Läsa Kyrkans Tidning men inte åka till Antjeborg

Fortsatt läsarsuccé, heter det i stolt nyhetsrapportering. Räckvidden har ökat. Jag kollar Torsdagsdepressionens senaste nr, sidan 2 längst ner och finner att upplagan är 24 900 (2016). Den har alltså stadigt gått ner. Men upp! Det betyder att varje tidning läses av fyra personer. Det kan vara så. Det ligger en tidning på personalens fikabord och den bläddras av några. Läses tidningen? Men vart tog den digitala utgåvan vägen? Aj då. Den är inräknad som papperstidning för det är ju också tidningen fast digitalt.

Allt fler besökare är det på den dagliga nyhetssajten också. Jubel och sång, skulle psalmisten konstatera. "Och KT behåller greppet om läsarna". Noga taget är det väl jag som behåller greppet om tidningen, från tidningsfällan vid gatan till köksbordet om torsdagar. Och jag läser, deprimeras och redovisar min depression under några dagar, dvs tills den släpper. Då är det snart torsdag igen. Så fortsätter det, vecka efter vecka.

Om jag funderar bakåt i tiden var väl tidningen vassare i sin kyrkokritik med ledartexter som kunde ifrågasätta. Nu skrivs det inga granskande ledare utan något som mer är att förstå som reflektioner. De behöver inte vara harmlösa för det, men de är inte resultatet av en granskande tidning, en som biter den hand som föder den. Ni förstår. Ifrågasättandet finns långt bak i tidningen, som debattartiklar.

Sören Dalevi påstås debattera i en stor artikel som snarast är ett linjetal om reformationsjubiléet. Dalevi hoppar visserligen på Luther, som anklagas för antisemitism och för att onyanserat och ofta oförskämt föra polemik. Sicken Luther! Dalevi är uppenbart finare än Martin Luther. Han vet att det finns en del hos Luther han lämnar därhän. Tydligen, nota bene, utan debatt. Dom är roliga biskoparna. Inte konstigt att Djävulen älskar biskopar. De blir underhållande i vilket helvete som helst. Den lutherske biskopen i Karlstad lämnar somligt därhän hos - Luther.

Till det som Dalevi håller fram är att Svenska kyrkan "de senaste åren varit upptagen av stora administrativa och organisatoriska frågor." De senaste åren? Jojo. Men Dalevi tycker att det inte i och för sig är fel. "Det är inget fel i sig", skriver han. Den meningen uppskattade jag särskilt. Slugskallarna vet att trycka ut sig.

Dalevi preciserar: "Men nu är det tid för innehållslig substans, och på så sätt kom reformationsåret lägligt." Oss emellan var det lika lägligt för några decennier sedan, när precis detsamma som Dalevi säger sades. Tid för substans. När Svenska kyrkans fria synod var inne på det temat visste den veklagan som då uppstod inga gränser. Det var oförskämt att säga så om det fina kyrkliga livet. Och The March of Folly har fortgått med samma slagord upprepade som vore de begåvade. En rimlig förmodan är att det inte blir mer substans nu. Varför skulle det?

Kring slagordsupprepande skulle det kunna skrivas intressanta artiklar och ifrågasättanden skulle vara välkomna. Hur fungerar maktapparaten i Kyrkans Hus? Är det sant, i vanlig mening sant, som det sagts av en analytiker, att det i Kyrkans Hus finns en herrelös byråkrati som löper amok? Den repliken har jag undvikit att föra fram i Kyrkostyrelsen för att inte riskera att anklagas för "effektsökeri". Jag inser att i styrelsen sitter anständigt folk, som vill sova gott om natten. Men ska den kyrkliga tidningen låta dem göra det?

Samma sak med andra konstiga nyheter. Unga afghaner i Paris får en egen diakoniassistent. Men hallå! De är i Frankrike. De kommer dit från Sverige. När tar Svenska kyrkans ansvar slut? Ska vi ha motsvarande satsningar i andra länder? Hur tänkte ni nu och varför ställdes inte de journalistiskt relevanta frågorna? Vad händer efter det halva år som projektet pågår?

Kring en annan nyhet kunde också frågor ställas. I "rikshelgedomen" firas 500-årsjubileet vid fem gudstjänster. Till den som firas 31 oktober har kyrkostyrelsens ledamöter och ersättare bjudits in. Rikshelgedomen är en stor kyrka i staden Antjeborg. De inbjudna, som i någon rimlig mening måste anses företräda Svenska kyrkan, ska betala resa och logi själva. Så vilken typ av uppdrag saken gäller är mycket oklart. Detta är en variant på det som hände för ett år sedan, när kyrkostyrelsen först skulle vara värdar i Lund och under stort hemlighetsmakeri skulle skriva in datum i sina almanackor men sedan till sist satt och tittade på storbild i Malmö. Då betalades för resa och logi. Fanns det något seriöst över nyhetsarbetet skulle detta underliga belysas medialt. Vilken roll har Kyrkostyrelsen numera och vilken roll ska den ha? Vem bjuder in till firandet i rikshelgedomen i Antjeborg egentligen? Och vilken storhet företräder Svenska kyrkan? Kyrkostyrelsen har alls inte informerats. Jag vet inte vad det säger, men något säger det. Jag bojkottade bokmässan. Jag bojkottar rikshelgedomsgudstjänsten.

Allt detta bara därför att jag läser den där publikationen som kommer på torsdagar och mediterar över den. Också denna synnerliga lördag.

Kyrkoval, Ronja och Jan-Åke

Jag vaknade tidigt i går och tassade min vana trogen ut till postfällan för att se vad som fångats in i den i skydd av mörkret. Där låg tidningarna. Jag väntade med det kyrkliga bidraget för att skjuta upp depressionen en liten stund. Jag blev dock inte så uppiggad av dagstidningarna heller. Våld och hot och politiskt liv i förfall - hur kul är det på en skala till 2? Efter viss tövan blev det Torsdagsdepressionen. Jag redovisade vad Mika Lidén fått ihop och det gladde mig. Ann Lång hade röjt i buskage och sly också. Det hedrade henne och Frimodig kyrka och var en insats för seriös jämställdhet.

Dessförinnan hade jag förstås hämtat in att sekulariseringen fortsätter starkt. Det var Carl-Reinhold Bråkenhielm som slog bort allt tal om religionens återkomst och Svenska kyrkan redovisade sina sämsta septembersiffror. Det var en nyttig motbild till annat som sagts. Sanningen är att prognosen säger att vi ska tappa en miljon medlemmar fram till 2030. Prognosen följs i år, menar analyschefen i Kyrkans Hus. Låt inte lura er av fagert tal. Det går prognosticerat illa!

När vi ändå är inne på siffror, min svagaste gren, undrar jag över valdeltagandet, som blivit så högt. 19.08% var siffran sedan den skrivits upp. Förtidsröstningen gav resultat, dvs detta att skilja mellan gudstjänst och ansvarstagande. Vi är långt från den tid när det först en söndag firades gudstjänst och sedan röstades. Men stämmer uppgiften som lämnats att detta är den högsta andelen som röstat sedan 1934? Jag tvekar. Nu var det både på 1950- och 30-talen endast val till kyrkofullmäktige, men låt gå.

1931 röstade 21.9%. Motsvarande siffra i kommunalvalet var 58.2%.
1934 var siffran 23.9%. Till den siffran är det långt. Kommunalvalet 63.6%
1938 röstade 16.4%. Kommunalvalet 66.0%
Under kriget, 1942, kom vi upp i 17.1%. Kommunalvalet 66.9%
Vi hoppar till
1950 då 18.8% röstade i kyrkovalet och 80.5% i kommunalvalet.
1970 var vi nere på 11.9% men då var kommunalvalet uppe i 88.1%
Varför sägs det att vi måste till 1930-talet för att finna så fina siffror som i år - när det också var ett annat val i ett annat valsystem? Fattar ni? Jag gör det inte. Jag hämtade siffrorna från 1979 års utredningsnämnds preliminära betänkande som ni hittar i Allmänna Kyrkomötets protokoll 1982. Bihang, nr 2. Det verkar som om någon lurar oss nu.

Så kom jag till Ronja, 21 år och första namn för socialdemokraterna i Härnösands domkyrkoförsamling. "Jag vill klippa normer om vad kyrkan är. Jag vill att kyrkan ska vara en mer allmän plats, där man får tro som man vill. Kyrkan ska vara öppen för alla oavsett kön, sexuell identitet och hudfärg."

Kyrkan som mer allmän plats är väl en variant på talet om att Svenska kyrkan tillhör allemansrätten. Det är den nya öppenheten. Inte den som bjuder in till Guds rikes sammanhang utan den som är öppen för den som vill tro på sitt eget sätt och med eget innehåll. Kyrkan blir något annat och just det var avsikten med att klippa normerna. Självfallet. Nu ska ingen skälla på Ronja. Hon är med i Svenska kyrkans unga och sitter i valberedningen. Där kan hon förverkliga visionerna för en religiös kyrka. Jag känner mig inte inbjuden hur öppen den där strukturen än proklameras vara.

Då fortsätter jag läsa och nu Jan-Åke Karlsson. Han granskar utfallet efter alla satsningar på personal och lönekostnaderna för dem liksom den sammanlagda kostnaden för Svenska kyrkan. För så mycket pengar och med så många människor borde, menar han, Sverige ha varit återkristnat flera gånger om. "Bibelns Jesus måste åter till huvudperson i kyrkan." Jag bläddrade hela tidningen och kunde inte se annat att än detta är enda stället Jesus nämns. Han nämns till och med två gånger, förtydligat med att han är Herren och den ende Frälsaren. Det kan vara så att vi inte behöver nämna Jesus i var och varannan mening men det kan också vara så at den religion som slår igenom i det kyrkliga inte är kristen tro och att detta ger avtryck. För den moralistiska terapeutiska deismen är Jesus inte viktig, inte som Herren och Frälsaren i vart fall. V S B

Jag tycker Ronja och Jan-Åke gör alternativen tydliga. Klippa normerna eller back to basic. Religion eller den tro som en gång för alla anförtrotts de heliga. Jag har inget emot de tydliga alternativen. Då kan de begåvade samtalen föras. Kan det vara så enkelt, att Jan-Åke Karlsson inte riktigt fattat att avsikten med alla pengar som satsas på löner till många anställda aldrig varit avsedda som missionspengar utan som medel för att möjliggöra religionsutövning? Då skulle Jan-Åke kunna säga att det blir inte så mycket religionsutövning för alla dessa pengar ändå och ha en poäng. Eller inte. För vi hade också utan alla dessa kostnader haft en massa religion i Sverige. Människan är ju grundläggande religiös och det är det som är problemet. Paulus tal på Areopagen, Apg 17, kanske skulle vara lämplig läsning nu. Några fattade att det Paulus sa var intressant. Själv står han inte kvar och tjafsar på Areopoagen. Han har sagt sitt. Det är lite fascinerande.

Signaturen Wibe röjde i én kommentar i går var informationen att Djävulen älskar biskopar kommer ifrån. Det är alltså biskop Torsten Ysanders lilla skrift med samma titel, bibelmeditation vid Nordiska biskopsmötet 1958. SKDB Stockholm. Djävulen vaktar på biskopar för att ta ifrån dem frimodighet och visshet. Si där! Frimodighet! Jag tror vi ska rekrytera biskoparna. Det kan de behöva.

Tills vidare får de njuta av en orgelvariation på den kanon som skrevs till Antjes text.
https://www.facebook.com/hanna.drakengren/videos/pcb.10155874157539612/10155874153174612/?type=3&theater

Önskar någon särskilt högtidlighålla fredagen den 13:e kan man läsa betänkanden från kyrkomötet. Gudstjänstutskottets första betänkande ståtar med 40 reservationer, 2 särskilda yttranden och 8 särskilda meningar.
Fredagen den 13:e, som sagt.

