Ni kan den gamla historien, men den kommer väl till pass efter kulturchefen Gabriel Byströms insats i GP (pappersupplagan) den 19 maj.
- Jag är intellektuell, sa den ambitiöse.
- Jag är inte lektuell heller, löd svaret.
Först i sak. Kulturchefen finner Dispatch International "svårtartat" antimuslimsk. Dag Sandahl skrev "exempelvis" en artikel i DI under rubriken "Svenska präster vet ingenting om islam". Kulturchefen vet att berätta "Och nej, det var ingen inbjudan till dialog och samexistens och ömsesidig förståelse." Nähä. Vad var det då? Kunde inte kulturchefen har berättat det? Frågan till mig var ju en fråga om muslimska bönerop i ett kyrkorum - och jag beskrev hur djup ropar till djup och att det likväl finns en kristen identitet. Jag illustrerade med bibelmaterial. Jag påpekar att kulturchefen inte tar upp artikeln i sak, han lika lite som någon annan.
Sedan gör kulturchefen en sammanfattning på det enklaste av sätt - och det avslöjas när han sammanfattar vad jag menar och därefter skriver. "Ungefärligen". Då vet man att karln fuskar grovt - och det vet han själv också. Annars har GP allvarliga problem. Kulturchefen har konstruerat, det är det hela. Och om Dispatch International, som ställde en fråga till mig som jag hövligt besvarade, gällde för att vara "svårartat antimuslimsk" så handlar det nu om "att legitimera rasism". Antagligen skulle Dispatch International gå med på att kallas antiislamistisk - men ingenting annat. Men vill man veta mer om detta, måste man nog ta sig till Danmark för att där kunna följa en anständigare debatt om Tryckfrihetssällskap mm.
Kulturchefen ångar på så att alla ska inse att den mannen inte var med när den djupa tallriken uppfanns. "Det spelar roll var man skriver, pratar eller medverkar." Nå, var får då en präst i Svenska kyrkan skriva, prata eller medverka? Fattar ni hur illa ute kulturchefen är - eller vill ni leva i det samhälle han pläderar för? Det är i vart fall inte ett öppet samhälle. Så var det GHT och inte GP som på sin tid kunde föra fram frihetsfrågorna, märk mina ord! Det är lika illa nu - eller värre, för GHT har gått i graven.
Kulturchefen - alltså chef för kulturen! - har fattat. "Klart är att många aktiva på den högerextrema kanten i Dag Sandahl sett en själsfrände." Hur klart är det? Är inte de högerextrema klokare än så, har de värre problem än kulturchefen, och det vill inte säga lite. Hur många högerextrema finns det förresten i landet, enligt herr kulturchefen?
Kulturchefen - Chief of Culture? - Führer der Kultur? - Conducteur de la Culture? - (hur löjligt kan det bli?) bestämmer sig därefter för att hacka på mina vänner ärkebiskop Wejryd och biskop Eckerdal. De är för tysta. De undviker det kontroversiella. Kulturchefen har - men så var han inte heller med när den djupa tallriken uppfanns - inte förstått att hade de varit kontroversiella, hade de inte heller varit biskopar. Men likväl ("lik förbannat" höll jag på att skriva, men ett så vämjeligt spårkbruk undviker jag självfallet) ska nu kyrkan "in i diskussionen om ett samhälle som alltmer glider isär".
Det är vackert tänkt - men vilken är egentligen motiveringen till detta och vad ska Svenska kyrkan säga? Att vi utifrån tanken på att de kristna är förnuftigare tar över regeringsansvaret, avskaffar riksdagen och låter kyrkomötet fatta de konstruktiva besluten - eller vad? Om "kyrkan" inte ger sig in i diskussionen är risken att "kyrkan" marginaliseras alltmer", hävdar kulturchefen. Eller, tänker den klentrogne, just då marginaliseras i en aldrig tidigare känd utsträckning?
"Risken är också att öländska förkunnare med oklart ärende får ett alltför stort inflytande på samtalet. Det vore djupt olyckligt."
Har jag tillräckligt tydligt markerat min mening att kulturchefren närmast är decrepitus? Strunta i det där med öländska. Strunta i att kulturchefen inte läst på det ringaste. Strunta i allt utom detta att tycka synd om göteborgarna. De betalar en ansenlig summa för att få GP i brevlådan - och så här usel är den produkt de får. Jag är smålänning. Jag menar ett, där jag sitter på den ö där solen går upp och ynkar göteborgare, där solen går ner: Ring chefredaktören och begär att få 500 spänn tillbaka på prenumerationsavgiften. Ni har väl i allsin dar betalat för bättre kvalitet på resonemangen än detta? Eller har ni bara GP för att väta bladet och sedan grilla fisk i tidningen?
Jag ska själv fundera på hur det kommer sig att biskopars tystnad ger mig allför stort inflytande på samtalet. Fast nu hörs ända till Göteborg hur jag skrattar, fruktar jag. Vem kom på att "samtal" är ordet som beskriver den rådande tystnaden? Jag funderar utan skratt på frågan vilka meriter man har i bagaget för att bli kulturchef? Kandidatexamen? Doktor? Docent? Och vad ska kultrurchefen göra för att jag inte ska få för stort inflytande? Vad vill han göra? Vad kan han göra? Svaren på frågorna beskriver, om de tas på allvar, samhälle och samhäkllsklimat.
Men göteborgare, ring om prenumerationsrabatten. Det är inte de stora inkomsterna utan de små utgifterna som skapar rikedomen. Eller?
måndag 20 maj 2013
söndag 19 maj 2013
Utan den Helige Ande
Det var gökotta i Tokenäs (väster om Byxelkrok, "Kroken", som vi säger) i går morse och då blev det under morgonpasset ingen tid över för bloggande.
Göken hördes inte. Visserligen gick vi i ett skogsparti och passerade det vattendrag där vikingarna dragit sina båtar ner till hamnen vid näset - Toke var vikingabonde - men göken teg.
Hembyygdsentusiasterna i Böda med Alrik i spetsen kan mycket som sin vidsträckta socken som har allt: alvar, lövskog, djup tallskog ängar, kust och byar, som kom till efter besluten om skiften. Vilka som bott i de olika små gårdar, som inte längre är lantbruk, fick vi veta, och när vi strövat runt och till sist tittat på vikingarnas gamla hamn blev det medhavt fika och andakt med välsignelse och psalm.
Det var läge att påminna om kyrkofadern Augustinus, som på 400-talet påpekat att alla inte kan läsa en bok (Bibeln) men alla kan läsa skapelsen och se Guds verk där.
Kunde jag inte bloggat därefter?
Motordag i Borgholm. Cruising på kvällen stan runt. Men under dagen kunde man se aktningsvärda bilar och vidunderliga maskiner - och folk, förstås.
Vi som kom norrifrån påpekade att på norra Öland var det 18 grader varmt. I Borgholm fukt och 12 grader. Vi talar om ett avstånd på 40 km. Välkomna till norra Öland, till solen och värmen.
Kunde jag inte bloggat på eftermiddagen? Gräset vid prästgården måste klippas och Pingstdagens kyrkvärdsmottagande och konfirmation förberedas en sista gång. Detta sagt, bloggar jag faktiskt nu.
Den erfarne prästen rakade sig också Söndagen före Pingst. Under bestyren slogs han av insikten: "Utan den Helige Ande gör människor vad Fan som helst."
Han gick till kyrkan och frågade kyrkvärdarna om det inte var så. violket kyrkvärdarna också förmodade, men tog då inte upp frågan om den onda andemakten skulle skrivas med stor eller liten bokstav.
Vid rakningen hade han stannat för att det ska skrivas"vad Fan som helst", för att kopplingen ska vara tydlig.
Vid tiden för första världskriget kunde det skrivas att "världen är andelös vorden", vilket kan uppfattas vara korekt men inte så precist - om man nu inte skulle säga at den andliga kampen blir till politik av det slag som leder till förstörelse.
Den erfarne prästen avslutade rakningen med ett vemodigt konstaterande att när Kyrkan tappar fokus
är detta en del av processen där Anden ställs på undantag. Det gör det svårt för människorna och deras vanliga liv.
Frågan om Kyrkans identitet - läs: Svenska kyrkans identitet så att vi inte blir otydliga - är inte ett de frommas egenintresse. Det är egentligen ett intresse för männisor, också för dem som inte får för sig att gå till högmässan idag. "Jag helgar mig för dem" är Kyrkans mönster och Kyrkan är människor som går till gudstjänsten och möter det heliga för att bära med sig detta heliga ut i världen. Av detta blir en hämningslöst värdslig Kyrka - men inte värdslig i betydelsen sekulariserad eller andelös.
Den erfarne prästen såg inte Melodifestivalen. Han gitte inte. Under veckan förstos han att Melodifestivalen liksom Pridefestivalen skulle uppfattas vara ett hbtq-projekt med gluitter och glamour. Det var "gaytätt" i Malmö hette det i radion och uteslutande hbt(q?)-personer talade i ett P4-program om saken, analyserade låtar och framträdanden.
Den erfarne prästen insåg, att frågan om Kyrkan och de homosexuella aldrig tagit upp frågan om den homoerotiska kultur i vilken flärd, glitter, glamour och poserande är en del. "Det sceniska" om ni vill. I den kyrkliga världen har det enbart handlat om "sådana det är synd om", en tänkt kyrklig specialgren. Men har det egentligen handlat om något annat - att legitimera en kultur? Glittret och glamouren? Scenen?
Har då Svenska kyrkan rätt omedvetet lockats att fatta beslut som haft ett annat syfte än det Svenska kyrkan fattat? Inte slå vakt om enskilda så mycket som att legitimera en kultur? Ska tolkningsnyckeln för Melodifestivalen vara hbt(q)-intyressena?
Den erfarene prästen såg inte Melodifestivalen. Han kände att det fanns en annan agenda under det han skulle underhållas med. Morden i Midsomer handlade i alla fall om en kör som sjöng i kyrkokören och om en illvillig domkyrkoorganist. Där kände den erfarene prästen mer igen sig. Och synden var synd, utan prut och omsvep. Sådant gillar en erfaren präst. Det går då att örstrå att utan den helige Ande så gör människor vad Fan som helst.
Göken hördes inte. Visserligen gick vi i ett skogsparti och passerade det vattendrag där vikingarna dragit sina båtar ner till hamnen vid näset - Toke var vikingabonde - men göken teg.
Hembyygdsentusiasterna i Böda med Alrik i spetsen kan mycket som sin vidsträckta socken som har allt: alvar, lövskog, djup tallskog ängar, kust och byar, som kom till efter besluten om skiften. Vilka som bott i de olika små gårdar, som inte längre är lantbruk, fick vi veta, och när vi strövat runt och till sist tittat på vikingarnas gamla hamn blev det medhavt fika och andakt med välsignelse och psalm.
Det var läge att påminna om kyrkofadern Augustinus, som på 400-talet påpekat att alla inte kan läsa en bok (Bibeln) men alla kan läsa skapelsen och se Guds verk där.
Kunde jag inte bloggat därefter?
Motordag i Borgholm. Cruising på kvällen stan runt. Men under dagen kunde man se aktningsvärda bilar och vidunderliga maskiner - och folk, förstås.
Vi som kom norrifrån påpekade att på norra Öland var det 18 grader varmt. I Borgholm fukt och 12 grader. Vi talar om ett avstånd på 40 km. Välkomna till norra Öland, till solen och värmen.
Kunde jag inte bloggat på eftermiddagen? Gräset vid prästgården måste klippas och Pingstdagens kyrkvärdsmottagande och konfirmation förberedas en sista gång. Detta sagt, bloggar jag faktiskt nu.
Den erfarne prästen rakade sig också Söndagen före Pingst. Under bestyren slogs han av insikten: "Utan den Helige Ande gör människor vad Fan som helst."
Han gick till kyrkan och frågade kyrkvärdarna om det inte var så. violket kyrkvärdarna också förmodade, men tog då inte upp frågan om den onda andemakten skulle skrivas med stor eller liten bokstav.
Vid rakningen hade han stannat för att det ska skrivas"vad Fan som helst", för att kopplingen ska vara tydlig.
Vid tiden för första världskriget kunde det skrivas att "världen är andelös vorden", vilket kan uppfattas vara korekt men inte så precist - om man nu inte skulle säga at den andliga kampen blir till politik av det slag som leder till förstörelse.
Den erfarne prästen avslutade rakningen med ett vemodigt konstaterande att när Kyrkan tappar fokus
är detta en del av processen där Anden ställs på undantag. Det gör det svårt för människorna och deras vanliga liv.
Frågan om Kyrkans identitet - läs: Svenska kyrkans identitet så att vi inte blir otydliga - är inte ett de frommas egenintresse. Det är egentligen ett intresse för männisor, också för dem som inte får för sig att gå till högmässan idag. "Jag helgar mig för dem" är Kyrkans mönster och Kyrkan är människor som går till gudstjänsten och möter det heliga för att bära med sig detta heliga ut i världen. Av detta blir en hämningslöst värdslig Kyrka - men inte värdslig i betydelsen sekulariserad eller andelös.
Den erfarne prästen såg inte Melodifestivalen. Han gitte inte. Under veckan förstos han att Melodifestivalen liksom Pridefestivalen skulle uppfattas vara ett hbtq-projekt med gluitter och glamour. Det var "gaytätt" i Malmö hette det i radion och uteslutande hbt(q?)-personer talade i ett P4-program om saken, analyserade låtar och framträdanden.
Den erfarne prästen insåg, att frågan om Kyrkan och de homosexuella aldrig tagit upp frågan om den homoerotiska kultur i vilken flärd, glitter, glamour och poserande är en del. "Det sceniska" om ni vill. I den kyrkliga världen har det enbart handlat om "sådana det är synd om", en tänkt kyrklig specialgren. Men har det egentligen handlat om något annat - att legitimera en kultur? Glittret och glamouren? Scenen?
Har då Svenska kyrkan rätt omedvetet lockats att fatta beslut som haft ett annat syfte än det Svenska kyrkan fattat? Inte slå vakt om enskilda så mycket som att legitimera en kultur? Ska tolkningsnyckeln för Melodifestivalen vara hbt(q)-intyressena?
Den erfarene prästen såg inte Melodifestivalen. Han kände att det fanns en annan agenda under det han skulle underhållas med. Morden i Midsomer handlade i alla fall om en kör som sjöng i kyrkokören och om en illvillig domkyrkoorganist. Där kände den erfarene prästen mer igen sig. Och synden var synd, utan prut och omsvep. Sådant gillar en erfaren präst. Det går då att örstrå att utan den helige Ande så gör människor vad Fan som helst.
fredag 17 maj 2013
Mikroförsamling
Allt är möjligt. Superpastorat, storpastorat, superkyrkoherde, storkyrkoherde är den ena extremen, den som blir normalitet nu, och till det finns å andra sidan något som kallas "mikroförsamling". Kyrkans Tidning (ni vet ...) återgav begreppet. Men kan en kristen församling någonsin vara en mikroförsamling? Där två eller tre församlats är Jesus efter sitt löfte mitt ibland dem. Det är väl inte alls mikro? Det är storslaget.
Bara i kyrkopolitikens och byråkratins skenvärld blir en församling en mikroförsamling och en kyrkoherde en superkyrkoherde. "Superman" blev på svenska "Stålmannen" för övrigt och om honom visste varje liten gosse av min årgång att Stålmannen hade rost i kalsongerna, ett konstaterande som var ohemult roligt på sin tid. Men följer jag Franz-Xaver Kaufmann, emeriterad professor i sociologi i Bielefeld, driver han en konsekvent kritik mot den kyrkliga byråkratisering som förväntas vara svaret på samtidens utmaningar. Det är det inte, menar han. Vi behöver en "pilgrimskyrka" och måste se att somligt av det vi nu tänker hör till det bestående, egentligen är 1800-tal och inget annat. Kaufmann är romersk katolik men hans kritik bär längre än så. Centralisering löser ingenting. Kaufmann pläderar för en ideologifri Kyrka, vilket jag kanske mest5 uppfattar som en ideologiskt självkritisk kyrka utifrån det som kallas Thomas teorem (efter sociologen William I. Thomas):
"If men define situations as real, they are real in their consequenses."
Feltänk får verkliga konsekvenser, de också. Upp med tankemodellerna på bordet, alltså. Vi måste kritiskt granska vad som styr utan att vi i förstone är medvetna om det förhållandet. Och det är mycket lätt, tänker jag, att en kyrka tar efter det omgivande samhällets beslutsmodeller, agerar på samma arena och vill vara relevant just där. Då blir det som det blir.
Har Svenska kyrkan valt något annat än en kommunal stordriftsmodell med möjlighet att införa stadsdelsnämnder för att möta framtiden? Jag tror inte det. Och då kan man bortom alla fina ord förstå hur det kommer att bli.
Pensionerade präster tycks ringa sig emellan och uttala sina bestämda meningar om det kyrkliga livet. De är kritiska. De manar, trosvisst, att Kristi Kyrka kommer att bestå men hoppas att sönderfallet går så fort i Svenska kyrkan att något nytt kan byggas upp. Jag gillar inte sådant tal, allra minst från pensionerade kyrkoherdar som i alla sina år tigit, aldrig delat sina farhågor med sina församlingar, inte bråkat med någon och bara distanserat sett Svenska kyrkan förändrats allt medan de förskansat sig i sina församlingar och gjort som man alltid brukat med ordet "det håller min tid ut". Sedan bjuds dessa pensionerade stötar årligen på kaffe i biskopshuset, har jag fattat.
Ska jag ansluta mig till det sällskapet och sitta där med bevarad själsfrid? Det går nog bara om doktor Alzheimer hjälper mig uppför trappan och sitter bredvid mig vid kaffebordet, förmodar jag.
Då frågar jag inte: "Hur kan ni sitta här och minnas hur trevligt det var under er så kallade aktiva tid, när det var då allt kraschade och motkristligheten triumferade genom lögnen som hållning och sveket som verktyg - och ni låtsades som något annat. Ert tigande bidrog till sönderfallet. Har ni någonsin älskat Svenska kyrkan, människorna - eller Jesus?"
Tacka dr Alzheimer för att jag inte frågar. Och tacka mig för att jag inte går på sådana tillställningar utan dr Alzheimer i sällskap.
Till dess tänker jag påstå att en församling där två eller tre samlats är en församling eftersom Jesus också är där och gör den kosmisk, alls inte mikro. Har jag någon gång nämnt att Frimodig kyrka reserverade sig i kyrkomötet mot stordriftsmodellen?
Bara i kyrkopolitikens och byråkratins skenvärld blir en församling en mikroförsamling och en kyrkoherde en superkyrkoherde. "Superman" blev på svenska "Stålmannen" för övrigt och om honom visste varje liten gosse av min årgång att Stålmannen hade rost i kalsongerna, ett konstaterande som var ohemult roligt på sin tid. Men följer jag Franz-Xaver Kaufmann, emeriterad professor i sociologi i Bielefeld, driver han en konsekvent kritik mot den kyrkliga byråkratisering som förväntas vara svaret på samtidens utmaningar. Det är det inte, menar han. Vi behöver en "pilgrimskyrka" och måste se att somligt av det vi nu tänker hör till det bestående, egentligen är 1800-tal och inget annat. Kaufmann är romersk katolik men hans kritik bär längre än så. Centralisering löser ingenting. Kaufmann pläderar för en ideologifri Kyrka, vilket jag kanske mest5 uppfattar som en ideologiskt självkritisk kyrka utifrån det som kallas Thomas teorem (efter sociologen William I. Thomas):
"If men define situations as real, they are real in their consequenses."
Feltänk får verkliga konsekvenser, de också. Upp med tankemodellerna på bordet, alltså. Vi måste kritiskt granska vad som styr utan att vi i förstone är medvetna om det förhållandet. Och det är mycket lätt, tänker jag, att en kyrka tar efter det omgivande samhällets beslutsmodeller, agerar på samma arena och vill vara relevant just där. Då blir det som det blir.
Har Svenska kyrkan valt något annat än en kommunal stordriftsmodell med möjlighet att införa stadsdelsnämnder för att möta framtiden? Jag tror inte det. Och då kan man bortom alla fina ord förstå hur det kommer att bli.
Pensionerade präster tycks ringa sig emellan och uttala sina bestämda meningar om det kyrkliga livet. De är kritiska. De manar, trosvisst, att Kristi Kyrka kommer att bestå men hoppas att sönderfallet går så fort i Svenska kyrkan att något nytt kan byggas upp. Jag gillar inte sådant tal, allra minst från pensionerade kyrkoherdar som i alla sina år tigit, aldrig delat sina farhågor med sina församlingar, inte bråkat med någon och bara distanserat sett Svenska kyrkan förändrats allt medan de förskansat sig i sina församlingar och gjort som man alltid brukat med ordet "det håller min tid ut". Sedan bjuds dessa pensionerade stötar årligen på kaffe i biskopshuset, har jag fattat.
Ska jag ansluta mig till det sällskapet och sitta där med bevarad själsfrid? Det går nog bara om doktor Alzheimer hjälper mig uppför trappan och sitter bredvid mig vid kaffebordet, förmodar jag.
Då frågar jag inte: "Hur kan ni sitta här och minnas hur trevligt det var under er så kallade aktiva tid, när det var då allt kraschade och motkristligheten triumferade genom lögnen som hållning och sveket som verktyg - och ni låtsades som något annat. Ert tigande bidrog till sönderfallet. Har ni någonsin älskat Svenska kyrkan, människorna - eller Jesus?"
Tacka dr Alzheimer för att jag inte frågar. Och tacka mig för att jag inte går på sådana tillställningar utan dr Alzheimer i sällskap.
Till dess tänker jag påstå att en församling där två eller tre samlats är en församling eftersom Jesus också är där och gör den kosmisk, alls inte mikro. Har jag någon gång nämnt att Frimodig kyrka reserverade sig i kyrkomötet mot stordriftsmodellen?
torsdag 16 maj 2013
Till fördomars försvar
I går mötte jag ett av de barn jag ska döpa i början av juni. Det var ett barn som bedrev barns omfattande arbete att skaffa sig fördomar. Projektet tar många år men ska förhoppningsvis sluta lyckosamt: med att barnet har en god uppsättning fördomar. Till exempel den att släpper man sina vantar i luften så faller de till marken. Denna fördom innebär förstås inte att Sankt David, som i distraktion hängde sina vantar på solstrålarna, ska avfärdas. Sådant är sannolikt kvantfysikaliskt möjligt, inser den som läst Allan Emrén i senaste numret av SPT. Men för-domen driver oss att oftast inte hänga vantarna på solstrålarna. Vi har en erfarenhet som hjälper oss, en fördom alltså.
Det finns konstruktiva respektive destruktiva fördomar.
Konstruktiva fördomar är en stor uppsättningar medvetna eller omedvetna antaganden som bottnar i egen eller andras erarenheter. De hjälper oss att leva. När jag släckte lampan i går kväll var min fördom att jag skulle vakna i dag på morgonen - och det gjorde jag, precis som jag brukat. Jag skulle förstås kunna ha dött och vaknat död, vilket är en insikt jag kan ha användning för i aftonbönen. Men fördomen var att jag skulle överleva natten. Som vanligt. Alltså köpte jag filmjölk i går för att ha till frukost idag.
Ett mänskligt friskt normaltillstånd är alltså fördomsfullt och ska vara sådant. Vi slipper det små barn måste göra: registrera, sortera överväga, analysera, infoga samtliga informationer och synintryck till en helhet. De 40 synintryck i sekunden jag behåller, sorterar min hjärna oftast automatiskt. Är det en 400 000 synintryck som lika automatiskt sorteras bort? Fördomarna är av oerhörd betydelse. Utan dem skulle jag duka under inför uppgiften att göra det ständiga analysarbete som barn måste ägna sig åt. Så sover små barn mycket också.
Destruktiva fördomar är av annat slag. Antagligen styrs de av rädsla eller okunskap men kan formas ideologiskt. Då kan de i värsta fall bli bärande värderingar.
Destruktiva fördomar kräver oftast hatobjekt för att bekräftas. Men det blir då viktigt att inte närmare analysera hatobjektet. Stämplingen är fullt tillräcklig. En sakanalys är riskabel för den skulle kunna destruera det destruktiva, om man så säger.
Stabila destrutiva fördomar kräver att hatobjektet kan avfärdas med en enda glosa: neger, jude, homofob, elitkristen, dörrstängare, kvinnoprästmotståndare, abortmotståndare, miljömarodör, krigshetsare, rasist, socialist, högerextremist, ateist, islamofob, kristen - you name it!
När tillräckligt många går bortom glosan och styr på innehåll, då blir det svårt för de destruktivt fördomsfulla. Då kan de nämligen plötsligt avslöjas som okunniga, osakliga och kanske till och med lite dumma i huvet.
Detta skrivet som uppmuntran när nio lamm och nio tackor vandrar på prästgårdsängen. Jag har talat med dem så uppmuntrande man nu kan, när man fattar att det inte är så många veckor kvar innan de flesta av lammen serveras på Lammet & Grisen. Detta faktum nämnde jag dock inte. Lammen får hoppa runt så länge i okunskap. Eller ska jag gå ut och säga: "Ni är dödens lammungar!" -?
Jag studerar också svaret på det problem jag anmälde till Stockholms domkapitel. Domkapitlets beslut som stiftskollekt till Seglora smedja gör inte domkapitlet jävigt, får jag veta, och handlar saken om förtal hänvisas jag till BrB, som finns med i avskrift. Min fråga besvaras alls inte.
Jag frågade:
"Vad ska jag, som utsatts för lögner och förtal av Dagens Seglora, vars verksamhet är ett ansvar för två präster i stiftet, göra för att frias från de falska anklagelserna och för att de inte ska fortsätta spridas till nya läsare via nätet?" Frågan var väl rätt vettig - och lämnas sålunda helt obesvarad.
Att Stockholms domkapitel likväl nu har kännedom om saken, ska betraktas som en framgång Och att vi inte har någon fungerande rättsordning i Svenska kyrkan, visste vi väl sedan tidigare. Uttalandet av Helle Klein i DN att "vi har aldrig kallat Dag Sandahl rasist" är i formell mening sann. Men jag har framställts så - och det har fungerat, vilket visade. sig när vi på twitter följde journalisten Karlsson för en tid sedan. Hon hade läst och förstått vad som fanns insagt i det som skrevs. Så framstod hon som besvärande fördomsfull. Av det destruktiva slaget, alltså.
Det finns konstruktiva respektive destruktiva fördomar.
Konstruktiva fördomar är en stor uppsättningar medvetna eller omedvetna antaganden som bottnar i egen eller andras erarenheter. De hjälper oss att leva. När jag släckte lampan i går kväll var min fördom att jag skulle vakna i dag på morgonen - och det gjorde jag, precis som jag brukat. Jag skulle förstås kunna ha dött och vaknat död, vilket är en insikt jag kan ha användning för i aftonbönen. Men fördomen var att jag skulle överleva natten. Som vanligt. Alltså köpte jag filmjölk i går för att ha till frukost idag.
Ett mänskligt friskt normaltillstånd är alltså fördomsfullt och ska vara sådant. Vi slipper det små barn måste göra: registrera, sortera överväga, analysera, infoga samtliga informationer och synintryck till en helhet. De 40 synintryck i sekunden jag behåller, sorterar min hjärna oftast automatiskt. Är det en 400 000 synintryck som lika automatiskt sorteras bort? Fördomarna är av oerhörd betydelse. Utan dem skulle jag duka under inför uppgiften att göra det ständiga analysarbete som barn måste ägna sig åt. Så sover små barn mycket också.
Destruktiva fördomar är av annat slag. Antagligen styrs de av rädsla eller okunskap men kan formas ideologiskt. Då kan de i värsta fall bli bärande värderingar.
Destruktiva fördomar kräver oftast hatobjekt för att bekräftas. Men det blir då viktigt att inte närmare analysera hatobjektet. Stämplingen är fullt tillräcklig. En sakanalys är riskabel för den skulle kunna destruera det destruktiva, om man så säger.
Stabila destrutiva fördomar kräver att hatobjektet kan avfärdas med en enda glosa: neger, jude, homofob, elitkristen, dörrstängare, kvinnoprästmotståndare, abortmotståndare, miljömarodör, krigshetsare, rasist, socialist, högerextremist, ateist, islamofob, kristen - you name it!
När tillräckligt många går bortom glosan och styr på innehåll, då blir det svårt för de destruktivt fördomsfulla. Då kan de nämligen plötsligt avslöjas som okunniga, osakliga och kanske till och med lite dumma i huvet.
Detta skrivet som uppmuntran när nio lamm och nio tackor vandrar på prästgårdsängen. Jag har talat med dem så uppmuntrande man nu kan, när man fattar att det inte är så många veckor kvar innan de flesta av lammen serveras på Lammet & Grisen. Detta faktum nämnde jag dock inte. Lammen får hoppa runt så länge i okunskap. Eller ska jag gå ut och säga: "Ni är dödens lammungar!" -?
Jag studerar också svaret på det problem jag anmälde till Stockholms domkapitel. Domkapitlets beslut som stiftskollekt till Seglora smedja gör inte domkapitlet jävigt, får jag veta, och handlar saken om förtal hänvisas jag till BrB, som finns med i avskrift. Min fråga besvaras alls inte.
Jag frågade:
"Vad ska jag, som utsatts för lögner och förtal av Dagens Seglora, vars verksamhet är ett ansvar för två präster i stiftet, göra för att frias från de falska anklagelserna och för att de inte ska fortsätta spridas till nya läsare via nätet?" Frågan var väl rätt vettig - och lämnas sålunda helt obesvarad.
Att Stockholms domkapitel likväl nu har kännedom om saken, ska betraktas som en framgång Och att vi inte har någon fungerande rättsordning i Svenska kyrkan, visste vi väl sedan tidigare. Uttalandet av Helle Klein i DN att "vi har aldrig kallat Dag Sandahl rasist" är i formell mening sann. Men jag har framställts så - och det har fungerat, vilket visade. sig när vi på twitter följde journalisten Karlsson för en tid sedan. Hon hade läst och förstått vad som fanns insagt i det som skrevs. Så framstod hon som besvärande fördomsfull. Av det destruktiva slaget, alltså.
onsdag 15 maj 2013
Konstigt, i alla fall
Biskop Eckerdal är stolt över att den 2 juni gå i Westpride-paraden men uppmanar också "er i Göteborgs stifts församlingar att göra detsamma". Detta är förstås en manifestation för allt det goda som finns i livet, ser jag i presentationstexten av paraden. Önskemålet för "Kyrkan på Westpride" är att ha en "normkritisk hållning" - och det gäller samhälle och kyrka i lika mån. Man kan få äta mycket gott, ser jag av programmet, och fira högmässa i regnbågens färger i Domkyrkan om man nu inte går till Högsbo där det är mässa i regnbågens alla färger eller till Haga: "Mässa, folkton, hbtq vill visa att Haga församling är hbtq alla dagar."
Kl 15 vandrar massorna mot Liseberg och Regnbågsgalan.
Denna marsch kallar biskopen till. Man kan förvänta sig att kontraktsprostarna tar maningen på allvar och uppmuntrar församlingarna i stiftet att engagera sig. Hyra buss? Vad säger kyrkoherdarna? Kan man ställa in den egna gudstjänsten för at åka till Göteborg och någon av gudstjänsterna där i stället? Vad säger Domkapitlet? Eller hinner man komma till Göteborg efter den egna gudstjänsten, stiftet är stort. Vad gör man med de som inte hörsammar biskopens maning? Betlehemskyrkan är också medarrangör. Detta är uppenbart något man ska vara med om.
Biskop Eckerdal hyllar denna festival "där var och en har rätt att vara sig själv och känna stolthet över den man är." Nå, nu finns det, har jag sett i media, kvinnoprästmotståndare. Har de också rätt att vara sig själva och känna stolthet över att vara kvinnoprästmotståndare. Svaret på den frågan skulle kunna avslöja om biskopen är en allvarlig person.
Fast teologin är kanske lite svag. Biskop Eckerdal finner att vi är skapade till Guds avbild, vilket är sant, "älskade och längtade av Gud som de vi är" - och det är inte riktigt sant. Inte utan en kvalificering, nämligen den att vi är mer - och kanske något annat - än det vi själva uppfattar att vi är. Vi är inte skapade för att vara blotta reflexer av vår samtid utan för att hitta vår identitet hos Gud. Vårt hemlighetsfulla namn, namnet på den vita stenen, visar att det vi är alltid är något mer. Detta som är mer avslöjas i det som nu är, det som inte ritkigt är vad det ska vara. Uppenbarelseboken 2:17 om man vill ha en bibelreferens.
Annars gäller vad jag, som ni kanske minns, sa i predikan i söndags: "Ideologiska sanningar liksom hyckleriet har en mycket kort bäst föredatum." Är det någon som i Tyskland vill påminna sig riksbiskop Müllern, kanske avtäcka en byst eller sätta upp den mannens porträtt?
Konstigt är väl i alla fall det som nu blir stor uppställning i Göteborg? Eller bara märkligt? En märkesdag för Göteborgs stift?
Kyrkoval blir det i höst. I Kalmar ser jag att Borgerlig samling har ett valprogram där man profilerar sig på en fråga som tänks engagera: skolavslutningar i kyrkan.
Nog är det konstigt att Alliansregeringens företrädare driver den frågan i det kyrkliga valet. Bondfångeri närmast.
Det är skollagen och myndighetstolkningen av den som skapat det läge som nu är. Jag kan inte uppfatta att det lagts förslag till ny formuering av skollagen eller att Skolverket kommit med något nytt - och det är där frågan hör hemma. Att använda den i kyrkovalet är ett oblygt försök att lura till sig väljare. Riksdagsman Anders Åkesson (C) hävdar: "Och om skola och kyrka kan samtala går allt att lösa". Ibland blir det mycket konstigt - som om det var detta saken gällde!
Borgerlig Allians driver frågan om kyrkans betydelse för det kulturella livet i Kalmar. musikarrangemang t ex. Jag är rätt glad över att inte vara i Kalmar. Det tycks mig lika illa nu som för 42 år sedan och därefter alltfort, ett grått gäng som försöker forma framtid.
Men hallå, är jag inte själv gråhårig? Jodå.
Men jag tänker inte grått, det är skillnaden.
De gråa gängen tänker så grått att man gott kan gråta åt det. De kan lura väljare men framtid kan de inte skapa.
Alltså får man rösta på Frimodig kyrka till stiftsfullmäktige och kyrkoval. Det är en rörelse som inte behöver drapera sig i regnbågsflagga för att vara färgglad, färgstark och färgrik.
Kl 15 vandrar massorna mot Liseberg och Regnbågsgalan.
Denna marsch kallar biskopen till. Man kan förvänta sig att kontraktsprostarna tar maningen på allvar och uppmuntrar församlingarna i stiftet att engagera sig. Hyra buss? Vad säger kyrkoherdarna? Kan man ställa in den egna gudstjänsten för at åka till Göteborg och någon av gudstjänsterna där i stället? Vad säger Domkapitlet? Eller hinner man komma till Göteborg efter den egna gudstjänsten, stiftet är stort. Vad gör man med de som inte hörsammar biskopens maning? Betlehemskyrkan är också medarrangör. Detta är uppenbart något man ska vara med om.
Biskop Eckerdal hyllar denna festival "där var och en har rätt att vara sig själv och känna stolthet över den man är." Nå, nu finns det, har jag sett i media, kvinnoprästmotståndare. Har de också rätt att vara sig själva och känna stolthet över att vara kvinnoprästmotståndare. Svaret på den frågan skulle kunna avslöja om biskopen är en allvarlig person.
Fast teologin är kanske lite svag. Biskop Eckerdal finner att vi är skapade till Guds avbild, vilket är sant, "älskade och längtade av Gud som de vi är" - och det är inte riktigt sant. Inte utan en kvalificering, nämligen den att vi är mer - och kanske något annat - än det vi själva uppfattar att vi är. Vi är inte skapade för att vara blotta reflexer av vår samtid utan för att hitta vår identitet hos Gud. Vårt hemlighetsfulla namn, namnet på den vita stenen, visar att det vi är alltid är något mer. Detta som är mer avslöjas i det som nu är, det som inte ritkigt är vad det ska vara. Uppenbarelseboken 2:17 om man vill ha en bibelreferens.
Annars gäller vad jag, som ni kanske minns, sa i predikan i söndags: "Ideologiska sanningar liksom hyckleriet har en mycket kort bäst föredatum." Är det någon som i Tyskland vill påminna sig riksbiskop Müllern, kanske avtäcka en byst eller sätta upp den mannens porträtt?
Konstigt är väl i alla fall det som nu blir stor uppställning i Göteborg? Eller bara märkligt? En märkesdag för Göteborgs stift?
Kyrkoval blir det i höst. I Kalmar ser jag att Borgerlig samling har ett valprogram där man profilerar sig på en fråga som tänks engagera: skolavslutningar i kyrkan.
Nog är det konstigt att Alliansregeringens företrädare driver den frågan i det kyrkliga valet. Bondfångeri närmast.
Det är skollagen och myndighetstolkningen av den som skapat det läge som nu är. Jag kan inte uppfatta att det lagts förslag till ny formuering av skollagen eller att Skolverket kommit med något nytt - och det är där frågan hör hemma. Att använda den i kyrkovalet är ett oblygt försök att lura till sig väljare. Riksdagsman Anders Åkesson (C) hävdar: "Och om skola och kyrka kan samtala går allt att lösa". Ibland blir det mycket konstigt - som om det var detta saken gällde!
Borgerlig Allians driver frågan om kyrkans betydelse för det kulturella livet i Kalmar. musikarrangemang t ex. Jag är rätt glad över att inte vara i Kalmar. Det tycks mig lika illa nu som för 42 år sedan och därefter alltfort, ett grått gäng som försöker forma framtid.
Men hallå, är jag inte själv gråhårig? Jodå.
Men jag tänker inte grått, det är skillnaden.
De gråa gängen tänker så grått att man gott kan gråta åt det. De kan lura väljare men framtid kan de inte skapa.
Alltså får man rösta på Frimodig kyrka till stiftsfullmäktige och kyrkoval. Det är en rörelse som inte behöver drapera sig i regnbågsflagga för att vara färgglad, färgstark och färgrik.
tisdag 14 maj 2013
6-5
6-5 blev siffrorna i Borås när den nuvarande kyrkoherden inte fick bli stor-kyrkoherde. I Borås Tidning läste jag att den ratade var besviken och den som fick tjänsten glad. Han kommer från Ljungskile och har lagt samman fyra församlingar till en. En erfaren kyrkoherde får alltså Borås. Han har sina rötter i Tyskland, noterar jag förtjust och ser mönstret från Lund där vi har Domprobst Überflüssig sedan de från Tyskland komna gjort sitt. Gross-Deutschland är ett förblivande ideal, antar jag. Begripligt. Har man erfarenhet av hur ett antal gamla kungadömen och furstendömen blivit ett kejsarrike, går ränderna inte ur. Om nu detta kan vara rätt uttryck?
Vad som egentligen hände i Borås vet jag inte. Utifrån verkar splittringen i tillsättningsfrågan rätt oroväckande. Tanken att man nu får en annan typ av kyrkoherdetjänst är än mer skrämmande. Varifrån kom den nya - icketeologiska - hierarkin? Skrivbordshierarkin är något annat än den tjänarehierarki som prästämbetet uttrycker där störst är minst.
Hur kom det sig att kyrkoherdar hamnade bakom skrivbord, fem dagar i veckan? Förklara det för mig. Hur kunde vi en annan typ av kyrkoherde - en där man alls inte är herde för hjorden utan som bäst den store överherden för herdarna? Och varför är vi så få som reserverat oss eller talat emot den av så många önskade nyordningen?
I Borås tar den ratade kyrkoherden lite tid på sig och väntar på att det ska dyka upp någon trevlig tjänst att söka, säger han till Borås Tidning. Men det är inte säkert att det blir så enkelt. Lite skada tar han när han ska ut ur sitt tjänsterum och tills vidare försöka hitta andra sysslor än de han haft och dessutom börja samarbeta med den utifrån kommande nye kyrkoherden, han som är duktig på sammanläggningsprocesser. Som personalvård ska man inte uppfatta det som hänt. Och vad ska biskopen säga? "Var inte ledsen!" -?
Man kunde tänka sig att den ratade frågar på vilket sätt han inte skött sin kyrkoherdesyssla. Vad svarar de sex i Borås då? Säkert med ett ord om att han alls inte misskött något - men nu handlar det om en ny typ av tjänst. Då behöver förstås inte kyrkoherden vara ledsen längre - men är vi inte många som borde ha vett att vara rejält oroliga. Vad är det för ny typ av kyrkoherdetjänst vi får? Och varför just denna typ när siffrorna för kyrkobesök, aktiviteter, kollekter, ålderssammansättningar pekar nerför och vi inte ens vågar andas en fråga om hur det är med de sakliga kompetenserna när det handlar om tjänster i Svenska kyrkan. Men kan det finns ett samband - när det rasar, bygger vi en annan struktur, ny organisation och hierarki?
Kvar står komministrarna och bligar. Lite bligar de på de andra komministrarna, de före detta kyrkoherdarna som kanske förses med en fantasifull titel och behåller sin gamla lön - men vad då? Tillsammans vet de att inte ta eget ansvar. De nya stora kyrkoherdarna - islam har det lättare för där heter en stor- eller super-kyrkoherde "stormufti" - förväntas säga vad arbetskraften ska utföra. Prästerna har blivit lönearbetare. Det betyder att de släpper det personliga ansvaret men bygger inte heller församlingar.
Vad som egentligen hände i Borås vet jag inte. Utifrån verkar splittringen i tillsättningsfrågan rätt oroväckande. Tanken att man nu får en annan typ av kyrkoherdetjänst är än mer skrämmande. Varifrån kom den nya - icketeologiska - hierarkin? Skrivbordshierarkin är något annat än den tjänarehierarki som prästämbetet uttrycker där störst är minst.
Hur kom det sig att kyrkoherdar hamnade bakom skrivbord, fem dagar i veckan? Förklara det för mig. Hur kunde vi en annan typ av kyrkoherde - en där man alls inte är herde för hjorden utan som bäst den store överherden för herdarna? Och varför är vi så få som reserverat oss eller talat emot den av så många önskade nyordningen?
I Borås tar den ratade kyrkoherden lite tid på sig och väntar på att det ska dyka upp någon trevlig tjänst att söka, säger han till Borås Tidning. Men det är inte säkert att det blir så enkelt. Lite skada tar han när han ska ut ur sitt tjänsterum och tills vidare försöka hitta andra sysslor än de han haft och dessutom börja samarbeta med den utifrån kommande nye kyrkoherden, han som är duktig på sammanläggningsprocesser. Som personalvård ska man inte uppfatta det som hänt. Och vad ska biskopen säga? "Var inte ledsen!" -?
Man kunde tänka sig att den ratade frågar på vilket sätt han inte skött sin kyrkoherdesyssla. Vad svarar de sex i Borås då? Säkert med ett ord om att han alls inte misskött något - men nu handlar det om en ny typ av tjänst. Då behöver förstås inte kyrkoherden vara ledsen längre - men är vi inte många som borde ha vett att vara rejält oroliga. Vad är det för ny typ av kyrkoherdetjänst vi får? Och varför just denna typ när siffrorna för kyrkobesök, aktiviteter, kollekter, ålderssammansättningar pekar nerför och vi inte ens vågar andas en fråga om hur det är med de sakliga kompetenserna när det handlar om tjänster i Svenska kyrkan. Men kan det finns ett samband - när det rasar, bygger vi en annan struktur, ny organisation och hierarki?
Kvar står komministrarna och bligar. Lite bligar de på de andra komministrarna, de före detta kyrkoherdarna som kanske förses med en fantasifull titel och behåller sin gamla lön - men vad då? Tillsammans vet de att inte ta eget ansvar. De nya stora kyrkoherdarna - islam har det lättare för där heter en stor- eller super-kyrkoherde "stormufti" - förväntas säga vad arbetskraften ska utföra. Prästerna har blivit lönearbetare. Det betyder att de släpper det personliga ansvaret men bygger inte heller församlingar.
måndag 13 maj 2013
Liturgi
Liturgi är folkets tjänst, leitourgia. Också gammalkyrkligheten har firat gudstjänst, stått inför Guds ansikte i sockenkyrkan och tjänat Honom. Svart kappa, manipel i form av predikonäsduk i ärmen, exordium och tyst Fader vår är också liturgiska uttryck liksom att fromma män böjde sig djup ner i bänken och bad inför gudstjänsten med hatten för ansiktet.
Nu är det svenskkyrkliga livet så sönderfallet/sönderbrutet att det tydligen är omöjligt att se svenskkyrkligheten i de många svenskkyrkliga uttrycken. Kanske är det svårast i Mälardalen och i Göteborgs stift. Mälardalen på grund av den stabila sekulariseringen och Göteborgs stift på grund av de medvetet grävda skyttegravar, som inte ens Bo Giertz och Bertil Gärtner riktigt kunde överbrygga. En gammalkyrklighet som markerar hur "det brukar uttryckas i våra kretsar" uttrycker en sanning - men när det i Kyrkans liv blir till ett markerande av "våra kretsar" är denna sanning inte riktigt livsduglig.
Jag har dock sett något annat, en frisk gammalkyrklighet i Kronobergs län i samkör med en glad högkyrklighet och detta med en folkkyrklighet som inte (bara) var ett försök att med ideologi hantera ett besvärande faktum - folket kom inte till kyrkan och då talas, på sitt sätt konsekvent, just om "folkkyrkan".Det fanns ett Växjö stift med folk i kyrkbänkarna. Det fanns också i stiftet ett inflöde av lågkyrklighet, som var något annat än den självupptagna frikyrklighet som markerade stenhårt mot det kyrkliga Kronobergs län - "det mörka Småland". Kronobergsmissionen var missionsrörelsen riktad mot Kronobergs län och med budskapsannonsering i Smålandsposten också fram till 1980-talet (eller senare?).
När Svenska kyrkan fungerar, har fromhetsriktningar bidrag att ge till helheten. Men det finns skäl att upprepa att det finns två slags högkyrklighet. Den ena kan nöja sig med att lockas av det liturgiska, den andra är också läromässigt medveten. "Ser det bra ut, är det bra" till skillnad från en hållning där det som ser bra ut ska höras vara rätt för att vara bra. Det prästen gör i gudstjänsten ska vara uttryck för Kyrkans tro och Kyrkans tro lever vi i samklang med genom att samtala, be och sjunga med de heliga århundraden igenom. De heligas gemenskap är till mycket annat också en intellektuell samtalsgemenskap som kommer till uttryck i församlingens liv - gudstjänstliv. Nu.
Detta som en fundering när de gammalkyrkliga bibelläsare som bar upp Svenska kyrkans internationella arbete (läs: Svenska Kyrkans Mission och Lutherhjälpen) uppfattades inte ägna sig åt liturgi. Det gjorde de. Men de uttryckte inte saken så. De gick i kyrkan, helt enkelt. Och det fick följder för ansvarstagande internationellt.
Nu är det svenskkyrkliga livet så sönderfallet/sönderbrutet att det tydligen är omöjligt att se svenskkyrkligheten i de många svenskkyrkliga uttrycken. Kanske är det svårast i Mälardalen och i Göteborgs stift. Mälardalen på grund av den stabila sekulariseringen och Göteborgs stift på grund av de medvetet grävda skyttegravar, som inte ens Bo Giertz och Bertil Gärtner riktigt kunde överbrygga. En gammalkyrklighet som markerar hur "det brukar uttryckas i våra kretsar" uttrycker en sanning - men när det i Kyrkans liv blir till ett markerande av "våra kretsar" är denna sanning inte riktigt livsduglig.
Jag har dock sett något annat, en frisk gammalkyrklighet i Kronobergs län i samkör med en glad högkyrklighet och detta med en folkkyrklighet som inte (bara) var ett försök att med ideologi hantera ett besvärande faktum - folket kom inte till kyrkan och då talas, på sitt sätt konsekvent, just om "folkkyrkan".Det fanns ett Växjö stift med folk i kyrkbänkarna. Det fanns också i stiftet ett inflöde av lågkyrklighet, som var något annat än den självupptagna frikyrklighet som markerade stenhårt mot det kyrkliga Kronobergs län - "det mörka Småland". Kronobergsmissionen var missionsrörelsen riktad mot Kronobergs län och med budskapsannonsering i Smålandsposten också fram till 1980-talet (eller senare?).
När Svenska kyrkan fungerar, har fromhetsriktningar bidrag att ge till helheten. Men det finns skäl att upprepa att det finns två slags högkyrklighet. Den ena kan nöja sig med att lockas av det liturgiska, den andra är också läromässigt medveten. "Ser det bra ut, är det bra" till skillnad från en hållning där det som ser bra ut ska höras vara rätt för att vara bra. Det prästen gör i gudstjänsten ska vara uttryck för Kyrkans tro och Kyrkans tro lever vi i samklang med genom att samtala, be och sjunga med de heliga århundraden igenom. De heligas gemenskap är till mycket annat också en intellektuell samtalsgemenskap som kommer till uttryck i församlingens liv - gudstjänstliv. Nu.
Detta som en fundering när de gammalkyrkliga bibelläsare som bar upp Svenska kyrkans internationella arbete (läs: Svenska Kyrkans Mission och Lutherhjälpen) uppfattades inte ägna sig åt liturgi. Det gjorde de. Men de uttryckte inte saken så. De gick i kyrkan, helt enkelt. Och det fick följder för ansvarstagande internationellt.
söndag 12 maj 2013
Håll i er - nu kommer sanningen!
Jag läste Peter Boström i Ölandsbladet i går. Ölandsbladet är tidningen som kommer ut tre dagar i veckan och hade en reklamslogan för prenumeration som löd: "Tre nummer i veckan räcker." I gårdagens nummer berättar Peter om pastor Åke Green i Borgholm.
Åke kom en fredagseftermiddag in på Ölandsbladets redaktion och var besviken att ingen kommit till Pingstkyrkan och hört hans predikan om homosexualitet. Alltså lämnade han in ett referat han skrivit själv. Referatet fick gå med och redaktionen gjorde en uppföljning. Reportern Martina Nelson bokstavligen väckte RFSL:s lokalrepresentant i Kalmar, Fredrik Johansson, som - skriver Peter - "fick tidningen upptryckt i ansiktet av vår energiska reporter".
"Vad tycker du om det här? Ska han få säga så? Va?!"
"Öh ...va'ere frågan om? Öh, näe..."
"Ska du polisanmäla? Va?!"
"Öh ...tja, jo det kanske."
Så var Åke Green-affären ett faktum, för Johansson polisanmälde.
Green dömes i tingsrätten, men fallet gick vidare till Göta Hovrätt och HD. Peter följde fallet -ölänningar i förskringringen håller ihop lite grann. "Hur kan du umgås med en såndär?" undrade en journalist från en större svensk tidning och avfärdade Green med omdömet "Men han är ju knäpp!" När Peter drog ett resonemang om yttrandefrihet kom det ånyo "Äh, knäppisar!"
Det första man får veta är sanslöst - och Fredrik Johansson lärde sig något och gick till studentkåren för att den skulle uttala sitt bristande förtroende för mig som högskolans präst. 14 personer hade klagat, angavs - jag tror att Fredrik Johansson använde siffran 14 eftersom hans regnbågsgrupp var så stor. Jag hade svarat på frågor i studentkårens tidning om partnerskap, vill jag minnas. Det sanslösa är att det alltså inte var själva predikan som upprörde. Oavsett utgivningstäthet hade ingen reagerat under veckan. Reaktionen kom på tidningens förfrågan efter ett egenreferat från en sovande som försökte samla sig och som inte tänkte efter. En klassisk set-up, menar jag. Men lagstiftningen är som den är.
En svensk som är homosexuell skiljer sig från en heterosexuell svensk för den senare ingår bara i en folkgrupp, svenskar. Den förre i två, svensk och homosexuell. Han har dubbelt så stor möjlighet att bli utsatt för hets mot folkgrupp. Jag vill att de heterosexuella också ska förklaras vara en folkgrupp med skyddsrättigheter och jag vill att Växjö stift ordnar en studiedag: Att vara människa - en dag om heterosexuella för dig som arbetar i församling
Det blir en sådan dag i respektive länsdel - men då heter det "Att vara människa - en dag om HBT för sig som arbetar i en församling." Alla anställda har just bjudits in. Fyra kvinnor (?) bjuder in. Britt-Marie Leion, Sofia Ekelund, Ann-Christina Roxberg och Katarina Hedqvist. Genom en miss kom inbjudan inte med i stiftets kurskatalog men per brev fick församlingarna. Visserligen hade präster och diakoner en sådan studiedag när Sven Thidevall var biskop - men åren går och pengar finns så pass att förhoppningen är att de förtroendevalda ska få motsvarande kurs 2015.
För min del betyder det fyra dagar från församlingsarbetet i oktober månad eftersom vi har präst- och diakonmöte också. Lön har jag utan att behöva ta ansvar - och så tillkommer reskostnader (och logi för mötet i stiftsstaden). Men till frågan hur det är att vara människa om man inte är hbtq (varför släpppte man q-et?) kom man aldrig.
Kursinbjudans slutmening gillar jag: !"Vi hoppas att den här dagen ska känsliggöra oss för mångfaldens möjligheter och välsignelser och hjälpa oss att vara kyrka på ett trovärdigt sätt."
I varje fall hade apostlarna behövt en kursdag som denna, det begriper jag. Eller hade de sagt: "Fattar ni inte, det är Den Helige Ande som behövs för att Kyrkan ska bli och vara trovärdig och vi förvandlas."
Vad man genom berättelsen om rättegånmgarna mot Åke Green lär sig om tankevärlden hos en journalist vid en större svensk tidning borde skrämma. Det är alltså av denna journalists informationsinsatser vi är beroende! Det hon förstår, får vi oss serverat för att vi ska förstå. Jag går snart till Högby kyrka - där är texterna mer informationsbärande också denna söndag. Jag vill förstå lite mer, kanske om vad det är att vara människa.
Åke kom en fredagseftermiddag in på Ölandsbladets redaktion och var besviken att ingen kommit till Pingstkyrkan och hört hans predikan om homosexualitet. Alltså lämnade han in ett referat han skrivit själv. Referatet fick gå med och redaktionen gjorde en uppföljning. Reportern Martina Nelson bokstavligen väckte RFSL:s lokalrepresentant i Kalmar, Fredrik Johansson, som - skriver Peter - "fick tidningen upptryckt i ansiktet av vår energiska reporter".
"Vad tycker du om det här? Ska han få säga så? Va?!"
"Öh ...va'ere frågan om? Öh, näe..."
"Ska du polisanmäla? Va?!"
"Öh ...tja, jo det kanske."
Så var Åke Green-affären ett faktum, för Johansson polisanmälde.
Green dömes i tingsrätten, men fallet gick vidare till Göta Hovrätt och HD. Peter följde fallet -ölänningar i förskringringen håller ihop lite grann. "Hur kan du umgås med en såndär?" undrade en journalist från en större svensk tidning och avfärdade Green med omdömet "Men han är ju knäpp!" När Peter drog ett resonemang om yttrandefrihet kom det ånyo "Äh, knäppisar!"
Det första man får veta är sanslöst - och Fredrik Johansson lärde sig något och gick till studentkåren för att den skulle uttala sitt bristande förtroende för mig som högskolans präst. 14 personer hade klagat, angavs - jag tror att Fredrik Johansson använde siffran 14 eftersom hans regnbågsgrupp var så stor. Jag hade svarat på frågor i studentkårens tidning om partnerskap, vill jag minnas. Det sanslösa är att det alltså inte var själva predikan som upprörde. Oavsett utgivningstäthet hade ingen reagerat under veckan. Reaktionen kom på tidningens förfrågan efter ett egenreferat från en sovande som försökte samla sig och som inte tänkte efter. En klassisk set-up, menar jag. Men lagstiftningen är som den är.
