Gustav Natt och Dag är kyrkomusikern som får på moppo av rättschefen i Antjeborg. Han har nämligen "tagit på sig en mycket tveksam roll genom att så tvärsäkert uttala sig om rättsläget i frågan om kyrkohandboken". Detta kan nämligen bara svensk domstol göra. Skriver hon. Eller någon instans i EU kanske? undrar Bloggardag.
Tagit på sig en roll? Men han pekar ju på svagheter i processsen, är det verkligen att ta på sig en roll? Hur tänker rättschefen då? Har rättschefen några synpunkter på luthersk kallelselära? Hör inte frågor och invändningar till det demokratiska samtalet, är inte visselblåsare prisvärda och har inte Gustav Natt och Dag på fötterna när han vet att alla upphovsrättsliga frågor inte är avgjorda? Är rättschefen trygg om saken skulle bli ett fall för åklagarkammaren, vilket det kanske borde bli? I vart fall om det ska till belägg för vad som påstås om kyrkohandboken. Det vore kanske bäst för alla om den saken avgjordes i god rättslig ordning?
Borde inte rättschefen ha kommit fram till något mer substantiellt än att "distributionen av kyrkohandboken sannolikt inte står i strid med upphovsrättslagen" om Gustav Natt och Dag förmår uppröra? Om distributionen inte står i strid med upphovsrättslagen hur är det då med själva kyrkohandboken? Är upphovsrättsintrånget ett faktum men inte så allvarligt att distributionen behöver stoppas, var det detta rättschefen egentligen skrev och detta som kyrkostyrelsen menar?
Handlar det om ett medvetet lagbrott? Det kan naturligtvis i svensk domstol bli bedömt som ett sådant. Vad sker då? Det är väl ändå allom uppenbart, att förhandlingar om upphovsrätt inte förts och det skulle ju redan ha skett. Så vad var beskedet som för mer än ett år sedan gavs i kyrkostyrelsen på direkt fråga egentligen värt? Det svarades då att upphovsrättsfrågorna var klara. Det var uppenbarligen inte på det viset när nya experter skulle kallas in och distributionen tillfälligt stoppas ett år senare.
Nu är det ju lite tramsigt att tala om att kansliet "så snart vi fick kännedom om de nya upphovsrättsliga anspråken" har granskat frågorna. De nya upphovsrättsliga frågorna dök upp därför att Svenska kyrkan hävdade copyright och upphovsrätt. Då undrade några, som författat texter och några som förvaltar rättigheter till musik, hur de så enkelt kunnat frånhändas sin egen upphovsrätt. Det var Svenska kyrkan som i iver att trycka tillbaka det kyrkligt förnyade, försatte sig i detta läge. Det är en uppseendeväcknade oskicklighet, men det blir så när fördomar och ideologiska preferenser får styra. Plus det där med att det finns somliga som etablissemanget ogillar. Voldemort till exempel. Vi kallar det olika kyrkosyn, men egentligen är det så, att vi inte tycker om varandra. Detta är Svenska kyrkan. Generositeten brister i grund och förmågan att integrera andliga traditioner likaså.
Gustav Natt och Dag tycker att det ska rensas upp i det som inte gått rätt till.
Vad menar rättschefen om detta?
Vad säger Antje när kyrkohandboksarbetet kantats av så många sorger och bedrövelser? Hur ska det bli om tre veckor när allt ska tas i bruk? Glädje och entusiasm? Folkfest?
Bloggardag misstror kyrkosystemet, det som tror att denna kyrkohandbok är svaret på folklig önskan. Den är en anpassning efter det läge som är, dvs till en MTD-religion. Men anpassningen är inte folklig av det enkla skälet att den inte svarar mot människors djupaste längtan. Det är inte pekoral och usel syntax som folk vill ha. Trodde ni det? Den som lever får se. Antagligen får vi se de kyrkliga arbetslagen lägga oändligt med tid på att konstruera nya gudstjänst för gudstjänstkonsumenterna. När de presumtiva gudstjänstkonsumenterna trots detta inte kommer, återstår att ta nya tag. Det betyder: mer av samma. Det blir ett perpetuum mobile. Tröttnar prästen eller organisten först?
Lekfolket då? Det kan bli riktigt underhållande när medvetet lekfolk börjar ställa teologiska frågor om vad som utsägs i gudstjänsterna. Om nu lekfolket gitter. Alla gör inte det.
Varför ännu en drapa om kyrkohandboksarbetet, det med "högsta kvalitet i såväl text som musik"? Främst därför att rättschefen fann skäl att banna en kyrkomusiker som inte höll tyst. Det är illavarslande. Nu får nog Bloggardag bannor också...
Valborgsmässofirande får förjaga all dysterhet. Överste Salander tyckte vi skulle ta oss till någon av de brasor som ska brinna på Norröland. "Det blir väl Kroken", sa jag."Om det finns någon nykter som kan köra", sa Salander. Ibland har översten inte riktigt kunnat ta till sig att norr om Alböke gäller andra regler för trafiken. Men vi är fina pojkar och hittar säkert någon som kan köra. Det gäller bara att se upp för dem som inte hittat någon chaufför. Det är alltså samma förhållande som med kyrkohandboken, kan man säga.
måndag 30 april 2018
söndag 29 april 2018
Kallelseglädje
Ibland kan en insikt slå. Jag slogs av insikten om bristande kallelseglädje. Jag kunde kalla fenomenet "bristande kristen jädraranamma-hållning", men det språkbruket skulle kanske störa. Vart tog det där med att rekrytera folk till arbetet när fälten vitnar till skörd? Har inte de kyrkliga lönearbetarna på senare år tett sig alltmer håglösa?
Jag funderar på gamla präster. Olov Olsson i Kalmar och senare i Torslunda som exempel. Där satt takterna i hela livet. Han ville något. Han röjde av sitt skrivbord varje dag och var beredd på nya utmaningar varje morgon. Han ville ha en gitarr när han fyllde 50 år för han ville lära sig spela, det var en kunskap han kunde ha nytta av i ungdomsarbetet. Jag säger bara det. För Olle var tiden arbetstid och den var kort, för mycket skulle hinnas med. Han var ungdomspräst på många sätt, präglad av den ungkyrkliga väckelsen, och kallelsemedveten. Är detta skillnaden? Dåförtiden var det viktigt att i församlingsleden hitta prästkallelserna och fostra dem. Rune Klingert är ett annat exempel på den sortens präster. Han rekryterade "fullt normala" ungdomar. Det gick att begripa vad han menade.
De prästkandidater dessa präster hittade skolades. Stig Hellsten hade skrivit en liten småskrift om vad det var att vara präst. Böcker av PO Sjögren kunde läsas i min generation och sedan gick vi vidare och läste vad PO läst. Det var en tid som präglades också av kamratfostran. Tillsammans kunde många gestalta både en gemenskap och sina individualiteter i den. Det skedde därför att vi togs till vara. Jag säger bara Sommarkyrkan. Det är med ansvar människor växer.
På den tiden var diakonat och prästeri alls inte en andra karriär. Det var detta som kallelsen gällde. "Livet helt för Gud". Och så kom unga präster ut. Prosten Thomas Ehde kunde om en av dessa unga säga: "Det var den bäste adjunkt jag varit kyrkoherde under." Jag säger inte att det var bättre förr, men jag undrar om inte vi var bättre förr.
Den allvarliga frågan kan också Bloggardag, pigg, käck och munter, ställa. Vad har hänt? De två dikena tycks vara "det nedstämda" och "det uppsluppna". Det nedstämda är de kyrkliga lönearbetarnas suckan. Dessvärre kan denna nedstämdhet hanteras med uppsluppenhet. Förr hade församlingsarbetet präglats av kyrkoårstiden. Fastetiden var inte tiden för tjo och tjim. Nu läste jag häftet med sånger i en ärorik församling som samkade (skånska!) folk till allsång just i heliga fastetider. Det var Rosa på bal, Svinnsta skär och Sunnanö och därtill Änglahunden, den oskyldigt blå himlen och så till sist Härlig är jorden. Björnarna var också med. Håll om mig, Björn Skifts, och Du är det finaste jag vet, som Björn Afzelius fick till det. Få är för trams så mycket som Bloggardag, men det ska vara ordning och reda när man tramsar. Tiden är dock nådatid. Har inte församlingen en annan kallelse än de där underhållningarna med sång, spel, bilder från resor och allt annat ointressant vi frekvent bjuder på och låtsas vara det viktiga alla längtar efter?
Jag frågar enfaldigt, men Bloggardags gamla erfarenhet är erfarenheten av kyrkokristna som läser teologiska böcker och talar med varandra om dem. De köpte ett par sådana böcker varje år och läste. De åkte på kyrkodagar eller andra fromma samlingar. De behövde lite extra för de var lidelsefullt intresserade och några hade uppgifter som lockade till fortbildning. Söndagsskollärare läste naturligtvis Textutkast för söndagsskolan. Idogt lekfolk prenumererade på Svensk Pastoraltidskrift och idoga unga i Lund och Uppsala byggde boklådor. Arken i Lund har överlevt. Detta projekt var ett teologiskt fortbildningsprojekt buret av kallelseglädje. De kyrkokristna är läsare. Det finns ett ärende och det finns ett sammanhang. Kallelsen var att gestalta bådadera. Och detta var inte en möjlig syssla när det andra jobbet blivit tråkigt. Detta var själva Sysslan, meningen med livet.
Ni märker att Bloggardag börjar bli gammal och går i minnenas boningar. Det kan bero på det drar mot siste april. Därtill är det i dag just en månad kvar till bokreleasen i Lund. Alla är välkomna. Det blev Laurentiistiftelsen och det kan bli trevligt att träffa gamla vänner och bekantingar, tyckte förlagschefen. Kl 13 i kyrkan med introduktion, därefter mingel. Det betyder att också resande är hemma till kvällens göromål. Alternativt kvickt tar sig hem för att börja läsa boken.
"Var det inte väldigt roligt att skriva boken? Kallelseglädje!"
Bloggardag tittar nyfiket på Dag Sandahl, som skrivit boken En annan Kyrka (kolla Gaudetes hemsida).
Han tittar tillbaka och frågar: "Hur har du kunnat få för dig att kallelseglädjen alltid ska vara rolig? Den är glädje på annat sätt."
Detta var en suck som gick över Bloggardags förstånd. Han kanske passar bättre i det där församlingshemmet med fåniga sånger för underhållningsbenägna pensionister i heliga fastetider? Men stalltipset är att författaren kommer att muntra upp sig och mingla med något att hålla i handen. Utan allsång dock. Om inte Hasse Andersson kommer och sjunger om himlen, förstås, med frågan om det inte talas det grannaste språk som finns i himlen, skånska: "De rätta R-en hos Herren." Underbart i sin art. Men det kanske blir för mycket. För mycket av skånsk kallelseglädje, menar jag.
Jag funderar på gamla präster. Olov Olsson i Kalmar och senare i Torslunda som exempel. Där satt takterna i hela livet. Han ville något. Han röjde av sitt skrivbord varje dag och var beredd på nya utmaningar varje morgon. Han ville ha en gitarr när han fyllde 50 år för han ville lära sig spela, det var en kunskap han kunde ha nytta av i ungdomsarbetet. Jag säger bara det. För Olle var tiden arbetstid och den var kort, för mycket skulle hinnas med. Han var ungdomspräst på många sätt, präglad av den ungkyrkliga väckelsen, och kallelsemedveten. Är detta skillnaden? Dåförtiden var det viktigt att i församlingsleden hitta prästkallelserna och fostra dem. Rune Klingert är ett annat exempel på den sortens präster. Han rekryterade "fullt normala" ungdomar. Det gick att begripa vad han menade.
De prästkandidater dessa präster hittade skolades. Stig Hellsten hade skrivit en liten småskrift om vad det var att vara präst. Böcker av PO Sjögren kunde läsas i min generation och sedan gick vi vidare och läste vad PO läst. Det var en tid som präglades också av kamratfostran. Tillsammans kunde många gestalta både en gemenskap och sina individualiteter i den. Det skedde därför att vi togs till vara. Jag säger bara Sommarkyrkan. Det är med ansvar människor växer.
På den tiden var diakonat och prästeri alls inte en andra karriär. Det var detta som kallelsen gällde. "Livet helt för Gud". Och så kom unga präster ut. Prosten Thomas Ehde kunde om en av dessa unga säga: "Det var den bäste adjunkt jag varit kyrkoherde under." Jag säger inte att det var bättre förr, men jag undrar om inte vi var bättre förr.
Den allvarliga frågan kan också Bloggardag, pigg, käck och munter, ställa. Vad har hänt? De två dikena tycks vara "det nedstämda" och "det uppsluppna". Det nedstämda är de kyrkliga lönearbetarnas suckan. Dessvärre kan denna nedstämdhet hanteras med uppsluppenhet. Förr hade församlingsarbetet präglats av kyrkoårstiden. Fastetiden var inte tiden för tjo och tjim. Nu läste jag häftet med sånger i en ärorik församling som samkade (skånska!) folk till allsång just i heliga fastetider. Det var Rosa på bal, Svinnsta skär och Sunnanö och därtill Änglahunden, den oskyldigt blå himlen och så till sist Härlig är jorden. Björnarna var också med. Håll om mig, Björn Skifts, och Du är det finaste jag vet, som Björn Afzelius fick till det. Få är för trams så mycket som Bloggardag, men det ska vara ordning och reda när man tramsar. Tiden är dock nådatid. Har inte församlingen en annan kallelse än de där underhållningarna med sång, spel, bilder från resor och allt annat ointressant vi frekvent bjuder på och låtsas vara det viktiga alla längtar efter?
Jag frågar enfaldigt, men Bloggardags gamla erfarenhet är erfarenheten av kyrkokristna som läser teologiska böcker och talar med varandra om dem. De köpte ett par sådana böcker varje år och läste. De åkte på kyrkodagar eller andra fromma samlingar. De behövde lite extra för de var lidelsefullt intresserade och några hade uppgifter som lockade till fortbildning. Söndagsskollärare läste naturligtvis Textutkast för söndagsskolan. Idogt lekfolk prenumererade på Svensk Pastoraltidskrift och idoga unga i Lund och Uppsala byggde boklådor. Arken i Lund har överlevt. Detta projekt var ett teologiskt fortbildningsprojekt buret av kallelseglädje. De kyrkokristna är läsare. Det finns ett ärende och det finns ett sammanhang. Kallelsen var att gestalta bådadera. Och detta var inte en möjlig syssla när det andra jobbet blivit tråkigt. Detta var själva Sysslan, meningen med livet.
Ni märker att Bloggardag börjar bli gammal och går i minnenas boningar. Det kan bero på det drar mot siste april. Därtill är det i dag just en månad kvar till bokreleasen i Lund. Alla är välkomna. Det blev Laurentiistiftelsen och det kan bli trevligt att träffa gamla vänner och bekantingar, tyckte förlagschefen. Kl 13 i kyrkan med introduktion, därefter mingel. Det betyder att också resande är hemma till kvällens göromål. Alternativt kvickt tar sig hem för att börja läsa boken.
"Var det inte väldigt roligt att skriva boken? Kallelseglädje!"
Bloggardag tittar nyfiket på Dag Sandahl, som skrivit boken En annan Kyrka (kolla Gaudetes hemsida).
Han tittar tillbaka och frågar: "Hur har du kunnat få för dig att kallelseglädjen alltid ska vara rolig? Den är glädje på annat sätt."
Detta var en suck som gick över Bloggardags förstånd. Han kanske passar bättre i det där församlingshemmet med fåniga sånger för underhållningsbenägna pensionister i heliga fastetider? Men stalltipset är att författaren kommer att muntra upp sig och mingla med något att hålla i handen. Utan allsång dock. Om inte Hasse Andersson kommer och sjunger om himlen, förstås, med frågan om det inte talas det grannaste språk som finns i himlen, skånska: "De rätta R-en hos Herren." Underbart i sin art. Men det kanske blir för mycket. För mycket av skånsk kallelseglädje, menar jag.
lördag 28 april 2018
No problem eller No. Problem
Jag lärde mig skillnaden mellan "no problem" och "No. Problem" när jag såg The Death of Stalin på anmaning av en biskop. Så är det "no problem" eller "No. Problem"? Den politiska majoriteten eller Lagrådet?
Visserligen avvisade Lagrådet förslaget till nya bestämmelser för de 9000 ensamkommande barn/ungdomar/unga vuxna. Det var en ny lagprincip som infördes. Förslaget sågades. Det löser inga problem, skapar svårlösta juridiska problem, skjuter problem framför sig eller lägger dem på lärare, vars betygsättning kommer att vara helt avgörande, livsavgörande, för dessa ensamkommandes framtid. En kvalificerad gissning är att det i den allt övervägande majoriteten av fall inte blir godkänt. Då ska de unga ut ur landet likväl. Vad kommer att hända då? Och hur hanterar vi situationen om det visar, sig att en av tio kommer att bidra till vårt samhälle, kanske två men att åtta kommer att vara tärande hela livet?
Vårt samhälle har inte byggts för detta. Vi har byggt ett nationalegoistiskt välfärdssystem av försäkringsmodell för ett begränsat antal människor som har det gemensamt att det kunnat bidra till systemet. Och vi har haft lagstiftning för att ta emot asylsökande, men inte ta emot migranter om vi inte prövat noga först om de behövts. Vi har dessutom velat ha rättssäker prövning av asylskäl. Om dessa sakförhållanden har få haft något kritiskt att säga. Bortsett från att några av oss har tjatat om 1%-målet för bistånd förstås.
Numera är det vårt fel att det kommit sådana mängder migranter att handläggningen inte hinns med. Då ska de ensamkommande hållas skadeslösa om de kommit i rätt tid. Det sätts ett datum. Har man kommit en dag "fel" ska man ut. Är detta riktigt rättvist? Jag menar, om nu den sena handläggningstiden är en faktor, varför ska ankomstdagen vara så viktig? Öppna era hjärtan och era gränser? Och varför ska Dublinförordningen upprätthållas? Nej, den upprätthålls inte längre, men när förordningen antogs, hördes inga protester från Sverige. Något lurt är det med alltihop.
Nu får de 2000 afghaner stanna som inte varit så snälla att de följt utslagen (två möjligheter att överklaga beslut). De som åkt tillbaka, står där med lång näsa. Borde inte också de få en ny möjlighet, dvs få komma tillbaka några år och gå färdigt sin skolgång eller förberedande skolgång? Var de nu egentligen bor. Det sägs att afghanerna saknar alla former av förankring till Afghanistan. Konstigt att svenska medier då inte följt upp med frågor om vart de avvisade egentligen tagit vägen nu? Står de vid Kabuls flygplats?
I Afghanistan avlöser blodiga våldsdåd varandra, säger någon. Någon annan beskriver hur människor i Kabul nu rustar upp sina hus och bär hem nytt santitetsporslin. Vi ska förstås inte låtsas om det motsägelsefulla i bilden och inte kräva besked i sak. Attentat inträffar. Det gjorde det i Stockholm också. Då kunde en lösning vara att se till att Afghanistan får en fungerande polismyndighet, dvs skicka dit EU-insatser (Euro-Pol) för att organisera just detta. Och så har vi det där underliga, att fullastade plan går till Kabul med familjer som ska på semester dit.
Allt detta, allt, är dock ointressant för den som är medlem i Svenska kyrkan.
Redan innan Centerpartiet beslöt att Lagrådets bedömning inte var värd att följa, hade Svenska kyrkan och Rädda Barnen tagit ställning och deklarerat att utvisningarna skulle stoppas. Svenska kyrkan = 6 miljoner medlemmar. Saken borde varit klar redan då. Sveriges största medlemsorganisation vet rimligtvis vad den talar om och då måste regeringen falla undan för majoritetstrycket. 10 miljoner invånare visst – men 6 miljoner har genom sin medlemsorganisation gett klart besked. Vad gäller bråket? Vad tror politikerna att de kan göra annat än falla undan? Centerpartiet har fattat. Lagrådet kör det lagiska och det kan den klerikala fromsintheten lätt hantera. Minns Stora rådet och beslutet att döda Jesus! Det säger allt.
Fast kanske inte riktigt allt. Svenska kyrkan är på papperet en demokratisk folkkyrka. Då kan man förmoda att det fattats beslut om hållningen när det gäller ensamkommande i något ansvarigt organ. Det ansvariga organet i policyfrågor på denna nivå torde vara Kyrkostyrelsen. Jag har inte sett något sådant beslut. Har ni? Eller bevittnar vi hur några få bemäktigar sig namnet "Svenska kyrkan" och agerar därefter?
Redaktören Sandlund i tidningen Dagen träder fram som expert på förhållanden i Afghanistans huvudstad. "Ingen människa, ung eller gammal, borde i nuläget sättas på ett plan till Kabul, där blodiga våldsdåd avlöser varandra och dit UD i åratal avrått från alla resor." Nå, fullastade plan går dit. Borde vi till detta arma land sätta in en armada med flygplan och rädda så många människor vi någonsin kan ut från Kabul då? Måste det inte bli så om hjärtat ska styra? Om hjärnan ska styra kanske insatser för att hjälpa afghanerna att bygga upp den egna ordningsmakten genom EU:s polisorganisation är bättre? Långsiktigt, menar jag.
Om redaktören Sandlund behöver vi väl inte ha så många meningar. Journaliståkomman framför alla andra är ju det där att journalisten tror sig begripa allt bättre än alla andra. Och Sandlund kan man lita på. Hennes oförytterliga meningar går att läsa i Dagen och då och då uttalar hon dem också i radio och tv. Så fungerar en Messerschmitt. Vägen till helvetet är stensatt med goda föresatser och stenläggarna har väl alla tänkt med hjärtat. Men land ska med lag byggas. Kloka och rättvisa lagar.
Vi står nu med nya principer bortom lagfäst ordning för ensamkommande. De 9000 i alla fall. De kristliga har inte skärskådat argumentet, att resurserna för denna hjälpsamhet tar mellanskiktet från de fattigaste pensionärerna. Är det sant eller falskt att detta är den konkreta politiken? Är det "fake" att satsningen på sjuksköterskor kostar 400 miljoner och gäller 90 0000 personer medan vi satsar 3 miljarder på 9000 ensamkommande. Inte vet jag. Jag skulle vilja se siffror. Men om någon äldre person undrar kanske svaret ska ges, att det system vi trodde oss bygga upp plötsligt förändrades i vår globaliserade tid?
Har Svenska kyrkan någon mening också om detta? Och de tusentals som gömmer sig för att inte bli avvisade efter lagligt fattade beslut – vad ska gälla för dem? Vad säger Svenska kyrkan, 6 miljoner medlemmar? "No problem" eller "No. Problem!"
Visserligen avvisade Lagrådet förslaget till nya bestämmelser för de 9000 ensamkommande barn/ungdomar/unga vuxna. Det var en ny lagprincip som infördes. Förslaget sågades. Det löser inga problem, skapar svårlösta juridiska problem, skjuter problem framför sig eller lägger dem på lärare, vars betygsättning kommer att vara helt avgörande, livsavgörande, för dessa ensamkommandes framtid. En kvalificerad gissning är att det i den allt övervägande majoriteten av fall inte blir godkänt. Då ska de unga ut ur landet likväl. Vad kommer att hända då? Och hur hanterar vi situationen om det visar, sig att en av tio kommer att bidra till vårt samhälle, kanske två men att åtta kommer att vara tärande hela livet?
Vårt samhälle har inte byggts för detta. Vi har byggt ett nationalegoistiskt välfärdssystem av försäkringsmodell för ett begränsat antal människor som har det gemensamt att det kunnat bidra till systemet. Och vi har haft lagstiftning för att ta emot asylsökande, men inte ta emot migranter om vi inte prövat noga först om de behövts. Vi har dessutom velat ha rättssäker prövning av asylskäl. Om dessa sakförhållanden har få haft något kritiskt att säga. Bortsett från att några av oss har tjatat om 1%-målet för bistånd förstås.
Numera är det vårt fel att det kommit sådana mängder migranter att handläggningen inte hinns med. Då ska de ensamkommande hållas skadeslösa om de kommit i rätt tid. Det sätts ett datum. Har man kommit en dag "fel" ska man ut. Är detta riktigt rättvist? Jag menar, om nu den sena handläggningstiden är en faktor, varför ska ankomstdagen vara så viktig? Öppna era hjärtan och era gränser? Och varför ska Dublinförordningen upprätthållas? Nej, den upprätthålls inte längre, men när förordningen antogs, hördes inga protester från Sverige. Något lurt är det med alltihop.
