Jag fick fira Askonsdagen i en katedral. Jag hade varit där tidigare och mindes ett medvetet gudstjänstliv, en förkunnelse som påverkade och många unga. Nu fanns där en grupp konfirmander men inte särskilt många församlingsbor. Jag kan någonstans i min svarta själ förstå varför. Själv tänker jag med fasa på ett andligt liv där nivån skulle vara den jag erbjöds denna askonsdag.
Mitt problem var och är insikten att de förtjusande kyrkoarbetarna gör så gott de kan. De vill väl. De tillhör rimligtvis stiftets elit - annars skulle de inte vara i centralhelgedomen. I varje fall den som är chef hör till eliten, de riktigtt utvalda. Men elitkristendom, fattar jag, är något annat än elitens kristendom.
Elitkristendom sätter lärjungen, som är med i ett utvalt Guds folk, i centrum (1 Petr 1:1) Den har ett mycket bestämt fokus: Jesus som är Kristus. Den vet något om Faderns kärlek till alla och till allt och den räknar med Guds gode Andes verk i Kyrkan och i världen. Elitkristendomen hämtar liv ur Ordet och sakramenten, dvs räknar med att Gud avslöjar sig och sin vilja för oss privilegierade Ungefär så.
Elitens kristendom är den kristendom som förkunnas av de fina prästerna. Den kan passa borgarbrackor med behov av religion. Det går åt mycket ljus när denna elitens kristendom ska förkunnas eller firas, det har jag fattat. Ibland förkunnas den i ord, prsonligt och nära, men den kan också förkunnas genom tystnad, symboler och musik.
Askonsdag med platt innehåll och plattityder förvandlade till bön. Det kan bli så mycket bättre. Djupare, mer utmanande. Jag tror jag ska nöja mig med att återge instruktionen:
"Under måltiden finns det möjlighet att ta emot bröd och vin vid högaltaret, tända ett ljus i ljusbäraren vid predikstolen samt ta emot korsets tecken med aska vid dopfunten som ett tecken på försoning."
Jag tvekade inför det där med att ta emot bröd och vin - för det var Kristui kropp och blod jag gått dit för. Jag tvekade, för vid fridshälsningen kunde man antingen säga "Herrens frid" eller "Guds frid", sas det - och då undrade jag vad det var för kristendom som inte kan säga "Herre", för jag fattade att man nog numera skulle säga "Guds frid" - precis som man på upplysningstiden skulle säga Gud för att undvika talet om Treenigheten. Elitkristendomen bekänner "min Herre och min Gud".
Askan kunde man väl inte fuska så mycket med - även om den inte högt och tydligt välsignats och man gjort som vi mer katolskt sinnade menar att man ska göra. "Stoft är du, stoft blir du åter, omvänd dig och tro evangelium" är ruggigt fint - och allvarligt. Det tar. Pastorn var av det förfinade slag som kortecknade och sa: "Ta emot dopets och försoningens tecken". Besviken gick jag och tände ljus.
En gång till: Eliten är inte illvillig. Den kan bara inte mer. Förkunnelsen då? Fastetid betyder att man kan få vara arg på Gud, fick jag veta. Men syndabekännelsen? Inledningen var utstofferad med miljöförstöringsbilder. Vi skulle hämta livsmod från sopsorteringsbilder och bilder från vatten, som nog var nedsmutsat. Jag tänkte: De som står ut med detta som gudstjänst måste vara sjuka självplågare. Men illvilligt var det förstås inte. Snarast välvilligt.
I den gamla katedralen har jag varit med om gudstjänster som lyft mig. Jag har mött allvaret och glädjen och saligheten i en - salig blandning. De nu döda som tagit hand om mig och mitt livs frågor i den katedralen minns jag med glädje. Jag undrar vad de sagt om tilltaget att sätta upp bilder på prästerskapet på såna där gardiner man rullar upp (Pop-ups) i vapenhuset. Elitens kristendom - prästkyrka, såg jag. Elitkristendomen är ett Guds eget folk som finns till för att förkunna Guds härliga gärningar.
Hellre elitkristendom, alltså, än elitens kristendom.
fredag 15 februari 2013
onsdag 13 februari 2013
En vardaglig fråga med nytt och rikt innehåll
Det är förstås Gårdagens Seglora som fått mig på banan.
Komminister Helena Ekhem berättar om Expressive Arti, EXA, och ett projekt SKAPA som finansierats med hjälp av Svenska kyrkans riktade utvecklingsstöd. "Det har handlat om att utforska de kreativa uttrycksformernas möjlighet att öppna upp för möten med livets djup och andliga dimensioner."
Om man är i kultursvängen kan man förstås då undra om detta inte är vad MOMA i NYC sysslar med - men det är om man är i kultursvängen och kanske gärna skulle vilja åka till New York och gå på ett museum för modern konst.
.
"Att vara kyrka handlar om att forma en miljö som är en möjlig växtplats; att gestalta ett förhållningssätt där öppenheten för det äkta mötet ständigt finns. Där förväntan är att den jag möter är ett subjekt."
Jag tror jag förstår. Men jag blir brydd av det exempel som ges: "Det är fikastund i öppna förskolan. Runt broden sitter föräldrar med sina barn. Många av dem är inte särskilt 'kyrkliga'; många från andra kulturer med annat modersmål och annan religion. En pappa frågar Var köper ni era ljus?
Frågan är enkel och konkret, men visar sig vara större än så. Det blir ingången till ett samtal om att tända ljus för det som är svårt och viktigt i livet. Om liv och död och tankar kring evigheten, livet efter döden och meningen med livet. Om dopet, den oro och det hopp man hyser för sitt barns framtid."
Pedagogiken är denna: "I stället för att besvara frågan med att vi beställer ljusen via internet, så svarar medarbetaren ungefär så: Ja, det stämmer, här går det åt mycket ljus. Samtalet öppnar sig."
Men allvarligt: är detta att låta någon vara subjekt? Medarbetaren har en "istället-agenda". Jag ska in i ett samtal om något mera - kanske något annat än det jag frågade om.
Nu blir det strax frukost och under dagen ska jag träffa folk. Funkar metoden? Blir det ett äkta samtal? "Vill du ha kaffe nu?" frågar jag. I stället för att svara får jag veta att "det går åt en del kaffe i prästgården" och samtalet öppnar sig till att handla om något som rymmer "livets vibrerande kraft, en nära-livet-upplevelse". Eller blir resultatet en brutal käftsmäll? Jag vet inte. Vågar jag vilja veta?
"Går du ut med hunden?" Jag svarar inte utan öppnar för ett samtal: "Ja, det stämmer att hunden ofta vill gå ut medan människor gärna vill gå in i motsvarande ärende."
"Har posten kommit?" Jag svarar inte utan öppnar för ett samtal: "Ja, det stämmer att posten i romersk tid också bar ut brev från apostlarna som fortfarande läses som helig skrift."
"Handlar du middagsmaten?" Jag svarar inte utan öppnar för ett samtal: "Ja, det stämmer att maten är viktig och mer än som enbart näringsintag. Den rymmer flera existentiella dimensioner."
Man kan frukta en nära-döden-upplevelse om man driver detta så kallade samtalsprojekt bland klokt folk. Men försöka kanske duger?
Å andra sidan. Om jag ska uppfattas vara ett subjekt och undrar var dom köper ljusen, kanske jag ska få just det svar jag som subjekt söker? Detta sagt bara för att som inledning till ett existentiellt samtal pröva en tanke!
En annan tanke smyger sig på i morgonväkten: Varifrån får de kristliga allt? Pengar från nationell nivå, ja - men det andra? Betrakta min fråga som en mötesplats!
Komminister Helena Ekhem berättar om Expressive Arti, EXA, och ett projekt SKAPA som finansierats med hjälp av Svenska kyrkans riktade utvecklingsstöd. "Det har handlat om att utforska de kreativa uttrycksformernas möjlighet att öppna upp för möten med livets djup och andliga dimensioner."
Om man är i kultursvängen kan man förstås då undra om detta inte är vad MOMA i NYC sysslar med - men det är om man är i kultursvängen och kanske gärna skulle vilja åka till New York och gå på ett museum för modern konst.
.
"Att vara kyrka handlar om att forma en miljö som är en möjlig växtplats; att gestalta ett förhållningssätt där öppenheten för det äkta mötet ständigt finns. Där förväntan är att den jag möter är ett subjekt."
Jag tror jag förstår. Men jag blir brydd av det exempel som ges: "Det är fikastund i öppna förskolan. Runt broden sitter föräldrar med sina barn. Många av dem är inte särskilt 'kyrkliga'; många från andra kulturer med annat modersmål och annan religion. En pappa frågar Var köper ni era ljus?
Frågan är enkel och konkret, men visar sig vara större än så. Det blir ingången till ett samtal om att tända ljus för det som är svårt och viktigt i livet. Om liv och död och tankar kring evigheten, livet efter döden och meningen med livet. Om dopet, den oro och det hopp man hyser för sitt barns framtid."
Pedagogiken är denna: "I stället för att besvara frågan med att vi beställer ljusen via internet, så svarar medarbetaren ungefär så: Ja, det stämmer, här går det åt mycket ljus. Samtalet öppnar sig."
Men allvarligt: är detta att låta någon vara subjekt? Medarbetaren har en "istället-agenda". Jag ska in i ett samtal om något mera - kanske något annat än det jag frågade om.
Nu blir det strax frukost och under dagen ska jag träffa folk. Funkar metoden? Blir det ett äkta samtal? "Vill du ha kaffe nu?" frågar jag. I stället för att svara får jag veta att "det går åt en del kaffe i prästgården" och samtalet öppnar sig till att handla om något som rymmer "livets vibrerande kraft, en nära-livet-upplevelse". Eller blir resultatet en brutal käftsmäll? Jag vet inte. Vågar jag vilja veta?
"Går du ut med hunden?" Jag svarar inte utan öppnar för ett samtal: "Ja, det stämmer att hunden ofta vill gå ut medan människor gärna vill gå in i motsvarande ärende."
"Har posten kommit?" Jag svarar inte utan öppnar för ett samtal: "Ja, det stämmer att posten i romersk tid också bar ut brev från apostlarna som fortfarande läses som helig skrift."
"Handlar du middagsmaten?" Jag svarar inte utan öppnar för ett samtal: "Ja, det stämmer att maten är viktig och mer än som enbart näringsintag. Den rymmer flera existentiella dimensioner."
Man kan frukta en nära-döden-upplevelse om man driver detta så kallade samtalsprojekt bland klokt folk. Men försöka kanske duger?
Å andra sidan. Om jag ska uppfattas vara ett subjekt och undrar var dom köper ljusen, kanske jag ska få just det svar jag som subjekt söker? Detta sagt bara för att som inledning till ett existentiellt samtal pröva en tanke!
En annan tanke smyger sig på i morgonväkten: Varifrån får de kristliga allt? Pengar från nationell nivå, ja - men det andra? Betrakta min fråga som en mötesplats!
tisdag 12 februari 2013
Bakom kulisserna
Påvens avgångsbeslut kanske inte är så överraskande. Han var med om de sista åren med JPII och entusiasterna kunde tala om andens seger över materien när den såg den sjukdomsmärkte påven men några måste ju ta ansvaret för påvens sysslor likväl. Kardinal Ratzinger gjorde det. Det tycks mig som om erfarenhyeterna från dessa år var sådana, att han ville bespara andra från dem. En tysk intellektuell gillar inte heller att inse hur en nedbrytningsperiod i livet går in och att arbetsuppgifter blir plågsamma och att allt tar så mycket längre tid och kräver så mycket av svårfångad koncentration. Åldrandet är som det är och inrymmer både lidande och förnedring. Det är bara att vänta och se. Jag tänkte i går kväll på ärkebiskop Cosmo Gordon Lang, som 1941 plötsligt bestämde sig för att avgå. Det överraskade också. Han hade William Temple som sin önskeefterträdare - och så blev det. Ärkebiskopen av Canterbury tyckte tiden efter avgång var svår men fick se det mesta av alla praktikaliteter lösa sig. Det var det andra som han fortsatt funderade över: han var utanför, borta från den centrala position han haft. Hur hanterade han den saken? Genom att be - och möta sina vänner. 78 år gammal vid sin avgång hade väl Lang lite mer tid på sig än påven, men i alla fall.
