Efter slagorden

Valdag och jag fortsätter fundera över ointresset som fenomen. Vi hade kyrkodag i Borgholm och jag tänkte att valmaterial ska förstås ligga på ett bord. Jag kom med valsedlar, broschyr och några exemplar av valtidningen. Kyrkoherden visste inte var jag kunde lägga materialet. Jag skulle fråga valnämndens ordförande, som hänvisade till kyrkoherden. När jag då sa att jag skickats till honom, konstaterade han att samlingslistan låg utlagd så då kunde jag väl lägga Frimodig kyrkas material där. Det gjorde jag. Medge att det är lite konstigt. Vid kyrkodagen som föregår valdagen fanns inget annat material än Frimodig kyrkas.

Det blev en fin kyrkodag om bönen och tron - för det handlade just om den kristna tron, det som valet från Centerns företrädare påstås inte handla om! Lite illavarslande är det emellertid när enkla slagord tuggas - som att kyrkan ska vara öppen för alla - och ingenting sägs om de verkliga problem, sakfrågorna, som kan förväntas bli frågor under mandatperioden. Till dels beror det på sviktande journalistisk kompetens. Då måste journalisterna fråga om slagord.

FK i Växjö stift hade ett papper med konkreta förslag för de kommande åren. Ingen hakade på med frågor. Och ingen tog upp att alternativen i kyrkovalet är tydliga - mellan dem som vill en levande, folklig Kyrka (och nu syftar jag inte bara på FK) och dem som inte har något annat intresse än att hålla koll på Svenska kyrkan genom att företräda de medlemmar som INTE  går i kyrkan och nu uttalat kasta ut rasister, homofober och kvinnoprästmotståndare. Inför de kommande fyra åren kan jag i dystra stunder tänka att Svenska kyrkan står värnlös.

I Barometern i går pekade ledarskribenten Martin Tunström på att med den nya kyrkliga stordriften makt kan koncentreras till små grupper av beslutsfattare, vid sidan av fler tjänstemän. Det är ett förhållande som kan leda till ökad politisering - och den saken borde valrörelsen handlat mer om. För att inte tala om den uppgivenhet vi ser i organisationen. För att citera en präst: "Kyrkovalet - jag kunde inte bry mig mindre!"

Frimodig kyrka på krogen blev till trevliga samtal, mindre kyrkopolitiska och mer existentiella. Det kom inte många i akt och mening att tala kyrkoval, vare sig i Växjö eller Kalmar. Men det fanns folk på krogen och några kände igen mig (skrap, skrap med foten) så visst blev det samtal. Man kunde tänkt sig att några från de andra nomineringsgrupperna kommit för att dra igång debatt bland folk - men icke. Jag lärde mig att Maristads alkoholfria öl var fullt drickbart (jag körde bil...) och jag fick höra att Norrlands Nollöl också var det.

Jag vet problemet. Vi är så dugliga och har så mycket att göra att vi aldrig hinner att bara vara där människor är - spankulerande eller pokulerande lika. Verksamhetskyrkan gör - mycket mer än den är! Och präster blir det likadant med. En präst måste ha vett att inte se jäktad ut. Lätt sagt. Men med fokus på det vi egentligen ska göra, kanske det skulle gå lättare? Men hur ska det gå i en stor organisation där sammanträde på sammanträde tarvas? Går det att i stordriftens kyrka vara småkyrka, det vill säga Kyrka på riktigt? En del av Svenska kyrkan skapar i stordriftens form de problem den sedan måste lägga sin kraft på att lösa medan den andra lever Kyrkans liv? Kan i alla fall inte präster ställa sig den rannsakande frågan: Vad gjorde jag egentligen för Guds rike i dag?

Det var, som sagt, inte bättre förr men det är värre nu. Det kan man konstatera med ett leende!