Vi kan inte nöja oss med mindre

Arbetet med ny kyrkohandbok har kantats av glada inlägg. Det senaste skulle jag gärna vilja länka till men fattar inte riktigt hur jag ska göra det. Det finns på Facebook och Gustav Natt och Dags tidslinje. Antje har själv stått för texten. Kolla själva. Och fundera. Vad händer i en process där det kritiska blir lustigt och underhållande? Är saken redan förlorad i den meningen att ett beslut kan klubbas igenom men receptionsprocessen är förlorad och därmed egentligen hela saken? 1811 års kyrkohandbok höll i sju år. Och då var tempot lägre under 1800-talet (om man inte räknar Napoleons krig förstås). Hur lång tid år 1811 motsvaras i tid år 2018?

Vi har det som blivit en klassiker.
https://www.youtube.com/watch?v=ooCebjkyk7A
När den grova driften, med intressanta undertoner, slår igenom så här och förslaget sedan visar sig vara svagt, vart tar allt vägen?

Ett svagt förslag? Reservationernas antal är betydande. Majoriteten av reservanterna återfinns inte heller i 2018 års kyrkomöte, kan kalenderbitarna notera. Läronämnden köper att Gud omtalas både som fader och moder. Detta har biskoparna med entourage kommit fram till "står i överensstämmelse såväl med Bibeln som med Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära. Kan ni inte vid någon lämplig tidpunkt på dyngnet ringa stiftets biskop och be om ett bibelord som säger just detta. Tala om att ni är bekymrade och inte kan somna eller sova och att ni därför just då måste ringa. Kunde Martin Luther få störa biktfadern Staupitz, kan väl ni få fråga om vad som är sant för att få frid och ro och kunna sova gott.

Själv ringer jag inte. Att tala om Gud "som en moder" är bibliskt och riktigt. Men där slutar det som bibliskt kan sägas. Jesus har uppenbarat Fadern! Ni får läsa Credo av Folke T Olofsson!

Den som på dagtid vill kontrollera om kyrkomusikern på plats (det finns oftast en kyrkomusiker nära dig!) är upprörd över sättet att hantera musikfrågorna, kan väl helt enkelt fråga. Eller nöja sig med att läsa Mika Lidén i Torsdagsdepressionen denna torsdag.
http://www.kyrkanstidning.se/debatt/gad-forbarme-sig-over-vi

Vill någon diskutera kvaliteten på handboksarbetet ska ni dock inte ringa mig. Jag har i en reservation markerat. Jag menar att kyrkohandboken inte håller tillräcklig kvalitet. För detta mitt konstaterande ska jag misstänkas lystet skriva mig fri, för att i en fjärran framtid hamna i en fotnot i en lärd liturgivetenskaplig avhandling.

Jag antar att jag inte kommer att höra en präst inleda en gudstjänst "I Guds, den treeniges namn". Sådana präster brukar jag inte hålla mig till. I reservationen påpekas, att en sådan formulering kräver hög dogmatisk medvetenhet. Och vad som är detta besynnerliga "jag" i reservationerna kan man fundera över. Det kan vara jag som är reservanten, och är så, men någonstans bland skuggorna står Berth! Han fick ju inte reservera sig eftersom han nödgats flyga till Washington. Han omfattar ändå inte det den nya kyrkohandboken står för.

Alla betänkandena läggs ut på
https://www.svenskakyrkan.se/kyrkomotet/arenden-till-kyrkomotet-2017
Det är här man botaniserar.
Jag kan inte se att gudstjänstutskottets betänkande lagts ut ännu. Det skulle ha skett i går (och jag kollade min app nyss). Men betänkandet är värt att läsa utan sammanbrott. Själv funderar jag över kyrkofadern Athanasius och hans kamp mot arianerna. Är vi inte i en sådan kristologisk strid där det är en kristen plikt att frånkänna arianerna kyrklig legitimitet, hur högt upp i kyrkoapparatens gremier de än sitter? Jag tänkte konsultera John Henry Newman från Oxford i ärendet. Hans bok håller än och det var Rowan Williams själv som såg till att den skulle komma i ny upplaga. The Arians of the Fourth Century, Gracewing 2001. Som ni förstår är detta Millenniumversionen av Newmans skrifter, volym IV.

I går fick jag förresten ett auktoritativt besked: Djävulen älskar biskopar. Glöm inte denna insikt nästa gång ni ser en leende biskop. Djävulen älskar biskopar. Också de som sitter i Läronämnden.

Jag vet inte hur djävulen har det med kyrkoherdar. I Härrydaposten läser jag om en intolerant kyrkoherde. Han redovisar tarmluddsläget och drömmer om en hbtq-satsning, för hbtq är inte en trend utan "en utveckling". Säg vad ni vill, men med Härrydaposten ges inblickar i det klerikala, till och med i det klerikala tarmluddet. Men besked om det diaboliska ges inte. Jag får fortsätta slita med frågan.

Två olika grundsyner

Valresultatet kommenterade jag i går. Uppdrag tar slut, men nya kallelser möter. Ingen stor sak i det. Bara Lots hustru vänder sig tillbaka och förstenas, vi andra inte. Jag tror att vi ska stå till förfogande och därmed har vi gjort vårt. Andra får bestämma. Nog är detta rätt skönt; praktiserat beroende. Jag har suttit i kyrkomötet 1979-2001 och 2005-2017. Blir det inte, jag är svag i matten, men blir det inte en tidsperiod på på 34 år. Och jag är 68 år gammal. När jag inte satt i kyrkomötet satt jag i Kyrkofondens styrelse. Mer än halva mitt liv har jag dvalts i det rikskyrkliga. Det är nästan lite skrämmande. När kommer medaljen?

Fördelningen kvinnor - män avgör väljarna med kryssande. Vänstern har en man och resten kvinnor av nio och motsatsen gäller kristdemokraterna. FK har 10% kvinnor - men vilken kvinna!

Nu tänker jag lite om den teologiska tillvaron.
Det gäller två olika grundsyner. Den ena att bibelbordet är Guds ord till oss, alltid och överallt. Den andra att det i Bibeln finns ett tidsbestämt budskap ur vilket vi får leta fram det som har bestående värde. Den princip vi letar utifrån kan kallas "evangelisk" i fromma tider eller "självklar" i andra. Vi lite skeptiskt anlagda ser, att det konstrueras en självklarhetsreligion och det hela blir mycket mänskligt. Moralistisk Terapeutisk Deism, ungefär det vi tycker att vi behöver. Berth Löndahl skulle säga att Gud "på riktigt", den uppenbarade, är en annan Gud än den som är en spegling av människans behov. Detta har han, säger Berth, från C S Lewis.

I dag kommer nog Gudstjänstutskottets betänkande med det nu gällande förslaget till kyrkohandbok, knådat och bearbetat av utskottet. Det är klart att vi kan kolla hur ofta "Herre" bytts mot "Gud" och fundera över vad "I Guds, den Treeniges namn" betyder med tilläggsfrågan vilken avsikt som döljer sig bakom orden. En del av plattityderna kan glädja dem av oss som gärna läser Grönköpings Veckoblad. Vi kan räkna reservationer, särskilda yttranden och särskilda meningar också. Men den teologiska granskningen behövs än mer. Det sägs något för Svenska kyrkan nytt om nattvarden när det sliras med uttrycken för Kristi verkliga närvaro i mässan. Nytt är det förstås inte. Det är reformert nattvardslära. Den duger i refomerta sammanhang. Den duger inte i Svenska kyrkan om den har minsta ambition att vara evangelisk och om hon har minsta ambition att inte bara fira Luther utan lyssna på honom också. Inte minst vad han har att säga om herr Omnes, som väljs in i kyrkomötet.

Kritiken mot kyrkohandboksförslaget kan höras bland sådana som satt sig in i frågan. Kyrkomusikerna är helt bortgjorda och det vet de. Men flera av dem och andra kan elegant formulera en kritik och dra slutsatser av kyrkohandboksförslagets effekter.
Andra, och det skulle på sitt sätt vara lika illa, funderar på hur elegant den nya kyrkohandboken kan undvikas. Detta undvikande projekt kan man lägga många arbetstimmar på.

Nu handlar det dock inte bara om orden utan också om materien. Ersta började att producera oblater gjorda på annat än vete. Få reagerade. Potatismjöl, majsmjöl och guarkärnmjöl i skön föreningar påstås vara nattvardselement efter Herrens vilja. Det tror jag inte riktigt. Inte Frasse heller. Poängen är att det satt någon på Ersta, som inte funderat över hur stora friheter vi har att ändra nattvardselementen och på vilket mandat en oblatbagare får ändra. De två grundsynerna visar sig. Somliga tror principiellt att detta inte är viktigt. Andra tror det. Den som ändrar en ordning har också bevisskyldigheten. Sannolikt firas i Svenska kyrkan mässor som ser ut som men inte är mässor, där Kristus i, med och under brödets gestalt räcks människor. Oavsett vad som sägs!

Bröd och vin är Kyrkans på instiftelseordet vilande hållning. Men Svenska kyrkan skickar nu ut reklam för druvjuice, som det ingåtts ramavtal för att köpa. Den håller sig dåligt i öppnad flaska (den jäser och blir vin!) och det var förstås vin Jesus använde när han instiftade eukaristien. Jag struntar i procent-frågan, som kan bli hur dum som helst, men vi är förpliktade att använda vin i mässan. Är vi oense här, beror det på olika grundsyner och det jag hävdar är vad Svenska kyrkan hävdat. Biskoparna tramsade en gång med formuleringar om "det som kommer från vinstocken" för att lösa ett problem någon konstruerat åt dem, nämligen mängden alkisar vid nattvardsbordet. Det märkvärdiga är att vi därefter fått en helt annan kommunionssed, den där folk doppar brödet. Dessförinnan kunde varje normal församlingspräst hantera alla förekommande allergier i församlingen på ett klokt sätt.

Jag hoppas ni märker att druvjuicen handlar om några nissar som ingått ramavtal, ekonomer antagligen för rabatter ska vankas. Inte teologer. Mönstret går igen. Karl Marx skulle småskratta. Allt fast förflyktigas i de nya ekonomiska ramavtalens värld och när industriell tillverkning av nattvardsbröd inte kan ske utan stort bevsär om det ska bakas både oblater av vete (med gluten) och  glutenfritt. Det finns en gudomlig rationalitet och så finns det en ogudaktig, kan man förstå. Eller två grundsyner!

För egen del tror jag att de som omfattar evangelisk katolicitet får ta fram de teologiska uppsatserna om nattvardselementen och helst ge ut dem så att folk kan läsa på och börja jaga det som finns i sakristiorna för att kolla vad som är äkta och vad som är fejk. Liturgistrid på alla fronter brukar pigga upp. Bevisbördan bär den som ändrar. "Hur tänker pastorn?" frågar man och inser efter en stunds svamlande att pastorn alls inte tänkt eller tänker.

Under förmiddagen kom ett flash-meddelande att det på kyrkligdokumentation.nu lagts ut inte mindre än sex artiklar om nattvardselementen.

Ekologisk druvjuice – till nattvarden Ni har väl inte missat av vi nu har ramavtalet för ekologisk druvjuice. Produkten finns nu i lager hos Martin och Servera. Artikelnr: 553099 EOS BIO Traubensaft” 20 cl •    Ekomärkt produkt •    Ursprung: Italien •    100 procent ren druvjuice (inte utspädd med vatten eller från koncentrat) Oöppnat har produkten en lång hållbarhet. För mer information om hur du beställer: http://internwww.svenskakyrkan.se/inkopsstod#/martin-och-servera

Vi har ett resultat!

Till kyrkomötet 2018-2021 skickas Håkan Sunnliden, Värnamo från Växjö stift. Det betyder att jag under fem decennier har suttit i mötet men nu gjort mitt. Jag ställde upp efter att för fyra år sedan ha tänkt att det kanske var bra som det var. Det visade sig vara så. Men jag tänkte i vintras att det är knepigare om jag själv dragit mig undan om det nu blir knepiga tider i Svenska kyrkan, vilket jag tror att det blir.Det riktigt olustiga är att jag numera är ett hjärtslag från kyrkomötet. Håkans. Han får gå försiktigt på övergångsställen, äta hälsoriktigt och allt det där. Tredje ersättare är Simon Lind, 23 år från Öland. Det gläder mig. Han sitter i stiftsfullmäktige också.

Från Lunds stift kommer inte Berth Löndahl. I Stockholms stift slutar Kjell Peterson. Valanalys kan man ägna sig åt och jag kan pröva tanken att det är de svenskkyrkliga/högkyrkliga som slutar och de med samhörighet i OAS och EFS som drar in.