Nu får de 2000 afghaner stanna som inte varit så snälla att de följt utslagen (två möjligheter att överklaga beslut). De som åkt tillbaka, står där med lång näsa. Borde inte också de få en ny möjlighet, dvs få komma tillbaka några år och gå färdigt sin skolgång eller förberedande skolgång? Var de nu egentligen bor. Det sägs att afghanerna saknar alla former av förankring till Afghanistan. Konstigt att svenska medier då inte följt upp med frågor om vart de avvisade egentligen tagit vägen nu? Står de vid Kabuls flygplats?
I Afghanistan avlöser blodiga våldsdåd varandra, säger någon. Någon annan beskriver hur människor i Kabul nu rustar upp sina hus och bär hem nytt santitetsporslin. Vi ska förstås inte låtsas om det motsägelsefulla i bilden och inte kräva besked i sak. Attentat inträffar. Det gjorde det i Stockholm också. Då kunde en lösning vara att se till att Afghanistan får en fungerande polismyndighet, dvs skicka dit EU-insatser (Euro-Pol) för att organisera just detta. Och så har vi det där underliga, att fullastade plan går till Kabul med familjer som ska på semester dit.
Allt detta, allt, är dock ointressant för den som är medlem i Svenska kyrkan.
Redan innan Centerpartiet beslöt att Lagrådets bedömning inte var värd att följa, hade Svenska kyrkan och Rädda Barnen tagit ställning och deklarerat att utvisningarna skulle stoppas. Svenska kyrkan = 6 miljoner medlemmar. Saken borde varit klar redan då. Sveriges största medlemsorganisation vet rimligtvis vad den talar om och då måste regeringen falla undan för majoritetstrycket. 10 miljoner invånare visst – men 6 miljoner har genom sin medlemsorganisation gett klart besked. Vad gäller bråket? Vad tror politikerna att de kan göra annat än falla undan? Centerpartiet har fattat. Lagrådet kör det lagiska och det kan den klerikala fromsintheten lätt hantera. Minns Stora rådet och beslutet att döda Jesus! Det säger allt.
Fast kanske inte riktigt allt. Svenska kyrkan är på papperet en demokratisk folkkyrka. Då kan man förmoda att det fattats beslut om hållningen när det gäller ensamkommande i något ansvarigt organ. Det ansvariga organet i policyfrågor på denna nivå torde vara Kyrkostyrelsen. Jag har inte sett något sådant beslut. Har ni? Eller bevittnar vi hur några få bemäktigar sig namnet "Svenska kyrkan" och agerar därefter?
Redaktören Sandlund i tidningen Dagen träder fram som expert på förhållanden i Afghanistans huvudstad. "Ingen människa, ung eller gammal, borde i nuläget sättas på ett plan till Kabul, där blodiga våldsdåd avlöser varandra och dit UD i åratal avrått från alla resor." Nå, fullastade plan går dit. Borde vi till detta arma land sätta in en armada med flygplan och rädda så många människor vi någonsin kan ut från Kabul då? Måste det inte bli så om hjärtat ska styra? Om hjärnan ska styra kanske insatser för att hjälpa afghanerna att bygga upp den egna ordningsmakten genom EU:s polisorganisation är bättre? Långsiktigt, menar jag.
Om redaktören Sandlund behöver vi väl inte ha så många meningar. Journaliståkomman framför alla andra är ju det där att journalisten tror sig begripa allt bättre än alla andra. Och Sandlund kan man lita på. Hennes oförytterliga meningar går att läsa i Dagen och då och då uttalar hon dem också i radio och tv. Så fungerar en Messerschmitt. Vägen till helvetet är stensatt med goda föresatser och stenläggarna har väl alla tänkt med hjärtat. Men land ska med lag byggas. Kloka och rättvisa lagar.
Vi står nu med nya principer bortom lagfäst ordning för ensamkommande. De 9000 i alla fall. De kristliga har inte skärskådat argumentet, att resurserna för denna hjälpsamhet tar mellanskiktet från de fattigaste pensionärerna. Är det sant eller falskt att detta är den konkreta politiken? Är det "fake" att satsningen på sjuksköterskor kostar 400 miljoner och gäller 90 0000 personer medan vi satsar 3 miljarder på 9000 ensamkommande. Inte vet jag. Jag skulle vilja se siffror. Men om någon äldre person undrar kanske svaret ska ges, att det system vi trodde oss bygga upp plötsligt förändrades i vår globaliserade tid?
Har Svenska kyrkan någon mening också om detta? Och de tusentals som gömmer sig för att inte bli avvisade efter lagligt fattade beslut – vad ska gälla för dem? Vad säger Svenska kyrkan, 6 miljoner medlemmar? "No problem" eller "No. Problem!"
fredag 27 april 2018
Köttfri Modéus I
Det köttfria skulle slå igenom i kyrkomötet och frontfigur medialt var väl Modéus I i Linköping. Han talade för en köttfri dag i veckan. Nu var det kampanjen "Köttfri måndag" saken gällde, inte fredagsfastan. Trendkänsligt infördes sålunda i kyrkomötet en köttfri dag, vegetariskt skulle det vara. Ledamöter satt och petade i det köttfria med påtaglig brist på entusiasm. De modiga, främst män födda på 1940-talet, men också yngre uniformerad militär personal, vågade säga sin mening.
Nu har två kloka personer kommit till vår hjälp. I går i Barometern/OT skrev "Bondbönan" Hanna Karlsson, Dödevi på norra Öland, om den viktiga symbiosen människa och ko. "Den perfekta kombinationen", skrev Hanna om kombon ko och människa/natur. Den är bra för alla. Gräs kan växa på karg alvarmark och magra sandiga jordar. Näringen i detta gräs kan kon förvandla till mjölk och kött så att vi människor kan tillgodogöra oss den. Marken får gödning, begrep jag. Där fick alla som hatar att kor måste släppa ut metangas något att tänka på. Kor gynnar den biologiska mångfalden. Och på Öland bor det fler kor än människor. Hanna vet och vet att berätta. Dessförinnan skrev Martin Tunström i samma tidning (23/4) om organisationen Köttfri måndag. Det var något omskakande.
Denna organisation har nära band till kriminella djurättsaktivister. 115 medlemmar betalade förra året 50:- i medlemsavgift och det blev inalles 5770:- i inkomst till föreningen. Konsumentverket anslog därtill 250 000:-. Vi beskådar statsbetald aktivism, det var den slutsats Martin Tunström drog.
Jag då? Jag insåg att jag dras vid näsan. Jag är skattebetalare, men pengarna som kommer in till statskassan kan sedan glatt anslås till vad som helst i syfte att ideologiskt styra mig. Vilka som styr bakom kulisserna ser jag inte. Media fungerar som megafoner för kampanjer utan att redovisa sammanhanget för mig. Jag menar, när läser jag artiklar (pluralis) på ett enda (singularis) tema vid en enda (singularis) given tidpunkt vill jag samtidigt och tillsammans med detta få upplysande text om vilken reklambyrå som står bakom kampanjen och vilka intressenterna som köpt reklambyråns tjänster är? Ni minns Antje som prisbelönades i Almedalen. Ni fattar. Dom lurar oss. Det är själva affärsidén.
Martin Tunström gör på ledarplats vad en tacksam läsare tar till sitt hjärta. Han skriver att den där föreningen som får alla pengarna för att bedriva sin kampanj inte är någon folkrörelse och att den saknar legitimitet. Att några av aktivisterna saboterar för djurhållande lantbrukare vet vi tydligen. Vad handlar det om? Tunström: "Det rör sig om en liten grupp personer som arbetar i andra organisationer som skapat detta nätverk för att få medel av staten och sedan opinionsbilda i skolorna."
Hur många andra bluffar ska jag gå på?
Och är det inte lite betänkligt att Modéus I spelar med? Vem i hela världen kan man lita på?
https://www.youtube.com/watch?v=CPBb5Mas22Y
Jag skulle gärna vilja se hela Priderörelsen, vars säsong börjar nu, analyserad utifrån perspektiv "pengar och subventioner" men kanske också förstå rörelsens olika budskap och basala intresse för att därmed också lite bättre begripa symbioserna med makt och inflytande. Jag är väl ändå med-borgare!
Min vänner överstarna Olofsson och Salander berättade nyss – i jons – om hur danska politiker intervjuats av rysk tv. Det de sa i den ryska versionen verkade lätt märkligt så någon alert journalist "backade bandet" och berättade för politikerna vad de sagt. Politikerna förnekade den ryska versionen! Då grep ryska ambassaden in och menade att det var andra politiker som intervjuats. Det var en dum dementi, för den alerta journalisten la ut bildmaterialet och sa att rysk tv i så fall hittat de intervjuade politikernas hittills okända enäggstvillingar. "Back-fire", sa överste Olofsson och skrattade.
Jo, tricket avslöjades för oss – men inte för den ryska tv-publiken. Hur mycket i den vägen utsätts vi för? Jag blir alltmer osäker. Det betyder inte att jag utan vidare tror att folk ljuger mig rakt i ansiktet, om man nu kan göra detta medialt, men det finns en uppsättning redaktionella dumskallar som går på de enkla patentarna och för dem vidare till mig och jag står rätt handfallen inför detta. Vad mer är – och svårt för en smålänning: jag betalar för kalaset också!
Ett valår blir det excesser i kampanjjournalistik. We are not amused! Då kan det tyckas vara rätt harmlöst att Modéus I blir frontfigur för Köttfri måndag, men det finns risker med legitimerandet av både det ena och det andra. Louis Althussers påpekande att kyrkor kan fungera som/fungerar som ideologiska statsapparater är en skrämmande insikt för den som vet något om kallelsen att vara jordens salt och världens ljus samt riskerna när saltet förlorat sin sälta. Den risken lever Kyrkan alltid under, inte bara Svenska kyrkan. Och finns det ett nedärvt förtroende för en kyrka är detta något synnerligen attraktivt för dem som vill parasitera. "Fatta, morfar!" som barnbarnet Alma säger.
Bakom Modéus I och hans köttfria måndag återfanns sålunda parasiter. Hur kul är det? Till informationssamhället hör nog också desinformationen, ungefär som det är med den kristna tro och heresierna. De följer som skuggan följer den som vandrar i solen. Jag antar att det som ska göras är något fromt. Vi ska utbe oss hjälp från Guds gode Ande att använda den profetiska gåvan att skilja mellan sanning och lögn. Inget mindre. Och när det alltmer tjatas om att det kyrkliga är politiskt (vilket det självfallet är) borde vi nog än mer säga att det är det profetiska som är det stora uppdraget. Det profetiska innefattar politiska skeenden, men går långt utöver dem, därför att den ställer frågorna om Sanning. Det tycks hotande för oss alla – köttsliga som köttfria.
Nu har två kloka personer kommit till vår hjälp. I går i Barometern/OT skrev "Bondbönan" Hanna Karlsson, Dödevi på norra Öland, om den viktiga symbiosen människa och ko. "Den perfekta kombinationen", skrev Hanna om kombon ko och människa/natur. Den är bra för alla. Gräs kan växa på karg alvarmark och magra sandiga jordar. Näringen i detta gräs kan kon förvandla till mjölk och kött så att vi människor kan tillgodogöra oss den. Marken får gödning, begrep jag. Där fick alla som hatar att kor måste släppa ut metangas något att tänka på. Kor gynnar den biologiska mångfalden. Och på Öland bor det fler kor än människor. Hanna vet och vet att berätta. Dessförinnan skrev Martin Tunström i samma tidning (23/4) om organisationen Köttfri måndag. Det var något omskakande.
Denna organisation har nära band till kriminella djurättsaktivister. 115 medlemmar betalade förra året 50:- i medlemsavgift och det blev inalles 5770:- i inkomst till föreningen. Konsumentverket anslog därtill 250 000:-. Vi beskådar statsbetald aktivism, det var den slutsats Martin Tunström drog.
Jag då? Jag insåg att jag dras vid näsan. Jag är skattebetalare, men pengarna som kommer in till statskassan kan sedan glatt anslås till vad som helst i syfte att ideologiskt styra mig. Vilka som styr bakom kulisserna ser jag inte. Media fungerar som megafoner för kampanjer utan att redovisa sammanhanget för mig. Jag menar, när läser jag artiklar (pluralis) på ett enda (singularis) tema vid en enda (singularis) given tidpunkt vill jag samtidigt och tillsammans med detta få upplysande text om vilken reklambyrå som står bakom kampanjen och vilka intressenterna som köpt reklambyråns tjänster är? Ni minns Antje som prisbelönades i Almedalen. Ni fattar. Dom lurar oss. Det är själva affärsidén.
Martin Tunström gör på ledarplats vad en tacksam läsare tar till sitt hjärta. Han skriver att den där föreningen som får alla pengarna för att bedriva sin kampanj inte är någon folkrörelse och att den saknar legitimitet. Att några av aktivisterna saboterar för djurhållande lantbrukare vet vi tydligen. Vad handlar det om? Tunström: "Det rör sig om en liten grupp personer som arbetar i andra organisationer som skapat detta nätverk för att få medel av staten och sedan opinionsbilda i skolorna."
Hur många andra bluffar ska jag gå på?
Och är det inte lite betänkligt att Modéus I spelar med? Vem i hela världen kan man lita på?
https://www.youtube.com/watch?v=CPBb5Mas22Y
Jag skulle gärna vilja se hela Priderörelsen, vars säsong börjar nu, analyserad utifrån perspektiv "pengar och subventioner" men kanske också förstå rörelsens olika budskap och basala intresse för att därmed också lite bättre begripa symbioserna med makt och inflytande. Jag är väl ändå med-borgare!
Min vänner överstarna Olofsson och Salander berättade nyss – i jons – om hur danska politiker intervjuats av rysk tv. Det de sa i den ryska versionen verkade lätt märkligt så någon alert journalist "backade bandet" och berättade för politikerna vad de sagt. Politikerna förnekade den ryska versionen! Då grep ryska ambassaden in och menade att det var andra politiker som intervjuats. Det var en dum dementi, för den alerta journalisten la ut bildmaterialet och sa att rysk tv i så fall hittat de intervjuade politikernas hittills okända enäggstvillingar. "Back-fire", sa överste Olofsson och skrattade.
Jo, tricket avslöjades för oss – men inte för den ryska tv-publiken. Hur mycket i den vägen utsätts vi för? Jag blir alltmer osäker. Det betyder inte att jag utan vidare tror att folk ljuger mig rakt i ansiktet, om man nu kan göra detta medialt, men det finns en uppsättning redaktionella dumskallar som går på de enkla patentarna och för dem vidare till mig och jag står rätt handfallen inför detta. Vad mer är – och svårt för en smålänning: jag betalar för kalaset också!
Ett valår blir det excesser i kampanjjournalistik. We are not amused! Då kan det tyckas vara rätt harmlöst att Modéus I blir frontfigur för Köttfri måndag, men det finns risker med legitimerandet av både det ena och det andra. Louis Althussers påpekande att kyrkor kan fungera som/fungerar som ideologiska statsapparater är en skrämmande insikt för den som vet något om kallelsen att vara jordens salt och världens ljus samt riskerna när saltet förlorat sin sälta. Den risken lever Kyrkan alltid under, inte bara Svenska kyrkan. Och finns det ett nedärvt förtroende för en kyrka är detta något synnerligen attraktivt för dem som vill parasitera. "Fatta, morfar!" som barnbarnet Alma säger.
Bakom Modéus I och hans köttfria måndag återfanns sålunda parasiter. Hur kul är det? Till informationssamhället hör nog också desinformationen, ungefär som det är med den kristna tro och heresierna. De följer som skuggan följer den som vandrar i solen. Jag antar att det som ska göras är något fromt. Vi ska utbe oss hjälp från Guds gode Ande att använda den profetiska gåvan att skilja mellan sanning och lögn. Inget mindre. Och när det alltmer tjatas om att det kyrkliga är politiskt (vilket det självfallet är) borde vi nog än mer säga att det är det profetiska som är det stora uppdraget. Det profetiska innefattar politiska skeenden, men går långt utöver dem, därför att den ställer frågorna om Sanning. Det tycks hotande för oss alla – köttsliga som köttfria.
torsdag 26 april 2018
Modéus II ser upp för att inte hamna i mörka fängelsehålor
Nu drar det väl ändå mot slutet när det gäller ämbetsberättelsen. Bloggardag är förtjust inte bara över vinprovningen i går i Församlingshemmet i Moheda, som ICA Grytan ordnat. 102 deltagare och väl ordnat. Trevligt bord jag satt vid dessutom. Det är utöver detta roligt när det från de översåtliga levereras sådant det går att blogga om och som intresserar en tacksam läsekrets samt till och med gläder Modéus II, som ville ha sin berättelse läst och reflekterad. Alla är glada. Visdomsorden flödar:
"Vi måste se upp med både en förenklad bokstavstro och med en dogmatism som förvägrar alla andra än sig själv rätten till sanningen. Trons levande språk och den heliga osäkerheten får inte spärras in i fundamentalismens mörka fängelsehålor."
https://www.svenskakyrkan.se/vaxjostift/sagt-och-skrivet-av-biskopen
Både Modéus II och Viktor Rydberg kommer från Jönköping. Rydberg skrev i alla fall om tomten. Skulle John Bauer också nämnas, han med trollen och de skrämmande bilderna? Har han någon mörk fängelsehåla som skrämt den unge Figge, månne? Bymarkens kapell i Jönköping blev Bymarkskyrkan och heter numera "Dag Sandahl Memorial Chapel" därför att han är döpt där. Mycket hänger på ett förunderligt sättihop med Jönköping. Då finns det också lokal anledning till en om inte litterär så dock analys av de vackra orden.
Modéus II håller sig med motbilder. Det var då Bloggardag kom att tänka på Bauer i trollskogen.
* Förenklad bokstavstro är Modéus II emot.
Invändningen är enkel. Bokstavstron behöver inte vara förenklad. Om den inte är det, vad är det då som är det goda med just bokstavstro. Det fick vi inte veta. Doktor Martin Luther visste.
* Dogmatism som förvägrar är Modéus II också emot.
Iakttagelsen är enkel. Tanken att det finns ett dogma som fungerar som trons ryggrad är borta. Nu är allt dogmatism. Det är som när islam identifieras som islamism, kunde det måhända tänkas. Men här brukar vi väl hålla emot? Lite i alla fall?
* Den heliga osäkerheten är Modéus II för.
Insikten slår. Vår allraheligaste tro har blivit helig osäkerhet. Det låter ödmjukt och fint men bortom detta, vad betyder satsen konkret. Ämbetsfrågan? Äktenskapsfrågan?
* Fundamentalismens mörka fängelsehålor är Modéus II emot.
Intrycket är ett. Det är liksom lite som i Ljubljanka-fängelset. Riktigt varför fången hamnat där får vi inte veta. Kan det vara läge att ropa på Viktor Rydberg och John Bauer?
Gudstjänstgemenskap talar Modéus II om. Vart tog församlingen vägen? Här finns en intressant glidning som rymmer många faror, vilket alla högkyrkliga varsnar. Vi ville bygga församling, inte gudstjänstgemenskap bara. Det är det "normala" församlingslivet som ska bli levande församling. PO Sjögren, som fader Gunnar uppfattade som sin kongeniale efterföljare, förstod. Andra vill bygga gudstjänstgemenskap. Det är tänket från Jönköping, Smålands Jerusalem, och uppiffad sekterism. Bloggardag kan skriva detta i klartext för han vet vad han talar om. Förliten eder icke på stiftschefer!
Tre maningar fick mötesdeltagarna sedan de fått besked om att det skulle vara med fler barn och flera unga när det är kyrkoherdemottagning. Det ska se bra ut, helt eneklt. Maningarna löd:
Bygg det ni längtar efter!
Höj blicken!
Våga vara folkkyrka!
De blev säkert motiverade att ta nya tag, de stackarna, av dessa maningar. Stärkta av konferenslivet bröto de glada upp. Skönt att valen till domkapitlen förlagts till en tidigare samling. "Man slapp den splittring det annars kan bli", som det rapporteras i dagens Torsdagsdepression.
Men hallå! Detta var ingen ämbetsberättelse. Jag har biskopsord (+ Göran) på detta förhållande som på vänligt sätt har etiketterats som "linjetal" (om det ens var det) men, oss emellan, hade jag förstått bristen på ämbetsberättelse alldeles själv. Modéus II har föga att säga om stiftet. Han drar sina favoritteman, men om livet i stiftet säger han inte så mycket. Vi har hört det hela förut. Han har skrivit det och han har implementerat sitt framtidsprogram på temat. Har Anden vikit ifrån honom? Sådant kan hända. Vad kunde präster och diakoner konkret ta med sig hem mer än ett beröm, som somliga förstod att de egentligen inte inbegreps i. Jag tänker nu på dem som påstås ha i skriftlig form avlagt en läpparnas bekännelse, dvs bluffat. De entusiastiska kom nog mest från Jönköping, hoppas Bloggardag. De andra som egentligen inte borde inbegripits i berömmet eftersom de är odugliga på sina tjänster går vi i all stillhet förbi för Bloggardag förstår att de tacksamt tog emot berömmet. Syndafallet är inte utan effekt.
Det mest konkreta i framställningen tycktes mig handla om de där som egentligen var kv*nn*pt*stm*tst*nd*r* men inte gick att identifiera eftersom de skrev på idiotförklaringen. Vad som annars hänt sedan sist fick vi inte veta. Kunde inte biskop före detta Johansson ha åtsports så att pusslet kunde lagts? Hur är det med statistiken? Det sas inte. Hur har organisdationsförändringarna förbättrat? Inte ett ord om detta heller.
Bloggardag vet att fråga sig fram. Under den tid Modéus II suttit på Östrabo och skaffat sig utsikter och insikter har samtliga siffror sjunkit utom de som ökat förstås. Ökat har utträdessiffrorna och vigslar i procent av samtliga vigslar svajade ett år annars är det minus.
Förra präst och diakonmötet var 2013. 2015 trädde Modéus II till och senaste siffrorna är från 2016. Förra årets siffror kommer i slutet av maj. Folkkyrkan träder nu fram i siffror. Och då har inte heller jag lika lite som Modéus II nämnt de ståtliga begreppen "närhet och samverkan".
Medlemmar i Svenska kyrkan
2013 447 861
2015 436 899
2016 428 719
Aktiva utträden
2013 4 467
2015 3 270
2016 5 904
Antal huvudgudstjänster och besöksantal
2013 10 668/512 361
2015 9 771/461 887
2016 9 331/428 783
Räkneuppgift: Vad är ett tapp på 83 578 gudstjänstbesök sedan förra mötet i procent?
Antal andra gudstjänster och besöksantal
2013 19 493/621 193
2015 18 727/528 319
2016 16 695/504 788
Räkneuppgift: Vad är ett tapp på 116 405 gudstjänstbesök sedan förra mötet i procent?
Antal kyrkliga handlingar och besöksantal
2013 8 820/406 333
2015 8 874/414 363
2016 8 140/387 831
Döpta i % av födda
2013 56.6%
2015 52.8%
2016 50.9%
Konfirmerade
2013 52%
2015 49.1%
2016 47.7%
Vigslar i % av alla vigslar
2013 38.9%
2015 36.7%
2016 37.7%
Om dessa siffror kanske DN:s rubrik den 4 februari 1928 kan duga?
BISKOPARNA ÄRO VID GOTT MOD
PUBLIKSIFFRAN GÖR EJ ANDAKTEN
ARBETARNAS INTRESSE I TILLVÄXT
Ska man hävda att numerologiskt var Modéus II inte en tillväxtfaktor? Förtvivla dock icke. Kronobergskretsen av Växjö stifts emeritikrets låter sig vid nästa sammankomst uppbyggas av skolprästen Wirén just från Jönköping. "Det tar inte slut efter oss!" ska han tala om. Nä, det tar kanske slut med oss? Wirén är 60 år så till krisåret 2030 har han kanske en chans att hålla?
Nu blir det enligt plan ingen mer bloggpost apropå mötet i Växjö. Modéus II kan så här långt känna att hans möda fått den genomgång som gläder honom därför att hans text blivit läst och genomreflekterad. Bloggardag har gjort något konkret av sin biskopsvördnad, nåja, vördnad inför överheten. En fråga återstår.
Varför gjorde inte Modéus II något av de analyser och prognoser Dr Lennart Johnsson levererat i sin rapport Vart är kyrkan på väg? (2014) Det var i den han visade att Växjö pastorat tappat 40,5% av gudstjänstfirarna i huvudgudstjänsterna under perioden 1995-2012. Antalet gudstjänster minskade med 29,4%. Här kunde det stampats av och dr Johnsson kunde ha utmanats att beskriva motsvarande siffror för hela stiftet 1995-2016. Vad hade hänt då inuti präster och diakoner? Det vill vi kanske inte veta.
