord för analysen? Och mobbare vet att driva flocken framför sig. Om inte annat så ser vi hur det går till i Bengt Olof Dikes kyrka.
I Smålandskomposten denna dag skriver Karl-Erik Salander att Modéus II alls inte ska avgå (jag visste inte ens att det var på tal) utan borde ha medalj (det är ett piggt förslag). Komplikationen tycks vara att ingen läst det rätt klarläggande jesuitiska resonemang som Thomas Idergard för. Det kanske snarare är Idergard som ska ha medalj för att han gett Modéus II dalj? Hakuna matata.
http://signum.se/boneutrop-hor-inte-till-det-gemensamma-goda-tankar-om-religionsfrihet-och-mangfald/
Behöver ni pigga upp er, lite terapeutiskt?
https://www.youtube.com/watch?v=nbY_aP-alkw
söndag 11 mars 2018
Stort grattis på 10-årsdagen!
I dag är det en stor dag för Svenska kyrkan och i vår kyrkofamilj vet vi att fira. Ni minns att vi år 2008 firade ett 50-årsjubiléum fast det egentligen bara var 48,5 år. Då har ni fattat. I dag är det dock 10 år på riktigt för den 11 mars år 2008 blev Antje svensk medborgare. Grattis till oss alla. Inte minst till Lunds stift, för det var på det stiftets biskopsstol hon satt när det hände.
Jag läser i kommentarerna att jag ska skriva fina saker om biskopar och se kärleksfullt på Antje, som vore hon mitt barnbarn. Ni förstår bildspråket. Men jag minns första gången vi möttes på gräsmattan på S:t Sigfrids folkhögskola, Antje och jag. Vi presenterades för varandra av Peter Bexell. Det var förresten på samma gräsmatta jag första gången såg dr Kjell Petersson, fast han inte var doktor då utan "bara" tjänstebiträde i Växjö. Då och då har vi festat ihop, Antje och jag, fast faktiskt bara en enda gång utom tjänsten. Det var på samme Peter Bexells disputationsfest. Till Antjes var jag inte bjuden. Inte Peter heller.
Den som vill bli imponerad, läser förstås Antjes CV och fattar att det är en "sjutusan till ärkebiskop" Svenska kyrkan har, för att citera en ur hennes beundrarskara. Inte konstigt att Petersson från Växjö tycker att det ska bli mycket spännande att få lära känna ärkebiskopen och få samtala med henne. Alla hennes kvalitativt skiftande utmärkelser mm finns att läsa. Omfattande, minst sagt.
adfc6ad5-7b1a-459a-a880-63bc56e72b2c.pdf
Antje blev alltså biskop i Lund år 2007.
Några år senare var det en stackars präst i Lunds stift som på Dagblogg, en högt uppskattad föregångare till Bloggardag, i en kommentar kallade biskopen för "Tyskan". Det hade vi kallat adjunkt Andersson också, så jag fann inte begreppet anstötligt. Det gjorde Antje. Den kommenterande prästen inkallades. Det var i det ögonblicket alla förstod värdet av anonymitet för den som framför kyrkokritik, trots att Antje prisat sociala medier. Nå, kanske inte oreserverat prisat men i alla fall. Och betydelsen av yttrandefrihet var möjligtvis något ifrågasatt. Känsligt kan jag förstå att det var eftersom svenskheten då var rätt nyförvärvad.
Vi tar det från början. Antje kom till Sverige som student, tog in på det frikyrkliga Waldenströmska studenthemmet i Stockholm och läste kurser på ITH. Där träffade hon Heinz Jackelen. Accenten på e-et kommer senare.
Stockholms stift och Lars Carlzon är omständigheter vilka föranlett olämpliga misstänkliggöranden om kopplingar till DDR. Antje kommer dock från västra Tyskland och har förklarat, att hon mött spionen Radler endast en gång. Hon bör självfallet försvaras mot den sortens misstänkliggörande som handlar om Stasi.
Antje kommer från en unierad kyrka, dvs en kyrkostruktur som är resultatet av en av statsmakten beordrad sammanläggning av det lutherska och det reformerta. De i dogmhistorien kunniga invänder att det förstås egentligen inte går. De reformerta är av en annan ande än vi, sa Luther. Svenskkyrklig är Antje inte medborgarskapet till trots. Det är både märkligt och inte.