Fråga mig om möjliga kandidater efter konsultationen i Rom - när den nu blir. Så här långt irriterades jag mest av nyhetsförmedlingen att Joseph Ratzinger varit medlem av Hitlerjugend. Det var han. Under Hitlerjugend las alla ungdomsorganisationer. Enda sättet att undgå detta medlemskap för en ung föreningsmänniska var att ta värvning i den tyska krigsmakten! Journalistisk obildning ogillar jag. Det får jag göra. Jag har åldern inne.
Bland kommentarerna fäster jag vid som vanligt vid Anders Wejryds karaktäristik."Till en början var han mycket konservativ, men sedan rörde han sig mot mitten, vilket nog är ganska naturligt när man leder en så stor organisation som katolska kyrkan." Detta tror jag är en missuppfattning bortsett från att det är svårt att veta vilken "mitt" som avses. Karaktäristiken beskriver närmast Anders traktan att vara just i mitten och då avses den mitt som är mittast. Vilken är det? Den där majoriteten för tillfället befinner sig. En idémänniska som påven tänker inte riktigt på samma sätt som en maktmänniska av Anders Wejryds slag.
Idag kan man se hur slarvig jag var när jag läste makthavarlistan i Kalmar län. Inte så att plats 34 är ohotad, saken upprepas denna tisdag med bild på makthavarna. Men kommunalrådet Johan Persson var faktiskt med i lördags på plats nr 3. Tvåa var landstingsrådet Anders Henriksson i Kalmar och etta blev, dagens nyhet, Lars Idermark, som är Södras blivande chef och ordförande för Swedbank. Kalmar FF är makthavarnav för det är där, inte i frimueriet eller Rotary, som Makten möts.
Bakom kulisserna på en fotbiollsplan som heter Guldfågeln Arena (Kycklingplan, alltså) - vem hade kunnat tro det?
Fråga mig om möjliga kandidater efter konsultationen i Rom - när den nu blir. Så här långt irriterades jag mest av nyhetsförmedlingen att Joseph Ratzinger varit medlem av Hitlerjugend. Det var han. Under Hitlerjugend las alla ungdomsorganisationer. Enda sättet att undgå detta medlemskap för en ung föreningsmänniska var att ta värvning i den tyska krigsmakten! Journalistisk obildning ogillar jag. Det får jag göra. Jag har åldern inne.
Bland kommentarerna fäster jag vid som vanligt vid Anders Wejryds karaktäristik."Till en början var han mycket konservativ, men sedan rörde han sig mot mitten, vilket nog är ganska naturligt när man leder en så stor organisation som katolska kyrkan." Detta tror jag är en missuppfattning bortsett från att det är svårt att veta vilken "mitt" som avses. Karaktäristiken beskriver närmast Anders traktan att vara just i mitten och då avses den mitt som är mittast. Vilken är det? Den där majoriteten för tillfället befinner sig. En idémänniska som påven tänker inte riktigt på samma sätt som en maktmänniska av Anders Wejryds slag.
Idag kan man se hur slarvig jag var när jag läste makthavarlistan i Kalmar län. Inte så att plats 34 är ohotad, saken upprepas denna tisdag med bild på makthavarna. Men kommunalrådet Johan Persson var faktiskt med i lördags på plats nr 3. Tvåa var landstingsrådet Anders Henriksson i Kalmar och etta blev, dagens nyhet, Lars Idermark, som är Södras blivande chef och ordförande för Swedbank. Kalmar FF är makthavarnav för det är där, inte i frimueriet eller Rotary, som Makten möts.
Bakom kulisserna på en fotbiollsplan som heter Guldfågeln Arena (Kycklingplan, alltså) - vem hade kunnat tro det?
måndag 11 februari 2013
Påvens avträde
När det nu kommit besked om att vår vän Bengan XVI lämnar kan det betyda några dagars blogguppehåll innan den 28 februari eftersom jag möjligtvis måste fara till Rom innan dess. Jag håller allt öppet, men de som tror att en präst på norra Öland sitter isolerad, har inte förstått att den som finns på en ö lever gränslöst. I väntan på hur jag ska göra med Rom blir det visit på Östrabo och möte med de regionala eminenserna Johansson och Wejryd. SAS gar dock beredskap att flyga mig, har jag fått veta. Men varför kunde vår vän inte ha förvarnat lite tidigare om sitt avträde?
Vi blev utestängda!
Det vore intressant att få veta hur många församlingar som i går avhandlade vad som skett i veckan, nämligen att en kyrka inom Lutherska Världsförbundet (LVF) brutit med en annan LVF-kyrka. Kanske gick söndagen förbi utan någon reflektion - som om Jesus inte manat till enhet för att världen ska tro och som om själva saken är rakt av ointressant. Saken? Att medkristna förklarar att vi inte är medkristna längre.
Snälla människor bekymrar sig om de pengar Svenska kyrkan skickat till Mekane Yesus-kyrkan och som nu denna kyrka sägs avstå från. Jag är inte så bekymrad, eftersom jag beundrar en kyrka som trots pengar vågar hålla på sig. Man kan anta att andra kyrkor stöttar med lite extra när nu saken är som den är. Syndapengar behövs alltså inte.
Mina frågor gäller det faktum att "min" kyrka definieras bort av fd medkristna. I klartext får vi veta vad den ryska ortodoxa kyrkan tidigare sagt - men nu av en kyrka med vilken vi historiskt varit förbundna. Har Mekane Yesus-kyrkan rätt? Är mässan som firas i Svenska kyrkan sådan att en rätt kristen avstår från den? Det tror jag inte. Men då fokuseras på kyrkopolitiska frågor - har verkligen Svenska kyrkans kyrkomöte läroauktoritet? Det tror jag ju inte heller - och markerade 1982 i det dåvarande kyrkomötet. Men vad har hänt när politiska partier får härja fritt i frågor som slår sönder kristen enhet och driva igenom en reform utan besvärande teologisk underbyggnad? Kan Mekane Yesus-kyrkans beslut hjälpa oss till självkritik?
Bortförklaringarna för att slippa grundläggande självkritik kan vi nog samla in den närmaste tiden.
En kommer att handla om att EELCMA:s kyrkoledning hade velat en mer diplomatisk lösning men kördes över av de mer ekumeniskt okunniga i deras synod. Det är en intressant form av klerikal rasism, kan man tycka.
En annan förklaring handlar om homofobin i Etiopien, enligt lag är homosexualitet förbjuden. Med denna förklaring slipper man ägna sig åt teologi och kan mer hänge sig åt tanken på de okunniga och underutvecklade. Stämplat och klart.
En tredje förklaring är mest en deklaration att vi inte stänger några dörrar. Det gör vi inte. Problemet är det motsatta. En medlemskyrka i LVF har stängt dörren för oss. Vi är utestängda - och den insikten landar alltså inte. Mental förträngning som försvar, om jag fattat den kyrkopolitiska psykologin rätt.
Återstår frågorna för EFS. Det är rätt lite som går EFS väg i Svenska kyrkan just nu. Utbildningen på Johannelund liksom hanteringen av Hammarbykyrkan och så Mekane Yesus-kyrkans beslut borde göra det svårt för EFS. När blir det för mycket? När ska EFS säga att "i valet att stå samman med våra trossyskon i Etiopien och få somliga fördelar av vår position i Svenska kyrkan, väljer vi tron och trons syskon? Att segla med ett Kyrkans skepp som heter Titanic är inte vår modell för framtiden. Vi formar en annan."
Klerikal svenskkyrklig självräcklighet kanske håller ett tag till. Vi står ju samman med ELCA i USA och där finns ju också TEC. Odlar vi våra förbindelser i USA behöver vi kanske inte bry oss om etiopierna, eller? Amerikanarna är ju lika fina som vi, men faktiskt lika utestängda när det kommer till de fd medkristna som lever i kyrkor som växer.
Jag får förstås aldrig veta i hur många församlingar vår kyrkas utestängning aktualiserades i går. 1, 10 eller 100? Sas ingenting, är det också informationsbärande. Illavarslande informationsbärande.
Snälla människor bekymrar sig om de pengar Svenska kyrkan skickat till Mekane Yesus-kyrkan och som nu denna kyrka sägs avstå från. Jag är inte så bekymrad, eftersom jag beundrar en kyrka som trots pengar vågar hålla på sig. Man kan anta att andra kyrkor stöttar med lite extra när nu saken är som den är. Syndapengar behövs alltså inte.
Mina frågor gäller det faktum att "min" kyrka definieras bort av fd medkristna. I klartext får vi veta vad den ryska ortodoxa kyrkan tidigare sagt - men nu av en kyrka med vilken vi historiskt varit förbundna. Har Mekane Yesus-kyrkan rätt? Är mässan som firas i Svenska kyrkan sådan att en rätt kristen avstår från den? Det tror jag inte. Men då fokuseras på kyrkopolitiska frågor - har verkligen Svenska kyrkans kyrkomöte läroauktoritet? Det tror jag ju inte heller - och markerade 1982 i det dåvarande kyrkomötet. Men vad har hänt när politiska partier får härja fritt i frågor som slår sönder kristen enhet och driva igenom en reform utan besvärande teologisk underbyggnad? Kan Mekane Yesus-kyrkans beslut hjälpa oss till självkritik?
Bortförklaringarna för att slippa grundläggande självkritik kan vi nog samla in den närmaste tiden.
En kommer att handla om att EELCMA:s kyrkoledning hade velat en mer diplomatisk lösning men kördes över av de mer ekumeniskt okunniga i deras synod. Det är en intressant form av klerikal rasism, kan man tycka.
En annan förklaring handlar om homofobin i Etiopien, enligt lag är homosexualitet förbjuden. Med denna förklaring slipper man ägna sig åt teologi och kan mer hänge sig åt tanken på de okunniga och underutvecklade. Stämplat och klart.
En tredje förklaring är mest en deklaration att vi inte stänger några dörrar. Det gör vi inte. Problemet är det motsatta. En medlemskyrka i LVF har stängt dörren för oss. Vi är utestängda - och den insikten landar alltså inte. Mental förträngning som försvar, om jag fattat den kyrkopolitiska psykologin rätt.
Återstår frågorna för EFS. Det är rätt lite som går EFS väg i Svenska kyrkan just nu. Utbildningen på Johannelund liksom hanteringen av Hammarbykyrkan och så Mekane Yesus-kyrkans beslut borde göra det svårt för EFS. När blir det för mycket? När ska EFS säga att "i valet att stå samman med våra trossyskon i Etiopien och få somliga fördelar av vår position i Svenska kyrkan, väljer vi tron och trons syskon? Att segla med ett Kyrkans skepp som heter Titanic är inte vår modell för framtiden. Vi formar en annan."
Klerikal svenskkyrklig självräcklighet kanske håller ett tag till. Vi står ju samman med ELCA i USA och där finns ju också TEC. Odlar vi våra förbindelser i USA behöver vi kanske inte bry oss om etiopierna, eller? Amerikanarna är ju lika fina som vi, men faktiskt lika utestängda när det kommer till de fd medkristna som lever i kyrkor som växer.
Jag får förstås aldrig veta i hur många församlingar vår kyrkas utestängning aktualiserades i går. 1, 10 eller 100? Sas ingenting, är det också informationsbärande. Illavarslande informationsbärande.
söndag 10 februari 2013
Ren humbug
Varje händelse eller skeende i det svenska samhället som dyker upp vid en kritisk samhällsgranskning måste för Seglora smedja ha en kyrklig motsvarighet. Har Rainer Brüderleis kommenterat Laura Himmelreichs bröst i Tyskland blir detta en svensk nyhet - och referens till förhållanden i Svenska kyrkan. Eventuella kulturskillnader bortser man från, som detta att "vad brännvinet är för svenskarna är horhusen för tyskarna", som en i Tyskland född man sammanfattade kulturskillnaden. Kanske inte uttömmande - men vad då?