"Vi måste se upp med både en förenklad bokstavstro och med en dogmatism som förvägrar alla andra än sig själv rätten till sanningen. Trons levande språk och den heliga osäkerheten får inte spärras in i fundamentalismens mörka fängelsehålor."
https://www.svenskakyrkan.se/vaxjostift/sagt-och-skrivet-av-biskopen
Både Modéus II och Viktor Rydberg kommer från Jönköping. Rydberg skrev i alla fall om tomten. Skulle John Bauer också nämnas, han med trollen och de skrämmande bilderna? Har han någon mörk fängelsehåla som skrämt den unge Figge, månne? Bymarkens kapell i Jönköping blev Bymarkskyrkan och heter numera "Dag Sandahl Memorial Chapel" därför att han är döpt där. Mycket hänger på ett förunderligt sättihop med Jönköping. Då finns det också lokal anledning till en om inte litterär så dock analys av de vackra orden.
Modéus II håller sig med motbilder. Det var då Bloggardag kom att tänka på Bauer i trollskogen.
* Förenklad bokstavstro är Modéus II emot.
Invändningen är enkel. Bokstavstron behöver inte vara förenklad. Om den inte är det, vad är det då som är det goda med just bokstavstro. Det fick vi inte veta. Doktor Martin Luther visste.
* Dogmatism som förvägrar är Modéus II också emot.
Iakttagelsen är enkel. Tanken att det finns ett dogma som fungerar som trons ryggrad är borta. Nu är allt dogmatism. Det är som när islam identifieras som islamism, kunde det måhända tänkas. Men här brukar vi väl hålla emot? Lite i alla fall?
* Den heliga osäkerheten är Modéus II för.
Insikten slår. Vår allraheligaste tro har blivit helig osäkerhet. Det låter ödmjukt och fint men bortom detta, vad betyder satsen konkret. Ämbetsfrågan? Äktenskapsfrågan?
* Fundamentalismens mörka fängelsehålor är Modéus II emot.
Intrycket är ett. Det är liksom lite som i Ljubljanka-fängelset. Riktigt varför fången hamnat där får vi inte veta. Kan det vara läge att ropa på Viktor Rydberg och John Bauer?
Gudstjänstgemenskap talar Modéus II om. Vart tog församlingen vägen? Här finns en intressant glidning som rymmer många faror, vilket alla högkyrkliga varsnar. Vi ville bygga församling, inte gudstjänstgemenskap bara. Det är det "normala" församlingslivet som ska bli levande församling. PO Sjögren, som fader Gunnar uppfattade som sin kongeniale efterföljare, förstod. Andra vill bygga gudstjänstgemenskap. Det är tänket från Jönköping, Smålands Jerusalem, och uppiffad sekterism. Bloggardag kan skriva detta i klartext för han vet vad han talar om. Förliten eder icke på stiftschefer!
Tre maningar fick mötesdeltagarna sedan de fått besked om att det skulle vara med fler barn och flera unga när det är kyrkoherdemottagning. Det ska se bra ut, helt eneklt. Maningarna löd:
Bygg det ni längtar efter!
Höj blicken!
Våga vara folkkyrka!
De blev säkert motiverade att ta nya tag, de stackarna, av dessa maningar. Stärkta av konferenslivet bröto de glada upp. Skönt att valen till domkapitlen förlagts till en tidigare samling. "Man slapp den splittring det annars kan bli", som det rapporteras i dagens Torsdagsdepression.
Men hallå! Detta var ingen ämbetsberättelse. Jag har biskopsord (+ Göran) på detta förhållande som på vänligt sätt har etiketterats som "linjetal" (om det ens var det) men, oss emellan, hade jag förstått bristen på ämbetsberättelse alldeles själv. Modéus II har föga att säga om stiftet. Han drar sina favoritteman, men om livet i stiftet säger han inte så mycket. Vi har hört det hela förut. Han har skrivit det och han har implementerat sitt framtidsprogram på temat. Har Anden vikit ifrån honom? Sådant kan hända. Vad kunde präster och diakoner konkret ta med sig hem mer än ett beröm, som somliga förstod att de egentligen inte inbegreps i. Jag tänker nu på dem som påstås ha i skriftlig form avlagt en läpparnas bekännelse, dvs bluffat. De entusiastiska kom nog mest från Jönköping, hoppas Bloggardag. De andra som egentligen inte borde inbegripits i berömmet eftersom de är odugliga på sina tjänster går vi i all stillhet förbi för Bloggardag förstår att de tacksamt tog emot berömmet. Syndafallet är inte utan effekt.
Det mest konkreta i framställningen tycktes mig handla om de där som egentligen var kv*nn*pt*stm*tst*nd*r* men inte gick att identifiera eftersom de skrev på idiotförklaringen. Vad som annars hänt sedan sist fick vi inte veta. Kunde inte biskop före detta Johansson ha åtsports så att pusslet kunde lagts? Hur är det med statistiken? Det sas inte. Hur har organisdationsförändringarna förbättrat? Inte ett ord om detta heller.
Bloggardag vet att fråga sig fram. Under den tid Modéus II suttit på Östrabo och skaffat sig utsikter och insikter har samtliga siffror sjunkit utom de som ökat förstås. Ökat har utträdessiffrorna och vigslar i procent av samtliga vigslar svajade ett år annars är det minus.
Förra präst och diakonmötet var 2013. 2015 trädde Modéus II till och senaste siffrorna är från 2016. Förra årets siffror kommer i slutet av maj. Folkkyrkan träder nu fram i siffror. Och då har inte heller jag lika lite som Modéus II nämnt de ståtliga begreppen "närhet och samverkan".
Medlemmar i Svenska kyrkan
2013 447 861
2015 436 899
2016 428 719
Aktiva utträden
2013 4 467
2015 3 270
2016 5 904
Antal huvudgudstjänster och besöksantal
2013 10 668/512 361
2015 9 771/461 887
2016 9 331/428 783
Räkneuppgift: Vad är ett tapp på 83 578 gudstjänstbesök sedan förra mötet i procent?
Antal andra gudstjänster och besöksantal
2013 19 493/621 193
2015 18 727/528 319
2016 16 695/504 788
Räkneuppgift: Vad är ett tapp på 116 405 gudstjänstbesök sedan förra mötet i procent?
Antal kyrkliga handlingar och besöksantal
2013 8 820/406 333
2015 8 874/414 363
2016 8 140/387 831
Döpta i % av födda
2013 56.6%
2015 52.8%
2016 50.9%
Konfirmerade
2013 52%
2015 49.1%
2016 47.7%
Vigslar i % av alla vigslar
2013 38.9%
2015 36.7%
2016 37.7%
Om dessa siffror kanske DN:s rubrik den 4 februari 1928 kan duga?
BISKOPARNA ÄRO VID GOTT MOD
PUBLIKSIFFRAN GÖR EJ ANDAKTEN
ARBETARNAS INTRESSE I TILLVÄXT
Ska man hävda att numerologiskt var Modéus II inte en tillväxtfaktor? Förtvivla dock icke. Kronobergskretsen av Växjö stifts emeritikrets låter sig vid nästa sammankomst uppbyggas av skolprästen Wirén just från Jönköping. "Det tar inte slut efter oss!" ska han tala om. Nä, det tar kanske slut med oss? Wirén är 60 år så till krisåret 2030 har han kanske en chans att hålla?
Nu blir det enligt plan ingen mer bloggpost apropå mötet i Växjö. Modéus II kan så här långt känna att hans möda fått den genomgång som gläder honom därför att hans text blivit läst och genomreflekterad. Bloggardag har gjort något konkret av sin biskopsvördnad, nåja, vördnad inför överheten. En fråga återstår.
Varför gjorde inte Modéus II något av de analyser och prognoser Dr Lennart Johnsson levererat i sin rapport Vart är kyrkan på väg? (2014) Det var i den han visade att Växjö pastorat tappat 40,5% av gudstjänstfirarna i huvudgudstjänsterna under perioden 1995-2012. Antalet gudstjänster minskade med 29,4%. Här kunde det stampats av och dr Johnsson kunde ha utmanats att beskriva motsvarande siffror för hela stiftet 1995-2016. Vad hade hänt då inuti präster och diakoner? Det vill vi kanske inte veta.
onsdag 25 april 2018
Modéus II blir världslig
Bloggardag fortsätter – idog som alltid – sitt studium av ämbetsberättelsen.
https://www.svenskakyrkan.se/vaxjostift/sagt-och-skrivet-av-biskopen
Modéus II har kommit fram till att det är "viktigt att vara på sin vakt mot all ensidighet". Vän av ordning undrar då om någon präst eller diakon skulle hävda motsatsen? Ligger inte svaret i definitionen av begreppet "ensidighet" – och då är man emot.
Det skulle dock kanske kunna vara någon som ensidigt säger att Jesus är Herren. Eller någon undrande som anför Efesierbrevet där en är Herren och en är tron och allt det där enahanda. Nog är detta på sitt sätt apostoliskt ensidigt. Och det är precis sådan en sanning kan se ut. Finns det alltså en ensidighet vi inte ska vara på vår vakt emot eftersom den är sann?
Vad gör vi förresten om någon stimulerad av ämbetsberättelsen drar slutsatsen att han eller hon på vakt mot all ensidighet då och då tycker att bilkörning på vänster sida är ett sätt att stå den ensidighet som högertrafik innebär emot? Frågorna anmäler sig till tjänstgöring.
Modéus II manar till särskild vaksamhet "så att inte åsiktskorridoren smalnar".
Åsiktskorridoren är nog per definition smal, det är därför den är korridor och inte till exempel vestibul. "Åsiktskorridor" markerar ett annat förhållningssätt än det som präglar det öppna samtalet på torget, där demokrati utövas och sakfrågor om de olika budskapen ventileras (Apg 17) Varför pläderar då Modéus II för en "åsiktskorridor" – som alltså inte bör bli smalare än den är idag? Varför går han inte till strids för det öppna torget och mot alla korridorer? Varför säger han inte att torget, agoran, är idealet för ett demokratiskt samtal? Slutsatsen han slår fast är dock att det inte är farligt att tycka olika. Håll denna sats i minne, för det är en sanning som skulle kunna komma att visa sig användbar.
Så talar Modéus II klarspråk: "Jag delar inte kritiken att Svenska kyrkan lider brist på teologisk skärpa."
Detta är också ett överraskande tal.
Kritiken handlar sannolikt inte om skärpa så mycket som att det lärs ut sådant som är skräp, givet att Bibel och bekännelse ska vara norm. Vid disputationen påpekade opponenten att "teologisk kan betyda lite vad som helst" och menade att Modéus II använde ett oprecist begrepp i sin avhandling. Denna oprecisa och något pretentiösa hållning sitter i. Detta sagt vill Modéus II mana de religionsvetenskapligt utbildade lönearbetarna att hjälpa varandra med det teologiska självförtroendet. Det teologiska uppdraget är att tolka tro och liv, heter det. Tre saker behöver prästen för detta: gott om tid, sammanhang för respons och upptrampade stigar till de tysta gläntor där själen förnimmer det gudomliga. Den vanliga prästerliga erfarenheten är annars att tiden inte riktigt räcker till... Och några skulle kanske främst säga att deras uppgift är bibeltolkning, inte att tolka tro och liv, för det kan faktiskt var och en som på söndagen går från altarrunden göra själv. Att tolka tro och liv är vad lärjungelivet går ut på.
Modéus II återvänder till samhället efter denna utflykt till det som uppenbart varit gläntor: "En ofta hörd åsikt är att Svenska kyrkan ska låta bli samhällsfrågorna."
Det är inte antagligt att präster och diakoner i Växjö stifttänker så, men några menar att det finns en risk när kyrkosystemet används för politisk aktivism och ser en fara att det statsbärande partiet vill använda Svenska kyrkan just så. Denna fara ser inte Modéus II. Förhållandet förklaras enklast (Occams rakkniv!) av att han är systemimmanent. Vi ska inte "låsa om oss i ovärdigt navelskåderi", heter det. Den uppmärksamme lyssnaren/läsaren försvann ut i tankens oändliga universum och frågade sig: Finns det alltså ett värdigt navelskåderi? Vore det inte illasinnat skulle det förstås frågas vem/vilka i stiftet Modéus II åsyftar. Vilka är de inlåsta navelskådare som ägnar sig åt detta ovärdiga och som han identifierar?
När Modéus II talat om allt detta redovisar han "viss oro". Ordet var "viss oro". "Viss." Han ser "att kyrkans engagemang i samhällsfrågor ibland saknar kontakt med teologin." Opponenten hade återkommit, men kanske lugnat sig, för talaren säger, att vi inte får bli "en aktivist-kyrka" och att "reträtten är lika viktig som debatten". Blev vi så mycket klokare? Skulle en erfaren själasörjare kunna mena, att det är en skötesynd (en sådan vi har i knäet och månar om) att använda vackra ord med oklar innebörd?
Att avstå från orden är ibland den klokaste strategin", heter det när Modéus II blir värdslig. Strategin för vad? Utövande av makt? Svaga chefers älsklingsreplik, när de är svarslösa, lyder ju "Jag hör vad du säger." Så fyller han på: "Kyrkan ska visa vägen till de tysta gläntorna." Då kan åhörarna lugnt andas ut, Modéus II tar emellertid ny sats och hävdar att "vi ska säga det som är sant. Vi ska ge ord åt det vi ser. Vi ska ta ställning också när det känns obekvämt och när vi själva är rädda." Minns detta inför den fortsatta läsningen och inför tjänsten i Växjö stift och eventuella domkapitelsanmälningar.
Integrationkraften "som ligger naturligt i kyrkans DNA" ska inte underskattas. "Glöm aldrig att försoning är vårt ärende. Inte minst viktigt är detta för oss i vignuingstjänsten." Minns också detta inför vad som komma skall. Inte minst när nu en politisk majoritet kör över Lagrådet och detta knappast kan sluta lyckligt. Den gamla insikten lyder: "Den som ska äta gröt ur samma grötfat som en centerpartist tar med sig sleven med långa skaftet."Modéus-pojkarna har en centerpartist till fader.
Modéus II ger ett enda konkret underbetyg. När församlingar börjat ta avgift för icke-kyrkotillhöriga vid barngruppens samlingar är detta fel väg att gå. Det sägs rent ut: "Det är fel väg att gå." Så föll hans ord. Några smålänningar torde då fundera över att de ska betala det som andra slipper och ändå få ut precis detsamma. "You get what you don't pay"-programmet kan knappast visa sig lyckosamt. Men Modéus Ii sa vad som var fel, inte hur ett verkligt problem ska lösas. Köpte präster och diakoner verkligen detta så blir Bloggardag orolig.
Nu går jag för dagen inte vidare. Tydligen behövs ett klargörande att Modéus II verkligen ville (önskade, längtade efter, avsåg, eftertraktade, hoppades på) att hans ämbetsberättelse skulle bli läst och funderad över. Bloggardag gör honom alltså glad och har gjort så i tre dagar nu, något annat kan inte tänkas. Men detta välgörande får nog fortsätta i morgon också.
https://www.svenskakyrkan.se/vaxjostift/sagt-och-skrivet-av-biskopen
Det skulle dock kanske kunna vara någon som ensidigt säger att Jesus är Herren. Eller någon undrande som anför Efesierbrevet där en är Herren och en är tron och allt det där enahanda. Nog är detta på sitt sätt apostoliskt ensidigt. Och det är precis sådan en sanning kan se ut. Finns det alltså en ensidighet vi inte ska vara på vår vakt emot eftersom den är sann?
Vad gör vi förresten om någon stimulerad av ämbetsberättelsen drar slutsatsen att han eller hon på vakt mot all ensidighet då och då tycker att bilkörning på vänster sida är ett sätt att stå den ensidighet som högertrafik innebär emot? Frågorna anmäler sig till tjänstgöring.
Modéus II manar till särskild vaksamhet "så att inte åsiktskorridoren smalnar".
Åsiktskorridoren är nog per definition smal, det är därför den är korridor och inte till exempel vestibul. "Åsiktskorridor" markerar ett annat förhållningssätt än det som präglar det öppna samtalet på torget, där demokrati utövas och sakfrågor om de olika budskapen ventileras (Apg 17) Varför pläderar då Modéus II för en "åsiktskorridor" – som alltså inte bör bli smalare än den är idag? Varför går han inte till strids för det öppna torget och mot alla korridorer? Varför säger han inte att torget, agoran, är idealet för ett demokratiskt samtal? Slutsatsen han slår fast är dock att det inte är farligt att tycka olika. Håll denna sats i minne, för det är en sanning som skulle kunna komma att visa sig användbar.
Så talar Modéus II klarspråk: "Jag delar inte kritiken att Svenska kyrkan lider brist på teologisk skärpa."
Detta är också ett överraskande tal.
Kritiken handlar sannolikt inte om skärpa så mycket som att det lärs ut sådant som är skräp, givet att Bibel och bekännelse ska vara norm. Vid disputationen påpekade opponenten att "teologisk kan betyda lite vad som helst" och menade att Modéus II använde ett oprecist begrepp i sin avhandling. Denna oprecisa och något pretentiösa hållning sitter i. Detta sagt vill Modéus II mana de religionsvetenskapligt utbildade lönearbetarna att hjälpa varandra med det teologiska självförtroendet. Det teologiska uppdraget är att tolka tro och liv, heter det. Tre saker behöver prästen för detta: gott om tid, sammanhang för respons och upptrampade stigar till de tysta gläntor där själen förnimmer det gudomliga. Den vanliga prästerliga erfarenheten är annars att tiden inte riktigt räcker till... Och några skulle kanske främst säga att deras uppgift är bibeltolkning, inte att tolka tro och liv, för det kan faktiskt var och en som på söndagen går från altarrunden göra själv. Att tolka tro och liv är vad lärjungelivet går ut på.
Modéus II återvänder till samhället efter denna utflykt till det som uppenbart varit gläntor: "En ofta hörd åsikt är att Svenska kyrkan ska låta bli samhällsfrågorna."
Det är inte antagligt att präster och diakoner i Växjö stifttänker så, men några menar att det finns en risk när kyrkosystemet används för politisk aktivism och ser en fara att det statsbärande partiet vill använda Svenska kyrkan just så. Denna fara ser inte Modéus II. Förhållandet förklaras enklast (Occams rakkniv!) av att han är systemimmanent. Vi ska inte "låsa om oss i ovärdigt navelskåderi", heter det. Den uppmärksamme lyssnaren/läsaren försvann ut i tankens oändliga universum och frågade sig: Finns det alltså ett värdigt navelskåderi? Vore det inte illasinnat skulle det förstås frågas vem/vilka i stiftet Modéus II åsyftar. Vilka är de inlåsta navelskådare som ägnar sig åt detta ovärdiga och som han identifierar?
När Modéus II talat om allt detta redovisar han "viss oro". Ordet var "viss oro". "Viss." Han ser "att kyrkans engagemang i samhällsfrågor ibland saknar kontakt med teologin." Opponenten hade återkommit, men kanske lugnat sig, för talaren säger, att vi inte får bli "en aktivist-kyrka" och att "reträtten är lika viktig som debatten". Blev vi så mycket klokare? Skulle en erfaren själasörjare kunna mena, att det är en skötesynd (en sådan vi har i knäet och månar om) att använda vackra ord med oklar innebörd?
Att avstå från orden är ibland den klokaste strategin", heter det när Modéus II blir värdslig. Strategin för vad? Utövande av makt? Svaga chefers älsklingsreplik, när de är svarslösa, lyder ju "Jag hör vad du säger." Så fyller han på: "Kyrkan ska visa vägen till de tysta gläntorna." Då kan åhörarna lugnt andas ut, Modéus II tar emellertid ny sats och hävdar att "vi ska säga det som är sant. Vi ska ge ord åt det vi ser. Vi ska ta ställning också när det känns obekvämt och när vi själva är rädda." Minns detta inför den fortsatta läsningen och inför tjänsten i Växjö stift och eventuella domkapitelsanmälningar.
Integrationkraften "som ligger naturligt i kyrkans DNA" ska inte underskattas. "Glöm aldrig att försoning är vårt ärende. Inte minst viktigt är detta för oss i vignuingstjänsten." Minns också detta inför vad som komma skall. Inte minst när nu en politisk majoritet kör över Lagrådet och detta knappast kan sluta lyckligt. Den gamla insikten lyder: "Den som ska äta gröt ur samma grötfat som en centerpartist tar med sig sleven med långa skaftet."Modéus-pojkarna har en centerpartist till fader.
Modéus II ger ett enda konkret underbetyg. När församlingar börjat ta avgift för icke-kyrkotillhöriga vid barngruppens samlingar är detta fel väg att gå. Det sägs rent ut: "Det är fel väg att gå." Så föll hans ord. Några smålänningar torde då fundera över att de ska betala det som andra slipper och ändå få ut precis detsamma. "You get what you don't pay"-programmet kan knappast visa sig lyckosamt. Men Modéus Ii sa vad som var fel, inte hur ett verkligt problem ska lösas. Köpte präster och diakoner verkligen detta så blir Bloggardag orolig.
Nu går jag för dagen inte vidare. Tydligen behövs ett klargörande att Modéus II verkligen ville (önskade, längtade efter, avsåg, eftertraktade, hoppades på) att hans ämbetsberättelse skulle bli läst och funderad över. Bloggardag gör honom alltså glad och har gjort så i tre dagar nu, något annat kan inte tänkas. Men detta välgörande får nog fortsätta i morgon också.
tisdag 24 april 2018
Modéus II har en kaftan som sitter hyggligt bra och stövlarna sitter bättre
Modéus II förklarar att hans kaftan sitter hyggligt bra och att stövlarna sitter bättre. Inte bättre än kaftanen men väl bättre än tidigare. Så han trampar vidare i sin stövlar, de som tydligen varit för stora men nu sitter bättre.
Ni minns från gårdagens genomgång av den ämbetsberättelse Modéus II avgav, att han stod upp för att vi får tycka olika.
https://www.svenskakyrkan.se/vaxjostift/sagt-och-skrivet-av-biskopen
"En förutsättning för öppenheten är att vi som kyrka är rädda om mångfalden. Människor ska få vara som de är. Vi är kallade att förstå den som vill gestalta sitt liv på annat sätt än vi. Jag trivs i en kyrka som är generös med åsiktsutrymmet och låter människor tänka som de vill, så länge de inte kränker andra."
Det låter bra. Den lilla komplikation lektorn och doktorn Erik Petrén på sin tid brukade ange, att detta att någon annan tycker något annat utgör själva kränkningen, bortser vi ifrån för ögonblicket. Den generösa hållning Modéus II lägger i dagen räcker väl. Vi vänder på bladet och hamnar då på sidan 7. Här får den så kallade ämbetsfrågan stort utrymme:
"I år är det 60 år sedan beslutet togs att öppna prästämbetet för kvinnor. Svenska kyrkan gick före och jag är stolt över att verka i en kyrka som bryter ny mark i olika frågor."
Men Modéus II verkar inte i en sådan kyrka.
År 1958 var det riksdagen som i mars månad tog beslutet, det beslut som Svenska kyrkan genom sitt kyrkomöte sagt nej till fem månader tidigare. Svenska staten gick före. På samma sätt med samkönade vigslar. Staten gick före. Svenska kyrkan fick skynda sig efter för att bevara sin vigselrätt. Holsten Fagerberg följde kyrkomötesdebatten. Han gällde för att vara ingenjören bakom det välsignade partnerskapet och sa mig om samkönad vigsel: "Det var just detta jag ville undvika". Jag sa föga men tänkte lite mer. Har snälla människor svårt med urskiljningsförmågan? Hur eller hur – Svenska kyrkan har i två kontroversfrågor traskat patrullo. Staten går före, kyrkan kommer efter. Modéus II har en verklighetsuppfattning om den kyrka han är stolt över att verka i som sakligt granskad är rent fejk. Hur ska han, slagen av denna insikt, nu göra med sin stolthet? Han har goiv et de förutsättningar han själv angav absolut ingenting att vara stolt över!
"I dag är det självklart att både män och kvinnor är präster i Svenska kyrkan."
Detta kunde också vara en intressant tes. Om det inte var självklart i Svenska kyrkan före hösten 1958, och det var det uppenbarligen inte, när blev det "självklart" och på vilket sätt? Numeriskt? Kan saken ses som självklar år 1970 när Bibelsyn och bibelbruk kommer? Men riktigt självklar var den väl inte, när kyrkomötet fattade beslut under hela 1990-talet i syfte att minimera oppositionen? Jag menar, hade saken varit självklar hade inga beslut behövts? Då hade saken varit just – självklar. Här är en hund som är grafvad, den saken är blott alltför uppenbar. Så när och på vilket sätt blev saken självklar?
