Helgläsning

Bloggaren Dag. En hyllning till Bloggaren Dag Sandahl den 12 oktober 2013

Björn Fyrlund

Det började i Östrans regi den 3 oktober 2007 kl 15.37.[i] Det bloggaren såg framför sig när han skrev sin första bloggpost var nog inte riktigt genomtänkt. Av den första bloggpostens skrivningar kan slutsatsen dras att bloggaren tänkt sig att inte bara måla med ord, utan också illustrera de kommenterade vardagshändelserna med bilder. Av detta har det blivit väldigt lite. De enda två bilder jag kan hitta är dels en interiörbild från kyrkomötets arbete i Uppsala den 5 oktober 2007 och en bild på den då nyutkomna boken ”Förnyarna” den 16 april 2010. På sistone har dock bildtekniken kommit igen. Så publiceras den 26 juni i år en bild på två valpar och en länk att rösta fram den sötaste av dem, följt den 30 juni av en bild på ett tidningslöp. I stället har Dag, som den debattör, och kanske man måste säga provokatör, han är med sitt rättframma och inte alltid putsade språk målat in sig i hörn som motståndare och belackare inte varit sena att utnyttja. Bloggpostskrivandets direkthet och texternas ofta ogarderade innehåll har fått mer än en att i kommentatorsfält och i andra medier gå till motattack. Något som fått Dag än mer taggad. Mer än en har fått sina åsikter och uttalanden skärskådade och tillintetgjorda på Dagbloggen. En utveckling som också kom att leda till den schism som fick Dag att byta plattform och bloggportal. Att någon annan skulle styra över ämnesval och debattläge, är för Dag otänkbart. I september 2011 flyttade Dag från Östrans hemsida.

I detta sammanhang måste också något sägas om Dags blogg och kommentarfält som social arena. En blogg med så profilerade inlägg väcker känslor. Kommentarfältet fylls snabbt med gillanden, instämmanden och fördjupande resonemang men också av avståndstaganden och krav på förtydliganden. Allt en del av ett levande och konstruktivt samtal. Att kommentarerna måste förhandsgranskas innan de publiceras leder ibland till frustration när bloggardag befinner sig på resande fot och inte hinner uppdatera kommentarfältet eller göra påhak i nya bloggposter.

Ett särskilt problem vidlåder kommentarsfunktionen, som ibland leder till att kommentatorer är nära att lyckats driva egna tankesmedjor och i sin iver att hävda sitt perspektiv i det närmaste tar över agendan.

De spelregler och debattekniker som de nya sociala medierna måste präglas av, för att upprätthålla gränser för en god samtalsnivå, har ännu inte kommit på plats i cybervärlden, vilket inte minst bör vara något som – och så efter försommarens (2013) – turbulens på Dagbloggs kommentarfält visar.[ii]

Hur togs Dag Sandahl som bloggare emot? Per Westberg, centralt placerad i den kyrkliga administrationen och som på nätet skriver under epitetet "Kyrkoordnaren" skriver den 12 oktober 2007: "Dag Sandahl kommer helt klart att rita om kartan i bloggosfären. Snart ligger han på blogglistornas topp och han kommer att refereras och länkas till." Tänk vad rätt Per skulle få.

Några år senare, den 18 december 2011, ger en läsare av bloggen följande karaktäristik: "Jag har under lång tid tilltalats av Dag Sandahls milt sagt drastiska och humoristiska språkbruk, alltid späckad med stor lärdom. (Jag vet. Han går över gränsen ibland.) Ofta har jag helt motsatta uppfattningar, men skulle verkligen inte ha något emot att sitta i en skön fåtölj och ha ett avslappnande samtal över ett par pilsner, med Dag." Detta skrivet av den som på nätet skriver under rubriken "Tankar i natten" och som beskriver sig själv som en som funderar "kring samhällsutvecklingen, ur ett befrielseteologiskt perspektiv."

Dags bloggposter är mer än dagsaktuella kommentarer över livet i allmänhet och livet som präst på Norra Öland i synnerhet. Dagblogg är ett fenomen. Utifrån den beläsenhet och den erfarenhet av den svenskkyrkliga apparaten som Dag besitter, blir hans kommentarer oftast träffsäkra och osminkade repliker på det som sker i dagens svenska kyrka. Till förargelse för många men också till tröst och uppmuntran, åtminstone för dem som anar sammanhang men inte förmår eller orkar ta striden lokalt.

De politiskt korrekta synpunkterna och hållningarna är inte Dags, och inte heller de små gesterna och återhållna språket. Dag skriver hellre som han tänker, än tänker före om man kan skriva som man tänker. Det har genom åren legat Dag i fatet.

Det har inte alltid hjälpt att Dag tagit spjärn mot, med illa dolda omskrivningar av namn eller funktion, och haft vänner och tillskyndare som referenser. Än mindre att han fått hjälp av de närmast mytiska underrättelseofficerarna Salander och Olofsson (vilka vad jag kan se, kom in på arenan den 27 februari 2010). Kritiken har ändå legat på lur, att Dagblogg i språkbruk och debattens hetta passerat gränsen för vad anständighet och balans kräver.

I bloggposterna får läsaren följa såväl smått och stort som timar i det kyrkliga på lokal, stifts och riksnivå samt understundom även i samhället. Under bloggperioden har Svenska kyrkans hanterande av ämbetsfrågan utförligt behandlats. I bland annat serien ”Det lustiga året” och serien ”Efter 10 april”. Vigselfrågan har tagits upp under rubriken ”Gökboet 1–7”. Men också Svenska kyrkans klimatsatsningar, uttalanden och skrivelser från Kyrkans hus i Uppsala och partipoliska kyrkopolitiska utspel såväl lokalt som nationellt har kommenterats. Kyrkans tidning kritiseras hårt och ofta för ensidighet i sin bevakning. Här sker dock en markant tonlägesförändring efter kyrkomötet 2012. Lokala kyrkliga konflikter kommenteras och problematiseras. Egna inlagor till domkapitel och överklagandeinstanser läggs ut för kännedom och i pressen kommenterade kyrkliga händelser skärskådas. Dagblogg är hård i sitt omdöme om journalistkårens oförmåga att se mer än ett perspektiv. Detta tangerar ett huvudtema i Dagblogg, tesen att debatten i Svenska kyrkan inte styrs av teologiska överväganden, baserade på ett djupgående teologiskt grundarbete utan i stället är präglad av ett ideologiskt intresse att förändra Svenska kyrkans identitet. Svenska kyrkan är Dagbloggs djupa lidelse och intresse. Den Svenska kyrka som Dag menar döpt, kallat och bekräftat inte bara honom utan många med honom och som nu sviker.

Under senare tid har bloggposterna om Seglora smedja och Svenska kyrkan och DDR, liksom frågan om yttrandefrihetens gränser gått höga. Men också Strukturutredningens konsekvenser och Skolverkes olika texter om skolavslutningar i kyrkan har debatterats livligt.

Det finns ett klart kyrkopolitiskt program speglat i bloggposterna. Frimodig kyrka lyfts fram som det verkliga alternativet, och som den enda garanten för att partipolitik och kyrkofrågor klart åtskiljs.

Den egna pastorala verkligheten och det lokala församlingsbygget på Norra Öland lyfts fram med jämna mellanrum. Bloggaren Dag är också handlingens man. När bloggaren tystnar under några dagar har läsekretsen lärt sig förstå att Dag är på resa. Företrädesvis utomlands, och oftast tillsammans med studiegrupper från församling eller stift. Någon enstaka gång skriver Dag en bloggpost från en hotellfoajé. Det är vid den egna datorn i prästgården som inspirationen finns.

Från prästgårdslivet får läsekretsen följa årstidernas växlingar och vad sim timat lokalt, både i kyrka och samhälle. Det är inget avskärmat liv bloggaren lever, och inget mänskligt tycks honom främmande.

Prästgården inbjuder till studier, samtal och samvaro. Både vad som äts och vad som inmundigas ges inträngande beskrivningar av. Kyrkoårets fasteperioder sätter gränser för tillåtet och otillåtet.

Ibland redogörs för vad som kan hända de få metrarna från postlådan vid grinden bakom garaget till prästgården. Dag hinner med att såväl öppna som bläddra igenom nyutkomna böcker, göra ett refererat att lagra i hjärnan, som ondgöra sig över uteblivna stockholmstidningar.

En fråga som måste ställas är: kunde Dag ana vad han drog igång när han började blogga? Svaret är att det visste han nog. Som den debattör men också visionär han är såg han potentialen i detta nya medium. De texter och de analyser kring Svenska kyrkans utmaningar och vägval åren 2007 fram till dags dato som publicerats på Dagblogg, hade med största sannolikhet inte funnit förläggare någon annanstans, även om bloggposter med jämna mellanrum citerats i tryckta alster.

Ser då Dag Sandahl sig själv som en kommunikatör? I presentationsmaterialet av kandidater till biskopsstolen i Växjö stift 2010 svarar Dag på frågan om hur sökprofilens skrivningar om att en biskop bl.a. skall vara brobyggare och kommunikatör stämmer in på honom. Dag svarar: "På mig som på alla fungerande församlingspräster - detta är vad vi sysslar med dagligdags. Och det är klart att begreppet kommunikatör gäller för den som skriver böcker, artiklar, recensioner och bloggar. Det vore underligt att förneka det."

Bloggardag har på ett imponerande sätt producerat kvalificerad kritik och analys av Svenska kyrkan. I sina analyser använder Dag ofta uttrycket; ”samtiden är onödig"[iii] och menar därmed att det som sker inte hade behövt ske. Det har funnits goda alternativ.

Framtiden får utvisa om Dag får rätt. Kanske är alla dessa texter avgörande incitament för dem som kommer efter, och som vill bygga kyrka och församling på den klassiska kristna grunden.

Tidningen Dagen (redaktör Rickard Alvarsson) intervjuade Dag Sandahl 2009-11-13 och ställde frågan: "Hur länge kommer du att orka bråka med Svenska kyrkan?", varpå Dag svarar: " -Till första oktober brukar jag säga. Men jag säger aldrig vilket år. Sedan, när jag lagt av, ska jag leva ett stillsamt pensionärsliv, säger han men skrattet avslöjar att det finns helt andra planer". Följdfrågan blir: "Det kan du väl inte ens tro på själv?" med svaret: "- Nej, det gör jag nog inte. Nä, när jag blir pensionär ska jag berätta hur det egentligen gick till, för då är alla andra döda så ingen kan säga emot". Så typiskt sandahlskt. Aldrig repliken skyldig och på väg mot nya uppgifter.

Var då Dagblogg bara en dagslända? Statistiken jävar en sådan slutsats. En räkning av bloggposterna som publicerades på Östran ger vid handen att dessa sammanlagt var 1251. Med en topp kyrkovalsmånaden september 2009 med 52 bloggposter. Detta ger ett snitt på ca 313 bloggposter om året. Siffrorna lämnas med viss reservation då Dags blogg på Östrans server har gått förlorad vid ett serverbyte. På privat initiativ har bloggposterna (exklusive kommentarerna) kunnat kopieras och sparas i samband med att Dag slutade att blogga där i september 2011.

På den nya bloggportalen har Dag hittills (i början av september 2013) publicerat 645 bloggposter. Statistiken på denna nya bloggportal är lätt att följa då ett räkneverk med aktuell uppgift är kopplad till sidan). Bloggposter som Dag själv, i sin blygsamhet, i midsommartid i år karakteriserade på följande sätt. ”Piggt, käckt och muntert som alltid. Det är en munterhet som på intet sätt ska fördölja att det håller på att gå Svenska kyrkan illa.”[iv] Jag undrar om det ändå inte är detta sista som är bloggardags styrka: att man inte kan tiga när man ser att det man älskar – och vigt sitt liv åt – håller på att förskingras och bli något annat. Eller med ord i en artikel från i våras: ”År 1963 var jag konfirmand. Den kyrka som nu är, var inte den konfirmationsprästen farbror Sven presenterade för oss. Bara så ni vet.”[v]

Man kan till sist också bara undra om allt det material som Dag Sandahl producerat skrivs med ett syfte, att i skrift minnas vad som hände för att lättare kunna skriva memoarer. Frågan snuddades vid i det ovan citerade citatet ur tidningen Dagen. Dag själv ger också en antydan i en bloggpost den 4 december 2008, med titeln: ”I väntan på mina memoarer, en ringa del”.

Tack bloggardag! Må hälsa och krafter stå Dig bi att även i fortsättningen sätta på pränt det som annars inte får sägas.

---

[i] Bloggposterna publicerade på  Östrans hemsida finns inte längre tillgängliga hos Östran p.g.a. att de gick förlorade vid ett serverbyte på tidningen. Yngve Kalin hann dock kopiera bloggposterna på nätet (exklusive kommentarer).