En svensk som är homosexuell skiljer sig från en heterosexuell svensk för den senare ingår bara i en folkgrupp, svenskar. Den förre i två, svensk och homosexuell. Han har dubbelt så stor möjlighet att bli utsatt för hets mot folkgrupp. Jag vill att de heterosexuella också ska förklaras vara en folkgrupp med skyddsrättigheter och jag vill att Växjö stift ordnar en studiedag: Att vara människa - en dag om heterosexuella för dig som arbetar i församling
Det blir en sådan dag i respektive länsdel - men då heter det "Att vara människa - en dag om HBT för sig som arbetar i en församling." Alla anställda har just bjudits in. Fyra kvinnor (?) bjuder in. Britt-Marie Leion, Sofia Ekelund, Ann-Christina Roxberg och Katarina Hedqvist. Genom en miss kom inbjudan inte med i stiftets kurskatalog men per brev fick församlingarna. Visserligen hade präster och diakoner en sådan studiedag när Sven Thidevall var biskop - men åren går och pengar finns så pass att förhoppningen är att de förtroendevalda ska få motsvarande kurs 2015.
För min del betyder det fyra dagar från församlingsarbetet i oktober månad eftersom vi har präst- och diakonmöte också. Lön har jag utan att behöva ta ansvar - och så tillkommer reskostnader (och logi för mötet i stiftsstaden). Men till frågan hur det är att vara människa om man inte är hbtq (varför släpppte man q-et?) kom man aldrig.
Kursinbjudans slutmening gillar jag: !"Vi hoppas att den här dagen ska känsliggöra oss för mångfaldens möjligheter och välsignelser och hjälpa oss att vara kyrka på ett trovärdigt sätt."
I varje fall hade apostlarna behövt en kursdag som denna, det begriper jag. Eller hade de sagt: "Fattar ni inte, det är Den Helige Ande som behövs för att Kyrkan ska bli och vara trovärdig och vi förvandlas."
Vad man genom berättelsen om rättegånmgarna mot Åke Green lär sig om tankevärlden hos en journalist vid en större svensk tidning borde skrämma. Det är alltså av denna journalists informationsinsatser vi är beroende! Det hon förstår, får vi oss serverat för att vi ska förstå. Jag går snart till Högby kyrka - där är texterna mer informationsbärande också denna söndag. Jag vill förstå lite mer, kanske om vad det är att vara människa.
lördag 11 maj 2013
Konsumentupplysning
Jag har förstått att läslustan är stor när det handlar om flygvapenmajoren och kyrkvärden Johan Barkevalls bok. Enklast ringer man Johan och får på så vis både tala med författaren och förlagschefen.
070 2499798.
Hälsa från mig!
Vad boken kostar vet jag inte - men måste man fråga, har man nog inte råd med den. :-)
070 2499798.
Hälsa från mig!
Vad boken kostar vet jag inte - men måste man fråga, har man nog inte råd med den. :-)
Dysterhetsforskning
Det började med nyheten i Kyrkans Tidning att fasteinsamlingen gick sämre än väntat. Sju miljoner under utsatt mål. 31,5 miljoner betyder ny satsning till sommaren att få in de sju miljoner som saknas i budget.
Jag är kluven. Jag vet ju att jag aldrig skulle kunan få en anställning i den fina organisationen. Varför ska den fina organisationen ha mina pengar då? Det finns kanske något klokt svar på den frågan.
Men nog vet vi också att den klassiska kyrktanten - född 1905-1925 - är borta. Där fanns alltså de som gick i kyrkan söndag förmiddag och engagerade sig för Tredje världen - och sambandet var inte oväsentligt. Liturgi och diakoni. Nu?
Därefter kom 2012 års kyrkostatistik. Man kan förstås tala om alla som kommer och vilka höga procentttal som egentligen redovisas för att understrykan hur stark Svenska kyrkan står och vilket utomordtligt arbete förtroendevalda, ideella och anställda utför. Det heter så. Den som "bara" firar gudstjänst brukar räknas - men mindre räknas med.
Välan! Vi läser om besöken i Svenska kyrkans gudstjänster 1990-2012 och finner att besöksantalet halverats. Från 9 miljoner till 4.5. Totalt antal gudstjänstbesök har gått från 24.2 miljoner till 16.3. Till muntrationerna hör att Svnska kyrkan numera också räknar och stolt redovisar inte bara öppen verksamhet (öppen förskola och skolklassers kyrkbesök vid jul och påsk - om vi har sådana, t ex) utan också uppsökande verksamhet. Besökstillfällen och antal uppsökta klasser räknas. Jag tror dock inte jag ska räkna om jag hejar på skolans elever eller pratar med dem. Men varför inte, egentligen? På det här viset får man siffran 2 miljoner för besök i öppen verksamhet och vid 25543 tillfällen har 8555 skolklasser besökts och 1959 grupper. Ska jag nämna att det sedan verksamheten började mätas år 2005 är de lägsta noteringarna?
I regelbundna grupper finns det 155 340 barn och ungdomar
"Dysterhetsforskning" kallas detta som här bedrivs. Det är en vämjelig syssla. Den ska följaktligen inte bedrivas av ansvarskännande folk. De ansvarskännande berättar framgångssagor, annars håller de käft. Bortsett från ärkebiskop Bertil Werkström, som vid ett kyrkomöte fann anledning ta upp de då sjunkande gudstjänstsiffrorna. För det fick han kritik. Han förstörde den goda kyrkomötesstämningen, menade Stina Eliasson (C). Sedan dess har väl ingen ärkebiskop gjort om misstaget att tala sanning om läget inför kyrkomötet?
Vad hade hänt om dåvarande kyrkofonden redovisat 50% tapp? Tanken svindlar. Hade kyrkomötet varit tyst? Vad skulle hänt om ett börsnoterat aktiebolag gjort det? Skulle man haft årsstämma utan att saken kom upp?
Hur kunde det bli så här? Därför att Svenska kyrkan fick fel biskopar, av kyrkopolitiska skäl gjorde sig av med den pastoralt orienterade högkyrkligheten (församlingsbyggarna), rekryterade lättingar till de kyrkliga arbetslagen (40 timmar i veckan är MYCKET tid!), strukturerade rakt åt helvete (för att uttrycka en teologisk sanning) och fick stryrelseledamöter på alla nivåer, som egentligen hade en annan agenda (nämligen partiernas). Se, där är en förklaring till det rådande eländet så god som någon. Säg gärna emot men med sakskäl. Jag lyssnar alltid och är, som bekant, sällsport fascinerad av det idiotiska. Var inte blyga! Kanske någon kommunikationsexpert kan förklara?
Kommunikationschefer får vi nu här och där, äldre prästmän rekryteras, tycker jag mig se. Kan man inte anställa ogifta damer? En ogift dam kunde då få den passande tjänstetiteln "kommunikationsmiss".
Det är inte så dumt att ha en sådan om det skulle inträffa att en begåvad journalist skulle be att få siffrorna för kyrkogång kommenterade.
Jag är kluven. Jag vet ju att jag aldrig skulle kunan få en anställning i den fina organisationen. Varför ska den fina organisationen ha mina pengar då? Det finns kanske något klokt svar på den frågan.
Men nog vet vi också att den klassiska kyrktanten - född 1905-1925 - är borta. Där fanns alltså de som gick i kyrkan söndag förmiddag och engagerade sig för Tredje världen - och sambandet var inte oväsentligt. Liturgi och diakoni. Nu?
Därefter kom 2012 års kyrkostatistik. Man kan förstås tala om alla som kommer och vilka höga procentttal som egentligen redovisas för att understrykan hur stark Svenska kyrkan står och vilket utomordtligt arbete förtroendevalda, ideella och anställda utför. Det heter så. Den som "bara" firar gudstjänst brukar räknas - men mindre räknas med.
Välan! Vi läser om besöken i Svenska kyrkans gudstjänster 1990-2012 och finner att besöksantalet halverats. Från 9 miljoner till 4.5. Totalt antal gudstjänstbesök har gått från 24.2 miljoner till 16.3. Till muntrationerna hör att Svnska kyrkan numera också räknar och stolt redovisar inte bara öppen verksamhet (öppen förskola och skolklassers kyrkbesök vid jul och påsk - om vi har sådana, t ex) utan också uppsökande verksamhet. Besökstillfällen och antal uppsökta klasser räknas. Jag tror dock inte jag ska räkna om jag hejar på skolans elever eller pratar med dem. Men varför inte, egentligen? På det här viset får man siffran 2 miljoner för besök i öppen verksamhet och vid 25543 tillfällen har 8555 skolklasser besökts och 1959 grupper. Ska jag nämna att det sedan verksamheten började mätas år 2005 är de lägsta noteringarna?
I regelbundna grupper finns det 155 340 barn och ungdomar
"Dysterhetsforskning" kallas detta som här bedrivs. Det är en vämjelig syssla. Den ska följaktligen inte bedrivas av ansvarskännande folk. De ansvarskännande berättar framgångssagor, annars håller de käft. Bortsett från ärkebiskop Bertil Werkström, som vid ett kyrkomöte fann anledning ta upp de då sjunkande gudstjänstsiffrorna. För det fick han kritik. Han förstörde den goda kyrkomötesstämningen, menade Stina Eliasson (C). Sedan dess har väl ingen ärkebiskop gjort om misstaget att tala sanning om läget inför kyrkomötet?
Vad hade hänt om dåvarande kyrkofonden redovisat 50% tapp? Tanken svindlar. Hade kyrkomötet varit tyst? Vad skulle hänt om ett börsnoterat aktiebolag gjort det? Skulle man haft årsstämma utan att saken kom upp?
Hur kunde det bli så här? Därför att Svenska kyrkan fick fel biskopar, av kyrkopolitiska skäl gjorde sig av med den pastoralt orienterade högkyrkligheten (församlingsbyggarna), rekryterade lättingar till de kyrkliga arbetslagen (40 timmar i veckan är MYCKET tid!), strukturerade rakt åt helvete (för att uttrycka en teologisk sanning) och fick stryrelseledamöter på alla nivåer, som egentligen hade en annan agenda (nämligen partiernas). Se, där är en förklaring till det rådande eländet så god som någon. Säg gärna emot men med sakskäl. Jag lyssnar alltid och är, som bekant, sällsport fascinerad av det idiotiska. Var inte blyga! Kanske någon kommunikationsexpert kan förklara?
Kommunikationschefer får vi nu här och där, äldre prästmän rekryteras, tycker jag mig se. Kan man inte anställa ogifta damer? En ogift dam kunde då få den passande tjänstetiteln "kommunikationsmiss".
Det är inte så dumt att ha en sådan om det skulle inträffa att en begåvad journalist skulle be att få siffrorna för kyrkogång kommenterade.
fredag 10 maj 2013
Action och erotik
På Kristi Himmelsfärds Dag sträckläste jag action och erotik. Ja, boken heter Oscar. Black & White och är skriven av kyrkvärden i Nordölands församling Johan Barkevall. "Min kyrkvärd!" skriver jag malligt. Eget förlag. Den är listigt hopkommen, komponerad som självbiografiska memoarer och uppenbarligen som en lika självbiografisk romanform. Det är Johans liv och det är livet för en ung flygvapenofficer i karriären och utsatt för W-paktens intresse. Sträckläst och sträckläst - jag skulle iväg och viga men det var också det avbrott jag nödgades till. Jag fick boken i ett kuvert innan högmässan med tillsägelse att inte öppna kuvertet innan gudstjänsten. Då hade jag nog glömsk av allt blivit sittande i sakristian.
Johans bok meriterar honom till en plats på Växjö stifts Stasiseminarium, den saken är klar. Men läsaren möter också en man att respektera. Han är ingen krigare av gängse slag, så major han är och med en civil karriär därefter. Han kan fundera över tillvarons djup och sig själv: black and white. Annars hade han kanske inte varit kyrkvärd, i vart fall inte i Nordölands församling, där vi har lite kvalitetskrav...
Johans skildring av hur det gick till under det kalla kriget, när Sverige höll sig med ett mycket starkt flygvapen, är värd uppmärksamhet. Vi vet ungefär hur det var med den svenska neutraliteten. I romanform får vi nu detaljer om detta. Må vara att Johan nu vet mer om den sovjetiska strategin, där kärnvapen skulle sättas in mot Sverige redan under krigets första dag - det visste vi inte då utan antog att det skulle dröja 3-4 dagar. Men han delar en reflekterande officers insikt att på andra sidan Östersjön finns någon i samma befattning som jag och samma uppgifter som jag - iochn han kan enkelt bli min fiende - vad han är just nu är lite oklart. Arméofficerare tänker nog inte riktigt så - men marinens och flygvapnets folk ser ju symmetrin. Jag här och någon annan där.
Oscar, som är ett slags alter ego, och Renate, tyska från Lund/Hannover, möts i Hässleholm. Ljuv musik uppstår och återges som ett partitur, om man säger så. Renate är egentligen polska och verksam som agent. Den underrättelseverksamhet Renate ägnade sig åt blir ett stycke tragisk historia. Hon hade pejl på KSRR 526 och det noterar jag eftersom vi talar om marinens kustspaningsradar på norra Öland. En flygvapenofficer samverkade där. Och Renate kom in i mässammanhangen på F12 i Kalmar. Skickligt. Men W-pakten höll reda på oss.
Oscar får besök av Säk, som avslöjar sammanhanget för den unge man, som nu ser sin karriär slagen i spillror. Det blev inte riktigt så illa som han täbnkte då - och ändå en tragedi, som jag inte ska avslöja här. I storpolitiken betyder människors liv och kärlekar inte ett skit.
I boken finns också skildringen av hur svenskt flygvapen samverkade med NATO och ett Lansenplan från F12 i Kalmar på låg höjd flög över Polen och DDR för att landa i Jever, långt västerut i det som då var norra Västtyskland. Jever är annars känt för sitt öl med markerad humlebeska ("det smakar som något man petat fram ur öronen", som den minnesvärda repliken ljöd - och just en sådan replik passar på denna vämjeliga blogg).
Vi var inte så neutrala som saken framställdes - och det visste ryssarna som hade pejl på det mesta. Att ett svenskt plan drog in över Polen kunde de förstås häpna se. Lika väl som en svensk officer fick slå larm när hundratals plan lyfte från baser i Sovjetunionen (läs: Balticum) vid Praginvasionen augusti 1968. Johan Barkevall, för det var han, kunde inte tro sina ögon när han tittade på radarn.
Nämnde jag att jag skriver om min kyrkvärd?
Kyrkans Tidning, vår viktigaste kyrkliga nyhetsförmedlare, skriver "På tapeten" om "rumpavtryck" i kyrkbänkar i Lovisa, Finland. Nu vill några uppropsmakare bevara några av avtrycken. Kyrkans Tidning skriver: "Obegripligt nog heter uppropet inte 'Lovisa och de 40 rövarna'". Vad ska biskopen i Härnösand, som blir av med sitt hus, skriva nu på sin approberade blogg? Är inte saken vämjelig eller i vart fall en vulgaritet?
KT berättar också att "Superherden i Malmö vill inte vara osynlig", det var gott att få veta. Var får dom allt ifrån?
Och så kyrkofullmäktiges (S) och kyrkorådets (M) ordföranden i Skarpnäcks församling, som kommenterar schismen med EFS-föreningen. Bilden är rätt klar. EFS hamnar bortom övervägandena när Skarpnäck reducerar. Kyrkopolitikerrna uppfattar att få av EFS-arna bor i församlingen och så är saken klar. Men så kommer det bästa:
"EFS-föreningens höga tonläge bidrar tyvärr inte till att skapa förutsättningar för framtida samarbete." Klara besked till EFS-arna - bråkar ni med oss, får det konsekvenser.
"Vad som bekymrar oss särskilt är föreningens angrepp på två kvinnliga företrädare inom Svenska kyrkan, biskopen och kyrkoherden. Angreppen är av ett slag som inte hör hemma i Svenska kyrkan." Där fick EFS-arna igen! Hör inte hemma i Svenska kyrkan!!
Kyrkopolitikerna i Skarpnäck ska vara tacksamma att Johanna Andersson på Kristien Opinion inte skriver på ett par dagar. Hade hon sett argumentationen om "kvinnliga", hade hon gått i taket. Jämställdhet är vi långt ifrån. Ska det vara jämställt, ska kön inte ha någon betydelse. Är det en sådan brist på jämställdhet att kvinnlighetskategorin måste användas, då har mycket sagts. Är det så illa i Stockholms stift? Räcker inte kompetens och sakdiskussion? Ska kvinnor som är biskopar och kyrkoherdar skyddas på ett sätt som män i motsvarande lägen inte behöver?
Det sista kommentarerna hade inte så mycket med erotik att göra. Men action! Fast Johanna hade gjort denna action betydligt vassare.
Johans bok meriterar honom till en plats på Växjö stifts Stasiseminarium, den saken är klar. Men läsaren möter också en man att respektera. Han är ingen krigare av gängse slag, så major han är och med en civil karriär därefter. Han kan fundera över tillvarons djup och sig själv: black and white. Annars hade han kanske inte varit kyrkvärd, i vart fall inte i Nordölands församling, där vi har lite kvalitetskrav...
Johans skildring av hur det gick till under det kalla kriget, när Sverige höll sig med ett mycket starkt flygvapen, är värd uppmärksamhet. Vi vet ungefär hur det var med den svenska neutraliteten. I romanform får vi nu detaljer om detta. Må vara att Johan nu vet mer om den sovjetiska strategin, där kärnvapen skulle sättas in mot Sverige redan under krigets första dag - det visste vi inte då utan antog att det skulle dröja 3-4 dagar. Men han delar en reflekterande officers insikt att på andra sidan Östersjön finns någon i samma befattning som jag och samma uppgifter som jag - iochn han kan enkelt bli min fiende - vad han är just nu är lite oklart. Arméofficerare tänker nog inte riktigt så - men marinens och flygvapnets folk ser ju symmetrin. Jag här och någon annan där.
Oscar, som är ett slags alter ego, och Renate, tyska från Lund/Hannover, möts i Hässleholm. Ljuv musik uppstår och återges som ett partitur, om man säger så. Renate är egentligen polska och verksam som agent. Den underrättelseverksamhet Renate ägnade sig åt blir ett stycke tragisk historia. Hon hade pejl på KSRR 526 och det noterar jag eftersom vi talar om marinens kustspaningsradar på norra Öland. En flygvapenofficer samverkade där. Och Renate kom in i mässammanhangen på F12 i Kalmar. Skickligt. Men W-pakten höll reda på oss.
