Det var, men såg inte så imponerande ut för de höga militärerna i Högby kyrka i går var civilklädda. Nu är församlingen rätt van vid celebriteter på besök så ingen krumbuktade sig. Vi firade högmässa och hade vårt vanliga ståfika med plats för gemensam vänlighet. Jag meddelade att det drar mot kyrkomöte, som nog är rätt mycket bortkastade pengar detta år. Vi har ju inga ärenden av vikt och värde att ta upp! Men jag tar mig dit, förstås. Om inte annat så för att avnjuta senaste nytt. Läs: kyrkligt skvaller.
De höga militärerna ingår ju som en del i Sveriges stora fredsrörelse. Vad man än säger, så har den varit framgångsrik ändå tills politikerna fick för sig att svenskt krig ska bedrivas i Afghanistan. Vad är det för fel på Danmark? Eller Norge? Klassiska arvfiender, som ligger på närmre håll! Nu är stora delar av denna svenska fredsrörelse avvecklad - på ett sätt som för tankarna till 30-talet. Visste ni att USA då hade ett försvar av samma storlek som Holland? Storbritannien hade nedrustat kraftfullt och det fanns inga politiska möjligheter att rusta upp eftersom 1. fredsrörelsen aldrig skulle tillåta det och 2. Hitler skulle kunna bli retad.
Att läsa Dagens Seglora och Eskil Jonsson blir som att återgå till ett engelskt 1930-tal. Det är en "större skandal" att rikskollekten till Liv och fred och Kristna Fredsrörelsen tagits bort. Men togs den inte bort därför att rörelserna har pengar? "Den kristna tron på fred och rättvisa" skriver Eskil Jonsson om. Vad är det för tro? Jag tror att världen är fallen och då blir det inte mycket med fred och rättvisa.
"Som förvaltare av Guds nåd, fred och rättvisa delar faktiskt kyrkan tro även med andra religioner", heter det. Det tror jag inte ett ögonblick. Däremot menar jag att frågorna om fred och rättvisa - fast kanske hellre rättvisa och fred - är allmänmänskliga.
Talet om Svenska kyrkans profetiska roll skulle jag gärna tro om jag inte visste hur det är. Svenska kyrkan kan knappast stoltsera med att vara en grundläggande hederlig kyrka - eller menar ni det? Sveket är vapen och lögnen är verktyg i de kyrkopolitiska frågorna. Nog vet vi allihop? Några gillar det. Många tiger. Själv ogillar jag det.
Eskil Jonsson kastar nu lystna blickar på församlingsråden. "Ropen efter fred och rättvisa i världen borde då få bli en viktig angelägenhet för lokala församlingar." Tänk om det blir så? Plats för upprop, resolutioner och pennfäktande om fredsfrågan i stället för samtal och beslut om församlingens verkliga och svåra frågor? Jag ser frestelsen. I stället för svåra lokala överväganden om strategier, kan man tala om de stora frågorna och när man gör det, kan man känna sig trovärdig och markera hur profetisk Svenska kyrkan nu blivit. Och medan gräset växer, dör kon.
Det behövs människor som har Svenska kyrkan kär och som just därför vågar vara profeter, dvs skilja mellan sanning och lögn också i de lokala frågorna. Om miljön, freden och rättvisan kommer dessa de profetiska att säga: "Må nåden komma och denna världen förgås!" Deras perspektiv är lite större. Det blir så för dem som tänker evighet. Och det märkliga är att de trots allt inte är ointresserade av världen. Det beror på att deras profetiska uppgift är en kallelse från Gud. Inte bara manér eller ord som det låter något om. Värna Svenska kyrkan mot yt-tänkarna!
Nu ska jag snart flyga i luften och skita ner lite miljö. Men hav tröst! Svenska kyrkan klimatkompenserar, så det gör ingenting.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar