fredag 15 februari 2013

Elitkristendom - ja! Elitens kristendom - nej!

Jag fick fira Askonsdagen i en katedral. Jag hade varit där tidigare och mindes ett medvetet gudstjänstliv, en förkunnelse som påverkade och många unga. Nu fanns där en grupp konfirmander men inte särskilt många församlingsbor. Jag kan någonstans i min svarta själ förstå varför. Själv tänker jag med fasa på ett andligt liv där nivån skulle vara den jag erbjöds denna askonsdag.

Mitt problem var och är insikten att de förtjusande kyrkoarbetarna gör så gott de kan. De vill väl. De tillhör rimligtvis stiftets elit - annars skulle de inte vara i centralhelgedomen. I varje fall den som är chef hör till eliten, de riktigtt utvalda. Men elitkristendom, fattar jag, är något annat än elitens kristendom.

Elitkristendom sätter lärjungen, som är med i ett utvalt Guds folk, i centrum (1 Petr 1:1) Den har ett mycket bestämt fokus: Jesus som är Kristus. Den vet något om Faderns kärlek till alla och till allt och den räknar med Guds gode Andes verk i Kyrkan och i världen. Elitkristendomen hämtar liv ur Ordet och sakramenten, dvs räknar med att Gud avslöjar sig och sin vilja för oss privilegierade Ungefär så.

Elitens kristendom är den kristendom som förkunnas av de fina prästerna. Den kan passa borgarbrackor med behov av religion. Det går åt mycket ljus när denna elitens kristendom ska förkunnas eller firas, det har jag fattat. Ibland förkunnas den i ord, prsonligt och nära, men den kan också förkunnas genom tystnad, symboler och musik.

Askonsdag med platt innehåll och plattityder förvandlade till bön. Det kan bli så mycket bättre. Djupare, mer utmanande. Jag tror jag ska nöja mig med att återge instruktionen:

"Under måltiden finns det möjlighet att ta emot bröd och vin vid högaltaret, tända ett ljus i ljusbäraren vid predikstolen samt ta emot korsets tecken med aska vid dopfunten som ett tecken på försoning."

Jag tvekade inför det där med att ta emot bröd och vin - för det var Kristui kropp och blod jag gått dit för. Jag tvekade, för vid fridshälsningen kunde man antingen säga "Herrens frid" eller "Guds frid", sas det - och då undrade jag vad det var för kristendom som inte kan säga "Herre", för jag fattade att man nog numera skulle säga "Guds frid" - precis som man på upplysningstiden skulle säga Gud för att undvika talet om Treenigheten.  Elitkristendomen bekänner "min Herre och min Gud".

Askan kunde man väl inte fuska så mycket med - även om den inte högt och tydligt välsignats och man gjort som vi mer katolskt sinnade menar att man ska göra. "Stoft är du, stoft blir du åter, omvänd dig och tro evangelium" är ruggigt fint - och allvarligt. Det tar. Pastorn var av det förfinade slag som kortecknade och sa: "Ta emot dopets och försoningens tecken". Besviken gick jag och tände ljus.

En gång till: Eliten är inte illvillig. Den kan bara inte mer. Förkunnelsen då? Fastetid betyder att man kan få vara arg på Gud, fick jag veta. Men syndabekännelsen? Inledningen var utstofferad med miljöförstöringsbilder. Vi skulle hämta livsmod från sopsorteringsbilder och bilder från vatten, som nog var nedsmutsat. Jag tänkte: De som står ut med detta som gudstjänst måste vara sjuka självplågare. Men illvilligt var det förstås inte. Snarast välvilligt.

I den gamla katedralen har jag varit med om gudstjänster som lyft mig. Jag har mött allvaret och glädjen och saligheten i en - salig blandning. De nu döda som tagit hand om mig och mitt livs frågor i den katedralen minns jag med glädje. Jag undrar vad de sagt om tilltaget att sätta upp bilder på prästerskapet på såna där gardiner man rullar upp (Pop-ups) i vapenhuset. Elitens kristendom - prästkyrka, såg jag. Elitkristendomen är ett Guds eget folk som finns till för att förkunna Guds härliga gärningar.

Hellre elitkristendom, alltså, än elitens kristendom.





10 kommentarer:

  1. Tack Dag för dina klara ögon.

    SvaraRadera
  2. "Dopets och försoningens tecken"? Hur kan aska vara det? Dopets tecken är ju vatten, och ett tecken för försoning skall väl på något sätt ange liv och hopp.

    Det är som du säger, Dag: Var får de allt ifrån?