[ii]   Den 15 juli 2013 fick jag anledning att som kommentar på Dagblogg skriva bl.a. följande: ”Spänning mellan dialog och konkurrerande alternativ diskurs

Det framstår från tid till tid som att bloggkommentarer tenderar att tänja på gränsen att gå i fruktbar dialog med bloggpostens huvudtext och mer eller mindre kräva att huvudtexten revideras utifrån kommentarens konkurrerande alternativa diskurs. En spänning uppstår på så sätt kring hur bloggens huvudtext skall relatera till kommentarsdelen. Bloggen är ju till sin karaktär bloggarens suveräna arena, där det genom möjlighet till kommentarer inbjuds till just kommentarer. Spänningen har ju en gång tidigare dragits till sin spets, om än rekvisiten den gången var något annorlunda, när Dagblogg beslutade sig för att byta domän. Den gången var det också krav från kommentarerna som blev mer än dialog, utan mer av krav på att en alternativ konkurrerande diskurs skulle styra huvudtexten.[---]

Jag menar att Dagblogg, liksom alla bloggosfärer på gott och ont är bloggarens arena. En arena där kommentatorer inbjuds att gå i dialog, men inte att kräva att få vara huvudtextförfattare.”

[iii] Uttrycket återkommer exv i artikeln ”Utförsåkning – inte bara en norsk vintersport utan numera en kyrklig livsform”, i Motstand & Tilbedelse. Festskrift till Roald Nikolai Flemestad, Ole-Christian Bråten & Ottar Mikael Myrseth (red), Arken-serien, Norge 2013, s 39

[iv] Bloggpost 21 juni 2013

[v]  ”Utförsåkning – inte bara en norsk vintersport utan numera en kyrklig livsform”, i Motstand & Tilbedelse. Festskrift till Roald Nikolai Flemestad, Ole-Christian Bråten & Ottar Mikael Myrseth (red), Arken-serien, Norge 2013, s 40

 

Mytologiskt?

Jag har läst Antje Jackelén som "ombetts att säga" mer om sin syn på jungfrufödelsen. Det metodiska greppet känner jag igen. Med hjälp av vad som var känt från andra berättelser om "gudasöner" ska vi förstå vad Lukas och Matteus vill säga. Men man kunde förstås vända på alltihop. Jag lärde mig det hos Tolkien och skrev för rätt länge sedan boken Sann Myt (Norstedts). Poängen var att Gud svarar på människors myter med evangeliet som är sann myt. Jag tycker fortfarande att det är en intellektuellt och teologiskt anständig hållning att tänka så. Då har jag i sammanhanget inte tagit upp de sociala kontexter i vilka ordet "jungfru" - alma - används, men den saken skrev jag väl några rader om i boken Jesus - Motspänstig medmänniska.

Jag tror inte som Antje Jackelén, som menar att "om vi reducerar berättelsen till en biologisk fråga går vi miste om de rika teologiska övertonerna kring Jesus och Maria." Vad hon skriver heter med ett filosofiskt begrepp "nonsens". Vem har sagt att vi ska reducera något? Fram med namn och belägg!

Det finns säkert en uppsättning kvasiintellektuella som uppskattar  det återkommande talet om destruktiva tolkningar som vi är smärtsamt medvetna om har använts genom historien. Vi andra säger med Svenska kyrkans bekännelseskrifter. Abusus non tollit usum. Missbruket upphäver inte (det rätta) bruket.

Jag har förresten ett förslag. När Antje Jackelén vill ställa sig frågan vad Matteus och Lukas vill säga genom att använda sig av motivet jungfrufödelse kan vi andra fråga: Vilken är Guds mening givet att jungfrun födde världens Frälsare? Bortom nonsens, liksom.

Prästmöte

Prästmötet är numera präst och diakonmöte och inget ont om diakoner men de har devalverats. Diakonissorna när jag var ung präst var fanjunkare i Guds rike. Diakonerna numera ter sig närmast som vanliga skyttesoldater, för att inte säga malajer med expeditionstjänst.

Prästmötet 1965 var det första jag kom i kontakt med - för Henrik Svenungsson gav mig den bok han redigerat. Sedan 1972 har jag varit med. Någon gång har jag haft ett uppdrag. Nu ska jag på mitt sista i tjänst. Jag kommer för att stämma av Svenska kyrkans i Växjö stift läge. Vår vän biskop Johansson ska berätta om det, liksom Jonas Bromander och Ingegerd Sjölin. Hon brukar uppträda på präst- och diakonmöten.

Vad ser jag? Sannolikt ett alltför högavlönat prästerskap som inte fyller sin 40-timmarsvecka med väsentliga arbetsuppgifter. Jag vet! Detta får inte ens antydas. Jag ska naturligtvis inte låtsas om hur katastrofalt läget och är att "outreaching" inte står på agendans första plats. Jag ska inte heller låtsas om att en uppsättning präster håller så usla predikningar att man kan kräkas. 65 år gammal vet jag att uppföra mig. Jag ska le och hålla käft och inte säga som jag sa vid något grupparbete, där tio präster satt samlade, att "ingen av er, förutom en eller två äger tillträde till min dödsbädd." Jag kan bara säga att de tog beskedet med förvånansvärd fattning.

Jag ska inte heller avslöja att jag vet precis hur man ska ställa "folket" mot "folkkyrkan" och åstadkomma den katastrof som kyrkoetablissemanget på allt sätt vill undvika. Hur det kan ske, ska jag berätta lite senare i slutet rum under rubriken "Hellre ett slut på eländet eller ett elände utan slut."  Jag förstår bara inte att makteliten inte är lite mer varsamma med oss som vet, inifrån vet, hur sårbart kyrkosystemet är.

Självfallet ska jag inte ens på The Bishop's Arms avslöja att jag vet att dessa de högavlönade inte får ihop sina liv, tappat entusiasmen för församlingsarbete och kompenserar detta med nonsensinsatser som inte ens är värda att kallas "arbete". Jag vet med andra ord att uppföra mig.

Men kommer jag åt, ska jag förse er med bilden på biskop Thidevalls porträtt, som på något sätt invigts i går. Det kan dröja till dess jag ska mingla på Östrabo. Hoppas att jag inte är helt nykter då. Hoppas faktiskt att jag är mindre nykter då. Eller ska jag helt enkelt hoppas att jag är full? Jag har sett porträttet. Biskop Thidevall har mitt erkännande. Detta porträtt är det ultimata förolämpningen till Växjö stift. Men jag behåller mitt goda humör och citerar gärna kommentaren om porträttet som avtäckts och därmed blivit otäckt.

Ska det ändå inte bli roligt att få komma på präst- och diakonmöte? Jovisst. Man är mans gamman, säger Havamal. Men det förtar inte insikterna om Svenska kyrkans läge, de jag ska få genom lägesbeskrivningen i dag om jag inte redan har dem.

Lär vi oss något?

Sören Ekström hävdar i en bloggkommentar på sin av Svenska kyrkan approberade blogg att det förts en diskussion om kontextuell teologi under större delen av 1900-talet. "Där har Svenska kyrkan valt väg."
"Hur då?", kan man undra. Har inte just Svenska kyrkan alltid varit kontextuell, mycket väl förankrad i bondesamhället som hon var? Och vad nytt när ideologiska krafter styrda av upplysningstidens idéer syftade till att beröva Kyrkan just dess kontextualitet?

Kontextuell teologi är kanske mestadels ett slagord för dem som vill men inte kan, tänker jag ibland. Kontextuell blir egentligen Svenska kyrkan när hon står stark i sina församlingar och när Svenska kyrkan på nationell nivå fungerar utmanande och utvecklande, bådadera i samtid och samhälle. Säga vad ni vill - men är detta det intryck vi har just nu?

Det romersk-katolska bidraget är en läsning som docenten Kjell Blückert gjort av Antje Jackléns herdabrev till Lunds stift. För honom står hon fram som dialogens apostel. Hon har "rört om i den svenska religiösa ankdammen genom sitt frejdiga sätt och sin intellektuellt skarpa reflektion." Hon är "en kontinental teolog", vad nu det betyder. Hon "utstrålar lugn tillförsikt" och det är sådant som bara brukar utsägas om kvinnor. Och Blückert tycks tillfreds med att i Jackeléns "protestantiska tradition fungerar inte prästämbetet (..) på samma sätt sakramentalt och hierarkiskt som inom den katolska kyrkan, där ämbetet inte kan öppnas för kvinnor.!"

Konveriteter är för roliga - och nu har de romerska katolikerna i Sverige vaknat upp till sin våta dröm: Svenska kyrkan som protestantisk, det de vill att den ska vara för att enklare hantera situationen. Likväl är Svenska kyrkan i sin egen tradition något annat. Detta är den kyrka som stod vid dödsbäddarna och som till de hungrande räckte Guds Ord och sakrament under mer än 400 år då den romerska katolicismen befann sig utomlands. Det som Svenska kyrkan då gjorde, bevarade tron - också till dem som sedan beslöt sig för att lämna det sammanhang som gett dem tron.

Min lilla fråga är som vanligt den enkla: När och hur blev Antje Jackelén den hejare hon nu framstår som? Kom hon till Uppsala och läste teologi där? Vilken är hennes faktiska meritering för den titel som för en tid sedan var Assistant Professor och nu är Associate Professor? Ska man nu vara kontextuell, kanske man skulle kunna få se texterna? Och hur lik Svenska kyrkan är den kyrka där Antje Zöllner döptes och konfirmerades? Är och var det en kyrka som fått sin profil av den stortyska politiska drömmen - eller något annat? Vilka är den landskyrkans bekännelse? Kan man få veta av er som vet att Antje är jättebra. På allt.

Söndagsskolfröken och die Erzbischöfin

Hävdade söndagsskolfröken en dogmatisk sanning som Antje Jackelén pratar bort, finns det skäl att tro att söndagsskolfröken hade rätt och hålla sig till det. Jag vet att hon hade sämre teologisk utbildning, hon hade inte, som Antje, "ett skarpare huvud än de flesta av oss" och var inte "respekterad i vetenskapliga kretsar långt utanför teologin" (Ninna Edgardh citerad av Sören Ekström), men rätt hade hon. Det fysiska kommer först, därefter det andliga. 1 Kor 15:46.

Med en mytologisk förklaring till de under Gud behagar göra, återstår av kristen tro ingenting annat än religion. Med handfast insikt om fysiska skeenden, återstår däremot att försöka förstå vad allt handlar om. Kyrkan lever så. Därför finns det också anledning att ägna sig åt skapelseteologi - skapelsen är Guds - och politiskt arbete - för Gud sätter människan att ha konkret ansvar om politiska frågor. Insikter och inte mytologier skapar ansvar. Och oenigheten gäller nu vad kristen tro är - uppenbarelse, avslöjande från Gud eller något annat. Det går att fatta.

När och hur blev emellertid Antje Jackelén denna intellektuella lärdomsgigant? Att hon har ett skarpare huvud än Ninna Edgardh och hennes bekantskapskrets ska jag inte ha några synpunkter på - men i sak? Vilka böcker av henne har ni läst och vilka forskningsrapporter från Zygon har visat hur stor som teolog hon är? På vilket teologiskt seminarium i Sverige utmärkte hon sig som mer framstående än de andra arma doktoranderna? Hur gick församlingsarbetet - vilka nya tag tog hon där? Från vilken tysk kyrklig tradition - och vilken kyrka - kommer hon egentligen? Jag har ingen aning. Det vore kanske bra att veta om jag vill förstå hur hon tänker i det grundläggande. Jag förmår i allt detta stora och upphöjda bara se sedvanlig och dålig tysk teologi. Jag har mött den tidigare. Var det i Bad Schöneberg som vi fick en dos som fick oss att entusiastiskt hålla med föreläsaren för gjorde vi det, sa den uppslagsrike PB, "så kommer han att nå oanade höjder". Det gjorde han.  Men det var på sitt sätt också stort. Den aftonen slöt i muntra skrattsalvor, nöjda med vårt verk som vi var. Och vilken är Antjes egentliga meritering för en titel vars innehåll vi inte riktigt förstår.

Borde vi inte nu lämna Svenska kyrkan? Jag ser Arne Carlsson på Dagens Seglora hantera Lena Andersson efter mall. "Pinsamt okunnigt", heter det. Kritiken mot valet av ärkebiskop som Lena Andersson tar stöd av, "emanerar i huvudsak ur en liten krets kvinnoprästmotståndare och några högerkarismatiska tidningsartiklar som alla har en mer eller mindre fundamentalistisk bibelsyn". Där fick Lena! Förre generalsekreteraren Sören Ekström ser bara en märklig allians "mellan en konservativ kristendomsuttydning med fundamentalistiska drag och den sekulära humanism som Förbundet Humanisterna står för."
Märkligheten kanske trots allt inte är så märklig - ett försök till intellektuell hederlighet skulle kunna uppfattas vara det kitt som förenar. Om det nu inte bara är det kronobergska "sa de va så sa de va redit".
Aj tusan, nu ser jag hur Sören Ekström argumenterar. De "intellektuellt redbara, teologiskt reflekterande kristna" är några andra än sådana som jag. Sören, Sören! Det är alltså med dessa de andra Lena Andersson borde slå följe.

