Det har varit mängder med seminarier och möten i Almedalen. Jag botaniserar mig igenom några och stöter på allas vår Antje intervjuad av Albin Tanke och Anders Ekhem. De två herrarna är tydligen i tjänsten i Almedalen och har lämnat sina vanliga drabbningsposter. Jag fattar inte riktigt varför, men det finns säkerligen en begåvad förklaring. Kan förklaringen vara den, att de i tjänsten använder Svenska kyrkan för sina egna projekt? Och, jag är smålänning, vad kostar då detta personliga till kyrkligt intresse eller allmänintresse maskerade projekt Svenska kyrkan i löner, arbetstid, traktamenten, hotell mm mm? Jag frågar, för arbetet med synoden bedrevs inte på tjänstetid - och då var ändå ärendet Svenska kyrkan!
Nu är jag av ålder ingen vän av politisk reflektion som bedrivs i de fromma kretsarna men utan tillgång till hedningar, så själva angreppspunkten att en kyrkoherde med hejduk intervjuar en ärkebiskop om allvarliga politiska hållningar har kanske förlorat mig redan innan föreställningen tagit sin början. Men jag anstränger mig för att hålla fram all välvilja. Säga vad man vill om Albin, men han börjar som en riktig marknadsutropare: "Här!"
Ni kan kolla själva
https://www.youtube.com/watch?v=jRQoh5jvKDs
Men vad i all sina dagar?
Ansatsen är teologins stora uppgift som en uppgift i det politiska.
Det är lite pastor Jansson-stuk över rondeller och korsvägar. Rondellen har ett tomrum i mitten och då blir teologins roll någon slags mötandets väg och har en kritisk och självkritisk funktion. Nu finns dock positiva öppningar i rondellen. Från samhället, tror jag mig förstå.
Vad är då det där de kallar "teologin" i bestämd form.
Jag frågar inte för att fåna mig - men är "teologin" något som kommer ur Kyrkans djupa reflektion i bön, bibelreflektion, gudstjänstfirande och samtal i gemenskap med trons folk i alla tider eller är "teologin" något som är ett religiöst perspektiv, dvs ett sätt att förstärka den egna auktoriteten i ett samhälle som söker hantera sig självt.
Det finns i varje fall inte som en självklarhet en storhet som heter "teologin".
När jag hör begreppet "teologin" användas i Visby, borde någon i publiken ha ropat: Lägg av, lägg ner! Det gjorde ingen. Men talet var ju bara fånigt.
Vilken är den konkreta teologiska frågan?
Det fick vi höra: "Vad betyder det att ha civilkurage?" Vi fick inte riktigt klart för oss i vilken mening detta är en teologisk fråga. Är den inte snarare existentiell - oavsett tro och teologi? Den skulle kunna hanteras med exempel ur kristendomens historia, martyrer och sådana, men det är inte "teologin" som stiger upp på bålet.
Föga sas om den gudstjänstfirande församlingen som motrörelse och motståndsrörelse och ingenting kopplade till vad församlingen gör när den firar. Jag noterar. Jag behöver inte ha några synpunkter.
Självmarginaliserings tid är förbi, säger Ante. Vem beskrivs då?
Där jag levt har inte Svenska kyrkan egentligen självmarginaliserats. Inte i Norrliden, inte i Nordölands församling.
Däremot har vi haft en grundideologi i Sverige som medvetet marginaliserat Kyrkan, steg för steg. Det är något annat än självmarginalisering. I den tiden har vi levt, men nu ropas på Svenska kyrkan. Morgan Johansson bekänner att "utan er hade vi inte klarat hösten". Så bra att Kyrkomötet förstärkte min motion om flyktingar då. Kyrkostyrelsen med ärkebiskopen i spetsen tyckte detta var onödigt, men nu gläds alla över berömmet. Jag funderar, men säger inget förstås.
Så kommer det vanliga att teologi är politik.
Vore jag politiker skulle jag nog inte köpa den bild Antje målar upp att det finns frågor som inte ryms inom mandatperioden och at hon, men alltså inte politikerna, fattat det. Alla partier ägnar sig åt långsiktighet, det ska sägas till partiernas försvar. Inte minst Sverigedemokraterna, som långsiktigt tog sig in i kyrkomötet, fick subsidier och kunde förstärka partikassan på så vid. Då får alltså Antje vara glad över politiker som inte bara tänkte på eget omval utan stod utanför och tänkte långsiktigt på eget inval och politiska förändringar. Eller?
Nu gläder sig tydligen samtalarna över att Svenska kyrkan mer och mer får en roll i civilsamhället, det civilsamhälle som ska bli en partner till staten.
Vilken samhällssyn är detta?
Är det bra att staten görs om till en nattväktarstat (om ens det) och civilsamhället tar över? Blir det rabatt på skatteuttaget då?
Det talades om hur diakonerna hade det på 80-talet när de tydligen satt med alkisar på parkbänken medan samhället tog hand om deras basala behov. Så minns jag inte saken. Minns jag ens 2000 när tydligen socialen skickade folk till diakonin eftersom resurser saknades? Och nu ska vi leva i partnerskap? Är det den gamla drömmen om ayatollan som sköter allt i en gudsstat eller prästen som sitter i skolstyrelse, barnavårdsnämnd och fattigvårdsstyrelse? Hur eller hur - här gömmer sig en politisk syn. Jag är alls inte säker på att den är min.
Ungefär 14 minuter in i utfrågningen ställdes frågan om ärkebiskopen som makthavare. Hahaha, skrattades det. Men vad är de ute efter? Jag kan väl fatta att Kärlekens makt är starkare än all annan makt, men vad är det vi talar om? Strålar det mer ut från en ärkebiskop än från en vanlig kyrktant, som inte bär ett kors med strålar på?
Jag gillar inte när kyrkliga makthavare står i Almedalen och drar upp riktlinjerna för det kommande civilsamhället. För Kyrkans del växer det nerifrån och som vanligt har jag en politisk preferens både för mässfirare och hundhedningar. Det handlar mer om helgelse än om teologi då, antar jag. Min stackars helgelse. Och din. Själva syftet med pratandet i Almedalen inser jag och utbrister:
Länge leve den heliga oenigheten i Svenska kyrkan!
Och nu till dagens id i Göteryd m fl platser. Samt ett besök hos en 89-årig vän.
tisdag 19 juli 2016
måndag 18 juli 2016
För klarhets vinnande
Sluta tjafsa. Det går att veta vad vi faktiskt är oense om och de finaste och mest avlönade är de mest avlövande. Nu går det att se och förstå.
Det är bara att kolla vad som sas i Almedalen.
https://www.youtube.com/watch?v=B0UUS3AKP0c&list=PLcH6ndQqLI8p9fcH_9pVvu54foBYrQ-1H&index=3
Bengt Kristensson Uggla är makalös. Han bluddrar på inte bara sina minuter utan gränslöst. Hans insats bryr jag mig inte om, men noterar den bristande respekten för medsamtalare, samtalsforum och åhörare. Därtill finns ett slags underliggande samförstånd debattörerna emellan. Helle Klein och Wanja Lundby-Wedin är partikamrater, det betyder något. En del annat under den timme man ägnade sig åt ett fenomen som kallades "den krackelerade välfärden" kunde man kanske behöva uppmärksamma, men det är Anders Ekhem som för en kyrkokristen väldigt tydligt levererar de viktigaste insikterna om vad det är för tro han för å bane.
Det är väldigt mycket tal om språk. Teologins språk, kulturens språk och bönens språk, det språk där 1+1 inte blir 2 utan något mycket mer. Ingenjörerna kan slänga sig i väggen även om deras verksamhet kallas "ingenjörskonst". Det är det andra språket som härbärgerar det mänskliga.
Ekhem kan nog inte förstå mannen som sa att det vackraste ord han visste var "votering är begärd och skall verkställas". Den sociala ingenjörskonsten och den ingenjörskonst som gav oss mångmiljonprogrammet är respektabla verksamheter. Betong är skönhet - och kultur. Finns det ett annat teologins språk, som inte kan tala med ingenjörer, har teologin problem. Och vad med teologins språk? Tomas ab Aquino formulerar sig med teologisk ingenjörskonst. Norbecks Lärobok uti teologien är knastertorr likaså. Bönens språk - vad är det? Det kan man väl se i bönen Jesus lärde sina lärjungar, Herrens bön? Den kan både ett barn och en civilingenjör be. Bönen är klar och tydlig men det är mer oklart om denna bön härbärgerar ett "bönens språk". Fundera själva.
