"En luksusholdning"

Lögstrup var berömd dansk teolog. Som det nu heter i Danmark så kunde han "för mer än ett halvt århundrade sedan" säga att det inte var avgörande om någon satt i kyrkbänken. Det avgörande var att Guds Ord hördes i kyrkan. Det verkar vara "en luksusholdning" från svunna tider, då man var lyckligt obekymrad om att folkkyrkans position i kulturlivet skulle komma att utmanas.

Den som är präst på Öland kan inse att en avgud heter "Statistik". Kom det mycket folk? Då var det alltså bra. Jag har inte hört någon fråga om Jesus kom till evenemanget, det som drog folk. Och ingen har väl frågat om Guds Ord förkunnades - eller något annat. Jag säger bara: lyssna poå griftetal och fundera. Kyrkobyggnaden finns för att något alldeles särskilt ska höras och göras där. Om det alldeles särskild inte hörs och gör, är det inte motiverat att byggnaden hålls igång. Lögstrup hade förstås en poäng. Likväl har ett par generationer präster blundat för Svenska kyrkans faktiska läge. Dagar har lagts till dagar och ingenting särskilt omvälvande har inträffat - men sammantaget är förändringen oerhörd. Minst två generationer svenskar saknar baskunskap om kristen tro. De tafatta försöken att göra någonting åt den saken är närmast värda intresse som ett studium av tafatthetens anatomi.

Frågan skulle inte bara vara vilken tid utan vilken epok vi lever i. Epoken sträcker sig några hundra år tillbaka och formas av persioner, vars namn vi till nöds kan men vars gärningar, de som följer dem efter, vi inte är medvetna om. David Friedrich Strauss och Viktor Rydberg som exempel. Och uppgöreslen med kristen tro och tanken att Jesus är Herre utmanades under franska revolutionen när eden till folket skulle avläggas - samma dilemma som i 1900-talets totailtära regimer där problemet för en kristen måste vara att de verkligen gjorde anspråk på att vara helhetslösningar. I sådana finns det ingen plats för Jesus.

De små dagsländedebatterna är informationsbärande och man kan fundera över vilka motsättningar de speglar. I Svenska Dagbladet inhämtar jag att "Kyrkan skyddar flörten med främlingsfientlighet" och läser Susanne Wigorts Yngvessons kommentar, När domkapitlet inte fällt Annika Borg och Kyrkans Tidning gett Helle Klein sparken blir den sammantagna bilden att två maktinstitutioner skyddar dem som flörtar med främlingsfientlighet.

Den sammantagna bild jag fått av mitt idoga läsande av Kyrkans Tidning och den så kallade identitetsdebatten är närmast bilden av ett rike som kommit i strid med sig självt och ett teologisk klimat där det alltid gäller att hitta ett "dom", de andra som inte är som "vi". När det gamla "vi" bryts upp vill det nog till att på nytt hålla fram "dom". Kör ett varv tikll med kvinnoprästmotståndarna, de dörrstängande, den religiösa eliten och homofoberna - det är enda möjligheten för att den lilla maktgruppen i Svenska kyrkan ska kunna hålla ihop. Oense är dom ju, det är bara alltför uppenbart. Debattera kan de inte heller. Men det värsta är att de inte förmår ta tag i de verkliga problemen. Begreppet "en luksusholdning" kanske ska sammanfatta vad som nu sker?

Återstår att försöka ta tagi identitetsdebatten på något annat sätt. Svensk Pastoraltidskrift (SPT) kanske skulle ta sitt ansvar?