Jag kan bara uppfatta att alla obesvarade frågor om teologie doktorn och valda ärkebiskopen Antje Jackelén skapar panik. Är det paniken hos dem som krattade manegen?

I det flyttkaos som blev än mer kaotiskt än önskat, ska jag denna dag sända en tacksamhetens tanke till söndagsskolfröken. Hon visste vad hon trodde. Hon kunde leva på det och dog på det också. Jag begravde henne. Hon hade varit mycket frågande inför något som kallas teologi men är förnekelse av den berättelse Maria och evangelisterna anförtrott oss för att vi ska förstå det under vi möter.

Borde vi inte likväl lämna Svenska kyrkan? Nej, har vi inte gjort det innan, ska vi inte göra det inför sammanbrottet. Professor em Eva Hamberg tror inte Svenska kyrkan har någon framtid. Jag tänker också att Svenska kyrkan är en koloss på lerfötter och att allt går mot sin upplösning. Jag är lite fascinerad över att jag får vara med om denna process. Men den som inte nu talar, frågar, berättar blir medskyldig till sönderfallet. Präster har sitt särskilda ansvar att demaskera.

Till frågebatteriet hör också att undersöka hur de tänker som röstade på Antje Jackelén. Vad har de sett som vi andra missat? Eller kan det vara så enkelt att S och C röstade som partiet bestämt - och vem som är partiet vet vi inte. Om det nu inte var så, att de alla ville rösta på vinnaren och med 51% i nomineringsvalet var den saken klar.

Ska jag sjunga Lundbergs gamla visa: Mitt ibland oss står, en som vi inte känner - ?

Till Anna

Lite fel i dateringarna blev det, men frågan står kvar. Du undrade om kvinnor som lärare. Kan de undervisa i söndagsskolan, kan de också vara präster - annars får kvinnor tilldömas tigande. Jag skulle vilja tillägga: tigande i allt, också i skrift som ju bara är ett annat sätt för att framställa ord, ett sätt som gör att orden inte försvinner med vinden.

När jag läste din fråga, kände jag igen den från debatten under 1950-talet och det var denna fråga som fick sedermera biskopen i Härnösand Bengt Hallgren att sommaren 1958 ändra mening. På ett sätt är frågan inte så dum. Det lilla problemet är dock att frågan är en felfråga. Uppenbarligen har kvinnor både talat och skrivit och detta har de gjort Kyrkans historia igenom. De har undervisat också tillsammans med Paulus - Apollos är en Paulus-lärjunge som bl a Priscilla instruerat - och kvinnors undervisande inbegriper också Lina Sandell, förstås, för att göra två nedslag. Men dessa undervisare var inte präster. Och politisk makt har drottningarna haft - i England och i Sverige men det har inte ändrat prästeriet, om man så säger.

Det är frågan om vad prästämbetet är som är konfliktfrågan. Denna fråga försökte Svenska kyrkan hantera med sina vanliga teologiska redskap - Bibel och Bekännelse - och misslyckades. Det bedrevs ett fuskartat statligt utredningsarbete där en lektor Erik Sjöberg t ex helt nonchalerade vad aposteln Paulus tycktes ha anfört i sammanhanget och Sjöberg hade valts till fackexeget av utredningen eftersom han skulle leverera det utredningen ville ha. De teologiska frågorna besvarades politiskt och med besvärjelser. För den fråga utredningen hanterade gällde frågan om kvinnors tillträde till prästerlig tjänst, inte frågan vad präst- (och biskops-)ämbetet är. De som försökte påminna om de teologiska grundfrågorna kunde avfärdas som förtryckande kvinnomotståndare, mörkmän, reaktionärer, män med unken kvinnosyn mm mm i den genren. Och alldeles logiskt kommenteras nu ärkebiskopsvalet på samma sätt i könskategori.

Under årens lopp har frågan om kvinnliga präster blivit en "icke-fråga". Så måste det bli om de som frågade kom med invändningar som visade sig sakligt inte hålla. Men blir det så genom politiska, organisatoriska och administrativa åtgärder kanske sakfrågan finns kvar - som en grundläggande fråga om hur Herren vill ha det i sin Kyrka och som en påhaksfråga vilka ordningar Kyrkan inte har fullmakt att ändra.

Jag ska inte tjata mitt liv och frågan om kvinnor som präster. Men jag växte upp i viss entusiasm över Margit Sahlin, den första kvinnliga prästen. Jag var på Katharinastiftelsen på Österskär, kommunicerade i högmässan och ville för kamraterna försvara den goda reformen. Jag tog fram böckerna ur Morsans bibliotek (nu i mitt) och läste men såg blottor. Jag var 17 år gammal. Jag läste CA Hesslers bok Statskyrkodebatten. Jag insåg vad som hänt. Och jag bevittnade hur domprosten Danell och andra beskrevs som något i all sin mänskliga svaghet dock inte var. De beljögs och när det ska luras och bedras finns det väl skäl att vara lite aktsam.

När boken Bibelsyn och Bibelbruk gavs ut  år 1970 var avsikten att ge ett teologiskt fundament för den reform som antagits år 1958. Jag läste boken första dagen och tänkte att nu äntligen levereras de teologiska argumenten. Så skedde inte. Oppositionen gavs rätt på punkt efter punkt och reformen, så som den antagits, skåpades ut. Och detta är för Svenska kyrkan dagsläget. Något mer arbete som undanröjt det som publicerades 1970 har vi inte sett. Därefter har åtgärder vidtagits för att bli kvitt "kvinnoprästmotståndarna" - som inte får bli präster, och den som dock var prästvigda före de administrativa besluten får inte bli kyrkoherdar eller biskopar (fast just detta slagits fast av kyrkomötet 1958...)

Så Anna, det långa talets korta mening, vänd frågorna i första hand till en kritisk granskning av vad Svenska kyrkans politiska och teologiska majoritet ägnat sig åt. Och vill du läsa en mycket kort traktat i ämnet kan du kolla Kyrklig Samlings hemsida. Där någonstans finns en text jag skrev för rätt länge sedan.

Vad jag nu skrev, Anna, skulle kunna sammanfattas: Allt är inte som det sägs vara eller synes vara och när det är på det viset är somligt som sägs inte sant. Det är erfarenheten också nu i anledning av ärkebiskopsvalet. Folk hurrar över något de inte kan ha en aning om - men hurrar gör de. På lite avstånd från bifallsjublet kan dock frågor ställas. Lena Andersson gjorde det i DN i går som påpekats och då konstateras syrligt att kulturradikaler och konservativa samsas. Kanske det. Eller så samsas de som är normalbegåvade och tänker från varsitt håll och det kan förstås uppfattas både uppseendeväckande och oroväckande i en kyrka där just normalbegåvningens förmåga att ställa frågor är att betrakta som ett handikapp.

Make my Day. Really!

Det blev - och blir? - lustigt. Seglorianerna, de som får framgångar i allt; val av ärkebiskop och möjlighet att kommentera detta val och plats på forskarskola är det senast redovisade, läser Bloggardag och diskuterar på Facebook.

Helena Myrstener är först ut. Hon länkar till Bloggardag och skriver: "Vill egentligen inte ge honom någon uppmärksamhet, men detta är riktigt, riktigt illa." Den kritiske konsumenten av sociala medier kanske funderar på exakt vad som är illa, men det är mer oklart.
Peter Englund har fattat: "Viktigt att många får reda på vad denne man skriver på sin blogg!"
Kent Wisti skriver på en gemensam anmälan om det kommer någon, meddelar han medan Helena Myrstener undrar "nån slags reaktion till biskopen i Växjö stift?" Någon timme senare har hon dock tänkt ett varv vidare: "Frågan är hur mycket uppmärksamhet han ska tilldelas, ingen idé att debattera med honom, bättre då att anmäla."
Jag tror man ska bevara Myrsteners tanke om anmälan som bättre än debatt i sitt hjärta. Hon är präst i Svenska kyrkan.

Mattias Ekenberg undrar: "Vem är detta stolpskott" - och syftar för klarhets vinnande inte på Myrstener.
Segloras Arne Carlsson ger besked: "En förvirrad gammal man som det är bäst att lämna i fred därute på det småländska allvaret." Någon gång ska man inte under kategorin "förvirrad gammal man" men detta var första gången och kanske förvirrad mer i den betydelse begreppet används på en betydligt yngre man, nämligen aposteln Paulus. Apg 26:24 Fast ska jag kallas förvirrad av en man som antingen inte rätt kan placera alvaret, nämligen på Öland eller har fått för sig att smålänningar på något sätt skulle vara allvarliga?

Mattias Irving drar ut i bloggdiskussionen: "Sandahl har en maktposition, och den ska granskas. Han har vant sig vid att kunna säga vad som helst. Men detta är bara förvirrat och i mitt tycke bara ett kvitto på en större kris i konservativ kristendom, där han ändå är något av ett affischnamn."
När det där om "förvirrat" återkommer kanske det finns anledning att likväl försöka räta ut frågetecknen kring ärkebiskopsvalet? För det finns väl något skäl till att jag ska stämplas som förvirrad, ett skäl som motiverar att man inte tar ett varv till med frågorna? Kan vi inte börja med de enkla påståendena, som satts ifråga, t ex det där att Antje Jackelén uppgett att hon från Tübingen kom till Uppsala för att läsa teologi. Där träffade hon Heinz. Men han läste inte teologi där - och kanske inte Antje heller?
Men vi ska inte fråga för då säger Peter Englund till: "Han fortsätter ösa ut galla över ärkebiskopsvalet, obehagligt!"

Debatten fortsatte ett par vändor till på fejjan men i flyttbestyren har jag inte riktigt hunnit med. Så länge har jag varit med att jag känner igen de totalitäras sätt att tänka. Gehäuse-Menschen tänker just så här. Och de vandrar i flock. Somliga blir rädda för dem. Inte jag. Inte Clintan. Make my Day. Really! Och så kan ni andra roas av hur snällismens företrädare så lätt tappar polityren - och inte ens upptäcker att de tappat den. Nästa gång ni läser Dagens Seglora så vet ni vad som gäller - och att Arne Carlsson, som kallar mig "förvirrad gammal man" inte vet var alvaret ligger och inte kan stava rätt. För begreppet "därute på det småländska allvaret" kan inte uppfattas annorlunda än 1. som ett missförstånd och 2. som uttryck för den mälardalscentralism där andra är "därute". Och den mentaliteten präglar, som ni ser, Dagens Seglora, som är med i centrum av det som händer till skillnad från oss andra, maktposition eller ej.

Make my Day

Jag vet att uttrycka sig som Dirty Harry. Jag återkommer till det.

På morgonen skulle Olofsson ta Silverlinjen till Stockholm, Björn körde från Kalmar. Han sov gott i prästgården, fick frukost och en morgontidig sväng till pappersåtervinningen innan avfärd med buss. Därefter körde jag vinterdäcken till Lasse för nu var det nog tid att skifta - det är kallt i Småland - för att sedan invänta flyttfolket. 07.30 tänkte jag att de skulle dyka upp. Eller 08.00. Eller 08.30. Senast 9. 9.45 ringde jag och fick besked att offerten flyttfirman skickat in aldrig besvarats. Telefon till kyrkokamrern - på resa till Skottland. Telefon till kyrkoherden - på resa till Skottland. Telefon till kyrkonämndens ordförande - på resa till Malmö. Men den tappre Eddie Forsman, som inte var på M-stämma, löste allt. Och så kunde flyttfirman komma 6 timmar försenad. Jag bad: Tack gode Gud som hjälpt mig att inte längta efter kansliets insatser. Men flytten försenas med en vecka. Tack för det - men ingen skugga över flyttfirman, som gjort vad den kunnat.

Nå, idag har jag flyttat från prästgården i Högby. I går var sista kvällen jag gick hem till prästgården. Jag tycker verkligen om Nordölands församling, det är en insikt jag odlat i åratal. Fast jag slogs också av insikten om vilken fördel det är med att vara död. Då får andra ta itu med ägodelarna, papper och annat. Märkligt vad man lyckas spara, kan jag tycka. Fast ändå inte. "Vi ska inte spara på skit", säger Madame. Det är en synpunkt man kan ha respekt för - men är denna synpunkt inte att definiera som radikalfeminism?

Men hur var det med "Make my day"? Jag måste ta fram citaten. Det blir i morgon - och det blir sanslöst roligt. Verkar jag inte munter? Det beror på att jag är det. Jag är numera sammanboende med min fru alldeles lagligt. Och i Moheda, centralt beläget i Sverige.

Jag ska flytta

Man kan inte förberedea flytt, bedriva församlingsarbete och blogga så det blir ingen riktig ordning på bloggandet. Men Oktoberfest hade vi. Stimmung! Några öl finns kvar - har ni provat Mariestads Nollöl? Det tog slut. Vi sjöng efter fattig förmåga också Schneewalzer. Biskopen var på plats och firade mässa och så gick vi till festen, som slöt med biskopens välsignelse. Det finns tydligen de som retar sig på min tyskvänlighet, har jag förstått.