Modúes II talade och sade: "Både kyrkoherdar och arbetsledande komministrar ska förklara sig beredda att i alla uppgifter tjänstgöra tillsammans med andra som vigts till ett uppdrag inom kyrkans vigningstjänst, oavsett deras kön. Ibland tycker jag mig se att orden blir en läpparnas bekännelse utan bäring i vardagen. Så får det inte vara. Alla som är präster i vårt stift ska känna att deras kallelse, identitet och tjänst bejakas. Ingen ska få stick under ytan. Kyrkoherden har ett särskilt ansvar för att alla behandlas lika. Allt annat ärt naturligtvis oacceptabelt."
"Fel" var det när icke-kyrkotillhöriga skulle betala en avgift för att få vara med sina barn i barnverksamheten, där gavs klart besked av Modéus II. Nu är det något som inte får vara på det sätt Modéus II tycker sig se och "stick under ytan" är "naturligtvis oacceptabelt". Hur var det nu med det där att tycka och tänka olika? Jo, det är en grundhållning men uppenbarligen med grundläggande förbehåll.
Utgångspunkten torde vara den, att alla kallelser är rätt förstådda. Det tror jag inte. Varje sund präst har några gånger gånger i sitt liv ställt sig själv frågan om prästkallelse och Guds mening. Man inte bara får utan ska fråga så – om sig själv förstås men också om andra. När Svenska kyrkan avkragar, är det inte just ett besked om att kallelsen är en annan? Och om en kyrkoherde koncentrerar sina sysslor till ledningsarbete på kansliet men egentligen aldrig har gudstjänster, vad är det då just med prästkallelsen? Luthers ord ska rimligtvis förstås i detta sammanhang, att en sådan präst inte är präst.
Den i kyrkopolitik förfarne såg förresten att Modéus II nämnde "arbetsledande komministrar". Nå, det gäller alla arbetsledande tjänster i församlingsvården, men låt gå. Det beslutet togs i höstas. Så hur självklart är det där som gällde för att vara just självklart?
Men vad är det Modéus II i sak tycker sig se? Han ser hur det förhåller sig. I detta land har vi på papperet åsiktsfrihet. Vad folk tycker i en politisk eller religiös fråga får inte utforskas. Alltså skriver blivande kyrkoherdar på den så kallade idiotförklaringen. De är beredda att i alla uppgifter tjänstgöra med andra i vigningstjänsten (med några undantag, bikt hör en präst utan bistånd av andra t ex och i mässan är det oftast en enda celebrant). Diakonen hör till vigningstjänsten så vad är problemet, allra minst i en församling där det fordomdags bara var en präst)? Förresten står det inte att man ska tjänstgöra med "alla andra" och ska man skära tunna skivor kunde man hävda att alla som tjänstgör söndag förmiddag i tusen olika kyrkor likväl tjänstgör tillsammans. Ska man tänka vidare är för den överväldigande majoriteten kv*nn*pr*stm*tst*n*r* frågan inte en könsfråga utan en fråga om hur Gud konstruerat det ämbete som är instrument för att vi ska få den saliggörande tron. Så förklaringen är inte bara dum, den är idiotisk. Självfallet ses den som kyrkopolitiskt nödvändig.
Nu uppfattar Modéus II att förklaringen som avges för prästvigning och för tjänst blir "en läpparnas bekännelse utan bäring i vardagen." Det var egendomligt. Det är väl bäringen på söndagen saken gällde? Och vad menas egentligen med "stick under ytan"? Att det då och då av åtbörder och tal framgår att alla inte i kristen mening tror att riksdagsbeslut från å¨r 1958 skulle vara gudomliga?
Vore det inte friskare att ompröva hela hållningen och deklarera att i Växjö stift gillar vi att tänka olika och så får det vara. Kunde stiftsledningen inte inför varje undertecknande av förklaringen öppet säga att det är, som alla vet, en idiotförklaring. Skriv på men bry er alls inte om den. Vi lever i ett på papperet fritt land. Och vi lever med motsätttningar. Lever för så fungerar livet.
Kan det verkligen vara sant att Modéus II åkte till ett pastorat för att tala med prästerna om hur det var att vara präst på platsen och att präststackarna först inte förstod att frågan egentligen gällde ämbetsfrågan. Det gav som följd på förvirringen vid mötet med Modéus och hans handgångne en konferens på tre dagar för prästerna. Konferensanläggning och buss. Kostnaden för transport, logi mat och löner under dagarna vill ni inte veta. Kan detta som sägs vara vara sant? I Växjö stift?
År 2018 är det alltså i ämbetsberättelsen inför präster och diakoner som Modéus II finner anledning ta upp frågan, den som sägs vara självklar eller förklaras vara en "icke-fråga". Bloggardag fascineras. Detta förfarande är nog ett av tecknen på att det våras för kv*nn*pr*stm*st*nd*rn*. Eller vad tror ni? Efter 60 år förklaras en fråga vara självklar och själva förklaringen visar att den inte är det. Sanslöst lustigt.
Bloggardags gamla ego – "alter Ego" – kom på att detta luriga tillvägsgångssätt var skäl att läsa in sig på frågan. Han var då 17 år. Hur var det nu? Får vi tycka olika eller inte? Får vi ha de insikter som kommer utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet? Eller får vi inte? Ska detta att några läser på, undersöker, går till läggen och resonerar förnuftigt vara tabuiserad forskning?
Ni minns från gårdagens genomgång av den ämbetsberättelse Modéus II avgav, att han stod upp för att vi får tycka olika.
https://www.svenskakyrkan.se/vaxjostift/sagt-och-skrivet-av-biskopen
Temat återkommer:
"En förutsättning för öppenheten är att vi som kyrka är rädda om mångfalden. Människor ska få vara som de är. Vi är kallade att förstå den som vill gestalta sitt liv på annat sätt än vi. Jag trivs i en kyrka som är generös med åsiktsutrymmet och låter människor tänka som de vill, så länge de inte kränker andra."
Det låter bra. Den lilla komplikation lektorn och doktorn Erik Petrén på sin tid brukade ange, att detta att någon annan tycker något annat utgör själva kränkningen, bortser vi ifrån för ögonblicket. Den generösa hållning Modéus II lägger i dagen räcker väl. Vi vänder på bladet och hamnar då på sidan 7. Här får den så kallade ämbetsfrågan stort utrymme:
"I år är det 60 år sedan beslutet togs att öppna prästämbetet för kvinnor. Svenska kyrkan gick före och jag är stolt över att verka i en kyrka som bryter ny mark i olika frågor."
Men Modéus II verkar inte i en sådan kyrka.
År 1958 var det riksdagen som i mars månad tog beslutet, det beslut som Svenska kyrkan genom sitt kyrkomöte sagt nej till fem månader tidigare. Svenska staten gick före. På samma sätt med samkönade vigslar. Staten gick före. Svenska kyrkan fick skynda sig efter för att bevara sin vigselrätt. Holsten Fagerberg följde kyrkomötesdebatten. Han gällde för att vara ingenjören bakom det välsignade partnerskapet och sa mig om samkönad vigsel: "Det var just detta jag ville undvika". Jag sa föga men tänkte lite mer. Har snälla människor svårt med urskiljningsförmågan? Hur eller hur – Svenska kyrkan har i två kontroversfrågor traskat patrullo. Staten går före, kyrkan kommer efter. Modéus II har en verklighetsuppfattning om den kyrka han är stolt över att verka i som sakligt granskad är rent fejk. Hur ska han, slagen av denna insikt, nu göra med sin stolthet? Han har goiv et de förutsättningar han själv angav absolut ingenting att vara stolt över!
"I dag är det självklart att både män och kvinnor är präster i Svenska kyrkan."
Detta kunde också vara en intressant tes. Om det inte var självklart i Svenska kyrkan före hösten 1958, och det var det uppenbarligen inte, när blev det "självklart" och på vilket sätt? Numeriskt? Kan saken ses som självklar år 1970 när Bibelsyn och bibelbruk kommer? Men riktigt självklar var den väl inte, när kyrkomötet fattade beslut under hela 1990-talet i syfte att minimera oppositionen? Jag menar, hade saken varit självklar hade inga beslut behövts? Då hade saken varit just – självklar. Här är en hund som är grafvad, den saken är blott alltför uppenbar. Så när och på vilket sätt blev saken självklar?
Modúes II talade och sade: "Både kyrkoherdar och arbetsledande komministrar ska förklara sig beredda att i alla uppgifter tjänstgöra tillsammans med andra som vigts till ett uppdrag inom kyrkans vigningstjänst, oavsett deras kön. Ibland tycker jag mig se att orden blir en läpparnas bekännelse utan bäring i vardagen. Så får det inte vara. Alla som är präster i vårt stift ska känna att deras kallelse, identitet och tjänst bejakas. Ingen ska få stick under ytan. Kyrkoherden har ett särskilt ansvar för att alla behandlas lika. Allt annat ärt naturligtvis oacceptabelt."
"Fel" var det när icke-kyrkotillhöriga skulle betala en avgift för att få vara med sina barn i barnverksamheten, där gavs klart besked av Modéus II. Nu är det något som inte får vara på det sätt Modéus II tycker sig se och "stick under ytan" är "naturligtvis oacceptabelt". Hur var det nu med det där att tycka och tänka olika? Jo, det är en grundhållning men uppenbarligen med grundläggande förbehåll.
Utgångspunkten torde vara den, att alla kallelser är rätt förstådda. Det tror jag inte. Varje sund präst har några gånger gånger i sitt liv ställt sig själv frågan om prästkallelse och Guds mening. Man inte bara får utan ska fråga så – om sig själv förstås men också om andra. När Svenska kyrkan avkragar, är det inte just ett besked om att kallelsen är en annan? Och om en kyrkoherde koncentrerar sina sysslor till ledningsarbete på kansliet men egentligen aldrig har gudstjänster, vad är det då just med prästkallelsen? Luthers ord ska rimligtvis förstås i detta sammanhang, att en sådan präst inte är präst.
Den i kyrkopolitik förfarne såg förresten att Modéus II nämnde "arbetsledande komministrar". Nå, det gäller alla arbetsledande tjänster i församlingsvården, men låt gå. Det beslutet togs i höstas. Så hur självklart är det där som gällde för att vara just självklart?
Men vad är det Modéus II i sak tycker sig se? Han ser hur det förhåller sig. I detta land har vi på papperet åsiktsfrihet. Vad folk tycker i en politisk eller religiös fråga får inte utforskas. Alltså skriver blivande kyrkoherdar på den så kallade idiotförklaringen. De är beredda att i alla uppgifter tjänstgöra med andra i vigningstjänsten (med några undantag, bikt hör en präst utan bistånd av andra t ex och i mässan är det oftast en enda celebrant). Diakonen hör till vigningstjänsten så vad är problemet, allra minst i en församling där det fordomdags bara var en präst)? Förresten står det inte att man ska tjänstgöra med "alla andra" och ska man skära tunna skivor kunde man hävda att alla som tjänstgör söndag förmiddag i tusen olika kyrkor likväl tjänstgör tillsammans. Ska man tänka vidare är för den överväldigande majoriteten kv*nn*pr*stm*tst*n*r* frågan inte en könsfråga utan en fråga om hur Gud konstruerat det ämbete som är instrument för att vi ska få den saliggörande tron. Så förklaringen är inte bara dum, den är idiotisk. Självfallet ses den som kyrkopolitiskt nödvändig.
Nu uppfattar Modéus II att förklaringen som avges för prästvigning och för tjänst blir "en läpparnas bekännelse utan bäring i vardagen." Det var egendomligt. Det är väl bäringen på söndagen saken gällde? Och vad menas egentligen med "stick under ytan"? Att det då och då av åtbörder och tal framgår att alla inte i kristen mening tror att riksdagsbeslut från å¨r 1958 skulle vara gudomliga?
Vore det inte friskare att ompröva hela hållningen och deklarera att i Växjö stift gillar vi att tänka olika och så får det vara. Kunde stiftsledningen inte inför varje undertecknande av förklaringen öppet säga att det är, som alla vet, en idiotförklaring. Skriv på men bry er alls inte om den. Vi lever i ett på papperet fritt land. Och vi lever med motsätttningar. Lever för så fungerar livet.
Kan det verkligen vara sant att Modéus II åkte till ett pastorat för att tala med prästerna om hur det var att vara präst på platsen och att präststackarna först inte förstod att frågan egentligen gällde ämbetsfrågan. Det gav som följd på förvirringen vid mötet med Modéus och hans handgångne en konferens på tre dagar för prästerna. Konferensanläggning och buss. Kostnaden för transport, logi mat och löner under dagarna vill ni inte veta. Kan detta som sägs vara vara sant? I Växjö stift?
År 2018 är det alltså i ämbetsberättelsen inför präster och diakoner som Modéus II finner anledning ta upp frågan, den som sägs vara självklar eller förklaras vara en "icke-fråga". Bloggardag fascineras. Detta förfarande är nog ett av tecknen på att det våras för kv*nn*pr*stm*st*nd*rn*. Eller vad tror ni? Efter 60 år förklaras en fråga vara självklar och själva förklaringen visar att den inte är det. Sanslöst lustigt.
Bloggardags gamla ego – "alter Ego" – kom på att detta luriga tillvägsgångssätt var skäl att läsa in sig på frågan. Han var då 17 år. Hur var det nu? Får vi tycka olika eller inte? Får vi ha de insikter som kommer utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet? Eller får vi inte? Ska detta att några läser på, undersöker, går till läggen och resonerar förnuftigt vara tabuiserad forskning?
måndag 23 april 2018
Modéus II visar sig from
Jag tänkte på anmaning av Modéus II läsa den ämbetsberättelse han gav till stiftet vid präst- och diakonmötet.
https://www.svenskakyrkan.se/vaxjostift/sagt-och-skrivet-av-biskopen
Jag gör som han önskat, återkopplar. Han trodde, sa han, att ämbetsberättelsen är av den karaktären att vi läsare behöver återvända till den. Modéus II såg det som ett evangelium att ämbetsberättelsen fanns i tryck och tänkte att en dryg halvtimmes (eller hur lång tid det tog att föredra det skrivna) lyssnande av en pauserad och långsam framställning var för mycket för präster och diakoner. Så jag gör som det önskas. Återvänder till ämbetsberättelsen, läser och funderar.
Jga läser efter att ha inhämtat den visdom underlöjtnant Dub anförtrott den tappre soldaten Svejk. Lakoniskhet och enkelhet är just de dygder som varje präst bör tillägna sig, vilken med eller mot sin vilja älskar sin överordnade, som i hans ögon måste vara det största, mest fulländade, mest utkristalliserade exemplet på en fast och fulländad vilja. (Hasek, Den tappre soldaten Svejks äventyr under andra världskriget. Modernista , Stockholm utan år, s 664). Ja, Dub anförde inte just prästen som exempel, men man kan ju tänka själv.
Modéus II är uttalat from. Varje gång han tänkt på vad han ska säga och varje gång han satt sig för att arbeta med ämbetsberättelsen har han börjat med bön om att ha Kristus för ögonen och få Andens ledning med budskapet. Går det till så? Kringgärdar inte bönen dagen och natten och kommer inte tankar och går i strid ström när vi står i dagens mångahanda? Varje gång och innan tankeverksamheten? Detta är en mycket frommare och finare hållning än den biskop Bo Giertz redovisade i sitt herdabrev år 1949. När han skrev det, i omfång betydligt längre än en ämbetsberättelse, var han flera gånger redo att ge upp, se skrivprojektet som omöjligt och kasta pennan i väggen.
Modéus II är därtill "övertygad både om att biskopsuppdraget ger särskild utsikt". Det är inte utan spänd nyfikenhet man då vill höra mera! En särskild utsikt och Andens ledning med insikter, det är ansatsen. Detta blir så mycket mer upphetsande som det verkligen är utsikten från biskopssätet Modéus II redovisar. Några ämbetsberättelser från kyrkoherdarna har inte begärts in. "Kan själv" är hållningen och detta beskrivs alltså som en andlig hållning!
Åhörarna vid mötet måste ha varit nöjda. Redan i begynnelsen får de veta att "ni som är präster och diakoner i Växjö stift gör ett beundransvärt arbete. Men (sic! ska nog vara 'med') engagemang, uppfinningsrikedom och energi ger ni av era liv i ett uppdrag som är svårt och krävande. Ta emot min aktning och mitt tack för ett fantastiskt arbete." Anden leder Modéus II till beundran när han tänker på lönearbetarna.
Varför sa Modéus II så?
"För att den goda stämningen ska bevaras behöver vi hitta än fler sätt att ge varandra stöd, hålla ihop och berömma varandra." Givet detta stämningsskapande grepp, torde stämningen ha varit på topp. Men när detta fina var sagt styrde Modéus II över till frågan om övergrepp och maktmissbruk. Han sa att vi behöver bryta tystnadens kultur. #metoo och #vardeljus drog fram "som en befriande stormvind", fick präster och diakoner en påminnelse om. Prostarna kommer att om några veckor berätta för Modéus II om läget i stiftet, vad som görs och vad som behöver göras.
Ämbetsberättelsens rubrik påminner om något biskop Sven Lindegård uppehöll sig vid. "Längre ut & djupare in". Det var en ansats som dåförtiden väckte prästerskapets förtjusning. Därefter tog Modéus II upp området "Sänd för att världen ska leva". Han konstaterade att "världen påverkar kyrkans agenda". Detta sagt sa han också att "vi människor har en benägenhet att förenkla" samt konstaterade att "det är svårt att förstå sin samtid". Fast hopplösheten får inte gödas:
"I vår tid måste vi erkänna rädslan för polariseringen, förstå omfattningen av flyktingkrisen och ta in hoten mot skapelsen." Kloka präster och diakoner bevarar frågornas komplexitet men ska samtidigt vara fromma. De ska dessutom ta kritik av kyrkan på allvar men skilja på det som är "populistiskt trams och det som verkligen kräver förändring av oss". Riktigt hur populismen kom med i sammanhanget är inte enkelt att förstå, men "när populismen rinner i vårt eget blodomlopp riskerar vi både arbetsglädje och kvalitet". Infektion i blodomloppet är allvarliga saker.
Här kan minst två frågor ställas: Vad säger han och varför säger han detta? Han är emot något han kallar populism, men populism kan vara precis vad som helst och populism just i en folkkyrka, ja, ni fattar själva. Är inte folkkyrkans grund just en populism? Modéus II uppfattar uppenbart för sin del en slags hotfull populism inuti ("i vårt eget blodomlopp") och kopplar samman denna med kyrkokritik. Varför? Är detta ett uttryck för den bildade medelklassens allmänna folkförakt? Om det inte är detta, vad är det då? En egen hotande insikt om att populasen kan visa sig ha rätt på skilda områden, däribland kritiken av Svenska kyrkan (om det verkligen nu finns just en populistisk kyrkokritik). De två frågorna kvarstår obesvarade men städse oroande. "I vårt eget blodomlopp" indikerar livsfara. Vad tänkte prästerna och diakonerna på mötet då?
När själva talets innebörd tycks dunkel, underlättas inte förståelsen av ett påstående som detta: "Som folkkyrka ska vi vara särskilt vaksamma så att inte åsiktskorridoren smalnar."
Modéus II vill tydligen hävda, att det inte är farligt att tycka olika och menar, att "olika ställningstaganden, olika livstolkningar, olika trosuttryck måste rymmas i kyrkan". Jaha. Men vad betyder det?
Är detta något annat än det apostoliska talet om enhet i Ef 4:3-4? Den som vill kan fortsätta läsa Efesierbrevet och se aposteln skilja mellan sanning och villfarelse/bedrägliga påfund. Alla olikheter tycks apostoliskt sett inte vara av värde och ska inte rymmas i Kyrkan. Efesierbrevet som sagt. Eller är det Confessio Augustana Modéus II syftar på, artiklarna VII och XV? I så fall är det skillnad på olikheter och olikheter. Det finns anledning att återkomma till denna rätt vidlyftiga plädering för olikhet när Modéus II blir mer precis.
Det finns alltså mer att skriva om ämbetsberättelsen, men I kunnen icke nu bära det, så fortsättning får följa.
https://www.svenskakyrkan.se/vaxjostift/sagt-och-skrivet-av-biskopen
Jag gör som han önskat, återkopplar. Han trodde, sa han, att ämbetsberättelsen är av den karaktären att vi läsare behöver återvända till den. Modéus II såg det som ett evangelium att ämbetsberättelsen fanns i tryck och tänkte att en dryg halvtimmes (eller hur lång tid det tog att föredra det skrivna) lyssnande av en pauserad och långsam framställning var för mycket för präster och diakoner. Så jag gör som det önskas. Återvänder till ämbetsberättelsen, läser och funderar.
Jga läser efter att ha inhämtat den visdom underlöjtnant Dub anförtrott den tappre soldaten Svejk. Lakoniskhet och enkelhet är just de dygder som varje präst bör tillägna sig, vilken med eller mot sin vilja älskar sin överordnade, som i hans ögon måste vara det största, mest fulländade, mest utkristalliserade exemplet på en fast och fulländad vilja. (Hasek, Den tappre soldaten Svejks äventyr under andra världskriget. Modernista , Stockholm utan år, s 664). Ja, Dub anförde inte just prästen som exempel, men man kan ju tänka själv.
Modéus II är uttalat from. Varje gång han tänkt på vad han ska säga och varje gång han satt sig för att arbeta med ämbetsberättelsen har han börjat med bön om att ha Kristus för ögonen och få Andens ledning med budskapet. Går det till så? Kringgärdar inte bönen dagen och natten och kommer inte tankar och går i strid ström när vi står i dagens mångahanda? Varje gång och innan tankeverksamheten? Detta är en mycket frommare och finare hållning än den biskop Bo Giertz redovisade i sitt herdabrev år 1949. När han skrev det, i omfång betydligt längre än en ämbetsberättelse, var han flera gånger redo att ge upp, se skrivprojektet som omöjligt och kasta pennan i väggen.
Modéus II är därtill "övertygad både om att biskopsuppdraget ger särskild utsikt". Det är inte utan spänd nyfikenhet man då vill höra mera! En särskild utsikt och Andens ledning med insikter, det är ansatsen. Detta blir så mycket mer upphetsande som det verkligen är utsikten från biskopssätet Modéus II redovisar. Några ämbetsberättelser från kyrkoherdarna har inte begärts in. "Kan själv" är hållningen och detta beskrivs alltså som en andlig hållning!
Åhörarna vid mötet måste ha varit nöjda. Redan i begynnelsen får de veta att "ni som är präster och diakoner i Växjö stift gör ett beundransvärt arbete. Men (sic! ska nog vara 'med') engagemang, uppfinningsrikedom och energi ger ni av era liv i ett uppdrag som är svårt och krävande. Ta emot min aktning och mitt tack för ett fantastiskt arbete." Anden leder Modéus II till beundran när han tänker på lönearbetarna.
Varför sa Modéus II så?
"För att den goda stämningen ska bevaras behöver vi hitta än fler sätt att ge varandra stöd, hålla ihop och berömma varandra." Givet detta stämningsskapande grepp, torde stämningen ha varit på topp. Men när detta fina var sagt styrde Modéus II över till frågan om övergrepp och maktmissbruk. Han sa att vi behöver bryta tystnadens kultur. #metoo och #vardeljus drog fram "som en befriande stormvind", fick präster och diakoner en påminnelse om. Prostarna kommer att om några veckor berätta för Modéus II om läget i stiftet, vad som görs och vad som behöver göras.
Ämbetsberättelsens rubrik påminner om något biskop Sven Lindegård uppehöll sig vid. "Längre ut & djupare in". Det var en ansats som dåförtiden väckte prästerskapets förtjusning. Därefter tog Modéus II upp området "Sänd för att världen ska leva". Han konstaterade att "världen påverkar kyrkans agenda". Detta sagt sa han också att "vi människor har en benägenhet att förenkla" samt konstaterade att "det är svårt att förstå sin samtid". Fast hopplösheten får inte gödas:
"I vår tid måste vi erkänna rädslan för polariseringen, förstå omfattningen av flyktingkrisen och ta in hoten mot skapelsen." Kloka präster och diakoner bevarar frågornas komplexitet men ska samtidigt vara fromma. De ska dessutom ta kritik av kyrkan på allvar men skilja på det som är "populistiskt trams och det som verkligen kräver förändring av oss". Riktigt hur populismen kom med i sammanhanget är inte enkelt att förstå, men "när populismen rinner i vårt eget blodomlopp riskerar vi både arbetsglädje och kvalitet". Infektion i blodomloppet är allvarliga saker.