Vägen uppåt gick till Österhaninge, Tyresö och Gårdstånga. I Tyresö markerade hon att hon hörde till de rätta kretsarna, mer om detta i min kommande bok.
Gårdstånga kan antingen ta livet av sin präst, eftersom arbetsuppgifterna i den svårt sekulariserade nejden är till synes oöverstigliga, eller låta en präst leva gott där, för närheten till Lund ger möjligheter till vidareutbildning och akademisk gemenskap. Invånarantalet i pastoratet var väl kring 1500. Pastoratet skulle avskaffas och kunde nog i egentlig mening inte ses som en framtidsverkstad för det kyrkliga. Numera är Gårdstånga en del av Eslövs pastorat!
En komminister, som också var tf kyrkoherde, skulle hålla allt flytande. Mer gick nog inte att göra. Mer begärdes inte heller. Antje hann läsa. Omsider blev hon teologie doktor i Lund och det är fint. Werner Jeanrond var hennes Doktorvater. Han hade förbindelserna med Chicago och där blev hon universitetslektor. På det språk som talas i Chicago låter det finare. "Assistant professor". Senare blev hon "Associate", men det var en del som inte kunde värdera den titeln. Docent i Sverige blev hon inte. Det var "religion" som blev det ämne hon ägnade sig åt i Chicago.
När Christina Odenberg pensionerades som biskop i Lund var det viktigt att få ännu en kvinna, allt annat vore en backlash. Betty Jeanrond, Werners fru, jobbade på stiftskansliet. De insiktsfulla ser nu hur sammanhangen formeras. Antje var faktiskt inte svensk medborgare när hon blev biskop i Svenska kyrkan. Detta ordnade hon, med påföljd att hon då blev en svenska gift med en tysk. "Det går la", som det heter i Jönköpings län. Som biskop i Lund, se hennes CV, blev hon prisad. Nåja, somliga noterade att hon ofta var på andra uppdrag, stora som små, annorstädes. Ärkebiskop? S och C torgförde henne. Hon var bevars en lärd professor.
Antje blev ärkebiskop och ordförande för Kyrkostyrelsen, den som aldrig fört några strategiska samtal utan mest fått ordna med nullitetsfrågor, sådana som den egna organisationen försett styrelsen med. Nå, ibland också problem. Sådana som den egna organisationen skapat. Någon som länge suttit i de rikskyrkliga sammanhangen noterade med obehag, att Antje uteblev från ett nyckelmöte med styrelsen, det sammanträde där skrivelser till Kyrkomötet skulle antas. Då var hon i stället på Petersplatsen i Rom bland tusentals besökare för att överlämna en tavla med ikonliknande motiv till Frasse och tacka för senast. I Antjeborg antogs vid detta sammanträde förslag till kyrkohandbok, det som städse varit kritiserat och nu ska ut fast upphovsrättsfrågor för den tryckta boken inte är klara. Antje talade för "högsta kvalitet" men det är uppenbart att den organisation hon är främsta företrädare för inte levererar. Då, menar jag, vill det till att vi firar hennes tioårsdag och inte tänker på skandaler. Men hennes sätt att prioritera bort styrelsen var och är uppseendeväckande och informationsbärande.
Jag minns när jag firade min tioårsdag som svensk medborgare. Solen sken fast det var oktober och utvalda klasskamrater var inbjudna. Det var en stor dag i mitt liv.Vi är många som hoppas att Antjes tioårsdag blir lika festlig. De som förberett sig firar i hennes frånvaro, men då känns det som vore hon närvarande. Ni skaffade väl ljus?
De illvilliga påpekar att Antje inte framstår som en som har pastoral mylla under naglarna. Det kan vara sant. Hon är ingen erfaren pastoralteolog. De påpekar också att hennes bas tycks förunderligt smal. Hon har en bredare bas i sociala medier än i det faktiska kyrkolivet, hörs de säga. Nåja, i vår tid räcker det kanske längre. Bilden av Verkligheten kan visa sig verkligare än Verkligheten själv. Detta räcker för att hamna på plats 14 som Årets kvinna i Expressen. Antje "leder Svenska kyrkan i en tid då existentiella och religiösa frågor blivit viktigare än på länge. En intellektuell person som deltar i den offentliga debatten på ett eftertänksamt sätt."
