Domprosten Hermansson - igen!

Domprosten Hermansson meddelar att han inte tog så seriöst på anmälningarna mot honom. Skulle det kunna tolkas på så vis att en överhetspegrson alltidvet sig gå fri? Så valde också t ex gotlandstidningarna och Torsdagsdepressionen att tolka det faktum, att domkapitlet gav en kritik av domprosten som är osedvanligt tydlig och innebar att domprosten skulle samtala med biskopen som att han gått fri. Han fick ha kragen kvar. Men har någon domprost hanterats så omilt av ett domkapitel i modern tid som domprosten Hermansson? Biskopen har senare försökt mildra läsningen men det som står i domkapitlets beslut var klart nog - och innebar uppenbar kritik av domprosten.

Det kom in en anmälan till, en anonym. Den beslöt domkapitlet att inte ta upp eftersom den var just anonym. Här blir det en ny praxis i domkapitlet. Inga anonyma skrivelser tas upp, inga. Är det så klokt? Tänk er att en kyrkoherde gör oegentligheter och det ser någon av kyrkoherdens underställda som vill få slut på felaktigheterna men inte själv riskera något obehag. Den personen skulle förstås kunna anmäla ett missförhållande om man fick göra det anonymt - annars får saken vara.

Biskopen är glad över att "vi kan gå vidare och få arbetsro". Men kan vi det?

I anmälan som kom in till domkapitlet i Visby den 10 februari påstods att domprosten ljugit. Nog vet vi att det utfärdats intyg som inte varit sanna och att därför pengar felaktigt utbetalts. Förnekar någon det? Saken polisanmäldes av Svenska kyrkans generalsekreterare men polisen utredde inte. Kan det bero på att saken reddes ut på annat sätt och pengarna kom tillbaka? Jag vet inte. Vem kan ge besked? För falska var väl de underskrivna intygen?

Påståendet i anmälan, dagtecknad i Visby just, är att domprosten ljugit om hur han påtalade vad som blivit fel och betalade tillbaka pengarna. I anmälan namnges personer som påstås ha vetskap om att domprosten inte talar sanning och riksdagsledamoten Krister Engelhardt uppges vara den som "tvingade domprosten att betala tillbaka". Jag har ingen annan minnesbild av en föredragning i ärendet än att det inte var domprosten som agerade i frågan om felaktig intyg. Minns jag fel?

Nu var statens folk lika indragna i intygskarusellen som de kyrkliga men på den staliga sidan ledde saken till omplacering - eller har jag fattat något fel?

Hur blir det nu? Räcker det att någon går in på www.brogren.nu och tar fram dokumentet, skriver av texten (att bara kopiera blir kanske väl fräckt eftersom domkapitlets diarestämplar finns på dokumentet) och skickar in anmälan med eget namn under. Tar domkapitlet upp saken då? Måste domkapitlet då fråga de namngivna om vad som faktiskt är sant och måste domkapitlet då agera om eller när det står klart att domprosten i en mycket känslig fråga friserat sanningen? Jag tänker inte anmäla. Jag konstaterar bara att domkapitlets beslut om anonyma skrivesler kanske inte löser problemet. Tar domprosten Hermansson seriöst på en sådan anmälan? En man som skriver under falska intyg kanske inte tar någon särskilt seriöst? Inte vet jag.

Ska det annars bli nödvändigt att starta en slags expeditionsbyrå dit man kan skicka uppgifter man inte själv kan stå för, under tystnadsplikt berätta vem man är och så får någon på expeditionsbyrån ordna att det kommer ett namn under en mycket saklig anmälan? Vad är det då för sammanhang och kultur vi hamnat i? Rädslans och försiktighetens. Ska vi ha det så? Eller ska missförhållanden som anmäls självklart granskas?

En variant på det hela är förstås att den som skrev anmälan skickar in den igen med sitt namn under. Men det har sina risker. Också om domprosten skulle avkragas, skulle en anmälare i den lilla gotländska miljön kunna få det svårt. Anonymiteten är begriplig när det handlar om händelser i samtidens lilla stad Sjövinkel, för att knyta an till Berit Spongs bok om staden med samma namn. Domkapitlets principbeslut var nog inte så klokt.