Man behöver inte vara särskilt förvånad. Den hårda gränsen har dragits mot dem som definierats som högkyrkliga. Det har skapat yta för EFS. Med den bakgrunden kunde de bli biskopar. Riktigt vilka som i kyrkomötet vårdar det svenskkyrkliga, kan man fundera över. Vilka har Lillklassen, Sveriges Barn och Hellstens konfirmandbok i ryggen numera?

Nu slipper kyrkomötet bråka om vem som suttit längst tid i kyrkomötet och ska vara ålderspresident också. Det är lika gott att bestyrelsen slipper förnedra sig en gång till. Jag antar att det är Anders Åkerlund från Rättvik. Det är ett uppdrag han är glad över.

Syns inte, finns inte

Kyrkokansliet har skickat ut en undersökning för att informera sig om var information om det kyrkliga livet inhämtas. Kanske är det bara kyrkoherdar som fått frågeformuläret. Jag fick det i vart fall inte och har högtidligen beslutat mig för att känna mig kränkt.

När kränktheten blev vardagshanterlig kunde jag studera en av frågorna, den om främsta informationskanal om vad som händer i Svenska kyrkan. Frekvensen skulle också anges, dagligen, veckovis, månadsvis och årsvis. Det blir mycket visdom här, inser jag.
Nu räknar jag upp alstren:
svenskakyrkan.se
Facebookgrupper
Twitter
Samverkansrum
Kyrkans Tidning
Dagen
Svensk kyrkotidning
Intranätet
Annat, nämligen

När det kom till sista alternativet gick det inte att fylla i något. Men vad saknas? Det finns tryckta informationskanaler som ger info. Svensk Pastoraltidskrift finns inte med. Inte Kyrka och Folk heller. De har också nedslag digitalt. Inte heller fanns Bloggardag som alternativ! Bloggardag återger inte sällan kyrklig information och inte helt sällan före alla andra. Jag tror vi här kan lära oss något viktigt om den kyrkanshusliga förståelsehorisonten. Det är bara somligt som finns och detta oberoende av upplaga. SPT är större än SKT, t ex. Men det låtsas vi inte om och det är fullt i enlighet med politbyråpraxis. Bara det som syns, finns. Och vi bestämmer vad som syns. Ergo!

Jag kan tänka mig att en del kyrkoherdar (för jag tror det var de som fick frågan) kan irriteras. Det tycker jag inte de ska. De ska dra lärdom av hur det går till och fatta att det där med minspel som maktspel bara är ytan på de underliggande strömningarna. Den härskande klassen i det kyrkliga vet precis vad den vill och inreder verkligheten därefter. Återstår endast ett: beskriva den verkliga verkligheten och sätta ljus på skuggtillvaron. Det går sannerligen inte så till som kyrkokansliet i Uppsala tänker och konstruerar. Hegel skulle sagt att en kyrkas upplösning visar sig just så. Och detta ideologiska seende bär inte framtid med sig. Detta är nu så brutalt uttryckt av mig att det skulle kunna komma att tolkas som ett påstående att det inte är besök på bokmässan eller tidningsläsning som ger besked om Svenska kyrkans ställning i folklivet.

Att t ex tidningen Östra Småland inte nämns i undersökningen kan också noteras. Kyrkans Tidning, Dagen, Östra Småland, Nya Wermlandstidningen, Västmanlands Läns Tidning samt Sydöstran var de tidningar som hade mest material (debatt och nyheter) inför kyrkovalet.

Nu kanske någon svarat att han/hon läser Svensk Kyrkotidning dagligen. Då torde det vara tid för tillsyn. Medicinsk. Kanske ingen dagligen heller läser kyrkligdokumentation.nu (som inte heller särskilt nämndes) men årsvis utan tvekan och somliga månadsvis och veckovis. Där finns ju adekvata dokument om livet i det svenskkyrkliga.

På vilket sätt de tillfrågade själva deltar i dialogen kunde dock besvaras med ordet "blogg". Det tog jag som ett erkännande av Bloggardags vidsynta dialogpolicy. Den ska vi fördjupa oss i nu!

Jag fick i en kommentar något som jag uppfattar vara en admonition. Jag hade inte hört efter tillräckligt på vad som sades i radiogudstjänsten i söndags. Predikanten från Ålidshemkyrkan hade verkligen sagt mycket om Jesus. Jag lyssnade igen i går kväll. Jag hörde, förlåt en äldre herre, en ypperlig utläggning av MTD-religionen med betoningen på M-et. Och jag ser detsamma i sammanfattningen på Sveriges radios hemsida. Men fortfarande hörde jag inte särskilt mycket om vad Jesus gjort. Ingenting, faktiskt.
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/962959?programid=945

Djävulen bor i detaljerna och det kan bero på detta att jag inte ser eller hör Frälsaren just där. Det kan också bero på att avgjorda kristna så gärna vill få andra att avgöra sig att de lägger orden därefter. Och mitt dilemma blir då, att jag alls inte vill vara en avgjord kristen. Jag vill vara en omvänd människa. Men jag hörde faktiskt inte i predikan allt det där som påstods vara sagt. Fanns det där eller inte?

Så fick Krister Stendahl kritik för sin kritik i bloggkommentaren också. Förkunnaren har hette det i polemik mot Stendahl inte ansvarig för vad åhöraren hör. Denna kritik uppskattar jag, för jag tror kommentatorn har rätt och Stendahl fel, men det är inte möjligt för mig att säga för då kommer jag att misstänkliggöras för att vara vit man eller vad det kan vara. Åldrad, kanske. Nu är läget ett annat. Och jag kan ställa en fråga jag burit på länge: Har inte professor Krister Stendahl klarat sig undan kritiska frågor alltför länge? Var han så märkvärdig som alla säger och så insiktsfull eller var han ungefär som vi andra? Fast ibland lite bättre. Han kunde själv vara förvånad över att han fick applåder för rätt enkla prestationer, tror jag. Men när jag ändå undrar: Skrev inte Brita Stendahl en rejält dålig avhandling? Så frågar akademiker. Finns det något svar? Sannolikt. Vill någon svara? Sannolikt inte. Här möter en variation på temat "syns inte, finns inte".

Radiogudstjänst

"Radiogudstjänsterna var ju bra, det var ju utmärkta saker det där", sa Ringaren i den berömda sketchen med samma namn, den där pastor Jansson dök upp och blev folkkär. Han blev folkkär för folk kunde identifiera honom. I varje fall i grova drag. Nu är detta länge sedan. 55 år tillbaka i tiden. Det hindrar inte att radiogudstjänsterna fortfarande är utmärkta saker. Kanske inte utmärkta för den som vill praktisera kristen tro genom gudstjänstdeltagande, men utmärkta i den meningen att man lär sig något. Jag avnjöt allt i stilla häpenhet över en person som bevarat sin själ genom decennierna. Det var KRISS-koncepetet frisch vom Fass, ett rejält stycke 1970-tal mitt in i år 2017. Kamp och bön skulle det vara.

Det lagiska fanns där, men under fromma formuleringar och bara vi som är mycket känsliga för all lagiskhet förnam det, tror jag. Alla andra gillar maningarna till tacksamhet för allt gott, trots att vi ser livets vidrighet. Då gäller bön och kamp. Den gamla kyrkliga studentrörelsen, som inneburit en teologisk och intellektuell skolning, växlade spår och hamnade här. Det var då jag inte ville vara med längre. Det blev för fint för en grovhuggen själ.

Ingen skugga över prosten Lisa Tegby, som jag hörde predika. Hon var trogen sin insedda sanning, inte tu tal om saken. Det fanns i hennes ansats en folklighet med flera igenkänningsfaktorer. Men hon sa inte särskilt mycket om Jesus. Hon ville, förstod jag, både utmana och bjuda in på ett välkomnande sätt. Jag blev mest trött. Och jag medger, att detta är mitt eget fel. Samtidigt var jag alltså fascinerad. Detta körs också ungefär 45 år senare med, om jag hörde rätt, oförminskad entusiasm.

Var det som förkunnades politiskt radikalt? Jag lyssnade i bilen på väg hem från högmässan i Rydaholm och där i skogarna, med exempelvis avtagsväg till Medelhult, gjorde jag reflektionen att det som sades faktiskt inte var politiskt radikalt. Kamp talades det om - men vad då och hur då? Kan det vara så, att vi finns i en situation lik den Stefan Zweig skrev om, när han beskrev en tid som gått förlorad därför att människor inte i tid varsnade den verkliga faran? De kunde tala om kamp i allmänna ordalag, men aldrig beskriva mot vem och varför. Så gick det som det gick.

Jag lugnade nerverna med att fundera över demokratifrågorna. Vi har i Sverige något som statsvetare kallar "extrem parlamentarism". Det lilla problemet är bara att parlamentet blir ett knapptryckarkompani. Denna modell för demokrati är överförd till det kyrkliga och Kyrkans lära är lagd under demokratisk kontroll. Detta är något direkt orimligt redan vid utgångspunkten. Numera vet vi att det är värre än orimligt. Allt försvinner in i kyrkokansliet. Hela den demokratiska kyrkostrukturen blir kanslistyrd. Mot detta manas inte till kamp i radiogudstjänsterna.

I inget annat land hade politikerföraktet ökat så mycket som i Sverige när perioden 1960-1985 mättes. Från 40% förakt till 70%. Nu känns också siffran 70 föråldrad. Jag avnjöt partiledardebatten och slutade titta. Har vi fått partipolitiker, som inkarnerar det rena föraktet för väljarna genom sin ovilja att föra begåvade resonemang? Jag vet inte. Jag vet inte heller om jag skulle vilja veta. Småväxta tycks de vara också. En del magra. Vad hade det sagts i det gamla romarriket om sådant folk? Vad har detta med radiogudstjänsten att göra? Det är svårt att veta. Inte heller mot partisterna manades det till kamp. Annars vore det kul. Svenska kyrkan mot Sjöstedt, Löfven eller Fridolin för att inta tala om Åkesson. Pröva hur det känns med en politisk kyrka och pröva vad som alls skulle vara möjligt när det kommer till kamp.

Nu har jag öppet redovisat trötthet inför en tröttsam radioförkunnelse och en lika tröttsam debatt i ett tv-program. Det värsta är då inte att jag är trött utan att min trötthet är en fullkomligt hälsosam reaktion. Jag är frisk. Det kan jag tacka för en tacksägelsedag. Jag får väl göra som samariern, han som inte fick gå till templet för att visa upp sig för de fina prästerna eftersom han var just samarier. Han hade inget alternativ annat än att gå tillbaka till Jesus. Detta kan jag hämta lite uppbyggelse av. Det ska ni dock inte uppfatta som ett tecken på fromhet utan precis tvärt om.

Birger Forell (1893-1958)

När jag kommit hem från kyrkomötet och börjat ta mig an högarna med post och tidningar gladdes jag över två böcker. Johan Sundeens essäer om Birger Forell och hans livssyn (det får nog kallas så) hörde till glädjeämnena: Att tjäna är människans storhet. Högskolan i Borås fullföljer den tredje uppgiften att förse skattebetalarna med information som tack för skattemedlen. Birger Forell var kyrkoherde i Borås men än mer var han självförbrännande i kampen för Kyrkans frihet i Nazi-tyskland och för kampen om människan och hennes värdighet under och efter kriget.

Fem essäer ger inte all information, men skapar ändå ett sammanhang. För mig faktiskt ett där jag plötsligt gick i barndom. Gripenbergs slott har en särskilt mystiskt charm för mig. Det är ett träslott, som man ser från tåget söder om Tranås. När jag som ung fick åka till tant Viola på Göberga gård (som en gång ägde Skokloster så ni fattar magnituden) åkte vi förbi Gripenbergs slott och där i närheten bodde min granne och lekkamrat Marits mormor. Där var jag med Marit också. Jag tror Marits morfar var lantarbetare på Gripenberg med ansvar för korna. Nog hörde jag som barn att det var något särskilt som pågick på slottet och har nog fått för mig att det var en flyktingförläggning. Nu fattar jag att det var mer än så. På Gripenbergs slott hölls demokratikurser för människor från de tidigare krigförande länderna. En tid var Bo Giertz kaplan där. Det som kallades Gripenbergskommittén var en samling som insåg att människan inte allenast lever av bröd utan behöver kultur. Jag blev lite gripen (sic!) och förstod att jag varit i närheten av något märkvärdigt när jag var barn, fast jag inte förstod det då. Vi behöver idéhistoriker för att reda ut hur det tänktes och för att vi ska imponeras.

