Det är inte klokt

I Kyrkans Hus i Uppsala laddas det inför Uppdrag Granskning. Stiftens kommunikatörer har fått ett omfattande material inför de reaktioner som förväntas.

Men vilka sitter en onsdagskväll på försommaren och tittar på Uppdrag Granskning? Sköter man inte täppor och grillar då?

Inger Lise Olsen, som är handläggare i Kyrkans Hus, ropar högt om materialet och skickar det till sina polare. Ann-Christine Roxberg hör till dem. "Det handlar också om kyrkans trovärdighet."
Därför har stiften i flera fall delat materialet till församlingarnas kommunikatörer och kyrkoherdar. Men komministrarna då, de som möter folket? Tydligen inte. Det säger en del och lägg detta som det säger på minnet, ni komministrar - kleresiproletariatet. Vad då Kyrkans trovärdighet förresten? Avrättades inte Kyrkans Herre därför att han inte uppfattades som trovärdig?

Vad skickas ut? Först ett papper om vigselrätt/vigselskyldighet. Därefter en historieskrivning om homosexuella och Svenska kyrkan. Kunde kanske varit värt att nämna att det var Bo Giertz som drev på om avkriminaliseringen av homosexualitet. När Jonas Gardell klagar över att sjukdomsstämpeln så ska man minnas att detta var alternativet till kriminalisering. Biskoparna kunde inte då tänka sig att homoerotiken var vad Gud tänkt sig. Men det var 1950-tal! Nu förstår biskoparna saken bättre. Att Bo Giertz tog upp frågan berodde nog på att hans far och hans bror var läkare, rätt omtalade kompetenta läkare dessutom.

Jag läser vad kyrkomötet beslöt 2013: "Kyrkostyrelsen får i uppdrag att uppmuntra alla stift att sträva efter att i möjligaste mån genomföra HBT-certifiering på arbetsplatser i Svenska kyrkan." Uppmuntra. Sträva efter. I möjligaste mån. Det är verkligen kraft i vårt förbund!

Därefter kommer ett papper om tystnadsplikt och själavård. Där slås det fast att en människa inte bara ska kunna lita på tystnadsplikten utan på att "hen" blir bemött med professionalitet. Så hade jag inte skrivit. Jag hade skrivit att en människa inte bara ska kunna lita på tystnadsplikten utan också på att bli bemött med pastoral omsorg. Det där "hen" hade jag tappat bort. Ser ni finessen, alltså hur svenska ska skrivas? Ska kunna lita - bli bemött.

Sedan kommer tre sidor med frågor och svar.
Vi får veta att det aldrig är acceptabelt att kränka någon i en själavårdssituation. Vet folket i Kyrkans Hus att programmet visar kränkningar? Den som upplever att prästen försökt bota homosexualitet kan anmäla prästen, ser vi också.  Jag fattar uppmaningen. Anmäl på!

Då ställs frågan om en sådan präst får jobba kvar - anställningsfrågan är en fråga för arbetsgivaren, får vi klart för oss.
Men vi fattar också att prästen aldrig kan förklara eller försvara sig för det "hen" sagt i själavårdssamtalet. Tystnadsplikten gäller. Prästen kan inte ens diskutera om samtalet ägt rum.

Så kommer en uppsättning frågor som ger en inblick i Kyrkokansliets tankevärld.
Varför  får prästerna göra så här?
Vart vänder man sig när (obs! inte om, DS) man blivit illa behandlad av en präst/diakon i Svenska kyrkan?
"Jag känner mig osäker på om jag kan få ett schysst bemötande när jag en dag vill boka en vigsel. Vad är det som gäller?"
Det får man förstås veta och om församlingen inte lever upp till sina förpliktelser kan du kontakta stiftet och stiftsbiskopen. "Om du känner dig osäker kan du också ringa till stiftskansliet och fråga."

Det sista var roligast. Varifrån får de allt?

Det är inte riktigt färdigt än.
"Finns det regnbågsmärkta församlingar och präster?"
Svaret är att hbt-certifieringsarbetet har inletts, vilket jag tror är lögn. Sanningen är den att kostnaden blir skyhög och att RFSL inte kan användas/vill vara med - och vad då med certifiering? Det här håller på att krångla till sig. Varför inte RFSL? Därför att RFSL står upp för prostitution. Det blir svårt för kanslisterna i Uppsala nu.

Faktiskt frågar man också vad jag som tv-tittare kan göra om jag tycker prästerna i programmet behandlats oschysst.

De två sista frågorna har vidare bäring: "Vad gör ni åt det faktum att det finns präster som menar att man kan bli fri från sin homosexualitet?" Naturligtvis upprepas talet om att man kan anmäla.
Kunde man inte enklare hänvisat till Mian Lodalen och Matilda Tudor, som vill omvända heterokvinnor till att bli lesbiska - för lesbiska kvinnor får fler orgasmer och har det - på det hela taget - bättre. Omvändelse är alltså möjlig. Bra att veta. "Tänk om alla kvinnor kan finna sin inre flata? Då skulle bara en galning fortsätta leva med män i ett ojämställt samhälle." Ordet i Lodalens och Tudors handbok är just omvändelse (Liten handbok i konsten att bli lesbisk, Leopard,sid 144 ff). Jaja. Det hade nog inte kyrkomötet an aaaaaning om.
Så vad gör ni år det faktum att det finns en författare sammanlevande med präst som menar att man kan bli från sin heterosexualitet?

Och slutligast: "Hur säkerställer ni att man som homosexuell blir bemött med respekt i Svenska kyrkan?"
Då får vi veta att Svenska kyrkan värnat homosexuellas rättigheter sedan 1970-talet. Verkligen? Och vad innebar biskopsbrevet Ett brev i en folkets livsfråga om inte ett värnande?
Tänk om någon skulle ställa frågan: "Hur säkerställer ni att en kvinnoprästmotståndare eller homofob blir bemött med respekt i Svenska kyrkan? Vad svarar ni då?

Man skulle kunna bli nedstämd när man ser det Quartierdenken om präster som sätts på pränt - och kostar arbetstid att få på pränt.
Jag skriver det enkelt. Jag saknar i utskicket respekten för prästerna. Det är rätt förödande. Mer än så här tror de finkristna inte om er! Minns det, när ni stått i de svåra frågorna i mötet med människor eller släpar er hem efter en lång och delvis obetald arbetsdag. Jag syftar då på komministrarna, de som inte har reglerad tjänst.

Finns det någon annan arbetsplats där de anställda behandlas på det här viset i cirkulärskrivelser?
Och vilken signal om arbetet i Svenska kyrkans församlingar sänder egentligen FAQ-materialet när man måste ringa stiftskansliet för att vara säker på att allt blir rätt?

Valdag

Jag ska gå till min gamla skola och rösta, ser jag på röstkortet. Fast i matsalen. Den fanns inte på min tid. Några av oss cyklade hem och åt. Andra åt sina mackor i korridoren.
Med entusiasm har jag försökt sätta mig in i EU-frågorna, eller?

Man kanske skulle rösta på en tidigare kyrkominister, för det måste väl vara en hederlig och kompetent kvinna också om frisyren inte riktigt kläder henne. Men ärkebiskopens Stefansmedalj bär hon sedan 1999. Hon fick den av KG Hammar och den utdelas "till högt förtjänta medlemmar i Svenska kyrkan för en utomordentlig insats i kyrkan." Ja, men då är väl valet i praktiken klart. I vart fall för Svenska kyrkans medlemmar - och det betyder kanske 4 miljoner röstberättigade eller så. Hon bär ett tecken på att hon är "högt förtjänt". Ingen vänder ryggen åt henne när hon talar.

Dum nog läste jag Aftonbladet om attacken som alla missade. Alla? Ingen kan väl missa den nu?
Det var debatt och den generöse Gunnar Hökmark gav Ulvskog ett enkelt val, tycktes det. Hon fick välja mellan den tyska ekonomiska politiken som ger vikande arbetslöshet eller den franska socialistiska politiken som ger växande arbetslöshet. Så säger Ulvskog: "Men, så hyggligt ... jävla skithög." Jag blir inte upprörd - men det var inte meningen att repliken skulle höras, kommenterar Marita Ulvskog i efterhand. Det ger mig problem. Ska vi inte ha transparens i demokratin? Och så förklarar sig Ulvskog med att hon var lite förbannad. Det kan man förstå. Orsaken var "att det var en sådan massiv rad av män som tog all syre i luften." Kan det verkligen vara så - eller är det en konstruktion? Jag vet inte. Jag vet egentligen ingenting. Jag vet inte om jag alls har lust att gå och rösta. Någonstans bjuder det mig emot. Hade det inte varit lättare att rösta på Ulvskog om hon stått för sitt ord - för jag tror att hon i hastigheten uttryckte sin värdering. Nästa gång hon gör det kan hon väl ha Stefansmedaljen på sig. Högt förtjänst medlem i Svenska kyrkan.

Tja

Jag valde rubrik med omsorg. Hade tänkt skriva "allvarliga frågor" - men insåg att ett "tja" sitter bättre.

Kommentatorsfältet skulle väl kommentatorerna själva kunna hyfsa. Jag vill gärna att det ska finnas utrymme för vad folk tänker och gräl kan alltid liva upp, skulle Hägerström och filosoferna i Göteborg på 1970-talet mena. Lite retstickighet är tillåten. Och en del kommentarer vill jag att alla ska få läsa för att förstå argumentationsnivån, när det kommer till frågor om kristen tro och om Kyrkan.

Man kan tycka att Luthers argument om vad Anden tillåter eller inte hör till det dummaste - men han argumenterar så. Han skulle möjligtvis kunna tänkas ha skäl för det - skäl som går utöver de egna fördomarna eller den egna bristen på reflektion.

När den statliga utredningen skulle göras om vad Luther menade, blev den lite otydlig. Ragnar Askmark skrev några sidor i den mycket tillrättalagda statliga utredningen (SOU 1950:48) men var tydligare i sin bok om ämbetet. Jag påpekade saken i boken Kyrklig Splittring, där jag gick igenom en uppsättning Luther-forskare för att se vad senare tiders forskare kommit fram till: Brunotte, Lieberg, Prenter och Stein. Det var för tjugo år sedan vad jag kunde se som ett vettigt läsval. Forskarna hade olika bedömningar i somligt men var här ense. Luther avvisar tanken på kvinnor i prästämbetet. Att Luther efterhand skärper sin argumentation, tycks konstaterat. Det blir 1 Kor 14, som han ser är vad Anden har att säga.

Jag upptäckte en hel del annat, som finstilt redovisas i notapparaten till Kyrklig splittring. Men jag kommer på mig själv med att ogilla skrikandet med värdeomdömen när sak beskrivs. Så var det på 1950-talet, så är det nu - och har varit åren igenom.

I sak är det klart vad Luther menar. I sak är det klart att denna mening inte hade någon som helst betydelse för Svenska kyrkan. Det behöver den inte ha. Men man kunde mödat sig och argumenterat varför den inte skulle ha det när man på något sätt ville luta sig mot Luther och ändå säga något annat!

Det är klart att ett livs läsande påverkat. Man ska ha bärkraftiga argument för sina ställningstaganden och alla före mig är inte en samling idioter. Några har haft fel, andra har verkligen varit idioter men där finns också mycket tänkande, mycket vett och en del vishet. Alla de nu dödas frågor är inte överspelade och en del av det de säger är sorgligt bortglömt. Som t ex repliker och insikter i det ekumeniska arbetet på 1930-talet när de totalitära ideologierna men också demokratin granskades med varning att också demokratin kan bli totalitär. Fri- och rättigheter värnar.

Jag såg i bilderburken i går kväll någon barnrättskämpe förespråka att bara somliga politiska partier skulle släppas in på skolorna. Avsikten var den bästa och tanken demokratiskt farlig. För vem bestämmer vilka åsikter elever inte ska få höra? Jag har varit med i det skolsystem där läroverksadjunkter skulle bestämma smakgränserna. De ville gärna vara åsiktspoliser.
Demokratin och de där fri- och rättigheterna måste försvaras mot de bästa avsikterna, för de bästa avsikterna är farliga.

Nu drar det ihop sig till Uppdrag Granskning, har jag förstått, för jag läste Emilia Lindstrand i Dagens Seglora. Jag håller med. Missförhållanden ska granskas och i kyrkoordningsarbetet var transparensen viktig. Det som sker ska vara genomskinligt. Det är jag för. Men själavården är ett undantag. Jag kan återkomma till det problemet.

Emilia Lindstrands beskrivning av vad vi bör inse "att vi är en organisation som ska tåla granskning, att de har hittat präster med en annan hållning än vad vi gemensamt har beslutat" är dock både fel och farlig.
Man behöver alls inte tro att äktenskapet ska vara enkönat. Eller ska det uppfattas ha skett ett bekännelseavgörande och inte bara fattats ett majoritetsbeslut, fritt att ansluta sig till eller inte?
Vi har inte gemensamt beslutat något annat än att beslutsfattandet var gemensamt, där fanns både de som gemensamt röstade "ja" och de som röstade "nej". Överens var vi inte.
Överens med en majoritet av kristna världen över är inte heller majoriteten. Det är däremot minoriteten i kyrkomötet. Ser ni komplikationen? Det är farligt att en kyrka med 6.4 miljoner spelar allan och tror sig veta och förstå allt. Så är det nämligen inte.

Men vad har jag egentligen att säga om saken.
Jag undslipper mig ett "tja".

Känsloläge

I Falköping grät flera människor som var i kyrkan för att fira en gudstjänst för medmänsklighet. Det var väl inte bra - och lätt obegripligt varför ett saktema utlöser en känslostorm. Tydligen var några sverigedemokrater med också. Men då var det väl inte möjligt att manifestera mot dem efter gudstjänsten. Blev det ingen manifestation? Eller firar man först gudstjänst och går sedan ut och manifesterar mot somliga?
Men känslolägen blir det lätt i det kyrkliga.

