Segt

Det var segt i kyrkomötet idag. Jag var inte ensam om förnimmelsen. Och mötet ligger efter i tidsschemat. Det brukar vara så och leder till ytterligare tidsbegränsningar. När jag började i kyrkomötet kunde man hålla rejäla anföranden, sida upp och sida ner i protokollet. Nu är det mest snuttifikationer.

Var debatten om skolavslutningar i kyrkan intressant? Mest som tecken på att de kristliga inte vill begripa att ett nej är ett nej. Det sekulära Sverige vill kunna använda kyrkolokaler och de kristliga blir så nöjda - för på något sätt finns det något som sitter i murarna eller i den konstnärliga utsmyckningen och gestaltar det kristna livet. Om det som sitter i murarna hör samman med det andliga liv som levs i kyrkorummet och huruvida konstverken blir begripliga för de utomstående - nej, det reflekterar man inte över. I stället för helighet kallas högtidlighet fram och blir ett kärnvärde. Saltet har mist sin sälta och det ses fortfarande som en framgång och möjlighet. Sanslöst.

 Mest minnesvärt var kanske att en adelsman klev fram och manade presidiet att hindra plebejerna att använda repliken som instrument för att skapa klarhet i framställningarna. Adeln förnekar sig inte och i detta sammanhang ska det enklare kleresiet räknas till plebejerna.

Det vi inte fick fram i årets skolavslutningsdebatt var att Kyrkans närvaro på skolan främst är en närvaro genom elever och lärare. Dessa gestaltar tron på plats.

På kvällen var det seminarier, ett om religionsdialog och ett om religionssociologiska insikter om Svenska kyrkans medlemmar. Jag var på det senare. Bra seminarium med Jonas Bromander och Owe Wikström /hur stavar han Ove?/ Men utsikterna för framtiden ter sig dystra. Jag undrar när krismedvetandet ska infinna sig på allvar hos kyrkomötetets ledamöter. Svaret blir antagligen: när ddet är för sent.

Kyrkans Tidning kom redan i dag och skapade depression. Referatet från frågedebatten fick inte fram poängerna men den som läser sidan 6 kan ana att nämnden kanske lyckades lura kyrkomötet. Det verkar som om problemen i Nice består och kyrkorådets ordförande håller nämnden ansvarig för problemen. Det kan förklara nämndens nervösa agerande i frågedebatten i går.

Den snälle Bertil Murray hade vid förra årets kyrkomöte talat vänligt med några yngre ledamöter från en annan nomineringsgrupp, vars gruppledare då förklarade för Murray att han med sitt agerande höll på att göra dessa de andra omöjliga. Det ville förstås inte Murray, som nog förstod att han i fortsättningern skulle gå fram med en liten klocka i hand att plinga med och därtill ropa "Oren, oren!" Få ting är så fascinerande när det är kyrkomöte som kristendom i praktiken.

Hur debatten i P4 mellan Håkan Sunnliden och Olle Burell avlöpte, har jag inte hunnit kolla. Omkring 15.30 i P4, tror jag den var. Kolla själva.