Det är nästa lite sorgligt att inte få ägna sig åt komiken kring ärkebiskopsvalet och dess resultat. Vi har fått en teologisk hejare som ärkebiskop, ser jag. Och hon har ett signalvärde som kvinna. Det är enligt biskop Stiglund ett signalvärde att den högsta ledaren efter 600 år med män. 600 år? Är det inte närmare 2000? Och gjorde inte Fadern i sin allmakt ett misstag som födde Sonen och inte en dotter, om man ska följa den stiglunds teologin? Stiglund har något att säga om jungfrufödelsen också. "Om Jesus är Guds son eller inte handlar inte bara om jungfrufödsel eller inte. Jag tror att Gud kan göra under på alla möjliga sätt." Det var vackert sagt. Och lustigt. Stiglund förklarar också att HJackelén "vill utmana och problematisera" - tja, är det inte helt enkelt så att hon företräder en usel tysk teologi, då?

I en ledarkommentar signerad GT:s ledarredaktion heter det att vi "givetvis" måste ha respekt för mer konservativa religiösa åsikter "men samtidigt konstaterad att samhällsutvecklingen gått rasande snabbt under de senaste 100-150 åren och att kyrkan måste utvecklas med sin omvärld." Ja, vad allt har inte åstadkommits från tiden från fransk-tyska kriget, via första världskriget och andra världskriget med totaitära regimer av skilda slag fram till nu. Kyrkan ska alltså följa med sin tid - precis som det sas i Hitlertyskland. Håll inte inne med munterheten. Fundera bara ett slag på allt som ledarskribenten inte fattat, det som har med Guds uppenbarelse att göra.

Tuulikki Koivunen Bylund, hon som är intresserad av eventuell förekomst av finnar i min rumpa, ni vet, tar åt sig av att "vi" nu också har fått en kvinnlig ärkebiskop. "Vi har visat att kvinnorna är minst lika bra som männen och också klarar av att få tunga ledaruppdrag i kyrkan och i samhället."
Var det inte roligt sagt?

1958 var beslutet en tragedi. Svenska kyrkan fick inte tid att besluta i ämbetsfrågan, det gjorde riksdagen och Svenska kyrkan fick böja sig. Det som hänt därefter av löftesbrott och utmotande är logiskt men under processens gång utspelar sig något som mer liknar en komedi. Svenska kyrkan förlorar sin identitet och sitt kristenfolk men receptet blir inte en maning till eftertanke utan glad entusiasm att skaffa sig mer av samma. Det är som i Joh 12 - berättelsen om maktens arrogans inför det som Gud gör. Läs och skratta. Vi är med om något lika underhållande nu som då - och jag hade gärna velat vara med som en lärjunge när den blindfödde får sin syn och översåtarna måste förneka det uppenbara. De gör så löjliga figurer då, översåtarna. Johannes ser och ler.

Jungfrufödelsen som metafor

Vi tar citatet från hearingen: "Tar man jungfrufödelsen som en biologisk fråga har man faktiskt missat hela poängen. Jungfrufödelse är ett mytologiskt språk."
Jag har nu alldeles korrekt återgett vad Antje Jackelén, som gäller för att vara en framstående teolog, har sagt.

Pastor P ringde. Han hade läst på hos evangelisten Matteus, som visste berätta att Maria var havande genom helig ande, innan hon börjat leva med Josef. Ängeln upprepar för Josef att det är helig ande som är i faggorna och att detta är rätt naturligt (som det kan heta i många sammanhang) eller logiskt, som jag skulle säga, eftersom profeten sagt att jungfrun ska bli havande och föda en son.

Om det nu visar sig att Gudsmodern är på smällen, visar sig, i vilken mening är det då ett mytologiskt språk och inte något biologiskt?

Vi som tror att Gud skapat himmel och jord har väl mindre problem med att Gud gör konkreta under och tecken. Men det kan inte förnekas att det vore värdefullt om ärkebiskopen electa kunde ge oss lite mer kött på benen i frågan. Hur vet hon att saken handlar om ett mytologiskt språk? Hur vet hon att det inte var biologi med i sammanhanget? Och var då Jesus människa av kött och blod - som jag - eller var han en myling?

Nog har jag ställt många kringfrågor - samtliga obesvarade - om Antje Jackeléns meritering. Kan vi nu få veta om hon lär något annat än vad Kyrkan lär om mandomsanammelsen? Och vad ska vi göra då? Måste vi verkligen hålla till godo med en heretiker som ärkebiskop i Svenska kyrkan? Eller finns det metoder att säkra kyrkoorganisationen mot falsk lära. Om den nu är falsk. För jag kan ju ha missat hela poängen.

Kan man inte be att Antje då för en enkel komminister på landet och enkel docent förklarar? Enligt seglorianen Arne Carlsson, mischanman, är Antje aktiv i samhällsdebatten. Jag vet inte om det betyder så mycket mer än att hon twittrar. Men hon kanske ändå skulle kunna vara lite aktiv och förklara vad vi enfaldiga missat, dvs förklara hela poängen.

Skillnaden mellan KG och Antje ser jag. För KG var detta att tänka biologiskt inte att missa hela poängen. Det fick man göra. Jag tror man fortfarande får göra det för Anders Wejryd. Jag ska fråga när vi ses.

Till Antjekritikerna vill jag dock skarpt säga: Det är ett opassande oskick att kalla Kyrkans Hus i Uppsala för Führerhaupquartier. Det får ni inte säga.
I alla fall inte före den 15 juni 2014.

Oktoberfestligt

Vi har Oktoberfest i Högby i kväll. Jo, vi firade i söndags också och nu är vi inne på ett slags festligheternas ärevarv. Naturligtvis blir det Stimmung, den stämning som infinner sig med korv från Rosas Handel och surkål samt Rolands potatismos, öns mest framstående mos. Mariestads Nollöl ligger på kylning - liksom alternativ till dem som inte kör bil.

Lite roliga kommentarer ska vi nog fälla om Dagens Segloras chefredaktör, en fromsint missionsförbundare som uppträder med levande ljus så fromsint puttinuttigt som bara gamla missionsförbundare kan få till det. Han var nöjd med ärkebiskopsvalet. Det förekommer också i media en hel uppsättning andra kommentatorer, som kan misstänkas ha det gemensamt att de inte söndag förmiddag återfinns i församlingens gudstjänst. Partierna ska skämmas skriver Lena Mellin. Vi har inte haft någon kvinnlig statsminister. Så står väl hoppet till SVERIGES ärkebiskop. Tydligare än nu kan vi inte se att för somliga är ärkebiskopsvalet en fråga om något helt annat än den fråga t ex jag ställer - och ställt i 48 år utan vettigt svar. Hur är det efter Herrens vilja med Kyrkans präst- och biskopsämbete? Det är i en ockuperad kyrkoprovins fortfarande en vettig fråga. Den enda vettiga i sammanhanget.

Själva den klerikala hållningen är densamma. Mer av samma! Nystart skulle det bli med kvinnliga präster 1960. Det blev det inte. Folket gick i kyrkan i större utsträckning innan beslutet om kvinnliga präster, kan man konstatera. Sedan skulle det bli nystart med kvinnliga biskopar - och det blev det inte heller. Men nu! Med en kvinnlig ärkebiskop kommer nytändningen. Det går jag inte på. Och så upprepas det där om hur akademisk hon är, doktorn Jackelén. Det är lite Goebbels över det hela. Upprepa tills upprepningen blir etablerad sanning.

Antje själv tyckte att det var "naturligt" att vi nu fick en kvinnlig ärkebiskop. Det är kanske så om man med "naturligt" menar "logiskt", mer av samma. Eller om man med "naurligt" menar något som föga har med Kyrkans livsprincip att göra - "nåd". Annars är väl egentligen ingenting, absolut ingenting, i Kyrkan särskilt naturligt utan närmast onaturligt; under, jungfrufödelse, uppståndelse och efterföljelse, t ex. För det kan väl inte vara så att den fallna människans natur kräver egen religion, inte uppenbarad?

Antje förs fram som samtalspartner. Det har inte övertygat mig. I TV4:s nyheter kunde man se ett prov på den saken när Antje vänder begrepp. Vad folk kritiserat henne för, handlade om Svenska kyrkans inre sekularisering. Eva Hamberg och Bettan Sandlund har varit fullt begripliga men begreppet vände hon till att vi - och begreppsvändningen är otillständig  - har för lite sekularisering.

"Om man med sekularisering menar att man vill gå i dialog med samhället, kan vi inte få nog med sekularisering." Det kan man säga - men fiffleriet tar inte upp invändningen undviker frågan. Hon förfaller till något som Gogarten körde med - förfaller till tyskeri - för att undvika sak. Så ska vi alltså ha det i fortsättningen. Herrefolksfasoner är detta. Inte herdasinne, inte dialog. Och det är dåligt ledarskap, en brist på lyhördhet och allvar. En riktig ärkebiskop lyssnar till vad folk som brukar gå i kyrkan har för frågor och bekymmer. Här har frågats på allvar och Antje avfärdar med några glosor. Går ni verkligen på det?

Jag häpnar att ytterligare något som påståtts om Antje visar sig inte stämma. I min akademiska skolning fick jag förresten lära mig att vi ska undvika begreppet "man" - för det träffar alla och ingen. Varför kunde vi inte fått en ärkebiskop som haft egna meningar OCH lyssnat på och svarat på invändningar? Så som församlingspräster måste göra.

Nå, jag röstade inte på Antje Jackelén. Vi var tre i Växjö som röstade på Ragnar Persenius och i landet 100 till. Vilka tre kan det ha varit i Växjö stift, tro? Jag, Bertil Olsson, tror jag, och ?....
Vilka röstade på henne i landet? Röstade de utan kännedom vare sig om frågor eller person? De som på sin kammare under bön fått fram en kandidat eller de som följde partilinjen, som vilka fastställt? Kanske var det dock "eine fabelhaftig gut organisierte Spontaneität." Vad vet jag - fast jag frågat och frågat, vet jag så lite.

Jag talade med en kvinnlig präst. Hon sa: "Med ärkebiskopen är det som med kungen. Betydelselöst." Kanske. Och då är det trots allt illa. Illa att Antje Jackelén tycks oförmögen att samla Svenska kyrkan och illa med alla överord om vilken hejare hon är - för det är hon nog faktiskt inte. Vi behöver något annat och något mera.

Så bra att det gives tillfälle till lite Oktoberfest.
Ein Prosit der Gemütlichkeit!

En bild säger mer än tusen ord

Ermutigung

Häng inte läpp. Vi ser något som genomförts konsekvent - och detta med lögnen som vapen och sveket som verktyg. Jag kanske ska hänvisa till Jh 12 och berättelsen om den blindfödde - där somliga såg och insåg. I kväll kommer styrelsen för Frimodig kyrkas stiftsavdelning till sammanträde. Vi planerar framåt. Butterkakan är inköpt på Estvalls och Mariestads Nollöl till de arma bilande. Själv kanske jag unnar mig något mer lödigt.
Och ni som bara suckar. Ni ska spela
http://www.youtube.com/watch?v=4NF5s0JS4_E

Nu gäller det att kvickt anpassa sig till det nya. Men läs gärna Vermes bok Han är tillbaka. Men tankeexperimentet vad Führern sagt om han fått höra att det år 2014 skulle sitta en tysk ärkebiskop i Uppsala, kan man inte ens göra. Hon är dock sedan fem år tillbaka en av oss, svensk medborgare. Och för den delen finns det inga utlänningar i Kyrkan - men kanske i Svenska kyrkan? Eller finns det bara dissidenter där? Och handen på hjärtat - vill du anpassa dig efter seglorianerna? Det var dem Antje gav finansiellt stöd från Lunds stift. Om de gillar ärkebiskopsvalet är det kanske för att de anar att de kan få nya subsidier?

Machtübernahme

I Växjö stift röstade 14 för Antje Jackelén - en av de röstande skrev bara "Antje" - och tre för Ragnar Persenius. Jag har när jag skriver detta första inte sett slutresultatet men kan bara hoppas på en massiv övervikt för Antje så att Svenska kyrkan får vad den vill. Eller?

Den inre sekulariseringens kyrka skaffar en ärkebiskop åt sig och de som röstar har inte så mycken kunskap om vem Antje är eller vad hon står för. Bestämmer några och så följer alla - eller? På vilket sätt har Antje gjort så stora av- och intryck i Växjö stift - har de röstande läst henne eller röstar de på en föreställning om henne, presenterad som något akademiskt hon inte är.

Jag är inte tillfreds när oklarheter inte klaras ut och när det som sägs skapar fler oklarheter än tidigare. I går sa Antje att hon under sin doktorandtid tenterat för Aleksander Radler. Har hon? Hon var doktorand 1996-1999 enligt sitt eget CV - och då var Radler kyrkoherde i Burträsk. Hade han till uppgift att tentera doktorander i Lund då? Och var det verkligen bara då Radler och Jackelén träffades???? Får debatten om den nya ärkebiskopen fortsätta, kan fynden i minnenas boningar bli än mer häpnadsväckande.