Frågan ställdes hur det blir om Kyrkan gör något som Herren säger emot. Svar gavs på lite olika sätt. I en bloggkommentar kom så anklagelsen kom för rigiditet och en hel del annat. Sakargumentet var ett majoritetsargument. Majoriteten har rätt. Beslutet är fattat och ska följas. Ni är en krympande skara och prästerna som utgör flertal, har rätt. Då är det till att hålla sig okunnig om både demokratins gränser och den komplicerade frågan om Kyrkans ämbete. Jag tror inte at riksdagsbeslut utan vidare är att tolka som gudomliga. 1957 års kyrkomöte avvisade det förslag som riksdagen antog varpå ett nytt kyrkomöte kallades in för att fatta ett annat beslut - CA Hesslers bok Statskyrkodebatten (1964) var för mig omskakande läsning när jag var tonåring. Läs den! Beslutet 1958 är sådant att det på punkt efter punkt kan ifrågasättas. Och Klas Hanssons nya avhandling ger ett återkommande besked. Ärkebiskoparna ville inte på nytt ha upp debatten om ämbetet. Varför inte, tror ni? Och vad ska man säga när prästutbildningen går förbi konfliktfrågan och etiketterar den som en "icke-fråga". Hur trovärdig blir då den präst som är för reformen - om grunden för ställningstagandet egentligen inte finns?

Då kan man gå på vad Margot Kässmann sa - i Dagen, tror jag - att Luther var för kvinnliga präster och biskopar. Varför säger hon så? Han sa ju tvärtemot. Den Helige Ande tillåter inte det. När det upprepat blir fel i en fråga, fruktar jag att det är något fel. Tänk om det är det - tänk fritt, utan att frukta konsekvenserna! Ämbetsreformen vilar på svag grund. Invändningarna röjdes inte undan. Undra på att det blir problem - och tid för känslolägen. Den fråga vi borde ta upp är förstås frågan vad en präst är och gör. Det är frågan om vad Gud menade genom att inrätta ett prästämbete. Kan vi veta det eller har Gud lämnat oss i ren okunnighet? Det är också en knäckfråga att ta sig an. Den handlar om uppenbarelsen. En poäng för Luther var att vi faktiskt får besked av Gud. Det borde vara ett påstående som också resulterar i ett känsloläge.

Bloggpostuteblivande

Det blev inget idag. Ni undrar kanske varför. Jag har skrivit bok. Och det tog sin tid. Nu är bok och jag i slutfasen.

Gudstjänstförberedelse

Det ska ju gudstjänstas i Falköping i morgon, som vi vet. Kanske är det bara jag som funderar över gudstjänstens scopus, dvs dess plats i tillvaron. Vilka är det som samlas för medmänsklighet och mot Jimmie Åkesson? För det står ju klart att gudstjänsten också har ett mot-fokus, just medlemmen i Svenska kyrkan Jimmie Åkesson. Riktigt vad han sagt, får man kanske inte helt klart för sig. Men den detaljen underordnas själva uppställningen. Och ingen tycks bekymra sig om demokratifrågan. Egentligen är det ju omöjligt att tysta folk i en demokrati med annat än sakargument.

Så hur är det? Jag satte mig i den varma bilen för att köra hem i tisdags eftermiddag. I SR P4, Radio Kronoberg, fick jag de lokala nyheterna om mejlbombning av Växjö kommun. Jag fattade föga men efterhand talades klartext. På Facebook hade en av kommunens timanställda lagt et inlägg av följande lydelse, och jag är docent så jag citerar korrekt: "Må gud skicka en riktigt blatte som kan knulla Jimmies fru och dotter så att dom kan bli gravida och sprida vidare blattebarnen till landet."

En svensklärare kunde ha synpunkter. Växjö kommun fick problem och frågan ställdes om den timanställda kunde få nya vikariat. Någon ville diskutera skillnad mellan privatliv och arbetsliv. Men är det inte demokratifrågan som blir viktigare? Vad är det för stämningar som nu piskats upp? Och blir plötsligt Svenska kyrkan uppbackare genom ett gudstjänstutbud som riktar sig till dem som står i samma protesttåg som den fromsinta som ber "gud" att sända någon som kan, ja, ni såg själva. Eller ska gudstjänsten inledas med ett skriftermål där all omänsklighet bekänns? För nog ska riksdagsledamoten och partiledaren Jimmie Åkesson räknas in bland medmänniskorna, eller?

Demokrati betyder debatt, fri information. Men Rädda barnen är rädda för Åkesson och ser till att Sverigedemokraterna utesluts när partiernas barnrättspolitik redovisas. Nu behöver jag inte bekymra mig. "Rädda barnen är väl närmast ett ansvar för dem som har skrämt dem", sa min skolkamrat redan år 1963. Men Rädda barnen motiverar sig med att deras värdegrund fundamentalt skiljer sig från SD. Hur vet man det? Och klart besked ges. Att vara aktiv i både Rädda Barnen och Sverigedemokraterna går inte ihop. Men Rädda barnen sägs vara en partipolitiskt obunden folkrörelse...

Det allvarliga nu handlar inte om SD utan om grundläggande demokratifrågor. 44% är kritiska till den förda politiken när det handlar om flyktingar. Det är en så hög siffra att det enda demokratiskt rimliga sättet att hantera den är att diskutera sak. Vilken grund finns för kritik? Vad är fördomar och vad är insikter som bottnar i något som faktiskt är problem? Vad har Svenska kyrkan att säga emot de egenrättfärdiga, de som gärna går på hojtargudstjänst för att stärkas i sin egen rättfärdighet? Det sista är en teologisk eller pastoral fråga, men inte så dum för det.

Nu är kyrkoherdens roll i gudstjänsten inte så framträdande. Equmeniapastorn predikar. Det kan man fatta. Lite reformert kristendom och aktivism alltså. Gudsstaten upprättas i Falköping! Är det just därför jag fattar att jag inte ska vara där? Eller är det för att jag kan skilja mellan demokrati och majoritetsdiktatur och därför inte är rädd för debatt och mån om valrörelser som öppna fora?

Framgången

Överklagandenämnden var enhällig. Domkapitlet  i Växjö fick bakläxa. Man kan uppfatta ett irriterat drag i beslutet. Överklagandenämnden har gett uttryck för att det ställs stränga beviskrav när det gäller ärenden av så ingripande karaktär som det här var fråga om, nämligen ett obehörighetsärende. Nämnden hänvisar till tidigare beslut från 2001 till 2011 och ger fem exempe4l på sådana markeringar. Domkapitlet borde förstått bättre.

Nämnden gör en bakgrundsteckning. Själva de avgörande raderna är dessa:
"Mor denna bakgrund konstaterar Överklagandenämnden att domkapitlet inte i detalj har underrättat Dag Sandahl om innebörden av och grunden för anklagelsen mot honom före sitt beslut och att han inte heller fått tid och möjlighet att förbereda sitt försvar mot denna anklagelse. Att det hade varit möjligt att i detalj formulera en sådan anklagelse framgår av utformningen av domkapitlets beslut. Förfarandet hos domkapitlet har därmed varit felaktigt. Detta förfarandefel kan med hänsyn till instansordningens princip inte läkas hos Överklagandenämnden.
Med hänsyn härtill ska domkapitlets beslut undanröjas  och ärendet återförvisa till domkapitlet för erforderlig handläggning."

Det finns alltså inget beslut mot mig. Undanröjt. Och det står klart att Överklagandenämnden håller med advokaten Karlgren och mig när vi hävdat att domkapitlet fört in nya anklagelser. Kritiken är betydande. Jag har inte fått veta vad jag egentligen anklagas för. Det som i domkapitelsbeslutet kallades "anmärkningsvärt och synnerligen klandervärt"! är en domkapitlets egen fabrikation, menar jag. Jag fick på denna deras fabrikation en skriftlig erinran. Och den finns alltså inte mer!

Vad händer nu? Domkapitlet får börja om. Det kan ske på lite olika sätt. Enklast är kanske att ta upp saken muntligt och reda ut ett och annat. Annars får domkapitlet sända över en anklagelseakt som får besvaras och det tar sin tid. Till sist fattar domkapitlet ett beslut - samma eller något annat. Blir det samma, har det förlorat sin fräschör och domkapitlet måste nogsamt visa att det finns grund för anklagelsen, dvs kapitlets fabrikation att något "indikerar" en koppling mellan Antje Jackelén och det gamla Nazityskland". Domkapitlet skriver så. Det kommer inte att bli helt lätt. Det ska inte vara lätt heller när kyrkopolitisk justis granskas. Men käftsmällar av det här slaget bör ett domkapitel passa sig för. Överklagandenämnden var enhällig och där sitter i den nuvarande konstellationen uppenbart kompetenta ledamöter. Det kan bli intressant framöver, som det alltid blir med folk som kan tänka principiellt och inte ser som sin uppgift att uppträda som systemförsvarare.

Om det blir ett annat beslut, t ex att målet skrivs av eller jag frias, blir det en än mer markerad prestigeförlust. Då kanske vi ska fråga nomineringsgrupperna om de vill byta besättning i Växjö domkapitel. Vad ska präster och diakoner säga när diakonen som de valt i ett av sina första beslut drabbas av Överklagandenämndens beslut.
Vill någon avgå frivilligt?
Och vad med biskop Johansson  och domprosten Pettersson - för att inte fråga om juristkompetensen, för det är väl den som får mest stryk av alla!!! Det var tre jurister som deltagit i ärendets behandling: lagmannen Charlotte Brokelind, rådmannen Bengt Johansson och stiftsjuristen Anna Kämpe. Jag antar att Överklagandenämndens beslut innebär att nämnden håller med advokaten och mig att saken handlar om ett grovt rättegångsfel.  Jag kom att tänka på den klassiska frågan: "Vem är det som  har Guds Ord framför sig, lagen bakom sig och folket omkring sig men inte vet vad som är rätt? Domaren."

Tror ni nu att jag är så lumpen att jag ser belåten ut?
Självfallet.
Var det Jesus som i Bergspredikan sa: "Egen framgång är guld värd, men andras motgång är inte heller att förakta." -? Jag har letat lite hos Matteus, men hittar det inte. Nu ska man inte jaga citat, för detta är inte en avhandling utan en pigg, käck och munter blogg. Om Jesus inte sagt det, kan vi väl enas om att han borde ha sagt det?

Inte vi

Den enkla frågan om vad en kvinnlig präst är om hon inte är präst, är inte vår fråga, vi som inte övertygats av riksdagsbeslutet 1958. Varför skulle det vara det? Gör vi som Jesus säger, blir det som Jesus säger men mer än så vet vi inte. Bäst att hålla kvar vid Kyrkans beprövade ordning, den som kyrkomötet 1957 stod fast vid.

Hojtargudstjänst

Jag trodde inte jag fattat rätt först. Men det blir på torsdag en gudstjänst för medmänsklighet i S:t Olofs kyrka i Falköping. Den ligger, meddelas, strax intill torget. Då svindlar det lite. Vet inte falköpingsborna var deras kyrka ligger? Men så ser jag att alla är välkomna oavsett tro. Firar Kyrkan vanligtvis gudstjänster en torsdag kl 16? Nä. Då är folk på jobbet. Varför denna tid? Jimmie Åkesson kommer till Falköping och det förklarar inbjudningstexten: "Med anledning av att rasism och främlingsfientlighet får alldeles för stort utrymme i vårt samhälle kommer kyrkorna i Falköping tillsammans att hålla en enkel gudstjänst över temat 'Medmänsklighet'."

Vi tar det steg för steg.
Först måste man väl undra hur stort utrymme rasism och främlingsfientlighet rätteligen ska ha, enligt kyrkorna i Falköping. Vi fattar att det får för stort utrymme. Vilket är rätt mått?

Nästa fråga blir förstås frågan om Åkesson är rasist. Var finns beläggen? Skulle han kunna få vara kritisk till invandringspolitiken, det som enligt mätningar 44% av befolkningen är utan att därför vara rasist och främlingsfientlig. Vet kyrkorna att den koppling som görs i Falköping är sann? Har kyrkorna ställt sig den frågan, är det inte svårt att publicera materialet. Kan vi få se det?

Under 1900-talet har bolsjevikerna utrotat många kristna - har kyrkorna i Falköping någonsin gemensamt haft en gudstjänst eftersom kristendomsutrotningen fått alldeles för stort utrymme?

Nu ska vi vara positiva. Vad menar kyrkorna i Falköping om den svenska invandrarpolitiken? Ska vi ha öppna gränser och ta emot de hjälpsökande i Jesu namn? Eller ska den i samma namn begränsas? Hur tänker kyrkorna?

Är gudstjänsten något annat än en demonstration av rättfärdighet? Den egna, alltså. Eller är gudstjänsten politiserad. Alla är välkomna utom rasister och främlingsfientliga. Har då inte Svenska kyrkan blivit en spelplan i valrörelsen supervalåret 2014 och deltar inte Svenska kyrkan i den kampanj för att mota ett i riksdagen invalt parti som vi sett prov på t ex i Göteborg? Hur ska då demokratin värnas? Kan det till sist visa sig att sverigedemokraterna är den mindre faran och de som tystar dem den större? Är inte debatten demokratins livsluft, faktiskt mycket mer än en gudstjänst för medmänsklighet - för fokus har flyttat. Kan man ha gudstjänst för något annat syfte än för att dyrka Gud med psalmer och böner och möta Honom i Ordet och sakramenten?

Blir inte de där gudstjänsterna "för" klimat, medmänsklighet, djurhållning, veganlivsstil, alla människor lika värde och vad det kan vara något annat än gudstjänst, nämligen en from demonstration? Inget fel i det, bortsett från att Jesus visst hade någon synpunkt på uppvisad rättfärdighet.