Bloggardag funderar dock över ett yttrande som professor Gunnar Adler-Karlsson fällde: "Den som blir ärkebiskop kan inte vara riktigt hederlig." Riktigt vad det betyder, kan Bloggardag inte reda ut, men citatet gnager. Det skulle kunna betyda att en ärkebiskop klättrat sig upp, men det ska väl inte sägas om Antje, som i Chicago ägnade sig åt religion i godan ro. Ska det i stället förstårs så, att en ärkebiskop inför offentligheten alltid blir en konstruktion? Allt ärkebiskopen gjort är förunderligt och märkligt hur alldagligt det än är? I detta ljus blir en vanlig avhandling lysande, för den ges ut i flera upplagor på skilda språk. Ingen påpekar att det är samma bok som kommer gång på gång. Det beror på att någon betalar. Och utmärkelserna rasar in. Det beror på att en utmärkelse också utmärker givaren. Bilden av den intellektuella personen är en offentlig bild. Då måste den vara sann. Att det skulle vara en medelklass som speglar sig i något den vill se och nu blivit existentiell och religiöst intresserad, är en illasinnad förklaring. Den kan dessvärre vara helt sann.
De illvilliga, som återkommer till att Antje inför ärkebiskopsvalet var lätt otydlig om Muhammed och Jesus – vem ger denna sanna bilden av Gud? – har nog inte riktigt förstått att Antje ägnat sig just åt "religion". Då blir de små differenserna inte så viktiga. En amerikansk kapitalist höll detta religionsprojekt vid liv. Där var Antje anställd. Hon tänker kanske så? Varför skulle hon inte?
Bloggardag hör till Antjes försvarare. Hon säger vad hon tänker och hon tänker som det tyska mellanskikt hon kommer ifrån. Farfar var där, pappa också. Det fick sina följder under tyskt 1930- och 40-tal. Så är det inte för Antje. Nu står mellanskiktet för andra värden. Det vet bättre och i Antjes fall som ett resultat av idog tysk fostran till nya politiska ideal. "Probably the most elaborate civic education program exists in Germany", som det heter hos Mudde och Kaltwasser. Det blev så efter kriget och detta har präglat Antjes tankevärld. Nu sitter detta tänkesätt högst upp i Svenska kyrkan. Detta är ett uttryck för M-et i Moralistisk Terapeutisk Deism. I Antjes värld ska vi utbildas för att få rätta värderingar. Vi styrs uppifrån och ner. Det är på många sätt tyskt. Mehr sage ich nicht.
Att Svenska kyrkan har en med tiden formgenetisk ärkebiskop ska inte förvåna, givet att biskop Anders Nygren verkligen hade rätt och att det efter ett par generationer går att se vad det där spårbytet betydde. Det visar sig efterhand, hette det i en kommentar av professor Lindroth, hur en kyrka kommer, "att icke blott i tänkesätt, utan även i handling och yttre ordning avslöja sin frändskap med den gamla marcionitiska kyrkobildningen och andra besläktade rörelser och sektbildningar." Marcioniterna var många och mäktiga samt uppskattade. Här går skiljelinjen mellan Kyrkan (som kan vara en liten minoritet) och sekten (som kan vara majoritet) i samtiden också. MTD-religionen framträder som marcionitisk sekt med stora kansliresurser.
Nu gratulerar vi oss alla på tioårsdagen. Antje blev en av oss, en svenska. Om än inte helt och hållet. Det är därför Petersson i Växjö menar att det ska bli mycket spännande, mycket var ordet, att få lära känna ärkebiskopen, att få samtala med henne. Också detta blir väl intellektuellt på ett eftertänksamt sätt. Vad ska Petersson säga då? Nu slog förstämning till. Jag ökar måttet av firande som ett motmedel!
Jag läser i kommentarerna att jag ska skriva fina saker om biskopar och se kärleksfullt på Antje, som vore hon mitt barnbarn. Ni förstår bildspråket. Men jag minns första gången vi möttes på gräsmattan på S:t Sigfrids folkhögskola, Antje och jag. Vi presenterades för varandra av Peter Bexell. Det var förresten på samma gräsmatta jag första gången såg dr Kjell Petersson, fast han inte var doktor då utan "bara" tjänstebiträde i Växjö. Då och då har vi festat ihop, Antje och jag, fast faktiskt bara en enda gång utom tjänsten. Det var på samme Peter Bexells disputationsfest. Till Antjes var jag inte bjuden. Inte Peter heller.
