Jag har just läst Bruce Bawer, While Europe slept, Anchor Books. Det var i hög grad politiskt inkorrekt läsning även om författaren är bög. Han driver tesen att islamisterna förstör Europa inifrån, skiljer mellan muslimer (som inte riktigt räknas till förstörarna) och islamister. De kristna fundamentalisterna i USA fick honom att emigrera till Nederländerna och där mötte han den norske man som han ingått partnerskap med och därmed blivit norsk medborgare men i Europa en värre fundamentalism än den han lämnat, nu som radikal islamism. Efter en omfattande textmassa drar Bawer slutsatsen att Europs värsta fiende är Europa självt. Europa sover, vill inte se. Författaren undrar hur ett Europa med sharia-lagar ser ut och klagar över felaktig tolerans. Jag funderar. Har han rätt? Ser han något som jag inte sett?
I en svensk gymnasieskola satte den kvinnliga läraren åt en fuskande kille. Han hade lämnat in en skrivuppgift som han hämtat från nätet och helt enkelt satt sitt namn på. Läraren insåg, letade upp originalet på nätet och lämnade inför klassen tillbaka skrivningen samt originalet och frågade vilket av papperen han ville ha. Eleven skyndade till rektorn och klagade över att han blivit kränkt. Läraren kallades till rektor och fick besked att en ung man med den kulturella bakgrunden hade svårt att ta tillsägelser från en kvinnlig lärare och det borde hon tänka på. Exemplet är inte från boken utan från verkligheten. Jag funderar. Var hamnar vi med vår jämställdhet och en del andra värden om de så enktl ska ifrågasättas? Vem sätter agendan? Vem vågar sätta agendan? Inte rektorn i vart fall.
Några medlemmar av kungahuset skulle för några år sedan till påven och klutade ut sig i en egendomlig utstyrsel med något som liknade virkade borddukar på de kungliga huvudena. Vilken idiot som kommit på tanken har inte meddelats, men i hovkretsarna går tydligen allt. Om påven kunde hålla sig för skratt, vet jag inte heller, men den egna identiteten var tydligen så svag att man inte kunde klä sig som vanligt utan just kluta ut sig efter en tankemodell som man tänkte att "den andre" (påven i det här fallet) hade.
Suckande undrar jag om inte allt handlar om bristen på värderingar, trygga och reflekterade värderingar med rötter i kultur. När Herbert Tingsten på sin tid kunde skriva en bok och fråga om ideologierna var döda var det kanske typiskt för vår kulturs uppbrott från sig själv och därmed uppbrottet från samtal om värderingar och om hur handlade styrs av värderingar. I stället kom ett handlande till som bara var reflexer på samtida stimuli. Det blöev som det blev, helt enkelt. Tanklöst. Perspektivlöst. I mötet med andra värderingar duger bara egna värderingar och då inte ytliga av slagordstyp utan genomtänkta, förankrade i personlighet och kultur.
Medvetandegörande om värderingar och värderingars betydelse kan låta som ett konservativt projekt. Jag tror det är helt annorlunda. Den verksamheten är radikalitet och högst av nöden. Att den också skulle stimulera oss att se Kyrkan som kulturbyggare i landet är en nygammal insikt. De djupa rötterna är våra. Det förpliktar.
Varför är konservativt ett negativt ord?
SvaraRaderaHela kultureliten har länge gått till storms mot de så kallade etablerade samhället och dess värderingar. Det gäller främst kristen tro och moral. Egentligen har man lyckats rätt väl att nedkämpa sina fiender.
SvaraRaderaMan måste föra en kamp av något slag. Uppfinna fiender. Här ligger själva identiteten. Det gäller både kulturelit och etablerad kyrka.
Nu ringas de oberörbara in i glidningar mellan islamofobi, homfobi, feminism, främlingshat, näthat, Breivik, hembygdsdräkter, Jimmy Åkesson.
Kyrkan har strykt på foten, lommar sakta efter och rättar in sig i ledet. Men vad har den "nyorienterade kyrkan" och kultureliten att sätta sätta i stället. Absolut inget!
Islam har kommit på vapnet som kommer övervinna Europa. Svärdet funkade inte, men moderskap funkar...
SvaraRaderaSharialagar i Europa?
SvaraRaderaMöjligen inom vissa grupper av strängt troende muslimer och då inom familje- och arvsrätt. Förslag föreligger redan i Storbritannien. Detta bleve i så fall en "dhimmi"-lagstiftning. D v s en egen lagtradition för en viss etnisk/religiös grupp. Dhimmisystemet fungerade relativt friktionsfritt i det osmanska imperiet under tusen år, och skulle rimligen kunna göra så igen i EU. Det enda som krävs är lite mindre fanatism från våra politiker och mera vidsynthet. I takt med ofrånkomligt ökad andel muslimska väljare kommer politikernas vilja att tillgodose sina muslimska väljares önskemål att öka, och gamla låsningar att försvinna.
Handen på hjärtat: Vore inte en ökad islamisering av Europa snarast en fördel, oandlighet, moralisk slapphet, genusvälde och materialism noga betraktade? Om hundra år torde endast Polen, Finland samt smärre öar i Östeuropa att ha kristen majoritet. Dock kommer knappast en europeisk, muslimsk majoritet att vilja införa sharia i full omfattning. Denna lär förbli ett särintresse. Jag tror man kan jämföra med ortodox judendom: Majoriteten kanske känner viss respekt inför den religiösa praktiken, men vill knappast dela denna. Kanske ger man ekonomiska bidrag till dem som lever enligt vad som uppfattas som den gudomliga lagen, men man skulle inte acceptera att denna bleve allmän lag.
Under alla omständigheter kommer islam inom några generationer att bli största religion i merparten av Europa. Demografi, kristendomens bortträngning, massalkoholism i öst, immigration och inte minst konverteringar talar sitt tydliga språk. Bara i Sverige lär drygt två tusen lintottssvenskar konvertera till islam varje år. Det kan synas lite men blir snart en betydande stormflod. Den som av någon anledning ogillar utvecklingen har bara att anpassa sig eller emigrera från Europa.
Per S
Nej, jag tror inte på demografisk automatik. Om man lyckats sekularisera de svenskkyrkliga inom loppet av två generationer, så gör det nog också med muslimerna - kanske tar det tre generationer.
SvaraRadera