Svarta fanor!

Vid universitetet spelar Svenska kyrkans flaggor i den klara höstdagen. Kyligt men soligt. Säsongens första is såg jag på morgonen i går. Entusiastiskt arbete i utskotten. Guds rike är på färde. Vad allt positivt hade jag inte kunnat skriva för att pigga upp läsekretsen. Då hade jag blivit populär för skönljugeriet gör en populär.

Må vara att det där med höst, sol och is var sant - men samtidigt slås jag av insikten hur orättvisa vi är mot 1905 års ryska präster församlade till kyrkomöte för att klara ut frågan om de liturgiska färgerna samtidigt som de första skotten small och verkligheten störde kyrkomötet. Vi har hånat dem. Men hur mycket bättre är det för oss? Gudstjänstlivet i siffror över tid pekar mot katastrof. Det talar inte gudstjänstutskottet om. Många som brukat gå i kyrkan på söndagen, har lagt av. Stiftsadjunkten för gudstjänstfrågor i något stift går inte i kyrkan på söndagen. De flesta anställda i Svenska kyrkan går inte. Alla ledamöter i kyrkomötet går inte. Gudstjänstutskottet rättar sina egna texter i stället för att tala om sådant. Och nu gäller det stora framtagandet av en ny kyrkohandbok ....

Den svenskkyrkliga verkligheten som ett problem att lösa står lägre på agendan än samtidens politiska frågor. Bra eller dåligt? Men vad ska vi med den berömda relevansen till om vi inte är relevanta i det som har med Frälsaren att göra?

Analyserna av det kyrkliga läget tenderar att bli till önsketänkande om hur bra det nog likväl är. Och säger någon emot, blir det stor veklagan. Det måste vara bra för hur skulle det annars vara?

Jag fattar väl att bara den som ser krisen kan ha någon idé om hur den ska hanteras och vilka prioriteringar som ska göras. Ser man inte krisen, kan man inte se behoven av lösningar - det är självklart. Men det är inte självklart att den som ser krisen orkar arbeta med lösningar - det är lika självklart.

Hur hanteras bristen på krismedvetande? I goda kamraters sällskap. Hur det än är, Frimodig kyrka har det roligare. Alltid! Men borde det inte vara tid för de allt svartare fanorna nu? Eller tänker jag fel? Är den färggranna yttre ståten ett direkt svar på och ett sätt att hantera motgångar. Ju värre, desto ståtligare, praktfullare!

Jag får väl analysera ärkebiskopskandidaternas självpresentationer nästa vecka. Där finns ett och annat att fundera över. Läs på Svenska kyrkans hemsida. Eller studera Kyrkans Tidning. Jag läste med förnöjsamhet en bloggkommentar här som tog upp att valet av ärkebiskop på Svenska kyrkans tyskspråkiga hemsida tycktes avgjort och väntade en korrigering på hemsidan. Den har inte kommit. Så nu vet vi att de manliga kandidaterna är ute i ogjort väder. Det står mellan Antje och Cristina: "Häufig gestellte Fragen zur Wahl der Erzbischöfin 2013. Ärkebiskop i femininum på tyska, alltså.

Man får inte roligare än man gör sig. Men då får man rätt roligt, va? 
I de svarta fanornas tid gäller ett: Keep up the good Spirit!