Jag har tjatat om titeldribblandet, någon annan om publikationslistan som ter sig egendomlig och klarhet om hur hon hamnade för att läsa teologi i Uppsala men tydligen inte läste där, tarvar en förklaring. Den har aldrig levererats. Manegekrattarna har hållit tyst. Till det kommer veklagan över någon slags tråkig debatt som lär ha pågått och nu hoppas seglorianerna och andra på förnyelse. Jaha. Men vad såg vi av den förnyelsen i Lunds stift? Vad sa hon om församlingarna och livet i dem? Ingenting, om jag hörde rätt. Hon talade dunkelt om den kristna tro och det ska tydligen uppfattas vara dialogiskt och värdefullt.
174 mot 103, resultatet fick jag just syn på. Lite för lite massiv övervikt, kan man tycka.

Självfallet handlar valet om förtroende och brist på. Jag har efter det dunkla talandet inte förtroende för Antje Jackelén som trons upprätthållare och försvarare och jag har inte förtroende för de uppgifter om meritering och mycket annat som lämnats. Jag tänker att det är något som inte stämmer i ett antal detaljer. Nu har jag skrivit det rakt ut.

Med en kvinnlig ärkebiskop brister det ekumeniska förtroendet för Svenska kyrkan, som ekumeniskt marginaliseras och inte står fram som en brokyrka. Och jag undrar om Antje Jackelén är den ärkebiskop som kan hantera de verkliga problemen i Svenska kyrkan. Hon borde ha visat sig kapabel att redan nu som biskop ha gjort det. Tänker jag.

Svenska kyrkan som den är i praktiken har valt - men om denna praktik överensstämmer med den identitet Svenska kyrkan egentligen bär - det kan vi samtala om. Den journalistiska uppgiften kunde nu vara att fråga de valda röstande vilka de valt. Inte prästerna i Ärkestiftet men de som utövar sin valrätt därför att en valmanskår valt dem att välja. Nog är det rimligt att de som valde in folk i domkapitel, stiftsstyrelser och kyrkostyrelse får veta hur de röstande tänkt. En sådan granskning kan bli rätt förfärande, förfärande lustig, menar jag. Vad var det Mark Twain sa? Fader, förlåt dem ty de veta - ja, var det Mark Twain?

Svenska kyrkan tycks dock ha fått sin första på kvällskurser utbildade ärkebiskop. För det var väl inte till Uppsala hon kom från Tübingen om man ska vara exakt? Och så har vi fått en ärkebiskop som en amerikansk kapitalist försörjt....

Expressen avslöjar: Antje hade samröre med Stasiagent

Vilken lysande kvällstidningsjournalist har inte gått förlorad i mig. Rubriken är alldeles sann. I Expressen berättar Antje Jackelén att hon träffat och tenterat för Aleksander Radler. Hur fick man på Expressen för sig att fråga, undrar dock de mediekritiske konsumenten.

Detta kvällstidningsrubrikmässiga är dock inte själva grejen. Det är intervjun INNAN valet. Vad ska vi iväg och rösta för? Hon är "namnet på allas läppar i kyrkliga kretsar" och storfavorit och pingstvännen Daniel Grahn menar att hon är "en bra och utåtriktad person". Ja, hon har ju fått reklampris - fast vi aldrig fått veta hur det gått till och aldrig fått veta vilka som krattat manegen. Men hur vet Daniel Grahn att det han säger är sant? I Expressen får vi på nytt veta att hon "varit professor i Lund" - och det vet vi faktiskt att hon i den mening ordet får i Sverige aldrig har varit.

Frågorna står kvar. Och jag har inte blivit övertygad om att Antje kom till Uppsala från Tübingen. Jag vet inte ens vad för slags stipendium hon fick och har fått för mig att hon kom till ITH och läste kvällskurser där, precis som Heinz Jackelén. Inget ont om kvällskurser men statusen på universitetet i Uppsala är något annorlunda än den för ett institut för kvällsstudier. Och när hon då säger att hon kom till Uppsala för att läsa teologi och inte nådde ända fram, blir det värt att fundera över. Varför säger hon inte som det var? Hon ska dock tydligen i morgon väljas Svenska kyrkans högsta ämbete.

Nå, nu har jag under dagen mediterat över biskopsval. Hipp som happ - eller hur saken ska beskrivas - kommer kandidater upp. Nu ska det vara fem men kyrkoordningens krav uppfylls inte riktigt - inte på allvar i alla fall. Då har vi kandidaterna som nominerats, inte annat. Vad händer därefter? Gör man en analys för blivande chefer med hjälp av sakkunskap? Ställer man upp någon analys av meriter? Ånä. Intet, intet, intet. Det bara rasslar på och teologiska invändningar och frågeställande är aktiviter som hamnar i kategorin "oförskämdheter". Det som pågår påminner på sitt sätt om evangeliet en vecka tillbaka, när det berättas om den blindfödde som får sin syn och översåtarna som ser men är alldeles blinda för vad de ser och kör iväg han som ser.

Jag ska inte påminna om överstarna Olofsson och Salander. Major Barkevall höll på deras uppdrag Försvarsmaktens tal till mig i går. Det var gripande. Men styrkan, den militära, är ju träningen att ana när något inte står rätt till. Och det står inte rätt till när detaljerna inte stämmer och dimridåer läggs ut med fromheten som den viktigaste ingrediensen.

Jag läser doktor AK Hammar och domprosten Hermansson och skrattar. Gud får höra mycket i bönens form, ser jag. Men är det någon poäng att förvandla bön till mitt lilla föredrag till Gud och inte främst till en fråga hur Gud vill ha det med ärkebiskop i Svenska kyrkan. Nå, jag kanske inte ska säga så mycket. Jag har numera ett helt sekulariserad syn på ärkebiskops- och biskopsval. Gud blandas in på slutet - vid vigning och intronisation. Det är det hela. Mer finkänsliga personer än jag skulle kalla ett sådant tilltag för hädelse.

Antje Jackelén kanske är en intellektuell och skarp analytiker även om den saken gått mig förbi. Märker ni ödmjukheten, så notera den för framtiden. Men vari består skarpsinnigheten när hon påstår följande, läs långsamt: "Fortfarande är det så att kvinnor måste vara minst lika bra som män, helst bättre." Strunta i att könskategori är grundkategori. Läs igen. Vad ska de vara för att befordras om inte minst lika bra? Lika bra men kön som irrelevant faktor, så måste man väl tänka om man tänker jämställt. Det Antje säger verkar på mig - med en i yrkeslivet luttrad morsa och en i jämställdhetsfrågor verksam dotter - fullkomligt barockt. Nästan lika uppseendeväckande som att ställa upp före en Expressenintervju dagen innan valet. Sådant tillät inte gamla Codex Ethicus vid prästval.

Det kan tänkas att Antje drar ihop rösterna i första valomgången - liksom i Lund. Då ska man minnas att någon sakgranskning inte gjordes vid det valet, och alltså inte heller nu. Att hon fick ett uppdrag från en US-kapitalistisk fond, nämner vi inte i vår finkänslighet, och att denna stiftelse gav henne skjuts till en meritering vi aldrig fått se prövad ska inte tjatas Fast vi minns att uppgiften att hon varit professor inte riktigt stämmer i svensk kontext - men ser märkvärdig ut. Vi kanske dock skulle minnas att hon slirat betänkligt i teologiska basfrågor. Jesus är Frälsaren och det är dock inte Muhammed. Jag fattar att hedningar tror att vi alla som är kristna, judar eller muslimer kan bakas samman som "religiösa" - och just detta är jag inte. Jag är kristen just därför att jag inte nöjer mig med att vara religiös. Den religiösa vidskepelsen har väl Kyrkan noga taget bekämpat? I antiken och i ett antal så kallade missionsländer.

I morgon tar jag mig till Östrabo för att rösta. De som röstar har i morgon chansen att slå sönder en del ekumeniska förbindelser och ändra Svenska kyrkan så att hon blir lite mer protestantisk och lite mindre evangelisk. Jag kanske skulle plocka fram Åke V Ströms lilla skrift om tyskt och svenskt om Antje tar hem spelet. Spelet? Ja, ett spel är det. Och de för Svenska kyrkan avgörande frantidsfrågorna har egentligen inte kommit upp. Det är, som överste Olofsson brukar säga, "Det är som det är".

Vår Kent Wisti är på Facebook personligt upphetsad över att jag tagit upp honom i ett blogginlägg. Han gillar inte sakanalysen. Det är konstigt. Han beljög Frimodig kyrka och vad vi kandidater står för. Vill han, tror ni, påstå att han ljög i Guds namn? Eller är det svenskans klassiska genitiv han har svårt för? Kanske är det teologin? Så frågan är: Vem är Lögnens fader? Kanske Wisti har något svar eller ett gott personligt argument för varför lögnen, den medvetna, ska vara verktyg i det kyrkliga arbetet.

Släng er i väggen!

Det ska rapporteras från firande, förstås. Björn Fyrlunds föreläsning kanske jag skulle be att få och lägga som ett blogginlägg. Micke Jervelinds hymnologiska insats kommer här. Melodin är självfallen.

Bloggardag, en analys han sänder
lika snabbt, vad än de hittar på.
Slinter ofta gör med sina händer
men vi fattar oftast dock ändå.
Med oändlig iver i sitt hjärta
han ju ger oss nästan varje dag
text som skänker både fröjd och smärta,
kanske något obehag.

Trogen skara kommenterar gärna,
ger ibland debatten extra skjuts.
Här hörs Dike kyrka-staten värna.
Flera biskopar med litet plus.
Magnus Olsson – han med ”almenacka”,
Jörgen Bengtsson, Thomas Andersson,
Flemström sen och tanter lila, svarta
och Elisabeth ger sin syn.

Mera tid för Olofsson/Salander
får han nu när han blir pensionär.
GT, råbiff, därtill mera klander
sådant är ju det som honom bär.
Hjälp du, Herre, att vad helst oss händer,
varsamt led frimodig skrivarhand!
Genom Dag, ett Herrens ord du sänder,
tills vi nått det goda land.

Så har det fortsatt med vänligheter. Högmässa med gott om folk och buffé i Bygdegården. Kyrkorådets ordförande höll i allt och imponerade på tillresta präster.Jag solade mig som vanligt i hennes glans. Och tanterna från fotfolket slog knockout på tillresta präster (bildligt, bildligt!) och det sas efteråt att "dom tyckte om dig". Det var det många som gjorde- och såg till att jag fick något stärkande när åldern nu sätter in. Fina whiskysorter, märklig öl, sanslöst vin och församlingsbladet från Enånger-Njutånger (men jag tänker inte ångra de njutningar jag ska unna mig) samt annat uppskattat. En Ölandstok ska grävas ner.Och en del idéer som borde genomföras fick jag också. Det är svårt att sluta och jag bär förstås en uppsättning människor med mig. Jag tycker ju om dem.

Men antagligen har de inte fattat något. Låt oss inte hymla. I denna kyrka skulle jag nu inte kunna bli prästvigd. 1993 års biskopar gjorde saken brutalt tydlig. Vilket är problemet? Det sönderfaller i tre. 1. Människorna har lurats att tro att det är OK med mig som församlingspräst. 2. Ölänningar skiter i översåtarnas ukaser och gillar präster av mitt slag också. 3.Översåtarna har fattat fel beslut. Det är överheten som lurar och bedrar.

Själv tror jag att förklaringen faller under problem 3. Den införda kyrkopolitiken vilar på en uppsättning lögner. De i går glada hade rätt att vara glada och rätt när de gjorde mig glad. Men då står professorn och kommendören Gustaf Wingren och biskopen Ingmar Ström fram som lögnare. Präster av mitt slag var inte elitistiska dörrstängare. Pastor Wisti och biskop Brunne faller in i samma lögnkategori. De talar inte sanning. En sådan som jag för ingen annan kyrkopolitik än de hållningar jag praktiserar i församlingsarbetet och jag gör inte skillnad på människor. Vilken typ av lögner handlar det om. Teologiskt kan den frågan enkelt besvaras med hjälp av en klassisk svensk genitiv. Djävla lögner. Det betyder alltså "Djävulens lögner" - och det är inget att säga om att Lögnens fader talar efter sin natur men varför professorer, biskopar och präster ska göra det, ter sig underligt. Men de står fram som djävla lögnare. Kom ihåg det. 

Nå, jag kanske har fel. Men då är församlingsborna sådana och vem vill påstå det? Inte jag.

Puddingen bevisas av ätandet, det är mitt enkla konstaterande. Och jag är upprymd och manad att i mitt hjärta bevara gårdagen. Därtill fyller jag idag 65 och har blivit gratulerad med bl a böcker, skjortor, ett par snygga grå pensionärsstrumpor och en resa till Bristol. För att inte tala om all uppmärksamhet som kommer vi facebook och som - faktiskt - gör mig generad. Men man är mans gamman, det säger både Havamal och jag. Fast inte dom där djävla lögnarna - de gläder bara lögnens själva ursprung.

