Gustaf som spöke

Det var sammanträde med kyrkostyrelsen i går. Det stabila remisstödet för Strukturutredningens förslag redovisades. Det som inte går, är att stiften skulle ta över vård och underhåll av kyrkorna. Nu ska styrelsen fundera lite vidare och tjänstemännen åstadkomma ett underlag för en kyrkomötesskrivelse. Självfallet är detta ingen framtidsväg. Framtidsvägen var en annan - men det är 30-40 år sedan vi sa det och visade hur den kunde se ut. Man valde en olycksväg i stället och nu måste det olycksaliga läget hanteras. Kyrkostyrelsen består av flera trevliga personer. Alla är förlorare. Vi alla är förlorare.

När jag såg siffrorna för insamlingsarbetet för det internationella arbetet blev till och med en så hårdhjärtad person som jag bekymrad. Att det blir mindre kollekt när färre firar gudstjänst och färre gudstjänster firas kan jag fatta. Men med i stort samma antal rikskollekter till det internationella arbetet, har resultatet nästan halverats under perioden 2000-2010. Från 45 miljoner till 24.2. Tja, kan man inte bygga församling och förtroende går det så här, förstås.

Till Medlem 2010 har det nu kommit en teologisk kommentar av Johanna Gustafsson Lundberg. Den kan laddas ner från www.svenskakyrkan.se/forskning/publikationer
Undersökningen 2010 gav 10700 svar. I kommentaren ges först teoretiska perspektiv, därefter en kommentar till kritiken mot kyrkan ("kvinnoprästfrågan och frågan om homosexuella relationer", som det heter), en kommentar om kyrkan som en tillgång för samhället och en genomgång av några kyrkliga idealtyper.

Det är i detta sista som Gustaf dyker upp som spöke. Gustaf Wingren, alltså. Hans teologi ses som en dialektisk möjlighet. Ola Sigurdson och Martin Modéus avfärdas. Den församlingsgemenskap de förespråkar ligger inte i huvuddelen av medlemmarnas intresse. Gemenskap - det är det som i andra sammanhang kan kallas att några entusiaster kidnappat kyrkan och tagit dem ifrån det betalande folket. Medlemmarna vill ha förrättningar, ett fenomen som de inte omedelbart förknippar med begreppet gudstjänst. Johanna Gustafsson Lundberg ser att tanken på kyrkan som en motkultur, som har sina poänger, dock "i längden riskerar att leda till en konservering av vissa förgivet tagna teologiska föreställningar. Hon saknar "en genomgående tydligare dialektik" av typ "kyrka-värld eller heligt-profant". Här dyker Gustaf av alla upp! I Gustafs värld - där han var emot pietism och högkyrklighet, fast av lite olika skäl - var risken att levande teologi riskerade att kvävas.

Så utomordentligt fånig Gustaf var. Han konstruerade sig en egen liten värld som såg ut precis som han ville ha den - med de för honom nödvändiga avgränsningarna. Nu har, heter det, Gustaf något att bidra med även i samtidens diskussion av vad det innebär att vara kyrka. Fan tro't. Lika lite nu som då, skulle jag svara. Skrivbordsteologer gör skrivsbordsteologi, det är det hela. Nog läste vi Gustaf men vad bidrog han egentligen med? Som jag påpekat i min akademiska forskning var det högkyrkliga församlingspräster som gjorde upp med Gustaf. Det är klassisk högkyrklighet som sakramentalt håller ihop kyrka och värld och gammalkyrkligheten som kan dialektiken med synd och nåd.

Apropå ingenting. Johanna Gustafsson Lundberg återger resultatet av några mina forskningsbedrifter. På upsaliensiskt vis är det en man från Uppsala som får credit för vad jag skrev vid Lunds universitet för 25 år sedan. Dr Gustafsson Lundberg är antingen akademiskt lättjefull, akademiskt fördomsfull eller politiskt korrekt, i värsta fall alla tre samtidigt, i näst värsta två av tre. Ska jag vara irriterad över detta faktum eller stolt över att det jag beforskade nu är allmän kunskap? "Stolt!" sa min vän Jonas Bromander när jag frågade i går.

I dag föreläser dr Bromander i Kalmar och i Högby. Välkomna till veckomässan i Högby 18.30, föreläsningen och debatten om vart vi är på väg därefter. Oavsett teologiska kommentarer finns det skäl att analysera Medlem 2010 och kanske kommentera resultatet. Det som nu måste göras stavas Mission. Folkevangelisation, alltså. För man kunde tänka sig att kristen tro inte bara blir motkultur utan själva kulturen. Var det inte så det gick till?