Nu darrar kvinnoprästmotståndarna

Professor Bengt Hägglund publicerades i Kyrkans Tidning. Detta sker just 20 år efter Inter insignores, det påvliga dokument där tanken på kvinnor i prästämbetet avvisas. Den något känslostyrda dominikanersystern hade dessförinnan sagt att Rom skulle få kvinnor i prästämbetet "bara vi blivit av med den där polacken". Det var han - polacken - som helgonförklarades för ett par veckor sedan, som ni kanske minns. Nunnor är underhållande på sitt eget vis, ska ni veta.

Vi goda lutheraner har en enkel skriftprincip. När en professor hittar en bokstav i ett namn - Junias/Junia eller Nymfas/Nymfa  - så ändrar vi oss. Hur kyrkan läst Skriften underordnas de senaste exegetiska landvinningarna - och ingen landvinning kan vara liten nog. Och bibelord handlar på något sätt inte om vårt prästämbete, just.

Då har jag lite svårt att förstå att man läser bibelord vid prästvigningar. Och lite svårt med argumentet att det Kyrkan gör måste hittas i Skriften - för vad betyder det att det inte påstås finnas vigningar till ett ämbete? Handpåläggningen gav en nådegåva, om jag läser 1 Tim 4:14. Bengt Hägglund fick nog bibelhänvisningen fel i KT. Om detta debatterades på 50- och 60-talen. Gustaf Wingren försökte avfärda handpåläggningen som "en handviftning" medan Bertil Gärtner påpekade på att handpåläggning betydde något. Nådegåvan gör något med den som tar emot den. I vigningarna tycks det som om Kyrkan fortsatt något som är apostoliskt och avsett att göra just detta.

För lutheraner skulle det kunna vara ett problem att just Martin Luther avvisar reformen med kvinnor i prästämbetet. Han studerade saken eftersom de evangeliska hade ont om präster, men kom till slutsatsen att den Helige Ande inte tillåter det. Budet om detta är ett Herrens bud.

Nu kunde vi kanske vara lite stoltare över Svenska kyrkan och hävda att just vi har en mängd erfarenheter att dela med oss av till kristenheten. Vi har ju kvinnliga präster. Visserligen finns det några komplikationer och obesvarade frågor. Jag kan ta några av dem.

1. Så som det gick till när vi fick reformen bör det inte gå till, sa biskopsmötets bibelkommission år 1970. Hur gick det till? Vill vi veta?

2. Samma kommission menade att det teologiska underlaget för reformen var svagt. Är det sant?

3. Samma kommission talade om den politiska pressen och ovedersägligen sa kyrkomötet 1957 nej till reformen medan riksdagen 1958 sa ja och regeringen fick kalla in ett nytt kyrkomöte som sa - ja! Handlar frågan om att frågan om det som kallades jämställdhet tog över frågan om ämbetet?

4. Visst kan reformen vara riktig även om vägen fram till beslut kantas av politiska kannstöperier och frågor som aldrig reds ut - så när försöket är gjort kan man fortlöpande utvärdera. Det skulle med kvinnor som präster bli väckelse. Folket skulle komma tillbaka till kyrkan. Blev det så eller var profetian inte sann? Det kan man veta nu. Vad svarar ni?

5. Har reformen följts upp med löftesbrott och är det sant att reformen införts och upprätthålls med lögnen som vapen och sveket som verktyg?

6. Det sägs att den romersk-katolska kyrkan bara argumenterar med traditionen som argument. Är det sant? Har denna kyrka verkligen ett traditionsbegrepp frikopplat från Skriften eller menar den att traditionen ligger i Skriften och Skriften i traditionen?

7. Är den egentliga oenigheten en oenighet om vad ämbetet är? Och var det där man skulle ha börjat? Skulle man läsa boken Kyrklig Splittring, där den slutsatsen dras att kvinnliga präster var en reform i en kyrka med grundläggande oenighet om ämbetet i sig?

8. Har de ärkebiskopar som vägrat diskutera sakfrågan efter beslutet 1958 verkligen förfarit visligt?
Är det en evangelisk princip att inte ta upp invändningar - hade inte Luther en sväng om det i sina teser?

9. Vilka är det som gjort de upprepade försöken att komma vidare frågan och reda ut oenigheter - majoritet eller minoritet? Om det skulle visa sig vara minoriteten - vad säger det?

10. Är det sant att de flesta - manliga som kvinnliga - prästerna i Svenska kyrkan inte själva skulle kunna redogöra förämbetsfrågans komplikationer utan nödgas ta sin tillflykt till enkla slagord eftersom frågan i utbildningen är en "icke-fråga"?

11. Är professor Hägglunds artikel egentligen en illustration av hur en funktionalistisk ämbetssyn läggs ut? Har då de fel som säger att ämbetet är mer än funktionerna och menar att ämbetetet är just nådegåvan som gavs under handpåläggning?

12. Skulle det värsta skalkestycket vara att en församlingsbo kommer till prästen och frågar varför han/hon är för 1958 års reform och för att givna utfästelser svikits?

13. Skulle det vara av intresse att försöka komma åt inte hur olika kyrkotraditioner tolkar ämbetet utan vad det faktiskt är? Kyrkor viger präster. Vad ligger gemensamt bakom denna gemensamma praxis?

14. Anders Nygren deltog och kommunicerade i sin församlingskyrkas gudstjänst också med kvinnliga präster. Det menar Hägglund var ett självklart förhållningssätt dåförtiden även för många som var emot reformen. Fast inte det förhållningssätt de 17 punkterna rekommenderar. Hur ska en kyrka sörja för att alla hennes medlemmar ska kunna leva i sakramental trygghet? Och vilka fattar inte ens den frågan?

Så här kan man hålla på länge.

Naturligtvis ifrågasätter jag Svenska kyrkans kallelse, vigning och trovärdighet. Det har jag mycket goda skäl att göra - inte bara som en frukt av bokliga studier utan som konkret och mångårig livserfarenhet.
Jag vet från Svenska kyrkan samtliga nivåer vad som brister för jag har varit inne i de slutna rummen..

Om Anders Nygren hade rätt växlade Svenska kyrkan in på gnostiker och svärmandars spår år 1958. En sådan kyrkan inte bara kan utan ska ifrågasättas av dem som har Kyrkan kär.
Ifrågasättande är just och jämt vad reformatorerna ägnade sig åt för övrigt. Det fick kyrkosystemet problem med - men knappast Kyrkan?

Har någon förresten hört talas om Athanasios?
Han darrade i alla fall knappast.

Förbönsansvar

I onsdags hände olyckan.
Ungdomspastorn Samuel Roberthson från Götene dog. Han har lämnat fru och barn. På ett ögonblick är hela deras liv ett annat liv och det finns kanske en god gemenskap omkring dem - men en förlamande känsla drabbas jag och många av. Och detta hade under andra omständigheter varit en trafikolycka som gått mig förbi. Jag läser inte Katmandu Times och trafikolyckor i Nepal har jag aldrig ägnat någon som helst uppmärksamhet. Jag kanske inte ens mer än flyktigt noterat rubriken i svenska tidningar. Jag fattar kanske inte riktigt informationen i The Himlayan heller. Står det bilen störtade 1000 meter nerför berget?

Jag kände inte Samuel. Men i bilen fanns också Håkan Sunnliden, som nu ligger på sjukhus i Katmandu. Bruten överarm men också en del annat så att han ligger i sträck och ska skruvas ihop. Hur är det med kotor?

Och hur är det med Håkan egentligen? Här vill det till att använda den resurs som heter bön och förbön - och det är ett privilegium att få tas i anspråk och tala med Fadern om alla bekymmer. I det inbegriper vi Samuel och hans familj - vi får be för allt, utan begränsningar - och för Håkan med familj.
Uppdateringar finns hos Jacob Sunnliden om jag fattat rätt. Det är också bra att veta för den som ber.

Helgondyrkan

Tuulikki Koivunen Bylund deklarerade stolt sitt avståndstagade från helgonförklaringar. Man kan anta att vår vän påven läste och tog intryck. Men det gick inte längre än till i torsdags så kom en ny helgonförklaring. Mats Svegfors kunde i Kyrkans Tidning slå fast att KG Hammar och Anders Wejryd var kort sagt goda människor. Han skrev så: "kort sagt goda människor", alltså inte plats för nyanseringar. Ingen plats för det som i vår tradition sägs om Simul justus et paccator. De var goda. Helgon, alltså. Inte hade jag fattat det! Kan man be de två herrarna att få lite hår eller en nagel nästa gång de klipper sig?

Eller har Svegfors fel? Det kan väl inte vara möjligt.
Skulle KG Hammar kunna beslås med en härskarteknik som består av en tredjedel vanlighet, en tredjedel tårar och en tredjedel ilska - sådant som tar folk (men inte mig)? Nej, bort det. Mä geneito! Han är kort sagt en god människa. Från Sezuan? Nu prålar jag med referenser till Brecht, som ni ser. Jag är uppenbarligen ingen god människa. jag är en intellektuell posör. Å andra sidan har jag både läst och sett pjäsen, så jag får väl skämmas dubbelt.

Skulle Anders Wejryd, formad som elevrådsordförande i en form han aldrig kommit ur, betraktas som en följsam typ, en som aldrig tar strid mot det politiskt korrekta utan alltid söker den majoritetsmening vilken han är en del av? Bort det! Mä geneito! Anders Wejryd är - kort sagt - en god människa.

Vi ska vara tacksamma att vi i två omgångar haft goda människor som ärkebiskopar - och sämre ska det nog ínte bli med dr Antje Jackelén. I alla fall inte när Svegfors skriver krönika i Kyrkans Tidning.

Mats Svegfors är nog också en god människa. Han är smålänning. En gång erbjöds jag en resa till Hanoi av Svegfors och Carl-Axel Aurelius. Det var under bombmattornas tid, ett aber, men jag tackade ja till erbjudandet. då reducerades det till en enkel resa. Jag sa fortfarande ja. Därefter höll sig de båda herrarna under flera veckor undan så att jag inte skulle kunna plåga dem med krav på biljett. Om detta kan endast ett sägas: Svegfors och Aurelius är kort sagt goda människor.

Vilka uppfattar Svegfors som alls inte eller mindre goda? De på sociala medier. "Det kan han säga, som suttit överst på dyngestan och kacklat", skulle de missunsamma genmäla. Chefredaktör på Svenskan och radiochef. Men det är bara tarvligt. Svegfors vill dra en lans för rättrådigheten. Är det då inte lite underligt att han inte haft något att säga om det institutionaliserade våldet i Svenska kyrkan, löftesbrott och svek? Är det inte förbryllande att han blir oprecis? Vem anklagas för vad? Stockholms och Lunds stift för att stötta hatsmedjan, Dagens Seglora?

Vad nu? Är inte de på smedjan, sneglorianerna, kort sagt goda människor? Kanske. men jag vet inte. Nu försvaras de som omöjliggjort Sverigedemoraternas möten i Göteborg och Karlstad.. De har uppträtt rättrådigt, förstår jag. Seglorianen Irving hävdar att man kan lukta sig till fascister - och då är allt problemfritt. Är vårt land inte så på papperet definierat att vi har yttrandefrihet? Och hur luktar fascister - det vet jag inte. Å andra sidan har jag hos de erfarna inhämtat att djuren känner att helgon luktar gott, som i skapelsens morgon, så tanken på doft borde inte förvåna mig. Jag försöker så gott jag kan, jag också. Deodorant! Men det är väl närmast att agera i verkshelgonbranschen och lite fusk, eller?

Irvings förmåga att använda näsan politiskt leder till den konstruktiva frågan: Ska vi anställa Irving som spårhund i demokratins tjänst? Han får gå runt på gator och torg och så sniffar han och ropar när han får träff. "Sauberhalten!", som det heter på fil dr Dag Sandahls och teol dr Jackens språk. Komplikationen i Irvings fall är en enda. Näsan sitter över munnen. Men jag är inte kritisk. I korthet är nog också han en god människa.

Fast jag undrar, vad händer om Mattias Irving kommer till EUR i Rom för att spåra? Går han i spinn i Mussolinis skrytbygge, där allt andas fascism? Kan inte Stockholms och Lunds stift ge ett extra anslag så att han kan fara dit och vi få veta vad hans spårsinne är värt?

I väntan på den insikten gläds vi åt Hammar och Wejryd. Tänk att jag fått möta två personer som i korthet är goda människor! Jag har det verkligen begåvat. Och solen skiner. Det sista har jag själv lagt märke till. Svegfors har i korthet inte behövt upplysa mig, alltså.

Birgittakyrkan

År 1975 invigdes Birgittakyrkan, ritad av Ove Hidemark. Det var en småkyrka som blev något större - och dyrare. Räcket kring orgeln kostade mer än den orgel vi bad att få till Två systrars kapell eftersom pianot störde grannarna ovanför. Vi talar Pengar! Mycket var konstnärligt och exklusivt. Man satt under lampor formade som palmer i gröna kyrkbänkar, som i en oas, och på golvet flöt en stiliserad bäck. Kyrkan har blivit byggnadsminnesförklarad och då var församlingsborna glada för det sågs som ett erkännande och en framgång. Jag lyckönskade dem inte, för deras framgång tänkte jag skulle bli en motgång. Den som blivit ett byggnadsminne är inte fri.