Nog kan man tala om "livsluft, mångfald och komplexitet", men är det inte enklare att sammanfatta med det enkla ordet "nyfnoskighet"?
När kyrkosystemet ska baxas in i det religiösa hörnet, blir det så. Det är farligt av flera skäl. Den här sortens reaktioner brukar av politiskt medvetna räknas in till fenomenen i kristider, förkrigstider om ni vill. Vad som blir följden av att den kristna tro som uppenbarelse städas bort, fattar vi också. Vart temat om den krackelerade välfärden tog vägen i Almedalen, kan man fundera över om man gitter följa hela programmet. Det kanske också illustrerar hur farlig nyfnoskigheten blir för oss? Den eliminerar de allvarliga politiska samtalen.
39 minuter in i framställningen från seminariet i Almedalen kommer Anders Ekhems målsättning. Han är ute efter det som bygger framtid, förstår jag: "Den djupaste konfession som inte är kopplad till en särskild konfession".
Med katekesens ord frågar vi: Vad är det?
Det vete Fan.
Vi andra kan enkelt veta att det inte är kristen tro så som den uppenbarats till oss genom Den Heliga Skrift utan något bortom konfessionerna. Religion helt enkelt.
Den som tänker så, tänker inte som Svenska kyrkan, det kan en konfirmand inse.
Svenska kyrkans preciseringar om tron i bekännelsetexter är handfasta bekännelser till Jesus som Kristus och lika klara preciseringar om vad han gjort för oss. Tron gör upp med religion och nöjer sig inte med illusionerna utan vill leva Verkligheten som den verkligen är.
Detta är trons grundhållning.
Svenska kyrkan är, i varje fall teoretiskt, stolt över sin konfession. Den är en bekännelse till kärnvärden, som upprättar människor. Denna konfession håller att leva och dö på. Ekhem nöjer sig inte. Han vill "den djupaste konfession som inte är kopplad till en särskild konfession".
Denne Ekhem ska i oktober ställa upp när påffuan Frasse kommer till Malmö för att högtidlighålla ett i högsta grad konfessionellt skeende, som därtill blivit Ekhems levebröd. Blir inte alltihop rätt löjligt nu? Pretentiöst, naturligtvis. Men löjligt.
Nyfnoskigheten är de finkristnas desperata försök att bli relevanta. De använder det lilla knepet att tala om "komplexitet". På så vis undviks besvärande preciseringar. "Mångfald" blir också en kategori i samma härad. Den avser att täcka den uppenbara enfalden.
Risken är att de kyrkokristna blir arga.
Bli inte det. Inse att Anders Ekhem gjort en insats för klarhets vinnande.
Det är väsentligheter vi är oense om. Dessa väsentligheter sammanfattas enklast som en grundläggande motsättning mellan kristen tro och religion, för bortom "en särskild konfession" ska "den djupaste konfessionen" återfinnas. Det är just religion.
Apostlarna var väl medvetna om vad det var att stå för kristen tro i de religiösa miljöerna. Profeterna i Gamla testamentet likaså. Motsättningen är klar och tydlig. Det gäller bara att fatta motsättningens art. Vi erbjuds nu ett tillfälle att se den djupaste motsättningen, som inte är kopplad till en särskild motsättning! Som vanligt är rävarna sammanbundna i svansarna. Så kan det vara med det som kallas debattörer också. I varje fall i Almedalen. Sammanbundna i svansarna.
Det är bara att kolla vad som sas i Almedalen.
https://www.youtube.com/watch?v=B0UUS3AKP0c&list=PLcH6ndQqLI8p9fcH_9pVvu54foBYrQ-1H&index=3
Bengt Kristensson Uggla är makalös. Han bluddrar på inte bara sina minuter utan gränslöst. Hans insats bryr jag mig inte om, men noterar den bristande respekten för medsamtalare, samtalsforum och åhörare. Därtill finns ett slags underliggande samförstånd debattörerna emellan. Helle Klein och Wanja Lundby-Wedin är partikamrater, det betyder något. En del annat under den timme man ägnade sig åt ett fenomen som kallades "den krackelerade välfärden" kunde man kanske behöva uppmärksamma, men det är Anders Ekhem som för en kyrkokristen väldigt tydligt levererar de viktigaste insikterna om vad det är för tro han för å bane.
Det är väldigt mycket tal om språk. Teologins språk, kulturens språk och bönens språk, det språk där 1+1 inte blir 2 utan något mycket mer. Ingenjörerna kan slänga sig i väggen även om deras verksamhet kallas "ingenjörskonst". Det är det andra språket som härbärgerar det mänskliga.
Ekhem kan nog inte förstå mannen som sa att det vackraste ord han visste var "votering är begärd och skall verkställas". Den sociala ingenjörskonsten och den ingenjörskonst som gav oss mångmiljonprogrammet är respektabla verksamheter. Betong är skönhet - och kultur. Finns det ett annat teologins språk, som inte kan tala med ingenjörer, har teologin problem. Och vad med teologins språk? Tomas ab Aquino formulerar sig med teologisk ingenjörskonst. Norbecks Lärobok uti teologien är knastertorr likaså. Bönens språk - vad är det? Det kan man väl se i bönen Jesus lärde sina lärjungar, Herrens bön? Den kan både ett barn och en civilingenjör be. Bönen är klar och tydlig men det är mer oklart om denna bön härbärgerar ett "bönens språk". Fundera själva.
Nog kan man tala om "livsluft, mångfald och komplexitet", men är det inte enklare att sammanfatta med det enkla ordet "nyfnoskighet"?
När kyrkosystemet ska baxas in i det religiösa hörnet, blir det så. Det är farligt av flera skäl. Den här sortens reaktioner brukar av politiskt medvetna räknas in till fenomenen i kristider, förkrigstider om ni vill. Vad som blir följden av att den kristna tro som uppenbarelse städas bort, fattar vi också. Vart temat om den krackelerade välfärden tog vägen i Almedalen, kan man fundera över om man gitter följa hela programmet. Det kanske också illustrerar hur farlig nyfnoskigheten blir för oss? Den eliminerar de allvarliga politiska samtalen.
39 minuter in i framställningen från seminariet i Almedalen kommer Anders Ekhems målsättning. Han är ute efter det som bygger framtid, förstår jag: "Den djupaste konfession som inte är kopplad till en särskild konfession".
Med katekesens ord frågar vi: Vad är det?
Det vete Fan.
Vi andra kan enkelt veta att det inte är kristen tro så som den uppenbarats till oss genom Den Heliga Skrift utan något bortom konfessionerna. Religion helt enkelt.
Den som tänker så, tänker inte som Svenska kyrkan, det kan en konfirmand inse.
Svenska kyrkans preciseringar om tron i bekännelsetexter är handfasta bekännelser till Jesus som Kristus och lika klara preciseringar om vad han gjort för oss. Tron gör upp med religion och nöjer sig inte med illusionerna utan vill leva Verkligheten som den verkligen är.
Detta är trons grundhållning.
Svenska kyrkan är, i varje fall teoretiskt, stolt över sin konfession. Den är en bekännelse till kärnvärden, som upprättar människor. Denna konfession håller att leva och dö på. Ekhem nöjer sig inte. Han vill "den djupaste konfession som inte är kopplad till en särskild konfession".
Denne Ekhem ska i oktober ställa upp när påffuan Frasse kommer till Malmö för att högtidlighålla ett i högsta grad konfessionellt skeende, som därtill blivit Ekhems levebröd. Blir inte alltihop rätt löjligt nu? Pretentiöst, naturligtvis. Men löjligt.
Nyfnoskigheten är de finkristnas desperata försök att bli relevanta. De använder det lilla knepet att tala om "komplexitet". På så vis undviks besvärande preciseringar. "Mångfald" blir också en kategori i samma härad. Den avser att täcka den uppenbara enfalden.
Risken är att de kyrkokristna blir arga.
Bli inte det. Inse att Anders Ekhem gjort en insats för klarhets vinnande.
Det är väsentligheter vi är oense om. Dessa väsentligheter sammanfattas enklast som en grundläggande motsättning mellan kristen tro och religion, för bortom "en särskild konfession" ska "den djupaste konfessionen" återfinnas. Det är just religion.