Nu finns i Svenska kyrkan "en anmärkningsvärt hög tolerans för kränkningar med misogyna förtecken", hävdar pastor Ewa Lindqvist Hotz. Man vill gärna få exempel på ett så - faktiskt - överraskande förhållande. Det får man: "Ett tydligt exempel på det kyrkliga kvinnoföraktet är prästen, ersättaren i kyrkostyrelsen ochy bloggaren Dag Sandahl som regelmässigt skriver förnedrande och förklenande om kvinnor (och om män som ger röst för kvinnors utsatthet i Svenska kyrkan, exempelvis domprosten i Visby stift, Mats Hermansson) i den egna bloggen."
Vi kanske kan få en mer detaljerad kritik?
"På samma sätt som ölandsprästen inte drar sig för att skriva i rasistiska Dispatch International vill han gärna skriva nedsättande och skämtsamt, ibland med sexistiska undertoner, ibland inte, men ofta elakt och underkännande om kollegor i kyrkan. Vid upprepade tillfällen kallar han mig för 'pastor Hotzlips' och min syster i Seglora smedja, Helle Klein, för 'Bluff-präst'." -- "Sandahl skriver skämtsamt och raljant, men undertexten är allt annat än fryntlig och välkomnande. Den är skrämmande."
Det kommer mera! "Sandahl är representant för den växande skara svenska män där misogyna och xenofobiska tankegångar går hand i hand."
Det måste, tänker jag, finnas någon logik i galenskapen. Vi försöker få fatt på den.
Först en anamnes, det där att man drar sig till minnes. I Dagens Seglora har jag anklagats inte bara för att skriva i en rasistisk nättidning (redaktionen förnekar att den är rasistisk, men det är väl en oviktig detalj?) och därtill har jag kallat biskop Jackelén för nazist (inget belägg, inget bevis och ingen text där det sägs, bara en tolkning som upprepas och upprepas, men varför vara småsint?). Jag är en "människofientlig röst" tillsammans med Ulf Nilsson. Rasist och sexist och människofientlig därtill samt kvinnoföraktare. Jo, någon logik tycks det finnas i påståendena - men var finns det sakförhållande som man stöder etiketterandet på?
I fallet Klein har jag uttryckligen skrivit att att jag hoppas ingen kallar henne "Bluffpräst". Den som vill, kollar bloggposter 18 december och 22 december. Det kunde blivit värre om jag citerat Hellmut Liebergs avhandling Amt und Ordination bei Luther und Melanchton, sid 94, där Luthers polemik mot präster som gör annat än prästeri redovisas. Det blir "zum teuflischen Widerspiel desselben geworden." Säger Luther.
Representant för misogyner och xenofober. Glömde inte pastor Hotzlips i hastigheten det homofoba?
Men varför tar Stockholms stift upp kollekt till Segloras verksamhet - och ger anslag? Och varför stöttar Sofia församling denna fabrikation av lögner? Att Seglora behöver skapa sig figuranter för att stödja smedjans förutfattade meningar, fattar jag. Men varför stödja tilltaget?
Så vilken är logiken. Den mycket enkla. Man bestämmer sig för hur verkligheten ser ut och därefter kostruerar man allt som behövs för att denna verklighet inte bara ska visa sig stämma utan därtill också vara skrämmande.
Jag förmodar att Ewa Lindqvist Hotz kommer från Värmland. Problemet är att en värmlänning aldrig kan skriva memorar för värmlänningen kan inte skilja på det som varit och det som kunde ha varit.
Men Dagens Seglora och Seglora smedja kan nog sammanfattningsvis vara ren humbug, om ni frågar mig.
Nu finns i Svenska kyrkan "en anmärkningsvärt hög tolerans för kränkningar med misogyna förtecken", hävdar pastor Ewa Lindqvist Hotz. Man vill gärna få exempel på ett så - faktiskt - överraskande förhållande. Det får man: "Ett tydligt exempel på det kyrkliga kvinnoföraktet är prästen, ersättaren i kyrkostyrelsen ochy bloggaren Dag Sandahl som regelmässigt skriver förnedrande och förklenande om kvinnor (och om män som ger röst för kvinnors utsatthet i Svenska kyrkan, exempelvis domprosten i Visby stift, Mats Hermansson) i den egna bloggen."
Vi kanske kan få en mer detaljerad kritik?
"På samma sätt som ölandsprästen inte drar sig för att skriva i rasistiska Dispatch International vill han gärna skriva nedsättande och skämtsamt, ibland med sexistiska undertoner, ibland inte, men ofta elakt och underkännande om kollegor i kyrkan. Vid upprepade tillfällen kallar han mig för 'pastor Hotzlips' och min syster i Seglora smedja, Helle Klein, för 'Bluff-präst'." -- "Sandahl skriver skämtsamt och raljant, men undertexten är allt annat än fryntlig och välkomnande. Den är skrämmande."
Det kommer mera! "Sandahl är representant för den växande skara svenska män där misogyna och xenofobiska tankegångar går hand i hand."
Det måste, tänker jag, finnas någon logik i galenskapen. Vi försöker få fatt på den.
Först en anamnes, det där att man drar sig till minnes. I Dagens Seglora har jag anklagats inte bara för att skriva i en rasistisk nättidning (redaktionen förnekar att den är rasistisk, men det är väl en oviktig detalj?) och därtill har jag kallat biskop Jackelén för nazist (inget belägg, inget bevis och ingen text där det sägs, bara en tolkning som upprepas och upprepas, men varför vara småsint?). Jag är en "människofientlig röst" tillsammans med Ulf Nilsson. Rasist och sexist och människofientlig därtill samt kvinnoföraktare. Jo, någon logik tycks det finnas i påståendena - men var finns det sakförhållande som man stöder etiketterandet på?
I fallet Klein har jag uttryckligen skrivit att att jag hoppas ingen kallar henne "Bluffpräst". Den som vill, kollar bloggposter 18 december och 22 december. Det kunde blivit värre om jag citerat Hellmut Liebergs avhandling Amt und Ordination bei Luther und Melanchton, sid 94, där Luthers polemik mot präster som gör annat än prästeri redovisas. Det blir "zum teuflischen Widerspiel desselben geworden." Säger Luther.
Representant för misogyner och xenofober. Glömde inte pastor Hotzlips i hastigheten det homofoba?
Men varför tar Stockholms stift upp kollekt till Segloras verksamhet - och ger anslag? Och varför stöttar Sofia församling denna fabrikation av lögner? Att Seglora behöver skapa sig figuranter för att stödja smedjans förutfattade meningar, fattar jag. Men varför stödja tilltaget?
Så vilken är logiken. Den mycket enkla. Man bestämmer sig för hur verkligheten ser ut och därefter kostruerar man allt som behövs för att denna verklighet inte bara ska visa sig stämma utan därtill också vara skrämmande.
Jag förmodar att Ewa Lindqvist Hotz kommer från Värmland. Problemet är att en värmlänning aldrig kan skriva memorar för värmlänningen kan inte skilja på det som varit och det som kunde ha varit.
Men Dagens Seglora och Seglora smedja kan nog sammanfattningsvis vara ren humbug, om ni frågar mig.
lördag 9 februari 2013
34
Med risk för att till andra tillmälen också hängas ut som "kokett", vill jag lyfta en fråga. Östran har en serie om Kalmar läns 50 mäktigaste. Det återstår att kora vinnaren, men eftersom kommunalrådet Johan persson inte återfunnits bland de 49, kan en normalbegåvad läsare räkna ut att det blir han. Själv hamnade jag på plats 34. Begåvat nog har tidningen presenterat tio personer åt gången så jag har haft förhoppningar att se kyrkoherdarna hamna på topplistan. Men hast du mir gesehen! Ingen enda annan präst fanns på listan. Hur ska det förklaras? Och var det bra eller dåligt?
Ska präster finnas på listan över ett läns 50 mäktigaste? Inte självklart. Makten i prästeriet ligger väl hos den som gav prästeriets nådegåva. Nycklamakten har prästen på de villkoren. Men tydligen makt när det handlar om något som närmast har med opinion att göra. Så då borde kanske några präster finnas på listan - men absolut inte bara en.
Varför finns inte 3-4 präster på listan? Antagligen därför att de inte velat betala priset. De har en uppsättning meningar men om dem får vi intet veta. Alltså blir de kyrkoherdar och kontraktsprostar och kanske till och med domprostar och biskopar. De får priset utan att betala det och någon annan röjer i offentligheten. De mer försiktiga och fåmälda dväljs i de kyrkliga miljöerna, i Rotary och frimureri men egentligen aldrig i den offentliga offentligheten. Det är lugnast så. En annan förklaring är förstås att de inte har något att säga som kan ta makten över människors sinnen - men så illa kan det väl inte vara?
Jag fattar att en makthavarlista i ett län ska räknas till underhållningsbranschen och bli en snackis. Det har uppenbarligen fungerat. Ulf Carlsson på Östran/Nyheterna har nog haft många roliga stunder i samtal med läsekretsen under publiceringstiden. Men jag reder inte riktigt ut saken för mig själv. Ska verkligen en präst återfinnas bland länets 50 mäktigaste? Och jag är den förste att bli bekymrad över att det bara är en och att det är just jag. Tro mig, jag koketterar inte.
I tidningen Ölandsbladet presenteras idag kollektresultatet församlingsvis på Öland. Algutsrum tillhör de mest givmilda men Nordölands församling ligger i topp. Kan det stämma? Är det inte konstigt att man då i reportaget uppmärksammar Algrutsrum? Ska Ölandsbladets sportreportrar i fortsättningen intervjua tvåan när det handlar om t ex löpning eller innebandyturneringar?
Det blir en lördag i snö, ser jag. Dop i Böda betyder yuteliv i vart fall mellan prästgårdenh och bilen samt mellan bilen och kyrkan. Tur och retur, dessutom. Till det kommer att jag måste ladda inför mötet med IOGT på måndag, som är Gin&Tonic Monday.
IOGT? International Order of Gin and Tonic!
Ska präster finnas på listan över ett läns 50 mäktigaste? Inte självklart. Makten i prästeriet ligger väl hos den som gav prästeriets nådegåva. Nycklamakten har prästen på de villkoren. Men tydligen makt när det handlar om något som närmast har med opinion att göra. Så då borde kanske några präster finnas på listan - men absolut inte bara en.
Varför finns inte 3-4 präster på listan? Antagligen därför att de inte velat betala priset. De har en uppsättning meningar men om dem får vi intet veta. Alltså blir de kyrkoherdar och kontraktsprostar och kanske till och med domprostar och biskopar. De får priset utan att betala det och någon annan röjer i offentligheten. De mer försiktiga och fåmälda dväljs i de kyrkliga miljöerna, i Rotary och frimureri men egentligen aldrig i den offentliga offentligheten. Det är lugnast så. En annan förklaring är förstås att de inte har något att säga som kan ta makten över människors sinnen - men så illa kan det väl inte vara?
Jag fattar att en makthavarlista i ett län ska räknas till underhållningsbranschen och bli en snackis. Det har uppenbarligen fungerat. Ulf Carlsson på Östran/Nyheterna har nog haft många roliga stunder i samtal med läsekretsen under publiceringstiden. Men jag reder inte riktigt ut saken för mig själv. Ska verkligen en präst återfinnas bland länets 50 mäktigaste? Och jag är den förste att bli bekymrad över att det bara är en och att det är just jag. Tro mig, jag koketterar inte.
I tidningen Ölandsbladet presenteras idag kollektresultatet församlingsvis på Öland. Algutsrum tillhör de mest givmilda men Nordölands församling ligger i topp. Kan det stämma? Är det inte konstigt att man då i reportaget uppmärksammar Algrutsrum? Ska Ölandsbladets sportreportrar i fortsättningen intervjua tvåan när det handlar om t ex löpning eller innebandyturneringar?
Det blir en lördag i snö, ser jag. Dop i Böda betyder yuteliv i vart fall mellan prästgårdenh och bilen samt mellan bilen och kyrkan. Tur och retur, dessutom. Till det kommer att jag måste ladda inför mötet med IOGT på måndag, som är Gin&Tonic Monday.
