Personligt

Linda och jag förlovade oss i all stillhet i september. Östrans redaktör i Borgholm ringde i måndags för hon hade hört ett rykte - och jag svarade att det hela väl närmast var privat. På tisdagen kom artikeln i tidningen med besked att jag tyckte att det var privat. Ölandsbladet sporde på mejl om det fanns något att tillägga - och jag svarade "egentligen inte", vilket väl var ett korrekt svar. Sedan körde det igång med kvällspress, tv och radio på temat att jag förlovat mig med en kvinnlig präst. Inte att en kvinnlig präst förlovat sig med mig - eller - vilket kanske varit det korrekta - att vi förlovat oss.

Men vilken är nyheten? Att det är som vi sagt i alla tider - att man kan tycka om varandra även om man tycker olika? Att man borde kunna hitta fungerande relationer där det finns respekt för olika uppfattningar utan att därför köra över någon - dvs just det Svenska kyrkan inte förmår? Att det bästa sättet att stödja kvinnliga präster är att sakligt besvara frågor och röja undan invändningar mot beslutet 1958?

Jag påminner gärna om att kyrkomötet 1957 sa nej till förslaget om kvinnliga präster, regeringen därefter inte respekterade detta nej utan la fram förslaget kyrkomötet avvisat för riksdagen, som sa ja, varpå ett nytt kyrkomöte valdes - som sa ja! Jag påminner lika gärna om att de ekumeniska konsultationer som skulle genomföras, aldrig genomfördes och att de böcker som publicerades 1958 kom på sommaren och inte påverkade vilka som skulle väljas till kyrkomötet. Biskoparnas förberedelsematerial har jag läst. Den ende, ENDE, som tog uppgiften på allvar var Bo Giertz. Hans material till biskopsmötet har därefter publicerats tre gånger om. (man kan läsa om det i boken Förnyarna, som jag skrev). Den enkla förklaringen är den att ett politiskt beslut ersatte den teologiska reflektionen. 1963 fick biskop Borgenstierna biskopsmötet att tillsätta en bibelkommission. Den var klar 1970 och publicerade boken Bibelsyn och bibelbruk. Jag kan inte se annat än den boken underminerar beslutet 1958. Det borde, intellektuellt sett, vara rätt katastrofalt - med andra ord, De kvinnliga prästerna, just de kvinnliga prästerna, vore värda ett bättre underlag för ett beslut som fakiskt ska tänkas vara en Guds egen ordning. Visa det då! Att boken Kyrklig Splittring skrev för att också ge material till Svenska kyrkans fortsatta hanterandet av en konfliikt och inte bara en docentur till författaren, kan jag också påpeka.

Till allt detta kommer ett genomförande av reformen som enklast sammanfattas "med lögnen som vapen och sveket som verktyg." Saken kulminerar med ett kodifierat prästvigningsstopp - nämligen av dem som iunte svär på nyordningen. Det förbereddes bl a genom att Anders Wejryd i Växjö stift avvisade de prästkandidater som redan var av stiftet antagna. Till sist står det klart i kyrkoordningen att Gud inte får kalla sådana till präster. Befordringsstoppet är sedan länge etablerat men kodifierat i samma heliga text - Kyrkoordningen!

Ingen av de nuvarande biskoparna har tidigare än jag gått till högmässa där en kvinnlig präst varit celebrant. Ingen. Få av de tidigare också - Christina Odenberg, tror jag. Caroline Krook? Mitt problem var och är att när jag skulle försvara ämbetsreformen och läste på, så såg jag hur det var. På Yngve Kalins hemisda kan man ta fram domprosten Johanssons memorablier. kalin.nu Så gick det i all sin enfald alltså till! Nils Johanssons text får inte läsas i eller i närheten av stall. Hästar kan sätta av i sken då.

Under alla år har bilden av kvinnohatare spridits. Jag kan hänvisa till boken Värstingkristna i drevet, där jag åstadkom en liten uppsats. Men varför det, förresten? Just detta att läsa på och fundera kritiskt är tabu i frågan om kvinnor som präster. Varför det? Svaret är självklart. Så fort man börjar granska saken, blir det problem. Och, som sagt, de kvinnliga prästerna är värda något bättre. Det är motståndarna som egentligen tar deras kallelse på allvaroch just därför ställer frågorna och för fram invändningarna. Begåvade fattar det. Medlöparna gör inte det - de gör som mest karriär och det är vackert så. Det behöver man inte ens vara begåvad för att fatta.