Den som vill bli imponerad, läser förstås Antjes CV och fattar att det är en "sjutusan till ärkebiskop" Svenska kyrkan har, för att citera en ur hennes beundrarskara. Inte konstigt att Petersson från Växjö tycker att det ska bli mycket spännande att få lära känna ärkebiskopen och få samtala med henne. Alla hennes kvalitativt skiftande utmärkelser mm finns att läsa. Omfattande, minst sagt.
adfc6ad5-7b1a-459a-a880-63bc56e72b2c.pdf
Antje blev alltså biskop i Lund år 2007.
Några år senare var det en stackars präst i Lunds stift som på Dagblogg, en högt uppskattad föregångare till Bloggardag, i en kommentar kallade biskopen för "Tyskan". Det hade vi kallat adjunkt Andersson också, så jag fann inte begreppet anstötligt. Det gjorde Antje. Den kommenterande prästen inkallades. Det var i det ögonblicket alla förstod värdet av anonymitet för den som framför kyrkokritik, trots att Antje prisat sociala medier. Nå, kanske inte oreserverat prisat men i alla fall. Och betydelsen av yttrandefrihet var möjligtvis något ifrågasatt. Känsligt kan jag förstå att det var eftersom svenskheten då var rätt nyförvärvad.
Vi tar det från början. Antje kom till Sverige som student, tog in på det frikyrkliga Waldenströmska studenthemmet i Stockholm och läste kurser på ITH. Där träffade hon Heinz Jackelen. Accenten på e-et kommer senare.
Stockholms stift och Lars Carlzon är omständigheter vilka föranlett olämpliga misstänkliggöranden om kopplingar till DDR. Antje kommer dock från västra Tyskland och har förklarat, att hon mött spionen Radler endast en gång. Hon bör självfallet försvaras mot den sortens misstänkliggörande som handlar om Stasi.
Antje kommer från en unierad kyrka, dvs en kyrkostruktur som är resultatet av en av statsmakten beordrad sammanläggning av det lutherska och det reformerta. De i dogmhistorien kunniga invänder att det förstås egentligen inte går. De reformerta är av en annan ande än vi, sa Luther. Svenskkyrklig är Antje inte medborgarskapet till trots. Det är både märkligt och inte.
Vägen uppåt gick till Österhaninge, Tyresö och Gårdstånga. I Tyresö markerade hon att hon hörde till de rätta kretsarna, mer om detta i min kommande bok.
Gårdstånga kan antingen ta livet av sin präst, eftersom arbetsuppgifterna i den svårt sekulariserade nejden är till synes oöverstigliga, eller låta en präst leva gott där, för närheten till Lund ger möjligheter till vidareutbildning och akademisk gemenskap. Invånarantalet i pastoratet var väl kring 1500. Pastoratet skulle avskaffas och kunde nog i egentlig mening inte ses som en framtidsverkstad för det kyrkliga. Numera är Gårdstånga en del av Eslövs pastorat!
En komminister, som också var tf kyrkoherde, skulle hålla allt flytande. Mer gick nog inte att göra. Mer begärdes inte heller. Antje hann läsa. Omsider blev hon teologie doktor i Lund och det är fint. Werner Jeanrond var hennes Doktorvater. Han hade förbindelserna med Chicago och där blev hon universitetslektor. På det språk som talas i Chicago låter det finare. "Assistant professor". Senare blev hon "Associate", men det var en del som inte kunde värdera den titeln. Docent i Sverige blev hon inte. Det var "religion" som blev det ämne hon ägnade sig åt i Chicago.
När Christina Odenberg pensionerades som biskop i Lund var det viktigt att få ännu en kvinna, allt annat vore en backlash. Betty Jeanrond, Werners fru, jobbade på stiftskansliet. De insiktsfulla ser nu hur sammanhangen formeras. Antje var faktiskt inte svensk medborgare när hon blev biskop i Svenska kyrkan. Detta ordnade hon, med påföljd att hon då blev en svenska gift med en tysk. "Det går la", som det heter i Jönköpings län. Som biskop i Lund, se hennes CV, blev hon prisad. Nåja, somliga noterade att hon ofta var på andra uppdrag, stora som små, annorstädes. Ärkebiskop? S och C torgförde henne. Hon var bevars en lärd professor.