Här kan minst två frågor ställas: Vad säger han och varför säger han detta? Han är emot något han kallar populism, men populism kan vara precis vad som helst och populism just i en folkkyrka, ja, ni fattar själva. Är inte folkkyrkans grund just en populism? Modéus II uppfattar uppenbart för sin del en slags hotfull populism inuti ("i vårt eget blodomlopp") och kopplar samman denna med kyrkokritik. Varför? Är detta ett uttryck för den bildade medelklassens allmänna folkförakt? Om det inte är detta, vad är det då? En egen hotande insikt om att populasen kan visa sig ha rätt på skilda områden, däribland kritiken av Svenska kyrkan (om det verkligen nu finns just en populistisk kyrkokritik). De två frågorna kvarstår obesvarade men städse oroande. "I vårt eget blodomlopp" indikerar livsfara. Vad tänkte prästerna och diakonerna på mötet då?
När själva talets innebörd tycks dunkel, underlättas inte förståelsen av ett påstående som detta: "Som folkkyrka ska vi vara särskilt vaksamma så att inte åsiktskorridoren smalnar."
Modéus II vill tydligen hävda, att det inte är farligt att tycka olika och menar, att "olika ställningstaganden, olika livstolkningar, olika trosuttryck måste rymmas i kyrkan". Jaha. Men vad betyder det?
Är detta något annat än det apostoliska talet om enhet i Ef 4:3-4? Den som vill kan fortsätta läsa Efesierbrevet och se aposteln skilja mellan sanning och villfarelse/bedrägliga påfund. Alla olikheter tycks apostoliskt sett inte vara av värde och ska inte rymmas i Kyrkan. Efesierbrevet som sagt. Eller är det Confessio Augustana Modéus II syftar på, artiklarna VII och XV? I så fall är det skillnad på olikheter och olikheter. Det finns anledning att återkomma till denna rätt vidlyftiga plädering för olikhet när Modéus II blir mer precis.
Det finns alltså mer att skriva om ämbetsberättelsen, men I kunnen icke nu bära det, så fortsättning får följa.
söndag 22 april 2018
Dolda skönheter
- Här står rävarna, sa Maggan, vår avhållna gamla kårchef. Gamla och gamla. Maggan blir aldrig gammal, men ändå. Kalle och jag bedyrade att vi skötte oss också på denna fest, nyktra och städade som vi var. Biblioteket i Moheda var annars väl befolkat. Professor G med hustru var där och gav releasen hög akademisk värdighet. Noga taget var Östra Järnvägsgatan väl representerad. Vi som bor här vet att ta vara på alla tillfällen när de begåvade träder fram. Och nu var det en bok.
Per-Anders Andersson, Pelle alltså, började fotografera stenvalvbroar i Kronobergs län. Han var fascinerad av dem, såg deras skönhet och insåg mödan som låg bakom brobyggandet. Tanken var att han som pensionär skulle göra en bok tillsammans med sin bror. Det blev så och ändå inte. Pelles son Emil har också bidragit med bilder och storasyster Ingegerd med text tillsammans med storebror Kalle, som ni andra väl kallar Karl-Olof (med det gjorde bara lärarna, vi andra säger som vi alltid sagt). Pelle dog i cancer när han just gått i pension efter ett arbetsliv som långtradarchaufför. Det var därför det blev så som det var tänkt, en bok, och ändå inte. Pelle skulle ha varit med och haft release på sin egen bok, livs levande. Men medge att det är rörande att familjen såg till att bokprojektet inte dog med sin upphovsman. I boken Dolda skönheter finns också ett närmast kulturellt foto av Pelle iförd sin signatur, en basker.
Greppet är förstås bilder men inte bara texter som förklarar 1700-talets byggnadskonst utan också roliga skrönor. Alla skrönor är inte heller bara skrönor. Hur var det med Näcken vid broar och klappbryggor? Och har något som berättas hänt i verkligheten eller är det sådant som i verkligheten skulle kunna ha hänt?
Lokalhistorien om fröken på Huseby, Asa herrgård, som staten konfiskerade efter kriget (på amerikansk anmodan, jag tror fallet är en skandal trots allt) eller insikten om den stora lingonruschen vid sekelskiftet 1800/1900 är ovärderlig oviktig kunskap.
Den 3 september 1898 skickades 79 220 kilo lingon från Moheda station med tåg till Tyskland. Lingonstationen framför alla andra i hela världen var Moheda. Hur kommer sig det? Otto von Bismarck hade lagt tull på import av kokade lingon. Det innebar importförbud. Däremot var införsel av lingon fri. Nu då? Hur mycket lingon äter den tyska rasen? Blå plommon började ersätta lingon i bakverken som den vet som ätit Flaumenkuche. Konsumtionen av lingon tycka ha minskat. Men i boken slås ett svenskt slag för Änglamat. Och självfallet ett slag för delikatessen lingon och mjölk. Men nu tycks Bloggardag ha tagit sig över bron efter mjölk...
Jag ska inte bara uppehålla mig vid Moheda. Två stenvalvbroar i Göteryds socken finns med. Inalles är det 28 broar länet runt som fotograferats. För mig var det många lärdomar att inhämta. Men Pelles reaktion när han körde en alldeles vanlig väg och plötsligt bromsade in därför att han i ögonvrån sett en stenvalvsbro (den som pryder omslaget) kan jag förstå. Det undermedvetna fungerar. Det är då det dolda kommer fram.
Nu finns det fromma typer som läser Bloggardag och inte nöjer sig med nyvunnen kunskap om lingonexport för mer än hundra år sedan. De borde rätteligen fröjda sig över detta som de inte visste men nu vet och aldrig kommer att glömma men de vill ha allt lite frommare, som om dolda skönheter inte är fromt nog. Nå, Bloggardag är generös.
En biskop är pontifex, brobyggare. Om han då är nedlåtande eller överlägsen mot några han rätteligen skulle bygga broar till, kommer stenvalvbron att framstå som systemkritik. Om vi har ett system där biskopar inte är brobyggare, dag ut och dag in, i ur och skur, är det tysta vittnesbördet från stenvalvbron en högljudd anklagelse om tjänstefel. Gott så. Fortsättning på detta tema kan följa, men då med det bedrövliga resultatet att det ifrågasätts om vi i mötet med biskopar talar om hederliga brobyggare av det slag som stenarbetaren Andreas "Ryssen" Gustafsson i Göteryd (1839-1928) var. Stenvalvbron finns i Hästberga om ni vill minnas "Ryssen" på plats. Han kan i vår tid och sig själv ovetande fungera som korrektiv för stiftschefer som kanske trots allt har någon ambition att vara biskopar.
Bloggardag förstår att hela mänsklighetens traktan inte är den att läsa om stenvalvbroar i Kronobergs län eller ens lingonruschen. Nu är dock boken snart också antikvariskt värdefull. Den kan bara köpas via Ingegerd. 250:- plus porto (och boken är tung). Vill man åka till Moheda för att spara på portot så titta in till mig på vägen. Ingegerd vet var jag bor. Men ring henne om ni vill ha boken. 070 2908 49 02 eller skriv brev till Ingegerd Andersson, Östra Järnvägsgatan 11, 342 61 Moheda.
Om ni vill köpa andra böcker så är det fullständigt självklart att Bloggardags alla läsare är inbjudna till release- och reunion i Lund när boken En annan Kyrka släpps. Tisdagen den 29 maj kl 13. Laurentiistiftelsen, Kastanjegatan i Lund. Förlagschefen tänkte sig att gamla vänner skulle ses och stolpa runt minglandes efter själva bokpresentationen. Man kan se mer på Gaudetes hemsida.
Per-Anders Andersson, Pelle alltså, började fotografera stenvalvbroar i Kronobergs län. Han var fascinerad av dem, såg deras skönhet och insåg mödan som låg bakom brobyggandet. Tanken var att han som pensionär skulle göra en bok tillsammans med sin bror. Det blev så och ändå inte. Pelles son Emil har också bidragit med bilder och storasyster Ingegerd med text tillsammans med storebror Kalle, som ni andra väl kallar Karl-Olof (med det gjorde bara lärarna, vi andra säger som vi alltid sagt). Pelle dog i cancer när han just gått i pension efter ett arbetsliv som långtradarchaufför. Det var därför det blev så som det var tänkt, en bok, och ändå inte. Pelle skulle ha varit med och haft release på sin egen bok, livs levande. Men medge att det är rörande att familjen såg till att bokprojektet inte dog med sin upphovsman. I boken Dolda skönheter finns också ett närmast kulturellt foto av Pelle iförd sin signatur, en basker.
Greppet är förstås bilder men inte bara texter som förklarar 1700-talets byggnadskonst utan också roliga skrönor. Alla skrönor är inte heller bara skrönor. Hur var det med Näcken vid broar och klappbryggor? Och har något som berättas hänt i verkligheten eller är det sådant som i verkligheten skulle kunna ha hänt?
Lokalhistorien om fröken på Huseby, Asa herrgård, som staten konfiskerade efter kriget (på amerikansk anmodan, jag tror fallet är en skandal trots allt) eller insikten om den stora lingonruschen vid sekelskiftet 1800/1900 är ovärderlig oviktig kunskap.
Den 3 september 1898 skickades 79 220 kilo lingon från Moheda station med tåg till Tyskland. Lingonstationen framför alla andra i hela världen var Moheda. Hur kommer sig det? Otto von Bismarck hade lagt tull på import av kokade lingon. Det innebar importförbud. Däremot var införsel av lingon fri. Nu då? Hur mycket lingon äter den tyska rasen? Blå plommon började ersätta lingon i bakverken som den vet som ätit Flaumenkuche. Konsumtionen av lingon tycka ha minskat. Men i boken slås ett svenskt slag för Änglamat. Och självfallet ett slag för delikatessen lingon och mjölk. Men nu tycks Bloggardag ha tagit sig över bron efter mjölk...
Jag ska inte bara uppehålla mig vid Moheda. Två stenvalvbroar i Göteryds socken finns med. Inalles är det 28 broar länet runt som fotograferats. För mig var det många lärdomar att inhämta. Men Pelles reaktion när han körde en alldeles vanlig väg och plötsligt bromsade in därför att han i ögonvrån sett en stenvalvsbro (den som pryder omslaget) kan jag förstå. Det undermedvetna fungerar. Det är då det dolda kommer fram.
Nu finns det fromma typer som läser Bloggardag och inte nöjer sig med nyvunnen kunskap om lingonexport för mer än hundra år sedan. De borde rätteligen fröjda sig över detta som de inte visste men nu vet och aldrig kommer att glömma men de vill ha allt lite frommare, som om dolda skönheter inte är fromt nog. Nå, Bloggardag är generös.
En biskop är pontifex, brobyggare. Om han då är nedlåtande eller överlägsen mot några han rätteligen skulle bygga broar till, kommer stenvalvbron att framstå som systemkritik. Om vi har ett system där biskopar inte är brobyggare, dag ut och dag in, i ur och skur, är det tysta vittnesbördet från stenvalvbron en högljudd anklagelse om tjänstefel. Gott så. Fortsättning på detta tema kan följa, men då med det bedrövliga resultatet att det ifrågasätts om vi i mötet med biskopar talar om hederliga brobyggare av det slag som stenarbetaren Andreas "Ryssen" Gustafsson i Göteryd (1839-1928) var. Stenvalvbron finns i Hästberga om ni vill minnas "Ryssen" på plats. Han kan i vår tid och sig själv ovetande fungera som korrektiv för stiftschefer som kanske trots allt har någon ambition att vara biskopar.
Bloggardag förstår att hela mänsklighetens traktan inte är den att läsa om stenvalvbroar i Kronobergs län eller ens lingonruschen. Nu är dock boken snart också antikvariskt värdefull. Den kan bara köpas via Ingegerd. 250:- plus porto (och boken är tung). Vill man åka till Moheda för att spara på portot så titta in till mig på vägen. Ingegerd vet var jag bor. Men ring henne om ni vill ha boken. 070 2908 49 02 eller skriv brev till Ingegerd Andersson, Östra Järnvägsgatan 11, 342 61 Moheda.
Om ni vill köpa andra böcker så är det fullständigt självklart att Bloggardags alla läsare är inbjudna till release- och reunion i Lund när boken En annan Kyrka släpps. Tisdagen den 29 maj kl 13. Laurentiistiftelsen, Kastanjegatan i Lund. Förlagschefen tänkte sig att gamla vänner skulle ses och stolpa runt minglandes efter själva bokpresentationen. Man kan se mer på Gaudetes hemsida.
lördag 21 april 2018
På förekommen anledning
I går ringde Lotta från Bonnier och frågade efter Linda, som inte var tillstädes. Bloggardag slogs då av läserfarenheten om hur den tappre soldaten Svejk skulle hanterat att ge Lotta ett så dystert besked (då vill det till att satsa på det ljusa i tillvaron) så han frågade helt enfaldigt. "Bonniers. Är Åke hemma?" Lotta verkade lite förvirrad och sa än en gång att hon hette Lotta och ringde från Bonniers. Detta, meddelade Bloggardag, hade uppfattats, men frågan gällde nu om Åke var i närheten. Det var han tydligen inte. Lotta tycktes få brått att avsluta samtalet.
Bloggardag återföll därefter i sina penséer: På förekommen anledning (eller vad det nu kan vara) behövs några kommentarer utan att det hela förfaller till ett mer omfattande mastodontverk. Egendomligt nog (hacker?) försvann bloggkommentarer. Det jag kommenterar här kanske då har förlorat sitt sammanhang. Här. Annars inte.
Det sattes ifråga mer än frågades om Luther verkligen sagt något i ämbetsfrågan. När det stod klart att så var fallet, flyttades fokus. Att Luthers tal om "odugliga människor" syftar på män kunde varit en poäng, men denna eventuella poäng gick den förbi som satt fast i sitt eget tankemönster att odugligheten skulle vara något som handlar om kvinnor. Sådant kan hända. Det är därför präster ska ha teologisk utbildning, det vill säga förmåga att röra sig genom Kyrkans alla tider, läsa texter och förstå sammanhang. Luther pekar på det faktum att alla inte är kvalificerade för ämbetet men de är, skriver han "sanna, heliga kristna". Det kunde räcka rätt långt.
Frågan om manligt och kvinnligt som en stimulerande fråga kanske bara de kan ställa som tror att det är en Guds goda mening med att Gud skapade manligt och kvinnligt och just därför försöker undvika schablonerna för att i stället ägna sig åt skapelseteologi och därtill själavård. Någonstans där hör frågan hemma. Men definiera manligt och kvinnligt är lika svårt som att definiera tiden, för att anknyta till Augustinus. Vi vet, men kan inte sätta ord på det vi vet.
Till frågan om "underordning" hör en kristologisk utläggning, Kristus ställer sig underst, men det är ett tankekomplex som hör till den högre kursen. Är dessa insikter tillgängliga endast för dem som övat sig att nalkas tillvaron på knä och i gudstjänst. Tills vidare antar jag det.
Att vi läser augustinermunken som "ett trons vittne", som han kallas av de romerska katolikerna, betyder att Luther som teolog är insatt i den stora berättelsen. Annars läser vi väl texter typ Confessiso Augustana om vi vill veta vad vi tror.
Ett frågekomplex handlar om auktoriteten. Kyrkan håller ju Bibeln för att vara helig skrift. Den lär fast, troget och utan villfarelse den sanning som Gud för vår frälsnings skulle ville anförtro oss. Är vi oense här, blir oenigheterna begripliga. Vad Paulus skriver i 1 Kor är nog rätt klart. Biskopsmötets bibelkommission gjorde reda i frågan. Det är uppenbart att det finns en undervisning kvinnor ger och lika uppenbart att den inte hör hemma i den gemensamma gudstjänsten, där husfadern leder.
Att heresin följer Kyrkan så som skuggan följer den som vandrar i solen, har påpekats tidigare. Så är det från första början. Om en präst har på fötterna och säger: "Så säger Herren" förhåller det sig nog så, givet att prästen har på fötterna, dvs kan ge de bibliska referenserna. Det görs ibland en markering vilken slags predikan prästen avser att hålla när det heter "I Faderns och Sonens och Den Helige Andes namn". Detta är ett högt anspråk men helt rimligt.
Till komplexet om lutherska kyrkor som lär något annat än det Luther lärde finns det väl inte mycket mer att säga. Det förhåller sig så. Den som ser fenomenet upphöjer sig därmed inte till förebild. På vilket sätt upphöjer sig en läkare till förebild genom att diagnostisera ett benbrott? Detsamma gäller frågan om skadan som kv*nnl*g* pr*st*r gjort, en fråga dom måste kopmpliceras och styra bort från person. Bloggardag försökte göra det. Då efterfrågas "hållbar dokumentation". Ska vi svara som Christopher Wren om St. Paul's Cathedral? "Se dig omkring!"– ?
Till nonsensfrågor hör frågan om läsning av text. Text kan alla läskunniga läsa. Saken gäller textutläggning. Här är skillnaden mellan Kyrkans allraheligate tro (Judas brev) och MTD-religionen tydlig i Svenska kyrkan.
Läkare läkarvigs inte. De får en legitimation. Präster vigd under bön och handpåläggning. Denna "lila handviftning" avgör vad prästeriet är.
Den som ser prästämbetet som ett akademiskt yrke avviker från Kyrkans egen syn på prästämbetet och ställer konsekvent och fullt begripligt nonsensfrågor. Argumentet att någon är besjälad att göra en insats för Herren faller, för den sortens insatser kan göras på många andra sätt än i prästämbetet. Bättre kanske så. Men apologin för de besjälade kan enkelt användas av alla som undrar över avvisade prästkandidater.
Den av nonsensfrågorna som kunde tyckas vara något meningsfullt gäller vad som är realistiskt. Är det realistiskt att begränsa sikten till denna värld och denna tid? Är inte det osynliga livet tillsammans med Kristus hos Gud (Kol 3:3) det egentliga, realistiska, livet? Vad är reellt? Denna värld som med sina lidelser ska gå under eller det rike Gud berett?
En bloggkommentator har haft boken Kyrklig splittring i sin hand och har därmed tydligen tillgodogjort sig innehållet. Slutsatsen blir att "skulden" för splittringen läggs på alla dem som markerade kvinnors rätt att bli präster. I boken (s 10) heter det dock: "Det finns alltid ett drag av revision i forskning utan att detta begrepp är moraliskt. Jag ville bara veta." Frågorna om splittring fann författaren allvarliga och fortsätter på samma sida: "Det leder mig till att granska och ifrågasätta bortom den slagordsmässiga förståelsen. Såvitt jag begriper är det den tjänst en teologisk forskare i varje fall kan göra år kyrkan." Om denna bok sa Margit Sahlin: "Dag, du har skrivit en bra bok men hur i allsindar fick du tag på mina brev?"
Bloggardag avstår från att citera från boken s 158 där det finns en moralitet om forskning och forskningsuppgifter och en plädering för kunskap och förståelse..
Metoden att försöka pådyvla kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn* en enkel biblicism ("om ni läser bokstavligt här måste allt läsas efter bokstaven") är egendomligt. När frågan om ämbetet kom upp var det tydligen rätt självklart för Svenska kyrkan att göra reda i bibel- och bekännelseargument. Var det helt fel och var detta ett utslag av biblicism (SOU 1950:48)? På vilket sätt var Anders Nygren fel ute när han talade om "främmande spår" som Svenska kyrkan växlat in på? Är den tanken inte möjlig att intellektuellt tillgodogöra sig och med den som slagruta analysera dagens kyrkoliv?
Frågan om den folkanpassade (kundorienterade) kyrkan kommenterar jag inte. Det är ungefär som när pastor R vid en fredagskonklav i Kalmar pastorat frågade vad Vårsta är. "Så dumma frågor svarar vi inte på här", sa prosten Pehr Edwall då.
Läsningen av bloggkommentarer leder till en slutsats. Det är inte enkelt att stiga ur sin förförståelse. Det sker nog bara genom en seminariekultur, en där samtalet är livsform och läslusten och kunskapsinhämtandet är själva driften.
Bloggardag återföll därefter i sina penséer: På förekommen anledning (eller vad det nu kan vara) behövs några kommentarer utan att det hela förfaller till ett mer omfattande mastodontverk. Egendomligt nog (hacker?) försvann bloggkommentarer. Det jag kommenterar här kanske då har förlorat sitt sammanhang. Här. Annars inte.
Det sattes ifråga mer än frågades om Luther verkligen sagt något i ämbetsfrågan. När det stod klart att så var fallet, flyttades fokus. Att Luthers tal om "odugliga människor" syftar på män kunde varit en poäng, men denna eventuella poäng gick den förbi som satt fast i sitt eget tankemönster att odugligheten skulle vara något som handlar om kvinnor. Sådant kan hända. Det är därför präster ska ha teologisk utbildning, det vill säga förmåga att röra sig genom Kyrkans alla tider, läsa texter och förstå sammanhang. Luther pekar på det faktum att alla inte är kvalificerade för ämbetet men de är, skriver han "sanna, heliga kristna". Det kunde räcka rätt långt.
Frågan om manligt och kvinnligt som en stimulerande fråga kanske bara de kan ställa som tror att det är en Guds goda mening med att Gud skapade manligt och kvinnligt och just därför försöker undvika schablonerna för att i stället ägna sig åt skapelseteologi och därtill själavård. Någonstans där hör frågan hemma. Men definiera manligt och kvinnligt är lika svårt som att definiera tiden, för att anknyta till Augustinus. Vi vet, men kan inte sätta ord på det vi vet.
Till frågan om "underordning" hör en kristologisk utläggning, Kristus ställer sig underst, men det är ett tankekomplex som hör till den högre kursen. Är dessa insikter tillgängliga endast för dem som övat sig att nalkas tillvaron på knä och i gudstjänst. Tills vidare antar jag det.
Att vi läser augustinermunken som "ett trons vittne", som han kallas av de romerska katolikerna, betyder att Luther som teolog är insatt i den stora berättelsen. Annars läser vi väl texter typ Confessiso Augustana om vi vill veta vad vi tror.
Ett frågekomplex handlar om auktoriteten. Kyrkan håller ju Bibeln för att vara helig skrift. Den lär fast, troget och utan villfarelse den sanning som Gud för vår frälsnings skulle ville anförtro oss. Är vi oense här, blir oenigheterna begripliga. Vad Paulus skriver i 1 Kor är nog rätt klart. Biskopsmötets bibelkommission gjorde reda i frågan. Det är uppenbart att det finns en undervisning kvinnor ger och lika uppenbart att den inte hör hemma i den gemensamma gudstjänsten, där husfadern leder.
Att heresin följer Kyrkan så som skuggan följer den som vandrar i solen, har påpekats tidigare. Så är det från första början. Om en präst har på fötterna och säger: "Så säger Herren" förhåller det sig nog så, givet att prästen har på fötterna, dvs kan ge de bibliska referenserna. Det görs ibland en markering vilken slags predikan prästen avser att hålla när det heter "I Faderns och Sonens och Den Helige Andes namn". Detta är ett högt anspråk men helt rimligt.
Till komplexet om lutherska kyrkor som lär något annat än det Luther lärde finns det väl inte mycket mer att säga. Det förhåller sig så. Den som ser fenomenet upphöjer sig därmed inte till förebild. På vilket sätt upphöjer sig en läkare till förebild genom att diagnostisera ett benbrott? Detsamma gäller frågan om skadan som kv*nnl*g* pr*st*r gjort, en fråga dom måste kopmpliceras och styra bort från person. Bloggardag försökte göra det. Då efterfrågas "hållbar dokumentation". Ska vi svara som Christopher Wren om St. Paul's Cathedral? "Se dig omkring!"– ?
Till nonsensfrågor hör frågan om läsning av text. Text kan alla läskunniga läsa. Saken gäller textutläggning. Här är skillnaden mellan Kyrkans allraheligate tro (Judas brev) och MTD-religionen tydlig i Svenska kyrkan.
Läkare läkarvigs inte. De får en legitimation. Präster vigd under bön och handpåläggning. Denna "lila handviftning" avgör vad prästeriet är.
Den som ser prästämbetet som ett akademiskt yrke avviker från Kyrkans egen syn på prästämbetet och ställer konsekvent och fullt begripligt nonsensfrågor. Argumentet att någon är besjälad att göra en insats för Herren faller, för den sortens insatser kan göras på många andra sätt än i prästämbetet. Bättre kanske så. Men apologin för de besjälade kan enkelt användas av alla som undrar över avvisade prästkandidater.
Den av nonsensfrågorna som kunde tyckas vara något meningsfullt gäller vad som är realistiskt. Är det realistiskt att begränsa sikten till denna värld och denna tid? Är inte det osynliga livet tillsammans med Kristus hos Gud (Kol 3:3) det egentliga, realistiska, livet? Vad är reellt? Denna värld som med sina lidelser ska gå under eller det rike Gud berett?