Oscar får besök av Säk, som avslöjar sammanhanget för den unge man, som nu ser sin karriär slagen i spillror. Det blev inte riktigt så illa som han täbnkte då - och ändå en tragedi, som jag inte ska avslöja här. I storpolitiken betyder människors liv och kärlekar inte ett skit.
I boken finns också skildringen av hur svenskt flygvapen samverkade med NATO och ett Lansenplan från F12 i Kalmar på låg höjd flög över Polen och DDR för att landa i Jever, långt västerut i det som då var norra Västtyskland. Jever är annars känt för sitt öl med markerad humlebeska ("det smakar som något man petat fram ur öronen", som den minnesvärda repliken ljöd - och just en sådan replik passar på denna vämjeliga blogg).
Vi var inte så neutrala som saken framställdes - och det visste ryssarna som hade pejl på det mesta. Att ett svenskt plan drog in över Polen kunde de förstås häpna se. Lika väl som en svensk officer fick slå larm när hundratals plan lyfte från baser i Sovjetunionen (läs: Balticum) vid Praginvasionen augusti 1968. Johan Barkevall, för det var han, kunde inte tro sina ögon när han tittade på radarn.
Nämnde jag att jag skriver om min kyrkvärd?
Kyrkans Tidning, vår viktigaste kyrkliga nyhetsförmedlare, skriver "På tapeten" om "rumpavtryck" i kyrkbänkar i Lovisa, Finland. Nu vill några uppropsmakare bevara några av avtrycken. Kyrkans Tidning skriver: "Obegripligt nog heter uppropet inte 'Lovisa och de 40 rövarna'". Vad ska biskopen i Härnösand, som blir av med sitt hus, skriva nu på sin approberade blogg? Är inte saken vämjelig eller i vart fall en vulgaritet?
KT berättar också att "Superherden i Malmö vill inte vara osynlig", det var gott att få veta. Var får dom allt ifrån?
Och så kyrkofullmäktiges (S) och kyrkorådets (M) ordföranden i Skarpnäcks församling, som kommenterar schismen med EFS-föreningen. Bilden är rätt klar. EFS hamnar bortom övervägandena när Skarpnäck reducerar. Kyrkopolitikerrna uppfattar att få av EFS-arna bor i församlingen och så är saken klar. Men så kommer det bästa:
"EFS-föreningens höga tonläge bidrar tyvärr inte till att skapa förutsättningar för framtida samarbete." Klara besked till EFS-arna - bråkar ni med oss, får det konsekvenser.
"Vad som bekymrar oss särskilt är föreningens angrepp på två kvinnliga företrädare inom Svenska kyrkan, biskopen och kyrkoherden. Angreppen är av ett slag som inte hör hemma i Svenska kyrkan." Där fick EFS-arna igen! Hör inte hemma i Svenska kyrkan!!
Kyrkopolitikerna i Skarpnäck ska vara tacksamma att Johanna Andersson på Kristien Opinion inte skriver på ett par dagar. Hade hon sett argumentationen om "kvinnliga", hade hon gått i taket. Jämställdhet är vi långt ifrån. Ska det vara jämställt, ska kön inte ha någon betydelse. Är det en sådan brist på jämställdhet att kvinnlighetskategorin måste användas, då har mycket sagts. Är det så illa i Stockholms stift? Räcker inte kompetens och sakdiskussion? Ska kvinnor som är biskopar och kyrkoherdar skyddas på ett sätt som män i motsvarande lägen inte behöver?
Det sista kommentarerna hade inte så mycket med erotik att göra. Men action! Fast Johanna hade gjort denna action betydligt vassare.
torsdag 9 maj 2013
Facebookskörd
Facebook - Fejjan - är ett intressant fenomen för där blir många hjärtans tankar uppenbara. Ingenting är privat. Alltså får vi titta in i Anna Karin Hammars tankevärld.
"Nu ska jag strax gå på socialdemokraternas möte för kyrkligt förtroendevalda. Synd att Omar Mustafa inte är kvar i partistyrelsen. Det hade blivit intressant med representant för också islamiska förbundet att besluta om kyrkopolitiken i Svenska kyrkan vad gäller s-inflytande. Det är nog dags för en förändring på sikt som samtidigt inte innebär att politiken slutar engagera sig för vad religionerna gör..."
Det första jag noterar är förstås att hon går till ett möte som socialdemokraterna ordnar för kyrkligt förtroendevalda. Ta ut satsdelarna, så ser ni. Aldrig hade Frimodig kyrkas kandidater kunnat säga så. Där har VI ett möte inför valet. Det blir lite annorlunda för partier med avlönade ombudsmän och en offentligfinansierad partiorganisation, det kan jag fatta. Men det är en demokratisk försämring. Den innebär att en medlem går till ett möte som socialdemokraterna ordnar.
Efter denna lilla uppvärming kommer det som inte ska glömmas.
Pastorn och doktorn Anna Karin Hammar finner det "intressant" att en muslim skulle bestämma vad den största kyrkopolitiska gruppen, i det kyrkomöte som fastställer Svenska kyrkans lära, skulle driva. Det är väl lika intressant som att de som inte är medlemmar i Svenska kyrkan likväl sitter i partistyrelsen och beslutar. Detta intressanta faktum förmår jag bara uppfatta som vanvett och jag fattar inte att redliga socialdemokrater accepterar förhållandet. Samtidigt kan jag vara tacksam för denna inblick i dr Hammars tankevärld för vet man hur det går till i ett politiskt parti, framstår Frimodig kyrka än mer som det verkliga alternativet.
Markeringen på slutet indikerar att de politiska partierna börjar tröttna på kyrkopolitiken och söker andra former för att behålla ideologisk kontroll, det som heter "engagera sig för vad religionerna gör".
Anna Karin Hammar är intresserad av förändring, läser jag på Dagens Seglora. "Förändring i attityder och tolkningar så att världens religioner kan bli till glädje för HBTQ-personer i våra mänskliga rättigheter."
Fundera nu ett ögonblick över vilken funktion "religionerna" får i denna text. De ska vara ett understöd för de mänskliga rättigheterna. Religionerna förvandlas till ideologier - ideologier för förändring. Och "religionernas" texter hanteras så att den verkliga auktoriteten blir den egna tolkningen av texterna, ser jag. Så kan man också förfara med helig skrift - eller kan man?
Anna Karin Hammar var ärkebiskopskandidat när det skulle väljas efter hennes bror. Ja, brodern HB Hammar ställde också upp. Jag erkänner att jag frestas att i ärkebiskopsvalet, där jag har rösträtt, följa Lenins maxim: "Ju sämre, desto bättre." Är Anna Karin kandidat nu också?
"Nu ska jag strax gå på socialdemokraternas möte för kyrkligt förtroendevalda. Synd att Omar Mustafa inte är kvar i partistyrelsen. Det hade blivit intressant med representant för också islamiska förbundet att besluta om kyrkopolitiken i Svenska kyrkan vad gäller s-inflytande. Det är nog dags för en förändring på sikt som samtidigt inte innebär att politiken slutar engagera sig för vad religionerna gör..."
Det första jag noterar är förstås att hon går till ett möte som socialdemokraterna ordnar för kyrkligt förtroendevalda. Ta ut satsdelarna, så ser ni. Aldrig hade Frimodig kyrkas kandidater kunnat säga så. Där har VI ett möte inför valet. Det blir lite annorlunda för partier med avlönade ombudsmän och en offentligfinansierad partiorganisation, det kan jag fatta. Men det är en demokratisk försämring. Den innebär att en medlem går till ett möte som socialdemokraterna ordnar.
Efter denna lilla uppvärming kommer det som inte ska glömmas.
Pastorn och doktorn Anna Karin Hammar finner det "intressant" att en muslim skulle bestämma vad den största kyrkopolitiska gruppen, i det kyrkomöte som fastställer Svenska kyrkans lära, skulle driva. Det är väl lika intressant som att de som inte är medlemmar i Svenska kyrkan likväl sitter i partistyrelsen och beslutar. Detta intressanta faktum förmår jag bara uppfatta som vanvett och jag fattar inte att redliga socialdemokrater accepterar förhållandet. Samtidigt kan jag vara tacksam för denna inblick i dr Hammars tankevärld för vet man hur det går till i ett politiskt parti, framstår Frimodig kyrka än mer som det verkliga alternativet.
Markeringen på slutet indikerar att de politiska partierna börjar tröttna på kyrkopolitiken och söker andra former för att behålla ideologisk kontroll, det som heter "engagera sig för vad religionerna gör".
Anna Karin Hammar är intresserad av förändring, läser jag på Dagens Seglora. "Förändring i attityder och tolkningar så att världens religioner kan bli till glädje för HBTQ-personer i våra mänskliga rättigheter."
Fundera nu ett ögonblick över vilken funktion "religionerna" får i denna text. De ska vara ett understöd för de mänskliga rättigheterna. Religionerna förvandlas till ideologier - ideologier för förändring. Och "religionernas" texter hanteras så att den verkliga auktoriteten blir den egna tolkningen av texterna, ser jag. Så kan man också förfara med helig skrift - eller kan man?
Anna Karin Hammar var ärkebiskopskandidat när det skulle väljas efter hennes bror. Ja, brodern HB Hammar ställde också upp. Jag erkänner att jag frestas att i ärkebiskopsvalet, där jag har rösträtt, följa Lenins maxim: "Ju sämre, desto bättre." Är Anna Karin kandidat nu också?
onsdag 8 maj 2013
Bi-religious - so what?
Jag gick aldrig på seminariet om att vara bi-religös men insåg att det finns logik i galenskapen. Och det är just detta saken handlar om när man understundom ser vad de kristliga håller på med. Det fanns i Hamburg en särskild bibelöversättning där ordet Herre var utbytt mot "Kyrios - der Befreier". Någon av galningarna tål inte ordet "Herre", det åtgärdas. Men vad är det för kristendom som inte kan säga Herre? Vad är det för en Jesus man då håller sig med? Och denne Jesus skulle man inte kunna hålla sig med om inte de kristna slagits av insikten - och stått för den - att Han är just Herre. Ja, ni förstår.
För många år sedan skrev jag i vårt enkla församlingsblad om det fenomen som diskuterades då, nämligen bi-sexualitet. Jag undrade: "Men sticks dom inte väldigt mycket då?" Det var säkert en i församlingsbladssammanhang lätt igenkännlig vulgaritet - men folk var glada likväl. Bisexuell eller bireligiös eller biodlare - hugget som stucket.
Jag gick på professor Eva Illouz lysande föreläsning Single, Partnership. Family? Underrubriken var "Feelings in times of capitalism" och här redde sociologen ut en del sammanhang. Vår tid är en tid när vi drivs av ett behov efter det exklusiva. Kulturen är porös, den flyter och alla åsikter kan omfattas. Utmaningen tror jag mig ha uppfattat. Vi söker "ontological security": Knowing who I am and what I matter. Och någonstans finns en aning om det unika med varje individ. Dopteologi, tänkte jag. Varför förmår vi inte svara mot människors aningar med den gudmoliga uppenbarelsen och Guds eget handlande i Kyrkan?
De kristliga var också i Hamburg heklt klart för miljön. Precis som i Växjö stift, där stiftsadjunkten är miljöpartistisk politiker och nu lyckas ordna en dag för nytändning i miljöarbetet. Allt är gratis.
Man får höra Stefan Edman tala och pastor Virdung lägger ut texten om hållbar livsstil. Det gör hon "efter en god vegetarisk, ekologisk och till delar närproducerad och rättvisemärkt lunch".
Jag tänker dolskt: Är detta den politiska fräckheten upphöjd till något jag inte kan beskriva - att driva sina egna frågor - dvs miljöpartiets - och låta Kyrkan betala. För några gratis luncher finns inte. Inte ens vegetariska. Jag ogillar när de moraliskt högstående får köra sitt race och köra med andra, det är nog det hela.
Efter några dagars bortovaro finns det en del att hinna i kapp med. Bönen för grödan i går kväll i Honungstorp bevarar jag nog länge i minnet. Vi sjöng "Den blomstertid", jag sa lite om att jorden är Herrens, bad och välsignade. Stanley berättade lite om gården och människor i grannskapet och vi njöt av kvällssol, vårdofter och den där särskilda goda lukten från Östersjön och strandängar. Anders, som äger gården, är inte helt omedveten om hur vackert landskapet är. Men det återstod att läsa lite också.
Kommunikationschefen får på moppo av alla, tycks det. Det är ett tema att återkomma till - men som kommunikationsmiss måste väl saken nu betraktas?
Dagens Seglora är väl rätt snart körd - fanns något av intresse att läsa de senaste dagarna?
Kyrkans Tidning presenterar entusiastiskt den stordrift som har lika stora chanser att göra det Kyrkan ska göra som en isbit har i helvetet - men de nyanställda ser alla glada och lyckliga ut. Kyrkans Tidning ser att folkkyrkornas kris är en teologisk kris. Vad då kris? Det är väl just det som är finessen i de kyrkliga systemen, att de aldrig hamnar i kris? Annars hade man kunnat läsa vad jag skrev för 40 år sedan på temat folkkyrkokritik. Samtiden är verklig men den var faktiskt onödig. Och nu - lite bi-religion, en fuingerfärdighet att plocka ihop ur lådan det som passar för stunden, poröst och närproducerat. Ser ni inte? Det finns logik i galenskapen - men den är likväl galenskap.
För många år sedan skrev jag i vårt enkla församlingsblad om det fenomen som diskuterades då, nämligen bi-sexualitet. Jag undrade: "Men sticks dom inte väldigt mycket då?" Det var säkert en i församlingsbladssammanhang lätt igenkännlig vulgaritet - men folk var glada likväl. Bisexuell eller bireligiös eller biodlare - hugget som stucket.
Jag gick på professor Eva Illouz lysande föreläsning Single, Partnership. Family? Underrubriken var "Feelings in times of capitalism" och här redde sociologen ut en del sammanhang. Vår tid är en tid när vi drivs av ett behov efter det exklusiva. Kulturen är porös, den flyter och alla åsikter kan omfattas. Utmaningen tror jag mig ha uppfattat. Vi söker "ontological security": Knowing who I am and what I matter. Och någonstans finns en aning om det unika med varje individ. Dopteologi, tänkte jag. Varför förmår vi inte svara mot människors aningar med den gudmoliga uppenbarelsen och Guds eget handlande i Kyrkan?
De kristliga var också i Hamburg heklt klart för miljön. Precis som i Växjö stift, där stiftsadjunkten är miljöpartistisk politiker och nu lyckas ordna en dag för nytändning i miljöarbetet. Allt är gratis.
Man får höra Stefan Edman tala och pastor Virdung lägger ut texten om hållbar livsstil. Det gör hon "efter en god vegetarisk, ekologisk och till delar närproducerad och rättvisemärkt lunch".
Jag tänker dolskt: Är detta den politiska fräckheten upphöjd till något jag inte kan beskriva - att driva sina egna frågor - dvs miljöpartiets - och låta Kyrkan betala. För några gratis luncher finns inte. Inte ens vegetariska. Jag ogillar när de moraliskt högstående får köra sitt race och köra med andra, det är nog det hela.
Efter några dagars bortovaro finns det en del att hinna i kapp med. Bönen för grödan i går kväll i Honungstorp bevarar jag nog länge i minnet. Vi sjöng "Den blomstertid", jag sa lite om att jorden är Herrens, bad och välsignade. Stanley berättade lite om gården och människor i grannskapet och vi njöt av kvällssol, vårdofter och den där särskilda goda lukten från Östersjön och strandängar. Anders, som äger gården, är inte helt omedveten om hur vackert landskapet är. Men det återstod att läsa lite också.
Kommunikationschefen får på moppo av alla, tycks det. Det är ett tema att återkomma till - men som kommunikationsmiss måste väl saken nu betraktas?
Dagens Seglora är väl rätt snart körd - fanns något av intresse att läsa de senaste dagarna?
Kyrkans Tidning presenterar entusiastiskt den stordrift som har lika stora chanser att göra det Kyrkan ska göra som en isbit har i helvetet - men de nyanställda ser alla glada och lyckliga ut. Kyrkans Tidning ser att folkkyrkornas kris är en teologisk kris. Vad då kris? Det är väl just det som är finessen i de kyrkliga systemen, att de aldrig hamnar i kris? Annars hade man kunnat läsa vad jag skrev för 40 år sedan på temat folkkyrkokritik. Samtiden är verklig men den var faktiskt onödig. Och nu - lite bi-religion, en fuingerfärdighet att plocka ihop ur lådan det som passar för stunden, poröst och närproducerat. Ser ni inte? Det finns logik i galenskapen - men den är likväl galenskap.
tisdag 7 maj 2013
Efter kyrkodagar
Jag har som fortbildning varit på de 34:e evangeliska kyrkodagarna i Tyskland, Hamburg närmare bestämt. 150 000 deltagare sas det. 2200 scouter beredda att leda gamla tanter över gatorna. Jag säger inte ett ord om tysk glädje över uniformer - Drang nach Uniformen. Till dels överraskade nivån på programmen. Ett bibelpass med en kristen och en judisk professor (den första i Gamla testamentet och den andra om rabbinsk utläggning) förvånade mig genom att hålla konfirmandnivå. Gud är ingen automat som man stoppar böner i, fick en överfylld föreläsningssal veta. Somliga programpunkter kunde man inte tränga sig in till. En del arrangemang var fabulöst välorganiserade och några föreläsningar lysande.
Margot Kässmann var kyrkodagarnas drottning, läste jag i kyrkodagstidningen. Det finns kanske ett kristligt behov att hålla sig med en KG Hammar eller en Margot Kässmann, tänkte jag. Kässmann drog det där med prästen som satte en skylt vid sitt fruktträd för att avskräcka pallare: "Gud ser dig." Några nätter senare var frukten borta och en skylt återfanns vid trädet: "Men han skvallrar inte." Detta är, som ni vet, en gammal historia men den möttes av entusiasm. Detta är kristlig humor. "Å! Margot är så fyndig." Men receptet kanske är det som äldsta barnbarnet gav när det handlade om körer: tala tydligt, le, ha utstrålning. Alltså gillar alla Margot Kässmann.
Kvällstid var det underhållning. Vi saknar Pousanenchoren i Sverige - och då menar jag saknar. Fram för blåsorkestrar. Norrmännen, tyskarna och Frälsningsarmén har. Varför inte vi?
Gospel, klezmer, jazz, gemensam sång, Bach, Britten - allt fanns. Den nyskrivna operan utifrån Dietrich Bonhoeffers liv var det inte möjligt att få biljetter till. Det anade jag på förhand. Jag gick och lyssnade på Wolf Biermann.