Apostlarna var väl medvetna om vad det var att stå för kristen tro i de religiösa miljöerna. Profeterna i Gamla testamentet likaså. Motsättningen är klar och tydlig. Det gäller bara att fatta motsättningens art. Vi erbjuds nu ett tillfälle att se den djupaste motsättningen, som inte är kopplad till en särskild motsättning! Som vanligt är rävarna sammanbundna i svansarna. Så kan det vara med det som kallas debattörer också. I varje fall i Almedalen. Sammanbundna i svansarna.
söndag 17 juli 2016
U eller U
Uppenbarelse eller upplevelse, det är de grovhuggna alternativen. Kom ihåg mina ord!
Kristen tro påstår sig förvalta en uppenbarelse, ett avslöjande från Gud själv om grundvillkor i tillvaron. Denna uppenbarelse avslöjas steg för steg för oss. Den är intelligibel, möjlig att förstå till en viss del och för att förstå lever vi Kyrkans liv.
Då och då fattar vi lite bättre.
Också om oss gäller vad pigan som fick tvillingar sa: "Det är av misstagen man lär sig."
Genom misstag och i personliga nederlag kan vi fatta vad evangeliet är.
Fokus ligger inte på de kristna så mycket som på själva uppenbarelsen, grejen liksom. Och en apostolisk Kyrkan är en missionerande Kyrka för den är sänd ut i världen av Gud själv för att dela med sig av uppenbarelsen.
Kyrkan är inte alldeles lämnad i sticket. Gud har gett henne ordningar och lovat hjälp genom Hjälparen, Den Helige Ande. Till ordningarna hör att några har ett särskilt ansvar att bevara läran oförfalskad. Det finns nämligen i alla tider sådana som med små medel vill skapa något annat än den tro som kommer ur uppenbarelsen.
Upplever inte de kristna något då? Jo. Nog kan de kristna uppleva ett och annat, men det viktiga är inte något annat än uppenbarelsen, oavsett hur det känns inuti och oavsett om gudstjänsten blir "ett härligt möte".
Också när jag i går kyrkan och är som en träbock, får jag höra de heliga orden till liv och salighet, jag får be, jag får gå till Herrens måltid och jag blir välsignad. Det händer också om det inte känns på minsta vis.
Det kan vara storslaget en söndag i högmässan eller när jag sitter med Psaltaren och får vara med om en viktig upplevelse också. Då och då. Gamla präster brukar emellanåt tänka, att detta är gott och väl, men det är det mer tjuriga som långsiktigt bygger upp och låter det växa inuti en människa. Kristen tro är uppenbarelsetro, insikt om något som avslöjats. Inte konstigt att denna insikt skapar ett behov av skolor och universitet. Tron som vilar på ett avslöjande vill skaffa sig fler alltomfattande, universella, insikter. Västerlandet har präglats av detta.
Upplevelse är det andra alternativet, det religiösa
Varje reklammakare vet det. Leni Riefenstahl och Dr Jospeh Goebbels lika väl som goda bolsjevikiska regissörer av massupplevelser. Jag skulle kunna nämna presidentvalskampanjer i USA också för att inte säga Pride-parader. Det finns de som vet hur upplevelser ska organiseras. De har nog funnits i alla tider. Människan är en religiös varelse och förmår uppskatta den här sortens livsformer. Till upplevelseindustrin hör tv, en form som ägnar sig åt illusionsmakande och underhållning för att ge just upplevelser. De behöver inte vara sanna, inte ens sannolika. De kan skapa en upplevelse ändå.
Upplevelser är förföriska till sin natur. Vi gillar det. Vi behöver det också, kan jag anta. Ett väl fungerande kyrkoliv förser oss också med upplevelser - men inte på uppenbarelsens bekostnad. Därför måste alternativen nu ställas mot varandra för vi lever i en tid där sanningsfrågor blir underordnade. Hur det egentligen är med trons innehåll, går inte att fråga när svaret blir en utläggning om vad som är "sant för mig". Då återstår upplevelsen. Den styrs av intressen, medvetna eller omedvetna, och den styrs förstås av driften att undvika det anstötliga och svåra. Många har gjort underverk i Herrens namn och likväl känner Herren dem inte. "Försvinn härifrån, ni ondskans hantlangare!" Underverken och utdrivandet av demoner var väl upplevelser så goda som några? Likväl handlade det om något annat, det där att känna Jesus och att Jesus känner oss.
Prästens egen upplevelse att förkunnelsen känns relevant och ger uppskattning är bländverk. Det är förföriskt, förstås. När marknadsandelarna sviktar, kan präster i desperation göra det mest oväntade för att hantera situationen, men det vanligaste är förstås att de gör det mest förväntade. Kunden har liksom alltid rätt. Så skapas religion.
Kyrkans kallelse är mer radikal än så. Hon finns till för att skapa tro på Herren Jesus. Motsättningen är urgammal men den är högst aktuell nu i Svenska kyrkan, tror jag mig förstå. Uppenbarelse eller upplevelse. Eller för att skriva det tydligare:
Uppenbarelsen är inte utan upplevelser (läs evangelierna).
Upplevelser i största allmänhet kan vara precis vad som helst och visar sig ofta vara något bedrägligt, glansbilder och bländverk.
Nu skrev jag inget om Frankrike eller Turkiet.
Det är söndag.
Jag mediterar över Matt 24:6-8. Rädd ska jag alltså inte bli.
Vad gör de religiösa i den situationen?
De hanterar sin rädsla genom att tända många ljus.
Kristen tro påstår sig förvalta en uppenbarelse, ett avslöjande från Gud själv om grundvillkor i tillvaron. Denna uppenbarelse avslöjas steg för steg för oss. Den är intelligibel, möjlig att förstå till en viss del och för att förstå lever vi Kyrkans liv.
Då och då fattar vi lite bättre.
Också om oss gäller vad pigan som fick tvillingar sa: "Det är av misstagen man lär sig."
Genom misstag och i personliga nederlag kan vi fatta vad evangeliet är.
Fokus ligger inte på de kristna så mycket som på själva uppenbarelsen, grejen liksom. Och en apostolisk Kyrkan är en missionerande Kyrka för den är sänd ut i världen av Gud själv för att dela med sig av uppenbarelsen.
Kyrkan är inte alldeles lämnad i sticket. Gud har gett henne ordningar och lovat hjälp genom Hjälparen, Den Helige Ande. Till ordningarna hör att några har ett särskilt ansvar att bevara läran oförfalskad. Det finns nämligen i alla tider sådana som med små medel vill skapa något annat än den tro som kommer ur uppenbarelsen.
Upplever inte de kristna något då? Jo. Nog kan de kristna uppleva ett och annat, men det viktiga är inte något annat än uppenbarelsen, oavsett hur det känns inuti och oavsett om gudstjänsten blir "ett härligt möte".
Också när jag i går kyrkan och är som en träbock, får jag höra de heliga orden till liv och salighet, jag får be, jag får gå till Herrens måltid och jag blir välsignad. Det händer också om det inte känns på minsta vis.
Det kan vara storslaget en söndag i högmässan eller när jag sitter med Psaltaren och får vara med om en viktig upplevelse också. Då och då. Gamla präster brukar emellanåt tänka, att detta är gott och väl, men det är det mer tjuriga som långsiktigt bygger upp och låter det växa inuti en människa. Kristen tro är uppenbarelsetro, insikt om något som avslöjats. Inte konstigt att denna insikt skapar ett behov av skolor och universitet. Tron som vilar på ett avslöjande vill skaffa sig fler alltomfattande, universella, insikter. Västerlandet har präglats av detta.
Upplevelse är det andra alternativet, det religiösa
Varje reklammakare vet det. Leni Riefenstahl och Dr Jospeh Goebbels lika väl som goda bolsjevikiska regissörer av massupplevelser. Jag skulle kunna nämna presidentvalskampanjer i USA också för att inte säga Pride-parader. Det finns de som vet hur upplevelser ska organiseras. De har nog funnits i alla tider. Människan är en religiös varelse och förmår uppskatta den här sortens livsformer. Till upplevelseindustrin hör tv, en form som ägnar sig åt illusionsmakande och underhållning för att ge just upplevelser. De behöver inte vara sanna, inte ens sannolika. De kan skapa en upplevelse ändå.