IOGT? International Order of Gin and Tonic!
fredag 8 februari 2013
Mer om beslutet
Beslutet att bryta med Svenska kyrkan och ELCA fattade Mekane Yesus-kyrkans kyrkomöte, som var samlat 27 jan - 2 febr i Addis Abeba. För att försäkra sig om att beslutet slår igenom, råder alltså kommunionsförbud för medlemmar av Mekane Yesus-kyrkan i relation till lutheranerna i USA och till Svenska kyrkan - och vi får inte gå till Herrens bord i deras kyrka. Nu kan få en passus att tugga på: "Representatives of these churches at national level or leaders at every level would not be invited to preach or speak at the Ethiopian Evangelical Church Mekane Yesus congregations or other gatherings. They should not be invited for any spiritual ministries of this church." Klara besked. Bara efter tillstånd från kyrkans "head office" får en präst i Mekane Yesuskyrkan besöka Svenska kyrkan på någon nivå. Så glöm det där att ta emot en präst från Etiopien på besök i församlingen.
Nu måste somligt klaras ut. Konsekvenserna av beslutet om enkönade vigslar blev just så illa som vi sa att de skulle bli. Kyrkostyrelsen hoppades på en annan utgång av det hela. Hur gör vi nu? Omprövar vi beslutet och säger att vi inte vill hamna i ett allvarligt läge i relation till en systerkyrka? Eller säger vi att "i valet mellan att vara homofober eller rasister så väljer vi rasismen som väg. Vad bigotta negrer i Etiopien har att säga, struntar vi i - för de är ju som bekant underutvecklade, avsideskomna och illa informerade? Förresten kommer de nog snart tillbaka därför att de saknar våra ekonomiska bidrag." Vanlig imperialistisk rasism kan tyckas vara den hägrande lösningen på dagens problem, eller?
Nu kunde ju den tanken tänkas att en splittring mellan två systerkyrkor, historiskt förbundna med varandra, är en svår synd och förpliktelsen till enhet i tro och praxis är viktigare än själva vigselrätten. Om vigselrätten har Jesus ingenting sagt. Däremot har han talat om de kristnas enhet. Är det motiv nog för omprövning av det beslut som gett oss splittringen och betyder att medkristna underkänner oss som kristna? Det är liksom allvar - på precis det sätt som Frimodig kyrkas representanter försökte påvisa för kyrkomötet. Att Frimodig kyrka får rätt i sin analys kan bekymra. Men inte mer ändå, får man hoppas, än att folk fattar hur man ska rösta den 15 september.
Nu måste somligt klaras ut. Konsekvenserna av beslutet om enkönade vigslar blev just så illa som vi sa att de skulle bli. Kyrkostyrelsen hoppades på en annan utgång av det hela. Hur gör vi nu? Omprövar vi beslutet och säger att vi inte vill hamna i ett allvarligt läge i relation till en systerkyrka? Eller säger vi att "i valet mellan att vara homofober eller rasister så väljer vi rasismen som väg. Vad bigotta negrer i Etiopien har att säga, struntar vi i - för de är ju som bekant underutvecklade, avsideskomna och illa informerade? Förresten kommer de nog snart tillbaka därför att de saknar våra ekonomiska bidrag." Vanlig imperialistisk rasism kan tyckas vara den hägrande lösningen på dagens problem, eller?
Nu kunde ju den tanken tänkas att en splittring mellan två systerkyrkor, historiskt förbundna med varandra, är en svår synd och förpliktelsen till enhet i tro och praxis är viktigare än själva vigselrätten. Om vigselrätten har Jesus ingenting sagt. Däremot har han talat om de kristnas enhet. Är det motiv nog för omprövning av det beslut som gett oss splittringen och betyder att medkristna underkänner oss som kristna? Det är liksom allvar - på precis det sätt som Frimodig kyrkas representanter försökte påvisa för kyrkomötet. Att Frimodig kyrka får rätt i sin analys kan bekymra. Men inte mer ändå, får man hoppas, än att folk fattar hur man ska rösta den 15 september.
Den bistra nyheten
Mellan två begravningar kollade jag e-posten och fick nyheten från en biskop som jag tycker mycket om. Det b3esked han gav var motsvarande dystert. Mekane Yesu-kyrkan i Etiopien beslöt att bryta förbindelserna med ELCA i USA och med Svenska kyrkan samt alla andra kyrkor som viger enkönat. Jag ville lägga ut nyheten så att alla ser att jag får info också från anjdra äbn svenska militärer. Jag återkommer till saken - men aviserar redan nu att på måndag är det Gin&Tonic Monday. Den kommer som på beställning och kan firas från midnatt till midnatt. Men ska man dricka när man är ledsen? Nä jag firar högmässa i Högby kyrka på söndag får en medlem av mekane Yesu-kyrkan inte gå till kommunion, det är läget när den kyrkliga gemenskapen med en systerkyrka brutits-brutit samman. Tack för det, ni som på politisk beställning röstade igenom enkönad vigsel.
Kyrkoliv
Kollektsiffrorna för 2012 redovisades och det var som det brukar vara: Göteborgs stift i topp och Växjö därefter om man ser till totalbeloppet och Visby stift först och Växjö därefter om man räknar ut kollekt per medlem. Stockholm kommer sist. Att det handlar om rester av den gamla kyrkoväckelsen brukar ingen påpeka. Stockholms stift har ingen motsvarighet till denna väckelse och då blir det som det blir. Roteman Alm, som hade en handfast vision för Stockholm, roterar rimligtvis nu i sin grav, givet att han har pejl på vad som sker när stordriften nu entusiastiskt organiseras precis som han inte ville.
Nästan 100 miljoner i kollekt kan man tycka är mycket pengar. Och det är det. Men 1990 var siffran 128,7 miljoner, år 2000 räknades 138,7 miljoner in och 2010 blev det 113,9. Imponerande att informatörerna i Kyrkans Hus likväl fick insamlingsresultatet till en positiv nyhet i media. Nu är den ute och alla tycks nöjda. "Det är förstås jättekul", säger stiftsadjunkten Jonas Löhnn i Växjö om det han förmår uppfatta: en hög medlemskollekt betyder att många kommer i kyrkan. Belåtna stiftsadjunkter är det räddaste jag är för näst efter belåtna biskopar och belåtna kyrkoherdar.
I går var det stort kontraktskonvent med biskop Johansson och gruppsamtal som förberedelse till präst- och diakonmötet. Det var på sitt sätt informationsbärande. En stiftsadjunkt var känslig för stårlning så vi skulle helst sätta våra telefoner på "flight mode". Jag blev så intresserad av denna överkänslighet att jag om aftonen fick ringa min bror övertandläkaren (lagar bara tänder i överkäken, tror jag det betyder) för konsultation. Det finns inga vetenskapliga undersökningar som styrker att det finns ett fenomen som överkänslighet beroende just på strålning - men det betyder förstås inte att det inte kan finnas. När man gick från att skriva med fjäderpenna till stålpenna fanns det en överkänslighet mot stålpennor, sa han. Nog är det intressant - och hur ska man agera på en arbetsplats med mobiltelefoner och datorer om någon är strålningskänslig. Införa gåspennan igen? Det är sannerligen en fråga om kyrkoliv.
Kyrkans Tidning, denna vår viktiga nyhetsförmedlare, kunde berätta om Katharinastiftelsen, som får lika mycket från Stockholms stift som Seglora smedja. Nu håller Katharinastiftelsen på att haverera på grund av pengabrist. Svenska kyrkan har uppenbarligen svårt att nyttja de resurser för intellektuell verksamhet som finns. Kultur och teologi hanteras som överflödsfenomen medan politisk populism är hårdvara. På Katharinastiftelsen har jag varit - både som gäst och som pratare. Det var hederligt. Margit Sahlin var trygg och mån om samtalet på stiftelsen. Så var det inte alltid när hon hamnade i debatter ute i landet. När Annika Borg på Kristen opinion pekar på hur stiftets två kvinnliga biskopar ser till att utarma en av de första kvinnliga prästernas livsverk, kan man fundera ett varv men blir kanske ändå inte förvånad. Vad man än säger om Margit, så var hon av ett annat slag än Krook och Brunne - och en hel uppsättning andra kvinnliga eller okvinnliga präster. Inför ett fenomen som Helle Klein hade Margits förvåning varit ohöljd, påstår jag. Hur var det Olov Hartman ropade när han hamnade i fysiskt handgemäng med Ingmar Ström under hatthyllorna i Adolf Fredriks församlingshem? "Det går åt helvete, fattar du väl!" Och Hartman menade vad han sa, påpekar han i sina memoarer. Det var, berättade Ingmar Ström när jag frågade, enda gången han blivit fysiskt påhoppad.
Sådant kallar jag "kyrkoliv" också.
Nästan 100 miljoner i kollekt kan man tycka är mycket pengar. Och det är det. Men 1990 var siffran 128,7 miljoner, år 2000 räknades 138,7 miljoner in och 2010 blev det 113,9. Imponerande att informatörerna i Kyrkans Hus likväl fick insamlingsresultatet till en positiv nyhet i media. Nu är den ute och alla tycks nöjda. "Det är förstås jättekul", säger stiftsadjunkten Jonas Löhnn i Växjö om det han förmår uppfatta: en hög medlemskollekt betyder att många kommer i kyrkan. Belåtna stiftsadjunkter är det räddaste jag är för näst efter belåtna biskopar och belåtna kyrkoherdar.
I går var det stort kontraktskonvent med biskop Johansson och gruppsamtal som förberedelse till präst- och diakonmötet. Det var på sitt sätt informationsbärande. En stiftsadjunkt var känslig för stårlning så vi skulle helst sätta våra telefoner på "flight mode". Jag blev så intresserad av denna överkänslighet att jag om aftonen fick ringa min bror övertandläkaren (lagar bara tänder i överkäken, tror jag det betyder) för konsultation. Det finns inga vetenskapliga undersökningar som styrker att det finns ett fenomen som överkänslighet beroende just på strålning - men det betyder förstås inte att det inte kan finnas. När man gick från att skriva med fjäderpenna till stålpenna fanns det en överkänslighet mot stålpennor, sa han. Nog är det intressant - och hur ska man agera på en arbetsplats med mobiltelefoner och datorer om någon är strålningskänslig. Införa gåspennan igen? Det är sannerligen en fråga om kyrkoliv.
Kyrkans Tidning, denna vår viktiga nyhetsförmedlare, kunde berätta om Katharinastiftelsen, som får lika mycket från Stockholms stift som Seglora smedja. Nu håller Katharinastiftelsen på att haverera på grund av pengabrist. Svenska kyrkan har uppenbarligen svårt att nyttja de resurser för intellektuell verksamhet som finns. Kultur och teologi hanteras som överflödsfenomen medan politisk populism är hårdvara. På Katharinastiftelsen har jag varit - både som gäst och som pratare. Det var hederligt. Margit Sahlin var trygg och mån om samtalet på stiftelsen. Så var det inte alltid när hon hamnade i debatter ute i landet. När Annika Borg på Kristen opinion pekar på hur stiftets två kvinnliga biskopar ser till att utarma en av de första kvinnliga prästernas livsverk, kan man fundera ett varv men blir kanske ändå inte förvånad. Vad man än säger om Margit, så var hon av ett annat slag än Krook och Brunne - och en hel uppsättning andra kvinnliga eller okvinnliga präster. Inför ett fenomen som Helle Klein hade Margits förvåning varit ohöljd, påstår jag. Hur var det Olov Hartman ropade när han hamnade i fysiskt handgemäng med Ingmar Ström under hatthyllorna i Adolf Fredriks församlingshem? "Det går åt helvete, fattar du väl!" Och Hartman menade vad han sa, påpekar han i sina memoarer. Det var, berättade Ingmar Ström när jag frågade, enda gången han blivit fysiskt påhoppad.