Jo, det var han. 45 år senare. Han lät som vanligt, ropade vokaler som tidigare och hundratals människor satt där förtjusta. Jag blev missmodig. Wolf Biermann går inte i takt med någon, knappast ens med sig själv. Jag drog mig till minnes att han nog bor i Hamburg igen - men då på 60-talet utvandrade han till DDR för astt få uppleva socialismen i praktiken. Östtyskarna ville förstås inte ha honom. Men då flyttade han väl till Västberlin? Jag spelade LP-skivorna med honom i slutet av 60-talet och framöver - men det måste ha varit mer än 10 år sedan jag sist gjorde det. Nu satt han alltså på scenen och berättade att han var "Ungläubig" - icke-troende. De kristliga skrattade - vad det nu var för roligt med det. Han berättade att han som ung trubadur av en äldre dam anklagats för att häda, han förstod nu att den äldre damen måste ha varit i 45-årsåldern. Då skrattade de kristliga och slog sig på knäna. Biermann sa egentligen inte något utan att mötas av de kristligas förtjusning. Jag tröttande och gick.
Vad är det som hänt när de gamla socialistiska visorna nu blir de kristligas "thrilling songs" eller vad de blivit? Vad är det för politisk situation som gör att de kristliga nu måste få höra sången om att inte låta sig förhärdas - och varför lyssnade de inte på de sångerna när vi andra gjorde det - för 45 år sedan? Hur kommer det sig att de kristliga applåderar när någon bekänner sig inte ha någon tro - skrattar, är glada? Jag fattar föga.
Föreläsningen som följt mig, ska jag be att få återkomma till. Efter föreläsningen var det tillfälle till frågor och folk viftade entusiastiskt efter lappar att skriva frågor på. Ibland tycks det mig mer fruktbärande att ta med sig själva föreläsningen och avhandla den i mindre grupp, formerad kring lämplig dryck. Men det är kanske också en olämplig hållning?
Tillbaka i Sverige ser jag att kommunikationschefen å tjänstetid författat ett alster (jo, det var i Hamburg jag var) till Kyrkans Tidning. Det var inte så begåvat. Jag fattade att han pläderade för eftertanke sedan han efter den 1 februari sett att folk är arga på nätet. Nu är detta inte en ny situation.
I Svenska kyrkan har det i årtionden varit så att man utan problem, ja t o m framgångsrikt, har kunnat beskriva sina medkristna som något de i all sin mänskliga svaghet dock inte är och tillskriva dem uppfattningar de inte har. Kommunikationschefen har varsnat fenomenet efter den 1 februari - detta år! Men han undviker sorgfälligt att ta upp vad dr Annika Borg beskrev på Kristen Opinion med sin serie Åttonde budet. Sådant ska man notera.
Är det inte för en kyrkokristen ett problem att det ljugs i det kyrkliga - ett kommunikationsproblem med vidare syftning än den älskade fulordsproblematiken? Skulle vi börja tala om detta problem? Kommunicera det, liksom?
Margot Kässmann var kyrkodagarnas drottning, läste jag i kyrkodagstidningen. Det finns kanske ett kristligt behov att hålla sig med en KG Hammar eller en Margot Kässmann, tänkte jag. Kässmann drog det där med prästen som satte en skylt vid sitt fruktträd för att avskräcka pallare: "Gud ser dig." Några nätter senare var frukten borta och en skylt återfanns vid trädet: "Men han skvallrar inte." Detta är, som ni vet, en gammal historia men den möttes av entusiasm. Detta är kristlig humor. "Å! Margot är så fyndig." Men receptet kanske är det som äldsta barnbarnet gav när det handlade om körer: tala tydligt, le, ha utstrålning. Alltså gillar alla Margot Kässmann.
Kvällstid var det underhållning. Vi saknar Pousanenchoren i Sverige - och då menar jag saknar. Fram för blåsorkestrar. Norrmännen, tyskarna och Frälsningsarmén har. Varför inte vi?
Gospel, klezmer, jazz, gemensam sång, Bach, Britten - allt fanns. Den nyskrivna operan utifrån Dietrich Bonhoeffers liv var det inte möjligt att få biljetter till. Det anade jag på förhand. Jag gick och lyssnade på Wolf Biermann.
Jo, det var han. 45 år senare. Han lät som vanligt, ropade vokaler som tidigare och hundratals människor satt där förtjusta. Jag blev missmodig. Wolf Biermann går inte i takt med någon, knappast ens med sig själv. Jag drog mig till minnes att han nog bor i Hamburg igen - men då på 60-talet utvandrade han till DDR för astt få uppleva socialismen i praktiken. Östtyskarna ville förstås inte ha honom. Men då flyttade han väl till Västberlin? Jag spelade LP-skivorna med honom i slutet av 60-talet och framöver - men det måste ha varit mer än 10 år sedan jag sist gjorde det. Nu satt han alltså på scenen och berättade att han var "Ungläubig" - icke-troende. De kristliga skrattade - vad det nu var för roligt med det. Han berättade att han som ung trubadur av en äldre dam anklagats för att häda, han förstod nu att den äldre damen måste ha varit i 45-årsåldern. Då skrattade de kristliga och slog sig på knäna. Biermann sa egentligen inte något utan att mötas av de kristligas förtjusning. Jag tröttande och gick.
Vad är det som hänt när de gamla socialistiska visorna nu blir de kristligas "thrilling songs" eller vad de blivit? Vad är det för politisk situation som gör att de kristliga nu måste få höra sången om att inte låta sig förhärdas - och varför lyssnade de inte på de sångerna när vi andra gjorde det - för 45 år sedan? Hur kommer det sig att de kristliga applåderar när någon bekänner sig inte ha någon tro - skrattar, är glada? Jag fattar föga.
Föreläsningen som följt mig, ska jag be att få återkomma till. Efter föreläsningen var det tillfälle till frågor och folk viftade entusiastiskt efter lappar att skriva frågor på. Ibland tycks det mig mer fruktbärande att ta med sig själva föreläsningen och avhandla den i mindre grupp, formerad kring lämplig dryck. Men det är kanske också en olämplig hållning?
Tillbaka i Sverige ser jag att kommunikationschefen å tjänstetid författat ett alster (jo, det var i Hamburg jag var) till Kyrkans Tidning. Det var inte så begåvat. Jag fattade att han pläderade för eftertanke sedan han efter den 1 februari sett att folk är arga på nätet. Nu är detta inte en ny situation.
I Svenska kyrkan har det i årtionden varit så att man utan problem, ja t o m framgångsrikt, har kunnat beskriva sina medkristna som något de i all sin mänskliga svaghet dock inte är och tillskriva dem uppfattningar de inte har. Kommunikationschefen har varsnat fenomenet efter den 1 februari - detta år! Men han undviker sorgfälligt att ta upp vad dr Annika Borg beskrev på Kristen Opinion med sin serie Åttonde budet. Sådant ska man notera.
Är det inte för en kyrkokristen ett problem att det ljugs i det kyrkliga - ett kommunikationsproblem med vidare syftning än den älskade fulordsproblematiken? Skulle vi börja tala om detta problem? Kommunicera det, liksom?
tisdag 30 april 2013
Det nya ful-ordet
Kyrkligheter håller sig med fulord. De nyskapas vid behov. Det nya ful-ordet är nog "tydlig" eller "tydlighet". Det är liksom de dörrstängande som kräver tydlighet, kan man förstå. Och Svenska kyrkans ledning är för den delen tydlig med vad den gör, meddelar Kyrkans Tidning,. vår viktigaste kyrkliga nyhetsförmedlare.
Jag finner det mest intressant att så få vill försöka förstå vad de menar, som säger att Svenska kyrkan är otydlig. Det hojtas mest. Professor Eva Hamberg vet förstås vad hon talar om, erfaren religionssociolog som hon till mycket annat är. Det finns en programmatisk vilja till otydlighet, uppvisad av Niklas Orrenius i DN-artikeln. Det finns en risk med utträden och en profilerad kyrka riskerar att tappa folk. Tanken att människor ska upptäcka något som bär deras liv, tycks inte lika uppenbar av något skäl.
Men hur tydlig är alltså Svenska kyrkan. Vad beslutar en stiftsstyrelse om så att Guds rike går fram? Jag läser en ärendelista.
Driftsorganisation för prästlönetillgångarna, årsredovisning för prästlönetillgångarna, årsredovisning, utbildningstjänster, remissvar om domprostens ställning, uppgifter och tillsättning, remissvar om kyrkoherdaras i utlandsförsamlingars rätt att pröva frågor om tillhörighet till Svenska kyrkan, remissvar om examensbenämningar om tjänstetitlar för kyrkomusiker, utredningen sambverkansformer för begravningsverksamheten och stiftsgården. Dessutom informerar biskopen och stiftsstyrelsen får en rapport om vänkyrkorelation.
Om någon skulle vilja ett tydligare trons fokus, skulle väl inte önskemålet efter denna genomläsning vara helt obegripligt?
Det är nog bättre i kyrkostyrelsen!
Beslutsärendena är sex stycken: rapport från kapitalförvaltningsrådet 2012, bokslut och årsredovisning, rikskollekter 2014, remss till Naturvårdsverket: "Underlag till en frärdplan för ett Sverige utan klimatutsläpp 2050 (som styrelsen ägnar en timme åt), Svenska kyrkans roll och uppgift i den svenska välfärden - en plattform samt bolagsstämma Svenska kyrkans förvaltning AB och Svenska kyrkans utbildning AB.
Jag tänker inte vara indiskret och berätta hur det går till i styrelsen - men så mycket är klart att en diskussionspunkt om framtidsfrågor hamnade i bakvattnet. Jesus då? Jodå. När Mekane Yesus-kyrkan var på tapeten - men faktiskt bara så.
Var förs då samtalet om vad Svenska kyrkan är till för, samtalet om vad Herren vill med Svenska kyrkan? Jag undrar efter att ha förstått att Karl-Johan Karlsson läst Svenska kyrkans hemsida och fått besked att pastor Jesper inte tror att det finns några människor i helvetet. Men måste det inte bli på det här viset när vi utbildar religionsvetare och sedan låtsas att de är teologer? Och Karlsson genomskådar eländet och lämnar Svenska kyrkan.
Biskop Brilioth i Växjö följdes av en kvinna som påstridigt sa: "Biskopen, jag tror inte på helvetet." Biskopen brydde sig inte. Hon upprepade sitt budskap och knackade biskopen i ryggen. Då vände sig Yngve Brilioth om, tittade på damen och sa: "Tänk vad moster kommer att bli förvånad."
I Svenska Dagbladet får jag mig två sidor Helle Klein till livs. Erica Treijs har intervjuat men inte förrän i sommar får vi söndagstidningar från huvudstaden utdelade på rätt dag så jag var lite efter min tid.
"Kyrkan får vänta" för nu ska Helle Klein skriva i Dagens Arena. Att vara praktriserande präst var "möjligen för ointressant för en kvinna som vill kraftsamla för en bättre framtid". Fast det bästa citatet har jag sparat till sist: "Jag är besviken på kyrkan för att den inte tydligare står upp mot rasism, främlingsfientlighet och islamofobi. Präst är jag gärna, men inte självklart anställd av kyrkan."
Ser ni - nu fick alla en släng av sleven, inte bara jag. Ligger då inte tanken rätt nära att Helle blir upprörd när vi inte fullgör vad hon skrivit på sin agenda utan gör vad präster i Kyrkan brukar - och ska - göra. Men hur kul är egentligen rubriken för er? "Jag är besviken på kyrkan för att den inte tydligare står upp mot rasism." Rubriken är enligt min mening osann. Svenska kyrkan har stått upp emot rasism - i det egna arbetet och ekumeniskt ubnder långliga tider. Men nu stämplas vi som rasister, hela bunten!! Vad man än säger, så tydlig är Helle på den här punkten.
Hur känns det, gott folk? Välkomna i sällskapet av stämplade men nu börjar Helena Edlund och jag att få det trångt omkring oss. Nå, där det finns hjärterum finns det, hoppsan, det får man nog inte skriva.
Jag finner det mest intressant att så få vill försöka förstå vad de menar, som säger att Svenska kyrkan är otydlig. Det hojtas mest. Professor Eva Hamberg vet förstås vad hon talar om, erfaren religionssociolog som hon till mycket annat är. Det finns en programmatisk vilja till otydlighet, uppvisad av Niklas Orrenius i DN-artikeln. Det finns en risk med utträden och en profilerad kyrka riskerar att tappa folk. Tanken att människor ska upptäcka något som bär deras liv, tycks inte lika uppenbar av något skäl.
Men hur tydlig är alltså Svenska kyrkan. Vad beslutar en stiftsstyrelse om så att Guds rike går fram? Jag läser en ärendelista.
Driftsorganisation för prästlönetillgångarna, årsredovisning för prästlönetillgångarna, årsredovisning, utbildningstjänster, remissvar om domprostens ställning, uppgifter och tillsättning, remissvar om kyrkoherdaras i utlandsförsamlingars rätt att pröva frågor om tillhörighet till Svenska kyrkan, remissvar om examensbenämningar om tjänstetitlar för kyrkomusiker, utredningen sambverkansformer för begravningsverksamheten och stiftsgården. Dessutom informerar biskopen och stiftsstyrelsen får en rapport om vänkyrkorelation.
Om någon skulle vilja ett tydligare trons fokus, skulle väl inte önskemålet efter denna genomläsning vara helt obegripligt?
Det är nog bättre i kyrkostyrelsen!
Beslutsärendena är sex stycken: rapport från kapitalförvaltningsrådet 2012, bokslut och årsredovisning, rikskollekter 2014, remss till Naturvårdsverket: "Underlag till en frärdplan för ett Sverige utan klimatutsläpp 2050 (som styrelsen ägnar en timme åt), Svenska kyrkans roll och uppgift i den svenska välfärden - en plattform samt bolagsstämma Svenska kyrkans förvaltning AB och Svenska kyrkans utbildning AB.
Jag tänker inte vara indiskret och berätta hur det går till i styrelsen - men så mycket är klart att en diskussionspunkt om framtidsfrågor hamnade i bakvattnet. Jesus då? Jodå. När Mekane Yesus-kyrkan var på tapeten - men faktiskt bara så.
Var förs då samtalet om vad Svenska kyrkan är till för, samtalet om vad Herren vill med Svenska kyrkan? Jag undrar efter att ha förstått att Karl-Johan Karlsson läst Svenska kyrkans hemsida och fått besked att pastor Jesper inte tror att det finns några människor i helvetet. Men måste det inte bli på det här viset när vi utbildar religionsvetare och sedan låtsas att de är teologer? Och Karlsson genomskådar eländet och lämnar Svenska kyrkan.
Biskop Brilioth i Växjö följdes av en kvinna som påstridigt sa: "Biskopen, jag tror inte på helvetet." Biskopen brydde sig inte. Hon upprepade sitt budskap och knackade biskopen i ryggen. Då vände sig Yngve Brilioth om, tittade på damen och sa: "Tänk vad moster kommer att bli förvånad."
I Svenska Dagbladet får jag mig två sidor Helle Klein till livs. Erica Treijs har intervjuat men inte förrän i sommar får vi söndagstidningar från huvudstaden utdelade på rätt dag så jag var lite efter min tid.
"Kyrkan får vänta" för nu ska Helle Klein skriva i Dagens Arena. Att vara praktriserande präst var "möjligen för ointressant för en kvinna som vill kraftsamla för en bättre framtid". Fast det bästa citatet har jag sparat till sist: "Jag är besviken på kyrkan för att den inte tydligare står upp mot rasism, främlingsfientlighet och islamofobi. Präst är jag gärna, men inte självklart anställd av kyrkan."
Ser ni - nu fick alla en släng av sleven, inte bara jag. Ligger då inte tanken rätt nära att Helle blir upprörd när vi inte fullgör vad hon skrivit på sin agenda utan gör vad präster i Kyrkan brukar - och ska - göra. Men hur kul är egentligen rubriken för er? "Jag är besviken på kyrkan för att den inte tydligare står upp mot rasism." Rubriken är enligt min mening osann. Svenska kyrkan har stått upp emot rasism - i det egna arbetet och ekumeniskt ubnder långliga tider. Men nu stämplas vi som rasister, hela bunten!! Vad man än säger, så tydlig är Helle på den här punkten.
Hur känns det, gott folk? Välkomna i sällskapet av stämplade men nu börjar Helena Edlund och jag att få det trångt omkring oss. Nå, där det finns hjärterum finns det, hoppsan, det får man nog inte skriva.
måndag 29 april 2013
Vårsprickningens tid
Vi tar påståendena ett efter ett:
* Präster borde ägna all sin tid åt församlingsvård med Jesu tjänare sinne som förebild.
* Dag Sandahl skriver "bitska ironier om sin kyrka i allmänhet och sina kvinnliga kollegor i synnerhet"
* "Du (dvs Dag Sandahl, DS) verkar njuta av varje fel du hittar hos din kyrkas företrädare, tar varje tillfälle som ges till att förlöjliga kyrkan, ungefär som om du verkligen vill att kyrkan går under."
* "Om det är så, vilket kanske inte är så otroligt, ta då konsekvenserna av det och lämna den kyrka du avskyr i stället för att spy galla över dina trossyskon och det andliga hem i vilket du blivit döpt."
När mycket spricker upp, kan man också se mycket. Inte bara Jan Sjöbergs upprördhet.
Jan Sjöberg (född 1948) bloggar (http://jansjoberg.blogspot.se), bor numera som pensionär i San Fransicso men var tidigare stiftsadjunkt i Härnösand (internationella frågor, flykting- och integrationsfrågor). Tänka sig att en som i 10 år varit stiftsadjunkt och ägnat sig åt de stimulerande frågor som inrymmer lästid, sammanträden, skrivbord, konferenser och resor mm, ska plädera för att präster bör ägna all sin tid åt församlingsvård. Gud skapade humorn, också. Liksom förståndet.
Jag förstår ju att pläderingen för att all tid ska ägnas åt församlingsvård, endast gäller de präster som sysslar med olämpligheter. På Rotary, Frimurarlogen och fotboll/ishockey får man gå. Golf får man spela - och den del annat. Får man åka på fem dagars fortbildning? Men olämpligheter som bloggande förhindrar församlingsarbetet en tidig morgon, det är uppenbart. Också en ledig lördags- eller måndagsmorgon, förstås.
Jan Sjöberg ägnar sig åt förnimmelser. Har jag verkligen i synnerhet bedrivit kritik mot kvinnliga kollegor, beror det på att andelen kvinnor i Svenska kyrkan är hög men jag tror att den pigga och käcka, för att inte säga godmodiga, kyrkokritiken i sig är könsneutral på samma sätt som helgon bara är helgon, inte honhelgon eller hanhelgon.