En replik från Gripenberg om teologen Karl Barth ska jag behålla. Det är kommentaren om det Barth-kritiska och det berodde på professor Gustaf Wingren, heter det i ett brev till - Karl Barth! Nu förstår jag varför Barth frågade Gunnar Hillerdal varför det fanns en så kritisk hållning till honom i Sverige! Det hade skvallrats från Gripenbergs slott och den tyske lutherske präst som skrev, Georg Lanzenstiel, trivdes inte så väl i en miljö där hållningen till Barth var avvvisande och ytlig (s 49).  Detta kanske mest roar den som läst i Lund och mött Wingren men helt ointressant är väl inte insikten om hur information förs runt i det kyrkliga? Nu ska jag inte fördjupa mig i teologen Karl Barth, men jag upptäckte en pusselbit och nu är den upptäckten redovisad.

Jag ska inte pråla med att jag haft Birger Forells son Urban som lärare i Lund utan denna söndag ägna lite uppmärksamhet åt huvudpersonen. Birger Forell rapporterade hem till Sverige vad han såg av det framväxande Tredje riket. Johan Sundeen skriver en inledande essä om detta och ger referenserna till brev Forell skrev till Sverige (journalister och biskopar t ex) samt den återkommande rapporteringen från den tyska kyrkostriden i tidskriften Kristen Gemenskap. Forell kritiserar också den tidens tyska konjunkturteologer, de som i sin tid sjöng med änglarna. Sundeen har pejl på att den liberala teologin lätt blev pronazistisk. Det är egentligen självklart. Det var inte i politisk mening den var liberal. Denna självklarhet förtjänar att påpekas för dem som tror att en konfessionellt medveten hållning skulle innebära lättflyktighet.

Det mesta Johan Sundeen skriver om, fyra essäer, är arbetet bland krigsfångar och flyktingar. Forell hör till dem som vet alltså att människans icke allenast lever av bröd utan satsar mycket på att få fram böcker till fångarna. Papper kunde skänkas från Sverige och även om tryckerikapaciteten var reducerad i Tyskland efter bombningarna, kunde böcker till fångar tryckas i England. Forell övade sig att köra lastbil för att ta de nytryckta böckerna till fångarna bakom taggtråd. När jag läste detta, föddes på nytt en insikt om hur självklart jag tycker det är att ha tillgång till böcker och mat. Bådadera. Alla tänker inte så. Forell bygger kultur för att upprätthålla mänsklig värdighet, tänker jag.

Birger Forells arbete att tjata för att ett vidsträckt område med hus, som använts som tysk ammunitionsdepå, inte skulle rivas utan bli en stad för flyktingar i Tyskland, är fascinerande. Miljontals tyskar var hemlösa, utbombade eller fördrivna. Staden Espelkamp byggdes upp med start märkesåret 1948. Upphetsningen när en ekonom från IG-Farben (efter att ha dömts till två års fängelse och frigivits efter en rannsakningstid i häkte på mer än tre år), Max Ilgner, blir ekonomichef för stadsprojektet redovisas. Det tycks klart att Ilgner var mer förbunden med nazismen än han riktigt ville medge. Men Forell behövde en ekonom och var gammal vän med Ilgner. Avslöjandet betydde minskade gåvor från folk i Borås. Och denna söndag kan vi förstås fundera över de forna nazisterna, de som efter kriget blev något annat. Hur djupt och hur länge sitter nazistiska värderingar i eller var det så, att somliga spelade med utan att stå för dessa värderingar? Och vad med den skuld kuggarna i hjulet bär när det är deras små insatser som får så stor betydelse då människor förintas? Skyldig till mer on än jag själv förstår?

Johan Sundeen kommer säkert med en omfattande Forell-biografi. Han skriver sitt förord i Koblenz i maj månad i år. Det är en blinkning att han sitter i arkivet. Vi såg blinkningen.

På förekommen anledning

På Bloggardag får man kommentera så fritt att den som administrerar andra kyrkliga sajter hade gått in och tagit bort inlägg. Jag vill gärna höra hur folk resonerar. Men för den sakens skull behöver man inte träda fram utan får vara anonym även om jag hövligt ber att folk undertecknar med signaturer om de nu inte vill skriva ut namn. Det gör allt debatterande mycket enklare, som ni vet. Jag kanske också ska upprepa att poängen med att kommentera är att det finns ett inlägg att kommentera. Minns också att denna bloggsida alltid är pigg, käck och munter.

Minspel och maktspel

Ni fick ett första referat från kyrkomötet från tåget i går sen eftermiddag. Jag får väl fortsätta reflektera.

Sublimt är det. Men från ersättarplats syns minspelen tydligt. Det är de fina, de från det stora partiet som skickar miner till varandra för att klargöra hur idiotiskt/dumt/korkat/förutsägbart och avskyvärt det som någon säger faktiskt är och hur självklart det ska nonchaleras och förstås röstas bort. Vad är det för en person med så dumma meningar? Det är en som på förhand definierats som en i kyrkohandboksfrågan dissiderande.

Jag vet inte hur många av de min- och maktspelande som har annan bakgrund än den svenskkyrkliga, kanske inte majoriteten men en betydande minoritet. Det är detta folk som drar igenom en ny kyrkohandbok. Tro mig, det är rätt att göra uppror.

Komminister P ringde igår när jag stod på Stockholms Central i ett myller av människor om vilka det alla gällde att Jesus älskar dem och Fadern längtar efter dem. Komminister P undrade om inte Antje blivit citerad fel när hon talat om de nya kyrkvänliga stämningar hon förnummit på Bokmässan och genom läsning av tidningar, dvs Dagens Nyheter. Komminister P är inte bara en helgad person. Han är snäll och tolkar allt till det bästa. Jag försökte på skonsammast tänkbara sätt förmedla insikten, att Antje alls inte citerats. Hon hade talat själv. Orden kom från hästens mun så att säga. När komminister P hörde detta, började han återge alla utträdesblanketter han skrivit under den senaste tiden. Detta är en verklighet som inte riktigt slår till i Kyrkans Hus eller kanske inte slå till när Antje är ute på alla sina resor. Inget ont om Antje, det vet ni. Jag kan till och med leva med att hon inte längtat efter mig under hela sommaren. Men någon typ av problem varsnar jag. Man kan läsa henne och fundera:
https://www.svenskakyrkan.se/arkebiskopens-tal-vid-kyrkomotets-oppnande

Till maktspel hör också att kyrkomötesledamöterna ska serveras vegetariskt. Jag tyckte mig höra ljudet av metangas när ledamöterna stoppat i sig svamp och lök och potatisbullar, men det kan också ha varit inflygande plan till Arlanda. Jag vet inte. Men en del ledamöter längtade efter en god ryggbiff och andra menade, att kostval ska vara eget val, inte hållbarhetsansvarigas.  Jag skulle kunna ha en viss förståelse för den synpunkten, inte minst som jag kände att cesiumhalten i svampen var hög. Är det egentligen möjligt att kombinera präktighet med kristen tro? Eller förhåller det sig så, att där präktigheten går in, går den kristna tron ut. Jag sliter med frågan. Makten över maten är en maktfråga.

Kyrkomötet har alltså ajournerats och samlas igen i november. Det är sex veckor dit. På onsdag ska det komma betänkanden elektroniskt. De som vill ha dem på papper får vänta lite längre. Jag ska läsas vad utskottet sagt om den nya formen för kyrkomöte, den med tematiska möten vartannat år. En försmak fick vi alla när hållbarhetsfrågan och samefrågan presenterades under 90 minuter. Några av ledamöterna passade på att vila. Vi andra satt där. Till oss distribuerades visdomar. Antje stod på scenen och pratade hållbarhet med bistånd av hållbarhetschefen och Modéus I. Distributivt. Sedan blev det Antje och Sylvia Sparrok samt handläggaren i Kyrkans Hus för samefrågor. Vi fick veta något om de kyrkliga förbrytelserna mot samerna. Mitt enda problem är problemet att skilja mellan den svenska staten och Svenska kyrkan och så tänkte jag förstås på den svenskkyrkliga urbefolkningen; kv*nn*pr*stm*st*nd*rn*. Om det är viktigt att göra upp med oförrätter, så är det väl viktigt?

Att jag håller före att tematiska kyrkomöten efter några år ger all makt åt kanslierna, vet ni. Detta blir en nödvändighet. Själva riktningen på demokratin ändras. Och underhållningsvärdet var så lågt att höga arvoden blir nödvändiga för att motivera oss att sitta där.

Blev ni bekymrade eller kanske rentav förvirrade över det där med minspel och maktspel?Då ska ni se eller se om en liten belysande debatt. När man sett den, vet man hur och varför det stora partiet agerar resolut. Jag kom inte på ett bättre ord. Jag kunde möjligtvis skriva att det stora partiet agerar så alldenstund det är ett maktparti som med passion och glöd står upp för MTD-religionen, den partiet omfattar. Den enda partiet kan omfatta. Men detta skrev jag bara för att få använda ordet "alldenstund", ett ord som esomoftast inte brukas.
Se debatten som lördagsmatiné och lägg märke till den frimodige Bertil Murrays uppenbara förtjusning. Han minspelar inte. Han skrattar djupt känt och långt inifrån sitt ljusa själsliv. Det gör nog Burell än mer motiverad. Sevärt!
http://www.kyrkanstidning.se/nyhet/debatt-tv-striden-om-kyrkans-frihet-ar-inte-avslutad-annu

Ajournerat

Jag räknar antalet reservationer med skriven motivering i Gudstjänstutskottet. 31 stycken. Därtill finns det en uppsättning utan motivering, bara uppgivna liksom, eller håglösa eller helt enkelt lättjefulla. Jag står för många reservationer. Det beror på att ordinarie ledamoten Berth var tvungen att flyga till Washington och alltså inte var med vid slutjusteringen. Det fick hanteras så, att jag övertog hans redan skrivna och inlämnade motioner. "Man kan synda på många sätt", som vi numera säger i Frimodig kyrka, men den här sortens malörer, som inte var vårt fel, kan vi leva med. Fast lite snopet var det nog ändå att vi ambitiöst lyfte in reservationer och särskilda meningar steg för steg. Vi kunde haft mer tid på oss. Å andra sidan hade det inte gjort någon skillnad.

Nu kommer det att uttryckas belåtenhet med arbetet. Jag hör inte till de förtjusta. Jag uppfattar att detta är en 1811 års kyrkohandbok. Den håller inte högsta klass teolologiskt, språkligt, musikaliskt.  Den är, som det heter "godd enough" och det som är "good enough" brukar faktiskt inte vara bra. Vet vi inte det? Jag skrev mig fri i kyrkostyrelsens skrivning. Och jag har reserverat mig.

Kyrkomusikerna, som klagat högljutt och efterlyst förbättringar, får hantera sina kyrkomusikaliska förbittringar. Deras invändningar har inte beaktats och det kommer att dröja innan det blir några nyansatser i det kyrkomusikaliska arbetet. Jag antar att majoriteten tänker sig att kyrkomusik blir det som knåpas ihop lokalt.

De liturgiskt/teologiskt medvetna får förfalla till dogmatisk närläsning och upptäcker lätt det tydliga reformerta inslaget. Det förvånar inte. Med det sätt vi har att rekrytera kyrkopolitiker, kommer arvet från frikyrkligheten in via det partipolitiska - och den är reformert utan att se och inse att den är en annan lära än den evangeliska. Evangelisk katolicitet avvisas utfrån vad som uppfattas vara en protestantisk hållning. Reformert, säger jag. Det betyder inte at ni ska ge er på Antje, som präglats av en tysk unierad kyrkotradition.

