Lata präster stod upp i vår mitt

Jaja, det där med lata präster är en sång av Joe Hill men den dök upp när jag läste en underhållande artikel om präster som skrämmer iväg kyrkobesökare i Danmark.

Jag trodde först att saken handlade om exorcism eller så. Det gör det inte. Saken gäller att halvhjärtade präster med halvhjärtade predikningar inte drar folk. Det märks om prästen inte tror på det som predikas. Danska teologer talar om saken och en ser tendensen att folk går i kyrkan där det finns en bra predikant - och då drar folk folk eftersom man gärna vill vara där andra är. En av de roligare kommentarerna handlar om predikan med orden: "Man skal ikke have en IQ på 140 for at kunne gå i kirke". Nu är det kanske inte så ofta de som predikar har en intelligenskvot på 140, tänker jag. Men i alla fall!

En prost ska kommentera det faktum att det blir mässfall i Danmark (201 avlystan gudstjänster i fjol) men hon finner inte orsaken ligga hos halvhjärtade präster utan snarare i församlingarna som inte är tillräckligt engagerade. Hon ser det utbredda fenomenet att församlingsborna gillar sin präst men är prästen på semester så känner man ingen förpliktelse att komma. Prosten Holmström i Borgholm fann det helt naturligt när han själv som pensionär hoppade in som ersättare. Fåren känner herdens röst, sa han, och menade att det ska komma färre när den vanlige herden inte är på plats. Men det verkar liksom inte troligt att de 201 mässfallen beror på att församlingsprästerna farit på semester, eller?

En biskop uttalar sig men känner inte igen sig i beskrivningen av dåliga predikningar och dålig kyrksamhet. Det kan nog inte en biskop göra för den biskopliga uppgiften är ju att vara professionell optimist. Biskopen har, berättar han, haft en lysande predikant i en församling där det inte kom så många. I en annan församling kom det många trots en predikant "som den menighed bestemt ikke havde fortjent". De är då för lustiga, biskoparna.

Självklart spelar många faktorer in om vi ska förstå vad sekularinseringsprocesserna handlar om. 1800-talets väckelse gav ett bibelbälte i södra Sverige och sekulariseringen i Mälardalen slog sönder kyrkolivet. Just nu ser jag svagheten när människor inte förstår att de ska vara församling kring Jesus utan kommer för att lyssna på prästen eller sjunga lite när andan faller på. Att man alltid går i kyrkan för någon annans skull - det förstår de inte. När människor börjar förstå det, då byggs församling för då tar man ansvar för kyrkogång och blir en församling. Den som inte församlar på söndagen förskringrar naturligtvis.

I somliga gamla församlingar på Öland hålls nattvardsföraktet vid liv under sken av fromhet. Jag tänkte ett tag att den skygghet inför nattvarden som folk talade om i socknen berodde på den gamla väckelsen. Nu ser jag att det är förakt för nådens medel rakt av.

Två personer från socknen kom till himlen och möttes av Sankte Per. - Välkomna, sa Sankte Per. - Det vet vi väl att vi är, sa sockenborna, vi är ju från den fina X socken med dess kända ´hembygdsrörelse och mycket annat storslaget. Men det ska du ha klart för dig, Sankte Per, att vi från vår socken ska inte vara med på den stora nattvarden i himmelen. Det finns väl en avdelning där vi i stället sjunger väckelsetidens sånger och psalmer, antar vi. Det vill säga, sjunger gör vi inte. Men vi lyssnar.