Det bästa med Jan Sjöberg är hans förmåga att rannsaka hjärtan och njurar. Han vet vad som rör sig i en människa, det som annars bara den människans ande vet. Varför gjordes inte denna man till biskop? Det är sålunda inte otroligt att jag verkligen vill att kyrkan ska gå under.
Att Sjöberg kom på det! Jag har försökt dölja att jag ägnat mina prästår till destruktivt undermineringsarbete - men nu kom det alltså fram. Svenska kyrkan är den kyrka jag avskyr, avslöjar Sjöberg. Jag känner förstås igen den avslöjande profetiska kraften och sanningslidelsen i hans analys. Avslöjad får jag tillstå att han har rätt.
Jag har emellertid under alla år försökt lura i folk att Svenska kyrkan är mer än det kyrkosystem som kommer att implodera. Det kanske är bra att denna bluff nu avslöjas. Då vet folk att när kyrkosystemet faller ihop, så är det Svenska kyrkan som faller samman och det går inte att skilja de två åt, lika lite som katolicitet går att skilja från det romerska.
Så vad ska jag göra? Pastor Sjöberg, han med Jesu tjänaresinne som förebild, manar mig att ta konsekvenserna och lämna den kyrka jag avskyr. Tänk att lite bloggande kan utlösa så mycket, men så skriver Sjöberg just om "Dag Sandahls vämjeliga blogg".
Jan Sjöberg medger dock att somligt fattar han inte. Han fattar inte hur någon i höstens kyrkoval kan vilja rösta på Frimodig kyrka. "På den väg de nu för sin kamp, vinner de absolut ingen respekt." Observera att kritiken mot mig nu blir kritik mot ett kollektiv, solche Dingen haben wir früher gesehen. Fast i höstens kyrkoval har väl pastor Sjöberg ingen rösträtt, bosatt i Kalifornien som han är, så just nu har Frimodig kyrka bara förlorat den röst Sjöberg inte har. Det är i praktiken inget tapp alls.
Om någon - trots Jan Sjöbergs avslöjande - tror att det är skillnad mellan det anfrätta kyrkosystem, som saknar överlevnadsmöjligheter, och Kyrkan som består (och som dödsrikets portar inte ska bli övermäktiga) och tror att Kyrkan fortfarande finns i Svenska kyrkan, kan förstås en person med denna insikt göra ett för att göra skillnad: Rösta på det verkliga alternativet i kyrkovalet.
Vad ska man annars göra?
Gå på Jan Sjöbergs maning att lämna "den kyrka du avskyr". Så löd pastorns klara ord. Vi ser detta som ett utslag av att hävda en öppen folkkyrka.
När mycket spricker upp, kan man se mycket.
söndag 28 april 2013
Ordet är "tillåts"
Används ordet "tillåts" när någon skriver och innebördeen är att detta inte borde ha tillåtits, måste man fundera. Och är det en journalist behöver man ta fram de gamla tryckfrihetsdebatterna för på samma sätt som sekularisering kan börja i Kyrkan, kan censuren börja på tidningsredaktionerna. H.K. Rönnblom tog debatten på 1940-talet men det är så länge sedan, att det är glömt. Förlåtet blev det nog aldrig.
Jag läser den twittrande journalisten Karlsson. "Med ett kärleksbudskap i centrum borde främlingsfientliga homofoba kvinnoprästmotståndare inte tillåtas härja fritt i Svenskakyrkans namn" Frågan ställdes om ett förtydligande eftersom konsekvensen skulle bli at5t folk exkluderades på grund av åsikt. Journalisten Karlsson visste besked: "Exempelvis Sandahl som nämns i texten, men har egen erfarenhet av andra också." Journalisten Karlsson är dock godhjärtad: "Självklart behöver personerna hjälp att inse att alla är lika värda etc. De borde dock inte få tala i #Svenskakyrkans namn."
Släpp loss journalisten Karlsson och vi får en uppsättning begränsade fri- och rättigheter. Men jag har fått för mig att vi i den svenska journalistkåren ser en skillnad mellan de äldre journalisterna, de som utbildades på 1960-70-talen och visste vad man då behövde stå upp för - och emot. Det är när man kommer ner på journalisten Karlssons detaljnivå och kan följa hennes tankevärld, som man förstår. Och i största allmänhet kan man förstå vart etikettkletandet leder. Vem ska hjälpa mig att förstå alla människors lika värde, menar Karlsson?
Nu ska jag snart tala i Svenska kyrkans namn. Förlåta synder, förkunna evangelium, be för lokalsamhället och de som far illa och konsekrera. Det mesta av detta jag gör är på många sätt inte mitt utan Guds. Gud give att predikan med den äventyrliga överskriften Älska och gör vad du vill blir efter Guds Ord. I dag ska församlingen förmanas till trogen förbön. Polisen har tagit in en ölänning som misstänks för mordet. Den misstänkte måste vi be för - och familjen - och offren med anhöriga.
I går var polisen här lite brådstörtat för att i det nya läget med en misstänkt från lokalsamhället, möta folk. Det var Lasse från Kalmar (gudstjänstfirare i Heliga Korset) och vår egen polischef Thomas, som parkerat polisens husbil vid Löttorpshallen. Barnbarnen var med för att köpa lördagsgodis så när jag bytte några ord med Lasse och Thomas provsatt de polisens husbil.
Sigrid, 4 år, ville se tjuvarna, meddelade hon. "Men vi har inga tjuvar här", sa poliserna - "om inte i kylskåpet, kanske", sa Lasse. Det är lite befriande när en del av livets allvar går de små förbi. Tids nog kommer det.
Barnbarnen har annars lekt gömme i den stora prästgården samt två gånger tittat på filmen Kirikou, en afrikansk folksaga om ondska och godhet. Filmen, som jag en gång gett dem, hade kommit bort i dvd-lådan men hittats i veckan och medförts. Den kan rekommenderas. Nu krävde de att få se Nakna Pistolen 33 1/3 också. Barnen skrattade olämpligt. Jag tänkte ett ögonblick att bilderna av mig kanske inte stämmer. De fick äta sig mätta på tacos, kroppkakor, oxfilé, jordgubbar, chips och kolsyrade drycker till detta. Samt lördagsgodis, alltså.
Jag tycker att deras moder/min dotter är påtagligt snål med lördagsgodis för jag frågade hur mycket de brukade få. De fick lite mer här. Och så inser jag att föga av det barnen fick att äta skulle godkännas av det klimatfolk som häckar i Kyrkans Hus.
På Kristen Opinion läser jag Johanna Andersson. Hon är knivskarp och använder det knivskarpa för att snitta upp sammanhanget. Ska hon verkligen tillåtas det? Fast när det kommer till frågan om klimatkompensation är jag lugn. Svenska kyrkan äger så mycket skog att vi klimatkompenserar många gånger om genom vårt blotta skogsinnehav. Det känns väl skönt?
Jag läser den twittrande journalisten Karlsson. "Med ett kärleksbudskap i centrum borde främlingsfientliga homofoba kvinnoprästmotståndare inte tillåtas härja fritt i Svenskakyrkans namn" Frågan ställdes om ett förtydligande eftersom konsekvensen skulle bli at5t folk exkluderades på grund av åsikt. Journalisten Karlsson visste besked: "Exempelvis Sandahl som nämns i texten, men har egen erfarenhet av andra också." Journalisten Karlsson är dock godhjärtad: "Självklart behöver personerna hjälp att inse att alla är lika värda etc. De borde dock inte få tala i #Svenskakyrkans namn."
Släpp loss journalisten Karlsson och vi får en uppsättning begränsade fri- och rättigheter. Men jag har fått för mig att vi i den svenska journalistkåren ser en skillnad mellan de äldre journalisterna, de som utbildades på 1960-70-talen och visste vad man då behövde stå upp för - och emot. Det är när man kommer ner på journalisten Karlssons detaljnivå och kan följa hennes tankevärld, som man förstår. Och i största allmänhet kan man förstå vart etikettkletandet leder. Vem ska hjälpa mig att förstå alla människors lika värde, menar Karlsson?
Nu ska jag snart tala i Svenska kyrkans namn. Förlåta synder, förkunna evangelium, be för lokalsamhället och de som far illa och konsekrera. Det mesta av detta jag gör är på många sätt inte mitt utan Guds. Gud give att predikan med den äventyrliga överskriften Älska och gör vad du vill blir efter Guds Ord. I dag ska församlingen förmanas till trogen förbön. Polisen har tagit in en ölänning som misstänks för mordet. Den misstänkte måste vi be för - och familjen - och offren med anhöriga.
I går var polisen här lite brådstörtat för att i det nya läget med en misstänkt från lokalsamhället, möta folk. Det var Lasse från Kalmar (gudstjänstfirare i Heliga Korset) och vår egen polischef Thomas, som parkerat polisens husbil vid Löttorpshallen. Barnbarnen var med för att köpa lördagsgodis så när jag bytte några ord med Lasse och Thomas provsatt de polisens husbil.
Sigrid, 4 år, ville se tjuvarna, meddelade hon. "Men vi har inga tjuvar här", sa poliserna - "om inte i kylskåpet, kanske", sa Lasse. Det är lite befriande när en del av livets allvar går de små förbi. Tids nog kommer det.
Barnbarnen har annars lekt gömme i den stora prästgården samt två gånger tittat på filmen Kirikou, en afrikansk folksaga om ondska och godhet. Filmen, som jag en gång gett dem, hade kommit bort i dvd-lådan men hittats i veckan och medförts. Den kan rekommenderas. Nu krävde de att få se Nakna Pistolen 33 1/3 också. Barnen skrattade olämpligt. Jag tänkte ett ögonblick att bilderna av mig kanske inte stämmer. De fick äta sig mätta på tacos, kroppkakor, oxfilé, jordgubbar, chips och kolsyrade drycker till detta. Samt lördagsgodis, alltså.
Jag tycker att deras moder/min dotter är påtagligt snål med lördagsgodis för jag frågade hur mycket de brukade få. De fick lite mer här. Och så inser jag att föga av det barnen fick att äta skulle godkännas av det klimatfolk som häckar i Kyrkans Hus.
På Kristen Opinion läser jag Johanna Andersson. Hon är knivskarp och använder det knivskarpa för att snitta upp sammanhanget. Ska hon verkligen tillåtas det? Fast när det kommer till frågan om klimatkompensation är jag lugn. Svenska kyrkan äger så mycket skog att vi klimatkompenserar många gånger om genom vårt blotta skogsinnehav. Det känns väl skönt?
lördag 27 april 2013
Grundfel
Nu får ni sluta skälla på Helle Klein. Hon drivs av sin övertygelse och söker eller konstruerar bevis för att denna övertygelse eller fördom är riktig. Hon behöver islamofober, rasister, antisemiter och den som säger emot, har fel. När jag påpekar att ingen sakkritik riktats mot min lilla kria till Dispatch International så blir ett twittersvar "vi har visst skrivit om innehållet". Jaså? Vad då? Var då? När? Men grundhållningen är konstaterandet "som vanligt inte mycket rätt från herr Sandahl". Lägg märke till det där bekräftelsekonstaterandet "som vanligt". I ett annat inlägg läggs det mig till last att jag "låtit sig intervjuas två ggr". Men hur är det - ska inte en präst svara på frågor? Jag fattar att det kan vara annorlunda för en chefredaktör och för en ärkebiskop men är det möjligt för en präst att avfärda någon med svaret "jag talar inte med dig för du är islamofob"?
Men skäll inte på Helle Klein. Hon är en produkt av Rörelsen. Honm har lärt sig de tag som vi nu ser kritiseras och hon tog med sig hållningen från fraktionsstrider in i Svenska kyrkan och förde den kärleksfulla kritiken till en ny nivå. Hon tänker att det är en fördel när personer kan etiketteras och genom etiketten placeras där de hör hemma.
Biskop Hagberg är på sin approberade blogg trots allt nöjd med att inte känna igen sig i den smutsiga striden. De flesta stretar på i ihärdigt församlingsarbete (en biskop frågade då om det inte gällde också Dag sandahl och Helena Edlund, vilket var ett lustigt inpass). Är det inte här vi skulle diskutera. Helle Klein gör ju inget principiellt nytt när hon kletar etiketter på folk.
Jag påstår nu: I Svenska kyrkan har det i generationer varit vanligt att beskriva sina medkristna som något de i all sin mänskliga svaghet inte är. I generationer har det också varit gängse förfaringssätt att styra på person för att undvika sak. Inte bara biskopar utan många har tidigit sig igenom allt detta. Den som inte övertygats av argumenten i debatten på 1940- och 50-talen om ämbetet, har målats ut som "kvinnoprästmotståndare" (mot person, alltså), vilket blivit "kvinmnomotståndare". Det var fel - och de flesta teg. Frågan om ebnkönad vigsel resulterade i att den som invände mot reformen självfallet blev "homofob" och persusiasiva definitioner, övertalningsdefinitioner heter så, hör till maktutövning. Vänliga själar som biskop Hagberg, född 1950 och p0rästvigd 1975, har väl aldrig hörts uttrycka harmsna protester mot denna teknik? Har han? Däremot följer han det kyrkomötesbeslut som innebär att frågan om vem Gud kallar till präst eller diakon är underställd ett kyrkoplitiskt ställningstagande. Det kallas "funktionell ateism" - och mot denna har väl biskop Hagberg inte heller hörts säga något?
Nu tog jag fram min bänkgranne biskop Hagberg bara för att han åstadkommit en text i anledning av förra söndagens DN-artikel. Han är inte ensam, dock. Han är gängse. Och det är de gängses tigande som skapat de betingelser som gör allt det vi ser helt möjligt. Jo, Dagens Seglora har utifrån en politisk kultur fört förhållningssättet till en ny nivå men principiellt inte gjort något annat än det vanliga. Det är nämligen helt accepterat att beskriva enskilda medkkristna som något de i all sin mänskliga svaghet dock inte är - och att tiga när det sker. Decenniers vana blir en normalitet.
Fast, tror mig, normalitet är det inte egentligen.
Men skäll inte på Helle Klein. Hon är en produkt av Rörelsen. Honm har lärt sig de tag som vi nu ser kritiseras och hon tog med sig hållningen från fraktionsstrider in i Svenska kyrkan och förde den kärleksfulla kritiken till en ny nivå. Hon tänker att det är en fördel när personer kan etiketteras och genom etiketten placeras där de hör hemma.
Biskop Hagberg är på sin approberade blogg trots allt nöjd med att inte känna igen sig i den smutsiga striden. De flesta stretar på i ihärdigt församlingsarbete (en biskop frågade då om det inte gällde också Dag sandahl och Helena Edlund, vilket var ett lustigt inpass). Är det inte här vi skulle diskutera. Helle Klein gör ju inget principiellt nytt när hon kletar etiketter på folk.
Jag påstår nu: I Svenska kyrkan har det i generationer varit vanligt att beskriva sina medkristna som något de i all sin mänskliga svaghet inte är. I generationer har det också varit gängse förfaringssätt att styra på person för att undvika sak. Inte bara biskopar utan många har tidigit sig igenom allt detta. Den som inte övertygats av argumenten i debatten på 1940- och 50-talen om ämbetet, har målats ut som "kvinnoprästmotståndare" (mot person, alltså), vilket blivit "kvinmnomotståndare". Det var fel - och de flesta teg. Frågan om ebnkönad vigsel resulterade i att den som invände mot reformen självfallet blev "homofob" och persusiasiva definitioner, övertalningsdefinitioner heter så, hör till maktutövning. Vänliga själar som biskop Hagberg, född 1950 och p0rästvigd 1975, har väl aldrig hörts uttrycka harmsna protester mot denna teknik? Har han? Däremot följer han det kyrkomötesbeslut som innebär att frågan om vem Gud kallar till präst eller diakon är underställd ett kyrkoplitiskt ställningstagande. Det kallas "funktionell ateism" - och mot denna har väl biskop Hagberg inte heller hörts säga något?
Nu tog jag fram min bänkgranne biskop Hagberg bara för att han åstadkommit en text i anledning av förra söndagens DN-artikel. Han är inte ensam, dock. Han är gängse. Och det är de gängses tigande som skapat de betingelser som gör allt det vi ser helt möjligt. Jo, Dagens Seglora har utifrån en politisk kultur fört förhållningssättet till en ny nivå men principiellt inte gjort något annat än det vanliga. Det är nämligen helt accepterat att beskriva enskilda medkkristna som något de i all sin mänskliga svaghet dock inte är - och att tiga när det sker. Decenniers vana blir en normalitet.
Fast, tror mig, normalitet är det inte egentligen.
fredag 26 april 2013
Exkluderad, ute helt enkelt
"Kära läsare" hette aktstycket i Dagens Seglora. Helle Klein tackade för sig. När jag läste, uppfattade jag mig vara exkluderad från det kärleksfulla tilltalet. "Läsare" är jag, förstås - men utanför Kleins älskligheter.
Hon kanske är upprörd över att jag svarade sanningsenligt på frågan vad jag tycker om Dagens Seglora? Men har vi kommit till den punkt där vi ska repetera något?
Jag fick en fråga om jag ville skriva en kommentar i Dispatch International om en (kristen) gudstjänst i Jönköping med muslimska bönerop. Om detta kan man på denna blogg läsa "Oren, oren, oren" från den 25 okt 2012. Artikeln finns också på denna blogg: "Här tigs inte, Helle Klein", 11 dec.Men då var förstås "Sandahl-skandalen" ett faktum på Dagens Seglora. Den höll sig några dagar - läs denna blogg i december - men sedan tog Dagens Seglora juluppehåll. Den 10 febr var det tydligen dags igen, blogginlägget "Ren humbug" kan läsas. Sedan tror jag man kan följa inläggen från den 4 april för att se hur det som sagts nu upprepas tills det får karaktär av sanning.Men ingen har mig veterligt kritiserat min text utan styrt in på att den publicerats i fel forum - nämligen av dem som frågade mig.. Varför ska somliga inte få svar när de frågar? I vart fall om prästen har tid att svara?
Dagens Seglora "har avslöjat och ifrågasatt, när präster och företrädare för kyrkan medverkar till att sprida främlingsfientlighet och ge islamofoba krafter legitimitet". Riktigt så propagandistiskt enkelt är det inte.
Vad handlar debatten om? Helle Klein vet besked: "synen på kyrkans förhållande till andra religioner, främst Islam, om den sk identitetsdebatten och om främlingsfientligheten". Om allt detta kan man förstås samtala.