Upplevelser är förföriska till sin natur. Vi gillar det. Vi behöver det också, kan jag anta. Ett väl fungerande kyrkoliv förser oss också med upplevelser - men inte på uppenbarelsens bekostnad. Därför måste alternativen nu ställas mot varandra för vi lever i en tid där sanningsfrågor blir underordnade. Hur det egentligen är med trons innehåll, går inte att fråga när svaret blir en utläggning om vad som är "sant för mig". Då återstår upplevelsen. Den styrs av intressen, medvetna eller omedvetna, och den styrs förstås av driften att undvika det anstötliga och svåra. Många har gjort underverk i Herrens namn och likväl känner Herren dem inte. "Försvinn härifrån, ni ondskans hantlangare!" Underverken och utdrivandet av demoner var väl upplevelser så goda som några? Likväl handlade det om något annat, det där att känna Jesus och att Jesus känner oss.
Prästens egen upplevelse att förkunnelsen känns relevant och ger uppskattning är bländverk. Det är förföriskt, förstås. När marknadsandelarna sviktar, kan präster i desperation göra det mest oväntade för att hantera situationen, men det vanligaste är förstås att de gör det mest förväntade. Kunden har liksom alltid rätt. Så skapas religion.
Kyrkans kallelse är mer radikal än så. Hon finns till för att skapa tro på Herren Jesus. Motsättningen är urgammal men den är högst aktuell nu i Svenska kyrkan, tror jag mig förstå. Uppenbarelse eller upplevelse. Eller för att skriva det tydligare:
Uppenbarelsen är inte utan upplevelser (läs evangelierna).
Upplevelser i största allmänhet kan vara precis vad som helst och visar sig ofta vara något bedrägligt, glansbilder och bländverk.
Nu skrev jag inget om Frankrike eller Turkiet.
Det är söndag.
Jag mediterar över Matt 24:6-8. Rädd ska jag alltså inte bli.
Vad gör de religiösa i den situationen?
De hanterar sin rädsla genom att tända många ljus.
lördag 16 juli 2016
Kvalitetskrav
Jag la mig i går kväll med nyheten om en militärkupp i Turkiet och vaknade med nyheten att kuppmakarna gett upp. Men det visar sig vara motstridiga uppgifter. Jag skrev för mer än två timmar sedan och finner nu att bloggposten inte gått iväg. Det blir så i krigstider. Jag funderar över allmän rörighet.
Igår morse vaknade jag med nyheten från Nice och följde jag nyhetsrapporteringen.
Det känns lite mycket nu.
Det har hänt något på "Strandgatan" i Nice, säger en tv-man. På bilderna ser vi Negresco Hotel, som ligger på Promenade des Anglais (nr 37, om jag minns rätt från mina taxibeställningar). Strandgatan!
En tv-kvinna ska berätta om stämningarna i staden, men jag ser henne stå utanför flygplatsen. Jag har bott i närheten och vet, att det är ett stycke väg in till själva staden och promenaden och hur hon kan berätta om stämningarna utan att fabla, blir obegripligt. Hon fablar alltså, men får tydligen lite Ågren efter en stund och nämner att hon nyss kommit.
Lika illa med en annan tv-kvinna i den kommersiella kanalen. Hon tillfrågas om vad polisen gör, men det kan hon bara gissa, för hon står minst 100 meter från platsen och just utanför polisens avspärrningar. Har hon tur kan hon snacka sig in innanför avspärrningarna för att med ny bildvinkel upprepa vad hon sagt en halvtimme tidigare. De enda nyheter som kan levereras är siffrorna för antalet bekräftade döda. Den ökar.
Radion var lustig när en svensk blodgivare intervjuades. Han hade dock inte gett blod. Kön var för lång. För att inte tala om intervjun med Alice Petrén under åklagarens pågående pressamling. Hon kunde alltså inte återge vad han egentligen hade att berätta.
Nyhetsförmedlingen är helt enkelt för snabb, för ostrukturerad och ger ingen egentlig information.
Följden blir att terroristexperten uttalar sig liksom en läkare som berättar hur sjukvården organiseras vid katastrofer samt någon som tydligen ville tala om hur viktigt det var att skapa förståelse människor emellan.
Den svenske prästen fick ett ord med i laget i radio. Det kan bli lite plåster på såren för SKUT, tänkte jag. Om någon svensk dödats eller skadats.
Många skulle också berätta hur förfärligt det hela var och ställa sig på Frankrikes sida. Gärningsmannen är en fransk-tunisier, sas det. Kopplingen till IS tedde sig på fredagsmorgonen oklar. Tanken på den enskilde galningen som kan göra ungefär vad som helst, rymdes inte bland alternativen just då. Bortsett från att dådet rutinmässigt kallas "vansinnesdåd". Det kan alltså vara så - men det kan också vara ett välplanerat dåd. För att uppnå välövervägda mål väljs de medel som leder till målet. Vad ett "terrordåd" egentligen är var tydligen också ett problem. Egentligen är väl ett terrordåd ett då som skapar skräck. Nog var det ett terrordåd.
Den snabba nyhetsförmedlingen ger oss inga perspektiv och när nyheterna har kallnat, finns det ingen lust att ge perspektiven. "Hör av dig om du är i Nice-journalistiken", tycks räcka. Och när studion intervjuar de utsända, är standardreplikerna två: "Hur är stämningen?" och "Vet du något om?" Den första frågan leder till fritt spånande och hur journalisten tänker sig stämningen vara - för hur ska hon eller han veta?
Jag skulle inte kunna svara på frågan "Hur är stämningen i Moheda?" - frågan är idiotisk. Vi kommer att få mer sådan journalistik från Turkiet i dag...
Frågan om vad journalisten vet måste snackas runt för saken är den, att journalisten vet föga om man ens ska använda begreppet "föga" i sammanhanget. Hon kom nyss och väntar på transport till stan eller har snappat upp lite av vad andra redan rapporterat. Förnimmelser är vad som kan rapporteras. Naturligtvis heter det också att Frankrike är i chock. Kan det vara sant och om det är sant, hur vet journalisten det på morgonen efter dådet? Jag känner vemodet, men är vemod chock? Är ens vrede ett chocktillstånd?
Sedan dyker indignationerna upp. Att detta ska hända den dag man firar frihet, jämlikhet och broderskap! Pröva en annan tanke. Pröva tanken att det pågår ett krig. Vad ser vi då? Kan det som sker göras begripligt?
Vad ska de som har kvalitetskrav på nyhetsförmedlingen göra?
Förtvivla. Men förtvivlan är en synd. Giles Kepel som arbetar på temat att ont föder ont när han beskriver ett annat Frankrike. Det finns en logik i det som händer. Det är den vi måste förstå. De krav på kvalitet som skulle ställas på avlönade journalister är att de ger oss redskap att förstå.
Igår morse vaknade jag med nyheten från Nice och följde jag nyhetsrapporteringen.
Det känns lite mycket nu.
Det har hänt något på "Strandgatan" i Nice, säger en tv-man. På bilderna ser vi Negresco Hotel, som ligger på Promenade des Anglais (nr 37, om jag minns rätt från mina taxibeställningar). Strandgatan!
En tv-kvinna ska berätta om stämningarna i staden, men jag ser henne stå utanför flygplatsen. Jag har bott i närheten och vet, att det är ett stycke väg in till själva staden och promenaden och hur hon kan berätta om stämningarna utan att fabla, blir obegripligt. Hon fablar alltså, men får tydligen lite Ågren efter en stund och nämner att hon nyss kommit.
Lika illa med en annan tv-kvinna i den kommersiella kanalen. Hon tillfrågas om vad polisen gör, men det kan hon bara gissa, för hon står minst 100 meter från platsen och just utanför polisens avspärrningar. Har hon tur kan hon snacka sig in innanför avspärrningarna för att med ny bildvinkel upprepa vad hon sagt en halvtimme tidigare. De enda nyheter som kan levereras är siffrorna för antalet bekräftade döda. Den ökar.
Radion var lustig när en svensk blodgivare intervjuades. Han hade dock inte gett blod. Kön var för lång. För att inte tala om intervjun med Alice Petrén under åklagarens pågående pressamling. Hon kunde alltså inte återge vad han egentligen hade att berätta.
Nyhetsförmedlingen är helt enkelt för snabb, för ostrukturerad och ger ingen egentlig information.