Sådant kallar jag "kyrkoliv" också.
torsdag 7 februari 2013
Mediekonsument
I går var det stiftsstyrelse i Växjö. Alltså kunde jag fråga biskop Johansson om hur det var med hans inlägg i Barometern som sedan hamnade i Dagens Seglora. Nättidningens folk hade ringt och bett att få artikeln från Barometern. Så var det med det exklusiva anspråket. Kyrkans Tidning hade däremot skrivit en nyhetsartikel om biskopens artikel. Det lilla ordet "Red" under en artikel har en sällsam betydelse i det här fallet. Red har inte varit rädd att ringa och be att få artikeln. Det kräver nog mod, det som är Dagens Segloras självidentitet. Annars såg jag i går att Dagens Seglora har kvar uppgiften om ölandsbloggarens smutskastningskampanj. Man ska inte skämta om - och än mindre med - tyskar, men tekniken att upprepa lögner är känd från en tysk litteraturvetare (död 1945), som blev framgångsrik i opinionsbildningsbranschen. Och vilket var förresten skämtet nu?
Mediekonsumneter kan tryggt säga vid sig själva: Dagens Seglora behövs för att publicera texter som redan tryckts på annat håll och för att upprätthålla en grandios självbild av egen förträfflighet. Vi kommer att få se mer av detta.
Kyrkans Tidning gläder oss med nyheten att församlingarna ser ljus på framtiden. Jag borde ha vett att vara glad också. I söndags var 10% av befolkningen i kyrkan på norra Öland. Räknar vi våra medlemmar, 1800, blir 210 personer i tre gudstjänster mer än 10%. Det var roligt. Konfirmanderna var ministranter och det var en högmässa av det där slaget när allt fungerade. Likväl satt jag både i bilen i går och hängde framför tv-nyheterna med en bekymrad framtidsfråga. Hur långt bär detta? Hur många bär upp församlingens liv? Och hur trovärdiga är just kyrkoherdarnas, de fina prästernas, bedömningar av läget? Måste de teckna en ljus bild för det är deras enda möjlighet att hantera läget? Vad ska vi andra säga då - vi som vill vara realister och både vet att Jesus har uppstått och att Svenska kyrkan har problem att konkret hantera?
Göran Landgren och Bella Aune ställer mer kritiska frågor. Jag gillar det och jag gillar dem. Andra talar alltså om gudstjänsten - och det ska man göra. Men är det ingen som funderar över att svenska folket tycks gilla att komma till kyrkans rum när det inte är gudstjänst, när dee välvilliga som vill möta och se människor inte är där?
Jag lever med en känsla av att vi alls inte ställt de frågor som skulle kunna leda oss rätt. 52% svarade på Kyrkans Tidnings enkät. Blev inte alla helbrägda? Vad säger de 48? Kontraktsprosten Anders O Johansson tycker att det finns lite för mycket av suckande på många håll. Det har han rätt i. Men kanske finns det för lite av rätt suckande också?
Nu ska jag strax köra till biskopens konvent 10 mil bort. Det handlar om det så kallade Läget, har jag förstått. Kommer biskop Johansson och 60 entusiastiska deltagare att måla en ljus framtidsbild? Jag ska lyssna noga.
Mediekonsumneter kan tryggt säga vid sig själva: Dagens Seglora behövs för att publicera texter som redan tryckts på annat håll och för att upprätthålla en grandios självbild av egen förträfflighet. Vi kommer att få se mer av detta.
Kyrkans Tidning gläder oss med nyheten att församlingarna ser ljus på framtiden. Jag borde ha vett att vara glad också. I söndags var 10% av befolkningen i kyrkan på norra Öland. Räknar vi våra medlemmar, 1800, blir 210 personer i tre gudstjänster mer än 10%. Det var roligt. Konfirmanderna var ministranter och det var en högmässa av det där slaget när allt fungerade. Likväl satt jag både i bilen i går och hängde framför tv-nyheterna med en bekymrad framtidsfråga. Hur långt bär detta? Hur många bär upp församlingens liv? Och hur trovärdiga är just kyrkoherdarnas, de fina prästernas, bedömningar av läget? Måste de teckna en ljus bild för det är deras enda möjlighet att hantera läget? Vad ska vi andra säga då - vi som vill vara realister och både vet att Jesus har uppstått och att Svenska kyrkan har problem att konkret hantera?
Göran Landgren och Bella Aune ställer mer kritiska frågor. Jag gillar det och jag gillar dem. Andra talar alltså om gudstjänsten - och det ska man göra. Men är det ingen som funderar över att svenska folket tycks gilla att komma till kyrkans rum när det inte är gudstjänst, när dee välvilliga som vill möta och se människor inte är där?
Jag lever med en känsla av att vi alls inte ställt de frågor som skulle kunna leda oss rätt. 52% svarade på Kyrkans Tidnings enkät. Blev inte alla helbrägda? Vad säger de 48? Kontraktsprosten Anders O Johansson tycker att det finns lite för mycket av suckande på många håll. Det har han rätt i. Men kanske finns det för lite av rätt suckande också?
Nu ska jag strax köra till biskopens konvent 10 mil bort. Det handlar om det så kallade Läget, har jag förstått. Kommer biskop Johansson och 60 entusiastiska deltagare att måla en ljus framtidsbild? Jag ska lyssna noga.
onsdag 6 februari 2013
Marxistpräster
Det talas om "marxistpräster" i Svenska kyrkan. Det är rätt oförskämt. Mot marxisterna. Få präster har läst Karl Marx, till exempel arbetat sig igenom Kapitalet i Bomans översättning eller kan ge referenser till MEGA-Ausgabe. Däremot finns det präster av ett annat slag, de som refererar till sig själva som "gamla 68-or". Det är också fascinerande.
För rätt precis 26 år sedan överraskades jag av en sådan bekännelse av en akademiskt välutbildad kvinna. Jag hade aldrig sett henne i några vänstersammanhang i Lund men hon räknade sig likväl dit. Jag hade tänkt "vänster" mer i kategorin studenter som läste på, diskuterade tillsammans, tog ställning, demonstrerade och påverkade. Jag hade inte så mycket funderat över de påverkade. Men det är klart att de finns. Och så blir dessa "gamla 68-or". Som KG Hammar i gårdagens tv-program "Min sanning", som jag följde.
Det är upplysande både att höra vad KG vill tala om och vad han undviker. Han talar om den informella makt en ärkebiskop har. Men en ärkebiskop har också formell makt och kan utöva både informell och formell makt. KG var duktig på det. Han fick som han ville genom att vara charmerande, gråta, bli arg eller argumentera i sak. Han beskrev sig själv som en som gått uppåt i karriären - från att ha varit kyrkoadjunkt. Hade jag inte läst hans brors memoarer hade bilden varit mindre sammansatt inför familjen Hammars behov av karriär. Och KG glömde nu nämna att han inte hållit på och harvat med vanligt församlingsarbete. Det uppfattade han inte som meningsfullt, han lika lite som Ingmar Ström. KG ägnade ett antal år åt att utbilda präster i stället, sådana som skulle ut i vanlig prästtjänst. Vi andra alltså.
Att KG också är en del av ett system som gjort sig de oönskade kvitt, ska man självfallet också påminna sig. Det är sådant som somliga ser i lönekuvert och pensionsbesked men kanske än mer i detta att deras gåvor faktiskt inte kommit till sin rätt. De högre kyrkliga figuranterna vill gärna tala väl om det där med kompetenser och gåvor, fast kanske hellre om sina egna än andras? Och det konkreta bortdefinierandet av människor i Svenska kyrkan ska inte förnekas, även om några nog ska tillstå att systemet inte alltid lyckats så väl med den sysslan som man önskat.
Till makt hör definierande och somliga frågor definieras om för att bli mindre besvärliga. Ecce Homo-bilderna skulle visas i sin helhet, annars skulle fotografen lämna Svenska kyrkan fick KG en afton veta genom sin syster. Då definierade han raskt om frågan till att gälla Svenska kyrkans förhållningssätt mot homosexuella och denna omdefinierade fråga var enklare att hantera än teologiskt diskutabla bilder. Simsalabim. Det behöver man inte ha några synpunkter på, bara man fattar hur det hela går till ...
KG har varit med på en resa som förändrat Svenska kyrkan. Han har inte varit ensam och han har inte haft det gäng kring sig som försett honom med instrument att kritiskt utvärdera vad som hänt. Mycket av det som skett hör till kategorin "nödvändigheter", dvs om A så B. Det gör inte KG Hammar eller Martin Lind eller ens framlidne Per Frostin till marxistpräster och den vänster de stod för var detsamma som svensk socialdemokrati med frågan hur ideologiskt medveten socialdemokrati vi nu talar om. De var som den ideologiskt dominerande omgivningen - var inte detta det hela och därmed själva problemet?
För rätt precis 26 år sedan överraskades jag av en sådan bekännelse av en akademiskt välutbildad kvinna. Jag hade aldrig sett henne i några vänstersammanhang i Lund men hon räknade sig likväl dit. Jag hade tänkt "vänster" mer i kategorin studenter som läste på, diskuterade tillsammans, tog ställning, demonstrerade och påverkade. Jag hade inte så mycket funderat över de påverkade. Men det är klart att de finns. Och så blir dessa "gamla 68-or". Som KG Hammar i gårdagens tv-program "Min sanning", som jag följde.
Det är upplysande både att höra vad KG vill tala om och vad han undviker. Han talar om den informella makt en ärkebiskop har. Men en ärkebiskop har också formell makt och kan utöva både informell och formell makt. KG var duktig på det. Han fick som han ville genom att vara charmerande, gråta, bli arg eller argumentera i sak. Han beskrev sig själv som en som gått uppåt i karriären - från att ha varit kyrkoadjunkt. Hade jag inte läst hans brors memoarer hade bilden varit mindre sammansatt inför familjen Hammars behov av karriär. Och KG glömde nu nämna att han inte hållit på och harvat med vanligt församlingsarbete. Det uppfattade han inte som meningsfullt, han lika lite som Ingmar Ström. KG ägnade ett antal år åt att utbilda präster i stället, sådana som skulle ut i vanlig prästtjänst. Vi andra alltså.
Att KG också är en del av ett system som gjort sig de oönskade kvitt, ska man självfallet också påminna sig. Det är sådant som somliga ser i lönekuvert och pensionsbesked men kanske än mer i detta att deras gåvor faktiskt inte kommit till sin rätt. De högre kyrkliga figuranterna vill gärna tala väl om det där med kompetenser och gåvor, fast kanske hellre om sina egna än andras? Och det konkreta bortdefinierandet av människor i Svenska kyrkan ska inte förnekas, även om några nog ska tillstå att systemet inte alltid lyckats så väl med den sysslan som man önskat.
Till makt hör definierande och somliga frågor definieras om för att bli mindre besvärliga. Ecce Homo-bilderna skulle visas i sin helhet, annars skulle fotografen lämna Svenska kyrkan fick KG en afton veta genom sin syster. Då definierade han raskt om frågan till att gälla Svenska kyrkans förhållningssätt mot homosexuella och denna omdefinierade fråga var enklare att hantera än teologiskt diskutabla bilder. Simsalabim. Det behöver man inte ha några synpunkter på, bara man fattar hur det hela går till ...
KG har varit med på en resa som förändrat Svenska kyrkan. Han har inte varit ensam och han har inte haft det gäng kring sig som försett honom med instrument att kritiskt utvärdera vad som hänt. Mycket av det som skett hör till kategorin "nödvändigheter", dvs om A så B. Det gör inte KG Hammar eller Martin Lind eller ens framlidne Per Frostin till marxistpräster och den vänster de stod för var detsamma som svensk socialdemokrati med frågan hur ideologiskt medveten socialdemokrati vi nu talar om. De var som den ideologiskt dominerande omgivningen - var inte detta det hela och därmed själva problemet?
tisdag 5 februari 2013
Till bidragsgivarna!
Kära bidragsgivare i stort och smått till Dagens Seglora och Seglora smedja!
Jag hoppas ni följer verksamheten och därmed kan övertyga er om att de pengar ni förser Smedjan med är välmotiverade. Men blir det inte lite svårt nu?