Jag läste siffror. 1950 fanns det ett fåtal muslimer i Sverige. 1980 var siffran 100 000 och 20 år senare 350 000. 4% av befolkningen är muslimer. I Stockholm finns ungefär hälften av landets muslimer, I Malmö 50 000. 3000 "ethnic Swedes" har konverterat till islam. Antagligen har Svenska kyrkans präster ingen vidare kläm på islam. Det borde de ha. Och när de svenskar som blivit muslimer klagar över att de får lida för sin tros skull och stöts ut från sina familjer, kanske vi skulle fundera ett varv.
Vad blir det för samhälle där (2007 års siffror för Stockholms kommun) 83% av de etniska svenskarna i åldern 20-64 har arbete medan motsvarande siffra för födda i Asien är 53% och Afrika 52% - och där är de flesta muslimer. Man kan väl fundera över det framtida svenska samhället utan att vara islamofob? För riktigt bra ser det väl inte ut?
Nu blev det helau lite omskakande med Omar Mustafa och allt i den affärens köklvatten - inte minst som den beramade familjefesten i påskas välvilligt refererats av Dagens Seglora. Men vi ska inte grotta ner oss i sådant utan komma till själva den kristliga poängen i Helle Kleins "Kära läsare"-artikel. Anders Wejryd hade olyckligtvis svarat på en fråga och sagt om Helle Klein och mig att vi var "färgstarka personligheter".
Helle Klein: "Jag betackar mig för att liknas vid herr Sandahl." Men liknas hon vid mig? Om hon till exermpel är färgstark i vitt och jag färgstark i svart så är väl likheten endast en kategori, nämligen kategorin "färg"? Nu skriver pastor Helle Klein något mer i en undertext. Hon drar en bestämd gräns mot mig, Det är kristendom i praktiken, bortom den högstämda retoriken. Bra att veta.
Först bekljuger man mig, ger osanna bilder av mig och när jag säger vad jag tycker om detta kritiseras jag för mitt fullständigt begripliga språkbruk. Jag skulle haft vett att inte skriva där Helle Klein inte tillåter mig skriva för att svara på en fråga som ställts och jag skulle valt sällskapet bättre, som Anders Wejryd menade i en kommentar. Vad är detta? Kristendom!
Nå, var lugna. Dagens Seglora har "avslöjat allt". Självbilden är dock grandios. Egentligen har Dagens Seglora ljugit ihop den bild och förställning man behövt för sin världsbild. Helle Klein skriver "tack för mig". Det är det bästa hon skrivit på länge. När tackar bidragsgivarna för sig?
Hon kanske är upprörd över att jag svarade sanningsenligt på frågan vad jag tycker om Dagens Seglora? Men har vi kommit till den punkt där vi ska repetera något?
Jag fick en fråga om jag ville skriva en kommentar i Dispatch International om en (kristen) gudstjänst i Jönköping med muslimska bönerop. Om detta kan man på denna blogg läsa "Oren, oren, oren" från den 25 okt 2012. Artikeln finns också på denna blogg: "Här tigs inte, Helle Klein", 11 dec.Men då var förstås "Sandahl-skandalen" ett faktum på Dagens Seglora. Den höll sig några dagar - läs denna blogg i december - men sedan tog Dagens Seglora juluppehåll. Den 10 febr var det tydligen dags igen, blogginlägget "Ren humbug" kan läsas. Sedan tror jag man kan följa inläggen från den 4 april för att se hur det som sagts nu upprepas tills det får karaktär av sanning.Men ingen har mig veterligt kritiserat min text utan styrt in på att den publicerats i fel forum - nämligen av dem som frågade mig.. Varför ska somliga inte få svar när de frågar? I vart fall om prästen har tid att svara?
Dagens Seglora "har avslöjat och ifrågasatt, när präster och företrädare för kyrkan medverkar till att sprida främlingsfientlighet och ge islamofoba krafter legitimitet". Riktigt så propagandistiskt enkelt är det inte.
Vad handlar debatten om? Helle Klein vet besked: "synen på kyrkans förhållande till andra religioner, främst Islam, om den sk identitetsdebatten och om främlingsfientligheten". Om allt detta kan man förstås samtala.
Jag läste siffror. 1950 fanns det ett fåtal muslimer i Sverige. 1980 var siffran 100 000 och 20 år senare 350 000. 4% av befolkningen är muslimer. I Stockholm finns ungefär hälften av landets muslimer, I Malmö 50 000. 3000 "ethnic Swedes" har konverterat till islam. Antagligen har Svenska kyrkans präster ingen vidare kläm på islam. Det borde de ha. Och när de svenskar som blivit muslimer klagar över att de får lida för sin tros skull och stöts ut från sina familjer, kanske vi skulle fundera ett varv.
Vad blir det för samhälle där (2007 års siffror för Stockholms kommun) 83% av de etniska svenskarna i åldern 20-64 har arbete medan motsvarande siffra för födda i Asien är 53% och Afrika 52% - och där är de flesta muslimer. Man kan väl fundera över det framtida svenska samhället utan att vara islamofob? För riktigt bra ser det väl inte ut?
Nu blev det helau lite omskakande med Omar Mustafa och allt i den affärens köklvatten - inte minst som den beramade familjefesten i påskas välvilligt refererats av Dagens Seglora. Men vi ska inte grotta ner oss i sådant utan komma till själva den kristliga poängen i Helle Kleins "Kära läsare"-artikel. Anders Wejryd hade olyckligtvis svarat på en fråga och sagt om Helle Klein och mig att vi var "färgstarka personligheter".
Helle Klein: "Jag betackar mig för att liknas vid herr Sandahl." Men liknas hon vid mig? Om hon till exermpel är färgstark i vitt och jag färgstark i svart så är väl likheten endast en kategori, nämligen kategorin "färg"? Nu skriver pastor Helle Klein något mer i en undertext. Hon drar en bestämd gräns mot mig, Det är kristendom i praktiken, bortom den högstämda retoriken. Bra att veta.
Först bekljuger man mig, ger osanna bilder av mig och när jag säger vad jag tycker om detta kritiseras jag för mitt fullständigt begripliga språkbruk. Jag skulle haft vett att inte skriva där Helle Klein inte tillåter mig skriva för att svara på en fråga som ställts och jag skulle valt sällskapet bättre, som Anders Wejryd menade i en kommentar. Vad är detta? Kristendom!
Nå, var lugna. Dagens Seglora har "avslöjat allt". Självbilden är dock grandios. Egentligen har Dagens Seglora ljugit ihop den bild och förställning man behövt för sin världsbild. Helle Klein skriver "tack för mig". Det är det bästa hon skrivit på länge. När tackar bidragsgivarna för sig?
torsdag 25 april 2013
Men vad nu?
Biskopen av Härnösand, dr Tuulikki Koivunen Bylynd skriver på sin av Svenska kyrkan approberade blogg om Niklas Orenii söndagsartikel i DN. Hon tycks vara emot hans upplägg, det känns inte igen av henne eller hennes kontraktsprostar. Hon tar dock inte upp att ledamoten av Svenska kyrkans läronämnd, professorn Eva Hamberg framför tvivelsmål om fortsatt medlemskap i Svenska kyrkan. Problemet för biskopen är den Stockholmscentrering DN-artikel andas.
Nu var Niklas Orrenius visserligen både i Lund och på Öland, men detta sernare besök i Sveriges sydligaste glesbygd faller platt - för det var fel.
Jag kursiverar citatet från biskopens apporoberade blogg:
"Därutöver har man lyckats släpa fram den kända Ölandsprästen/kyrkopolitiken (sic! DS) som har finnar i rumpan och som inte ens har sin egen nomineringsgrupp bakom sina åsikter. Han får som vanligt, bre ut sig och spy sin galla över kyrkan, som försörjt honom och hans familjer över fyrtio år."
Nu skulle vi kunna ta upp ett par av påståendena innan vi kommer till själva kvintessensen. Som det där att jag "som vanligt" (typisk grälreplik). får spy galla över kyrkan - men jag tog faktkiskt fram artikeln och kan inte upptäcka någon gallspya över Svenska kyrkan. Kan ni? Att "man lyckats släpa fram" mig är väl inte heller riktigt korrekt. Niklas med fotografen Anders kom åkande en alldeles vanlig onsdag i det alldeles vanliga församlings"arbetet". Jag satte citationstecken, som ni ser. Svernska kyrkan har ju försörjt mig och familjerna, vilket indikerar att jag inte fått lön för utfört arbete. Det verkar som om biskopen i Härnösand, dr Tuulikki Koivunen Bylund är arg på mig.
Upllysningsvis står jag, nyvald ordförande för Frimodig kyrka i Växjö stift, som kandidat till stiftsfullmäktige och kyrkomöte.
Den till synes arga biskopen är dock "stolt över att få vare ledare i en kyrka där man har rymd och utrymme att diskutera allt" - men inte vad jag har att andraga, alltså?
Biskopar brukar klaga över tonen på bloggarna - och se här! Man kan bara hoppas att Niklas Orrenius int3e får tag på vad biskopen skriver för då får hon nog se på f*n.
Det kan väl inte om biskopens blogg hävdas vad som gäller om Bloggardag, att en glad kyrkopolitiskt polemik i sak framförs i käck och munter ton?
Och Niklas Orrenius anklagades för att framställa en konflikt i Svenka kyrkan som inte finns. Jojo!
Vad gör jag nu då? Jag får väl fråga Ansvarsnämnden för biskopar om det som styr på person i biskopens blogg. Om biskopen hävdat att jag t ex cykelsemestrat på Gotland, hade den uppgiften varit felaktig. Nu får väl Ansvarsnämnden reda ut ett och annat. Om Biskopsmötet ska ta upp frågan om näthat vet jag inte, det skulle kunna bli alltför vidunderligt när det nu är som det är.
Till
Ansvarsnämnden för biskopar
Biskopen, doktor Tuulikki Koivunen Bylund påstår i sin blogg "Stockholmscentreringen är det verkliga problemet" (24 april 2013) att jag Dag Sandahl, komminister i Nordölands församling, har finnar i rumpan.
De logiska möjligheterna till förståelse av detta uttalande blir i vart fall fyra:
Detta som biskopen påstår är
1. inte sant, vilket jag själv hävdar.
2. är sant.
Biskopen vet att det är sant och att jag alltså här och nu far med osanning.
Då måste hon ha utsatt mig för en granskning som skulle kunna uppfattas vara av sexuell natur och gör någon slags "mönstring" av min kropp när jag inte varit medveten om detta.
Jag kan ha glömt låsa ytterdörren till prästgården och biskopen har då smugit sig in och när jag sovit under mitt täcke granskat förekomsten av acne i det hon kallar "rumpan".
Motsvarande kan hon eller någon av hennes medarbetare (någon av de åtta kontraktsprostarna?) möjligtvis ha utfört under ett kyrkomöte, men jag tror att hotelldörren inte kan lämnas olåst så hur det hela gått till, blir svårbegripligt.
Har biskopen skaffat sig en nyckel till mitt hotellrum?
Är inte i så fall ett par olika brottsrekvisit uppfyllda?
3. kunde kanske vara sant.
Biskopen har en dröm att få se hur det är i min rumpa.
Jag som rätt späd läste den då aktuella boken om sexuella minoriteter inser att allt i den branschen är möjligt. Men i så fall torgför biskopen en sin egen fabrikation och släpar ut mig och mina "private parts" på den av Svenska kyrkan approberade bloggen på ett sätt som jag i vart fall inte behöver uppskatta. Ska man uppskatta sådant?
4. är osant - men på ett annat sätt.
Biskopen, med rötter i Finland, menar med "finnar" ett folkslag och inte acne vulgaris. Hon utmålar mig som homosexuell, vilket jag inte är.
Logiken har vi dock sett.
Den som tror att äktenskapet är Guds ordning för en man och en kvinna är därmed klassad som homofob. Homofoben är egentligen själv homosexuell - vilket skulle bevisas.
Vet man hur denna politiska/kyrkopolitiska logik fungerar, kan tolkningen av vad biskopen menar ligga nära till hands. Hon beskriver mig i så fall lögnaktigt som något jag inte är.
För att sammanfatta fallet är det
antingen så att biskop Tuulikki Koivunen Bylund genom att rakt av ljuga om finnar i min rumpa (oavsett vilka finnar som avses) och genom sin lögn kring detta ämne, skadar det anseende en biskop bör ha som biskop
eller så har biskop Tuulikki Koivunen Bylund framfört uppgifter om tillståndet i min rumpa som hon utan mitt samtycke, olovligt och sannolikt olagligt skaffat sig och har då genom denna brottsliga verksamhet skadat det anseende en biskop bör ha som biskop.
Skulle det förhålla sig så att biskop Tuulikki Koivunen Bylund presenterar de fantasier om min rumpa som sysselsätter henne, kanske detta tillstånd ska uppfattas inte skada det anseende en biskop bör ha som biskop - men det får väl Ansvarsnämnden överväga. Problemet är kanske närmast att biskopen torgför sina fantasier?
Högby prästgård den 25 april 2013
Dag Sandahl
Nu var Niklas Orrenius visserligen både i Lund och på Öland, men detta sernare besök i Sveriges sydligaste glesbygd faller platt - för det var fel.
Jag kursiverar citatet från biskopens apporoberade blogg:
"Därutöver har man lyckats släpa fram den kända Ölandsprästen/kyrkopolitiken (sic! DS) som har finnar i rumpan och som inte ens har sin egen nomineringsgrupp bakom sina åsikter. Han får som vanligt, bre ut sig och spy sin galla över kyrkan, som försörjt honom och hans familjer över fyrtio år."
Nu skulle vi kunna ta upp ett par av påståendena innan vi kommer till själva kvintessensen. Som det där att jag "som vanligt" (typisk grälreplik). får spy galla över kyrkan - men jag tog faktkiskt fram artikeln och kan inte upptäcka någon gallspya över Svenska kyrkan. Kan ni? Att "man lyckats släpa fram" mig är väl inte heller riktigt korrekt. Niklas med fotografen Anders kom åkande en alldeles vanlig onsdag i det alldeles vanliga församlings"arbetet". Jag satte citationstecken, som ni ser. Svernska kyrkan har ju försörjt mig och familjerna, vilket indikerar att jag inte fått lön för utfört arbete. Det verkar som om biskopen i Härnösand, dr Tuulikki Koivunen Bylund är arg på mig.
Upllysningsvis står jag, nyvald ordförande för Frimodig kyrka i Växjö stift, som kandidat till stiftsfullmäktige och kyrkomöte.
Den till synes arga biskopen är dock "stolt över att få vare ledare i en kyrka där man har rymd och utrymme att diskutera allt" - men inte vad jag har att andraga, alltså?
Biskopar brukar klaga över tonen på bloggarna - och se här! Man kan bara hoppas att Niklas Orrenius int3e får tag på vad biskopen skriver för då får hon nog se på f*n.
Det kan väl inte om biskopens blogg hävdas vad som gäller om Bloggardag, att en glad kyrkopolitiskt polemik i sak framförs i käck och munter ton?
Och Niklas Orrenius anklagades för att framställa en konflikt i Svenka kyrkan som inte finns. Jojo!
Vad gör jag nu då? Jag får väl fråga Ansvarsnämnden för biskopar om det som styr på person i biskopens blogg. Om biskopen hävdat att jag t ex cykelsemestrat på Gotland, hade den uppgiften varit felaktig. Nu får väl Ansvarsnämnden reda ut ett och annat. Om Biskopsmötet ska ta upp frågan om näthat vet jag inte, det skulle kunna bli alltför vidunderligt när det nu är som det är.
Till
Ansvarsnämnden för biskopar
Biskopen, doktor Tuulikki Koivunen Bylund påstår i sin blogg "Stockholmscentreringen är det verkliga problemet" (24 april 2013) att jag Dag Sandahl, komminister i Nordölands församling, har finnar i rumpan.
De logiska möjligheterna till förståelse av detta uttalande blir i vart fall fyra:
Detta som biskopen påstår är
1. inte sant, vilket jag själv hävdar.
2. är sant.
Biskopen vet att det är sant och att jag alltså här och nu far med osanning.
Då måste hon ha utsatt mig för en granskning som skulle kunna uppfattas vara av sexuell natur och gör någon slags "mönstring" av min kropp när jag inte varit medveten om detta.
Jag kan ha glömt låsa ytterdörren till prästgården och biskopen har då smugit sig in och när jag sovit under mitt täcke granskat förekomsten av acne i det hon kallar "rumpan".
Motsvarande kan hon eller någon av hennes medarbetare (någon av de åtta kontraktsprostarna?) möjligtvis ha utfört under ett kyrkomöte, men jag tror att hotelldörren inte kan lämnas olåst så hur det hela gått till, blir svårbegripligt.
Har biskopen skaffat sig en nyckel till mitt hotellrum?
Är inte i så fall ett par olika brottsrekvisit uppfyllda?
3. kunde kanske vara sant.
Biskopen har en dröm att få se hur det är i min rumpa.
Jag som rätt späd läste den då aktuella boken om sexuella minoriteter inser att allt i den branschen är möjligt. Men i så fall torgför biskopen en sin egen fabrikation och släpar ut mig och mina "private parts" på den av Svenska kyrkan approberade bloggen på ett sätt som jag i vart fall inte behöver uppskatta. Ska man uppskatta sådant?
4. är osant - men på ett annat sätt.
Biskopen, med rötter i Finland, menar med "finnar" ett folkslag och inte acne vulgaris. Hon utmålar mig som homosexuell, vilket jag inte är.
Logiken har vi dock sett.
Den som tror att äktenskapet är Guds ordning för en man och en kvinna är därmed klassad som homofob. Homofoben är egentligen själv homosexuell - vilket skulle bevisas.
Vet man hur denna politiska/kyrkopolitiska logik fungerar, kan tolkningen av vad biskopen menar ligga nära till hands. Hon beskriver mig i så fall lögnaktigt som något jag inte är.
För att sammanfatta fallet är det
antingen så att biskop Tuulikki Koivunen Bylund genom att rakt av ljuga om finnar i min rumpa (oavsett vilka finnar som avses) och genom sin lögn kring detta ämne, skadar det anseende en biskop bör ha som biskop
eller så har biskop Tuulikki Koivunen Bylund framfört uppgifter om tillståndet i min rumpa som hon utan mitt samtycke, olovligt och sannolikt olagligt skaffat sig och har då genom denna brottsliga verksamhet skadat det anseende en biskop bör ha som biskop.
Skulle det förhålla sig så att biskop Tuulikki Koivunen Bylund presenterar de fantasier om min rumpa som sysselsätter henne, kanske detta tillstånd ska uppfattas inte skada det anseende en biskop bör ha som biskop - men det får väl Ansvarsnämnden överväga. Problemet är kanske närmast att biskopen torgför sina fantasier?
Högby prästgård den 25 april 2013
Dag Sandahl
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)