9-6

I går fick bloggandet anstå. Det var dop både i S:t Olofs kapell och i Böda, det skulle skrivas och samtalas och så slutade det hela med Bergspredikan i brottet i Gillberga. Jag hade blivit tillfrågad att predika. Hade jag vetat att denna min lilla predikan var enda begivenheten - fast Skördefesten har många - hade kantorerna kunnat göra en insats också. Massor av folk och applåder efter predikan, ungefär som när Chrysostomos predikade (fast då applåderade man under predikan också). Så blir det nog inte under dagens tre gudstjänster. Två högmässor och en 700-gudstjänst, dvs en gudstjänst när vi bara sjunger psalmer efter nr 700 i psalmboken. Ska bli riktigt roligt att pröva. Lika roligt som när vi en gång hade Psalmbottengudstjänst i Källa och folk fick föreslå de sämsta psalmerna. Vi sjöng frejdigt och vid varje psalm sa någon "Den var väl inte dålig?"

Jag har väl nämnt att det var kyrkomöte, nu ajournerat. I Tillsyns- och Uppdragsutskottet skulle motionen av Olle Burell (S) och Karin Perers (C) hanteras. Motionärerna hade med röstsiffrorna 9-6 framgång rakt över. Kyrkomötet föreslås besluta att alla präster måste ha den av Kammarkollegiet (Staten) utfärdade vigselbehörigheten, annars kan de inte vara präster. Tre reservationer: POSK, M och KR.

Beslutet är rätt vanvettigt. Om en präst blir dement, ska den statliga behörigheten att viga inte finnas, förstås. Det betyder att prästen också ska förklaras obehörig att utöva vigningstjänsten som präst. Så har Kyrkan inte haft det. En gång präst, alltid präst även om sjukdom lägger hinder i vägen för att utöva prästämbetet. I realiteten avkragar staten präster. Orimligt! Och den präst som faktiskt inte ställer upp på nyordningen, ska bli arbetslös. Kul, kul! Det är nästan så att jag frestas att skicka tillbaka mitt förordnande till Kammarkollegiet. Vad händer om 300 präster gör så? Då ska de avkragas hela bunten. "Oförsvarlig överreaktion" skriver POSK-arna Andrén och Hedlundh om denna iver att obehörigförklara. Hur det blir med de präster som berövas sin vigselrätt kan man också fundera över. Är det ett dussin präster som fått behörigheten återkallad efter formella fel vid vigseln (godkänt papper som haft bäst före datum, vigt utan att brudparet först visat sina papper etc). De skulle alltså förklarats obehöriga att utöva tjänsten som präster?

Allt detta har förstås sagts i utskottet - utan verkan. Det är det mest intressanta. När frågor lever bortom sakargument, sakliga invändingar, då är det informationsbärande på samma sätt som löftesbrottet är det. Två uppfattningar om enkönade vigslar var alldeles i sin ordning när beslutet togs. Nu är det Gleichschaltung som gäller. Likriktning. Alla ska veta vilken Ordningen är och - i strid mot vad som sades - vägras nu prästkandidater vigning om de inte förklarar sig beredda att viga enkönat. Så går det till i Stockholms stift, kanske i Härnösand, meddelas det i kyrkomöteskorridorerna.

Dagens funderingsfråga blir självklar: Vad är det som hotas om en handfull präster förklarar att de inte vill ha vigselbehörighet? Hotas beslutet därför att många präster kan tänkas göra detsamma? I så fall måste väl själva frågan om kyrkliga, enkönade vigslar tas upp igen för då fattas det ja i receptionsprocessen, som är kyrkliga besluts egentliga förutsättning. Guds folk ska vara med på banan, inse att beslutet är OK och med glädje ta emot det. Det finns en "efter-beslutet-process" som avgör beslutets halt, brukar man säga. Ni märker att jag läst på lite om ekumeniskt arbete. Är bristen på entusiasm efter beslutet 2009 om enkönade vigslar det egentliga problemet, det  som motionärerna nu ska lösa och säga "vi har våra lagar och bestämmelser", precis som i Kamomilla stad?