Följden blir att terroristexperten uttalar sig liksom en läkare som berättar hur sjukvården organiseras vid katastrofer samt någon som tydligen ville tala om hur viktigt det var att skapa förståelse människor emellan.
Den svenske prästen fick ett ord med i laget i radio. Det kan bli lite plåster på såren för SKUT, tänkte jag. Om någon svensk dödats eller skadats.
Många skulle också berätta hur förfärligt det hela var och ställa sig på Frankrikes sida. Gärningsmannen är en fransk-tunisier, sas det. Kopplingen till IS tedde sig på fredagsmorgonen oklar. Tanken på den enskilde galningen som kan göra ungefär vad som helst, rymdes inte bland alternativen just då. Bortsett från att dådet rutinmässigt kallas "vansinnesdåd". Det kan alltså vara så - men det kan också vara ett välplanerat dåd. För att uppnå välövervägda mål väljs de medel som leder till målet. Vad ett "terrordåd" egentligen är var tydligen också ett problem. Egentligen är väl ett terrordåd ett då som skapar skräck. Nog var det ett terrordåd.
Den snabba nyhetsförmedlingen ger oss inga perspektiv och när nyheterna har kallnat, finns det ingen lust att ge perspektiven. "Hör av dig om du är i Nice-journalistiken", tycks räcka. Och när studion intervjuar de utsända, är standardreplikerna två: "Hur är stämningen?" och "Vet du något om?" Den första frågan leder till fritt spånande och hur journalisten tänker sig stämningen vara - för hur ska hon eller han veta?
Jag skulle inte kunna svara på frågan "Hur är stämningen i Moheda?" - frågan är idiotisk. Vi kommer att få mer sådan journalistik från Turkiet i dag...
Frågan om vad journalisten vet måste snackas runt för saken är den, att journalisten vet föga om man ens ska använda begreppet "föga" i sammanhanget. Hon kom nyss och väntar på transport till stan eller har snappat upp lite av vad andra redan rapporterat. Förnimmelser är vad som kan rapporteras. Naturligtvis heter det också att Frankrike är i chock. Kan det vara sant och om det är sant, hur vet journalisten det på morgonen efter dådet? Jag känner vemodet, men är vemod chock? Är ens vrede ett chocktillstånd?
Sedan dyker indignationerna upp. Att detta ska hända den dag man firar frihet, jämlikhet och broderskap! Pröva en annan tanke. Pröva tanken att det pågår ett krig. Vad ser vi då? Kan det som sker göras begripligt?
Vad ska de som har kvalitetskrav på nyhetsförmedlingen göra?
Förtvivla. Men förtvivlan är en synd. Giles Kepel som arbetar på temat att ont föder ont när han beskriver ett annat Frankrike. Det finns en logik i det som händer. Det är den vi måste förstå. De krav på kvalitet som skulle ställas på avlönade journalister är att de ger oss redskap att förstå.
fredag 15 juli 2016
Svensk lösen
I terrordådens Europa ska jag hantera inte bara dåden utan också den floskulösa journalistik, som ska direktrapportera utan att egentligen ha något att säga. Jag funderar över det svenska i stället, i väntan på perspektiv. Nice känns nära. Som Paris och Bryssel eller London. Arma värld!
Vi svenskar hurrar fyra gånger när någon fyller år. Danskarna tre. Det är gamla svensk lösen och dansk lösen. Fyra kanonskott talar om var den svenska hären står och tre markerar de danska linjerna. Det är skillnad på svenskt och danskt. Det vet alla som möter danskar. De är inte för inte arvfienden. Det är skillnad på engelskt och svenskt, tyskt och svenskt liksom amerikanskt och svenskt också.
Vår vän Jan Myrdal kan ställa till det på middag i USA, när han tar upp frågan om bordsskick. Amerikanarna äter inte med kniv och gaffel på vårt franska manér. De äter med gaffeln efter att ha skurit sin mat.
Varför?
Därför att den immigrerande underklassen kunde inget annat. Jag har sett detsamma i mötet med folk från Asien och Afrika, som gärna äter med händerna, som det heter metaforiskt. Man får i detta sällskap vara tydlig med metaforerna, som ni vet.
Jag är ute efter särdragen, som förklaras genom att bortförklaras. Och vad ska de göra, stackarna. De har ingen aning om vad som skapat svensk mentalitet, själva spiritualiteten. Eftersom de själva är värdelösa, förnimmer de inte de grundläggande värderingarna.
Jag tänker inte definiera dem, bara exemplifiera.
Ibland ser jag golfspelare röra sig på ytor vid stora gårdar. Då tänker jag på hur häpna deras anfäder och anmödrar skulle bli om de såg dem. Ätteläggen vandrar på samma marker där de slet som drängar och pigor, men nu med klubbor på jakt efter en liten boll de skjutit iväg.
Nu blir nog golfspelaren inte lycklig över att påminnas om sitt bondska sammanhang, så vi nöjer oss med att tänka tanken - och skratta lite åt anfäders och anmödrars häpnad om de fått se och förstå vad de kostar att gå på de före detta åkrarna och ängarna. Ska vi förstå det svenska måste vi förstå vad som byggde landet och dem som gjort det. Och då måste vi förstå kyrkokristendom, praktiserad kristen tro. Korset stod tecknat på fanan med mening!
Vad är det för värden?
Alla människors lika värde, sa de inte. Men alla visste att lika var det för greven och pigan. Båda kunde säga: Gud har skapat mig och alla varelser. Och Gud hade begåvat alla. Skapelsen var Guds och bordsbönen påminde handfast om den saken. Det var människans ansvar att odla jord och hålla boskap som ett an-svar.
Alla var förresten också syndare och saknade härligheten från Gud /arvet från Augustinus slog igenom - och det kan man fundera över, men inte just nu/. Vid nattvardsbordet föll de på knä och alla fick ta emot nådens bröd och välsignelsens kalk. Solidariteten var livsnödvändig, för det är alltid ett äventyr att odla jord och hålla boskap. Då behövs hjälp från grannar. Och den sammanhållningen bestod också efter de stora skiftenas tid, den radikala tid när överheten slog sönder byarna och folk flyttade ut till ensamhet.
Den grundläggande etiken kommer ur kristen tro. I hustavlans värld är finessen att alla behövs.Skulle nogon tala om alla människors lika värde då? Kanske markerades mer människans värde också när människors värderades olika; någon var dräng, en annan torpare, en tredje hemmansägare, en fjärde adelsman, en femte präst, en sjätte borgare i stad...
I de sekulariserade familjerna återkom den lutherska kallelseläran som praktik under hela 1900-talet i varje fall. Det moderna Sverige, så avkristnat den än ter sig, har sin grund i denna kallelselära med dess självklara ansvarsetik. Den verkar liksom i Guds frånvaro, fast människors ansvar inte uppfattas vara ett svar på utmaningar Gud ger, an-svar.
Så vad om det svenska är något annat än knätofsar?
Det är sannolikt de kyrkokristnas ansvar att förklara det på nytt. Vad byggde landet genom tusen år? Tron.
Tron var inte bara något som kom från utlandet. Det fanns i vårt land något skapelsegivet, för Gud möter i skapelsen, som bekant. Men det kom också från utlandet och det var i relief mot detta annorlunda som det svenska kunde uppfattas.
Nu är min glädje mest att se en fyrabarnsmoder uppträda som en organiserad fanjunkare i hanterandet av barn och sommarförlustelser (jag fnissar försynt) och att se 14- och 12-åringen dra iväg med motorbåten eller 7-åringen vilja våga åka badring efter båten. Enkla morfarsnöjen, som ni märker. När döttrarna var mycket mindre och vi var utomlands, gällde en grundläggande instruktion. "Vi talar inte svenska om det finns svenskar i närheten." De visste varför. Då kunde folk slå sig i slang med oss, identifiera någon av oss för att därefter vilja prata om kvinnliga präster eller något annat lika viktigt. Alltså talade vi främmande tungomål och flyttade på oss.
Det mer intressanta var våra ansträngningar att tillräckligt snabbt definiera svenskar i grannskapet. Det lyckades väl. Vi kunde känna igen en svensk familj på håll! Hur vi gjorde? Det är med detta som med tiden hos Augustinus. Han vet vad tiden är, men det är värre för honom att förklara det. Svenskheten vet vi vad den är när vi ser den i relief, det är nog det hela. Annars hör den till en besvärlig kategori: det självklara i historien. Det självklara är så självklart att vi inte ser det.