En bloggkommentator har haft boken Kyrklig splittring i sin hand och har därmed tydligen tillgodogjort sig innehållet. Slutsatsen blir att "skulden" för splittringen läggs på alla dem som markerade kvinnors rätt att bli präster. I boken (s 10) heter det dock: "Det finns alltid ett drag av revision i forskning utan att detta begrepp är moraliskt. Jag ville bara veta." Frågorna om splittring fann författaren allvarliga och fortsätter på samma sida: "Det leder mig till att granska och ifrågasätta bortom den slagordsmässiga förståelsen. Såvitt jag begriper är det den tjänst en teologisk forskare i varje fall kan göra år kyrkan." Om denna bok sa Margit Sahlin: "Dag, du har skrivit en bra bok men hur i allsindar fick du tag på mina brev?"
Bloggardag avstår från att citera från boken s 158 där det finns en moralitet om forskning och forskningsuppgifter och en plädering för kunskap och förståelse..
Metoden att försöka pådyvla kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn* en enkel biblicism ("om ni läser bokstavligt här måste allt läsas efter bokstaven") är egendomligt. När frågan om ämbetet kom upp var det tydligen rätt självklart för Svenska kyrkan att göra reda i bibel- och bekännelseargument. Var det helt fel och var detta ett utslag av biblicism (SOU 1950:48)? På vilket sätt var Anders Nygren fel ute när han talade om "främmande spår" som Svenska kyrkan växlat in på? Är den tanken inte möjlig att intellektuellt tillgodogöra sig och med den som slagruta analysera dagens kyrkoliv?
Frågan om den folkanpassade (kundorienterade) kyrkan kommenterar jag inte. Det är ungefär som när pastor R vid en fredagskonklav i Kalmar pastorat frågade vad Vårsta är. "Så dumma frågor svarar vi inte på här", sa prosten Pehr Edwall då.
Läsningen av bloggkommentarer leder till en slutsats. Det är inte enkelt att stiga ur sin förförståelse. Det sker nog bara genom en seminariekultur, en där samtalet är livsform och läslusten och kunskapsinhämtandet är själva driften.
fredag 20 april 2018
Bloggardags pyttipanna
Det är flera olika teman som anmäler sig, men Bloggardag vet att hacka och blanda till en smakfull anrättning. Dock inte stuvad pyttipanna! Varför folk gör gräddstuvad sådan, det fattar jag inte. Skälet är enkelt: Jag vill inte förstå. Detta noteras på Bloggardag utan varje medveten syftning på bloggkommentatorer. Nu tar vi oss verket an.
Först Bloggardags vän Emma Hedlundh. Hon inte bara sjunger, operetter kanske? Hon är förebildlig när det gäller offerter. Räkna med Emma! Det gör Bloggardag. Saken handlar naturligtvis om kyrkohandboken. Emma har kollat vad den kostar och det är samma bok vi talar om:
Kyrkohandbok Verbum ska ha 429:-, Bokus 347:- och Ad Libris 330:-
Kyrkohandbok musik ska Verbum ha 690:- för, Bokus 470:- och Ad Libris 459:-
Kyrkohandbok musik, spiral kostar hos Verbum 790:-, Bokus tar 537:- och Ad Libris 523:-
Missale kostar på Verbum 1290:-, Bokus 823:- och Ad Libris 781:-
Vår vän dr F lyckades få 10% när han köpte sex kyrkohandböcker till det högre priset. Han kommer att bryta samman om han läser detta och fattar att det fanns billigare alternativ. För två kyrkohandbok musik spiral gav han ett styckpris på 790:- och köpte två. Ingen rabatt. Efter detta höves honom en utlandsresa till ett land med kyrkor utan denna kyrkohandbok, fruktar jag. Men när dr F använder kyrkohandboken efter den 20 maj kommer han var dag att påminnas om att han gjorde ett dåligt köp. Blir inte detta en arbetsmiljöfråga? Eller en andlig fråga: "Ett Jesus än påminner jag..." (sv ps 498) och så står dr F vid altaret och lamenterar med Jesus om kyrkohandboken. Gudstjänst ut och gudstjänst in, liksom.
Biskop Åke Bonnier har intressen i Ad Libris. Förklarar det rabatten? Man hoppas. Men vilka har då intressen i Verbum? Nävisst nä. Den första boktraven var ju en gåva från Svenska kyrkan till församlingen. Det är något lurt med alltihop. En uppsättning böcker till varje församling men det finns kanske ett antal kyrkor i församlingen och fler böcker behövs till personalen. Lite som att ge bort narkotika på skolgården, tänker den dystert anlagde.
Nu läser jag ett påpekande att kyrkohandbokens papperskvalitet är för dålig. Ruben Baggström var noga med sådant på sin tid. Kritikern säger at handboken inte tål att användas mer än vid ett par dop eftersom dopvatten kan hamna i boken. Då är det kört. Ett sådant påpekande kanske visar sig förödande? Har hela kyrkoohandboksprocessen ändat upp i en begränsat användbar kyrkohandbok? Och har den präst rätt som hävdar att mängden alternativ gör missalet i vart fall mindre användbart som altarbok, kanske till och med oanvändbart? Så bra att Artos kommer med en mässbok då, en sådan som är översiktlig och enkel att använda. Fast ordning för dop har väl inte mässboken? Jag antar att det skulle behövas en användbar handbok i lämpligt urval, en sådan som förr fanns med extra bibelmaterial och sådant en präst kan behöva också vid sjukbesök och vid dödsbäddar.
Prästmötet i Växjö har jag valt att snabbdelta i, dvs fråga klokt folk vad som hände. Det är liksom Reader's Digest. Mötet skulle bli både lättsamt och djuplodande, menade Modéus II. Han hoppades att präster och diakoner skulle få ny kraft i uppdraget "efter att du under några vårdagar fått dröja vid källorna". Avsåg han därmed Bishop's Arms och prästerligt pilsnerhinkande? De andra källorna har väl just präster annars fri och daglig tillgång till vid sockenkyrkans altare om så skulle önskas?
Temat var på något sätt Jesus. Frågan ställdes som föredragstema i Konserthuset: Vart tog Jesus vägen? Kul på sitt sätt givet mötetes tema. Svaret blev en föreläsning om sekularisering.
Nästa stora fråga var "Varför måste Jesus dö?" Om jag förstod svaret på den frågan så var svaret rätt oklart.
Tredje föredraget i Konserthuset ägnades åt frågan "Vem är min nästa?" Det fick jag denna morgon refererat i Smålandskomposten. Rubriken löd: "Det är lätt att få andlig kramp" och vem säger emot. Modéus II drog ämbetsberättelsen men om detta (med störst nyhetsvärde) fick vi tidningsläsare inget veta.
Efter ämbetsberättelsen följde eftermiddagskaffe samt sändningsmässa med förnyade vigningslöften. Det har inte skett tidigare, sa prosten Bengtsson. Nej, det är en sån där innovation som kom genom högkyrkligheten. Ove Lundin ställde en gång på en kyrkodag frågan i ett föredrag om varför Skärtorsdagen inte firades med fokus på vigningslöftena. God idé. När vi hade präst- och diakonlöften vid Kalmardekanatets Skärtorsdagsmässa (öppen för alla) valde vi att inte avlägga löftena på nytt utan i stället påminnas om dem. Jag tror det är en klokare ordning. Är inte löftet för hela livet? Var förresten inte Modéus II med någon gång i Kalmar? Men än en gång: det finns en väldig glädje att plocka upp idéer de icke havliga fört fram och låtsas att detta är vad kyrkosystemet innoverat.
Förändringen av prästmöten ser jag. Förr var det akademiskt med prästmötesavhandling, opponenter och därtill en oration. Nu är det påfyllning i form av föreläsningar, dvs det som studiedagar försåg oss med.
Ta förresten gärna tåget mellan Kalmar och Alvesta för att få en Harry Potter-upplevelse. Det är fortfarande Smålandskomposten i dag som låter oss få veta att ett tåg kolliderat med en kontaktledning.
Efter allt detta tänkte jag aktualisera frågan om kackerlackor. När POD-mötet (det kallas så internt) åt festmiddag tänkte jag över min nyvunna kunskap om just kackerlackor. Jag delar gärna med mig. 60 bitar av kackerlacka är tillåten mängd per 100 gram choklad i USA. Är det mer än så, räknas produkten som hälsovådlig. I medeltal finns åtta bitar av kackerlacka i varje chokladstång, men jag fattar inte vad som menas med chokladstång. Pasta, frukt, ost, vete och popcorn kan innehålla delar av kackerlacka. Hur märks detta? Det kan klia i halsen när vi äter! Då är det en reaktion mot kackerlackan. Det är väl bra att få veta. Bloggardag slår till igen!
Slutligast läste jag kommentarer till gårdagens blogg. Jag ska försöka samla mig för att förstå oenigheterna. De tycks mig avgrundsdjupa. Det är väl lika bra att vi klargör den saken i tacksamhet över att motsättningar går att begripa.
Först Bloggardags vän Emma Hedlundh. Hon inte bara sjunger, operetter kanske? Hon är förebildlig när det gäller offerter. Räkna med Emma! Det gör Bloggardag. Saken handlar naturligtvis om kyrkohandboken. Emma har kollat vad den kostar och det är samma bok vi talar om:
Kyrkohandbok Verbum ska ha 429:-, Bokus 347:- och Ad Libris 330:-
Kyrkohandbok musik ska Verbum ha 690:- för, Bokus 470:- och Ad Libris 459:-
Kyrkohandbok musik, spiral kostar hos Verbum 790:-, Bokus tar 537:- och Ad Libris 523:-
Missale kostar på Verbum 1290:-, Bokus 823:- och Ad Libris 781:-
Vår vän dr F lyckades få 10% när han köpte sex kyrkohandböcker till det högre priset. Han kommer att bryta samman om han läser detta och fattar att det fanns billigare alternativ. För två kyrkohandbok musik spiral gav han ett styckpris på 790:- och köpte två. Ingen rabatt. Efter detta höves honom en utlandsresa till ett land med kyrkor utan denna kyrkohandbok, fruktar jag. Men när dr F använder kyrkohandboken efter den 20 maj kommer han var dag att påminnas om att han gjorde ett dåligt köp. Blir inte detta en arbetsmiljöfråga? Eller en andlig fråga: "Ett Jesus än påminner jag..." (sv ps 498) och så står dr F vid altaret och lamenterar med Jesus om kyrkohandboken. Gudstjänst ut och gudstjänst in, liksom.
Biskop Åke Bonnier har intressen i Ad Libris. Förklarar det rabatten? Man hoppas. Men vilka har då intressen i Verbum? Nävisst nä. Den första boktraven var ju en gåva från Svenska kyrkan till församlingen. Det är något lurt med alltihop. En uppsättning böcker till varje församling men det finns kanske ett antal kyrkor i församlingen och fler böcker behövs till personalen. Lite som att ge bort narkotika på skolgården, tänker den dystert anlagde.
Nu läser jag ett påpekande att kyrkohandbokens papperskvalitet är för dålig. Ruben Baggström var noga med sådant på sin tid. Kritikern säger at handboken inte tål att användas mer än vid ett par dop eftersom dopvatten kan hamna i boken. Då är det kört. Ett sådant påpekande kanske visar sig förödande? Har hela kyrkoohandboksprocessen ändat upp i en begränsat användbar kyrkohandbok? Och har den präst rätt som hävdar att mängden alternativ gör missalet i vart fall mindre användbart som altarbok, kanske till och med oanvändbart? Så bra att Artos kommer med en mässbok då, en sådan som är översiktlig och enkel att använda. Fast ordning för dop har väl inte mässboken? Jag antar att det skulle behövas en användbar handbok i lämpligt urval, en sådan som förr fanns med extra bibelmaterial och sådant en präst kan behöva också vid sjukbesök och vid dödsbäddar.
Prästmötet i Växjö har jag valt att snabbdelta i, dvs fråga klokt folk vad som hände. Det är liksom Reader's Digest. Mötet skulle bli både lättsamt och djuplodande, menade Modéus II. Han hoppades att präster och diakoner skulle få ny kraft i uppdraget "efter att du under några vårdagar fått dröja vid källorna". Avsåg han därmed Bishop's Arms och prästerligt pilsnerhinkande? De andra källorna har väl just präster annars fri och daglig tillgång till vid sockenkyrkans altare om så skulle önskas?
Temat var på något sätt Jesus. Frågan ställdes som föredragstema i Konserthuset: Vart tog Jesus vägen? Kul på sitt sätt givet mötetes tema. Svaret blev en föreläsning om sekularisering.
Nästa stora fråga var "Varför måste Jesus dö?" Om jag förstod svaret på den frågan så var svaret rätt oklart.
Tredje föredraget i Konserthuset ägnades åt frågan "Vem är min nästa?" Det fick jag denna morgon refererat i Smålandskomposten. Rubriken löd: "Det är lätt att få andlig kramp" och vem säger emot. Modéus II drog ämbetsberättelsen men om detta (med störst nyhetsvärde) fick vi tidningsläsare inget veta.
Efter ämbetsberättelsen följde eftermiddagskaffe samt sändningsmässa med förnyade vigningslöften. Det har inte skett tidigare, sa prosten Bengtsson. Nej, det är en sån där innovation som kom genom högkyrkligheten. Ove Lundin ställde en gång på en kyrkodag frågan i ett föredrag om varför Skärtorsdagen inte firades med fokus på vigningslöftena. God idé. När vi hade präst- och diakonlöften vid Kalmardekanatets Skärtorsdagsmässa (öppen för alla) valde vi att inte avlägga löftena på nytt utan i stället påminnas om dem. Jag tror det är en klokare ordning. Är inte löftet för hela livet? Var förresten inte Modéus II med någon gång i Kalmar? Men än en gång: det finns en väldig glädje att plocka upp idéer de icke havliga fört fram och låtsas att detta är vad kyrkosystemet innoverat.
Förändringen av prästmöten ser jag. Förr var det akademiskt med prästmötesavhandling, opponenter och därtill en oration. Nu är det påfyllning i form av föreläsningar, dvs det som studiedagar försåg oss med.
Ta förresten gärna tåget mellan Kalmar och Alvesta för att få en Harry Potter-upplevelse. Det är fortfarande Smålandskomposten i dag som låter oss få veta att ett tåg kolliderat med en kontaktledning.
Efter allt detta tänkte jag aktualisera frågan om kackerlackor. När POD-mötet (det kallas så internt) åt festmiddag tänkte jag över min nyvunna kunskap om just kackerlackor. Jag delar gärna med mig. 60 bitar av kackerlacka är tillåten mängd per 100 gram choklad i USA. Är det mer än så, räknas produkten som hälsovådlig. I medeltal finns åtta bitar av kackerlacka i varje chokladstång, men jag fattar inte vad som menas med chokladstång. Pasta, frukt, ost, vete och popcorn kan innehålla delar av kackerlacka. Hur märks detta? Det kan klia i halsen när vi äter! Då är det en reaktion mot kackerlackan. Det är väl bra att få veta. Bloggardag slår till igen!
Slutligast läste jag kommentarer till gårdagens blogg. Jag ska försöka samla mig för att förstå oenigheterna. De tycks mig avgrundsdjupa. Det är väl lika bra att vi klargör den saken i tacksamhet över att motsättningar går att begripa.
torsdag 19 april 2018
Carl-Gustaf Andrén 1922–2018
Professor Carl-Gustaf Andrén dog i går. Han var min lärare i praktisk teologi med kyrkorätt, rektor för Lunds universitet, universitetskansler och en vitter man på många sätt. Han var lätt att tycka om för han tyckte om människor och universitet. Han gjorde Svenska kyrkan stora tjänster inte minst i SKUT. Många kommer att skriva fint om honom. Lunds universitet har på kort tid förlorat två bemärkta tidigare rektorer, Håkan Westling och Carl-Gustaf Andrén.
Liksom sin bror Åke, professor i praktisk teologi i Uppsala, var han en hederlig person. Alla vid en akademi är inte det. Åke var scout livet igenom med kniv och i kortbyxor. Carl-Gustaf var i vart fall scoutaktig livet igenom. Jag hade skrivit ett manus till en bok som SKS/Verbum kanske skulle ge ut. Två Systrars exempel. Detta ville inte Arne Palmqvist och jag hade synpunkter på det. Carl-Gustaf var i Kalmar och sökte upp mig på mitt lilla tjänsterum för att mana mig till vänlighet. Han tyckte uppenbarligen att jag inte levt upp till vänlighetsnormen. När han fick klart för sig att Arne avvisat manuskriptet därför att det var fel författare och alltså inte ens läst det, fördystrades hans anlete. När han så fick klart för sig att frågan kommit upp än en gång med samma utfall och med samma förutsättning, Arne hade inte läst, stod det klart att Carl-Gustaf ogillade biskopens hållning. Frågan kom upp en tredje gång. Då hade Arne läst och kommit fram till slutsatsen att en sådan bok absolut inte skulle ges ut. Den blev utgiven. Jag tror Carl-Gustaf inte var helt oskyldig till det. Jan Arvid Hellström skrev studieplan, jag tror det var kompromissen.
Jag hade förstås hoppats på att Carl-Gustaf skulle kunna vara med på releasen den 29 maj på boken En annan Kyrka. Han uppmuntrade mig när vi talades vid och det betydde att jag vågade ta med lite mer material. "Du har ju egen förstahandskännedom", sa han. Han var också vänlig i sina omdömen om annat jag skrev vid universitetet. Jag roade mig efter hans föredöme att hålla docentföreläsningen prick 45 minuter lång. Det hade han själv gjort och berättade road att det enda professor Pleijel egentligen brytt sig om var att han slutat på sekunden. Föredömet förpliktade, kunde jag tänka.
Sommarviste på Öland och svägerskan född Edwall betydde att man kunde möta Karin och Carl-Gustaf i kretsarna kring prostparet Maj och Pehr i Kalmar.
Jag hör till dem som fortfarande funderar över vad som hänt i Svenska kyrkan om Carl-Gustaf accepterat att nomineras till ärkebiskop. Han hade blivit utnämnd men kunde inte uppfatta att detta var hans kallelse. Det blev Olof Sundby i stället. Båda var emot det skumrask som somliga stod för och förde in i kyrkolivet. Det var det scoutaktiga igen!
RIP
Liksom sin bror Åke, professor i praktisk teologi i Uppsala, var han en hederlig person. Alla vid en akademi är inte det. Åke var scout livet igenom med kniv och i kortbyxor. Carl-Gustaf var i vart fall scoutaktig livet igenom. Jag hade skrivit ett manus till en bok som SKS/Verbum kanske skulle ge ut. Två Systrars exempel. Detta ville inte Arne Palmqvist och jag hade synpunkter på det. Carl-Gustaf var i Kalmar och sökte upp mig på mitt lilla tjänsterum för att mana mig till vänlighet. Han tyckte uppenbarligen att jag inte levt upp till vänlighetsnormen. När han fick klart för sig att Arne avvisat manuskriptet därför att det var fel författare och alltså inte ens läst det, fördystrades hans anlete. När han så fick klart för sig att frågan kommit upp än en gång med samma utfall och med samma förutsättning, Arne hade inte läst, stod det klart att Carl-Gustaf ogillade biskopens hållning. Frågan kom upp en tredje gång. Då hade Arne läst och kommit fram till slutsatsen att en sådan bok absolut inte skulle ges ut. Den blev utgiven. Jag tror Carl-Gustaf inte var helt oskyldig till det. Jan Arvid Hellström skrev studieplan, jag tror det var kompromissen.
Jag hade förstås hoppats på att Carl-Gustaf skulle kunna vara med på releasen den 29 maj på boken En annan Kyrka. Han uppmuntrade mig när vi talades vid och det betydde att jag vågade ta med lite mer material. "Du har ju egen förstahandskännedom", sa han. Han var också vänlig i sina omdömen om annat jag skrev vid universitetet. Jag roade mig efter hans föredöme att hålla docentföreläsningen prick 45 minuter lång. Det hade han själv gjort och berättade road att det enda professor Pleijel egentligen brytt sig om var att han slutat på sekunden. Föredömet förpliktade, kunde jag tänka.
Sommarviste på Öland och svägerskan född Edwall betydde att man kunde möta Karin och Carl-Gustaf i kretsarna kring prostparet Maj och Pehr i Kalmar.
Jag hör till dem som fortfarande funderar över vad som hänt i Svenska kyrkan om Carl-Gustaf accepterat att nomineras till ärkebiskop. Han hade blivit utnämnd men kunde inte uppfatta att detta var hans kallelse. Det blev Olof Sundby i stället. Båda var emot det skumrask som somliga stod för och förde in i kyrkolivet. Det var det scoutaktiga igen!
RIP
Bloggardag, typ omtänksam
När det kommer till teologiska frågor kan det fablas friskt. Det där att gå till källor och tidningslägg för att förstå, blir en besvärande omväg. Enklare är att tycka åt sig en egen förklaring till hur komplexa materier egentligen är och konstruera sig mycket enkla och lätt begripliga samband. mellan företeelser som egentligen inte hör ihop. Oomkullrunkeliga sanningar fastslås av dem som aldrig besvärat sig för något mer än att konstruera sig en passande verklighet. Verkar Bloggardag irriterad? Märk mina ord, Bloggardag uttrycker med eskatologisk ansats en häpnad inför denna värld!
Bloggardag nödgades resa sig från skrivbordet och ta fram en bok av Dag Sandahl, Kyrklig splittring (Verbum 1993). Där beskrivs för övrigt hur präster i Småland gör ner Gustaf Wingren, en sanslöst rolig uppgörelse. På sidorna 44–50 finns en del om den reformatoriska ämbetssynen. Luther citeras. Han finner det vara ett Herrens bud att kvinnor inte offentligen ska predika. Detta återgavs i SOU 1950:48 bilaga 1. Ragnar Askmark skrev texten och hans sakkunskap ifrågasattes inte.
Sandahl hänvisade dessutom till fler Lutherställen genom att referera andra forskare, evangeliska såväl som romersk-katolska. Det var dessa referat som var själva grejen i framställningen på de aktuella sidorna och syftet var att visa på en bred forskningsmässig samstämmighet. Vill någon läsa vidare genom att gå¨till Luther själv kan Luthers Om koncilierna och kyrkan (Evangelieföreningens förlag, Vasa, 1993) fungera som stimulantia. När Kyrkans sju kännetecken avhandlas och Luther anför att ämbetet är ett av kännetecknen noterar han, att Den Helige Ande utesluter "kvinnor, barn och odugliga människor" (aa s 172). Vad detta betyder, utlägger för övrigt Stein, som man kan se hos Sandahl. Vill ni ha hänvisningar till Weimarupplagan så är det WA 30,3, 524.
Sandahl har i sin analys radat upp ett gäng forskare. Inget av de arbeten som gås igenom hävdar att saken för Luther handlade om lämplighet. Ingen påstår än mindre att Luther aldrig skulle behandlat frågan, ämbetet återförs ju till apostlarna och var ungefär 1500 år gammalt när Luther skrev (om man inte ska gå till Gamla testamentet, vilket man nog inte ska men faktiskt borde göra). Luthers svar på frågan är ett bibliskt svar och då behövs inget mer för honom. (Sandahl s 47 citerar Wolfgang Stein).
Den stackars Sandahl försöker förstå och förklara hur det kom sig att det teologiska underlaget inte beaktades fast Svenska kyrkan hade två referensramar: Bibel och bekännelse. Hans slutsats blir att den komplexa ämbetsfrågan endast kan hanteras genom att forskare dialogerar med varandra. Men vad Luther säger var forskarna eniga om. Och för Svenska kyrkan gällde att den teologiska rebus som ställts upp var olöslig eftersom de vanliga verktygen/nycklarna inte användes. Allt övrigt material, Rune Söderlund i STK 1978 (s 65-75) Kvinnliga präster i historisk belysning eller det anglikanska tar Bloggardag inte upp här och nu.
Då tar vi oss an frågan om varför ett stort antal lutherska kyrkor världen över accepterat kvinnliga präster.
Det enkla svaret måste vara, att dessa lutherska kyrkor inte är lutherska alls om det lutherska är att följa Luthers övertygelse i frågan. Detta borde väl vara självfallet, givet att kyrkorna skulle vara just lutherska, en beteckning som Luther själv avvisade, eftersom bara sekter anför personnamn för Kristi Kyrka. Ni förstår likväl.
Nu var det ju parlamenten eller regeringen som i Norge (1938), Danmark (1948) och Sverige (1958) fattade beslut i ärendet. Parlament fattar inte beslut på teologisk grund. Bevekelsegrunderna i frågan om kv*nnl*g* pr*st*r var andra och handlade om behörighet till statlig tjänst.