    SvaraRadera
  3. När beskyllningar erhålls, bevekelsegrunder tillvitas, metoder används av makt vare sig denna är formell eller informell, struktur eller bara hederligt kyrkligt skvaller, och detta drabbar den enskilde personen, alltså inte en grupp som denne enskilde anses tillhöra eller företräda utan just den enskilde, så är denne kallad till avskild. Vad är detta? Jo det är att fastan och stilla veckan och långfredagen inte blott är ett budskap, en teori, utan en fråga om hur det andliga och det fysiska är samma sak. Om NN utsätts för detta av makten får NN välja mellan att tacka ja eller nej. Om det tackas ja beträds den väg som är att korsfästas MED Kristus. I detta kan NN själv fästa sin ena hand vid korset, men vad gör NN sedan? Lugn! Gud sänder en ovän. Denne ovän är sällan en påtaglig ovän ty de kan inte spika djupt utan Gud utväljer en mer sofistikerad ovän. Det är bra! Varför sker detta? Vad tjänar det till? Tja..det andliga och fysiska måste höra ihop. NN får äta, svälja ovän-vännens synd, smälta den, bli trött av det, begå egna synder, och låta dessa blandas, så som blodet från offerdjuren blandades med Människoblod, till skändning i NT. På såvis kan NN i sin egen kropp få erfara synden, både den egna och den andres, och de kan ej separeras. Då börjar budskapet sätta sig, ordet blir kött. Detta är en underbar väg! Och det märkliga är att den skär genom alla grupper. Gud är så förunderlig i alla sina vägar och beslut. / Magnus Olsson

    SvaraRadera
  4. Ögonen, dom har någon annan öppnat. Det är det stora. Men han har låtit sig ställas, med beredvillighetens skor, väl synlig. Det är också mycket stort och numera, tyvärr, inte helt vanligt.

    SvaraRadera
  5. Smärtsam läsning. Men tack för att du skrev.
    fm

    SvaraRadera
  6. Jag blir ledsen; ledsen och ARG! Jag tänker på orden av vår Herre: "Men den som förleder en av dessa små som tror på mig...".
    Daniel

    SvaraRadera
  7. I det elitistiska sammanhanget ska man väl inte glömma den politiska elitens kristendomen där allt ska vara politiskt korrekt. Agendan för det politiskt korrekta har sedan lång tid satts vänsterextremismen. Kyrkan inget undantag. Seglora Smedja en förkämpe för denna elitism.

    SvaraRadera
  8. Låter som Askonsdagsmässa i Stockholm eller Uppsala.
    När jag flyttade från Göteborg till Stockholm i mitten på nittiotalet så var det ett mindre steg att gå från SVK i Göteborg till frikyrkan i Stockholm än till SvK där.

    Eliten, eller åtminstone S och C i kyrkomötet, säger att vi inte skall ha elitkristendom i SvK.
    Men vilken annan kristendom finns det egentligen som lyfter upp människor från synd och skam och översköljer med förlåtelsens nåd?
    Om någon sådan annan kristendom har jag ingen gnosis.

    SvaraRadera
  9. Elitens kristendom söker efter att vara "som alla andra folk" eller det som man idag kallar pk. Precis som man förkastade Jahve och Herren sker detta på nytt när man söker äga tolkningen av hur praxis skall utföras (ortopraxi). Då får man ledare liknande Saul som inte inser att Trons lydnad har prioritet. Tokigheterna blir fler och fler. Som ungdomar skulle säga: Elitens kristendom äger inte den suger.

    SvaraRadera
  10. Snyggt och tänkvärt skrivet av f Dag. Askonsdagsmässan bör riva lite mer i halsen (säger jag som gammal rökare), det bör alla gudstjänster - det ska ta emot i köttet när man förstår vad som sägs....för egen del vill säga.....

    ... för samtidigt har jag sett människor förvandlas och möta Herren just genom det som kallas elitens kristendom, folk som senare funnit fastare föda. Alla kan inte komma till Herren på samma vägar, utan även andra vägar är bra. Felet är kanske inte det som elitens kristendom säger och gör, utan att det finns en pretentiös tanke att deras syn på saker och ting är det enda rätta, men den tanken finns även inom elitkristendomen. Så ingen går fri.

    Jag vet inte hur, men vi måste börja upptäcka varandra och peka mer mot Kristus och då måste båda grupper släppa allt som skrämmer bort andra kristna, och där tror jag återigen att vi bör ha en öppen diskussion. Det viktigaste är att vi inte faller för den enkla och farliga etiketten om "de andra" att säga "De är inte kristna" Att tala om elitkristendom och elitens kristendom är bättre eftersom det är vagt och mångtydigt samtidigt, men vi måste öka känslan av syskonskap om vi ska kunna lösa problemet.

    Hur ska vi kunna gå vidare annars?

    /Broder Anonymus

    SvaraRadera