När politiker och förståsigpåare nu framträder som svenska i åtbörder och tal, blir det nog så underhållande. De kommer aldrig att kunna lösa sin rebus och förklara vad svenskhet är. De är i detta avseende inte bara värdelösa. De är medvetslösa. De har ingen aning om vad som hänt och vad som händer. De talar om värdegrund utan att inse just hur grund den är.
Medvetna kyrkokristna med en reflekterad uppsättning goda värderingar har ett särskilt ansvar nu. Något ska väl svenska folket få ut av att grannar och vänner skött sin helgelse och släpat sig till kyrkan på söndagen?
Vi svenskar hurrar fyra gånger när någon fyller år. Danskarna tre. Det är gamla svensk lösen och dansk lösen. Fyra kanonskott talar om var den svenska hären står och tre markerar de danska linjerna. Det är skillnad på svenskt och danskt. Det vet alla som möter danskar. De är inte för inte arvfienden. Det är skillnad på engelskt och svenskt, tyskt och svenskt liksom amerikanskt och svenskt också.
Vår vän Jan Myrdal kan ställa till det på middag i USA, när han tar upp frågan om bordsskick. Amerikanarna äter inte med kniv och gaffel på vårt franska manér. De äter med gaffeln efter att ha skurit sin mat.
Varför?
Därför att den immigrerande underklassen kunde inget annat. Jag har sett detsamma i mötet med folk från Asien och Afrika, som gärna äter med händerna, som det heter metaforiskt. Man får i detta sällskap vara tydlig med metaforerna, som ni vet.
Jag är ute efter särdragen, som förklaras genom att bortförklaras. Och vad ska de göra, stackarna. De har ingen aning om vad som skapat svensk mentalitet, själva spiritualiteten. Eftersom de själva är värdelösa, förnimmer de inte de grundläggande värderingarna.
Jag tänker inte definiera dem, bara exemplifiera.
Ibland ser jag golfspelare röra sig på ytor vid stora gårdar. Då tänker jag på hur häpna deras anfäder och anmödrar skulle bli om de såg dem. Ätteläggen vandrar på samma marker där de slet som drängar och pigor, men nu med klubbor på jakt efter en liten boll de skjutit iväg.
Nu blir nog golfspelaren inte lycklig över att påminnas om sitt bondska sammanhang, så vi nöjer oss med att tänka tanken - och skratta lite åt anfäders och anmödrars häpnad om de fått se och förstå vad de kostar att gå på de före detta åkrarna och ängarna. Ska vi förstå det svenska måste vi förstå vad som byggde landet och dem som gjort det. Och då måste vi förstå kyrkokristendom, praktiserad kristen tro. Korset stod tecknat på fanan med mening!
Vad är det för värden?
Alla människors lika värde, sa de inte. Men alla visste att lika var det för greven och pigan. Båda kunde säga: Gud har skapat mig och alla varelser. Och Gud hade begåvat alla. Skapelsen var Guds och bordsbönen påminde handfast om den saken. Det var människans ansvar att odla jord och hålla boskap som ett an-svar.
Alla var förresten också syndare och saknade härligheten från Gud /arvet från Augustinus slog igenom - och det kan man fundera över, men inte just nu/. Vid nattvardsbordet föll de på knä och alla fick ta emot nådens bröd och välsignelsens kalk. Solidariteten var livsnödvändig, för det är alltid ett äventyr att odla jord och hålla boskap. Då behövs hjälp från grannar. Och den sammanhållningen bestod också efter de stora skiftenas tid, den radikala tid när överheten slog sönder byarna och folk flyttade ut till ensamhet.
Den grundläggande etiken kommer ur kristen tro. I hustavlans värld är finessen att alla behövs.Skulle nogon tala om alla människors lika värde då? Kanske markerades mer människans värde också när människors värderades olika; någon var dräng, en annan torpare, en tredje hemmansägare, en fjärde adelsman, en femte präst, en sjätte borgare i stad...
I de sekulariserade familjerna återkom den lutherska kallelseläran som praktik under hela 1900-talet i varje fall. Det moderna Sverige, så avkristnat den än ter sig, har sin grund i denna kallelselära med dess självklara ansvarsetik. Den verkar liksom i Guds frånvaro, fast människors ansvar inte uppfattas vara ett svar på utmaningar Gud ger, an-svar.
Så vad om det svenska är något annat än knätofsar?
Det är sannolikt de kyrkokristnas ansvar att förklara det på nytt. Vad byggde landet genom tusen år? Tron.
Tron var inte bara något som kom från utlandet. Det fanns i vårt land något skapelsegivet, för Gud möter i skapelsen, som bekant. Men det kom också från utlandet och det var i relief mot detta annorlunda som det svenska kunde uppfattas.
Nu är min glädje mest att se en fyrabarnsmoder uppträda som en organiserad fanjunkare i hanterandet av barn och sommarförlustelser (jag fnissar försynt) och att se 14- och 12-åringen dra iväg med motorbåten eller 7-åringen vilja våga åka badring efter båten. Enkla morfarsnöjen, som ni märker. När döttrarna var mycket mindre och vi var utomlands, gällde en grundläggande instruktion. "Vi talar inte svenska om det finns svenskar i närheten." De visste varför. Då kunde folk slå sig i slang med oss, identifiera någon av oss för att därefter vilja prata om kvinnliga präster eller något annat lika viktigt. Alltså talade vi främmande tungomål och flyttade på oss.
Det mer intressanta var våra ansträngningar att tillräckligt snabbt definiera svenskar i grannskapet. Det lyckades väl. Vi kunde känna igen en svensk familj på håll! Hur vi gjorde? Det är med detta som med tiden hos Augustinus. Han vet vad tiden är, men det är värre för honom att förklara det. Svenskheten vet vi vad den är när vi ser den i relief, det är nog det hela. Annars hör den till en besvärlig kategori: det självklara i historien. Det självklara är så självklart att vi inte ser det.
När politiker och förståsigpåare nu framträder som svenska i åtbörder och tal, blir det nog så underhållande. De kommer aldrig att kunna lösa sin rebus och förklara vad svenskhet är. De är i detta avseende inte bara värdelösa. De är medvetslösa. De har ingen aning om vad som hänt och vad som händer. De talar om värdegrund utan att inse just hur grund den är.
Medvetna kyrkokristna med en reflekterad uppsättning goda värderingar har ett särskilt ansvar nu. Något ska väl svenska folket få ut av att grannar och vänner skött sin helgelse och släpat sig till kyrkan på söndagen?
torsdag 14 juli 2016
Omprövning
I pysslet som kyrkoherde hann jag tänka lite på temat omprövning/omvändelse. Jag kanske har haft helt fel när jag uppfattat en omfattande kompetensbrist i det kyrkliga styret. Har något hänt som gör gamla kompetenser helt obsoleta och att det nu helt enkelt, fast jag inte fattat det, krävs nya?
Hur det var, vet jag.
Jag var med. Det talades mycket om kyrklig inkulturation, oenighet skulle trots allt inte få slå sönder enigheten, kyrklig splittring skulle inte leda till kyrkosplittring. Det var linjen i min barndoms kyrka. Det kom propåer om andra ordningar, men de flesta av oss som var präster som stod fast vid 1957 års kyrkomötesbeslut och såg 1958 års kyrkomötesbeslut tillkommet på politisk väg utan besvärande sakargumentation, brydde oss inte.
Vi kunde uppfatta en galning när vi såg honom. Eller henne.
Vi tänkte oss att dessa galningar skulle man inte behöva bry sig så mycket om. Jag menar, Per Frostin ville ha ett parabolförbud så att endast approberad tv skulle nå folket. Det var politik av DDR-modell. Vi brydde oss inte stort. Det hela var ju mest dumt. Det tyckte folk också.
Jag lever i ett spännande informationsflöde.
På vanlig svenska: Jag städar papper. I en låda hittade jag en kopia från en text, "i stället för ledare" från 1983, kan det vara nummer 9, kopian är svart, av Kristet Forum? Det är ett brev till ledamöterna av Svenska kyrkans kyrkomöte undertecknat så här:
Anna Karin Hammar, stiftsadjunkt, Hampus Lyttkens (fp), professor, Ebba Lyttkens (fp) /ingen titel, DS/ Ingrid Larsson (m) personalchef, Per Frostin, (s), docent, Ingegerd Nilsson (c), speciallärare och Katrin Lundkvist, teol. stud.