De poklitiskt medvetna kan fundera länge över hur vi ska uppfatta att vi har en gemensam kyrkohandbok med plast för olika kyrkotraditioner när de vet att somliga liturgiskt sakkunniga konsekvenmt sorterats bort, vad de skrivit har ingen brytt sig om och Christer Pahlmblad blev Voldemort, namnet som inte får nämnas. Vad då politik? När omröstningarna hamnar 7-7 och ordföranden sedan konsekvent avgör saken till partikamraternas fördel, finns det anledning fundera. "De går fram som en bulldog", som någon sa men menade "Bulldozer". Argumentationen var av typ: "Somligt viktigt är inte med, men annat viktigt kommer med". Närmare överväganden och avväganden var inte behövliga, utan det yrkades bifall och avslag så det stod härliga till. Och reservationer skrevs, sålunda.

Jag försökte vara diplomatisk och sa att det var ett dike mellan de partipolitikerna och de andra. "En avgrund" fick jag då till svar. Men det betyder inte att utskottsledamöterna är illasinnade. De menar vad de säger och de menar väl. Jag tror inte som de tror. Jag hör sedan barnsben hemma i den levande svenska kyrkan och ser att många i kyrkomötet inte har denna bakgrund och samhörighet. Denna omständighet ska inte förtigas.

Nu är jag doktor i missionsvetenskap och ekumenik, två mina specialiteter Svenska kyrkan aldrıg tagit tillvara. Men jag har röt mig i sådana ekumeniska miljöer där det talas allvarligt om receptionsprocessen. En sak är att baxa fram och igenom en kyrkohandbok. Det intressanta är hur det tas emot av det troende folket, det är detta som avgör. You ain'nt seen nothing yet! Det är i kyrklig helg och söcken allt avgörs och i denna receptionsprocess duger inga kommandon eller länsmansfasoner. De där uppe måste lyssna och agera. Ingen stoppar folkets flodvåg, inte kyrkfolkets heller.

Ni vill kanske se ett prov på ett sanningsenligt, välavvägt och precist särskilt yttrande? Håll till godo!

På ett i grunden obekymrat sätt och vid sittande sammanträdes bord ägnar sig Gudstjänstutskottet åt de djupaste frågorna om Guds väsen och inför nu nyheten att Gud är moder. Så sa inte Jesus, som lärde oss be till Fadern, inte till något som var ”som en Fader” och alls inte till en modergudinna. Att anta en sådan formulering, som är en avvikelse och alls inte en liturgisk formulering som känns igen ekumeniskt utan framstår som en formulering i och av en sekt. I nattvardsbön 6 sägs att Gud är en Fader, inte vår Fader, och en moder. Under sken av teologisk omedvetenhet drivs medvetet en teologisk linje. 

Jag ansluter mig till önskemålet om doxologier, som gör det möjligt för församlingen att instämma med sitt ”amen”.

Jag noterar slutligast att den nattvardssyn, som förespråkats i utskottet, är reformert.  Zwingli, men inte Luther, hade varit helt belåten med nattvardsbön 8. Så högtidlighålls reformationsåret.

Det finns alltså flera.
Sex särskilda meningar och två särskilda yttranden antecknades också.

Nu skrev jag på ett skakigt X2-tåg men vad gör jag inte för er skull?

Församling och präst

Fortfarande får ni inga nyheter från gudstjänstutskottet bortsett från detta, att det nu är jag som sitter som ledamot i utskottet. Ordinarie Berth for sin väg. Så där sitter jag och kan rösta och vid behov reservera mig. Det är alltså en grundläggande skillnad på människor, nämligen ordinarie och ersättare. Alla är medvetna om själva kvalitetsskillnaden. Samtidigt talas om behovet av tillit, men den ordning vi har för beslutsfattande i utskott eliminerar all tillit. Vad som än sägs gäller ett: Gör skillnad på människor. Och tillhör man en stor partipolitisk grupp, kan de andra ses ner på. Detta är inbyggt i systemet och vi är i kyrkomötessammanhang långt ifrån den seminariekultur där resonemang prövas.
Jag ville mest att ni ska veta. Men jag läcker inget från gudstjänstutskottet, förstås.

Utskottsarbete ger en ersättare rika tillfällen till stimulerande reflektioner. Jag tänker, självfallet helt fritt från utskottsarbetet, över församling och präst. Kanske är det jag funderar kring bara fria fantasier, men något ska man fördriva utskottstiden med.

En typ av präster tror jag mig kunna identifiera. De är inte sällan själva prästbarn och i den meningen fjärrstyrda. Annars kan de ha bakgrund i något samfund eller någon rörelse vars främsta kännetecken är att folk till sist inte vill ha med dem att göra. Då flyttar funktionärerna över och blir präster i Svenska kyrkan. Folket kommer liksom inte undan dem. Allra minst ifall det handlar om partianslutna präster! Då talar de frejdigt för - folket! Och jag blir misstänksam.

Präster av denna typ är måna om folket. Speciellt måna är de om dem som bara kommer en enda gång. De fungerar entusiastiskt som facilitörer. Allt ska vara enkelt. Ingenting ska stöta eller utmana. Hållningen är vid närmare beaktande fördomsfull. Folk är egentligen inga dumskallar, inga filosofer heller utan som folk är mest. Men prästens roll blir i sammanhanget betydande.

Prästen blir en slags hovmästare, som ska ge kunden bekräftelse och värde för pengarna. Den här sortens präster vill ha enkla gudstjänstordningar och talar om låga trösklar, rymd och vidd. När folk går och artigt säger tack vid kyrkporten, blir dessa präster glada. De uppfattar sig då som lyckosamma i sin prästgärning. De har talat moralistiskt, terapeutiskt och deistiskt, så varför skulle folket inte vara förnöjt? Man må dock notera, att dessa präster är medvetna om att det kommer fler människor till de kyrkliga handlingarna (dop, konfirmation, vigsel och begravning) än till de vanliga gudstjänsterna. 5 miljoner mot 4, brukar man säga. Detta numeriska och i betydande utsträckning ekonomiska faktum styr dem. De kyrkliga handlingarna blir prästens och i någon mån, men kanske mindre, arbetslagets handlingar, men självfallet just lönearbetets förutsättning!

En annan typ av präster bygger församling. De förkunnar evangeliet för att dra människor in i ett storslaget sammanhang. Dessa människor vill de ska ta emot tron och vara som trons bärare framåt. Prästen är viktig för några sysslor som oundgängligen behövs; förvalta Ordet och sakramenten. Men prästen är inte den centrala person som allt byggs upp kring. Präster kommer och går, församlingen består och det är som det ska vara, att Jesus blir större och prästen mindre, dvs får allt mindre betydelse efterhand.

En sådan församling ser sig ha en uppgift i lokalsamhället. Det är grannar, vänner, släktingar och bekantingar som kommer till de kyrkliga handlingarna och de relaterar till det gudstjänstfirande folket. Finns det en levande församling av brokigt slag kan det om den sanningsenligt sägas vad kyrkofadern Tertullianus sa: "Vi är överallt." Det förändrar prästens uppgifter och integrerar på ett helt annat sätt de kyrkliga handlingarna i folkets liv. En levande församling återställer många proportioner. Prästens först och främst.

Så tänkte jag där jag i går satt och filosoferade. Eller var det teologiserade jag gjorde?
I går förstod jag f ö att Modéus II gärna såge att Bloggardag upphörde. Det skulle göra livet enklare, tror jag han menade. För honom eller för mig?

Välviljans triumf

Det finns gott om välvilliga människor. De vill alltid väl. Den stackars sparkade och förnedrade generaldirektören (direktör ska det vara, jag som är kyrklig skrev generalsekreteraren men korret påpekade felet, tack) vid Transportstyrelsen ville väl. Det blev som det blev. Men de är många som i bästa avsikter styr och ställer. De är ordningens och redans kvinnor och män, också när de inte följer den tidigare ordningen. Detta är bra så länge det går bra. Men om/när de kritiska frågorna börjar ställas, blir den fortsatta strategin påhitt, undanflykter, rena lögner och slutligast förnedring. Det duger ju inte att säga att "jag visste ingenting" och att någon annan bär ansvaret.

Nu ska ni inte tro att jag skriver detta i anledning av kyrkomötet. Bloggardag håller sig till allmänningen, men det allmänna kan alltid smitta av sig också på kyrkomötet. För i kyrkomötet finns många välvilliga. De måste hållas efter av ett regelverk och detta måste följas utan partipolitiskt taktiserande. Förekommer sådant verkligen i Svenska kyrkans kyrkomöte? Det bleka svaret är: ja.

Några inblickar från utskottsarbetet får ni inte. Faktiskt tycks det mig som om i varje fall gudstjänstutskottet återgått till den praxis, som gällde tidigare. Eller nästan. Förr var utskottet hermetiskt tillslutet. Nu tycks det vara ok att i nomineringsgrupperna berätta vad som hänt och händer. Tills vidare får ni meditera över Antjes hållning. Bara högsta kvalitet språkligt, teologiskt och musikaliskt duger - eller hur var det hon sa om den kommande kyrkohandboken? Och då gäller väl ett enda: upp till bevis. Var det avsiktligt Antje inte ville sätta sitt namn under kyrkostyrelsens skrivelse om kyrkohandboken utan i stället tog sin tillflykt till Rom?

Naturligtvis kan jag meditera över tanken på en kyrkohandbok som ska inrymma Svenska kyrkans teologiska mångfald. Jag är oklar över vad det betyder? Avses "den nya kyrkosynen" eller "lundateologin"? Ska inte kyrkohandboken inrymma vad Svenska kyrkan tror, bekänner och lär? Att det finns lite olika fromhetsmässiga aspekter, fattar jag. Men talet om teologisk mångfald är lurigt, eftersom det kan styra bort från det faktum att tron är en till att kyrkolivet blir ett konglomerat av olika tankesystem/teologier/teologiska preferenser som har det gemensamt att dessa olikheter står samman med front mot den enda fromhetsriktning som inte tåls. Är inte detta att ta i? Tja, jag berättar inget från utskottet, men när ni läser betänkandet, som måste vara klart i morgon, ska ni leta efter var de mer allmänkyrkliga förslagen finns. Det fanns ju också någon avsikt med utrensningen av 1986 års kyrkohandbok. Man behöver inte vara dum. Om man inte vill, förstås.

De  välvilliga förser de massor som sitter i söndagens gudstjänster med lämpliga formuleringar och böner, avsedda att vara dem till uppbyggelse. Massor? Det tänks så. Ingen låtsas om att det i 80% av söndagens gudstjänster återfinns färre än 25 personer och rå räknas också två kyrkvärdar, en vaktmästare, en kantor och en präst in. Massor!!!

Jag går runt på mitt vänliga sätt och möter ledamöter och biskopar. BA, de borgerligt kristna, hade tydligen varit kritiska mot Antjes lägesbeskrivning i inledningstalet, den där hon refererade till Bokmässan och tidningsläsning för att förstå Svenska kyrkans läge i samtid, i folk och i opinion. Bara de riktigt fördärvade tänker nu "Wenck kommt!". Antjes tal motiverar en länk så att ni själva kan läsa vad hon sa för att motverka allt kyrkligt självskadebeteende. Talet är inte ointressant.
https://www.svenskakyrkan.se/arkebiskopens-tal-vid-kyrkomotets-oppnande

Gårdagen slöts med stiftsmiddagar. Det var en trevlig tillställning Växjö stift ordnat. I grannrummet på Domtrappkällaren fanns Karlstads stift. Där sjöngs, inte utan rörelse, Värmlandssången. Själva talade vi endast väsentliga oväsentligheter. Som det ska vara, alltså. Vilka som är invalda i nya mötet är fortfarande oklart.

Trogen insedd sanning

Jag hade först tänkta kalla denna bloggpost "enveten" men jag blev osäker på själva ordet. Jag tror oavsett min osäkerhet att vi hamnar i samma grundhållning, den där att inte ge upp det vi håller för sant, vilket innebär att öva sig att avslöja fagert tal som lik förbannat är lögnaktigt tal. Orm och duva, alltså, för att ange den hållning Frälsaren talade om.

Den är inte misstänksam så mycket som eftertänksam. Lögnens fader går omkring och försöker luras. Det kräver en motståndshållning som är en medveten hållning. Kritisk och självkritisk om ni vill,  men kanske än mer en gemenskapshållning. Tron är gemenskap och detta hör till trons livsvillkor. Det misstänksamma blir då en saklig hållning och alls inte en neurotisk. Allt är inte som det ser ut och sägs.