Tänk vad praktiskt användbar en klassisk svensk genitiv visar sig vara för att beskriva ett sakförhållande, förresten.

Ärkebiskopsvalet

Salander ringde i går kväll när jag var på hemväg efter minikyrkodagen i Kalmar, där dr Björn Fyrlund föreläste om Bloggardag. "Nöjsamt", kan man säga. Det sjöngs också om bloggeriet. Mikael Jervelind lovade att skicka över texten så att den kan komma på bloggen.

Salander var missnöjd. "Du skulle ha pressat Dietrich hårdare" sa han. Jag började försvara min försiktighet med att jag inte ville tubba någons tystnadsplikt. Salander avbröt: "Jag ringde honom nyss och frågade om han menade något mera än vad han sagt till dig." Han svarade: "Mein lieber Salander" jag tar det sammanfattningsvis, "i vår bransch hatar vi tillfälligheter så är det tillfälligheter att det slirar i uppgifterna kring Jackelén och tillfälligheter att DDR-biskopen prästviger det tyska paret? Men ni har väl en noggrann debatt kring ärkebiskopskandidaterna i Sverige just nu så frågetecken kring tillfälligheter ställs väl rakt ut och kandidaternas kompetenser viktas för fullt, antar jag."

"Det är väl just det vi inte har", svarade jag Salander. "Vilken liten förening som helst som ska välja styrelse har bättre persondiskussioner än Svenska kyrkan, som ska välja ärkebiskop. Men blev du klokare efter Dietrichs svar?" På den frågan svarade Salander nekande. Han hade tydligen inte heller pressat så hårt. Lite uppgiven blir jag allt. Vi ska tydligen av några som krattat manegen förses med en ärkebiskop som många av oss inte egentligen ens känner till. Hon kom på ett stipendium (som var ett stipendium för vad? ingen journalist har rett ut den saken). Kom hon verkligen till Uppsala - eller till Stockholm? Läste hon liksom blivande mannen egentligen (handen på hjärtat) kvällskurser på ITH? Varför säger hon då att hon kom till Uppsala om det var Stockholm hon kom till? Hon är doktor - och det har vi väl skäl att tänka att Werner Jeanrond föste fram henne men var hennes insatser så väldigt betydelsefulla? Professorstiteln är det som det är med. Och publikationslistan innehåller något som ter sig som översättningar av ett och samma verk. Tillfälligheter? I utfrågningarna har hon inte sagt något som avslöjar hennes lidelse för livet i församlingarna. Däremot har hon slirat och tänkt tyskt i teologin. Jag ser samma hållningar som  effektivt tog död på den gamla kristna studentrörelsen som var KSF (och betydde något) och blev KRISS och nu tappat det mesta. Ingen påpekar att Eva Brunnes generalsekreterarskap var ett steg på vägen mot nedmontering men detta är det mönster jag ser: En teologi som inte kan bygga, bara föröda. Och beskeden från Lunds stift är minst sagt motsägelsefulla. Jackelén är mjuk och förstående - och som Krook på en och samma gång. Hon är mycket engagerad i stiftet - och samtidigt är hon väldigt mycket utomlands och svår att nå. Hur är det? Egentligen! På tisdag ska vi rösta.

Nomineringsvalet är ingen sådan röstning. Det är vårt sätt att få fram kandidater och procenten då, säger bara att en hög andel av de röstande vill ha med X eller Y. Det verkliga valet och diskussionen som föregår valet äger rum efter nomineringen och då ska vi ha alla kandidater som fått 5% av rösterna - och minst fem kandidater. I praktiken fick vi fyra. Det är inte bra. Det är under kyrkoordningens lägsta gräns.

Med Antje Jackelén svänger Svenska kyrkan från det evangeliska till det protestantiska, vi tappar en del av det vi haft och varit glada över. Hon är tysk i sitt teologiska tänkande. Jag hör till dem som alltså inte uppfattar att denna teologi kan bygga församling eller möta de handfasta, hårdhänta utmaningar som väntar Svenska kyrkan. Hon kan inte heller ena - exemplet Eva Hamberg är en allvarlig väckarklocka. Och många som röstar har bestämt sig för att inte se komplikationerna.

Roligast är som alltid Dagens Seglora. Barbro Matzols får sina fiskar varma eftersom hon bedriver negativ kampanj mot Antje Jackelén i Kyrkans Tidning. Det är, får man veta "besvärande" att - häng med nu! - Ragnar Persenius är ordförande i Berling Press, som driver Kyrkans Tidning och att Barbro Matzols sitter i samma styrelse. Har styrelsen för Berling Press tagit beslut att agera i ärkebiskopsvalet, alltså? Eller är det bara samsupet mellan Barbro och Ragnar? Men det upprörande tycks vara detta: "Att bedriva negativ kampanj mot den kandidat som är favorit i alla kyrkans stift utom två är komprometterande för en tidning som vill vara hela kyrkans tidning." Och seglorianerna upprepar att 51% av rösterna vid nomineringen tillfallit Antje. Då ska väl alla ha vett att hålla käft och hämta allyrerna? Det heter så. Allyrerna.

Saken då? Seglorianerna utnämner muslimerna till "kusiner i tron" så då vet vi hur man tänker - och att seglorianerna tänker fel. Som Carl Henrik Martling gjorde en gång i Kairo vie ett mötet med muslimer (sänt i egyptisk tv också) kan man säga: "Dear Cousins" och tala om Abraham - men det är inte ett samband i tron och släkten är värst ... Här slirar det just nu i Svenska kyrkan och då gäller frågan inte något som kan kallas "marginal". Frågan gäller vem Jesus är. Att påpeka det är inte att driva negativ kampanj. Det är att skapa klarhet. Svenska kyrkan löper nämligen i dessa dagar risken att få en ärkebiskop som påskyndar sammanbrottet. Det är det vi försöker fundera över. I detta vi inbegrips för stunden inte Dagens Seglora, som vet att mana oss andra att hålla käft.

Något av detta sa jag till Salander. "Gå runt i bloggosfären och kolla vad som skrivs om ärkebiskopsvalet, så kan vi kanske talas vid när vi äter buffé i Bygdegården i morgon efter högmässan. Om det inte kommer väldigt mycket folk, förstås. Vi kan väl också spekulera i hur länge Seglora Smedja klarar sig när nu underhållslinjerna förstörs."

Oberst Busse

Det regnade på Alexanderplats i torsdags så Dietrich Busse kom iförd regnkappa men när han tagit av sig den inne i Paulaner-tältet kunde majoren Barkevall se att han haft rätt. Busse hade blivit överste. Kyrkvaktmästare Sörman, med förflutet i flottan, var imponerad. Dietrich var glad att se oss alla igen och letar nu eget sommarhus på norra Öland. Vi ska se om vi kan hjälpa honom.

Efter att ha börjat på en måttligt stor öl drog översten fram komplikationerna. Han gjorde klart att något om Antje Jackelén kunde han bidra med. Hon är född Zöllner, kommer från Herdecke, föddes den 4 juni 1955. Föräldrar var Marianne och Werner.

Antje Zöllner kommer till Sverige den 7 april 1978 och gifter sig den 26 juni 1979 med Hubert Heinz Dieter Jackelen, född den 2 mars 1945 (under kriget, alltså). Han kommer från Herborn och flyttar till Sverige den 23 september 1964.

Oberst Busse såg bekymrad ut efter denna genomgång. "Es gibt einige Fragen", sa han. Vad gjorde Heinz i Sverige under  perioden 1964-1978? Varför börjar han läsa teologi och får sin utbildning på ITH i Stockholm för att prästvigas av Lars Carlzon 1980?

Vad heter familjen? I Tyskland finns ingen familj Jackelén, namnet är ju inte tyskt. Busse såg bekymrad ut när han noterade att Heinz är tysk medborgare. "Så här långt kan jag berätta men en Staatbürger kan jag ju inte riktigt utreda och lämna resultatet till er - det skulle vara spioneri", sa han. "Ganz verstanden", sa vi och jag tror major Barkewall kompletterade med ett "Selbstverständlich".

Nå, uppsättningen frågor var dock av intresse, i varje fall i öltältet på Alex. Präst i Svenska kyrkan men inte svensk medborgare - Aleksander Radler von Weil /född 1944/ blev svensk medborgare 1997 i varje fall. Och namnet  Jackelén - vad är det egentligen? Jag fick för mig att Busse hintade något där.

Ingen skugga över Antje Zöllner, som på ett stipendium kommer från Tübingen för att läsa teologi i Sverige. Men kommer hon verkligen till Uppsala? Eller kommer hon just till ITH i Stockholm? Och varför säger hon då att hon läste teologi i Uppsala? Jag lyssnar till presentationerna, läser publikationslistor och blir bara brydd. Professor är hon alltså inte och vilken akademisk meriteringen hon har enligt svensk standard har vi inte fått besked om. På publikationslistan på Svenska kyrkans hemsida finns sju böcker upptagna. Nr 2, 4, 5 och 6 tycks vara samma bok. Nr 1 är herdabrevet, nr 3 och 7 är mindre arbeten, om jag ser rätt. Som akademisk meritering är detta inte alldeles övertygande. Det är inget att säga något om - om det inte säga att med professor Jackelén får vi en som kan knyta Svenska kyrkan på nytt till akademien.

Jag säger inte att ärkebiskopsvalet borde skjutas upp. Jag säger att det finns fler frågor att ställa - och då har jag inte agit upp det uppenbara om en kristologi som är sanslös.Dr Martin Lembke har avslöjat ett sammelsurium av underlig kristologi i jackenlénsk tappning. Det borde vara förödande. Men någon vidare debatt om detta är det inte. Så vi får en ärkebiskop omgiven av frågetecken kring ämnen där vi famlar efter svar. När det är så, kan det snart visa sig att vi får svar - efter valet, efter intronisationen eller vardagsvis. Och det svenskkyrkliga kvittot på sådana svar är utträde.

Oberst Dietrich Busse försökte, fick jag för mig, meddela mig något som jag kanske missade. Han visste att jag visste att biskop Lars Carlzon prästvigt Jackeléns.

Under min tid i Berlin läste jag inte Dagens Seglora. Inte Kyrkans Tidning heller. Seglorianerna är upprörda över att det ställs frågor om Jackelén - men varför? Den som vann nomineringsvalet ska väl debatteras eller har seglorianerna någon annan tanke och någon annan avsikt?

Överste Busse var dock också under aftonens fortsättning, när han skyndat hem och bytt till civil klädsel "för jag kan inte gå på Oktoberfest i Berlin iförd uniform", aldrig över någon gräns när det handlar om  militär tystnadsplikt. "Es gibt wohl Journalisten in Schweden", undslapp han sig mellan In München gibt's ein Hofbräuhaus och en defileringsmarsch.

Nu är det tid att ägna sig åt uppbrottsfrågor. Zum Wohl, som man säger.

Vemod IV

Plötsligt tog intervjun med Ragnar Persenius slut men jag tror jag hade sett tillräckligt. Ragnar är prästson och så blev han samhällsengagerad. Det kan man vara - men på Fjellstedtska i Uppsala? Han läste juridik ett år och for till Det Heliga Landet och drabbades av insikten om en prästkallelse. Varför vill3e prästsonen inte bli präst? Han tyckte inte att kyrkan var en bra arbetsplats. Vilka journalister som inte högg och undrade hur arbetsplatsen är nu och hakade på hans resonemang om Svenska kyrkan med plats för andras tro. Ragnar har dock handlagt utmönstringsprocesserna i juridisk ordning - så att det skaver mot svensk grundlag men idiotförklaringen som ska försäkras håller sig inom grundlagens ramar. Ragnar har använt sin begåvning för att fixa den lösningen och då tycker jag att stororden om inklusivitet blir svåra.

Jag gillar dock Ragnar. Som ärkebiskop skulle han hantera fögderiet om han inte bara slutar vara lågmält rolig och småironisk.

Ragnar berörde familjens förluster. Han har sett dalarna i det mänskliga livet och levt i dem. Sådan erfarenhet kan bli en välsignelse för en kyrka som får en sådan ärkebiskop.

Jag väntade på favoritorden - och de kom. "Problematiken är bara" och "Det bekymmersamma". Det bekymmersamma handlade väl egentligen om en kyrka där det inte finns ett Gudsfolk som bär och gestaltar tron. Han sa det mer snårigt men har sett "problematiken". Han var inte orolig för Kyrkan, dock. Det är Svenska kyrkan som folkkyrka som har stora problem och befinner sig i ett allvarligt läge.

Ragnars självbild fick mig at vackla i min stol - han var alltså den som ordnade frågan om dop och kyrkotillhörighet samt kyrka-stat-frågan. Vem hade trott det?