1. Biskopen i Härnösand, -Tuulikki, klagar över en ölandsbloggare som börjat smutskastningskampanj mot en eventuell äb-kandidat. Nu var sannolikt den där ölandsbloggaren, givet det var jag, i sammanhanget alldeles oskyldig. Kampanjen inför äb-valet har börjat på Dagens Seglora. Jag påvisade den saken - och var inte, som man kan se av bloggkommentar på -Tuulikkis blogg, alldeles ensam om konstaterandet. Likväl dyker samma dementerade påstående idag upp som citat på Dagens Seglora. Varför vill Dagens Seglora dra den plågsamma skruven ett varv till och skada det anseende en biskop i Svenska kyrkan bör ha?
2. Dagens Seglora publicerar ett inlägg av allas vår biskop Johansson. Det framställs som om biskopen ansträngt sig och skrivit just för Dagens Seglora. Hans artikel har emellertid tidigare, bortsett från den rubrik artikeln fått, publicerats i tidningen Barometern. Nu påstod Mattias Irving att biskop Johansson skickat en omarbetad version av artikeln. Men biskopen har uppenbarligen inte omarbetat den. Detta kan emellertid Mattias Irving, ställd inför fakta, inte hantera. Jag får alltså veta att jag har "helt fel i denna fråga" och manas att fråga biskopen huruvida han sänt artikeln eller inte. Vilken artikel ska jag fråga om - den omarbetade som Irving påstod han fått eller den som återfanns i tidningen Barometern? Men lugn, jag träffar biskopen både i morgon och i övermorgon samt vå dagar nästa vecka. Vi två kan gå igenom frågan från grunden. Att "Red" betyder att biskopen inte har ett enskild konto, har vi då fått veta. Intresseklubben noterar.
Bidragsgivarna kan gott fundera över det rätt uppenbara vi nu kan se. Dagens Seglora bestämmer sig för att definiera verkligheten utan närmare kontakt med den och utan minsta intresse att ta itu med den kritik som i allt gott och kristligt saktmod framställs mot den redaktionens möda som torgförs som mod - oavsett sanningshalt.
Jag hoppas ni följer verksamheten och därmed kan övertyga er om att de pengar ni förser Smedjan med är välmotiverade. Men blir det inte lite svårt nu?
1. Biskopen i Härnösand, -Tuulikki, klagar över en ölandsbloggare som börjat smutskastningskampanj mot en eventuell äb-kandidat. Nu var sannolikt den där ölandsbloggaren, givet det var jag, i sammanhanget alldeles oskyldig. Kampanjen inför äb-valet har börjat på Dagens Seglora. Jag påvisade den saken - och var inte, som man kan se av bloggkommentar på -Tuulikkis blogg, alldeles ensam om konstaterandet. Likväl dyker samma dementerade påstående idag upp som citat på Dagens Seglora. Varför vill Dagens Seglora dra den plågsamma skruven ett varv till och skada det anseende en biskop i Svenska kyrkan bör ha?
2. Dagens Seglora publicerar ett inlägg av allas vår biskop Johansson. Det framställs som om biskopen ansträngt sig och skrivit just för Dagens Seglora. Hans artikel har emellertid tidigare, bortsett från den rubrik artikeln fått, publicerats i tidningen Barometern. Nu påstod Mattias Irving att biskop Johansson skickat en omarbetad version av artikeln. Men biskopen har uppenbarligen inte omarbetat den. Detta kan emellertid Mattias Irving, ställd inför fakta, inte hantera. Jag får alltså veta att jag har "helt fel i denna fråga" och manas att fråga biskopen huruvida han sänt artikeln eller inte. Vilken artikel ska jag fråga om - den omarbetade som Irving påstod han fått eller den som återfanns i tidningen Barometern? Men lugn, jag träffar biskopen både i morgon och i övermorgon samt vå dagar nästa vecka. Vi två kan gå igenom frågan från grunden. Att "Red" betyder att biskopen inte har ett enskild konto, har vi då fått veta. Intresseklubben noterar.
Bidragsgivarna kan gott fundera över det rätt uppenbara vi nu kan se. Dagens Seglora bestämmer sig för att definiera verkligheten utan närmare kontakt med den och utan minsta intresse att ta itu med den kritik som i allt gott och kristligt saktmod framställs mot den redaktionens möda som torgförs som mod - oavsett sanningshalt.
Ånej! Mer om pressetik
Mattias Irving är arg i en bloggkommentar. Det har han ingenting för - men det är honom obetaget att vara arg. Hacka dock inte på mig.
Man kan enkelt ta fram biskop Johanssons artikel från btidningen Brometern den 30 januari och se att det är precis den som finns på den modiga Dagens Seglora - med ett "Red" under. Irving påstår att Johansson skickat en annan version. Det har han uppenbarligen inte. Kanske är förklaringen till detta någon annan än lånta fjädrar - men om det är samma inlägg med samma maning till idella organisationer och myndigheter i Jönköpings, Kalmars och Kronobergs län att medverka, så ska inte jag ha skäll.
För övrigt: vari består det mångomskrutna publicistiska modet på Dagens Seglora? Kan redaktionen förklara vilka artiklar som uttryckt just publicistiskt mod?
Nu har jag faktiskt påstått att Mattias Irving lurades när han påstod att biskop Johansson skickat en annan artikel än den som publicerats i de lokala medierna. Vad drar ni för slutsats av detta enkla faktum, ni bidragsgivare och andra? Ska namnet i konsumnetupplysningssyfte ändras från Dagens Seglora till Dagens Segloras Fabrikationer?
Man kan enkelt ta fram biskop Johanssons artikel från btidningen Brometern den 30 januari och se att det är precis den som finns på den modiga Dagens Seglora - med ett "Red" under. Irving påstår att Johansson skickat en annan version. Det har han uppenbarligen inte. Kanske är förklaringen till detta någon annan än lånta fjädrar - men om det är samma inlägg med samma maning till idella organisationer och myndigheter i Jönköpings, Kalmars och Kronobergs län att medverka, så ska inte jag ha skäll.
För övrigt: vari består det mångomskrutna publicistiska modet på Dagens Seglora? Kan redaktionen förklara vilka artiklar som uttryckt just publicistiskt mod?
Nu har jag faktiskt påstått att Mattias Irving lurades när han påstod att biskop Johansson skickat en annan artikel än den som publicerats i de lokala medierna. Vad drar ni för slutsats av detta enkla faktum, ni bidragsgivare och andra? Ska namnet i konsumnetupplysningssyfte ändras från Dagens Seglora till Dagens Segloras Fabrikationer?
Pressetik, en kort kommentar
I dagens Dagens Seglora skriver Helle Klein om vår vän biskop Johansson och hans, som det heter "utmärkta initiativ till ett nätverk för bra flyktingmottagande". Hur vet man något om detta? Jo, biskop Johansson "skrev i förra veckan ett debattinlägg här på Dagens Seglora". Gjorde han? Jag såg inlägget i lokala tidningar, vilket inte var konstigt eftersom biskopen vände sig till folk i Jönköpings, Kronobergs och Kalmar län. Jag såg inlägget på Dagens Seglora också - men skrev verkligen, om allt ska vara rätt, biskopen "här" - som gällde det en exklusiv insats eller hade redaktionen plockat upp inlägget? Jag fick för mig det senare, eftersom det stod "Red" under.
Försöker Helle ge sken av något som inte är men som hon ville skulle vara? Luras hon, helt enkelt? Jag frågar, men inser att jag tar risken att nu starta en smutskastningskampanj mot en eventuellt blivande ärkebiskopskandidat som inte faller mig på läppen. Bloggeriet har blivit en svår bransch i dessa valtider.
Försöker Helle ge sken av något som inte är men som hon ville skulle vara? Luras hon, helt enkelt? Jag frågar, men inser att jag tar risken att nu starta en smutskastningskampanj mot en eventuellt blivande ärkebiskopskandidat som inte faller mig på läppen. Bloggeriet har blivit en svår bransch i dessa valtider.
Fader Bob griper in
Det är som en deckare. Kyrkklockorna ringer och fader Bob, som firat sin 70-årsdag så nyligen att alla blommor ännu inte vissnat, finner detta märkligt eftersom klockan denna lördagskväll är strax före 22. Hans ärende är bara att rasta hunden Booties. (Eftersom alla hundvänner nu undrar om Booties, kan jag meddela att det är en lurvig sak av spanielmodell. Jag läser nämligen Ölandsbladet där både fader Bob och Bootie är oppmålta.)
Fader Bob går med raska steg till kyrkan och ser där rester efter fest.En ölburk på altaret, tändstickor på golvet, brända ljus överallt, cigarettfimpar på orgellläktaren - och senare hittade polisen fler ölburkar och flaskor. Kyrkvaktmästaren får ett samtal från den alltid alerte fader Bob och ringer polisen, som kommer till platsen och vid yttre spaning i den lilla byn Resmo hittar tre berusade ungdomar i 20-årsåldern. De klartänkta poliserna anar ugglor i mossen och följer med de tre till den sommarstuga där de tillsammans med ytterligare en kamrat kamperar, ungdomarna bor nämligen "på Småland", som det heter på Öland. I Emmaboda-trakten, dessutom! I stugan hittar polisen tre stolor, en svart, en blå och en röd. En stola är, förklaras för den fåkunnige i gårdagens Barometern/OT "ett slags halsduk som prästen bär runt halsen vid gudstjänst."
Varför ta sig in i kyrkan? Ungdomarna gillade den lugna och fina miljön, de ville sitta där och filosofera, får man veta i Ölandsbladet. Det kan man förstås säga. "En ren fyllegrej" säger polisen lite mer utan fromma omsvep. Stöld och skadegörelse är misstanken. Fader Bob prisar ungdomarna som släckt ljusen. Kyrkan kunde brunnit ner. Det är förstås allvarligt - nästan mer allvarligt än det faktum att begåvningsreserven inte tycks återfinnas i Emmaboda. Den har rest till Resmo!
Fader Bobs hundrastning innebar väl att han kom till sängs lite senare än tänkt och lite mer uppfylld av lördagskvällens händelser. Kunde han somna? En bloggkommentartor nämner att -Tuulikko delar sängkammare med en fd ärkebiskop. Det hade jag inte tänkt på, men det är sant. Gunnar Hultgren sov också i biskopshuset i Härnösand, där han var biskop innan han blev ärkebiskop. Konstigt för biskopar. De delar sängkammare med mängder av företrädare och alla behöver inte ha varit så roliga. Inte konstigt då att senare tiders biskopar undviker att sova i Tegnérs dödsrum på Östrabo i Växjö. I det kyrkliga kan man, liksom i politiken, få underliga sängkamrater.
För klarhets vinnande: Resmo ligger på Öland men långt ifrån den fridfyllda Nordölands församling. Själv var jag ute med hunden Grynet i går kväll utan att några kyrkklockor ringde. Men en sängkamrat fick jag under natten. Samma strävhåriga foxterrier Grynet sov i knävecket.
Fader Bob går med raska steg till kyrkan och ser där rester efter fest.En ölburk på altaret, tändstickor på golvet, brända ljus överallt, cigarettfimpar på orgellläktaren - och senare hittade polisen fler ölburkar och flaskor. Kyrkvaktmästaren får ett samtal från den alltid alerte fader Bob och ringer polisen, som kommer till platsen och vid yttre spaning i den lilla byn Resmo hittar tre berusade ungdomar i 20-årsåldern. De klartänkta poliserna anar ugglor i mossen och följer med de tre till den sommarstuga där de tillsammans med ytterligare en kamrat kamperar, ungdomarna bor nämligen "på Småland", som det heter på Öland. I Emmaboda-trakten, dessutom! I stugan hittar polisen tre stolor, en svart, en blå och en röd. En stola är, förklaras för den fåkunnige i gårdagens Barometern/OT "ett slags halsduk som prästen bär runt halsen vid gudstjänst."