I Nazi-Tyskland, där prästerna tagits ut till krigsmakten, fanns "Pastorinnen". En sådan visades upp i Sverige, media bevakade och allmogen fick veta. Margit Sahlin insåg efter ett tag att denna kvinna alls inte var prästvigd. Hon gjorde sig vissa bekymmer över att denna sakuplysning inte kunde ges till media, som redan presenterat henne som något hon inte var – nämligen präst. Någon dementi kunde sålunda inte utsändas! I tidens längd blev det kvinnliga präster också i Tyskland. Märta Tamm-Götlind, en vän till familjen Sandahl, beskrev år 1957 hur situationen med kvinnor som präster var internationellt. Då kunde man förstå att det inte i första hand var de evangeliska (lutherska) som i kyrklig ordning slagits för reformen utan de reformerta och en uppsättning sekter. Detta faktum kanske tål att betänkas.
Eftersom det bärande argumentet, såvitt vi kan följa argumenteringen, handlat om jämställdhet, torde svaret på frågan vara att ett antal lutherska kyrkor inte kunnat stå emot när saken förklarats handla om jämställdhet och inte om vad Herren själv menat med ämbetet i Kyrkan samt att dessa kyrkor var statskyrkor och därmed tydliga ideologiska statsapparater (Louis Althussers insikt).
Kanske bör det upprepas att saken inte riktigt borde gälla hur olika kyrkor ser på ämbetet utan hur Herren ser det hela. Jag medger att detta på sitt sätt kan uppfattas som en komplikation. Det är då vi hänvisas till Skriftens vittnesbörd i fösta hand. Skriftens böcker lär fast, troget och utan villfarelse den sanning som Gud för vår frälsnings skull ville anförtro oss. Tänker ni annorlunda här? Därtill finns Kyrkans långa erfarenhet av ämbetet i praktiken.
Vid kyrkkaffet önskades också ett samtal utifrån frågan om Svenska kyrkan skadats av kvinnliga präster med begäran om exemplifiering. Det är en vansklig fråga. Många kan sätta kaffet i vrångstrupen då. Men kör till! Visst har Svenska kyrkan skadats.
Givet att beslutet strider mot Guds ord och Herrens ordningar är skadan en grundskada. Då har nämligen en annan princip än Bibel och bekännelse införts. Med samma förutsättning skulle vi då kunna misstänka att en skadegörare hållit sig framme. Mot denna tillvaros slut har det varnats för just detta. Man skulle också kunna misstänka att skadan är den som blir följden om en kyrka frivilligt övergår till att bli en sekt av modell Marcion (biskop Nygrens analys) och då konsekvent kommer att omfatta gnostikers läroprincip, nu som MTD-religion.
Att en kvinnlig präst kan uppfatta det som orimligt att gå in i prästeriets manliga värld borde inte vara ofattbart. Somliga har måhända löst den saken utifrån sin egen sexuella preferens, dvs det finns lesbiska kvinnliga präster. Hur detta kopplas samman med det dittillsvarande manliga prästämbetet utlöser spekulationer i hela den heteronormativa kristliga världen. Här brister mångas kompetens att förstå. Inte minst om saken ska avhandlas vid ett kyrkkaffe.
Feministteologin formulerar sig och det måste väl vara Kyrkan till skada om vi ska tro vad dessa teologer utsäger. Rosemary Radford Ruether förklarade ju att det var mycket mer effektivt att använda de existerande kyrkorna som brohuvuden för att få ut feminismen. Syftet är att komma tillbaka till ett mänsklighetens urtillstånd. Och då faller mycket av Kyrkans tro, egentligen själva uppenbarelsen, det fattar ett barn på sju år. Skadan kan beskrivas som en skada på Kyrkan, och det var just detta som var syftet eftersom Kyrkan i denna mening står för något skadligt. Lätt som en plätt att förstå! Lika lätt som att fatta att Svenska kyrkan ställer folk på sin lönelista och ger befordran till dem som har denna agenda men kanske svårt att förstå varför.
Om nu denna andra tro utminuteras så hörs det inte bara i den lokala förkunnelsen när församlingen har en kv*nnl*g pr*st. Det måste efterhand uttryckas också i kyrkohandboken. Begrepp som "Han" , "Herre" och "Fader" måste i görligaste mån ersättas. Vad skadas då? Det kan ni som tänker använda den nya kyrkohandboken fundera över.
Med reformen har Svenska kyrkan också lidit skada därför att somliga hos vilka en prästkallelse kunnat kännas igen, av kyrkopolitiska skäl vägras vigning. Det förekommer olika siffror på hur många det handlar om. Några men få är prästvigda i andra sammanhang eller kyrkor. En så prästvigd är numera biskop i den evangeliska kyrkan i Lettland. Han hade uppenbarligen en prästkallelse som Svenska kyrkan vägrade erkänna.
Vilka andra välsignelser har Svenska kyrkan vägrat sig och tagit skada av? Vilken skada blev följden av att CH Martling, PO Sjögren, Carl Strandberg, Rune Klingert och Bengt Holmberg inte blev biskopar (Bengt vann biskopsvalet efter Bertil Gärtner i Göteborg och det var uppenbart vilken sorts biskop stiftes valmanskår egentligen ville ha, lika uppenbart vem (S-)tatsmakten föredrog...) Det är klart att detta skadar Svenska kyrkan också så enkelt att tilltron till valsystemet blir skadat. Hur då? Det är uppenbart att ingen frågar efter vad Gud vill, systemet är funktionellt ateistiskt och de som röstat står där snopna. För att inte tala om dessa biskopskandidaters kompetens som Svenska kyrkan avstår från.
Det är också klart att Svenska kyrkan skadas, när kyrkfolket ser sina systrar och bröder konstatera, att de inte längre kan tillhöra Svenska kyrkan. Präster, diakoner och lekfolk drar den personliga slutsatsen. Det tycks som om Svenska kyrkan inte bedrövas. Kan det vara så illa? Har härskarna i himlarymderna kunnat få så stort inflytande på härskarna i de högre kyrkliga rymderna att ingen reagerar när någon lämnar sin plats i församlingens liv och besviken går sin väg?
Ska frågan ställas på individnivå om vad enskilda kv*nnl*g* pr*st*r ställt till med som skadat? Hon som lämnade prästämbetet och gick ut i New Age-köret? Hon som etablerade sig som häxa? Hon som förskingrade kollekten? Hon som efter några år konstaterade att hon inte skulle vilja bli prästvigd nu för hon var mer för religion i största allmänhet än Kyrkans tro? Det verkar vara orimligt att jaga individer för att se vilken skada de kunnat ställa till med. Bättre att hålla sig till Ulla Carin Holm.
Holm beskrev i sin doktorsavhandling Hennes verk skall prisa henne (1982) att det var två olika och oförenliga system som stod emot varandra när det handlade om kv*nn*pr*stfr*g*n. Detta något mer oprecisa blir mer precist än jakten på enskilda. Men då bortser jag från mycket. Visst har ämbetsreformen skadat Svenska kyrkan och många, många enskilda. Varför släpptes själva lögnväsendet in och detta utan protester? Det är kanske just detta som är själva skadan. En ovän har gjort detta. Inte konstigt att det då blev som det blev.
Bloggardag nödgades resa sig från skrivbordet och ta fram en bok av Dag Sandahl, Kyrklig splittring (Verbum 1993). Där beskrivs för övrigt hur präster i Småland gör ner Gustaf Wingren, en sanslöst rolig uppgörelse. På sidorna 44–50 finns en del om den reformatoriska ämbetssynen. Luther citeras. Han finner det vara ett Herrens bud att kvinnor inte offentligen ska predika. Detta återgavs i SOU 1950:48 bilaga 1. Ragnar Askmark skrev texten och hans sakkunskap ifrågasattes inte.
Sandahl hänvisade dessutom till fler Lutherställen genom att referera andra forskare, evangeliska såväl som romersk-katolska. Det var dessa referat som var själva grejen i framställningen på de aktuella sidorna och syftet var att visa på en bred forskningsmässig samstämmighet. Vill någon läsa vidare genom att gå¨till Luther själv kan Luthers Om koncilierna och kyrkan (Evangelieföreningens förlag, Vasa, 1993) fungera som stimulantia. När Kyrkans sju kännetecken avhandlas och Luther anför att ämbetet är ett av kännetecknen noterar han, att Den Helige Ande utesluter "kvinnor, barn och odugliga människor" (aa s 172). Vad detta betyder, utlägger för övrigt Stein, som man kan se hos Sandahl. Vill ni ha hänvisningar till Weimarupplagan så är det WA 30,3, 524.
Sandahl har i sin analys radat upp ett gäng forskare. Inget av de arbeten som gås igenom hävdar att saken för Luther handlade om lämplighet. Ingen påstår än mindre att Luther aldrig skulle behandlat frågan, ämbetet återförs ju till apostlarna och var ungefär 1500 år gammalt när Luther skrev (om man inte ska gå till Gamla testamentet, vilket man nog inte ska men faktiskt borde göra). Luthers svar på frågan är ett bibliskt svar och då behövs inget mer för honom. (Sandahl s 47 citerar Wolfgang Stein).
Den stackars Sandahl försöker förstå och förklara hur det kom sig att det teologiska underlaget inte beaktades fast Svenska kyrkan hade två referensramar: Bibel och bekännelse. Hans slutsats blir att den komplexa ämbetsfrågan endast kan hanteras genom att forskare dialogerar med varandra. Men vad Luther säger var forskarna eniga om. Och för Svenska kyrkan gällde att den teologiska rebus som ställts upp var olöslig eftersom de vanliga verktygen/nycklarna inte användes. Allt övrigt material, Rune Söderlund i STK 1978 (s 65-75) Kvinnliga präster i historisk belysning eller det anglikanska tar Bloggardag inte upp här och nu.
Då tar vi oss an frågan om varför ett stort antal lutherska kyrkor världen över accepterat kvinnliga präster.
Det enkla svaret måste vara, att dessa lutherska kyrkor inte är lutherska alls om det lutherska är att följa Luthers övertygelse i frågan. Detta borde väl vara självfallet, givet att kyrkorna skulle vara just lutherska, en beteckning som Luther själv avvisade, eftersom bara sekter anför personnamn för Kristi Kyrka. Ni förstår likväl.
Nu var det ju parlamenten eller regeringen som i Norge (1938), Danmark (1948) och Sverige (1958) fattade beslut i ärendet. Parlament fattar inte beslut på teologisk grund. Bevekelsegrunderna i frågan om kv*nnl*g* pr*st*r var andra och handlade om behörighet till statlig tjänst.
I Nazi-Tyskland, där prästerna tagits ut till krigsmakten, fanns "Pastorinnen". En sådan visades upp i Sverige, media bevakade och allmogen fick veta. Margit Sahlin insåg efter ett tag att denna kvinna alls inte var prästvigd. Hon gjorde sig vissa bekymmer över att denna sakuplysning inte kunde ges till media, som redan presenterat henne som något hon inte var – nämligen präst. Någon dementi kunde sålunda inte utsändas! I tidens längd blev det kvinnliga präster också i Tyskland. Märta Tamm-Götlind, en vän till familjen Sandahl, beskrev år 1957 hur situationen med kvinnor som präster var internationellt. Då kunde man förstå att det inte i första hand var de evangeliska (lutherska) som i kyrklig ordning slagits för reformen utan de reformerta och en uppsättning sekter. Detta faktum kanske tål att betänkas.
Eftersom det bärande argumentet, såvitt vi kan följa argumenteringen, handlat om jämställdhet, torde svaret på frågan vara att ett antal lutherska kyrkor inte kunnat stå emot när saken förklarats handla om jämställdhet och inte om vad Herren själv menat med ämbetet i Kyrkan samt att dessa kyrkor var statskyrkor och därmed tydliga ideologiska statsapparater (Louis Althussers insikt).
Kanske bör det upprepas att saken inte riktigt borde gälla hur olika kyrkor ser på ämbetet utan hur Herren ser det hela. Jag medger att detta på sitt sätt kan uppfattas som en komplikation. Det är då vi hänvisas till Skriftens vittnesbörd i fösta hand. Skriftens böcker lär fast, troget och utan villfarelse den sanning som Gud för vår frälsnings skull ville anförtro oss. Tänker ni annorlunda här? Därtill finns Kyrkans långa erfarenhet av ämbetet i praktiken.
Vid kyrkkaffet önskades också ett samtal utifrån frågan om Svenska kyrkan skadats av kvinnliga präster med begäran om exemplifiering. Det är en vansklig fråga. Många kan sätta kaffet i vrångstrupen då. Men kör till! Visst har Svenska kyrkan skadats.
Givet att beslutet strider mot Guds ord och Herrens ordningar är skadan en grundskada. Då har nämligen en annan princip än Bibel och bekännelse införts. Med samma förutsättning skulle vi då kunna misstänka att en skadegörare hållit sig framme. Mot denna tillvaros slut har det varnats för just detta. Man skulle också kunna misstänka att skadan är den som blir följden om en kyrka frivilligt övergår till att bli en sekt av modell Marcion (biskop Nygrens analys) och då konsekvent kommer att omfatta gnostikers läroprincip, nu som MTD-religion.
Att en kvinnlig präst kan uppfatta det som orimligt att gå in i prästeriets manliga värld borde inte vara ofattbart. Somliga har måhända löst den saken utifrån sin egen sexuella preferens, dvs det finns lesbiska kvinnliga präster. Hur detta kopplas samman med det dittillsvarande manliga prästämbetet utlöser spekulationer i hela den heteronormativa kristliga världen. Här brister mångas kompetens att förstå. Inte minst om saken ska avhandlas vid ett kyrkkaffe.
Feministteologin formulerar sig och det måste väl vara Kyrkan till skada om vi ska tro vad dessa teologer utsäger. Rosemary Radford Ruether förklarade ju att det var mycket mer effektivt att använda de existerande kyrkorna som brohuvuden för att få ut feminismen. Syftet är att komma tillbaka till ett mänsklighetens urtillstånd. Och då faller mycket av Kyrkans tro, egentligen själva uppenbarelsen, det fattar ett barn på sju år. Skadan kan beskrivas som en skada på Kyrkan, och det var just detta som var syftet eftersom Kyrkan i denna mening står för något skadligt. Lätt som en plätt att förstå! Lika lätt som att fatta att Svenska kyrkan ställer folk på sin lönelista och ger befordran till dem som har denna agenda men kanske svårt att förstå varför.
Om nu denna andra tro utminuteras så hörs det inte bara i den lokala förkunnelsen när församlingen har en kv*nnl*g pr*st. Det måste efterhand uttryckas också i kyrkohandboken. Begrepp som "Han" , "Herre" och "Fader" måste i görligaste mån ersättas. Vad skadas då? Det kan ni som tänker använda den nya kyrkohandboken fundera över.
Med reformen har Svenska kyrkan också lidit skada därför att somliga hos vilka en prästkallelse kunnat kännas igen, av kyrkopolitiska skäl vägras vigning. Det förekommer olika siffror på hur många det handlar om. Några men få är prästvigda i andra sammanhang eller kyrkor. En så prästvigd är numera biskop i den evangeliska kyrkan i Lettland. Han hade uppenbarligen en prästkallelse som Svenska kyrkan vägrade erkänna.
Vilka andra välsignelser har Svenska kyrkan vägrat sig och tagit skada av? Vilken skada blev följden av att CH Martling, PO Sjögren, Carl Strandberg, Rune Klingert och Bengt Holmberg inte blev biskopar (Bengt vann biskopsvalet efter Bertil Gärtner i Göteborg och det var uppenbart vilken sorts biskop stiftes valmanskår egentligen ville ha, lika uppenbart vem (S-)tatsmakten föredrog...) Det är klart att detta skadar Svenska kyrkan också så enkelt att tilltron till valsystemet blir skadat. Hur då? Det är uppenbart att ingen frågar efter vad Gud vill, systemet är funktionellt ateistiskt och de som röstat står där snopna. För att inte tala om dessa biskopskandidaters kompetens som Svenska kyrkan avstår från.
Det är också klart att Svenska kyrkan skadas, när kyrkfolket ser sina systrar och bröder konstatera, att de inte längre kan tillhöra Svenska kyrkan. Präster, diakoner och lekfolk drar den personliga slutsatsen. Det tycks som om Svenska kyrkan inte bedrövas. Kan det vara så illa? Har härskarna i himlarymderna kunnat få så stort inflytande på härskarna i de högre kyrkliga rymderna att ingen reagerar när någon lämnar sin plats i församlingens liv och besviken går sin väg?
Ska frågan ställas på individnivå om vad enskilda kv*nnl*g* pr*st*r ställt till med som skadat? Hon som lämnade prästämbetet och gick ut i New Age-köret? Hon som etablerade sig som häxa? Hon som förskingrade kollekten? Hon som efter några år konstaterade att hon inte skulle vilja bli prästvigd nu för hon var mer för religion i största allmänhet än Kyrkans tro? Det verkar vara orimligt att jaga individer för att se vilken skada de kunnat ställa till med. Bättre att hålla sig till Ulla Carin Holm.
Holm beskrev i sin doktorsavhandling Hennes verk skall prisa henne (1982) att det var två olika och oförenliga system som stod emot varandra när det handlade om kv*nn*pr*stfr*g*n. Detta något mer oprecisa blir mer precist än jakten på enskilda. Men då bortser jag från mycket. Visst har ämbetsreformen skadat Svenska kyrkan och många, många enskilda. Varför släpptes själva lögnväsendet in och detta utan protester? Det är kanske just detta som är själva skadan. En ovän har gjort detta. Inte konstigt att det då blev som det blev.
onsdag 18 april 2018
Dumt och biskopsdumt
Vad som är dumt i största allmänhet kan skifta, ibland är det svårt att förstå och alltid svårt att heltäckande definiera. Den ackumulerade dumheten i världen en helt vanlig dag utgör en märklig pyttipanna. Annorlunda är det med den specifika biskopsdumheten. Dess särdrag är att den kan framstå som ämabel, upplyst och insiktsfull. Bortom detta är den egentligen vanlig dumhet, men finare. Hos biskopar och professorer är denna finare dumhet av två slag. Antingen medfödd eller förvärvad. Om den medfödda gäller Bengt Lidforss ord: fruktsam som en kaninhona, rastlös, aldrig vilande och utgör personens verkliga existensform. Vi går nu inte närmare in på att dissikera sammanhanget djupare. Professor Holmströms dumhet är medfödd, professor Brings förvärvad, menar Lidforss. Nog så.
Det pågår ett präst- och diakonmöte i Växjö. Biskop före detta Johansson, som städslats att var tredje vecka skriva kolumn i Smålandskomposten, låter det förhållandet att präster (han inte mer än nämner diakonerna i förbigående, märkligt nog) kommer att synas på stan, föranleda några reflektioner. Det är informationsbärande att få en inblick i biskop före detta Johanssons tankevärld. Han finner det alltså vara av värde att för allmogen i tidningens spridningsområde påpeka att "präster är hyggliga – även i grupp". Hur tänkte han då och hur tänker han att folk tänker när det handlar om präster?
Hur har Johanssons syn på präster formats?
Den kyrkovetenskapliga förklaringen är, förslagsvis, att den formats från ett skrivbord på ett stiftskansli. Det är de mindre fördelaktiga bilderna av präster som grupp som utminuteras med slutsatsen att "så länge som vi ser på varandra bara som grupper så frodas lätt både fördomar och förakt." Hur formades alltså Johansson när han såg prästerna från stiftskansliets skrivbord och när han följde Sven Lindegård ut i stiftet? Var det av betydelse att hans bakgrund i det frikyrkliga och hans bristande församlingsprästerfarenhet alienerade honom från de andra prästerna (enkannerligen de högkyrkliga), gjorde honom till överhet och utanförstående med de följder för förståelse och brist på sådan som sådant skapar? Ägnar han sig åt att besvärja en verklighet som egentligen skrämmer honom? Är han de facto rädd för präster själv?
Det finns snälla präster som aldrig fäller ett kritiskt ord om biskopars göranden och låtanden. För dem är det av värde att Växjöborna just får veta varför det rör sig präster på stan. För alls inte så länge sedan hade Smålandspostens redaktör Svensson bevakat prästmötet och gett insiderinformation till den läsekrets som nu en gammal biskop vill nå. Kritiken menar jag skulle handla om att biskop före detta Johansson missade möjligheten att skriva något väsentligt om det som sägs vara mötets tema: Jesus.
Detta är den första kritiska punkten.
Den andra handlar om biskopars tillkämpade folklighet. I detta fall bygger den på att människor skulle ha fördomar mot präster. Så kanske den biskop tänker som inte under några decennier varit hemma hos folk i allsköns ärenden och aldrig blivit ett inslag i årets revyer. Det är där det avgörs. Om biskop före detta Johansson ville medverka till folkligheten – varför skrev han inte att präster är av jovialisk typ "som ni vet: Ni har ju själva mött era präster." Om detta särskilt skulle behöva poängteras. Jag ogillar att präster karikeras för att karikatyren därefter ska vridas ner till en mer rimlig nivå. Nå, den som under två timmar i går kväll hört 39 präster minnestecknas vet en del som media inte informerat om. Det beror främst på att minnestecknaren Lars Aldén inte intervjuats om minnestecknandet som genre. Mediafolket fattade inte att detta kunde vara något att göra något av. Och stiftet fick väl inte ut den nyheten heller.
Att någon lovar att om "du i veckan" skulle "stöta på" (han skriver så, den före detta, trots #metoo-kampanj...) okända präster är dessa "rätt hyggliga som grupp också" så är det ett befängt och oprecist löfte. Rätt hyggliga? Sådant skall ert tal vara att ja är ja och nej är nej. Vad betyder utsagan? Om en präst som till exempel just fått en p-bot i Växjö, kan man då förstå att en sådan präst är "rätt hygglig"? Jag har för egen del mött präster som visat sig vara rätt ohyggliga. Ska biskopar nuförtiden uppfattas som "rätt hyggliga"? Anders Wejryd kommer förresten till Växjö.
Just denna vecka är det många präster i Växjö men alltså få i Alvesta, Älmhult, Ljungby för att inte tala om Ormesberga eller stora städer utanför tidningens spridningsområde. Att en ansenlig skara tidningsläsare inte rör sig just i Växjö och därför allra minst denna vecka kommer att se en grupp präster, kan vi naturligtvis bortse från (det är bara intressant som illustration till hur snett det blir i Växjö stift, där tydligen Växjöperspektivet är det som räknas. Detta har jag dock vetat länge). Men löftet kan före detta Johansson verkligen inte stå för. Det finns grupper av mycket antipatiska präster. Jag skulle vilja mana klokt folk att hålla sig på avstånd från dem. De är ohederliga, heretiska, intellektuellt lågpresterande, lata och överbetalda präster. De upplever sig arbeta hårt men de får ingenting gjort. De framstår som ljusets riddarvakt bara genom att svärta ner bakgrunden. Somliga av dessa veritabla dumskallar gör sig en vacker kyrklig karriär.
Med detta är ingenting sagt om biskop före detta Johansson. Det är en till synes vänlig själ. Bloggardags oreserverade men inte kritiklösa sympati har han. Och det finns goda präster också. Icke utan rörelse följde jag minnestecknandet i går kväll. Där fanns en del präster man oreserverat kunde anförtro sig åt. Att präster är till för sådant anförtroende kunde före detta Johansson kanske också nämnt?
Ska till allt detta fogas en rad om kyrkohandboken? Med största nöje. Det blir ett skriftetal.
https://www.dn.se/kultur-noje/maria-schottenius-maste-svenska-kyrkan-paminnas-om-sjunde-budet/
Det pågår ett präst- och diakonmöte i Växjö. Biskop före detta Johansson, som städslats att var tredje vecka skriva kolumn i Smålandskomposten, låter det förhållandet att präster (han inte mer än nämner diakonerna i förbigående, märkligt nog) kommer att synas på stan, föranleda några reflektioner. Det är informationsbärande att få en inblick i biskop före detta Johanssons tankevärld. Han finner det alltså vara av värde att för allmogen i tidningens spridningsområde påpeka att "präster är hyggliga – även i grupp". Hur tänkte han då och hur tänker han att folk tänker när det handlar om präster?
Hur har Johanssons syn på präster formats?
Den kyrkovetenskapliga förklaringen är, förslagsvis, att den formats från ett skrivbord på ett stiftskansli. Det är de mindre fördelaktiga bilderna av präster som grupp som utminuteras med slutsatsen att "så länge som vi ser på varandra bara som grupper så frodas lätt både fördomar och förakt." Hur formades alltså Johansson när han såg prästerna från stiftskansliets skrivbord och när han följde Sven Lindegård ut i stiftet? Var det av betydelse att hans bakgrund i det frikyrkliga och hans bristande församlingsprästerfarenhet alienerade honom från de andra prästerna (enkannerligen de högkyrkliga), gjorde honom till överhet och utanförstående med de följder för förståelse och brist på sådan som sådant skapar? Ägnar han sig åt att besvärja en verklighet som egentligen skrämmer honom? Är han de facto rädd för präster själv?