Nu lever Kyrkan ochn i kyrkobyggnaderna kan det gå till ungefär som i ett hem. Familjemedlemmarna möblerar om, kommer på nya sätt att bo, skaffar något nytt. Fråga mig! Inte så att jag kommer på förändringarna, men jag bär. Det är dock inget underligt. Livet fungerar så Man kan leva ett annat liv än pulserande liv, nämligen det som tänkes vara liv men mest är en tillvaro i minnenas boningar. Ove Hidemark slår vakt om dessa minnen och skickade en emissarie, arkitekten Calle Althoff, för att inspektera så att byggnadsminnet inte förändrats. Hidemark hade väl sina misstankar. I Östran skrev Ulf Carlsson det stora reportaget.Helen Edvall avslöjade med sina bilder. Läser Kyrkans Tidning Östran (15/5)?

26 anmärkningar blev det. Och då har ändå bråket tidigare gällt fönstren, som är stora i Birgittakyrkan och orsakade kallras. Uppvärmningskostnaderna var av ett slag att Kalmar pastorat bort underhandla med Djävulen om fjärrvärme. Det blev dyra eluppvärmda fönster i stället, de enda som arkitekten godkände. Det är, som min moster sa, lätt att skära breda remmar ur andras läder.

Det märkligaste just nu är att predikstolen, en stor grön pjäs, försvunnit. Ambon användes och predikstolen stod outnyttjad och togs tydligen bort. Men vart har den tagit vägen? Om den inte hittas, ska den, säger Althoff, nytillverkas. Med kännedom om Bergaborna skulle jag gissa att den någon gång flyttats in i l kyrkladan och lite senare helt enkelt kastats - eller sålts och byggts om till sommarstuga, ty den var rymlig.

Jag ska inte dra alla de andra anmärkningarna men ajabaja - andaktsplatsen har utan tillstånd flyttats från en plats bakom en pelare till framme i kyrkan. Dessutom har kyrkbänkar flyttats!

Det har kommit till en kororgel och en flygel. Flygeln "bör kunna accepteras" - men kororgeln?

Ljusbärare har kommit till utan tillstånd liksom körstolar, som bör kunna legaliseras genom en ansökan hos länsstyrelsen. Jag antar att det beror på att de är i rätt kulör. Det finns fler stolar - de opassande bör utrangeras.

Podier för körer har kommit till utan tillstånd. Kredensbord, notställ och ljusbärare tävlar på ett missriktat sätt med den ursprungliga gestaltningen.

Innanför ingången finns en barnhörna. IKEA-möblerna faller utanför ramen. Ett dopträd har anskaffats. "Om man vill visa en välvillig attityd till själva verksamhetstanken kan möjligen en placering i barnhörnan (intill vindgånget) tänkas."

Skyltskåpen utanför kyrkan har kommit till utan tillstånd. "Mycket olämplig placering /där folk kan se dem! DS/ och mycket påvert."
Hast Du mir gesehen.
Utanför kyrkan finns en lekställning! Olämplig placering!
Markbeläggningar och vegetation på kyrktomten måste återställas.
Det finns en del påpekanden till. Jag tyar inte återge dem. Ni har redan förstått. Fast kanske upplysningen att belysningen av kyrktornet och tuppen där är fel ska med? Och att murverken målats om i olämplig färg och att ljud- och ljuskontroller kommit till utan tillstånd?

 Naturligtvis fick jag rätt. Det var en kyrklig motgång att bli förklarad som byggnadsminne. Man kan bara beklaga Birgittakyrkan men också undra lite över vad emissariens räd kommer att kosta i pengar - och i förlorad entusiasm. Ja just det, kollektautomaten på kyrktorget anses helt oacceptabel.

Vad Ove Hidemark, nu 83, sa när hans utsände kom tillbaka efter sin räd skulle jag gärna vilja veta. Fanns det hjärtstartare i närheten eller i vart fall ett glas kallt vatten? Vad säger ni andra? Ser ni vilken framtid som avtecknar sig? Ska det kyrkliga livet knäckas under tyngden av byggnadsminnesförklarade kyrkobyggnader?

Låt mig än en gång få påminna om att kyrkan inte ens är 40 år gammal! Kan problemet vara att arkitekter kan bygga kyrkor som monument över sig själva - och vi betalar? Glatt!

Ett fint brev

Det är nog bäst att uttrycka att också jag förstått att biskopsbrevet är ett fint brev. Jag har förstått att det är så - hur skulle det annars vara? Frågan om hållbar utveckling har tagit en allt större plats i kyrkornas liv. Det förstår jag är viktigt. Vi kan väl inte avsluta gudstjänsterna med den fornkyrkliga frasen: "Må nåden komma och denna världen förgås" heller? Vad skulle folk tycka om det?

Eskatologin blir, med en liten glidning, "löftet om det eviga livet", inte så mycket att denna värld går under och Gud skapar nytt. Inte konstaterandet att jorden slits ut som en klädnad. Bättre upp! Vi är Guds medarbetare och det betyder samverkan med andra kyrkor och andra religioner blir allt viktigare. Jag förstår. Och jag saknar som alltid i dessa fromma sammanhang vanliga hederliga hedningar, sådana jag hellre litar på än en uppsättning religiösa. Jag räknar med att denna min hållning inte alls uppfattas som klok utan bara som ytterligare ett tecken på hur fel jag har. Biskopar gillar  uppenbarligen allra helst de religiösa. Annars hade de väl skrivit om klimatpolitiken att de hellre samarbetar med en hederlig rucklare än en ohederlig hycklare?

Jag ser att biskoparna är pigga på lag. Vi ska både det ena och det andra. Det måste väl bero på att Jesus är argsint? Det vegetariska är på väg in så vi ska nog inte äta kött, inte mycket i alla fall, och lampor ska släckas och stad by-lägen undvikas. Det finns dock alltid ett höttande episkopalt finger även om jag åt en vegetarisk omelett i förrgår och släckte lampor: Jag får inte vara nöjd med mitt välförhållande. Här kommer fingret!:
"Praktiska förändringar i vår privata vardag (privata? DS - vem har egentligen en "privat" vardag, fylld med sociala förpliktelser som den är för många av oss?) får dock inte bli en förevändning för att inte bejaka gemensamma förändringar. De får inte heller ta så mycket energi att de blir något vi gör i stället för att verka för gemensamma och politiska lösningar." Blir man trött eller blir man trött? Biskopsbrev får inte skrivas så att de tar så mycket energi att läsaren ger upp. Men biskoparna är tydliga. Här krävs ett ledarskap, som inte väntar in vad andra ska göra och tycka. Jag antar att biskoparna ämnar stå för det.

Vi medborgare, som definieras som väljare och politiker, ska hålla i också när media tröttnar, heter det. Vilken samhällssyn tydliggörs här? Media som något annat - i vems intresse? Det måste finnas en grundläggande tillit till samhällsgemenskapen. Uttrycks här något annat än ett korporativt samhällsideal, fascism av italienskt märke om ni så vill - hade Mussolini egentligen så fel?

Folkkyrkans biskopar funderar över folket och undrar om "vi" i framtiden kommer att betala för sånglektioner snarare än ligga på stranden i Thailand. Gud hjälpe! Ska den korporativa visionen ta sig uttryck i sång, vet jag vad klockan är slagen. Men jag ser också det tydliga medelklassperspektivet. Här kan de välsituerade välja. Det är dock inte den ensamma mamman i traversen som efter arbetets slut skyndar till sina inköp och har råd att välja mellan den dyrare ekologiska maten och den andra. Ska biskoparna säga till henne att hon där vid disken får tänka igenom sitt konsumtionsmönster på ett mer grundläggande sätt (s 84) så kan den ensamma mamman i traversen bara uppfatta översåtligheten. Vilka av biskoparna har varit församlingspräster i socialt utsatta områden, egentligen? Medelklassen är på många sätt förfärande. Tjoho! "Genom att visa att ett klimatsmart liv också är ett lyckligare liv är mycket vunnet: då ökar beredvilligheten att ge upp gamla mönster." (s 85) Så lyder biskoparnas evangelium. Gud vi tackar dig!

Biskoparna avvisar förvaltarskapstanken som enda modell för att tolka klimatansvaret. Människan är också med-skapare. (s 58 och 60). Detta ses som nydande. Varför räcker inte förvaltarskapstanken. Därför att den missbrukats. Men strider inte detta mot Svenska kyrkans bekännelses ord att "abusus non tollit usum", missbruket upphäver inte (det rätta) bruket? Vi som håller på bekännelsen får nog fortsätta att tala om vårt uppdrag som människor att förvalta skapelsen och de kristna kan fortsätta se sig som kungar, präster och profeter. Kungar med uppgiften att ordna det bra för skapelsen, präster med uppgiften att be för skapelsen (i de troendes allmänna prästadöme, inte allmänhetens!) och profeter med uppgiften att dra gränsen mellan gott och ont, sanning och lögn.

Naturligtvis är biskoparnas klimatbrev ett fint brev, viktigt och så. Bara en fähund skulle tänka tanken vad biskoparna kunde gjort för andra insatser under den tid de arbetade fram sitt brev och bara en veritabel fähund skulle tänka tanken att den här sortens analyser borde de kyrkomedlemmar som är sakkunniga - och från olika partipolitiska läger - arbeta fram. Lekmän som är experter, med andra ord. Om man tänkte så, vad skulle biskoparna göra då för at skapa förtroende för sig?

En fråga gnager hos mig. Hur mycket bidrar Svenska kyrkans skogsinnehav till att binda kol och hur mycket rabatt på kolutsläpp ska vi tillgodoräkna oss, vi som är kyrkotillhöriga och betalar för det? Vi är dock inte fler människor i Sverige än vad Greater London räknar, så kraven på oss måste väl vara rätt måttliga, om vi räknar skogen staten äger och kyrkan äger, dvs du och jag. För vi bidrar till klimatarbetet genom våra träd, eller har jag missat något? Jag äger en del egna träd också. Hur räknas det?

Ignoranterna

Ignoranterna är de som struntar i det samtal som förs, de ord som skrivs, de fakta som levereras. De har bestämt sig på förhand och för sin diskussion utifrån sin förförståelse, obekymrade av allt annat. Ignoranterna vet alltid bäst. Jag beskriver fenomenet. Jag klagar inte. Jag är mest förundrad.

Själv har jag genomgått ett stycke teologisk utbildning vid svenskt universitet. Något kan man förmoda att jag lärt mig. Jag har ju examinerats. Men nu har jag läst teologi. Det betyder att vem som helst kan framföra sin mening med samma expertstatus som jag. Han eller hon vet alltid lika mycket som jag - oftast mer - i de mest komplicerade frågorna.

Frågan om Kyrkans ämbete är en sådan. Frågan om äktenskapet, förstås. Ignoranterna kan förklara bakgrunder till vad som evangelister eller apostlar skrivit och de vet alla att med ett par glosor avfärda en av historiens stora från antiken stammande intellektuella. Aposteln Paulus kan alltid avfärdas. Man läser honom inte. Man läser inte heller om honom. Kommer jag dragande med några av de viktiga biografierna om honom, beror det bara på att jag i första hand är Paulusdyrkare.
Tar jag fram citat från några lärda eller olärda verk, blir det lika illa. 

Klas Hansson disputerar på fredag. Hans avhandling Svenska kyrkans primas  handlar om ärkebiskoparna, Söderblom, Eidem, Brilioth, Hultgren, Josefsson, Sundby och Werkström och ger en massa kunskaper. Hansson påminner om hur Bertil Werkström fick kritik därför att han hävdade dopet som medlemsgrundande. Centerpartister som Thomas Söderberg och socialdemokrater som Lars Rydje undertecknade ett upprop. Werkström markerade att han var ärkebiskop och det var något mer än ordförande i en styrelse. Kyrkominister Karl Boo som var C markerade också och sa att om Werkström skulle fortsätta driva kyrka-stat-frågan borde han avgå för han företrädde inte kyrkan. Att Werkström också markerade mot S-politiken  när det handlade om det grundläggande läroansvaret i Kyrkan, som inte helt enkelt fotades demokratiskt, kanske man ska nämna. Han utsattes för politiserande krafter och han såg politiska risker när lärofrågor och demokrati skulle hanteras. (avhandlingen s 372-373). Hanson konstaterar också att med den nya kyrkomötesorganisationen valdes den centralstyrelsen partipolitiskt, det hade inte skett tidigare (s 420). Är inte några omständigheter då synliggjorda?

Avhandlingar är inte allt. I Jan Mårtenssons Homandeckare, årets modell, Juvelskrinet, funderar Homan över kyrkovalet:
"Vad har politikerna med kyrkan att göra? tänkte jag där jag satt. Kyrkan var ju skild från staten. Skulle klåfingriga politiker också styra och ställa med Gud och våra vertikala relationer? Skulle man redigera om Bibeln, och göra den mer 'korrekt'? Införa hen? Eller lägga ut en ny psalmbok på entreprenad? Skulle kyrkoherdebefattningarna kvoteras och fördelas mellan de olika partierna efter valresultaten?" (aa s 220-221)
Bilden av Svenska kyrkan är intressant att följa. Ignoranterna vill inte se hur driften med det omhuldade kyrkosystemet ser ut - men här ser ni den och den studeras av Homans läsekrets.

Intressant är också att de frågor jag diskuterar inte fångas upp. Jag tar upp frågor om hederlighet, om teologiska sakfrågor (vad är ämbetet, vad är äktenskapet), om Svenska kyrkans läge, om samtid och framtid, om minoriteters plats i kyrkolivet och en hel del annat. Jag påpekar titt som tätt att Svenska kyrkan arbetar med lögnen som vapen och sveket som verktyg och går ifrån sina stolta utfästelser om minoritetsskydd. Jag kan i sak inte se att jag säger något annat än vad Klas Hansson redovisar. Då ställs frågor om synen på homosexuella. Jag skulle tydligen göra markering. Det vägrar jag.