Antje blev ärkebiskop och ordförande för Kyrkostyrelsen, den som aldrig fört några strategiska samtal utan mest fått ordna med nullitetsfrågor, sådana som den egna organisationen försett styrelsen med. Nå, ibland också problem. Sådana som den egna organisationen skapat. Någon som länge suttit i de rikskyrkliga sammanhangen noterade med obehag, att Antje uteblev från ett nyckelmöte med styrelsen, det sammanträde där skrivelser till Kyrkomötet skulle antas. Då var hon i stället på Petersplatsen i Rom bland tusentals besökare för att överlämna en tavla med ikonliknande motiv till Frasse och tacka för senast. I Antjeborg antogs vid detta sammanträde förslag till kyrkohandbok, det som städse varit kritiserat och nu ska ut fast upphovsrättsfrågor för den tryckta boken inte är klara. Antje talade för "högsta kvalitet" men det är uppenbart att den organisation hon är främsta företrädare för inte levererar. Då, menar jag, vill det till att vi firar hennes tioårsdag och inte tänker på skandaler. Men hennes sätt att prioritera bort styrelsen var och är uppseendeväckande och informationsbärande.
Jag minns när jag firade min tioårsdag som svensk medborgare. Solen sken fast det var oktober och utvalda klasskamrater var inbjudna. Det var en stor dag i mitt liv.Vi är många som hoppas att Antjes tioårsdag blir lika festlig. De som förberett sig firar i hennes frånvaro, men då känns det som vore hon närvarande. Ni skaffade väl ljus?
De illvilliga påpekar att Antje inte framstår som en som har pastoral mylla under naglarna. Det kan vara sant. Hon är ingen erfaren pastoralteolog. De påpekar också att hennes bas tycks förunderligt smal. Hon har en bredare bas i sociala medier än i det faktiska kyrkolivet, hörs de säga. Nåja, i vår tid räcker det kanske längre. Bilden av Verkligheten kan visa sig verkligare än Verkligheten själv. Detta räcker för att hamna på plats 14 som Årets kvinna i Expressen. Antje "leder Svenska kyrkan i en tid då existentiella och religiösa frågor blivit viktigare än på länge. En intellektuell person som deltar i den offentliga debatten på ett eftertänksamt sätt."
Bloggardag funderar dock över ett yttrande som professor Gunnar Adler-Karlsson fällde: "Den som blir ärkebiskop kan inte vara riktigt hederlig." Riktigt vad det betyder, kan Bloggardag inte reda ut, men citatet gnager. Det skulle kunna betyda att en ärkebiskop klättrat sig upp, men det ska väl inte sägas om Antje, som i Chicago ägnade sig åt religion i godan ro. Ska det i stället förstårs så, att en ärkebiskop inför offentligheten alltid blir en konstruktion? Allt ärkebiskopen gjort är förunderligt och märkligt hur alldagligt det än är? I detta ljus blir en vanlig avhandling lysande, för den ges ut i flera upplagor på skilda språk. Ingen påpekar att det är samma bok som kommer gång på gång. Det beror på att någon betalar. Och utmärkelserna rasar in. Det beror på att en utmärkelse också utmärker givaren. Bilden av den intellektuella personen är en offentlig bild. Då måste den vara sann. Att det skulle vara en medelklass som speglar sig i något den vill se och nu blivit existentiell och religiöst intresserad, är en illasinnad förklaring. Den kan dessvärre vara helt sann.
De illvilliga, som återkommer till att Antje inför ärkebiskopsvalet var lätt otydlig om Muhammed och Jesus – vem ger denna sanna bilden av Gud? – har nog inte riktigt förstått att Antje ägnat sig just åt "religion". Då blir de små differenserna inte så viktiga. En amerikansk kapitalist höll detta religionsprojekt vid liv. Där var Antje anställd. Hon tänker kanske så? Varför skulle hon inte?