Det finns snälla präster som aldrig fäller ett kritiskt ord om biskopars göranden och låtanden. För dem är det av värde att Växjöborna just får veta varför det rör sig präster på stan. För alls inte så länge sedan hade Smålandspostens redaktör Svensson bevakat prästmötet och gett insiderinformation till den läsekrets som nu en gammal biskop vill nå. Kritiken menar jag skulle handla om att biskop före detta Johansson missade möjligheten att skriva något väsentligt om det som sägs vara mötets tema: Jesus.
Detta är den första kritiska punkten.
Den andra handlar om biskopars tillkämpade folklighet. I detta fall bygger den på att människor skulle ha fördomar mot präster. Så kanske den biskop tänker som inte under några decennier varit hemma hos folk i allsköns ärenden och aldrig blivit ett inslag i årets revyer. Det är där det avgörs. Om biskop före detta Johansson ville medverka till folkligheten – varför skrev han inte att präster är av jovialisk typ "som ni vet: Ni har ju själva mött era präster." Om detta särskilt skulle behöva poängteras. Jag ogillar att präster karikeras för att karikatyren därefter ska vridas ner till en mer rimlig nivå. Nå, den som under två timmar i går kväll hört 39 präster minnestecknas vet en del som media inte informerat om. Det beror främst på att minnestecknaren Lars Aldén inte intervjuats om minnestecknandet som genre. Mediafolket fattade inte att detta kunde vara något att göra något av. Och stiftet fick väl inte ut den nyheten heller.
Att någon lovar att om "du i veckan" skulle "stöta på" (han skriver så, den före detta, trots #metoo-kampanj...) okända präster är dessa "rätt hyggliga som grupp också" så är det ett befängt och oprecist löfte. Rätt hyggliga? Sådant skall ert tal vara att ja är ja och nej är nej. Vad betyder utsagan? Om en präst som till exempel just fått en p-bot i Växjö, kan man då förstå att en sådan präst är "rätt hygglig"? Jag har för egen del mött präster som visat sig vara rätt ohyggliga. Ska biskopar nuförtiden uppfattas som "rätt hyggliga"? Anders Wejryd kommer förresten till Växjö.
Just denna vecka är det många präster i Växjö men alltså få i Alvesta, Älmhult, Ljungby för att inte tala om Ormesberga eller stora städer utanför tidningens spridningsområde. Att en ansenlig skara tidningsläsare inte rör sig just i Växjö och därför allra minst denna vecka kommer att se en grupp präster, kan vi naturligtvis bortse från (det är bara intressant som illustration till hur snett det blir i Växjö stift, där tydligen Växjöperspektivet är det som räknas. Detta har jag dock vetat länge). Men löftet kan före detta Johansson verkligen inte stå för. Det finns grupper av mycket antipatiska präster. Jag skulle vilja mana klokt folk att hålla sig på avstånd från dem. De är ohederliga, heretiska, intellektuellt lågpresterande, lata och överbetalda präster. De upplever sig arbeta hårt men de får ingenting gjort. De framstår som ljusets riddarvakt bara genom att svärta ner bakgrunden. Somliga av dessa veritabla dumskallar gör sig en vacker kyrklig karriär.
Med detta är ingenting sagt om biskop före detta Johansson. Det är en till synes vänlig själ. Bloggardags oreserverade men inte kritiklösa sympati har han. Och det finns goda präster också. Icke utan rörelse följde jag minnestecknandet i går kväll. Där fanns en del präster man oreserverat kunde anförtro sig åt. Att präster är till för sådant anförtroende kunde före detta Johansson kanske också nämnt?
Ska till allt detta fogas en rad om kyrkohandboken? Med största nöje. Det blir ett skriftetal.
https://www.dn.se/kultur-noje/maria-schottenius-maste-svenska-kyrkan-paminnas-om-sjunde-budet/
tisdag 17 april 2018
Rabies theologorum
Gång på gång gäller det att återvända till grundfrågor, kliniskt blottlagda grundfrågor. Felfrågorna är legio. Det fanns en tid när romersk-katolsk ämbetsuppfattning skulle ställas emot "luthersk". Det var också ett tilltag där teologer friskt och frejdigt, samt befordringsgrundande, kunde grotta ner sig i den här sortens frågeställningar. En systematisk teolog från Blekinge gjorde så, publicerade en bok, som möttes med entusiastiska recensioner från kamraterna, men som efter några veckor var helt bortglömd. Eftersom få läst den, behöll den dock en viss reputation tills en annan teolog undrade om det fanns frågor som inte fick ställas vetenskapligt, alltså "tabuiserad forskning". Ingenting av detta har hjälpt Svenska kyrkan att komma till rätta med oenigheter.
Handen på hjärtat, finns det ett av Gud instiftat biskops- och prästämbete vi borde tala om utan att ställa olika ämbetsuppfattningar mot varandra men väl att undersöka das Ding an sich. Vad är ämbetet? Vad ska Kyrkan ha det till? Vad har Herren själv med detta ämbete att skaffa? Den sortens frågor ställer självfallet aldrig en riksdag eller ett folketing. Politiska instanser hanterar statens angelägenheter och kan om det vill sig illa reducera Kyrkans herdeämbete till en fråga om statstjänstemän. På sitt sätt är det ironiskt. Engelskans ord för tjänsteman, clerk, kommer ju av clericus, dvs Kyrkans folk var de bildade som kunde hantera organisatoriska frågor och togs över av staten. Ungefär som Olavus Petri, diakonen i Strängnäs, för att förfalla till det svenska. Så i en fas är Kyrkan en resurs för staten och detta leder staten till tanken och handlingen att lägga Kyrkan och hennes av Gud givna ordningar under sig.
Nu avhånas Bloggardag och utmålas som en ståndaktig tennsoldat. Det kan man väl bjuda på. Men är det så fullständigt klarlagt att frågorna är omotiverade? Här ska inte de gamla argumenten tröskas till leda, men nog vore det intressant om folk började fråga sina församlingspräster och biskopar i sak. Professor Gustaf Wingren hade, såvitt det kan förstås, rätt när han påpekade att debatten inte har börjat än. Och han var ivrigt för 1958 års reform. Likväl blev han och Dag Sandahl överens om sakläget. Debatten har i verkligheten inte börjat än. Den har eliminerats till en icke-fråga men detta har skett utan mödosam intellektuell process och bärkraftig argument. Tvärtom. Just denna möda har undvikits. Det är en tidsfråga tills detta åstadkommer stora problem.
De förödande frågorna är inte svåra att formulera. Ta dem och ställ dem vid nästa kyrkkaffe till era präster. Här är en uppsättning frågor som kan ge en ingång till förståelse.
- Vad hände när du prästvigdes?
- Vem handlade i prästvigningen?
- Skulle det gå lika bra med lekmannaledd mässa? Motivera svaret.
- Hur beskriver du skillnaden mellan de troendes allmänna prästadöme och det särskilda prästadömet?
- Vad sa biskop Anders Nygren om beslutet år 1958?
- Hade biskopen rätt eller fel? Motivera svaret.
- Vad sa Biskopsmötets bibelkommission i sin rapport om 1958 års beslut?
- Hur kom du själv på att det beslutet är korrekt?
- Hur mycket har du i dina akademiska studier läst om ämbetet?
- Hur kallades du till präst och vilka var alternativen?
- Har du gått igenom Svenska kyrkans program för kristen fostran eller har du en annan (och självfallet värdefull) bakgrund?
- I vilket andligt sammanhang fanns du när du kallades till präst i Svenska kyrkan just?
- I frågan om kv*nnl*g* pr*st*r säger Martin Luther och påven Sankt JPII båda nej. Vilka är deras argument?
- Kan kyrkomöten fatta fel beslut i teologiska frågor?
- Kan en kyrkokristen reservationlöst tro ett beslut i andliga frågor som en riksdag fattar?
- Ska en kristen omfatta ett beslut som genomförs med lögnen som vapen och sveket som verktyg?
- Om du skulle beskriva hur Svenska kyrkan konkret förändrats under efterkrigstiden, vilka faktorer för du då fram?
- Vilken bok läste du för att övertygas om att 1958 års ämbetsbeslut var riktigt?
- Har du läst boken Bibelsyn och bibelbruk?
- Nämn något teologiskt arbete som behandlar frågan om Kyrkans ämbete som betytt mycket för dig.
- Varför finns det enligt din mening kv*n*pr*stm*tst*nd*r*?
Bloggardag undvek nonsensfrågor som frågan om vem som avkragats för sitt ställningstagande i ämbetsfrågan. Den verkliga frågan är väl hur många som på grund av denna fråga inte påkragats. Bloggardag undviker också påståendena om bitterhet och grämelse. Vad som finns i en människa vet ingen utom den människans egen ande. Den som är vetenskapligt skolad vid ett svenskt universitet skulle ju kunna tänkas utföra en klinisk arbetsuppgift när en teologisk fråga och dess sammanhang blottläggs. Det finns forskare om vilka det kan heta: "Trots personligt engagemang arbetar han nyfiket med bibehållen distans till problemen. Hans hittills presenterade arbeten har kvalitativa förtjänster genom författarens problemmedvetenhet och analysförmåga." Samtalen vid kyrkkaffena med prästerskapet kunde kanske föras på den nivå för att minimera riskerna för att kaffet skvimpar över på grund av frustration, stress och effekterna av rabies theologorum. Men det ska klart utsägas: den som tar upp grundfrågor om ämbetet kan komma att utlösa väldiga emotionella stormar. Så pass upp när ni passar på!
Handen på hjärtat, finns det ett av Gud instiftat biskops- och prästämbete vi borde tala om utan att ställa olika ämbetsuppfattningar mot varandra men väl att undersöka das Ding an sich. Vad är ämbetet? Vad ska Kyrkan ha det till? Vad har Herren själv med detta ämbete att skaffa? Den sortens frågor ställer självfallet aldrig en riksdag eller ett folketing. Politiska instanser hanterar statens angelägenheter och kan om det vill sig illa reducera Kyrkans herdeämbete till en fråga om statstjänstemän. På sitt sätt är det ironiskt. Engelskans ord för tjänsteman, clerk, kommer ju av clericus, dvs Kyrkans folk var de bildade som kunde hantera organisatoriska frågor och togs över av staten. Ungefär som Olavus Petri, diakonen i Strängnäs, för att förfalla till det svenska. Så i en fas är Kyrkan en resurs för staten och detta leder staten till tanken och handlingen att lägga Kyrkan och hennes av Gud givna ordningar under sig.
Nu avhånas Bloggardag och utmålas som en ståndaktig tennsoldat. Det kan man väl bjuda på. Men är det så fullständigt klarlagt att frågorna är omotiverade? Här ska inte de gamla argumenten tröskas till leda, men nog vore det intressant om folk började fråga sina församlingspräster och biskopar i sak. Professor Gustaf Wingren hade, såvitt det kan förstås, rätt när han påpekade att debatten inte har börjat än. Och han var ivrigt för 1958 års reform. Likväl blev han och Dag Sandahl överens om sakläget. Debatten har i verkligheten inte börjat än. Den har eliminerats till en icke-fråga men detta har skett utan mödosam intellektuell process och bärkraftig argument. Tvärtom. Just denna möda har undvikits. Det är en tidsfråga tills detta åstadkommer stora problem.
De förödande frågorna är inte svåra att formulera. Ta dem och ställ dem vid nästa kyrkkaffe till era präster. Här är en uppsättning frågor som kan ge en ingång till förståelse.
- Vad hände när du prästvigdes?
- Vem handlade i prästvigningen?
- Skulle det gå lika bra med lekmannaledd mässa? Motivera svaret.
- Hur beskriver du skillnaden mellan de troendes allmänna prästadöme och det särskilda prästadömet?
- Vad sa biskop Anders Nygren om beslutet år 1958?
- Hade biskopen rätt eller fel? Motivera svaret.
- Vad sa Biskopsmötets bibelkommission i sin rapport om 1958 års beslut?
- Hur kom du själv på att det beslutet är korrekt?
- Hur mycket har du i dina akademiska studier läst om ämbetet?
- Hur kallades du till präst och vilka var alternativen?
- Har du gått igenom Svenska kyrkans program för kristen fostran eller har du en annan (och självfallet värdefull) bakgrund?
- I vilket andligt sammanhang fanns du när du kallades till präst i Svenska kyrkan just?
- I frågan om kv*nnl*g* pr*st*r säger Martin Luther och påven Sankt JPII båda nej. Vilka är deras argument?
- Kan kyrkomöten fatta fel beslut i teologiska frågor?
- Kan en kyrkokristen reservationlöst tro ett beslut i andliga frågor som en riksdag fattar?
- Ska en kristen omfatta ett beslut som genomförs med lögnen som vapen och sveket som verktyg?
- Om du skulle beskriva hur Svenska kyrkan konkret förändrats under efterkrigstiden, vilka faktorer för du då fram?
- Vilken bok läste du för att övertygas om att 1958 års ämbetsbeslut var riktigt?
- Har du läst boken Bibelsyn och bibelbruk?
- Nämn något teologiskt arbete som behandlar frågan om Kyrkans ämbete som betytt mycket för dig.
- Varför finns det enligt din mening kv*n*pr*stm*tst*nd*r*?
Bloggardag undvek nonsensfrågor som frågan om vem som avkragats för sitt ställningstagande i ämbetsfrågan. Den verkliga frågan är väl hur många som på grund av denna fråga inte påkragats. Bloggardag undviker också påståendena om bitterhet och grämelse. Vad som finns i en människa vet ingen utom den människans egen ande. Den som är vetenskapligt skolad vid ett svenskt universitet skulle ju kunna tänkas utföra en klinisk arbetsuppgift när en teologisk fråga och dess sammanhang blottläggs. Det finns forskare om vilka det kan heta: "Trots personligt engagemang arbetar han nyfiket med bibehållen distans till problemen. Hans hittills presenterade arbeten har kvalitativa förtjänster genom författarens problemmedvetenhet och analysförmåga." Samtalen vid kyrkkaffena med prästerskapet kunde kanske föras på den nivå för att minimera riskerna för att kaffet skvimpar över på grund av frustration, stress och effekterna av rabies theologorum. Men det ska klart utsägas: den som tar upp grundfrågor om ämbetet kan komma att utlösa väldiga emotionella stormar. Så pass upp när ni passar på!
måndag 16 april 2018
Ponera mera!
Ponera mera eller tänk det otänkbara mer vidlyftigt, tänkte Bloggardag. Det finns en otrevlig mänsklig vana att kalla företeelser med fel namn och ge dem intellektuellt understöd med fel argument samt därtill göra det som är rätt men av fel anledning och med dåliga skäl. Om ni håller med är det oproblematiskt. Om ni vill säga emot ska ni passa er. Orden är Gilbert Keith Chestertons. Han är väl en auktoritet som står över det mesta.
Hans mission var att stå upp för det normala mot det abnorma, hävda förnuft mot oförnuft, det meningsfulla mot det meningslösa med problemet att vi vardagsvis rör oss i en abnorm, oförnuftig, meningslös och oförnuftig värld. Fast vi låtsas att världen är precis det andra; att det som är helt normalt. Tänk om de kyrkokristnas uppgift är att demaskera eländet, helt enkelt, och tänka det otänkbara: att det som våldet skapar och idiotin framföder inte är evigt. Ponera!
Det finns en mängd normalitet som egentligen är abnorm men den får pågå för de flesta uppfattar inte det abnorma och tänker att "det är som det är, för hur skulle det annars vara?" Jag tänkte inte exemplifiera med Svenska Akademien och det beror bara på att frestelser är till för att övervinnas. Men hur är det med Svenska kyrkan? Är det verkligen normalt för en kristen kyrka att låta en bestämd grupp av hårt arbetande präster definieras bort av kyrkopolitiska skäl och detta, för att tala klartext, av skäl som på lite djupare sett är partipolitiska och i grunden sekulära? Vad är det för normalitet om dessa maktintressenter styr ett kyrkosystem med följd t ex att de som röstas fram som biskopskandidater konsekvent väljs bort av just kyrkopolitiska skäl. Valmanskåren vill ett men den politiska makten stoppar valmanskårens utslag. Och detta gäller också när valsystemet gjorts om för att normalisera förhållandet, som alltså valmanskåren i det längsta försöker stå emot. I skilda stift röstades sju gånger en biskopskandidat fram, men utnämndes aldrig. Normaliteten var abnorm. Alla visste, några protesterade. Men det var mest att finna sig i den abnorma situationen.
Eller prästrekrytering. Det viktiga är att få in rätt folk på positioner i organisationen och få bort annat folk. Då skapas en normalitet. Konsekvensen av den blir till sist katastrofal för det är en annan rekryteringsprincip än kompetens som slår igenom. Ett sådant system ser starkt ut men håller begränsad tid. Det abnorma duger inte som mått.
Uppstår det sedan prästbrist i en av två betydelser, blir det problematiskt. Den första betydelsen är att det kommer för få prästkandidater, tjänsterna kan inte fyllas. Den andra betydelsen är att de som kommer inte är kyrkliga, inte uppfattar ett kall utan har skaffat sig ett jobb och hanterar prästeriet just så. Prästbrist i den första betydelsen är lättast att upptäcka. Förklaringen att bristen beror på kyrkopolitiska beslut, nämns sällan. Konsekvenserna av en situation i den andra betydelsen är lika katastrofala. För vem som uppfattar det abnorma vill i längden vara med och betala för det?
Förändringen i synen på prästen och prästens förändrade syn på vad prästämbetet är och innebär är en förändring som får djupgående konsekvenser. Prästen blir lönearbetare. Detta är den nya normalitet som i kyrklig mening är abnorm. Det finns i svenskt kyrkoliv föga av medvetenhet om ämbetet, det Gud ger oss för att vi ska få den saliggörande tron. Det beror på att ämbetsfrågan blivit kyrkopolitiskt laddad och då kan de grundläggande frågorna inte ställas. Detta blir själva normaliteten. I det ekumeniska samtalet är dop, nattvard och ämbete viktiga ämnen. Knappast i det svenskkyrkliga församlingslivet. Där är teologisk omedvetenhet snarast normaltillstånd. Så var det inte för högkyrkliga präster. När jag var något yngre visste den sortens präster att medvetandegöra. Det var en hållning som inte bara var 68-hållningen, det var den högkyrkliga grundhållningen.
Välan, hur förhåller man sig till en normalitet som egentligen är abnorm? Man står den emot, anpassar sig inte. Den som anpassar sig tror sig vara smart men kommer till sist att stå med Svarte Petter. Den ansvariga hållningen är Chestertons.
Ponera nu att det finns några grundbultar i Svenska kyrkan som alla tror är normala och ditskruvade efter monteringsanvisningar och säkerhetsföreskrifter läs: Bibel och bekännelse) men att det har fuskats och grundbultarna inte sitter som de ska. Ponera att de som sagt just detta och därför förpassats ut i marginalen har rätt och att detta visar sig? Det vore inte första gången i historien som grundbultarna i stora system visar sig inte hålla. Vad händer då? De upphöjda får gå i vanära. För att det ska bli så, krävs något som egentligen är enkelt: människor som vardagsvis rör sig i en abnorm, oförnuftig, meningslös och oförnuftig värld och kyrkostruktur och beskriver företeelserna just så samt ställer frågorna om grundbultarna monterats efter anvisningar och föreskrifter.
Vi som varit med ett tag borde inte tänka att det otänkbara är otänkbart. Det är i högsta grad tänkbart. Så varför ska man lita på att ett beslut som fattats på ett sätt som döms ut av de sakkunniga? Den frågan kan ställas inför ett beslut år 1958 men gäller också beslutsprocessen som gav kyrkohandboken 2018, den process som kantats av problem och haverier. Så för oss som vill tänka gäller det uppmuntrande ordet. Ponera mera!
Hans mission var att stå upp för det normala mot det abnorma, hävda förnuft mot oförnuft, det meningsfulla mot det meningslösa med problemet att vi vardagsvis rör oss i en abnorm, oförnuftig, meningslös och oförnuftig värld. Fast vi låtsas att världen är precis det andra; att det som är helt normalt. Tänk om de kyrkokristnas uppgift är att demaskera eländet, helt enkelt, och tänka det otänkbara: att det som våldet skapar och idiotin framföder inte är evigt. Ponera!
Det finns en mängd normalitet som egentligen är abnorm men den får pågå för de flesta uppfattar inte det abnorma och tänker att "det är som det är, för hur skulle det annars vara?" Jag tänkte inte exemplifiera med Svenska Akademien och det beror bara på att frestelser är till för att övervinnas. Men hur är det med Svenska kyrkan? Är det verkligen normalt för en kristen kyrka att låta en bestämd grupp av hårt arbetande präster definieras bort av kyrkopolitiska skäl och detta, för att tala klartext, av skäl som på lite djupare sett är partipolitiska och i grunden sekulära? Vad är det för normalitet om dessa maktintressenter styr ett kyrkosystem med följd t ex att de som röstas fram som biskopskandidater konsekvent väljs bort av just kyrkopolitiska skäl. Valmanskåren vill ett men den politiska makten stoppar valmanskårens utslag. Och detta gäller också när valsystemet gjorts om för att normalisera förhållandet, som alltså valmanskåren i det längsta försöker stå emot. I skilda stift röstades sju gånger en biskopskandidat fram, men utnämndes aldrig. Normaliteten var abnorm. Alla visste, några protesterade. Men det var mest att finna sig i den abnorma situationen.
Eller prästrekrytering. Det viktiga är att få in rätt folk på positioner i organisationen och få bort annat folk. Då skapas en normalitet. Konsekvensen av den blir till sist katastrofal för det är en annan rekryteringsprincip än kompetens som slår igenom. Ett sådant system ser starkt ut men håller begränsad tid. Det abnorma duger inte som mått.
Uppstår det sedan prästbrist i en av två betydelser, blir det problematiskt. Den första betydelsen är att det kommer för få prästkandidater, tjänsterna kan inte fyllas. Den andra betydelsen är att de som kommer inte är kyrkliga, inte uppfattar ett kall utan har skaffat sig ett jobb och hanterar prästeriet just så. Prästbrist i den första betydelsen är lättast att upptäcka. Förklaringen att bristen beror på kyrkopolitiska beslut, nämns sällan. Konsekvenserna av en situation i den andra betydelsen är lika katastrofala. För vem som uppfattar det abnorma vill i längden vara med och betala för det?
Förändringen i synen på prästen och prästens förändrade syn på vad prästämbetet är och innebär är en förändring som får djupgående konsekvenser. Prästen blir lönearbetare. Detta är den nya normalitet som i kyrklig mening är abnorm. Det finns i svenskt kyrkoliv föga av medvetenhet om ämbetet, det Gud ger oss för att vi ska få den saliggörande tron. Det beror på att ämbetsfrågan blivit kyrkopolitiskt laddad och då kan de grundläggande frågorna inte ställas. Detta blir själva normaliteten. I det ekumeniska samtalet är dop, nattvard och ämbete viktiga ämnen. Knappast i det svenskkyrkliga församlingslivet. Där är teologisk omedvetenhet snarast normaltillstånd. Så var det inte för högkyrkliga präster. När jag var något yngre visste den sortens präster att medvetandegöra. Det var en hållning som inte bara var 68-hållningen, det var den högkyrkliga grundhållningen.
Välan, hur förhåller man sig till en normalitet som egentligen är abnorm? Man står den emot, anpassar sig inte. Den som anpassar sig tror sig vara smart men kommer till sist att stå med Svarte Petter. Den ansvariga hållningen är Chestertons.
Ponera nu att det finns några grundbultar i Svenska kyrkan som alla tror är normala och ditskruvade efter monteringsanvisningar och säkerhetsföreskrifter läs: Bibel och bekännelse) men att det har fuskats och grundbultarna inte sitter som de ska. Ponera att de som sagt just detta och därför förpassats ut i marginalen har rätt och att detta visar sig? Det vore inte första gången i historien som grundbultarna i stora system visar sig inte hålla. Vad händer då? De upphöjda får gå i vanära. För att det ska bli så, krävs något som egentligen är enkelt: människor som vardagsvis rör sig i en abnorm, oförnuftig, meningslös och oförnuftig värld och kyrkostruktur och beskriver företeelserna just så samt ställer frågorna om grundbultarna monterats efter anvisningar och föreskrifter.
Vi som varit med ett tag borde inte tänka att det otänkbara är otänkbart. Det är i högsta grad tänkbart. Så varför ska man lita på att ett beslut som fattats på ett sätt som döms ut av de sakkunniga? Den frågan kan ställas inför ett beslut år 1958 men gäller också beslutsprocessen som gav kyrkohandboken 2018, den process som kantats av problem och haverier. Så för oss som vill tänka gäller det uppmuntrande ordet. Ponera mera!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)