Varför ta sig in i kyrkan? Ungdomarna gillade den lugna och fina miljön, de ville sitta där och filosofera, får man veta i Ölandsbladet. Det kan man förstås säga. "En ren fyllegrej" säger polisen lite mer utan fromma omsvep. Stöld och skadegörelse är misstanken. Fader Bob prisar ungdomarna som släckt ljusen. Kyrkan kunde brunnit ner. Det är förstås allvarligt - nästan mer allvarligt än det faktum att begåvningsreserven inte tycks återfinnas i Emmaboda. Den har rest till Resmo!
Fader Bobs hundrastning innebar väl att han kom till sängs lite senare än tänkt och lite mer uppfylld av lördagskvällens händelser. Kunde han somna? En bloggkommentartor nämner att -Tuulikko delar sängkammare med en fd ärkebiskop. Det hade jag inte tänkt på, men det är sant. Gunnar Hultgren sov också i biskopshuset i Härnösand, där han var biskop innan han blev ärkebiskop. Konstigt för biskopar. De delar sängkammare med mängder av företrädare och alla behöver inte ha varit så roliga. Inte konstigt då att senare tiders biskopar undviker att sova i Tegnérs dödsrum på Östrabo i Växjö. I det kyrkliga kan man, liksom i politiken, få underliga sängkamrater.
För klarhets vinnande: Resmo ligger på Öland men långt ifrån den fridfyllda Nordölands församling. Själv var jag ute med hunden Grynet i går kväll utan att några kyrkklockor ringde. Men en sängkamrat fick jag under natten. Samma strävhåriga foxterrier Grynet sov i knävecket.
måndag 4 februari 2013
Haskala paskala!
Det kanske är lite tidigt att önska Glad Påsk på finska - men motiverat. +Tuulikki kunde närmast skriva sig "-Tuulikki" för särskilt positiv är hon inte. Och som vanligt inte sanningsenlig.
När det begav sig har det av -Tuulikki upprepat och uppretat hetat att jag stängt kyrkporten för henne när hon var stiftsadjunkt. Det har jag tillbakavisat efter att ha frågat folk i det dåvarande arbetslaget. Jag har offentligen framställt Tuulikki som lögnaktig. Det har hon aldrig tagit upp. Det borde hon ha gjort - eller inte, nämligen om det är som jag beskrivit saken.
Nu antar jag att det är jag som blir påhoppad igen. På hennes av Svenska kyrkan approberade blogg heter det: "En öländsk bloggare har redan nu startat en smutskastningskampanj mot en eventuellt blivande kandidat som inte faller honom på läppen." Men jag har inte skrivit ett ord om ärkebiskopsvalet, där jag har en enda röst, precis lika mycket som -Tuulikki har. Andra har tagit upp ärkebiskopsvalet. Jag, som har en funktionellt ateistisk syn på just ärkebiskopsval, har tigit stilla. Varför ljuger -Tuulikki? Vad är det för vanföreställningar hon har? Och vilken är logiken?
Jag rannsakar hjärta och njurar och undrar vem den eventuellt blivande kandidaten ärsom jag ska ha smutskastat. Jag har skrivit om ubåtsjakt i Antjes badkar - men det är väl att betrakta som en renlighetskampanj att skriva om badkar och inte som smutskastning? Jag har skrivit om Åke Bonnier - men smutskastat? Nej. Om biskop Persenius har jag inte skrivit ett ord. Inte heller om -Tuulikki.
Jag ringde under eftermiddagen överstelöjtnant Salander för att meddela att jag i dag varit på den kaserngård fär jag lärde mig soldaturbildningens grundläggande - inklusive skjututbildning och sprängtjänst. Det var då jag fick höra om -Tuulikkis blogg. Salander skrattade. "Ska vi spana särskilt på Härnösand och resterna efter KA5 i stan, nåt har vi nog", sa han. Jag avböjde. Men kanske ska vi satsa på -Tuulikki i ärkebiskopsvalet för hittills tycks det som om kön är överordnat kriterium. Det ska vara en kvinna. "Varför inte AK Hammar? Hon smäller väl högre än Seglora slägga?" sporde Salander. Jag hade inget svar. "You aint't seen nothing yet", sa jag på den ekumeniska jag till fulländning behärskar. Men det är klart att en AK (automatkarbin) smäller högre än en slägga.
-Tuulikki undrar varför vi "redan nu" ska diskutera ärkebiskopsvalet, som är först om ett halvt år? Finns det inte viktigare frågor att diskutera, undrar hon. Det kanske det finns. Har hon själv några förslag?
I väntan på dem kanske vi skulle diskutera just -Tuulikki och VSB-pakten. Salander gnäggade när jag nämnde VSB. "Jag minns övningen du ledde då Finlands benägenhet att följa pakten med Sovjetunionen skulle bedömas och efter ett långt diskuterande bestämde du att vi skulle räkna med att inte räkna med finnarna - och det dömdes i krigsspelet vara korrekt svar." Så förblir det. Inget ont om finnarna men böjliga som president Kekkonen inför CCCP:s krav var de och benägenheten förblir, i vart fall som importvara i Härnösand. Vänskap, samarbete och bistånd omöjliggör varje meningsutbyte och saken ska över huvud inte diskuteras förrän någon gång senare när det passar bättre. Precis så var det i mötet med Stormakten! Fast hur kan jag då anklagas för att ha startat en smutskastningskampanj mot en eventuellt blivande kandidat, finns det någon samhällelig stödåtgärd för stackars -Tuulikki?
Jag är emot finlandiseringen av Svenska kyrkan. Fram för öppen debatt!
Nu tänkte jag ställa en fråga i påståendeform om -Tuulikki. Offentligen har hon beskrivit att hon ville bli präst eftersom prästen var närmast Jesus, och där ville hon vara. Jag påstår att den biskop som prästvigde henne inte hade gjort det om han fått denna bevekelsegrund klar för sig. Jag påstår dessutom att ingen biskop i något annat stift än Härnösand skulle få för sig att prästviga en så fnoskig prästkandidat. Jag kan ha fel. Visa mig det då.
Jag vill tillägga att det var en ren politisk och i sak orimlig utnämning som banade väg för -Tuulikki till domprosttjänsten i Uppsala. Denna tjänst gav henne fart uppåt. Jag kanske har fel. Visa mig då det så att jag tas ur villfarelsen.
Nu uppstår frågan om jag genom att fråga har startat en smutskastningskampanj mot en eventuellt blivande kandidat som inte faller mig på läppen.
Alla svar emotses med stort intresse.
Liksom svaret på en andlig fråga: Hur kan det komma sig att någon som bor i ett annat land plötsligt har en prästkallelse i en kyrka hon inte tillhör - och inte tillhört sedan 1809?
Jag blir, som det heter, fundersam.
När det begav sig har det av -Tuulikki upprepat och uppretat hetat att jag stängt kyrkporten för henne när hon var stiftsadjunkt. Det har jag tillbakavisat efter att ha frågat folk i det dåvarande arbetslaget. Jag har offentligen framställt Tuulikki som lögnaktig. Det har hon aldrig tagit upp. Det borde hon ha gjort - eller inte, nämligen om det är som jag beskrivit saken.
Nu antar jag att det är jag som blir påhoppad igen. På hennes av Svenska kyrkan approberade blogg heter det: "En öländsk bloggare har redan nu startat en smutskastningskampanj mot en eventuellt blivande kandidat som inte faller honom på läppen." Men jag har inte skrivit ett ord om ärkebiskopsvalet, där jag har en enda röst, precis lika mycket som -Tuulikki har. Andra har tagit upp ärkebiskopsvalet. Jag, som har en funktionellt ateistisk syn på just ärkebiskopsval, har tigit stilla. Varför ljuger -Tuulikki? Vad är det för vanföreställningar hon har? Och vilken är logiken?
Jag rannsakar hjärta och njurar och undrar vem den eventuellt blivande kandidaten ärsom jag ska ha smutskastat. Jag har skrivit om ubåtsjakt i Antjes badkar - men det är väl att betrakta som en renlighetskampanj att skriva om badkar och inte som smutskastning? Jag har skrivit om Åke Bonnier - men smutskastat? Nej. Om biskop Persenius har jag inte skrivit ett ord. Inte heller om -Tuulikki.
Jag ringde under eftermiddagen överstelöjtnant Salander för att meddela att jag i dag varit på den kaserngård fär jag lärde mig soldaturbildningens grundläggande - inklusive skjututbildning och sprängtjänst. Det var då jag fick höra om -Tuulikkis blogg. Salander skrattade. "Ska vi spana särskilt på Härnösand och resterna efter KA5 i stan, nåt har vi nog", sa han. Jag avböjde. Men kanske ska vi satsa på -Tuulikki i ärkebiskopsvalet för hittills tycks det som om kön är överordnat kriterium. Det ska vara en kvinna. "Varför inte AK Hammar? Hon smäller väl högre än Seglora slägga?" sporde Salander. Jag hade inget svar. "You aint't seen nothing yet", sa jag på den ekumeniska jag till fulländning behärskar. Men det är klart att en AK (automatkarbin) smäller högre än en slägga.
-Tuulikki undrar varför vi "redan nu" ska diskutera ärkebiskopsvalet, som är först om ett halvt år? Finns det inte viktigare frågor att diskutera, undrar hon. Det kanske det finns. Har hon själv några förslag?
I väntan på dem kanske vi skulle diskutera just -Tuulikki och VSB-pakten. Salander gnäggade när jag nämnde VSB. "Jag minns övningen du ledde då Finlands benägenhet att följa pakten med Sovjetunionen skulle bedömas och efter ett långt diskuterande bestämde du att vi skulle räkna med att inte räkna med finnarna - och det dömdes i krigsspelet vara korrekt svar." Så förblir det. Inget ont om finnarna men böjliga som president Kekkonen inför CCCP:s krav var de och benägenheten förblir, i vart fall som importvara i Härnösand. Vänskap, samarbete och bistånd omöjliggör varje meningsutbyte och saken ska över huvud inte diskuteras förrän någon gång senare när det passar bättre. Precis så var det i mötet med Stormakten! Fast hur kan jag då anklagas för att ha startat en smutskastningskampanj mot en eventuellt blivande kandidat, finns det någon samhällelig stödåtgärd för stackars -Tuulikki?
Jag är emot finlandiseringen av Svenska kyrkan. Fram för öppen debatt!
Nu tänkte jag ställa en fråga i påståendeform om -Tuulikki. Offentligen har hon beskrivit att hon ville bli präst eftersom prästen var närmast Jesus, och där ville hon vara. Jag påstår att den biskop som prästvigde henne inte hade gjort det om han fått denna bevekelsegrund klar för sig. Jag påstår dessutom att ingen biskop i något annat stift än Härnösand skulle få för sig att prästviga en så fnoskig prästkandidat. Jag kan ha fel. Visa mig det då.
Jag vill tillägga att det var en ren politisk och i sak orimlig utnämning som banade väg för -Tuulikki till domprosttjänsten i Uppsala. Denna tjänst gav henne fart uppåt. Jag kanske har fel. Visa mig då det så att jag tas ur villfarelsen.
Nu uppstår frågan om jag genom att fråga har startat en smutskastningskampanj mot en eventuellt blivande kandidat som inte faller mig på läppen.
Alla svar emotses med stort intresse.
Liksom svaret på en andlig fråga: Hur kan det komma sig att någon som bor i ett annat land plötsligt har en prästkallelse i en kyrka hon inte tillhör - och inte tillhört sedan 1809?
Jag blir, som det heter, fundersam.
söndag 3 februari 2013
Ett varv till
Inte ska det väl kallas mod att man slår vakt om demokratin i Sverige och därmed menar att det öppna samtalet i sak måste vara grundläggande hållning? Expo-samarbetet är ett underligt fenomen eftersom det talades så dunkelt i kyrkomötet att det hela mest liknar ett falsarium. Den som fattar beslut i kyrkomötet, måste veta att det är ett faktaunderlag kyrkomötet förses med. Men det ska man nog inte riktigt lita på.
