Biskop Söderbergs herdabrev

Thomas Söderberg har skrivit herdabrev. Han är oppmålter på baksidan. Civilklädd! Som vore han ombudsman (C). Klädkoden förbryllar. En herde klädd som ett får ... Hans motto är "Känn ingen oro, tappa inte modet" (Joh 14:27) Det är vackert sagt, Frälsaren kunde inte sagt det bättre. Men vad i herdabrevet fördriver oron och värnar modet, det undrar jag.'

Biskop Söderberg knyter an till en statskritisk linje. Den fanns hos John Cullberg från 1930-talet, liksom hos Yngve Brilioth. Båda höll som biskopar fast vid den. De varsnade en fara också i den demokratiska stat som kunde bli totalitär. En del minns att detta också var den ekumeniska rörelsens budskap under 1930-talet. Ingen förvånas över att de tyska delegaterna i det ekumeniska arbetet satt illa till. Detta var hållningar som inte pssade i Tredje riket. Biskop Söderberg varnar återkommande för den slags statskyrklighet vi har, nämligen när staten tar över och beslutar på ett sätt som inte ingick i 1990-talets principöverenskommelse mellan kyrka och stat. Det är kanske inte så upphetsande men undertsryker oron och kan få den mest optimistiske att tappa modet. För vad kan Svenska kyrkan sätta emot - med politiserat kyrkomöte och politiker som blir alltmer främmande för kristen tro?

Biskopen behåller modet. Politiseringen ser han, gammal C-politiker med på hyllan lagda drömmar om en plats i riksdagen efter fullgjord ombudsmannakarriär, som en anknytning till samhället. "Tankeföreställningen att vår kyrka kunde ha ett skyddat, eget område i samhället där vi kristna kan leva trons liv i lugn och ro, med ordning och reda enligt kyrkans ordningar, är inte verklighetsförankrad." Vem i allsindar har hävdat detta idel? Fram med namnen, ge referenserna, biskopen!

Men något annat blir än mer upphetsande. Biskopen kritiserar kyrkans självkritiska ovana att tolka och förklara svahejetn och marginaliseringen genom att söka orsakerna i kyrkan själv. "Huviudorsakerna är snarare att söka i den omvärld som vår kyrka levt i de senaste århundradena och hos de krafter som verkat där." Detta är väl en enkel sanjing - vari då det upphetsande? Jo, det kyrkosystem i vilket biskopen klättrat har hävdat något helt annat. I det systemet har lögnen varit gällande sanning, nämligen att felet är kvinnoprästmotståndarnas, synodens, de elitkyrkligas, de dörrstängandes. Detta är den upprepade lögn som varit förutsättning för de glänsande karriärer som samtliga biskopar gjort - och för den delen det andra högre kleresiet också. Om det nu sägs att det faktiskt inte är som det påståtts - vad ska man då göra?

Att biskopen nu vill arbeta vidare för att vinna folket som subjekt och inte bara objekt, roar mig. Visserligen har han nog fel, har inte tönkt tillräckligt - men klargörandet av folkets roll är en liten poäng som jag håller fram i min avhandling (1986). Regin Prenter hade i en uppsats som jag läste gjort skillnad mellan Billings folkkyrkosyn där folket var objekt för Kyrkans arbete och Grundtvigs där folket ar subjekt i kyrkan. Jag upptäckte att detta var en skiljelinje också mellan biskopen Billing och biskopen J.A. Eklund. Nu är denna distinktion allmäöngods. Väl bekomme. Men finessen i min avhandling var ytterligare en: Gudsfolket (kyrkfolket, de som firar gudstjänst) måste vara Kyrkans subjekt och det gör lekmannaskapet så avgörande viktigt. Det tänker kanske biskopen också - fast på ett lätt förbryllande sätt. Kyrkan är "alla döpta som ser sig som kyrka" och då behöver vi inte fundera över hur vi ska nå ut eftersom vi redan är där. "Överallt där människor möts är kyrkan närvarande genom sina tillhöriga." Tja, är det kraftfulla svaret på denna oprecisa teologi om lekfolket, menar jag.

Annars kan man glädja sig över biskopens bekännelse: "Till folkkyrkans öppna egenart hör att kunna härbärgera olikheter." Men innan jag hunnit gripas av modet, det biskopen talar för, slås jag av frågan: Varför gör inte Svenska kyrkan det då? Hur kommer det sig att biskop Söderbergs kyrkosystem i sin vardag och praxis är utestängande. Jag är ju en sådan präst som varje morgion kan vakna med insikten att i denna kyrka hade jag aldrig blivit prästvigd. Antingen lever jag i en livslögn eller så ljuger biskoparna nu, aktivt och medvetet. Efetrsom jag är begåvad fattar jag hur det är - och är snubblande nära att känan en massa oro och tappa modet. Tack gode Gud för Nordölands församling dock, som i kväll har Oktoberfest med öl och korv från Rosas Handel. Kyrkorådets karlar har ansvar för festligheterna och vi sjunger: In München steht en Hofbräuhaus samt Bier her, Bier her för att bara ge ett par sångexempel. Det blir mera - och på svenska. Jag kommer inte att känna annan oro än den att ölet ska ta slut men när vi tappar upp, ska jag på intet sätt tappa modet, det kan jag försäkra.