Bloggardag hör till Antjes försvarare. Hon säger vad hon tänker och hon tänker som det tyska mellanskikt hon kommer ifrån. Farfar var där, pappa också. Det fick sina följder under tyskt 1930- och 40-tal. Så är det inte för Antje. Nu står mellanskiktet för andra värden. Det vet bättre och i Antjes fall som ett resultat av idog tysk fostran till nya politiska ideal. "Probably the most elaborate civic education program exists in Germany", som det heter hos Mudde och Kaltwasser. Det blev så efter kriget och detta har präglat Antjes tankevärld. Nu sitter detta tänkesätt högst upp i Svenska kyrkan. Detta är ett uttryck för M-et i Moralistisk Terapeutisk Deism. I Antjes värld ska vi utbildas för att få rätta värderingar. Vi styrs uppifrån och ner. Det är på många sätt tyskt. Mehr sage ich nicht.
Att Svenska kyrkan har en med tiden formgenetisk ärkebiskop ska inte förvåna, givet att biskop Anders Nygren verkligen hade rätt och att det efter ett par generationer går att se vad det där spårbytet betydde. Det visar sig efterhand, hette det i en kommentar av professor Lindroth, hur en kyrka kommer, "att icke blott i tänkesätt, utan även i handling och yttre ordning avslöja sin frändskap med den gamla marcionitiska kyrkobildningen och andra besläktade rörelser och sektbildningar." Marcioniterna var många och mäktiga samt uppskattade. Här går skiljelinjen mellan Kyrkan (som kan vara en liten minoritet) och sekten (som kan vara majoritet) i samtiden också. MTD-religionen framträder som marcionitisk sekt med stora kansliresurser.
Nu gratulerar vi oss alla på tioårsdagen. Antje blev en av oss, en svenska. Om än inte helt och hållet. Det är därför Petersson i Växjö menar att det ska bli mycket spännande, mycket var ordet, att få lära känna ärkebiskopen, att få samtala med henne. Också detta blir väl intellektuellt på ett eftertänksamt sätt. Vad ska Petersson säga då? Nu slog förstämning till. Jag ökar måttet av firande som ett motmedel!
lördag 10 mars 2018
Moheda, lördag
Så är jag i hamn och hemma.
Jag har fullgjort det jag planerade för 18 år sedan, att själv fara med barnbarnet till London med ett program som barnbarnet självt fick bestämma. Utom ett. Vi skulle till British Library. Det blev fyra barnbarn och det fjärde är, säger modern, "fjärde barnet". Jag har undrat lite vad det betyder, men antagligen betyder det att ungen är självgående och tar för sig. Hon fullgjorde sitt löfte att bjuda sin morfar på en ale, en ESB. Om aftonen efter Lejonkungen praktiserade hon steg från drillflickorna, jag tror inte det var lärdomar från ridskolan även om jag kunde uppfatta det hela som steg av en spattig häst. Jag försökte lugna det entusiastiska barnet och sa "Sigrid, dom tittar på dig!" Svaret tål att tänka på inte bara 8 mars: "Jag vet, och jag gillar det!" Say no more! Hon gillade dock inte när alla kallade henne "Princess", för det var hon ju inte. Det ledde till en diskussion om alla människors lika värde. Hon trodde på det. Skolan indoktrinerar och morfäder lär ut kritiskt tänkande. Dignity betyder värdighet, inte värde.
Om frun dessutom åker på en sån där rejäl sjukdom, som man ogärna talar om, kanske det finns skäl att vara tacksam att man inte är hemma. Hundarna var orolig och skällde under den aktivitet som dehydrerar kroppen. Det kan handla om djupfrysta hallon som inte ska ätas utan vidare. Say no more!