Jag läser Koka björn av Mikael Niemi. Det är en på djupet vacker bok, spännande, rörande och allt vad ni vill. Prosten och Jussi är en mördare på spåren. De rör sig bland sådana som inte vill fatta, länsman till exempel, och de som inte kan fatta. Jag tror denna bok är lämplig lektyr under ett kyrkomöte.

Från utskottet berättar jag ingenting, men från min egen tankevärld kan jag meddela somligt. Jag funderar över hur den reformerta teologin kan slå igenom ett Luther-år av alla år. Jag fattar att det beror på allvarliga kristna, avgjorda. De har insupit en del från Calvin och Zwingli genom PP Waldenström, men fattat att det finns goda skäl att flytta över till Svenska kyrkan. De är dock formade i en annan andlig tradition. Denna deras reformerta kristendom är inte sakramental och känner inte den trons materialitet, som är det sakramentalas grund. När de ska bli världsliga blir de just värdsliga. Vi andra blir sakramentala. Skillnaden är avsevärd.

Det reformerta är till för de idealistiska, de som vill väl. Och de tror verkligen vad de säger, hur underligt vi än kan tycka det vara. De tror dessutom att svenska folket vill ha deras reformerta teologi. Det trodde de på 1800-talet också, när frikyrkligheten skulle göra det Svenska kyrkan misslyckats med, kristna folket. Det gick inte. De gamla bönhusen säljs som sommarstugor. Återstår dem att flytta in Svenska kyrkan - som präster, diakoner, förtroendevalda. Men det kan tydligen inte hjälpas. De är av en annan sort. Det svenskkyrkliga sitter inte i märgen. Och vad jag nu säger är egentligen inte "gör skillnad på människor" men väl "se skillnaderna och förstå dem".

Jag kan inte riktigt förstå varför vi detta Lutherår ska vara lojala med kyrkosystemet och de beslut som fattas i ett kyrkomöte, vars auktoritet ifrågasattes redan 1982, när det fattades beslut om det nya kyrkomötet. Luther var inte lojal med kyrkosystemet när frågan om hans solidaritet med Kristus och hans Kyrka ställdes rent konkret. System-folket, romerskt eller reformert, förstår att det finns en grundläggande illojalitet, upprörs och funderar inte ett ögonblick om denna kommer sig av att Kristus är Herre. Men maktens folk har alltid vetat att de som har Kristus till Herre aldrig riktigt är att lita på. Och jag menar att detta alldeles är i sin ordning.

I går var det först gudstjänstutskott, sedan gruppmöte och så lunchpaus innan kyrkomötet öppnades i Uppsala domkyrka. Lunchen var miljömärkt med precist angivande av koldioxidvärden för varje maträtt. Koldioxidekvivalent, ni vet.

Mikael Mogren predikade i gudstjänsten och det var, såvitt jag kunde förstå, en lätt och lagom neurotisk predikan för att på så vis ställa fram Nåden. Frimodig kyrkas ordförande Amilén hade nog pröjsat 3000:- för att vi i kyrkobönen därefter skulle be om frimodighet. Väl använda reklampengar och alla blev i ett slag frimodiga! Därefter kom kyrkomötesordföranden och höll ett klockrent anförande på MTD-temat. Vi var mot nazister och Svenska kyrkan behövs för människovärdets försvar.  Det positiva valdeltagandet ger oss kurage och framtidstro. "Svenska kyrkan betyder mycket för många, många." Hej och hå. Vi lever den offentliga och okomplicerade förenkling, som tenderar att bli lögnaktighet. Minst.

Antje manade oss att tänka positivt, förstod jag. Kyrkokritik var självskadebeteende, tror jag hon menade. Så kom det positiva: Tänk om valdeltagandet visar att fler bryr sig om Svenska kyrkan? "Tänk om det faktiskt är omsorg och respekt för kyrkan, dess budskap och dess arbete som gjort att valdeltagandet ökat?" Detta var tydligen hennes förnimmelse och hon får många tecken på detta nymornade intresse när hon rör sig på bokmässan eller läser tidningar. Hon tycktes förtjust vid tanken att kyrkan kan agera politiskt utanför partipolitiken. Dumt, kunde jag tänka, att vi just då fått ett tydligt partipolitiskt kyrkoval - men vem är väl jag att ha synpunkter på detta. Den Ranghögste talade men utan kardinalutstyrsel. Han kom att tala om ekumenik, resonerande och öppet och till Jesus. Han framstod i sammanhanget som avvikande. Vad han sa kommer i Svensk Pastoraltidskrift, men inte nästa nummer. Ni prenumererar väl?

Om ni undrar, tycks det slutliga valresultatet inte bli klart förrän efter mitten av oktober.... Så tycks det vara också om ni inte undrar.

Änglaelände

Inför Mikaelidagen fanns en Eftertanke att läsa. Före! I torsdagspublikationen. Maria Ottensten, som ska betraktas som fin, tror jag, för hon är kontraktsprost hade plitat ner vad hon tror och inte tror om änglar. Det gav en nyttig inblick. Jag kursiverar delar av hennes text så att alla kan förstå.

Någon magisk änglamakt verkar inte vara i sikte. Istället får vi leta efter änglalika människor som förmår bekämpa ondska och stå för fred, godhet och hopp, också när det är farligt. Tanken på skyddsänglar är lockande, och vi är nog många som vill tro på dem.

Änglar är oftast osynliga väsen. De letar efter oss, leder oss på vägen. Det är en sak. Men själva finessen för skribenten är en liten vridning. Inte änglar utan änglalika människor. Må vara att det finns prydnadsänglar, lockande och vackra.
Men som teolog med behov av reda i trosföreställningarna vet jag inte riktigt om jag egentligen tror på änglar.

Vad tror hon på då och varför? Änglar möter Skriften igenom. Tobits bok är en muntration. Uppenbarelsebokens änglar betydligt allvarligare. Maria fick änglabesök. Apotlagärningarna rymmer också en del roligt om änglar. Exempelvis. Luther var biblisk och bad på ett sätt som avslöjar honom. Han trodde på änglar och bad om änglars beskydd. Kontraktsprosten Ottensten inte: Gud, tror jag på, och Jesus och den heliga Anden. 

Detta är en förunderligt trinitetsteologi: Gud - Jesus - Anden. Kyrkan tror på Fadern och Sonen och Anden för sådan är Gud. Det Ottensten tror, tror inte Kyrkan heller om Gud. Rätt illavarslande för dem som utsätts för hennes förkunnelse i Svenska kyrkan.
Men änglar, någon slags väsen mellan himmel och jord, som klättrar upp och ner på stegar, som i berättelsen om Jakob ur söndagens gammaltestamentliga text? Väsen som springer med bud mellan Gud och människa? Jag vet inte.

Denna ovetskap inför just Mikaelidagen med dess texter i evangelieboken (Svenska kyrkans!) hindrar henne inte att be att Guds änglar ska omsluta oss när vägen är farlig och hon vill gärna ha en kraftfull, gudomlig drömgestalt som skulle kunna bekämpa ondskan och bringa ordning och fred i världspolitiken – ja tack!

Men någon sådan magisk änglamakt verkar inte vara i sikte. Alltså tycker hon att vi kanske ska koncentrera oss på att leta efter och eftersträva likhet med – snarare än att fundera så mycket på om det finns några övernaturliga änglaväsen. Lägg märke till ordet "kanske". Och så landar det hela i vår vän Desmond Tutu, en "favoritmänniskoängel".

Förr i världen hade en eftertanke av detta slag polemiserats emot därför att den varit en avkortning/omvandling av evangeliet. Det är det eftersom undervisningen inte är bibelenlig. Men det är poänglöst att poängtera! MTD-religionen är inte kristen och det är den som utläggs. Ni märker både det moralistiska och det terapeutiska och upptäcker deismen i en postkristen kultur: Hon tror på Gud, Jesus och Anden.

Somliga som ser denna andra religion i Svenska kyrkan tror att detta är vad Svenska kyrkan bekänner och ger upp. Men bekännelsen är betydligt tydligare än så och den kan vi stå för när andra inte gör det. Det är väl bara att förklara att vi inte låter oss kommenderas av några som inte i rimlig mening delar Kyrkans tro? Det är rätt att göra uppror, med andra ord. Så kan den tänka som genom bibelläsning vet något om änglar . Och motsättningarna spricker upp. På punkt efter punkt. De hör på något sätt samman.

Vad kan en kyrkokristen, som inte vill förneka det uppenbara, göra? Alternativen är i grova drag tre.
1. Ge upp. Det betyder antingen att ge upp kristen tro totalt eller ägna sig år kristen privatreligiositet, vilket är en egenkonstruktion utan hållfasthet.
2. Ge sig av. Andra kyrkor står beredda att ta emot med mer eller mindre snabbt välkomnande.
3. Ge sig in. Det är den mödosamma vägen, motståndets väg. Den kan de gå som är beredda att tala mot ett kyrkosystem som blivit något utöver eller bortom kyrkokristendom och förklara sig själv stå fast vid vadSvenska kyrkan egentligen är och som hon framträdde då vi döptes, konfirmerades och eventuellt prästvigdes. Vi är inte lojala med kyrkosystemet därför att vi är solidariska med Svenska kyrkan. Den som inser detta, sätter fart på speleverket.

Nu finns ett änglaelände att stampa av i och en Bloggardag, som i går gav mer reflektionsmaterial.
Detta är skrivet i sak. Motsättningarna är sakmotsättningar, inte personliga. Nu hade Antje och jag inte träffats på hela sommaren. Jag frågade om hon saknat mig. Det hade hon inte.

Nu kommer sig villolärarna!

Denna tidiga morgon är det gudstjänstutskott. Start kl 9, lunchpaus och slut kl 18. Då vidtar kyrkostyrelse. I morgon är det utskott och sedan ska kyrkomötet börja.

Jag ägnar mig nu åt uppenbar villolära, grundläggande ifrågasättande av dem som ifrågasätter grundläggande. Uppvärmning inför utskottsarbetet?

Få av alla som skriver om Bonhoeffer berättar att hans pappa professorn var en del av nazisternas euthanasi-program. Dietrich Bonhoeffer ställs aldrig inför kritiska frågor av detta slag, inte heller frågor om hans relation till fästmön Maria. De kände knappast varandra i det vardagliga. Det ser den som läser kärleksbreven. Bonhoeffers frågor ska det dock kämpas och arbetas med, förstår jag. Det borde bekymra. Frågorna ställs i nazismens skugga - är det frågor till oss och vår tid och vad säger det i så fall om oss och vår tid?

Nu är den lilla omständigheten att ta i beaktande, att Bonhoeffer är död. Därför kan man förfara med honom som det lyster. Att han får ihop ett böneliv med psaltarbedjande är en sak. Vad detta gör med en människa och en teolog kunde man meditera över. Själva den fina grejen är dock en annan. Nu konfereras om en religionslös kristendom och det ska talas om "gud" - "utan tidsbetingade föreställningar som metafysik, religiösa känslor eller dylikt". Syftet är tydligen att bli "Kristen Bortom Gud".

Om jag nu skriver att nyfnoskeriet klär sig akademabelt är detta en okänslig utsaga, en som inte tar människors sökande på allvar och ser på detta som nu sägs med respekt. Det är sant. Jag är ingen pissträngd frikyrklig med konferensbehov. Jag är nämligen inte resilient. Resilient är en person som förmår utstå förändring utan kollaps. Det fanns t ex sådana nazistiska kristna, bara för att nämna några. Andra var kristna på det gamla sättet, dvs resistenta. De resistenta inser att det finns en gräns för vad som är kristen tro och bortom denna gräns blir det religiöst nyfnoskeri, inte sakramental kyrkokristendom. Vi som läst Athanasios kan ropa: "Samma förnekare här som där!" Och varför inte?