Jag har inte ägnat mig åt spekulationer kring folks sexuella läggning. Homofobi är inte min  hållning - det enda jag avskyr är ordet homofob, för det är en språkkonstruktion med bestämt syfte och jag är för hederliga samtal i sak och inte piruetter av det slag som görs med språkförnyelse av den modell en tysk filosofie doktor ägnade sig åt för 80 år sedan.

Ignoranterna struntar i sådant. De vet hur det är på denna blogg. Inte för att de kan läsa ut det budskap de vill ha - men oroen eder icke. De kan läsa in - och då står det där!

Jag tar inte upp informationsbladet Trovärdigt från Svenska kyrkan i Växjö till annan granskning än att jag rapporterar vad jag läst. Bladet delas ut till pastoratets alla hushåll.

Omslagsbilden är Josefin och Åsa, som gifte sig i Domkyrkan och en artikel handlar om dem. Jag får en artikel kring frågan "Vad kan du om HBT?" med maning att jag skulle gå i paraden och jag får veta att alla är ett, könen är numera upphävda. Paulus får en egen liten ruta. Sedan kommer en intervju med Paul Hansson, som gått igenom en process i frågan om homosexualitet och centerpartisten Birgit Ahlström är glad över kyrkomötesbeslutet "att förrätta samkönad vigsel och därmed sluta diskriminera homosexuella." Påven kommer till tals. han säger i en pratbubbla att han inte dömer den homosexuella personen. På sista sidan presenterar en diakon sig som gay. Han gifte sig på drop-in-tiden i Växjö, men det berättades dock inte i Trovärdigt.

Normeringen i bladet är, om man säger så, rätt massiv.

Skulle man våga fråga om redigeringsprinciperna kring ett för Svenska kyrkan i Växjö gemensamt magasin? Är det så att ett fåtal personer kan lägga beslag på det gemensamma i eget intresse? Nu frågar jag inte om folks sexuella läggning eller sexuella preferenser. Jag frågar mest för att undra över hur det går till när man sköter presentation av vad som är verkligt viktigt för Svenska kyrkan. Här är jag en ignorant av det annorlunda slaget, en ignorant som vill veta. Men att jag alls tagit upp den påkostade publikationen är ett klart bevis för att jag är homofob, förstås.

Jesus verkar argsint

Biskopsbrevet om klimatet kom i går. Det första intrycket är att Jesus verkar argsint. Vad han säger om klimatfrågan, och biskoparna hör honom tala just om klimatet och redogör för saken på sidan sju är inte precis dialoginriktat: "Hycklare, jordens och himlens utseende kan n i tyda, men vilken tid det är, varför kan ni inte tyda det?" (Luk 12:56)

Biskoparnas tankar går till "berättaren Jesus och hans liknelser, som berör, utmanar och ger mod" (s 53) och frågan ställs vem den barmhärtige samarierna är för det ekosystem som råkat i rövarhänder (Luk 10:25-37.) Och så undrar biskoparna hur "man" får människor att verka för förändring och slår ett slag för gudstjänsten: "Från gudstjänsten bär vi med oss det mod, förtroende och hopp som det blir vår uppgift att kommunicera i världen." Jag bjuds på ett glatt kalas hos Jesus men det är försett med något finstilt, ett uppdrag. Han är lurig, Jesus. Lite Tupperware över det hela - något mer än det jag först fattat: ett uppdrag. Och jag är förstås lite enfaldig som trodde att jag fick komma på Guds rikes fest och vara glad i det och glad gå hem uppfylld av någonting som liksom bara fanns i mig och hittade sin egen väg ut i min vardag. Ånej. En uppgift, en hemläxa. Biskoparna vet hur argsint Jesus egentligen är om jag inte utför uppgiften, gör hemläxan.

Den som vill värna sitt liv ska mista det, citerar biskoparna Jesus vidare (Matt 16:25). Bortsett från att biskoparna varnar för "överdriven" konsumtion och rikedom har detta bäring på klimatutmaningen och Jesus fortsätter fråga vad det hjälper en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ (Mt 16:26). "Konsumtion som livets mening har aldrig gått ihop med kristen tro, skriver biskoparna (s 63). Jag fattar att Jesus blir arg igen. Men jag har bil, tv, dator, mat och dryck och en massa böcker. Det blev nya i går igen. Och mina prylar ger mening åt min vardag. Hur mycket asket måste jag bli för att Jesus inte ska vara arg på mig? Biskoparna skriver: "Det finns ögonblick som är avgörande och kräver handling." (s 63). Jag vet väl det. Tiden är inne, Guds rike är nära. Om vänd er och tro på budskapet (Mk 1:14-15). Biskoparna lägger ut texten: "Orden om att 'tiden är inne' handlar om att inte missa möjligheten till förändring: nu är den rätta tiden." (s 64). Jag måste skärpa mig. Annars blir Jesus ännu argare, förstår jag. Fast biskopar tycks göra det hela hanterligt. Fullkomligt blir det inte. "Men genom Jesus har vi en vision av Guds rike som ger oss anledning att bygga en värld som förverkligar så mycket som  möjligt av denna vision." (s 64). Men det där "så mycket som möjligt" skrämmer mig. Vad krävs av mig nu? "[A]ldrig mindre än strävan efter rättvisa, solidaritet, fred och försoning." Jag fattar. Calvin kunde inte ha sagt det bättre. Här är nästan mer än Mose.

Skriver inte biskoparna något om hoppet och glädjen? Fråga inte mig. Det gör de kanske - men slagen av lagen förmår jag inte uppfatta det. Eller med den psalm i psalmboken som biskoparna anför: Vår synd är stor. Vi förebrår / oss själva och i ängslan går." Så går jag nu. Biskoparna ger rådet till mig och alla: "Klimatkristen är också en existentiell och andlig kris: ta vara på resurserna i den andliga tradition som är närmast dig." Jag ska alltså på något sätt bli religiös? Hade biskoparna ingen tydligare anvisning? Och är klimatkrisen "också" andlig - uttrycker den inte vad som händer genom människans bortvändhet från Gud? Då kan jag väl fatta att Jesus blir arg.

Kl 7 kommer byggmästaren Tomas, min gamla klasskamrat Gunnels son, för att ordna med lite bättre ventilation i huset. Väl att jag får skingra min dysterhets natt med lite vardag. Min strävan efter att sålunda höja bruttonationalprodukten, hur ska man se på den? Jag trodde nog inte att Jesus skulle ha några särskilda synpunkter på saken, men nu vet jag sannerligen inte längre. Är detta att just nu göra så mycket som möjligt av den där visionen?

Tack gode Gud för Adolf Hitler?

Jag godkände inte en kommentar men jag återger den gärna för den beskriver hur de kristna kunde se på Hitler och nazismen före maktövertagandet och flera år därefter.

"Den gamla nationalsocialismen eller nazismen var en försvarsreaktion mot kommunismen och dess fruktansvärda brott mot mänskligheten. Utan kommunismen hade det inte uppstått någon nazism. Hitlers Tyskland var i praktiken det enda land som stod emot Stalins planerade utrotningskrig mot Europa. Det kan vi tacka Gud för."

I sak är det mesta fel. Inte att många kristna väl visste om de medkristnas lidande i Sovjetunionen och att de då kunde sätta sitt hopp till nazisterna. Hitler var dock katolik och de tyska protestanterna dröjde med att samla sig till motstånd. Minns också att när Bekännelsekyrkan organiserade sig efter mötet i Barmen 1934 så var det inte alltid en framgångssaga. En av Bekännelsekyrkans präster sa mig: "Vi var bara nitton." Jag minns inte vilken landskyrka han tillhörde. Men perspektivet var en tankeställare. Så mycket populärare blev Bekännelsekyrkans präster efter kriget. Det hade dock funnits någon anständighet i Tyskland. Samma lätt tvehågsna hållning kan jag inta i förhållande till Dietrich Bonhoeffer och hans familj. En uppsättning släktingar var officerare i anfallskriget mot Sovjetunionen. Men vem vågar döma? Vilka var alternativen?

Nu organiserades inte NSDAP som något annat än ett högersocialistiskt parti. Håkan Arvidssons nya bok Europas revolutioner (Carlssons) är värd att läsa. Och Stalin hade nog inga anfallsplaner för att utrota Europa. Saken var värre än så, ideologiskt styrd. Stalin väntade på att det ruttna äpplet helt enkelt skulle falla och kommunismen nå herraväldet i Europa, dömt till undergång med kapitalismen som det var. Däremot behöver vi förstå hur kortsynt Versaillefreden var. Denna fredsuppgörelse med de stora skadeståndskraven ledde till nästa krig - och den som så vill, kunde argumentera, menar jag, för att första världskriget inte tog slut förrän 1989. Osagt vad som sker i Ukraina, förstås. Ont föder verkligen ont. Om detta borde de kristna klarsynt kunna säga en del.

Nazismen är en förbrytelse mot mänskligheten och ingenting att tacka Gud för. Vad samtidens huliganer egentligen står politiskt går knappast att analysera. Vilket samhälle vill de ha? Ett korporativt? Om de bara vill ha rasrena svenskar i Sverige, får de uppenbara problem men nazisterna i Tyskland var inte bara långa, blåögda och blonda så lite blandning kanske accepteras. Tills vidare håller jag före att nazister ska de inte kallas. Nazisterna i Tyskland hade en tanke vad de ville och organiserade huliganer för sitt syfte. Huliganer kan inte ensamma organisera något. De vill slåss - fotbollen som sammanhang eller någon manifestation kan kvitta lika. Den för demokrater viktiga frågan är förstås hur det svenska samhället hamnade här. Var det när folkrörelserna tog slut och politiken alltmer professionaliserades som det politiska utanförskapet kom till och var det när Högern blev centrum i Mittens rike som de som verkligen är höger, blev vilsna?

Att nazismen har en bestämt socialt sammanhang som förutsättning, ska man nog påminna sig. Finns de förutsättningarna i dagens Sverige? I så fall säger det mindre om nazisterna och mer om vårt land. Får jag också påminna om min vän prosten Jan Frithiof som i folkskolan i Vaggeryd - det måste ha varit 1954 eller 1955 - hörde sin fröken säga till klassen: "Säga vad man vill om Führern, men det var en bra karl."

Apropå ingenting: I dag är det kyrkostyrelse i Uppsala. Sammanträdet är avkortat med 2-3 timmar. Finns det verkligen inga överläggningsämnen? Nej. och inga skrivelser till kyrkomötet annat än formalieskrivningar.

Styrandet av Svenska kyrkan lever upp till en Rotarylunch i Kalmar, det ätande som av prosten Pehr (fast det var för 25 år sedan och preskriberat) kallades "dyrt och dåligt". Men de flesta tycks se nöjda ut. I varje fall i Kalmar. Själv är jag i sammanhanget den uslaste representanten för Frimodig kyrka. Jag skulle just denna måndag platsa bättre som representant för Missmodig kyrka.

Inga protest-tanter?

Denna söndag är Växjö domkyrkas högmässa en regnbågsmässa. Den är självfallet öppen för alla - men alla som kommer, anslut per automatik till understödet för en viss sexualpolitisk agenda. De normkritiska i betydelsen de som ifrågasätter den norm vars flaggor nu vajar över Växjö, tar sig knappast till domkyrkans högmässa/regnbågsmässa. Möjligtvis tar de fram länken till bilder från manifestationen och ser den närmast huliganliknande domprosten Pettersson manifestera med regnbågsflagga. Jag vågade inte lägga ut bilden här för då kunde jag åkt dit för att olovligt ha publicerat en bild. Ni får kolla själva. Jag finner albumet sevärt. Inte minst domprosten. som ses lite på sned viftande med just en regnbågsflagga.

https://www.facebook.com/media/set/?set=a.750298515010618.1073741851.309927669047707&type=1

Det är kanske också värt att beundra hur HBTQ-rörelsen kan ta över högmässan i Växjö stifts domkyrka. Men jag undrar om någon protesterar. Jag går ju aldrig i Domkyrkan, så jag tänker inte göra det. Och kyrktanter brukar inte vara protest-tanter. Går de som vanligt och undrar de efteråt - som vanligt - vad de egentligen varit med om?

Frågar någon av tanterna med hur mycket pengar och arbetstid Svenska kyrkan sponsrat veckan - och ställer kommuninvånarna och skattebetalarna samma fråga till kommun och länsstyrelse? Hur mycket betald arbetstid har lagts - och hur många av dem som manifesterade gick i tjänsten? Har de köpt regnbågsflaggor till domkyrkan, kommunhuset och residenset och kanske annorstädes? Vad kostar en sådan? Vi är dock i Småland!

Kanske rapporteras om den framgångsrika manifestationen. Fast det var fler människor på I11-området för att handla på Citygross, K-Rauta, Jula, Media-Markt et al och med avstickare till Biltema och krubb på Max och Burger. Kanske ska till manifestationen räknas in folket på Storgatan - men då undrar jag lite, för här kan ofrivilliga komma med. Å andra sidan är ju syftet så gott, att det kanske är av underordnad betydelse att alla lördagsflanörer räknas in?

Ett orkestrerat genomslag för en utsatt minoritet - jag går inte på det. Gör ni? Här är de nya som tystar de normkritiska som dristar sig att ifrågasätta deras norm. Tro inte på talet om öppenhet. Inse i stället vilket genomslag HBTQ-frågan fått. Förr kunde staten styra medborgarna genom att Gustaf Vasas fogdar åkte till marknaderna eller genom att cirkulär lästes från predikstolen. Mer än å blev det aldrig om det in te var krig och männen kallades in som soldater. Nu gör medierna sitt - in i våra hem. Och människan är en flockvarelse och vet att anpassa sig. Bara vi som lär Herman Rauschnings berättelser från Danzig har en annan referenspunkt och kan känna ett visst obehag över propagandan och dess effekter på språk och uppförande.