Jag häpnade lite över att partibeteckningar angavs. Året var 1983, det hade börjat då.
Vad hävdades? Det påstods att kyrkomötet 1958 formulerat sig inte att det är tillåtet "utan att 'det är nödvändigt' att kvinnor kan arbeta som präster för att Evangelium ska bli hört i vår tid". Nu finns det ingen sådan sats i beslutet, men varför bråka? Nu när det prästvigs män vilka på olika vis vägrar att samarbeta med kvinnor som är präster "så gör vi oss genom våra biskopar skyldiga till en söndring av gemenskapen av de döpta som står i strid med vår kyrkas doptolkning och ytterst med Evangelium."
Medge att det är roligt att se trospoliserna i aktion.
Undertecknarna måste protestera och begära en ändring av denna praxis. Tacka för det. 1 januari 1987 borde vara stoppdatum för prästvigning av de olämpliga, söndrarna.
Att det är allvar borde alla fatta.
"En ordning som splittrar nattvardsgemenskapen efter könstillhörighet fördunklar att gemenskapen i Kristus är en gåva och befäster och ger sanktion åt det könsförtryck som pågår även i vårt samhälle."
Nog kunde det finnas anledning att komplicera vad som skrivs. Jag antar att vi noterade och såg ideologimakare i farten. Det blev som de ville. Men allt tal om gemenskap - vad blev det av det? En gemenskap på de villkor som Hammar, Frostin och Lyttkens ställer upp, vill någon verkligen vara med där?
Nu ska jag väl inte vara elak, men bland färska meddelanden inflyter nyheten från Sörmland. Inte jagaren utan landskapet, Strängnäs stift. Det var vigsel och vid altaret tar prästen fram en champagneflaska, öppnar den med en smäll, så att korken flyger genom kyrkan, tar fram glas och skålar med brudparet.
Vad är problemet?
Omdömeslöshet i största allmänhet? Alkoholintag på jobbet? Oförmåga att hantera tillvarons komplexitet och okänslighet i umgänget med det heliga? Välj själva.
Jag kanske bara ska luta mig tillbaka och konstatera, att i den andra religionen är detta helt i sin ordning? Det är bara mot kyrkokristendom tilltaget skaver. Och just kyrkokristendom styr vi ifrån på samma självklara sätt som att det där med svenskhet blir en främmande kategori. Det blir rätt följdriktigt svenskkyrklighet också.
I det nya religionssystemet är nog Malmö mest intressant att studera.
Jag skulle vilja veta hur det är där.
Har kyrkoherde Ekhem näst intill obegränsade befogenheter att styra och ställa i en ny kyrkostruktur som mest liknar en hierakisk företagskultur?
Är det sant att man inte brytt sig om formella behörighetskrav, struntat i församlingarnas åsikter och anställt folk som inte ens sökt tjänsterna.
Har facket protesterat men funnit protesterandet lönlöst?
Är det sant att majoriteten av församlingsherdarna, som anställdes för två år sedan har lämnat sina tjänster?
Och, när vi nu vet hur det varit på Riksrevisionen med dribblandet, är det sant att det lämnats in en skrivelse som beskriver en pågående diktatur?
Eller måste vi nu samla oss och försvara Anders Ekhem mot personligt illasinnat skvaller, förtal rentav?
Vad hittar en granskande journalist i Malmö, tro?
Jag vill verkligen veta.
Men jag ska inte bli särskilt upprörd. Mer nöjd om det storslagna är utfallet av den stora omprövning som ger oss en ny och bättre tro och praxis i Svenska kyrkan.
Hör inte champagne på något logiskt sätt samman antingen med fest eller hopplösheten i sönderfallet?
Det blev inte så illa som vi sa. Det blev värre - om vi håller oss till kyrkokristendomens perspektiv. Men det blev på många sätt mycket bättre med de nya perspektiven. Om bara folk fattat och skulle vilja vara kvar, men det vill ju inte folk.
Det blev tidigt bloggande. Kyrkoherdegärningen pockar på.
Antagligen saknar jag förmåga till omprövning även om jag inser fördelarna.
Någonstans vill jag helt enkelt inte.
På väg till Göteryd, Pjätteryd och Hallaryd ska jag lyssna på radio och återkommande tänka:
Det är märkligt att så få kan ta makten över Svenska kyrkan. Men har de bara fått fatt i rodret, kan folk kämpa vid årorna hur mycket som helst. De styr likväl inte. Därför blir det omprövning över hela linjen. Omprövning, för att inte säga religionsskifte.
Hur det var, vet jag.
Jag var med. Det talades mycket om kyrklig inkulturation, oenighet skulle trots allt inte få slå sönder enigheten, kyrklig splittring skulle inte leda till kyrkosplittring. Det var linjen i min barndoms kyrka. Det kom propåer om andra ordningar, men de flesta av oss som var präster som stod fast vid 1957 års kyrkomötesbeslut och såg 1958 års kyrkomötesbeslut tillkommet på politisk väg utan besvärande sakargumentation, brydde oss inte.
Vi kunde uppfatta en galning när vi såg honom. Eller henne.
Vi tänkte oss att dessa galningar skulle man inte behöva bry sig så mycket om. Jag menar, Per Frostin ville ha ett parabolförbud så att endast approberad tv skulle nå folket. Det var politik av DDR-modell. Vi brydde oss inte stort. Det hela var ju mest dumt. Det tyckte folk också.
Jag lever i ett spännande informationsflöde.
På vanlig svenska: Jag städar papper. I en låda hittade jag en kopia från en text, "i stället för ledare" från 1983, kan det vara nummer 9, kopian är svart, av Kristet Forum? Det är ett brev till ledamöterna av Svenska kyrkans kyrkomöte undertecknat så här:
Anna Karin Hammar, stiftsadjunkt, Hampus Lyttkens (fp), professor, Ebba Lyttkens (fp) /ingen titel, DS/ Ingrid Larsson (m) personalchef, Per Frostin, (s), docent, Ingegerd Nilsson (c), speciallärare och Katrin Lundkvist, teol. stud.
Jag häpnade lite över att partibeteckningar angavs. Året var 1983, det hade börjat då.
Vad hävdades? Det påstods att kyrkomötet 1958 formulerat sig inte att det är tillåtet "utan att 'det är nödvändigt' att kvinnor kan arbeta som präster för att Evangelium ska bli hört i vår tid". Nu finns det ingen sådan sats i beslutet, men varför bråka? Nu när det prästvigs män vilka på olika vis vägrar att samarbeta med kvinnor som är präster "så gör vi oss genom våra biskopar skyldiga till en söndring av gemenskapen av de döpta som står i strid med vår kyrkas doptolkning och ytterst med Evangelium."
Medge att det är roligt att se trospoliserna i aktion.
Undertecknarna måste protestera och begära en ändring av denna praxis. Tacka för det. 1 januari 1987 borde vara stoppdatum för prästvigning av de olämpliga, söndrarna.
Att det är allvar borde alla fatta.
"En ordning som splittrar nattvardsgemenskapen efter könstillhörighet fördunklar att gemenskapen i Kristus är en gåva och befäster och ger sanktion åt det könsförtryck som pågår även i vårt samhälle."
Nog kunde det finnas anledning att komplicera vad som skrivs. Jag antar att vi noterade och såg ideologimakare i farten. Det blev som de ville. Men allt tal om gemenskap - vad blev det av det? En gemenskap på de villkor som Hammar, Frostin och Lyttkens ställer upp, vill någon verkligen vara med där?
Nu ska jag väl inte vara elak, men bland färska meddelanden inflyter nyheten från Sörmland. Inte jagaren utan landskapet, Strängnäs stift. Det var vigsel och vid altaret tar prästen fram en champagneflaska, öppnar den med en smäll, så att korken flyger genom kyrkan, tar fram glas och skålar med brudparet.
Vad är problemet?
Omdömeslöshet i största allmänhet? Alkoholintag på jobbet? Oförmåga att hantera tillvarons komplexitet och okänslighet i umgänget med det heliga? Välj själva.
Jag kanske bara ska luta mig tillbaka och konstatera, att i den andra religionen är detta helt i sin ordning? Det är bara mot kyrkokristendom tilltaget skaver. Och just kyrkokristendom styr vi ifrån på samma självklara sätt som att det där med svenskhet blir en främmande kategori. Det blir rätt följdriktigt svenskkyrklighet också.