Nu ska det sökas en funktionell teism. Då handlar det inte om någon Guds uppenbarelse utan om evolutionen, som gjort oss benägna att uppfatta världen i former av kausalitet och ändamålsenlighet. Ledsen Jesus. Där åkte du ut, du med din övernaturliga börd och dina under mm mm för att inte tala om uppståndelsen, som går helt på tvärs mot allt vad evolutionen lärt oss om orsakssamband.

Till sist på konferensen kommer den pensionerade postmannen Carl Gustaf Olofsson, uppvuxen i baptistisk miljö och döpt i sin tidiga ungdom i Hanöbukten, men nu gudlöst hemlös och med i Svenska kyrkan och Humanisterna. Han söker ett språk och strukturer som ger stöd år utvecklandet av vår godartade sida och håller den mörka sidan i schack. Det är sådant som det traditionella kristna trosspråket blockerar. Eftersom han gärna skriver har vi i det offentliga utväxlat några meningar. Han bor numera i Ålem, Kalmar län.

Nu undrar ni vad Kristen Bortom Gud är. Det är ett nystartat nätverk vars målsättning är att arbeta inom både kyrka och akademi för en icke-teistisk och progressiv förståelse av kristen tro. Läste ni tillräckligt uppmärksamt. Detta ska nätverket arbeta för "inom både kyrka och akademi". Vi ska inom kyrkan få en icke-teistisk och progressiv förståelse av kristen tro. Väck åker Fadern och Sonen och Anden. Vi tror inte på sådant längre.

Vilken underbar tid när villolärarna står upp. De står upp inne i kyrkosystemen. Svenska kyrkan är en av civilsamhällets största aktörer och normkritiken är vardag. Tolkning och omtolkning av läran pågår ständigt. Det går inte att driva igenom något som står i direkt strid med Svenska kyrkans lära. Confessio Augustana, tror ni. Nja. mer Svenska kyrkans lära om exempelvis allas lika värde". Vad är det, frågar vi med katekesens ord. "Ett exempel är att alla som arbetar i kyrkan måste acceptera sina kollegors vigning till präst eller diajkon." Det har forskningschefen prosten Nahnfeldt slagit fast. Men det finns tydligen "reaktionära röster, som till exempel kvinnoprästmotstånd, eller motstånd mot vigsel av homosexuella, men jag upplever inte att de är så många." Så talar den som doktorerat i - Karlstad.

För att sammanfatta, ser jag en huvudsaklig motsättning och den handlar om uppenbarelsen och synen på Skriften. Det som här erbjuds är säkert fint i sak, kanske angeläget och djupt känt, men vi som fått bilda oss i söndagsskola, konfirmandundervisning och högmässor vet förstås, att här går den sakliga gränsen mellan kristen tro och det andra. Så har det alltid varit men inte alltid lika tydligt. Det fanns en tid när biskop Bo Giertz försökte peka på denna huvudmotsättning. Då lipade biskop Gert Borgenstierna i Karlstad och sa att han var lika bibel- och bekännelsetrogen. Han såg inte motsättningen, den grundläggande. De flesta gjorde inte det.

Hur vet jag allt detta som sägs, tänks och tycks?
Jag läser förstås. Och funderar. Det är väl så att det folk som leds av Sanningens ande söker Sanningen medan de andra undviker den. På allt sätt. Men på fint sätt! Också när sanningen finns mitt framför ögonen ska den undvikas/undgås. Det är detta det gällt. Alltid. 1957 och 1958 också. I dag firar vi 1957! Gör det rejält. Det sista fria kyrkomötet sa sitt om kv*nn*pr*stfr*g*n. Vi glömmer inte. Vi glömmer aldrig.

http://ths.se/content/konferens-bortom-det-övernaturliga

http://www.genus.se/nyhet/kyrkoval-provar-kyrkans-manniskosyn/ 

Brander brinner

Bo Brander är lätt att tycka om och svår att se ned på. Inte för att jag tror att han fattat allt det kyrkopolitiska rätt, det har han inte och det intresserar honom inte heller, men en undervisare i tron är han. Gammal vorden har han en hel del att komma med och så gammal att han mest pratar, är han inte. Hans undervisning i kristen tro heter Jesus, min Herre och min Gud. (Artos). Det händer att jag saknar att vara församlingspräst. Tänk er att ha en samtalsgrupp om den boken med människor kring ett stort bord och engagerat samtal kring insikter, inte åsikter. Jag vet att livet har sina faser och att det var samtal utifrån Trons ABC av Giertz och Att tro av Petrén, men icke desto mindre.

När Bosse kom till Laurentiistiftelsen kom samtidigt en student från Kalmar till Lund. Det tror jag båda uppfattade som en glädjande omständighet. När Bosse predikade och studenten tyckte han hållit på tillräckligt länge, drog hon handen över halsen. Strax därefter slutade Bosse. Så fungerar det i en levande församling med en själasörjande präst, som ger församlingen utrymme också för tysta men kraftfulla inpass. Vad blev det av studenten? Rektor på ett gymnasium. Ibland rektor med stort R, tror jag mig veta.

Fader Bosses samlade undervisning går inte av för hackor men kostar väl en hacka att köpa. Evangeliernas Jesus är den kristna trons Jesus, skriver han. Precis! I boken dras den långa linjen och den leder fram till oss och vårt ansvar at förvalta tron, dvs trons innehåll. Kristologi och kyrkoteologi blir detta eftersom det handlar om Anden. Insiktsfull är boken.

Nu skriver ingen teolog en bok utan att någon annan teolog näsvist ska försöka komma på något att inte hålla med om. Så också här. Jag säger bara sidan 116. Bosse håller fast vid den gamla uppfattningen att Josef och Maria var fattiga och därför offrade duvor i templet. Jag har undervisats och undervisat så också. Söndagsskolfröken visste besked och eftersom hon också var min småskollärare, fick jag samma besked i skolan. Det var tider det! Men någonstädes läste jag att vid tiden för Jesu födelse hade praxis ändrats, så det var just två turturduvor som offrades oavsett inkomst. Det tycker jag är lite vackert, solidariskt liksom, inte klassindelat och detta bortsett från att det verkar enklare att offra två duvor än att hålla på och joxa med större och mer svårhanterliga offer. Maria och Josef var nog medelklass och inte särskilt fattiga i sin tid.

Jag ska inte särskilt försöka förstå vad som är det extra viktiga med boken, men jag menar att undervisningen om människan som mysterium med anknytning till Paul Ricoeur (s 184ff) avslöjar ett stycke begåvning hos författaren.

Bosse var bibelärare på Kronoberg. Tagen sitter i livet igenom, det är uppenbart. Han brinner för uppgiften att undervisa.

Om jag nu skriver att prästerna bör köpa en låda böcker (tala med Artos om rabatten) och sätta igång studiearbetet, får det inga konsekvenser. Ingen präst tänker längre att 25 personer eller 50 skulle läsa och samtala. Som bäst kommer pastorn att köpa sig ett exemplar på församlingens bekostnad. Men så gör det! Och ni andra kan förstås fråga om inte församlingen borde studera på något sätt. Tanken att en biskop skulle kommendera kontraktsprostarna att sätta prästerna i ett studieprojekt om Jesus - nej, glöm den tanken. De är ju så överlupna, biskoparna. Och kontraktsprostarna! Närhet och samverkan, ni vet.

Vad hände i går? Nazister och motdemonstranter levererade, hetsade av massmedial uppmärksamhet. Ett drömscenario för NMR, eller? Kom i tv, radio och tidningar. Fick uppmärksamhet. Men inte riktigt. Och jag kan inte orientera mig. Är det sant att NMR-arna sprang undan stenkastning från motdemonstranter och att detta startade kaoset? Vad med maskerade motdemonstranter? Det jag får veta är ett urval informationer, något som någon annan beslutat att jag ska få veta. En demonstration med tillstånd kom alltså inte iväg. Var det verkligen bra? Och var återfanns i går det våldsbejakande? I två grupper. Den ena kastade bangers, bengaliska eldar och stenar.

Själv hör jag till dem som vägrar söka tillstånd att demonstrera. Jag demonstrerar ändå. Är jag ute och går och kan tänkas orsaka problem i trafiken, anmäler jag att jag är ute och demonstrerar. Annars inte.

Den politiska frågan borde vara frågan om grogrund för nazism i det svenska samhället. Hur blev det så här? Hur blir det i fortsättningen?

Hammarqvist slår till eller Blå skåpet i Brastad

Ni minns kanske fd komminister Karlsson i Brastad. Inte Braastad, som är en fin konjak. Brastad som postadress. Men, själasörjarsinnet slår till, ni behöver kanske en Braastad när ni läst om Brastad.

I Brastad finns Stångenäshemmet. Det är en interneringsanstalt för äldre, förstår jag. Men alls inte dålig. En onsdag kan det vara bingostund med elva-kaffe och hembakat. Nu hade folk både på hemmet och boende i servicelägenheterna uppmanat att fd komminister Karlsson att vara med. Ja, är det ett hem kan väl folk få bjuda hem vem dom vill. Karlsson kom, men blev "i samband med aktiviteten" inkallad till enhetschef Monica Hammarqvists tjänsterum. Vad gällde saken? Hammarqvist slog till med beslutet att fd komminister Karlsson förbjöds ha prästskjorta på sig vid bingoträffar på onsdagar. Gjorde Karlsson privata besök hos boende, skulle han inte heller vara prästklädd. Detta hade tydligen, så gick det att förstå, överenskommits med kyrkoherde Torbjörn Edebol i Bro pastorat.

Detta besked bad fd komminister Karlsson att få skriftligt medan han väntade. Detta var inte möjligt. Beskedet skulle skickas. Inte ens efter två veckor har beskedet kommit i skriftlig form. Ändå framhöll enhetschefen att hon visste var Karlsson bodde. Det förtydligades med beskedet att enhetschefen hade "koll" på Karlsson. Då fick Karlsson en känsla av något hotfullt och upplevde "stort obehag". Man behöver inte ha läst en myckenhet kriminallitteratur eller sett många filmer i den genren för att förstå vad som menas när någon säger "jag vet var du bor" och "jag ska ha koll på dig".

Nu tror jag att enhetschef (det kan omöjligen heta "Einheitsführer"! Men vad heter det? Är det helt enkelt "Rottenführerin"?) Hammarqvist faktiskt inte har koll på Karlsson. Då skulle hon aldrig muckat utan stillsamt hållit god min i elakt spel.

Karlsson anmälde saken till kommunchef, socialchef och personalchef i Lysekils kommun. Han hade frågor att ställa, frågor om vad om vad som ska gälla. Måste han byta till prästkläder först i Munkedals pastorat om han ska till Uddevalla. Som alla vet är det ont om parkeringsmöjligheter just vid kommungränsen. Får han ha prästkläder i sin egen trädgård? Personal från hemmet kan ju vara ute och promenera med äldre från hemmet som då kan se honom. Och får Karlsson handla prästklädd i en affär givet att affären ligger i Bro pastorat?

Kommunledningen har fått raka frågor att besvara. Hade vi haft en alert journalistkår, hade vi fått läsa mycket skojfriska artiklar och kunnat sjunga "Ett glatt humör ska man alltid ha". Fast inte Hammarqvist. Hon hade av alerta journalister ställts ut för att skrattas åt. "Lite tålte hon hedras ändå men mera att skrattas åt",  som ni vet. Men hur dumt kan det bli? Det är nog väl att vi inte hålls med en alert journalistkår med förmåga till sjuk humor.

Hur kunde det bli så här? Karlsson skrev i Bohusläningen och L-et i RFSL skojades till som ett "Lössläppthet". Biskopen Eckerdal blev upprörd, lättretad som han verkar vara. Han kunde annars nöjt sig med att kommentera det läppalätta. Så var det igång.

I går begravdes Carl Henrik Martling i Slottskyrkan, Stockholms slott. Oloph Bexell höll ett griftetal där han brydde sig om oss andra dödliga också. Överhovpredikanten Dalman välsignade inte minst. Han, Martling inte Dalman, var den siste av de stora. Nu har jag varit på Bertil Gärtners, Carl Strandbergs, Erik Petréns och Carl Henrik Martlings begravningar. Jag undrar hur det känns för samtidens biskpar att förstå att ingen av dessa blivit prästvigd med nuvarande regelsystem  för att inte tala om Bo Giertz. Eller oss andra. Vilket organiserat lögnväsende Svenska kyrkan håller sig med och hur eländigt det administreras av biskopar, som på inget sätt ställer frågan om Gud kan få för sig att kalla på ett, säg, kyrkopolitiskt avvikande sätt.