Vi vet hur det går till, därför att vi vet hur det gick till. Jag såg melodifestivalen och tippade att Conchita Wurst, som heter Tom hemma, skulle vinna. Den segern uppges vara en käftsmäll på  homofober och hälsningen till Putin från Wurst var "det går inte att stoppa oss". Så talar en segrare. Fast visst går det att stoppa Wurst. Det gör tyskarna varje dag. I munnen.

Så i Växjö domkyrka och i Melodifestivalen blir budskapet ett och detsamma. Här kommer en sexualpolitisk agenda som ni inte kan stoppa. Fast man vet inte säkert. Vad händer om protest-tanterna gör sin stämma hörd? Vad händer om de tar in frågan om Guds avsikt med oss i sammanhanget? Vad händer om någon protest-tant undrar hur biskop Lindegård ställt sig i frågan?

Raseriet

Nog går det att förstå det jag kallar mitt stora raseri. Svenska kyrkan skaffade sig en andra klassens präster. De slet och arbetade, målades ut som något de i all sin mänskliga svaghet dock inte var. Själva hållningen kännetecknades av lögnväsende. Med lögnen som vapen och sveket som verktyg ordnades det hela. Nu ska tydligen något räddas genom att det skulle införas en annan ordning för att ge utrymme åt denna  andra klassens präster så att min generation inte blir den sista.

MEN VARFÖR STÄLLER SIG INTE ANSTÄNDIGA KRISTNA UPP OCH DÖMER UT HELA LÖGNVÄSENDET?

Varför jagar ni inte - namnen poppar ju lätt upp - dem som gjorde Svenska kyrkan till en löftesbrytarkyrka? Tror ni verkligen att allt kommer att fortgå i en kyrka som tricksar med Uppenbarelsen,. talar dunkelt om Frälsaren, är ivrigare på att markera vad den inte tror än vad hon tror? Samt ljuger. Och ägnar sig åt det att profilera sig i en mängd frågor men sällan på evangeliet? Som lägger oerhörda resurser på prat och sammanträden men inte har någon tydlig viljeinriktning på att förse människorna i detta land och där de bor med evangelium? Varför skulle Guds Helige Ande hålla liv i sådant? Anden är väl inte dum, heller?

Ni, de anständiga kristna, agerar som fänad. Ni vet precis vilka som ska väljas bort. Ni vet precis när ni ska vara tysta. Och må vara att vi kan finna namnen på dem som aktivt agerat i löftesbrytandets kyrka - men det har de kunnat göra tack vare er tystnad. Och med tystnaden är det så, att den blir en tystnadens spiral. Den ena tystnaden leder till den andra. Det kan inte ens samhället hantera. Än mindre en kristen kyrka.

Det noteras att många kommentatorer vill vara anonyma och så avkrävs de att stiga fram. Det vore lättare om de i vart fall ville använda en signatur. Men tydligen är klimatet i Svenska kyrkan sådant att många inte vågar säga vad de tänker. Sådant hatar jag. En kyrka som lovsjunger har också ett öppet samtalsklimat där det opassande får sägas - och debatteras.

Annars är jag vemodig. På Jenny Nyströmskolan tog elever sverigedemokraternas flygblad och rev sönder dem. Journalisterna rapporterar. Reagerade verkligen ingen? Så gör man inte. Flygbladen bär den information som man kan bemöta. Informationsfriheten är viktig för en demokrati. Och så ser jag att den stora ansamlingen var kring sverigedemokraternas bord. Till de andra politiska ungdomsförbundens bord kom få. Vad säger det?

I Växjö blir det stor uppställning till den stora marschen. Regnbågsflaggor vajar väl över staden, Lakers och Öster ställer upp liksom de politiska partierna. Marschen blir en manifestation för öppenhet och allas rätt till kärlek. Filosofiskt blir det väl problematiskt. Kan man rättsfilosofiskt tänka sig en i lag inskriven punkt att alla har rätt till kärlek? Då kan väl de politiska partierna införa en sådan lag. Om detta inte går, får man väl som enkel medborgare tänka att jag "tycker alla har rätt till kärlek och kommer därför att ge kärlek till alla jag möter". Man kan börja hemma med dem man älskar mest och så vidga cirklarna under dagens lopp.

Den öppenhet som ska manifesteras har ett sammanhang. Detta sammanhang innebär t ex en syn på äktenskapet som inte är en självklar konsekvens av att någon omfattar tanken på ett öppet äktenskap. Saken gäller en villkorad öppenhet - där villkoren är finstilta och kanske oklara. Varför kan man inte vara öppen om vilka konsekvenser mitt deltagande i manifestationen syftar till?

Låt nu inte denna min redovisade vemodighet förta intrycket av mitt raseri. Låt er snarast stimuleras till ett bibelstudium. Varifrån kommer egentligen lögnen i det nuvarande lögnväsendet? Fram med dokumentation om faderskapet!

De rättfärdiga

Det var väldigt vad Jönköpingsprästerna gjort Svenska kyrkan populär med sitt ringande. När kyrkklockorna ringde i Halmstad (varje kvart dygnet runt) var det inte lika populärt, minns jag.

Faktoiden just nu handlar om att de ringde för att varna för fara, precis som 1939. Nu var klockringningen, som påpekats, en del av mobiliseringssystemet och jag tror att det systemet bestod länge. När krigsmakten och jag började vår gemensamma resa på 1960-talet lärde vi oss att så kunde inkallelsen gå till. (Krigsmakten, ja. Skillnaden mellan krigsmakt och försvarsmakt är inte så stor, kan det tyckas. Ett perspektivskifte. Tja, krigsmakten lyckas inte ställa till med krig medan försvarsmakten inte lyckas ställa till med försvar, det är väl det hela.) En vacker tanke kring ringandet visade sig alltså vara komplett fel.

Men det var väl rätt att ringa? Ringde man i två timmar?

Problemet är nog ett annat. Svenska kyrkan i Jönköping demonstrerade sin rättfärdighet tillsammans med alla andra rättfärdiga och detta mot en liten, väl definierad, grupp av orättfärdiga - nazisterna. Om de nu är nazister. Det tycks mig som om de kyrkliga inte bryr sig om att fråga vad den lilla gruppen är ute efter, hur de tänker, vad de ser för missförhållanden och vilken politisk vision de har. Såg vi något annat än en kyrklighet som alls inte lyckades i mötet med människor och definitivt inte lyckades rubba någons världsbild utan mest bekräfta de redan rättfärdigas rättfärdighet?

Frågan är inte om högergrupper mobiliserar. Det är valår i Europa, klart de mobiliserar. Det brukar kallas demokrati. Den intressanta frågan är förstås varför de mobiliserar, vilket ärende som är deras. Jag har fattat att den svenska integrationspolitiken är en framgångssaga. Vi är duktiga på att möta främlingen som kommer till vårt land, som snabbt får jobb, lär sig språket och blir svensk i tanke, ord och gärning. Jag kanske ska ha svårt att fatta att alla inte fattar hur bra det är? Men när de nu uppenbarligen inte gör det, varför ska de inte få säga vad de tänker och få sina resonemang analyserade? I dag ska det demonstreras när Sverigedemokraterna ska till Jenny Nyström-skolan i Kalmar. Är det så gymnasister ska övas i demokrati? Jag menar, det finns väl möjligheter till debatt på skolan när partierna kommer? Ta debatten. Lita på argumenten.

Tillbaka till de rättfärdiga i Jönköping. De har fått beröm och inte delat smäleken. De har visat upp sin rättfärdighet på torgen och blir nu vänligt hälsade på via Facebook och brev. De andras uselhet blir den mörka bakgrund mot vilken ljusets riddarvakt träder fram. Men sa inte Jesus något om estradmoral? Jag kan väl förstå om detta som Jesus eventuellt sagt i ämnet inte går hem i det fromma Jönköping. Men ska förhållningssättet berömmas även om det känns bra att ha alla på sin sida mot de där orättfärdiga syndarna?

I dag ser jag att Janne Josefsson på twitter kallats nazist efter Uppdrag Gransknings reportage om vänstern och våldet. Jag såg en del av reportaget men slutade när jag hörde vänstermannen tala som en enkel fotbollshuligan. Det finns mång andra frågor som nu borde ställas - om vilket samhälle vi har och hur det kunde bli så här. Är det konsekvenserna av utanförskap vi ser nu? Eller konsekvenserna av att det politiska livet blir något som distribueras till väljarna men inte längre bärs upp av dem via folkrörelser?

En uppsättning kommentarer på denna blogg ogillar jag. Jag ogillar hållningen där folk tillskrivs motiv. Varför får dessa kommentarer publiceras? För att vi ska veta hur ett offentligt samtal går till nuförtiden och kanske lära oss något.
Jag ogillar LFL:s vedervärdiga förslag att införa en andra klassens präster i Svenska kyrkan, dvs de som avviker från de politiskt fattade besluten. Det är att spotta på min prästgärning. Avskyvärt och LFL behöver inte kommentera den saken utan skulle snarare ransonera sina kommentarer här. Jag är rasande.
Min hållning är en helt annan. Den präst som inte köper 1958 års politiska beslut om Kyrkans ämbete och inte accepterar den kyrkopolitik som förts med lögnen som vapen och sveket som verktyg är värd respekt och ska inte hanteras som en andra klassens medborgare. Sådant sker i totalitära system.
Den som i all enkelhet vill ha svar på en teologisk fråga ska ställas inför frågan: Varför ska det komplicerade vara enkelt? Det är det inte.
Vill någon läsa på, fattar man snart den saken. Finns inte en traktat på Kyrklig Samlings hemsida där saken mycket enkelt tas upp?
17 år gammal anade jag att något inte riktigt var som det sas. Då blev det till att läsa på, lyssna, värdera argument, förstå sammanhang och allt det där.
Den som vill ha 50 sidor att läsa letar upp boken Vems ärende går Svenska kyrkan?
Men ska man ställa till det riktigt, så uppsöker man prästerna på majoritetssidan och ställer frågorna hur de kom fram till sin uppfattning med konkreta frågor om vilka böcker de läste och vilka svagheter de ser i sina egna resonemang. Man får väl utgå från att de är väl pålästa när de omfattar en syn som skiljer sig från det som Kyrkan lärt i alla tider och överallt.

Margit

Att Margit Sahlin (1914-2003) skulle ha fyllt 100 år i tisdags - men av lätt insedda skäl inte gjorde det - kunde de intresserade och alla andra läsare av Svenska Dagbladet se.

Jonas Jonson skrev en understreckare. Det är en märklig artikel. Biskop Jonson skriver: "Regeringen föreslog att prästämbetet skulle öppnas för kvinnor. Som statskyrka måste Svenska kyrkan anpassa sig till grundläggande värderingar i samhället." Här har all ideologiska fernissa fallit. Det handlar om politiska nödvändigheter i ett läge där Svenska kyrkan inte är fri. Roligt att det sägs av en biskop rent ut. Men märkligt. Ska man vara nitisk med detaljerna blir inte allt rätt. Det var t ex inget "extra" kyrkomöte som kallades in 1958 utan ett nytt, alldeles ordinarie men med en uppenbar beställning att fatta ett annat beslut. Biskoparna hade inte en chans. Den ekumeniska rörelsen i Geneve kunde inte hjälpa Svenska kyrkan (för Geneve ville inte etablera sig som en överkyrka) och de fyra biskopar som skulle ta fram ett bredare underlag efter 1957 års kyrkomöte fick, med undantag av Bo Giertz, inte fram mer än några hastigt hopskrivna sidor. Bo Giertz skrev teser till biskopsmötet, teser som tryckts i tre upplagor.

Jonas Jonson beskriver också vad motståndet handlar om. "Motståndet hade teologiska, ekumeniska och historiska orsaker, men det handlade också om att hävda kyrkans frihet och självbestämmande." Detta är märkliga ord om en konflikt för att komma från en biskop eftersom de är hederliga. Det handlade inte om kvinnoförakt och allt det där. Renhållningen noteras. Denna renhållning fanns också i den text biskopsmötets bibelkommission publicerade år 1970. Så eländigt egentligen, att man ska bli glad över att möta en gnutta hederlighet i Svenska kyrkan!

Kyrkans framtoning har förändrats, menar Jonas Jonson. Det menade också Ulla Carin Holm i sin avhandling. Riktigt hur återstår att se men en uppsättning intervjuer (Anders Bäckström i Sverige och Cost of Conscience i England) ger stöd för bilden av förändring. "Själva gudsbilden blev varmare och mindre auktoritär", heter det hos Jonas Jonson med en undanglidande formulering. Blev den då en annan och blev den mer biblisk, denna gudsbild? Eller var det inte teologin som förändrades utan endast pedagogiken eller marknadsföringen? Hur ska man då utifrån en positiv värdering av reformen och dess positiva konsekvenser värdera vad Margit Sahlin sa i början av 2000-talet när hon såg Svenska kyrkan: "Detta ville jag inte."

Margit förblev kyrkokritisk. Blev hon självkritisk? Hur kom det sig att prästämbetet blev en kvinnosyssla i Svenska kyrkan - för vi håller på att komma rätt långt bort från jämställdhet. I söndags tjänstgjorde enbart kvinnor i gudstjänsterna i Nordölands pastorat. Var det första gången i historien? Inte första gången med ett enkönat prästerskap, men vad nytta är det med "same but different"?
Vad Margit Sahlin såg av Svenska kyrkan sina sista år kanske de som umgicks nära henne skulle kunna berätta nu?