Torsdagsdepressionen tog jag till mig sent i går kväll. Thomas Petersson vet att förtälja att "vi står i en ny tid som kyrka" och det har vi hört förut också. Det är inte ens intelligens sagt. Den moderna människan har alltid varit modern. I sin tid. Och om detta nya, det moderna vet vi ett. Det kommer att bli omodernt. Den nya tid som Petersson uppfattar att vi står i, blir gammal tid. Och vari det nya består, tror jag inte Peterson har förmåga att förstå. Då skulle det redan nu, karln ska fylla 50 år, ha framgått av åtbörder och tal. Ingen tycks ha kollat sjukskrivningstal i Växjö, där Petersson är domprost eller analyserat det som verkar vara kyrklig organisationskollaps. Inför valet talade han om kyrkoantikvarisk ersättning på Gotland. Han sade sig vilja ha mer pengar, för den har minskat. Jag tog mig för pannan. Det gamla problemet var ju att den ambitiöse länsantikvarien lyckades lyfta in massor med pengar just sin Gotland och att domprosten Hermansson skrev på falska intyg ihop med POSK-aren Harlevi. Men strunta i det! "Jag är ju en ny möjlighet med mina erfarenheter och med min person och kan bidra till något nytt." Peterson har talat. Det låter något. Han tycker också att "det ska bli mycket spännande att få lära känna ärkebiskopen, att få samtala med henne."
Jag inser att vägvalet skulle kunna ses som etiskt, jag måste fråga min vän dr F. Ska man låta dig bli deprimerad när man inhämtar detta eller ska man förfalla till munterhet? Är det om lägen som dessa det heter att verkligheten måste vridas ner till fiktion? Jag har i fallet Peterson inte riktigt kunna förlika mig med att han la ner gudstjänstlivet i Ormesberga, som ni märker.
SKUT-eländet utspelas tydligen med en ny variant. Skadestånd för felaktiga uppsägningar. 50 000:- yrkas. Det kanske är en struntsumma när det kostar 40 miljoner att utreda allt möjligt SKUT-elände. Jag säger ett: jag vill inte läsa om fler missar på kyrkokansliet.
Då har jag ändå inte läst den längre versionen, den som inte ryms i papperstidningen, om kyrkohandboken. Fler kritiker träder upp men kyrkokansliets jurist vill inte kommentera. Han tror tydligen att någon begär att det ska förhandlas via media. Det begär ingen. Men vi begär faktiskt transparens och nu vill jag veta hur det kommer sig, att felaktiga besked lämnades till kyrkostyrelsen för frågan ställdes tidigt. Naturligtvis kan en bok inte tryckas och än minre distribueras om rättighetsfrågorna är olösta. Det leder bara till skadestånd. Om två enskilda haft invändningar kunde byråkratin ägnat sig åt överkörning. Men nu står också Lars G Ståhl bland kritikerna. Det är en man jag håller högt. Han vet vad han talar om, han är synnerligen trevlig att umgås med och klar i förhandlingar. Han vet vad han vill. Han har då förmågan att undvika sin egen trevlighet när han förhandlar. Och Lars är strateg. Thomas Appelqvists genomgång måste glädja Thomas Grahl. Det är faktiskt inte obetydliga magsura gubbar som för fram sina synpunkter utan högst kompetenta analytiker och kritiker som bidrar med kritik. Den borde tas på allvar. Själva förvaltarskapstanken kräver detta.
Modéus II deklarerar nu att han är för religionsfrihet. Intresseklubben noterar. Men var inte Elias Brunzell en så rejäl smäll att Modéus II hade svårt at reda ut begreppen. Vad menade han när han välkomnade böneutropen? Det blir alltmer oklart.
Låt oss nu se framåt och förbereda morgondagens firande. Har ni köpt ljusen och ordnat med allt?
Jag har fullgjort det jag planerade för 18 år sedan, att själv fara med barnbarnet till London med ett program som barnbarnet självt fick bestämma. Utom ett. Vi skulle till British Library. Det blev fyra barnbarn och det fjärde är, säger modern, "fjärde barnet". Jag har undrat lite vad det betyder, men antagligen betyder det att ungen är självgående och tar för sig. Hon fullgjorde sitt löfte att bjuda sin morfar på en ale, en ESB. Om aftonen efter Lejonkungen praktiserade hon steg från drillflickorna, jag tror inte det var lärdomar från ridskolan även om jag kunde uppfatta det hela som steg av en spattig häst. Jag försökte lugna det entusiastiska barnet och sa "Sigrid, dom tittar på dig!" Svaret tål att tänka på inte bara 8 mars: "Jag vet, och jag gillar det!" Say no more! Hon gillade dock inte när alla kallade henne "Princess", för det var hon ju inte. Det ledde till en diskussion om alla människors lika värde. Hon trodde på det. Skolan indoktrinerar och morfäder lär ut kritiskt tänkande. Dignity betyder värdighet, inte värde.