Ska vi inte rycka hyendet av lasten. Brutalt. Och liksom för att hedra de stora? För i så många sammanhang ser vi det kyrkliga lögnväsendet, ser det löjeväckande i detta och det komplett  destruktiva. I går kom jag hem och läste kommentaren att kyrkohandboken inte handlar om Guds eller trons existens. Inte?

Nu lär vi oss än en gång att skilja mellan fides qua och fides quae. Fides qua handlar det inte om för man kan tro på vad fan som helst, som vi fromma säger. Men när det kommer till trons innehåll är dte alls inte självklart att det är kyrkokristendom en kyrkohandbok uttrycker. Ska mna öva sig att förstå detta, bör han läsa den utgåva av Swebilii katekes, som Johan Herbertsson just gett ut.  1689 års katekes av Olaus Swebllius. Universus Academic Press 2017. Eller Folke T Olofssons tre band Credo. Och helt fel är det inte att tillägna sig den bok jag tänkte skriva om i morgon, en snäll söndag.

Jayne Svenungsson hamnade i Svenska Akademien. Inte Antje, som annars gäller för att vara det teologiska ljuset. Jag funderar.

Torsdag i teologisk mening

Kan det finnas en jungfru i teologisk mening, kan det förstår, och närmast mer lättbegripligt, finnas torsdag i teologisk mening. Kanske är det därför depressionen så lätt smyger sig på. Torsdagen är illa kristnad. Det är Tor som drar runt.

Först läste jag en plädering för rådande valsystem i tidningen Dagen. Det mesta står tydligen väl till med kyrkovalsystemet och det vore mig fjärran att påstå, att den repliken är de falska profeternas. "Arbetet för rättvisa, jämlikhet, HBTQ-rättigheter, miljö, fred med mera vilar faktiskt på kristen grund utifrån övertygelsen om människans och skapelsens helighet och okränkbarhet." Då vet vi det. Och slutsatsen blir att kyrkans valsystem ska behållas, för direktvalet räddar tydligen ett engagemang. Det hade min folkskollärare inte gått på. Han drev nämligen bestämt detta, att den som röstar har en skyldighet att veta vad han/hon röstar på. Så vad menar partierna och deras styrelser S, SD och C om de eukaristiska bönerna?

Skribenten, präst i Svenska kyrkan, vill berätta om partipolitiskt aktiva som brinner för Svenska kyrkan. Fast var det detta saken gällde när frågan om sekulära politiska partiers styrande och ställande i Svenska kyrkan var ämnet? Det vill till att kunna blanda och ge i det kyrkliga. I varje fall i Lunds stift. Vi behåller valsystemet och väntar på allt gott som ska komma. Skribenten, komminister Haglund, nämnde inte att han är centerpartist och har ett förflutet som svinskötare. När prästkallelsen drabbade honom betraktade han sig inte som kristen. Man hittar mycket när man hittar medier i Ljusdal och Sjöbo! Jag har inga synpunkter, men nog borde rent allmänt Dagen försett oss med uppgiften om författarens bondeförbundska? Intresset ljuger alltid eller aldrig. För egen del håller jag före att inget parti med de bästa föresatser för Svenska kyrkan gjort Svenska kyrkan så illa som just centerpartiet.
http://www.dagen.se/debatt/mattias-haglund-skrota-inte-kyrkans-valsystem-1.1032288

Torsdagen fortsatte och jag läste i en bloggkommentar redaktör Dike, POSK. Han hävdar att kyrkomötet endast fattar beslut i organisatoriska och ekonomiska frågor. Gud och Jesus sitter i orubbat och evigt bo (kyrkomötet). Välan, förklara då för de fåkunniga hur ett beslut om kyrkohandboken handlar om organisatoriska och ekonomiska beslut och inte om innehållsliga! Fattas inga avgöranden om läran, när formuleringar antas? Varför ska det då mödas så mycket om formuleringarna? Här vill jag verkligen veta hur posk-aren Dike argumenterar. Kanske kan ett ljus gå upp från höjden.

På eftermiddagen fick jag av dr F tipset att läsa Trelleborgs Allehanda. Det var en plusartikel men i alla fall. Här var ånyo en fryntlig präst, denna gång i Hammarlöv. Jag tror ni minns platsen från Sjöwall-Wahlöös Beck-böcker. Vad har denne nye kyrkoherde på hjärtat.

Först tror han inte på att Sverige är sekulariserat. Fast han medger tydligen att få går i gudstjänsten, men han är övertygad om att människor har en tro likväl. Han har hälsat på människor. De har varit vänliga. Det kändes som bra möten. Jojo.

Kyrkoherden har lärt sig att se "bortom kön, hud, sexualitet och språk". Vad förenar människor som alla är lika? "Ångesten och glädjen är densamma."

Kyrkoherden tycker att är "kul att jobba med arbetsledning".Och festligt är det att han flytttar från Östra Någonting till Västra Någonting och sådant är till glädje för prästerskapet, som inte har högra krav när det gäller just festlighet, kan man förstå. Kyrkoherden ska med komminister och kyrkomusiker "möta de människor som vill bli mötta" och det är, håll i er, inte en rolig men väl en "spännande utmaning", Medge att ni får intressanta inblickar i en kyrkoherdes känsloliv.

Väldigt spännande och glädje att få vandra med dem som kommer till en begravning tycker kyrkoherden är stort. För att inte tala om dop och vigsel, men det har ni redan fattat. KG Hammar är en kristen förebild. Varför? "Han lyfte upp att vi alla är lika inför Gud." Gjorde han verkligen det? Finns det någon text att analysera? Eller blir det hela bara dumt?

Ibland får kyrkoherden finnas bakom och stötta och det "kändes bra". Fattas bara annat. Självfallet har han skaffat husbil, vad annars? "Livet här och nu är viktigt, att fånga det, och att våga leva det. Det blir man vara i det här jobbet." Jobbet är ordet kyrkoherden fällde.

Som grädde på moset fick vi en hänvisning till kyrkoherdens efterträderska i gamla pastoratet, som ger sina visioner. De bär syn för sägen och jag lägger hänvisningen här på nytt, eftersom det finns läsare som undviker att läsa kommentarer. Håll till godo!
http://www.osterlenmagasinet.se/article/en-kyrka-for-alla-om-eva-asp-far-bestamma/

MTD-religionen behöver tjänsteandar och får det. De vet hur orden ska läggas. De använder allt och alla som alibin för det egna. De känner mycket och bekräftas av möten med tacksamma församlingsbor. Kanske får de motta tacksamhetsbevis, när de går i pension. Ungefär som mannen, som fick en silvertallrik med inskriptionen "Från tacksamma barnmorskor i sju socknar."

Nu är det fredag i teologisk mening och jag åker på begravning. Som det kan bli. Och pastor Jansson ter sig passé. Den kyrkliga verkligheten måste numera vridas ner i fiktion.

Modern demokratisk folkkyrka

Jag säger bara "Babels torn" och avser nu den medvetna språkförbistringen. Begreppet "folkkyrka" kan betyda en kyrka som styrs av det folkomspännande draget, dvs mission. Det kan också betyda an kyrka där det gudstjänstfirande folket tar ansvar för att Kyrkan ska kunna vara Kyrka och det kan betyda en kyrka som styrs och kontrolleras av folket i demokratiska val. Tre modeller för en folkkyrka.

Ska vi leta i svensk folkkyrkoteologi är det Einar Billing och Gustaf Wingren som står för den första modellen. Den var på sin tid anti-frikyrklighet. I grunden är den idealistisk, en tanke att förverkliga. Den andra modellen hör ihop med J A Eklund och är i grunden synen  på det gudstjänstfirande folket i Västergötland, som efter högmässan samlas till kyrkostämma för att göra det bra för Kyrkan, som konkretiseras i socknen. Detta är en agrart inkulturerad kyrka. Folkkyrka i meningen modern och demokratisk är en annan folkkyrkosyn, frikopplad från evangeliet och gudstjänsten. Arndt Johansson, tidningsman i Falun, stod för den liksom de s k socialetikerna. Det är en folkkyrkosyn som legitimerar den politiska makten över Svenska kyrkan och den har i långliga tider vetat var den har sina fiender även om dessa fiender själva försökte uppträda belevat och förstående, som vore denna folkkyrkosyn på minsta sätt kyrklig. Det var den inte. Den var och är utövande av politiskmakt och den har som förutsättning att själva uppenbarelsen är en nullitet.

Tanken att evangeliet skulle vara avslöjad sanning och något som ska bevaras sekel efter sekel i väntan på att Frälsaren kommer tillbaka för att döma levande och döda är en orimlig tankemodell för denna moderna demokratiska folkkyrka. Den är nämligen modern och det är väljarna som i val bestämmer vad denna kyrka ska ägna sig åt under fyra år. Det budskapet förmedlades också från det kyrkliga högkvarteret och det kanske är det mest minnesvärda från kyrkovalet 2017. Vi struntar i den omständigheten att det noga taget är omöjligt att förstå vad de röstande egentligen vill att Svenska kyrkan ska göra. Vi struntar också i att det bara är 18% som röstar (medan lika få människor som tidigare går i kyrkan) och att detta pekar på ett fortsatt demokratiskt underskott. Vi struntar dessutom i att det är sekulära politiska partier som tar hand om makten i Svenska kyrkan. Det skapades dock ett intryck av att de röstandes mening var av intresse. Men då kanske vi inte ska strunta i att det grundläggande för en kyrka är att förvalta avslöjandet, uppenbarelsen.

När det aldrig talas om den uppenbarade sanningen om oss, tillvaron, våra liv och världens gång, kanske vi helt enkelt ska dra slutsatsen att Svenska kyrkan är måttligt intresserad av kristen tro. Intresset gäller en modern demokratisk folkkyrka och poängen med denna demokrati är att den inte är teokrati! Hans Bülow, som i en ledare var tydlig, ska inte försummas. Får han frågan vem som ska bestämma i en folkkyrka, svarar han: "Folket!" Det är begripligt, det är konsekvent och det är förödande. Men det går en linje tillbaka till hur Arndt Johansson och de s k socialetikerna tänkte. Folket  begrep bättre än kyrkfolket vad Jesus ville. Och folkkyrkan skulle bättre anpassas som folkkyrka. Modern och demokratisk.

Nu vill jag inte på minsta sätt bråka, men vi är uppenbart långt ifrån Billing, Eklund och Wingren. Detta var inte deras sätt att förstå Kyrkan. Och då nämner jag inte de andra, de som buntades ihop som kv*nn*pr*stm*tst*nd*r*. Gunnar Rosendal skrev boken Den ockuperade kyrkoprovinsen, Pro Veritate, Uppsala 1982. Där illustreras också situationen med exemplet Norge där kyrkoministern Einar Førde (som jag träffat) kunde tänka sig att kyrkan själv fick fatta beslut om liturgin, men läran och utnämningarna hade staten hand om. Det finns en grundläggande motsättning i Svenska kyrkan. Den gäller vad som är kristen tro och det som inte är det. Vi borde, som min rätt nära vän brukar uttrycka sig, föra förnuftiga resonemang om saken.

I dag hade jag hoppats på en rejäl torsdagsdepression med en artikel i den tryckta produkten. Så blev det inte. Jag får nöja mig med den depression som vändes i eufori i går afton när jag såg MTD-religionen proklameras så storstilat. Den påhittige skribenten, en prästvigd konsult, har kardinalsröd skjorta. Vad säger Den Ranghögste om det?
http://www.kyrkanstidning.se/debatt/gor-en-kulturrevolution-i-kyrkan-och-kundfokusera

De som läser den tryckta produkten i syfte att deprimera mera noterar, att det tydligen bara är Frimldig kyrka osm förhåller sig kritisk till den nya kyrkomötesordningen med teman, begränsad motionsrätt och inget interpellationsinstitut. Makten förläggs till kansliet och till ideologiproducenter. Ledamöterna av kyrkomötet behöver alls inte resa fort till Uppsala. De tycks nöjda med det. Jaja. Ni betalar.