I Kyrkans Tidning i dag finns en hyllningskrönika av Annika Borg med en försiktig fråga på slutet. Hyllningarna ändrar nämligen inte faktum att S:ta Katharinastiftelsen i juli lämnar sina lokaler. Där finns Margits bibliotek och hennes arkiv. Nu säger ryktet att det inte finns någon plan för hur biblioteket ska hållas samman men inte heller någon plan för hur Margits arkiv med brev och klipp ska bevaras. Kvinnohistoriskt Arkiv i Göteborg eller Svenska kyrkans arkiv i Uppsala eller Landsarkivet i Uppsala kunde vara möjliga platser. Hur det är med tillgängligheten vet jag inte. Skrev Margit att det skulle gå X antal år efter hennes död innan någon fick gå in i arkivet, gjorde hon samma misstag som många andra. Men vem tar ansvar i frågan?

När hyllningarna till Margit Sahlin nu hörs under några dagar ska kanske ännu ett drag hållas fram. Margits skitaktighet i debatter och samtal. Hon agerade ofast från en maktposition. När sakdiskussionen inte gick hennes väg tog hon till fula knep. Så minns jag ett samtal på Kastlösa där hon hetsade kvinnohorden till furiositet (och vände sig viskande till mig med orden "Dag, du får förlåta mig") och så en uppställning som ordnat i Johanneskyrkan i Kalmar där hon, när hennes eget föredrag var slut utan att ha åstadkommit särskilt mycket, tog till knepet att ropa: "Om jag var församlingsbor i Kalmar skulle jag kräva besked av kvinnoprästmotståndarna hur de tänker". Då livades andarna. En av de kvinnliga församlingsassistenterna som var av den meningen viskade till en kollega: "Det är ingen idé att svara" varpå en dam som satt bakom reste sig, pekade på de två och ropade: "Här sitter två av dem och jag hörde att de sa att det inte var någon idé att svara."

I stort var det ungefär som i Efesos - Apg 19:32. "Där ropade alla i munnen på varandra. Mötet var förvirrat, och de flesta visste inte varför de kommit dit."

Torsten Mårtensson, komminister dårförtiden, hade ordnat mötet. Jag konstaterade i efterhand att sådana mötesformer hade vi inte i Två Systrars. Där fick man gå och lyssna utan att som deltagare i ett möte behöva ställas till svars.

Lustigast den kvällen var vaktmästaren i S:t Johannes, en missionsförbundare och frimurare vars namn jag glömt. Han bar stolar i den lätt kaotiska stämningen efter mötet, ställde in dem i hissen och ropade till syster Kerstin: "Ni är fega, fega är ni!" Kerstin tog ett steg mot honom, där han stod i hissdörren och frågade försynt: "Vad säger du?" Han ropade ut sina ord igen, stängde hissdörren och försvann.  Det var på sitt sätt sanslöst roligt.

Som väl var hade jag laddat upp med ett antal flaskor vin så att vi kunde ha en god kristlig eftersits och analysera aftonen. Minnesanteckningarna har jag i mitt arkiv.

Vad sa jag nu om inte: Frid över Margits minne. Men vad med hennes arkiv?

Prydveckan inledd i Växjö

I förrgår invigdes den vecka då landshövdingen inledningsvis stolt kunde meddela att en regnbågsflagga vajade över residenset. Residenset är en statlig byggnad, allas vår byggnad. Det skulle kunna uppfattas som okänsligt att låta någon annan flagga än den svenska vaja där då. Eller kunna uppfattas som känsligt, alltför känsligt.

Vid invigningen fanns både ett statsråd närvarande och lite annat löst folk. Ca 200 hette det i Smålandsposten. En erfaren kyrkbänksräknare var på plats och sa att det var ungefär hundra. Jag tror kyrkbänksräknaren efter att ha sett foton i tidningen och markeringen "cirka" är ofta informationsbärande. Varför inte säga som det är?

På ledarsidorna i Smålandsposten och Barometern/OT uppmärksammades saken i går. I Barometern (Kalmar) filosoferas över att när Växjöpride genomförs så finns bland de bärande krafterna studieförbundet Sensus ("en del av 'gamla folkrörelsesverige'") och Svenska kyrkan. Jaha.
Sen kommer det: "Och deltagarna påminns om folkrörelsernas starka engagemang för likabehandling och ömsesidig respekt till slut kom att omfatta hbt-personer. (Q, då? DS). Och möjligen uppmärksammas att även om regnbågsflaggan påstås bland annat symbolisera 'liv,' (jo, så står det med anföringstecken och allt efter kommatecknet, DS) 'ande' och 'helande' är regnbågen också en viktig biblisk symbol."

Detta är ideologiproduktion, intet annat. Illa skrivet är det - som om skribenten för lönens skull och utan egen inre drivkraft pressat ur sig en illa hopkommen text. Beskrivs något annat än hur organisationer kan utnyttjas för de syften någon eller några har. Om det varit på annat sätt, hade tusenden stått med vid invigningen. Och utläggningen om regnbågen - vad ger ni för den! 2388:-, antar jag. Prenumerationspriset per år, alltså.

I Smålandspostens ledarkommentar får vi veta att det finns en balans på Prideveckan som märktes genom att finansmarknadsministern bjudits in. Men hur märktes det, då? Nå, inriktningen var en annan än i Göteborg, där poliser och officerare inte ansetts välkomna. "Den inriktning arrangörerna valt har också tilltalat ett stort antal sponsorer, däribland Svenska kyrkan, Sensus och Växjös energibolag, Veab."

Det är förstås roligt för Sensus och Svenska kyrkan att klappas medhårs på tidningarnas ledarsidor så investeringen kan nog ses som lönsam - även om vi inte riktigt vet hur och med hur mycket prydveckan sponsrats - med pengar, annonseringar, pålysningar och uppbackningar. Svenska kyrkans fria synod kom dock aldrig i närheten av denna uppbackning...

Jag som varit i Rom ska kanske påminna om Elisabeth Noelle-Naumann som Norberto González Gaitano förtjänstfullt uppmärksammade vid Pontifical University of  the Holy Cross. Professor Noelle-Naumann /aus Deutschland!/ talar om tystnadens spiral.

Det finns åsikter och hållningar man inte kan uttrycka utan risk att isoleras och trampar du snett marginaliseras du, inte bara i en fråga, uppfattar jag, utan i en spiral. Vilka attityder som gäller, vet du som konsument av medierna och forskarna fastslår ett kunskapsgap mellan dem som är "Heavy Users" av tv mm och de som bildar sig på andra vis. De senare förstår världen på ett annat sätt än de förra. Ledarskribenterna har nog uppmärksamt tittat på tv, misstänker jag. De vet vad de ska skriva, även om det skaver lite. Det gäller att gå försiktigt bland majoritetstyranner, politiskt korrekta och självutnämnda minoriteter.

Nog ska vi vara för tolerans men uppmärksamma på den värdegrund som ligger under talet om tolerans, nämligen den att det inte finns någon Sanning. Påpekandet är inte mitt. Det är Norbertos González Gaitanos - och han brukar veta vad han talar om.

På lördag vet Smålandsposten att den stora Prideparaden går genom Växjö stad. Framsynt att redan nu veta att den blir stor - eller handlar det här om en självuppfyllande profetia?

Förra veckan gick jag The Fan Mile Eurovision Contest i Köpenhamn. Det var en promenad från Rådshuspladsen till Kgs. Nytorv. Kunde jag, som inter gillar Melodifestivalen så att jag ska räknas som ett fan, gå där? Skulle jag därigenom tyst och stillsamt räknas in i festivalens fan-club? Borde jag alltså gå andra gator? Men hur kan man ta en allmän plats och definiera den som sitt eget intresse - som i detta fall inte var mitt? Mina frågor lämnades i stort obesvarade av mitt begåvade sällskap. Ni förstår dilemmat dock.

Norra Öland

Jag drömmer om min gamla församling. Bokstavligen och förvirrat. För det är inte som det var när jag drömmer, inte husen, inte miljön - men människorna är där. Egendomligt, förstås. Men kanske konsekvent. Jag är hemma men inte längre hemma där?  Det motiverar en alldeles enkel blogginlaga, som syftar till att bli rena turistreklamen.

Ni ska till Kalmar (kolla domkyrkan, rätt nyrenoverad och fatta att där gick 100 miljoner och lite drygt det!). Ölandsbron är nästa sevärdhet. Stå på och följ sedan väg 136 norrut. Vill ni ta ett varv i Borgholm, så gör det. Societetsparken, hamnen, kyrkan och torghandeln, som alltid håller hög kvalitet. Hälsa till Bomans, som håller hög klass på frukt och grönt. Glass kan man äta på Ölandsglass på väg ner mot hamnen

Nu måste ni vidare. Att vi har världens största samling av runstensfragment vet få. Ni gör det nu. Den är hyfsat nybyggd för 1800-talskyrkan var ett fuskbygge och kyrkan invigdes 1955. Då hade församlingshemmet fått vara gudstjänstlokal i många år sedan den gamla kyrkan dömts ut - och det knäckte kyrkogångsseden, tror jag. Det nyaste är ett litet kapell. Invigdes det 2008 eller 2009? Vad fort man glömmer.
Ska ni bli fulla och galna kan ni med fördel fira midsommar i Köpingsvik och i dimmorna se de gamla vikingarna segla ut och in i viken. Efter Birkas nedgång var det Köpingsvik som gällde.

136:an norrut för östra sidan kan ni ta tillbaka.
Nu har ni tagit så god tid på er att ni behöver övernatta i Löttorp eller Böda. Det finns vandrarhem, pensionat och stugor så rädes icke. Har ni lastat in en engångsgrill, måste ni se till att komma till Rosas Handel i Löttorp innan stängningsdags och bunkra korv. Har ni ingen engångsgrill men vill äta råbiff med kapris och röd lök, kan det också lätt ordnas på Rosas om ni kompletteringshandlar i Löttorpshallen eller på ICA Källa. Hälsa till alla ni möter från mig. Systemet är bara öppet sommartid så den detaljen kanske ni ordnade i Borgholm?

Vad gör man i Löttorp? Man kan åka och se solen gå ner i Alvedsjöbodar - men då få ni problem med att ni petat i er ett och annat. Är det sommar har ni kanske bokat in er på Lammet och Grisen. Men allvarligt måste man från Löttorp ta sig tillbaka till rondellen för där ligger Högby.

Kyrkan är fin (öns största) och söder/sydost om kyrkan finns det berömda luftslottet. Ut via kyrkogårdsgrinden mot söder och så följer man muren till vänster så syns slottet.
Vill man gå en naturstig i reservatet är det rätt tid nu. Gå bara rakt fram från södra kyrkogårdsgrinden.
De militärhistoriskt intresserade söker upp fältprosten Gummerus grav som ligger några meter från den lilla kyrkogårdsgrinden i öster. Gummerus kastade ut ryssen från Åland och belönades med Svärdsorden av kung Gustaf III samt Högby, som var ett regalt pastorat. Gummerus var anfader till Gustaf Aulén.

På norra Öland finns det fler kyrkor av intresse. Källa gamla kyrka förstås. Fröet grodde på 900-talet och blev sedan till timmer, som användes när kyrkan byggdes. I vapenhuset kan ni känna på timret. I Källa hamn kan man förstå kyrkans funktion som försvarsanläggning.
Persnäs är också en vacker kyrka med ett altarskåp att tycka om - även om det var livligt när det kom till.
Böda kyrka har blivit av med många av de medeltida skatterna, men det märkliga är kanske kyrkorummets mått. 18 meter långt och 16.5 meter brett. Böda församling var Ölands till ytan största och sträcker sig upp till norra udden. Byxelkrok hör till och vill man se en stenåldersby tar man sig till Skäftekärr. Badar gör man förstås sommartid - om man inte är ölänning vill säga.
Vad roar man sig annars med?
Konstnärerna skyltar upp.
Golfare och tandläkare  hittar alltid några hål, tycks det.

Mat hittar man enkelt. Kroppkakor i Källa. Kan ätas på plats utomhus sommartid. Vi som är proffs tar med egen gryta bara för att platsa turisterna. Klassmärken kan vara av olika slag. I detta fall är det en hyfsat stor gryta med lock.

Vad läser man om man turistar på norra Öland.
Man läser Johan Theorin.

Tar man östra vägen söderut kan man med fördel stanna och se på Egby kyrka men också Föra kyrka med dass i tornet hör till sevärdheterna. I närheten av kyrkan i Föra kan man upptäcka Martinuskorset, rest på en plats där prästen Martinus dräptes aven riddare. Prästen kom emot riddaren som uppfattade att prästen bar svärd. Så var det inte. Bär inte besman om ni möter en riddare, råder jag.

Om ni ska organisera en bussutfärd till norra Öland får ni prioritera luftslottet och reservatet.

Var så god för denna guidade tur på norra Öland.
Södra Öland, då? Södra Öland ligger för lång bort, det är hela saken.
Även om hela Öland spirar till helgen den 11-12 maj.

Kolmodin i Betlehemskyrkan

Adolf Kolmodin predikade i Betlehemskyrkan på Botdagern i mars 1925 och denna hans predikan blev skriften Skall Kristusförnekelsen vinna hemortsrätt inom Sveriges kyrka? Det finns några passager att spara för framtiden. Problemet som skulle var uppmaningen i kyrkohandboken som kunde användas: "Låtom oss nu gemensamt bekänna vår kristna tro." Nu skulle rätten till en historisk syn på trosbekännelsen värnas. Huvudförslaget till Stockholms prästerskaps första årsmöte var "Låtom oss nu höra våra fäders kristliga bekännelse och i anda och förtröstan däri förena oss med dem." Vid kyrkomötet 1925 skulle saken upp med en annan formulering (jag har inte kollat för protokollet finns å lantegendomen).

