"Oh Father, you are in London quite often", sa min vän klädesmånglaren. Det blev Oxford också, där biskop Johansson var under helgen men vi umgicks inte. Vad han gjorde, kan man läsa på Twitter och det illustrerar bara hur fånigt twittrandet är. Stackars biskop Johansson har blivit lurad av sin informatör att tro att detta är ett viktigt sätt att berätta oviktigheter. Till biskop Johansson kan säga säga som församlingen i Korinth skrev till aposteln Paulus: Skicka ett vykort nästa gång.
På hemväg från Kastrup försökte jag animera en diskussion om identitetsdebatten eller snarare dess upprinning. Om en fängelsepräst i Malmö tar upp en diskussion som gäller Svenska kyrkans självförståelse i relation till muslimer/islamister borde väl saken vara intressant. Hon kommer från en segregerad stad. Hon måste ha mött det segrerade utanförskapet. Hon måste ha mött islamister och känner kanske inte igen det mötet med den debatt som förs. Hon vet väl antagligen att antisemitismen i Malmö lär vara betydande och att denna antisemitism förklaras av invandringen av muslimer till Malmö. Diskussionen om debatten självdog. Vi visste ingenting i sak. Jag kände att jag måste läsa på lite men irriterades i första hand över att vi inte kan få en sakdebatt i Svenska kyrkan utan bara hojtanden i högt tonläge. Detta är politiseringens sämsta - polariseringen. Den lever av förenklingar. Alltså förses vi inte med hänvisningar till böcker eller lärda artiklar att läsa. Vi förses med hojtanden och skendebatt. Detta är den gängse debattstilen i Svenska kyrkan. Men den ter sig för en äldre man okunnigare för varje år som går.
Hemma igen var det bara att öppna datorn och läsa utflödena av den s k identitetsdebatten. Beskådar vi egentligen hur folket på Södermalm nu finner sina självklara positioner, de som ger tolkningsföreträde och problemformuleringsprivilegium, hotade? Är detta till sist debattens kärna? Var det något viktigt vi lärde oss av att det finns en politisk radar och denna radarstation ska förstås bemannas och misstänkta objekt identifieras för att om de är fientliga bekämpas.
Gud bevare oss för den praktfulla Rättfärdigheten!
Något att uppröras eller förvånas över?
SvaraRaderaFörenkling och etikettering och moraliska brösttoner är det normala när självklarheter utmanas hos sociala, normala människor. Och självklarheterna, de gemensamma, knappast ifrågasättbara storheterna bildar stommen i vårt sätt att ta till oss verkligheten. De nät varmed vi skummar den verklighetens yta vi möter. Skulle våra tankar strida mot det vedertagna, skulle given information gå på tvärs mot de accepterade strukturerna, skulle avsändarens politiska, religiösa, sociala eller nationella hemvist vara felaktig, avvisar vi det främmande. Vi kan helt enkelt inte ta det radikalt avvikande till oss.
Eller är vi helt enkelt så fega, att vi mot bättre vetande lägger våra ord, "fakta" och handlingar tillrätta? Varför ta så mycket skit, när man kan bli accepterad och beundrad på den rätta sidan? Varför provocera och bli hatad? För att KANSKE bli ihågkommen som avvikaren som hade rätt?
Docenten Sandahl och Helena Edlund är sådana modiga och avvikande personer. De rätt-tänkandes reaktioner blir därefter. Med rätta. Man visste ju redan på Jesu tid vad samarier gick för och behandlade dem därefter...
Per S
minns hur valserna gick när jag som ung bodde på Laurentistiftelsen under förra århundradet " Low church is their church and hig church is my church and their church is no church", det håller än.
SvaraRaderaMagnus Olsson