Sicket elände

Peps Persson har alltså inspirerat mig. Men det har Elsa Jönsson (S) i Växjö också.

Elsa är en gammal högstadielärare av det slag som gällde. Den sortens adjunkter konstrueras inte längre. Hon är 70+ och hävdar i tv att huvudet fortfarande hänger med och därför ställer hon upp i valet. Vid pressvisningen talade hon sig varm för en kyrka för alla - också för de ljumma - där människans behov står i centrum. Hon pläderade för den barmhärtige samariten och läste Galaterbrevet och att här var det inte jude eller grek etc. Hon sa nej till homofobi - vad nu denna sjukdomsbeskrivning kan uppfattas innehålla. Och så kom det bästa: "bekämpa allt vad kvinnoprästmotståndare heter."

Roligt med sossar som säger vad de egentligen tänker. Det där med grundlagsfästa fri- och rättigheter kan fara och flyga. Kyrkan som är öppen för alla ska BEKÄMPA - det var ordet - ALLT - det var också ordet - vad KVINNOPRÄSTMOTSTÅNDARE heter. Att Elsa med sitt uttalande - och minns att huvudet fortfarande hänger med - träder över gränsen till det totalitära, ser vi. Det såg inte hon, trots att huvudet fortfarande hänger med. Jag erkänner att jag frestas bekämpa allt vad högstadieadjunkter av Elsas kaliber heter. Men jag inser att det är en frestelse att just bekämpa!

Olle Burell intervjuas i Kyrka och Folk, nr 36. Han blir pompös. Pompös på det där sättet som markerar pamp i vardande. Han menar att det finns ett utrymme att ifrågasätta kvinnliga präster. Hur ska den saken hanteras? På ett sätt att de inte behöver bli ifrågasatta. De historiska skälen för att det finns utrymme för ifrågasättande är en sak, tydligen. Det måste bli annorlunda framöver. "I valet mellan att hålla kvinnoprästmotståndarna om ryggen eller att stöta bort människor, menar han för sin del att valet är enkelt." Pamp i vardande. Sätt upp motsatserna, de egendefinierade, och slå i folk att detta är verkligheten. Och riktigt underhållande blir det när intervjuaren Gunnar Andersson hakar på ett resonemang från Burells sida att biskoparna menar att beslutet om enkönade vigslar är att följa kärleksbudskapet och påpekar att biskoparna väl är tillsatta i just detta politiska system. Då talar Burell med bestämd röst: "Om man ser på sina biskopar med sådan misstro kanske man ska byta kyrka. Det är en absurd och oerhört grov anklagelse." Roligt. Svag argumentation, höj rösten! Och så kommer slutklämmen: "Det jag menar med religionsfrihet är att det finns andra samfund att söka sig till i stället för att vara kvar i Svenska kyrkan."

Är det här inte så uppseendeväckande att ärkebiskop Wejryd skulle utsättas för frågor? Och som ett litet tips till våra vänner journalisterna: Skulle det finnas skäl att undersöka hur flitig Olle Burell har varit på kyrkostyrelsens sammanträde det senaste året? Har han prioriterat andra sysslor, månne?

Händer något annat uppseendeväckande i kyrkovalskampanjen? Jag fick skäll för att jag var sarkastisk vid pressvisningarna och markerade oenighet mellan oss som satt i stiftsstyrelsen. Man får nog inte om och till ÖKA:s insatser i stiftsfullmäktige säga: "Ni har ju inte gjort ett skit", fast det i vanlig svensk mening är sant, dvs ÖKA har över huvud taget inget uträttat. Intet, intet, intet. Det gäller inte bara ÖKA.
Eller för att säga det med Peps: Å sicket ryslit elände!

Får man säga det - eller manas man att "byta kyrka" då? Det kan jag kanske göra - för min återstående levnad kommer trots allt pensionen från Svenska kyrkan. Pillutta dej! Men varför byta, om vi följer vad som sas år 1958? Förklara det! Och vem vill ha det där samhället utan ifrågsasättande? Svensk socialdemokrati eller bara Olle Burell? Vad säger Stefan Löfven? Vad min socialdemokratiske vän på hög nivå säger, vet ni: "Dom religiösa jävlarna har förstört partiet." Jag beklagar självfallet hans språkbruk (men måste, docent som jag är, citera korrekt) och börjar undra om han inte har rätt.

I Östran ger Joakim Carlsson i dag en ordlista för kyrkovalet.
"Partipolitik: Ger många kyrkopolitiker frossa och eksem, eftersom partipolitiska överväganden inte passar i kyrkan. Det tycker alla kyrkopolitiker, ty de följer partilinjen."
Definitionen av kyrkkaffe är inte så  dum den heller.
"Kaffe: Obligatoriskt smörjmedel vid alla sociala sammanhang i Sverige. Den huvudsakliga attraktionen vid många av Svenska kyrkans sammankomster."