Trött på mänskligheten

Hade Jesus frågat mig till råds om han skulle offra sig, lida och dö för mänskligheten, hade jag kanske avrått. I vart fall somliga dagar. Jag blev aldrig tillfrågad. Det var bra det - för mig och för alla. För när allt kommer till allt har verkligen Jesus gett sitt liv för världen - det vill säga också för människor det är riktigt svårt att älska.

Nu tror ni att jag i första hand tänker på dem som brände i Berga centrum, Kalmar. De sitter anhållna. Men jag funderar mycket mer över dem som skickar ut byskvallret på Flashback och ger alla nyfikna  namn och adress samt fotografier från Facebook på två av de anhållna samt spekulerar om vem som är den enes pappa - om det nu inte är pappan. Ja, ni förstår. Vart tar empatin vägen? Betalar vi det riktigt höga priset - att bli förfäade - när Frälsarens ord om den första stenen inte längre lever ibland oss?

De som anhållits är kanske skyldiga till branden - men stadsdelen Berga har i sitt centrum förslummats på ett sätt som för tankarna till platser i Greater London. 30-40 år gör sitt med en stadsdel, det fattar jag. Med MPA kan man också ta en stadsdels centrum till vara. MPA - Med Personligt Ansvar. Det handlar om fastighetsägare och politiker - men betalar vi priset när fastigheterna numera ägs av ett danskt bolag och politikens bas egentligen gått förlorad? Jag ber att till tröst få rekommendera Bengt Göranssons bok Tankar om politik, Ersatz förlag. Den kom nyligen som pocket. Vi behöver upprätta medborgarperspektivet! Vi är medborgare, inte kunder. Vi är att räkna med. Är det detta förövarna i Berga på sitt lite märkliga sätt också försöker säga? Då hade det varit bättre om de läst Göranssons bok, kan jag mena, för att formulera sina visioner mer begripligt.

Minnesstunden för den avlidne nazistledaren Göran Oredsson kan man läsa om på www.flashback.org/t1230249p6 Talarna mindes den döde som lojal och trogen och som en man som inte kapitulerade från det han menade vara rätt. Prästen på plats ("präst till yrket", som det heter i referatet) sa några ord om Göran Oredsson som far och människa, samt läste en bön för honom. Det var detta som var det förgripliga, förstår man efter biskop Modeii kommentar. Min vän Micke, som gett hänvisningen, noterar dock de kommentarer som antinazisterna ger i anslutning till referatet på Flashback. "Må han och hans familj ruttna i graven. Detta firar vi med en stänkare." En annan kommentar instämmer. Smilies illustrerar.  Hur kommer det sig att folk inte längre vet var anständighetens gränser går? Bortom död och grav jagar vi inte de oliktänkande. Oredsson hör till ädelnazisterna, de som förnekar 6 miljoner judars död i lägren och undrar hur anklaglsen om massmord kan läggas dagens nationalsocialister till last. Frågan är inte alldeles omotiverad. Ska Lars Ohly ställas till svars för Gulag eller Stalins terror och Berijas polisapparat? Eller dagens socialdemokrater till last att Sverige inte tog emot judar från Tyskland eller Annie Lööf att centerpartiet, då bondeförbundet, var det mest bruna av de svenska partierna? Fundera kan man.

Med fördel kan man minnas att den ekumeniska rörelsen tidigt på 1930-talet analyserade vad de totalitära statsskicken skulle leda till men också lära sig förstå vilka tankemodeller idag som leder oss ut i totalitära förhållningssätt. Det är, som påpekades dåförtiden, också demokratins risk.

Med dessa dystra funderingar går jag nu till dagens värv: ledig måndag. Bortsett från ett sammanträde med kyrkorådet, men det kanske inte ska räknas som något annat än ett fritidsnöje?