Varför är jag vemodig om jag nu uppfattar en stiftsbiskop som vet hur det är i församlingarna och ser verkliga brister i kyrkolivet? Därför att jag i likhet med den blindfödde har fått syn på ett och annat mera. Ragnars kallelser var ju också - Gud oräknad - äldre herrars vård och vakt. När han disputerade, var hans väg framåt banad. Det hördes i hyllningstalen från professorer och ärkebiskop Sundby. Så tog ärkebiskop Werkström Ragnar under sina vingars skugga. Det är enkelt - kanske alltför enkelt för att bara vara fråga om en Guds kallelse? Att Ragnar snarkar hårt, bör världen veta. Men han arbetar lika hårt och det skulle man kunna tycka var imponerande.

Eller handlar vemodet om att så mycket kunde varit så annorlunda i Svenska kyrkan om inte Ragnar och hans gäng satsat så mycket på att bevara det som var och är dömt till undergång. Förnyelsen skulle ha börjat då - för länge sedan. Ragnars analyser är ju inte nya. Det han säger, sa andra just för länge sedan. Men till Ragnars styrka hör att han skulle kunna förvalta ett stycke svenskkyrklig identitet - utan åthävor, kanske lite trist emellanåt men med trohet i tjänsten. Med Ragnar som ärkebiskop skulle Svenska kyrkan bevara sin evangeliska identitet och inte bli protestantisk. Och om han orädd lyckas lyfta sig i den Beatlesfrisyr han påstås ha, kan det bli något. Men vemodet återkommer. Är valet redan klart? Spelar det någon roll hur vi som lyssnar och funderar gör? Är det partiapparaterna som bestämmer? Är Svenska kyrkan ockuperad på så vis?

Vid gårdagens högmässa i Högby frågade flygvapenmajoren Barkevall om Busse inte blivit överste i våras. Det var hans minnesbild. Nu såg jag bara Dietrich civilklädd i somras och vet inte, inte Salander heller, tror jag. På torsdag ska jag fråga. Besked kommer!

Vemod III

Sent i går kväll fick jag tillfälle att se utfrågningen av Cristina Grenholm. Vilket fokus hade egentligen utfrågarna? Frågan varför någon är kristen kan förstås vara intressant. och till skillnad från Jackelén hade professor Grenholm (hon är professor i Karlstad efter att ha blivit docent i Uppsala) hade en historia hon ville sätta ord på. Svenska kyrkan och Svenska Missionskyrkan ingick i den historien. Sen sjunger hon och spelar krumhorn.

Utfrågarna fick henne att tala om "bibeltexternas mångtydighet" och det är i sanning ett mångtydigt begrepp. Många bottnar finns i Den Heliga Skrift, det kan man enkelt förstå. Och vi läser Skriften med Kyrkan, antar jag. Det är väl därför vi över huvud taget kan vara kristna - för så har tron traderats till oss. Hon gillar frågor som inte har givna svar, begrep jag. Borde man inte gilla frågorna som har de givna svaren lika mycket? De av Gud givna. Inte den ena typen av svar utan den andra.
Lite användbara schabloner dök upp. Har män vant sig vid att kvinnor kan tala förnuftigt? Så tänkte Cristina eftersom hon kunde uppfattas som kyligt resonerande.

Trovärdig är Cristina eftersom hon talar om det mänskliga livets tragedier inifrån. Hennes dalar i livet är något annat än motgångar. Det är det svarta, det smärtsamma. Hon har varit där. Till ärkebiskop ska man nog inte välja någon som aldrig varit där. Men erfarenheten av det mänskliga livet är inte allt vad en ärkebiskop behöver.

Cristina är inte präglad av församlingsprästeri, det märktes. Hon har mest suttit i kyrkbänken. Sedan Ruben Josefsons dagar har vi inte haft en sådan ärkebiskop, tror jag. Men kan man med framgång vara ärkebiskop utan den djupa rottråden ner i församlingsmyllan på det sätt som församlingsprästen har det - med entusiasm, glädje, oro, funderingar och handfasta problem att hantera?

Cristinas nästa stora fråga efter klimatet handlar om en högre konfliktnivå i världen när det handlar om religioner. Vad ska ärkebiskopen göra då? Möta över gränser och föra dialog - dvs just det Svenska kyrkan inte förmår göra inåt. Vem går på sådant tal? Charity begins at home. Samtalets styrka kan man besvärja sig till - men om man inte praktiserar samtalet i den egna kyrkan, vad är då det talet värt?

Cristina Grenholm vet något om ärkebiskopens vardagsarbete. Huruvida denna vardag skulle förändras fick vi inte veta. Journalisterna hakade inte på. Och av de stora konkreta utmaningarna blev det lite kort om brister i kommunernas ekonomi och en antydan att detta spiller över på Svenska kyrkan. Ungdomar är uppgivna - men kanske inte bara ungdomar. Jag lyssnade och tänkte: "Nuförtiden gäller utsagda fånigheter som teologi". Men är det verkligen sant att aporna är våra förfäder - så där rakt av och okvalificerat? Intervjuare och intervjuad framstod som rätt oinformerade.

Efter att ha sett intervjun bestämde jag mig för att läsa något riktigt uppiggande Jag började på Ola Ullstens memoarer. Om de aktuella frågorna är Kyrkans frågor är väl de gamla frågorna det också?

Jag kan förstå den som lämnar Svenska kyrkan efter att ha sett ärkebiskopskandidatintervjuer. Vad tror de egentligen och vad vill de bortom ordridåerna?

Salander och Busse

Jag ringde inte Salander. Han ringde och berättade att han kontaktat Oberstleutnant Dietrich Busse, efter att ha läst min blogg. Busse skulle ringa mig i dag. "Bussige Busse", som Olofsson och Salander brukar kalla honom.
 Salander var upprörd. Inte bara för att Jackelén öppet förnekat. Han hade spanat också. "Klart man ska få gå på middag", sa han. Men hur bjuder biskopen?
https://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1642&blogg=49024
"Förklarar detta vilka som krattar manegen för Jackelén?", sa Salander. Han hade också kollat upp http://blogg.klassiskbaptism.se/?p=2145
Därtill hade han pejl på att Heinz Jackelén var med i Seglora Smedjas understödjarkrets och påminde sig att just Lunds stift gav ett fett anslag till smedjan, Lund och Stockholm.
Jag förstod hans beslut att ringa Oberstleutnant Busse.

Dietrich ringde nu i kväll. Vi blev "Du" med varandra i somras. Han var väl införstådd med den svenska du-reformen 1968, tyskar är noga med detaljerna men jag minns inte om han hade rätt årtal men visste att Bror Rexed stod för reformen och därefter kallades Durex. Jag sa stillsamt att då använder vi den reformen. Oberstleutnant Busse konstaterade att detta underlättar. Dietrich, alltså. Nämnden jag att han hyr i Vedborm?
"Berlin ruft an!", ryade han som han brukar och så utbytte vi vänligheter och han refererade Salanders upprördhet. "Was wünschest Du?" frågade han. "Erklärungen", svarade jag. Det är för mycket jag inte får att gå ihop. Vem är biskop Jackelén? När kom hon till Sverige? Kom hon till Uppsala? När träffade hon sin man? "Sein Name?" frågade Dietrich. "Heinz". "Geboren?" "1945" sa jag. "Achso", sa Dietrich. Vi funderade över om också han läste i Uppsala - och varför. Stipendium? Dietrich undrade vilket stift de var prästvigda för och av vilken biskop. Jag svara att jag trodde att det var Stockholm och Lars Carlzon. "Der Vorsitzender?" ropade Dietrich. Och så är det ju. Ordföranden för vänskapsförbundet Sverige-DDR var biskop Carlzon. Varifrån kommer Heinz? Är det intressant i sammanhanget?

Det var uppenbart att Oberstleutnant Dietrich Busse aus Berlin blev intresserad av mycket.
"Wann kommst Du nach Berlin nächst´mal?" frågade han.
"Am Donnerstag", svarade jag.
"Dann treffen wir uns - wie gewöhnlich am Letzten Instans um Sieben Uhr", sa Busse. "Wo wohnst Du?" "In der nähe von Alexanderplatz", svarade jag. och så insåg jag att detta kan bara bli intressant. Tänk om man varit journalist och kunnat känna den journalistiska vittringen?

Jag skulle just avsluta samtalet med några vänliga fraser när Oberstleutnant Busse återtog: "Und der Radler ist zurück!?
"Was? frågade jag på mitt mest uppriktigt och oförställdt enfaldiga sätt.
"In Burträsk. Weisst Du doch nichts? Tschüss bis Donnerstag!"

Nu är bara frågan vilka journalister som scoopar innan jag hinner till Berlin och tillbaka.

Bryderi

Jag vet inte om jag ska ringa min vän överste Salander, som är polare med en underrättelseofficer i Berlin, Oberstleutnant Busse (som varit på norra Öland på semester flera gånger, hyr hus i Vedborm och går i kyrkan i Högby men jag har inte hans adress eller telefonnummer och Salander känner honom trots allt bättre). Antje Jackelén framstår som ett mysterium, nämligen.

Hon skrevs som Assistant Professor, det blev senare Associate Professor på stiftets hemsida men i Chicago heter det att hon är Adjunct Professor. Anders Stenström har också kollat upp hemsidan, ser jag. Men ingen av oss förstår vad vi läser och vi har ingen som kan bispringa oss med hjälp. Den etiopiske hoveunucken hade det lättare än vi! (Apg 8:30 ff).

Vilken är hennes meritering? Professor i svensk mening eller så är hon inte. Doktor i Lund, ja. Men hon torgförs som den stora akademikern - och det kan väl inte stämma? Hon kom till Uppsala för att läsa teologi - men varför heter det på hennes CV i Kyrkans Tidnings tappning "bland annat i Uppsala". Var det till Uppsala hon kom på det där stipendiet - eller? Var det 1977?
Bland hennes fem publikationer finns det tre böcker och två artiklar. Andra ärkebiskopskandidater presenterar böcker - förutom Dalman, som presenterar sin avhandling och sedan hänvisar just till ominösa artiklar.
Var återfinns hennes gedigna akademiska verksamhet på övligt sätt - så att man kan se och förstå? Jag menar, hon ska ju föra in det akademiska i Svenska kyrkan, sägs det.

Vad kan Oberstleutnant Busse göra för att skapa klarhet? Det vet jag inte. Det var därför jag tänkte att överste Salander kanske ska tillfrågas - men jag vet över huvud taget ingenting. Är det intressant? Hur det är så känns biskop Jackelén likväl lite - säg anonym. Trots allt. Det där med titlarna stör mig. Tar man tag i den ena, halkar den över till något annat men allt detta andra är något annat än det som sas när hon presenterades.

Kanske ska jag be Salander kolla upp om det finns något nytt i Radler-fallet, om han nu ändå talar med Oberstleutnant Busse?

Vemod II

Jamen, det kan bli en bloggkommentar också denna morgon. "Jag är häpen själver", som flickan från Östergötland sa.

I går kväll såg jag domprosten Johan Dalman av adliga ätten nr 1718, intervjuas. Han är en positiv person. Jag gillar Johan, som jag mött i några olika sammanhang åren igenom. Men nog är det vemodigt med en man som kan beskriva toppar i livet men där dalarna, när han känt sig "låg", handlar om en ungdomsgård han inte fick bygga, eftersom andra inte hängde på projektet. Och det är ett sedvanligt maktperspektiv. Jag har en idé och min brist är bristande tålamod med dom där som inte fattar att nu ska man hänga på. Det är en hållning som förvandlar den egna bristen ("tålamod är också mod") till dygd. Vem var det som sa: "Hans livs olycka var att han aldrig mött några olyckor?"

Svenska Kyrkans Unga är en organisation som omfattar 13000 medlemmar, många av dem i så släp ålder att de inte har en susning om ärkebiskopsvalet. Denna organisation levererar nu frågan om vilket hushållsredskap ärkebiskopskandidaten vill vara. "Lattevisp", svarade Johan. Det var bra. Vispa skum. Men kan verkligen Svenska kyrkan hålla på att vispa skum på mjölken? Är tron inte något som måste bli mer handfast?

Medlemssiffrorna dök upp eftersom de dyker ner. Johan hade skrivit under ett 30-tal utträden den senaste tiden. Men likväl skulle vi inte fastna i medlemssiffrorna, fick vi veta och så kom vad som närmast kan uppfattas vara en liten predikan om vad det nu var. Det minns jag inte riktigt - men det var positivt. Jag blev följaktligen vemodig.

"Kyrkans röst är din röst", hette det. Är inte en sådan sats exempel på en rolig halvsanning som inte blir en sanning?

Jag antar att Johan Dalman gått utbildning i ledarskap för jag tyckte mig känna igen en del plattityder från ledarskapsfilosofier och en del teknikalitetsgrepp från samma håll. Det håller säkert väl i Strängnäs, 11800 kyrkotillhöriga. Men i Führerbunkern Kyrkans Hus på Sysslomansgatan i Uppsala? Fast när det gäller trevlighetsfaktorn, vinner Johan alla mätningar. Han är adlig och en adelsman som vet att umgås i sälskapslivet. Sällskapet, tror jag. Timmermansorden? Juvenalerna, förstås.

