Identiteten

Jag fick en förfrågan om att skriva om Ingmar Ström till Svenskt Biografiskt Lexikon ich alltså anledning att läsa om och kolla vad han skrivit och hur han agerat. Det var en nyttig läsning. Jag kan förstå Strölm bitvis ochj på andra områden ter sig hans teologi och hans aktioner mest egendomliga. Det var så mycket han hade - och så mycket han saknade. I artikeln kan förståps bara ett begränsat urval komma. Vecko-Journalens uppgift att Ingmar Ström offentligen bekänt att han inte var någvon trogen kyrkobesökare, kanske ska in här i stället. "Vad ska du i kyrkan att göra? Själv blir jag så upprörd över vad prästen säger att jag inte blir människa på timmar efteråt. När jag hör vad vissa präster står och lallar om Kristus känns det som om någon skulle smädat min hustru offentligt!"

Jag kan förstå - och ändå inte. Om han på framträdande poster i Svenska kyrkan vet detta och ingenting gör - vad ska man säga om det? Eller ville han genom det arbete den s k socialetiska dlegationen utförde verkligen förändra - men förmådde inte? När han blev biskop, fattade han att problemen var värre än han anat. Trots att han varit direktor vid Centralrådet - det som skulle vara Svenska kyrkans vapensmedja för både församlingsarbete och evangelisation. Var det oförmågan då, som ger dagens så kallade läge? Ström redovisar ju också att han prästvigt olämpliga - men dessa de olämpliga är väl fortfarande i några fall i kyrkotjänst? Så vad med olämpligheten?

Ta Älvsjömässans "Underbara barn" som exempel. Där var stiftskansliet i Stockholm och några församlingar med. "Dopet är ett sätt att välkomna det nya livet till familjen och till församlingen men också in i den världsvida kyrkan. Dessutom tycker jag dopet är ett tillfälle till fest och party" säger stiftsadjunkten med ansvar för barbn- och ungdomsarvete till Stockholms stifts informationsblad Horisont. Jag antar att tankegången främst ska förstås som ett led i en marknadsanpassning - det som medlemmarna efterfrågar ska erbjudas. Dopet i denna tappning är vad många i decennier velat ha. Och fått!!!

Har detta med Ingmar Ström at göra? Ja, på så vis att han satt i positioner där han visade sig inte kunna förändra - men satt kvar. Han hade bestämt sig för en utmönstringspolitik som skulle förnya Svenska kyrkan - och den visar sig nu brutalt ha fungerat som ett led i att sekularisera Svenska kyrkan. Ville han verkligen det? Kan det vara så, att man gör rent hus med förnyelsen när man gör rent hus med Kyrkans tradition?

Fredag-lördag var det läger för drabanter /ungdomsledare/ i prästgården. Övernattning på golvet, samtalsgrupper och lite torra föreläsningar samt käk till 16 personer. Livet har sina poänger. Men den sortens liv var Ingmar Ström främmande för. Han stod aldrig i köket och lagade mat till ungdomar med ungdomar i kombination med undervisning och bedjande. Hur formade denna icke-erfarenhet Svenska kyrkan? Och finns det något som skapar kyrkokärlek i det vi gör när vi vill låta Kyrkans tradition förnya?