Jag tror att det vackra formulerandet är informationsbärande. Här ska ord täcka över innehåll, inte avslöja innehållet utan vackert beslöja det. När det låter vackert, ska man bli misstänksam. Fagert tal är inte alltid sant. Kolmodin visste. Jag ska återge honom - och det kursiverade betyder väl att han tog i rejält i Betlehemskyrkan. Här är något för gamla statskyrkokramare att häpna inför. Året var, som sagt, 1925.
Professor Kolmodin:
"Och dock säger jag: Arma Sveriges gamla kyrka, ty utifrån och inifrån håller fördärv på att smyga sig över dig.
En allt mer och mer avkristnad stat drager dig allt starkare in i sitt krävande famntag enligt det kända programmet, och du synes icke märka, att det är hög tid att slita dig lös ur detta kvävande famntag, om du skall ha utsikt att rädda något väsentligt av det som är ditt, ja, om du skall ha utsikt att rädda livet. Och inom dig har Kristusförnekselsens torkvindar under skyddande höljen börjat blåsa allt mer ödeläggande. Du har lärare inom dig både på högre och lägre poster, som förkunna en falsk Kristus och nu känna sig så starka, att de begära rätt därtill, och ditt kyrkfolk sover. Efter den väckelse det fick för ett par år sedan synes det ha somnat in djupare än förut eller missmodigt av brist på energisk, målmedveten ledning ha dragit sig inom sig självt.
Arma, gamla Sveriges älskade kyrka, skall du då förvandlas till ett kulturinstitut, varifrån den verklige Kristus, Nya Testamentets Kristus, nödgas draga sig tillbaka?"

Nödgas draga sig tillbaka - smaka på de 89 år gamla orden!

Herrens dag

Det är söndag i påsktid och påsken blir ett fysiskt faktum både i nåd och natur. Samspelet gläder den som kommit på den gudomliga koden. Och det har förstås de teologiskt välutbildade prästerna, som drivs av en lidelse att berätta hur det egentligen förhåller sig. Kristus är uppstånden, ja, han är verkligen uppstånden - och han har visat sig! Det otroliga är otroligt eftersom det omöjliga var möjligt. Detta nya liv möter nu i Kyrkan - Ordet och sakramenten - och i skapelsen, som lever på nytt.

Detta skrivet läser jag  Svensk Kyrkotidning nr 4, s 117. Jag följer inte SKT nogsamt längre. Sabina Koij är präst och domkyrkoteolog i Stockholms domkyrkoförsamling skriver artikeln Uppståndelsen förytligas av bokstavstro. Hur tänker hon då?

Frågan hur vi ska tala om Jesu död och uppståndelse och vår egen så att den blir begriplig för människor är alltjämt mycket aktuell, får läsaren veta. Domkyrkoteologen upplever "att Jesu död och uppståndelse är en stötesten kyrkan har stora problem att begripliggöra och förklara på et vettigt sätt."
Det kan man väl hålla med om - om nu detta är uppgiften. Fast vad är vettigt? Vad hade apostlarna svarat på frågan om en vettig förklaring till uppståndelsen? De hade kanske svarat med att berätta om sina erfarenheter - ungefär som vi möter apostlarna i evangeliernas slutkapitel? De hade kanske ändå inte svarat att "till syvende och sist handlar det bara om att tro" - för så oprecisa eller okänsliga är inte apostlarna. De har ju själva varit med om svårigheterna, om man säger så. Men domkyrkoteologen vet vad människor hör, och det är en förkunnelse som skaver: "Vi vet att det är svårt att ta till sig berättelsen om ett övernaturligt mirakel, att det går emot all kunskap om att en död kropp inte kan få liv igen, men det är vad kristen tro till sist handlar om - att han verkligen (bokstavligen) uppstod."  Varför skaver påståendet? "[D]ärför att man anar att den fantastiska berättelsen om Jesu död och uppståndelse bär med sig ett existentiellt djup som går förlorat i en bokstavlig mening." Domkyrkoteologen vet att det är så för det var så för henne och många års erfarenhet av teologiska samtal med människor vet hon att hon inte är ensam.

Så vad är det för en berättelse? "En berättelse som gestaltar det evigt mänskliga hoppet om att det går att göra gott, att vi tillsammans kan skapa en bättre värld, att det finns utrymme i de mänskliga livsvillkoren för förlåtelse, helande och försoning." Det kommer mera! "Konsten, litteraturen, musiken, religionen, ja alla mänskliga uttryckssätt försöker gestalta detta." Och tänker man så, blir Matteuspassionen i Folkoperans version där den vanliga människan och inte Jesus står i centrum.

Jag ska inte låtsas som om jag inte hört resonemangen tidigare. Leo Tolstoy, Harald Hallén, Viktor Rydberg eller Ernest Renan är tidigare exempel. En kristendom utan Kristus och blir religion, som ett av flera mänskliga uttryckssätt. Ni såg själva. Och det blir så när evangeliet blir en berättelse, kanske till och med en religiös berättelse.

Nu är evangeliet något mer, en kraft, som själv skapar. Om Sabina Koij vet jag föga. Den teologiska utbildning hon genomgått vid svenska universitet är en religionsvetarutbildning. De frågor hon ställer var sådana som gymnasister i den kristliga gymnasiströrelsen hanterade på min tid - och av goda präster fick hjälp att bena ut. Nu är domkyrkoteologen visserligen tjänstledig, ser jag, mena alltså präst. Man kan bara hoppas på att Lena Andersson inte får tag på hennes text och tar itu med den för då blir det inte roligt för domkyrkoteologen. Fast underhållande för oss andra.

Nog är det sanslöst att ställa uppståndelsens fakticitet - betygad av ögonvittnen - mot tanken på existentiellt djup. I sak är uppståndelsen själva kristendomens grundbult, den händelse som ger oss alla de andra händelserna, från krubban till under och ord. Ska man fråga vad domkyrkoteologen
tänker om jungfrun (alma) som födde en son eller om Jairi dotter, tror ni? Men det är lärorikt att se hur lite överens vi är. De små frågorna pekar alla in mot en grundläggande oenighet.

Eskil Franck är domkyrkoteologens samtalspartner. Eskil gjorde upp med den kristna tron och lämnade. Hans gammalkyrkliga bakgrund kräver omutlighet och då går han, polemisk mot KG Hammar, som han tycker slirar runt och konstruerar sig den tro KG kan tro på. I den pietistiska traditionen kan man göra så och KG är mer pietist än han själv vill medge, antar jag. Eskil kunde ha fått mer handfast intellektuell vägledning om han frågat Erik Petrén - även om jag kan undra om Erik alls kunnat fatta hur en begåvad präst inte fått med sig den kristna basfakta som egen tillhörighet utan först efter många år kom på vad han inte trodde.

Så vad är felen? Felaktigt uppställda alternativ, förstås, men i grunden ett sätt att hantera kristen tro som religion och se religionen som ett mänskligt uttryckssätt. Det blir funktionell ateism. Apostlarna tänkte annorlunda. Gud har uppväckt och då måste vi vara realister, vi måste våga tro på under.

Ni kanske har läst Adolf Kolmodins lilla skrift Skall Kristusförnekelsen vinna hemortsrätt inom Sveriges kyrka? (Evangeliska Fosterlands-Stiftelsens Bokförlag, Stockholm 1925). En annan Kristus är den Kristus som bekänns i trosbekännelsens ord, kan ingen i Kyrkans tjänst förkunna, menar han. Hans ämbetsed (prästlöftena, DS) och hans samvete dömer honom i så fall. Så fortsätter Kolmodin och kursiverar sin text s 26-27: "Men situationen kan bli en annan, så att han känner sig, utan att oroas av sin ämbetsed och sitt samvete, ha rätt att förkunna en annan Kristus än den apostlarna på grundval av vad Kristus själv vitnat om sig och sin uppgift förkunnat. Arma Sveriges gamla kyrka!"
Kolmodin preciserar sig lika kursiverat:
"Arma, gamla Sveriges älskade kyrka, skall du då förvandlas till ett kulturinstitut, varifrån den verklige Kristus, Nya Testamentets Kristus, nödgas draga sig tillbaka?"

Hur dum kan jag bli?

Nej, inte datoreländet. Jag hade rätt kod och rätt lösenord, det fanns anslaget på rummet, och kom ut en gång men sedan vägrade maskineriet att känna igen koden. Ska man i sådant se Andens ledning? Jag var i Rom med två barnbarn på bildningsresa och inte ens dessa kunde få ordning på eländet. Det är väl bevis nog på att jag i detta avseende inte är dum i alla fall?

Bildningsresa är inte heller dumt.
Vi vandrade mycket. Vi såg och bildade oss.
Jag var lite egoistisk. Jag ville lära mig se vad en 14- resp 12-åring ser i Rom. Jag tror att de ser mycket som hör det allmänmänskliga till. Påven hör dit, byggnader och detaljer. Vi firade Chatarina av Siena och fick gå in i hennes för denna dag öppna grav (29 maj kanoniserades hon och nu firade vi att det var 75 år sedan i Sta Maria Sopra Minerva.
Roliga kommentarer kunde fällas. Vi gick vid Tibern och talade om Cloaca Maxima, det stora avloppet, som man också kunde kasta lik efter de avrättade (Vecingetorix t ex) i. Om någon kvinna då tvättade i Tibern kunde hon, konstaterade Klara, på kvällen säga: " I dag blev tvätten lik-tigt ren." Sådan skämtan uppskattar jag, som ni vet. Alls inte dumt. Mötet med statssekreteraren kardinal Pietro Parolin blev kort. Jag var ju inte i Rom för långa överläggningar. Men det var inte dumt att vi möttes också om det blev kort.

Vad var så dumt? Dumt var att jag svarade på en fråga i kommentarsfältet på inlägget Debattknep. Frågan ställdes om bortsorterade fackteologer till Läronämnden och i en kommentar gav jag namnen. Jag tyckte det var onödigt att ange deras fackteologiska kompetensområden, som också efterfrågats: "vad de stod för i teologisk jämförelse med dem som blev valda". Det var dumt av mig. Slutsatsen av min sakgenomgång blev: "Då dyker namn på högkyrkliga personer, som är kvinnoprästmotståndare, upp. Till och med doakörens egen dirigents. Här vilar ingen blygsamhet!" 

Nu är det svårt för en korkad docent. Det frågades efter namn och namn presenterades, men då ska det tydligen vara moraliskt belastande att återge namn som kyrkomötet röstat om för det fall det egna namnet finns med. Men det gör det ju. Andra har föreslagit, så kan det verkligen vara motiverat att gå ifrån saklighetskravet av blygsamhetsskäl. Jag fattar inte. Så fick jag inte lära mig i min teologiska utbildning, men den är lite gammal, det medges.

Kommentatorn fortsätter - och då kanske sammanhanget klarnar: "Men snälla nån då, vet inte han att kyrkomötet, långt, långt tidigare har slagit fast kvinnornas rätt till prästämbetet? Är det då konstigt att personer, som inte accepterar kyrkans fastställda ordning, ej anses lämpliga att ingå i läronämnden? Det blir ju då, som någon jurist en gång sa i rättssalen i sin anklagande pläderring, att personen är en 'motkraft'."

Nu gällde frågan ingen "rätt" att bli präst utan statlig behörighet att bli, men varför vara petig? Något vill jag kommentera demokratisynen. I en demokrati ges minoriteten utrymme utan att ses vara en negativ utan en positiv och nödvändig motkraft. Jag behöver inte anföra förre statsministern Göran Perssons ord om att när ett majoritetsbeslut har fattats, måste i en demokrati minoriteten därefter särskilt värnas. I sak lärde jag mig detta av folkskollärare Nils Rubin, som exercerade skillnaden mellan majoritetsdiktatur och demokrati.

Kommentatorn förordar majoritetsdiktaturen - folkdemokratin i östlig tappning. Men i kommentatorns värld är alltså alla andra, som i ämbetsfrågan menar vad Kyrkan ser som sin för alltid av Gud fastställda ordning, självklart olämpliga. Det handlade inte, som jag min dumming trodde, om sakteologisk kunskap utan om ideologisk inpassning. Borde jag inte ha fattat det från början?

På den frågan finns två svar:

1. Du borde ha fattat. Du vet ju att (med några enda undantag) det är i krigsmakten och på universitetet du behandlats efter kompetens, inte i Svenska kyrkan. I det kyrkliga är du stämplad.

2. Det är väldigt bra att du inte fattade. Du har likväl inte blivit helt (kyrkopolitiskt) deformerad av ett långt prästliv under de betingelser som rått. Du kan fortfarande hålla fast vid vad Svenska kyrkan borde vara. Hederlig, anständig, tja, kristen helt enkelt, en Kyrka som vandrar med Gud. Din dumhet är ovedersäglig men uttrycker trons barnsliga förtröstan. Den är en gåva att vara glad över.

Men jag är fortfarande i tvivelsmål och frågan bränner: Hur dum kan jag bli? Hur kan jag inbilla mig att en sakdiskussion är möjlig? Och varför tänkte jag att vi vid vår svenska kust kunde försvara en rättsordning kontra en ockupationsmakt när ockupationsmaktens tänkesätt redan är här - och just i mitt gamla KAB 44-område?

Det är märkligt

I dag ska jag komma hem, passerar Köpenhamn och bestämmer mig för att trots uppkoppling via min telefon inte blogga mer än att jag noterar hur intresserade av homosexualitet somliga kommentatorer är. Det kan man vara. Här i stan ska Melodifestivalen skaka loss och i ett festivalblad såg jag hur viktig denna den alternativa sexualiteten är. Här möter ingen förskrämd minoritet utan trendsättare. Det är till dessa de beslut om vad äktenskapet är som fattas i riksdag och kyrkomöte anpassas. Inte är det då konstigt om somliga vill sätta en del frågetecken, inte om person eller läggning men frågor om vad ett äktenskap är. Plus en del frågor om hur en smaksensation förstörs. Påskfirandet har inte riktigt ännu fått effekt på alla kommentatorer, ser jag. I morgon ska det bli blogginlägg igen. Vi har en del att samtala om.