Om frun dessutom åker på en sån där rejäl sjukdom, som man ogärna talar om, kanske det finns skäl att vara tacksam att man inte är hemma. Hundarna var orolig och skällde under den aktivitet som dehydrerar kroppen. Det kan handla om djupfrysta hallon som inte ska ätas utan vidare. Say no more!
Torsdagsdepressionen tog jag till mig sent i går kväll. Thomas Petersson vet att förtälja att "vi står i en ny tid som kyrka" och det har vi hört förut också. Det är inte ens intelligens sagt. Den moderna människan har alltid varit modern. I sin tid. Och om detta nya, det moderna vet vi ett. Det kommer att bli omodernt. Den nya tid som Petersson uppfattar att vi står i, blir gammal tid. Och vari det nya består, tror jag inte Peterson har förmåga att förstå. Då skulle det redan nu, karln ska fylla 50 år, ha framgått av åtbörder och tal. Ingen tycks ha kollat sjukskrivningstal i Växjö, där Petersson är domprost eller analyserat det som verkar vara kyrklig organisationskollaps. Inför valet talade han om kyrkoantikvarisk ersättning på Gotland. Han sade sig vilja ha mer pengar, för den har minskat. Jag tog mig för pannan. Det gamla problemet var ju att den ambitiöse länsantikvarien lyckades lyfta in massor med pengar just sin Gotland och att domprosten Hermansson skrev på falska intyg ihop med POSK-aren Harlevi. Men strunta i det! "Jag är ju en ny möjlighet med mina erfarenheter och med min person och kan bidra till något nytt." Peterson har talat. Det låter något. Han tycker också att "det ska bli mycket spännande att få lära känna ärkebiskopen, att få samtala med henne."
Jag inser att vägvalet skulle kunna ses som etiskt, jag måste fråga min vän dr F. Ska man låta dig bli deprimerad när man inhämtar detta eller ska man förfalla till munterhet? Är det om lägen som dessa det heter att verkligheten måste vridas ner till fiktion? Jag har i fallet Peterson inte riktigt kunna förlika mig med att han la ner gudstjänstlivet i Ormesberga, som ni märker.
SKUT-eländet utspelas tydligen med en ny variant. Skadestånd för felaktiga uppsägningar. 50 000:- yrkas. Det kanske är en struntsumma när det kostar 40 miljoner att utreda allt möjligt SKUT-elände. Jag säger ett: jag vill inte läsa om fler missar på kyrkokansliet.
Då har jag ändå inte läst den längre versionen, den som inte ryms i papperstidningen, om kyrkohandboken. Fler kritiker träder upp men kyrkokansliets jurist vill inte kommentera. Han tror tydligen att någon begär att det ska förhandlas via media. Det begär ingen. Men vi begär faktiskt transparens och nu vill jag veta hur det kommer sig, att felaktiga besked lämnades till kyrkostyrelsen för frågan ställdes tidigt. Naturligtvis kan en bok inte tryckas och än minre distribueras om rättighetsfrågorna är olösta. Det leder bara till skadestånd. Om två enskilda haft invändningar kunde byråkratin ägnat sig åt överkörning. Men nu står också Lars G Ståhl bland kritikerna. Det är en man jag håller högt. Han vet vad han talar om, han är synnerligen trevlig att umgås med och klar i förhandlingar. Han vet vad han vill. Han har då förmågan att undvika sin egen trevlighet när han förhandlar. Och Lars är strateg. Thomas Appelqvists genomgång måste glädja Thomas Grahl. Det är faktiskt inte obetydliga magsura gubbar som för fram sina synpunkter utan högst kompetenta analytiker och kritiker som bidrar med kritik. Den borde tas på allvar. Själva förvaltarskapstanken kräver detta.
Modéus II deklarerar nu att han är för religionsfrihet. Intresseklubben noterar. Men var inte Elias Brunzell en så rejäl smäll att Modéus II hade svårt at reda ut begreppen. Vad menade han när han välkomnade böneutropen? Det blir alltmer oklart.
Låt oss nu se framåt och förbereda morgondagens firande. Har ni köpt ljusen och ordnat med allt?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)