Jag står frågande inför den journalistiska insatsen. Vad tänktes att väljarna skulle få veta för att kunna fatta beslut, egentligen?

Vemod I

Efter veckomässan njöt jag av promenaden HEM till prästgården, väl medveten att detta var min nästa sista veckomässa och att hemmet snart blir ett annat annorstädes. Det blir bra, det också. Men lite vemod smyger sig dagligdags in.

Råbiff från Rosas handel ("du hinner nog köpa råbiff här en gång till innan du flyttar") och tillbehör, var en god ingång till begluttandet av den första intervjun med ärkebiskopskandidater. Efter att ha sett eländet, hällde jag upp en stadig whisky. Journalistiskt - vart styrde det? Och den intervjuade - som inte mött några motgångar i livet mer än detta att hon fått en tjänst i Chicago!!!  Sedan kom hon tillbaka som biskop i Lunds stift. Jag skriver så eftersom jag just läst Timur Vermes sanslöst roliga Hitlerbok Han är tillbaka. Leopard förlag. I klass med hundraåringen, säger jag bara.

Somligt var knepigt. Tillber muslimer och kristna samma Gud och hur är det med helvetet - enkla frågor för en kristlig gymnasistförening upphöjdes nu till nivå för att vi skulle få hjälp att välja ärkebiskop. Pinsamt. Och denna i Tyskland födda biskop Antje - kallad Bintje av de illasinnade - förpassade uppenbarligen Adolf Hitler till himlen. Jaja. Jag har läst Timur Vermes, skrev jag det?
Jungfrufödelsen var det vanliga blurrandet - vad betyder "alma" och vad är möjligt i den dåtida kulturen? Får jag hänvisa till min enfaldiga bok Jesus - motspänstig medmänniska? Jungfrufödelsen är ett biologiskt under med teologisk mening, ska det vara så hiskligt svårt att tänka?

På någon punkt fick jag tänka efter när Antje svarade. Hon var emot att församlingsborna skulle hanteras som konsumenter. När vi andra sa det, var det 1970-tal! Och när vi sa det - eller skrev det - fick vi skäll! Frågan om vilket köksredskap hon skulle vara borde jag gå förbi i barmhärtig tystnad - eftersom detta visar den verkliga nivån för reflektioner när Svenska kyrkan väljer ärkebiskop! Hon sa "vitlökspress". Det är ett sådant redskap där man pressar ut det man vill ha och slänger resten...

Välan, vilka frågor borde Antje Jackelén fått?
Kanske dessa:
Vilken plats i din kyrka i det mångkulturella har kvinnoprästmotståndare och homofober samt rasister - och varför?
Vilka erfarenheter av Svenska kyrkan har du egentligen?
Hur kom det sig att du fick en prästkallelse i denna kyrka och inte i den kyrka du hörde till i Tyskland?
Hur känns det att vara vald till biskop i Lunds stift på befordringsgrunden "kön"?
Hur var det i församlingstjänsten? Ni var två tjänsteinnehavare för att sköta församlingarna som inte längre finns; Gårdstånga, Holmby, Östra Strö, Skarhult och Borlunda-Steglinge. Det var enligt 1994 års matrikel 2582 kyrkotillhöriga som två präster skötte.
Hur lyckades ni?
Blev det någon väckelse?
Vad gjorde ni för nytt och progressivt - eller vegeterade ni bara och ägnade er åt annat än att bygga församling?
Och hur var det att då  inte bo i sin landsbygdsförsamling? Gick det att bli ett med folket på plats? Hur gjorde ni då?

Som ett påhak kunde journalisterna frågat om hennes CV på Lunds stifts hemsida. När uppdaterades ditt CV senast? "Nyligen", hade det rätta svaret varit. Och då i redigerad form, till förmån för ärkebiskopskandidaten, som nu blivit Associate Professor. Fast frågorna om meritering kanske kvarstår. Inte minst som Kyrkans Tidning (vår viktigaste kyrkliga nyhetsförmedlare) nu vet att berätta att hon varit "biträdande professor" i Chicago.

Hade journalisterna verkligen velat veta, hade de också frågat: Vem har krattat manegen för dig?
Stalltips. Antje Jackelén blir ärkebiskop - utan besvärande frågor, utan analys av hennes svar. Men de verkliga frågorna om Svenska kyrkans framtid har inte ställts till henne. Hur hon tänker sig hantera dem, har vi ingen aning om. Här skulle journalister känna sitt ansvar att skaffa väljarna klarhet.

Klent med bloggandet

Risken är uppenbar att det blir klent med bloggande ett tag. Flyttbestyr tar tid och så ska arbete skötas därtill. Men ett och annat kanske kan komma. De som har svårt för att gå till dagens id utan att ha läst Bloggardag, ska bereda sig på mödosamma morgnar. De som älskar att hata en daglig dos från Bloggardag, får älska att hata något annat som komplement. Men ärkebiskopsvalet ska jag följa och kommentera när det ger sig.

Dygden att tänka själv, som prisas understundom, är dock ingen svenskkyrklig dygd. Den som inte ropar med dem som blev biskopar, ställs åt sidan. Varför ska vi då inte fortsättningsvis lyda de biskopar som avlats fram inomm det episkopala systemets ram med just de egenskaper ni ville ha? Det är den basala frågan.

I det militära systemet finns det en nivå där korpraler, furirer, sergeanter och fanjunkare tänker för oss. Inte för inte fanns det vid I11:s kasernvakt ett förråd med anslaget "Huvudförråd". Det var, påstod prosten Pehr, och ingen vill väl påstå att prosten Pehr narrades, där beväringarna vid inryckning lämnade in sina huvuden för att vi muck får dem tillbaka. Något liknande kan tänkas gälla biskopar. De blir bättre när de pensionerats. Gäller det komministrar också? On the contrary! De blir värre då.

Innan jag tittar

Jag har inte haft tillfälle att se dagens ärkebiskopskandidatförhör. Jag har bedrivit arbete. Noga taget mer än åtta timmar. Egentligen har under dessa åtta timmar intet utförts till båtnad för Guds rike. Det har rört sig om yta. Mest yta i alla fall. Men jag klagar inte!

Nu återstår väl att följa utfrågningarna. Jag beväpnar mig med en uppsättning frågor:
1. Vad säger äb-kandidaten om Svenska kyrkans läge? Är det en analys värd att ta på allvar eller blir det till ideologisk onani?
2. Vad säger äb-kandidaten om Jesus och Muhammed? Blir båda profeter och därmed egentligen ingen Frälsaren?
3. När låter äb-kandidaten trovärdig - kan jag känna igen trons hårda fakta i det som sägs?
4. När och på vilket sätt sjunger äb-kandidaten med änglarna, dvs säger det för stunden lämpliga?
5. Hur speglas äb-kandidatens kännedom om hur det står till på Svenska kyrkans bas-plan, församlingen?
6. Hur framkommer det att äb-kandidaten är en person lämpad att föra den stora organisationen Svenska kyrkan och oss alla in i en ljusnande framtid?
7. Själv reflekterar jag förstås över äb-kandidatens utbildning, tidigare tjänster mm mm. Hur märks det att äb-kandidaten och jag delar erfarenheter från livet i Svenska kyrkan? Eller märks det inte? Har äb-kandidaten klarat sig undan det som är svårt för församlingsprästen eller det som är svårt för människan?
Jag undrar om jag inte ska vänta med att titta på utfrågningarna ett tag. Det ska ju fortfarande utföras lite arbete - förhoppningsvis till båtnad för Guds rike.

Brist på pansarbrigadchefer i Svenska kyrkan

Jag måste höra till kategorin "lyckliga män". Om jag som pojke fattat vad jag får vara med om, hade min lycka varit obegränsad. Jag sover med en foxterrier i knävecket och en 5 månader gammal kooikervalp på huvudkudden. I går kväll andades hon lite snörvlande rakt in i mitt öra. Lycka! Att jag just när jag skulle somna /i halvdvalan, ni vet/ vaknade av snörvlandet, kunde av de oförstående betraktas som olycka. Icke! LYCKA.

Det kunde jag behöva. Jag läste Dagens Seglora och fick av en präst i Malmö veta att Frimodig kyrka inte delar Kyrkans värdegrund. Det är ett tema att återkomma till. Inte minst som jag nu utsätts för vänligheter av journalister som ska avskedsintervjua och vänligheter från aKF, som ordnar minikyrkodag. Fler vänligheter tycks vara i faggorna. Då finns risken att en präst i Malmö kommer att befinnas stå där som en enkel kyrkopolitiskt betingad lögnare.

Annars har jag funderat över Kyrkans Hus i Uppsala - och kanske över annat kansliarbete. Varför lyfter det aldrig? Idéer mals ner till oigenkännlighet, drivkraften och skaparglädjen försvinner i en grottekvarn av trivialiteter och kvar blir en uppsättning tjänster. Det som åstadkoms gör ingen församlingspräst glad. "Dela tro - dela liv" -är satsningen för 60 miljoner, som stiftsstyrelserna engagerats i. Det jag nu ser rapporteras, fyller mig inte med de känslor jag får av två hundar i sängen, om jämförelsen tillåts. Egentligen är min tanke att det som händer i Kyrkans Hus skulle fylla mig med den sortens känslor. Jag tror att de som hatar hundar också kan följa min tanke.

Vad är det som saknas? Kanaske ska det uppfattas vara tal i egen sak, men likväl. Före försvarsministern blev landshövding i Kalmar och skulle gå i pension. Tre avskedsmiddagar och kontraktsprosten (som var jag) kunde inte komma. Tag emot min ursäkt! Så lyckligt blev det att inbjudan förnyades till middagen med militärerna, för landshövdingen var också Civilbefälhavare i Milo Syd. Alltså kom generalen milochefen samt krigs-FO-bef och en överste från Eksjö, som jag vi ett rätt legendariskt tillfälle skjutit och en drös andra gamla kamrater - chefen för Kalmar regemente inte minst. Vid presentationen sa landshövdingen om mig: "Svenska kyrkans pansarbrigadchef" och tillade "en jävligt trevlig kille". Alla knektar begrep - och vem vill påstå att en landshövding narras?

Pansarbrigaden drar igenom och skapar förutsättningar för markstridarna. Den är överlägsen genom sin styrka/hastighet, rörlighet och eldkraft.  Den tvingar fienden att reorganisera och därmed tappar fienden i slagkraft. En stridsvagn kan inte göra detta - den är ett lätt bekämpat mål, ett faktum som Anders Wejryd mer än en gång missat för han är den där pansarkillen som i övermod kör fram sin vagn och möter en markstridare med ett pansarskott. Anders har inte lärt sig hur de andra vagnarna ska skydda honom. Ni har sett det upprepade gånger, t ex när han i radio (hörbarhet 5) bytte fot från partnerskap till enkönat äktenskap. Det var ett skolexempel på misslyckad pansarstrategi.

Chefen för pansarbrigaden ser till att han har ordnad försörjning och sätter upp offensiva mål. Han har skaffat sig underrättelser om svårigheter och gärna om var fiendens förråd finns. När han vet, sätter han sin brigad på rull för att göra det han vill ha utfört. Brigadchefen är den som på lägsta nivå kan sätta mål för krigföringen. Mentalt duger det inte att brigadchefen väntar in alla andras beslut - då händer ingenting. Däremot måste han få de andra med sig, de som ska följa upp pansarattacken. Det kräver också en del, som kasernofficerare inte utan vidare levererar.

Då går det nog att förstå analysen att det just nu råder brist på pansarbrigadchefer i Svenska kyrkan. Vilka skapar de betingelser som de gillar att leva med och som Kyrkan gillar att leva med? Det är frågan.

Nu frågar vän av ordning: "Kan det vara så att vi saknar pansarbrigadchefer i Svenska kyrkan eftersom vi inte har några pansarbrigader?" Ett dystert svar skulle kunna vara att det kan vara så. Är Svenska kyrkan en kyrka som saknar rörlighet och kraft och inte lyckas kraftsamla till något, så är det ett förband med lågt stridsvärde. I sådana förband är en vanlig hållning att de som vill något, kastar man skit på. Som på brigadgeneralen de Gaulle, han som så självklart hade fel 1940 .... Så gick det som det gick med Frankrike, som säkrat sina gränser med Maginotlinjen.

I dag kan man följa utfrågningarna inför ärkebiskopsvalet. Man och man - själv måste jag bedriva arbete. Jag får väl kolla i efterhand. Min enda fråga är denna: "Säger ärkebiskopskandidaten något annat eller något otydligare om Jesus och Kyrkan än söndagsskolfröken?" Blir svaret oklart, håller jag mig till söndagsskolfröken. Konstigare än så är det inte. Ska söndagsskolfröken också räknas in bland de pansarbrigadchefer Svenska kyrkan höll sig med - eller räknas BatC eller KompC i vart fall? Det är också betydelsefullt - och fint.