Jag kom med i det gamla kyrkomötet år 1979. Kyrkomöte i gamla förstakammarens plenisal med allt vad det betydde av förstakammar-kultur. Kyrkomötet varade 35 dagar och ledamöterna umgicks. Det hade sin charm. Systemet arbetade långsamt men för tjänstemännen var sakligheten ett signum. Med den nya ordningen för ett s k kyrkomöte har det onekligen blivit på ett annat sätt. Utan besvärabnde sakkunskap kan man rösta i vilken fråga som helst. Och jag var, som bekant, inte riktigt nöjd med vad vi vid en handuppräckning kunde se, att ungefär 10% av ledamöterna hade läst det Kairos-dokument vi röstade om. Valresultatet utföll som vanligt till majoritetens belåtenhet - men saken, vann den?
Nu måste jag strax ta mig till söndagens gudstjänster. Josef och Maria kommer till templet med pojken som frambärs - just som en snickarson. Han är något mera. Det får man klart för sig i gudstjänsterna idag. Jag är inte sur på inkvisitionen men något tagen över hur lite somliga präster har att göra - och jag ska inte räknas in i den kategtorin förrän till hösten. Skörden är mycken och de fåtaliga arbetarna upptagna med att kommentera blogginlägg i öst, väst, norr och söder ...
Jag kom med i det gamla kyrkomötet år 1979. Kyrkomöte i gamla förstakammarens plenisal med allt vad det betydde av förstakammar-kultur. Kyrkomötet varade 35 dagar och ledamöterna umgicks. Det hade sin charm. Systemet arbetade långsamt men för tjänstemännen var sakligheten ett signum. Med den nya ordningen för ett s k kyrkomöte har det onekligen blivit på ett annat sätt. Utan besvärabnde sakkunskap kan man rösta i vilken fråga som helst. Och jag var, som bekant, inte riktigt nöjd med vad vi vid en handuppräckning kunde se, att ungefär 10% av ledamöterna hade läst det Kairos-dokument vi röstade om. Valresultatet utföll som vanligt till majoritetens belåtenhet - men saken, vann den?
Nu måste jag strax ta mig till söndagens gudstjänster. Josef och Maria kommer till templet med pojken som frambärs - just som en snickarson. Han är något mera. Det får man klart för sig i gudstjänsterna idag. Jag är inte sur på inkvisitionen men något tagen över hur lite somliga präster har att göra - och jag ska inte räknas in i den kategtorin förrän till hösten. Skörden är mycken och de fåtaliga arbetarna upptagna med att kommentera blogginlägg i öst, väst, norr och söder ...
lördag 2 februari 2013
Kroken
Kroken säger man men Byxelkrok heter platsen. Det senaste dygnet har jag varit ihop med konfirmander och drabanter samt övriga ledare. I går kväll såg vi Pojken i den randiga pyjamasen. Och så har vi pratat konceptet till tro och läst Markus och funderat kring Maria - samt funnits i kapellet då och då. I Kroken finns nämligen sedan 1976 S:t Olofs kapell. Då byggdes det som svaret på en 50 år gammal dröm - men när drömmen drömdes, var det ett mer befolkat norra Öland än det blivit. Så nu borde vi fundera över vilken kallelse ett hus med ett kapell har. Pigga idéer är välkomna - liksom pengar, antar jag. En stiftelse driver kapellet för det var i den formen Svenska kyrkan lär en del innovativ verksamhet bedrivas. '
Sovplatser på golvet lockar dock inte i längden - och innan jag for iväg tänkte jag att jag nog är för gammal för den här sortens övningar. Nu efteråt känner jag mig piggare, faktiskt. Konfirmander kan uppenbarligen ha den inverkan. Jag tyckte vi hade ett bra lägerdygn. I morgon fortsätter vi med högmässa i Högby.
Två har hört av sig i anledning av dagens annons i Ölandsbladet. Löttorps Snickeri & Byggvaror AB hade annons i tisdagens Ölandsblad och berättade att affären höll stängt fredag och lördag. "Då är vi på mässa", hette det.
Vi kontrade i dagens tidning - Ölandsbladet kommer tisdag, torsdag och lördag:
Löttorps Snickeri och Byggvaror AB har stängt på grund av mässa idag.
I Hlögby kyrka har vi öppet på söndag kl 10 av samma skäl.
Snickarsonen från Nasaret kommer!
Sovplatser på golvet lockar dock inte i längden - och innan jag for iväg tänkte jag att jag nog är för gammal för den här sortens övningar. Nu efteråt känner jag mig piggare, faktiskt. Konfirmander kan uppenbarligen ha den inverkan. Jag tyckte vi hade ett bra lägerdygn. I morgon fortsätter vi med högmässa i Högby.
Två har hört av sig i anledning av dagens annons i Ölandsbladet. Löttorps Snickeri & Byggvaror AB hade annons i tisdagens Ölandsblad och berättade att affären höll stängt fredag och lördag. "Då är vi på mässa", hette det.
Vi kontrade i dagens tidning - Ölandsbladet kommer tisdag, torsdag och lördag:
Löttorps Snickeri och Byggvaror AB har stängt på grund av mässa idag.
I Hlögby kyrka har vi öppet på söndag kl 10 av samma skäl.
Snickarsonen från Nasaret kommer!
fredag 1 februari 2013
Fascinerande
Jag läste nyheten att Seglora smedja "sedan ett par år på olika sätt uppvaktat Kyrkokansliet i Uppsala för att påtala behovet av en rikstäckande satsning på att bemöta en alltmer utbredd främlingsfientlighet i vårt land." Nu är det äntligen dags. Det blir kurs i antirasism tillsammans med Expo. Jag är fascinerad.
I min enkla värld har Kyrkan ett eget budskap och det håller väl för att göra skillnad i världen. Av alla ställen i landet så finns det i vart fall inga utlänningar i gudstjänsten - för där räknas inte nationalitet, bara människor. Inte jude eller grek, alltså. 2000 års erfarenhet av integration borde vara ett kyrkligt bidrag liksom 150 år av nationell - svensk! - mission. Det var syföreningstanter som var den första folkbildningsinstitutionen om u-länder och söndagsskolan som markerade att livet i Afrika och Asien också angick oss. Läge för lite självmedvetande. Men i stället hyrs Expo in.
Jag hör numera till dem som är kritiska mot Expo, som deltog i Segloras lilla jakt på mig, den som är känd som "Sandahlskandalen". Den svaghet i Expos arbete, styrd utifrån en rätt enkel världsbild, som jag tidigare anat, blev i december månad bekräftad.
Jag undrar också, förstås, över Dagens Seglora där Ewa Lindqvist Hotz skriver: "Folkkyrkan har tyvärr alltför länge utgjort en parlamentarisk plattform för Sverigedemokraterna. Därför har vi ett särskilt ansvar för att bilda motkraft." Vilka vi? Ansvar därför att vi har kyrkoval där medlemmar kan rösta in sina representanter och SD fick plats i kyrkomöte och stiftsfullmäktige? Den enkla slutsatsen är förstås att Dagens Seglora inte är demokratiskt pålitlig. Vi, vilket vi det nu är, har intet som helst ansvar att bilda motkraft därför att vi har ett demokratiskt valsystem. Motkraft bildar vi av helt andra skäl.
"Det är hög tid att kyrkan låter sig inspireras", skriver Ewa. Vore det inte vettigare att fråga hur Kyrkans erfarenhet kan inspirera - profetiskt? Varje kyrka har ett budskap, sitt eget eller någon annans. Nu blir det Expos. Hur klokt är det på en skala till 2?
Resultatet av satsningen ska bli ambassadörer. Jag befruktar det värsta, som gubben sa. Snällismens ambassadörer blir inte roliga att möta.
Det finns för den som setat i kyrkomötet ytterligare ett litet problem. När Margareta Sandstedt skrev en motion 2011 om att kyrkostyrelsen skulle avbryta samarbetet med Expo, avvisades motionen med motiveringen att "kyrkostyrelsen inte har något kontinuerligt samarbete med Expo, vilket därför inte kan avbrytas." Lägg märke till det försåtliga ordet "kontinuerligt" - men samarbete var det och blev det fast den saken uppenbarligen skulle mörkas. "Storsatsningen 2013" - Projeketet Människovärdes egna ord - är 10-12 regionala utbildningar i samarbete med stiftelsen Expo. Den omutliga sakligheten i utskottsarbetet är A och O i kyrkomötet. Ledamöterna ska få veta hur det verkligen är och inte bluffas. Här finns sannerligen frågor att ställa om utskottsarbetet. Ordförande i utskotett är Carina Etander Rimborg, POSK.
Annars tänker jag: Aldrig, säger aldrig, har vi kallat in folk till Kyrkans Hus i Uppsala för att utbilda ambassadörer för Jesus. Eller är det detta vi sysslar med hela tiden? Påstår vem?
Frågar man Expo är dess arbete en idog kamp mot fascism och rasism. Svenska kyrkan står i ledet. Faascinerande.
I min enkla värld har Kyrkan ett eget budskap och det håller väl för att göra skillnad i världen. Av alla ställen i landet så finns det i vart fall inga utlänningar i gudstjänsten - för där räknas inte nationalitet, bara människor. Inte jude eller grek, alltså. 2000 års erfarenhet av integration borde vara ett kyrkligt bidrag liksom 150 år av nationell - svensk! - mission. Det var syföreningstanter som var den första folkbildningsinstitutionen om u-länder och söndagsskolan som markerade att livet i Afrika och Asien också angick oss. Läge för lite självmedvetande. Men i stället hyrs Expo in.
Jag hör numera till dem som är kritiska mot Expo, som deltog i Segloras lilla jakt på mig, den som är känd som "Sandahlskandalen". Den svaghet i Expos arbete, styrd utifrån en rätt enkel världsbild, som jag tidigare anat, blev i december månad bekräftad.
Jag undrar också, förstås, över Dagens Seglora där Ewa Lindqvist Hotz skriver: "Folkkyrkan har tyvärr alltför länge utgjort en parlamentarisk plattform för Sverigedemokraterna. Därför har vi ett särskilt ansvar för att bilda motkraft." Vilka vi? Ansvar därför att vi har kyrkoval där medlemmar kan rösta in sina representanter och SD fick plats i kyrkomöte och stiftsfullmäktige? Den enkla slutsatsen är förstås att Dagens Seglora inte är demokratiskt pålitlig. Vi, vilket vi det nu är, har intet som helst ansvar att bilda motkraft därför att vi har ett demokratiskt valsystem. Motkraft bildar vi av helt andra skäl.
"Det är hög tid att kyrkan låter sig inspireras", skriver Ewa. Vore det inte vettigare att fråga hur Kyrkans erfarenhet kan inspirera - profetiskt? Varje kyrka har ett budskap, sitt eget eller någon annans. Nu blir det Expos. Hur klokt är det på en skala till 2?
Resultatet av satsningen ska bli ambassadörer. Jag befruktar det värsta, som gubben sa. Snällismens ambassadörer blir inte roliga att möta.
Det finns för den som setat i kyrkomötet ytterligare ett litet problem. När Margareta Sandstedt skrev en motion 2011 om att kyrkostyrelsen skulle avbryta samarbetet med Expo, avvisades motionen med motiveringen att "kyrkostyrelsen inte har något kontinuerligt samarbete med Expo, vilket därför inte kan avbrytas." Lägg märke till det försåtliga ordet "kontinuerligt" - men samarbete var det och blev det fast den saken uppenbarligen skulle mörkas. "Storsatsningen 2013" - Projeketet Människovärdes egna ord - är 10-12 regionala utbildningar i samarbete med stiftelsen Expo. Den omutliga sakligheten i utskottsarbetet är A och O i kyrkomötet. Ledamöterna ska få veta hur det verkligen är och inte bluffas. Här finns sannerligen frågor att ställa om utskottsarbetet. Ordförande i utskotett är Carina Etander Rimborg, POSK.
Annars tänker jag: Aldrig, säger aldrig, har vi kallat in folk till Kyrkans Hus i Uppsala för att utbilda ambassadörer för Jesus. Eller är det detta vi sysslar med hela tiden? Påstår vem?
Frågar man Expo är dess arbete en idog kamp mot fascism och rasism. Svenska kyrkan står i ledet. Faascinerande.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)