I det nya religionssystemet är nog Malmö mest intressant att studera.
Jag skulle vilja veta hur det är där.
Har kyrkoherde Ekhem näst intill obegränsade befogenheter att styra och ställa i en ny kyrkostruktur som mest liknar en hierakisk företagskultur?
Är det sant att man inte brytt sig om formella behörighetskrav, struntat i församlingarnas åsikter och anställt folk som inte ens sökt tjänsterna.
Har facket protesterat men funnit protesterandet lönlöst?
Är det sant att majoriteten av församlingsherdarna, som anställdes för två år sedan har lämnat sina tjänster?
Och, när vi nu vet hur det varit på Riksrevisionen med dribblandet, är det sant att det lämnats in en skrivelse som beskriver en pågående diktatur?
Eller måste vi nu samla oss och försvara Anders Ekhem mot personligt illasinnat skvaller, förtal rentav?
Vad hittar en granskande journalist i Malmö, tro?
Jag vill verkligen veta.
Men jag ska inte bli särskilt upprörd. Mer nöjd om det storslagna är utfallet av den stora omprövning som ger oss en ny och bättre tro och praxis i Svenska kyrkan.
Hör inte champagne på något logiskt sätt samman antingen med fest eller hopplösheten i sönderfallet?
Det blev inte så illa som vi sa. Det blev värre - om vi håller oss till kyrkokristendomens perspektiv. Men det blev på många sätt mycket bättre med de nya perspektiven. Om bara folk fattat och skulle vilja vara kvar, men det vill ju inte folk.
Det blev tidigt bloggande. Kyrkoherdegärningen pockar på.
Antagligen saknar jag förmåga till omprövning även om jag inser fördelarna.
Någonstans vill jag helt enkelt inte.
På väg till Göteryd, Pjätteryd och Hallaryd ska jag lyssna på radio och återkommande tänka:
Det är märkligt att så få kan ta makten över Svenska kyrkan. Men har de bara fått fatt i rodret, kan folk kämpa vid årorna hur mycket som helst. De styr likväl inte. Därför blir det omprövning över hela linjen. Omprövning, för att inte säga religionsskifte.
onsdag 13 juli 2016
Kompetensexkluderad
I går lärde jag mig ett nytt ord. Jag tror att Anna Elias är ordkonstruktören och ska ha hedern: Kompetensexkluderad.
Det är det den blir, som kan otillbörligt mycket eller den som inte ingår i rätt kompisgäng men besitter kompetens som likväl exkluderas.
Kompetenta människor ska hållas kort. Somliga biskopar har visat sig välmotiverat livrädda inför kompetenta präster. Skulle de släppas fria, skulle fenomenet att alla katter är grå om natten avlösas av klarhetens ljus och alla skulle se verkligheten som den är. Ni märker att jag sitter kvar i insikterna från förklaringsberget.
Nu kan säkert begreppet "kompetensexkluderad" användas i fler sammanhang och på precist sätt i många.
Man kan pröva att säga till sin chef: "jag känner mig kompetensexkluderad" för att se vad som händer, t ex.
Politiskt inser alla att när kompisgänget fördelar platserna sinsemellan är det inte i första hand kompetens utan lojalitet och Kameraderei som gäller. Efter korruptionshärvan på Riksrevisionen har skillnaderna mellan gammal förvaltningskultur och ny belysts. Ämbetsmannen stod i allmännyttans tjänst och juristen i Rättens, jag skrev stort R. När förvaltningsjuristen börjar uppträda som bolagsjurist, är det bolagets (eller partiets) intressen som gäller, och då vrängs paragrafer och vrids resonemang.
Så med präster också. Ve den präst som står viktiga intressen emot. Besvärande kompetenser för en kyrkoherde ändrades. Det är inte längre kyrkoherden som upplåter kyrkorummet, dvs värnar vad som sker i det. Nu fattas besluten demokratiskt och detta ses som en klar förbättring. Frågar man präster nuförtiden varför kyrkoherdarna så nödvändigtvis skulle bli av med upplåtelserätten, vet de nog inte. Om den sortens förändringar gäller, oavsett ordridåer, att intresset aldrig ljuger. Eller alltid.
Kommer ni ihåg demonstrationsropet "Samma fascister här som är"?
Detta slagord hör väl inte till de analytiskt mest skarpa utan får räknas till genren licentia poetica och därmed licentia politica. Men förmågan att försöka se vad som är där och upptäcka fenomenet här, är viktig.
Är inte Riksrevisionen ett tydligt exempel på hur det går till i Sverige och därmed hur det går till i Svenska kyrkan när kompetens sätts åt sidan.
Grejen var ju att börja tala om kompetens som "tillräcklig kompetens". Då blev av med de kompetenta, som alltså var mer kompetenta än vad som tarvades. Biskopar tillsattes så men också domprostar och kyrkoherdar och när det var prästval var kompetens efter en inledande prövning alls inte det som efterfrågades. Kompetenta präster fick vara glada över sitt första förslagsrum och så valdes den på tredje. Så gick det till. Det var ett korrupt system och det var det svenska system som gällde - och gäller.
Jag kan fortfarande vara fascinerad över tillsättningen av en kyrkoherde. En som sökte, hade sökt tjänsten vid ett tidigare tillfälle när det var val och då av regeringen (!) satts på första förslag. När han sökte i det nya systemet, hade domkapitlets idoge tjänsteman förtecknat hans meriter. De var ansenligt fler än förra gången så det blev ett par sidor.
De två som det stod emellan hade tjänstemannen fått ihop en halvsida var på. Dessa kallades till intervju. En av dem fick tjänsten.
Det där med "saklighet och kompetens" var en regel i det förgångna. Nu var det "havlighet" som var urvalskriterium.
Så när folk börjar fatta hur det går till i statsförvaltningen och vill höra en frihetlig kyrklig röst som står fram för goda värderingar, vad ska biskoparna säga då? "Samma här som där" -? Eller ska de säga tvärt om?
Jag funderade på att häva kommentarsstoppet men fick till svar: "Vi kommentatorer vill njuta vår ledighet månaden ut" och då kan jag ingenting göra. Njut av er sommarledighet men läs också
http://ledarsidorna.se/2016/07/kyrkan-under-slojan/
All reklam är god reklam, heter det, men ibland kan man undra. Nu är det som Ledarsidorna berättar värt att följa upp och komplicera ytterligare, man kan inte begära allt av de "utomkyrkliga" analytikerna, allra minst om man är van vid Bloggardag, men avslöjandet måste vara en grundhållning. Vi vill veta hur det egentligen är och står till.
Den viktigaste frågan Ledarsidorna levererade var: I vilken riktning rör sig egentligen den Svenska kyrkan under Antje Jackeléns och Wanja Lundby-Wedins ledning?
Det är självfallet en bra fråga, en fråga som biter bättre när den ställs utanför alla kyrkliga fora.
Vilket är svaret?
Det svaret borde, om kompetensen alls finns, formuleras i skilda kyrkliga fora.
Efter ledigheten, förstås.
Det är det den blir, som kan otillbörligt mycket eller den som inte ingår i rätt kompisgäng men besitter kompetens som likväl exkluderas.
Kompetenta människor ska hållas kort. Somliga biskopar har visat sig välmotiverat livrädda inför kompetenta präster. Skulle de släppas fria, skulle fenomenet att alla katter är grå om natten avlösas av klarhetens ljus och alla skulle se verkligheten som den är. Ni märker att jag sitter kvar i insikterna från förklaringsberget.
Nu kan säkert begreppet "kompetensexkluderad" användas i fler sammanhang och på precist sätt i många.
Man kan pröva att säga till sin chef: "jag känner mig kompetensexkluderad" för att se vad som händer, t ex.
Politiskt inser alla att när kompisgänget fördelar platserna sinsemellan är det inte i första hand kompetens utan lojalitet och Kameraderei som gäller. Efter korruptionshärvan på Riksrevisionen har skillnaderna mellan gammal förvaltningskultur och ny belysts. Ämbetsmannen stod i allmännyttans tjänst och juristen i Rättens, jag skrev stort R. När förvaltningsjuristen börjar uppträda som bolagsjurist, är det bolagets (eller partiets) intressen som gäller, och då vrängs paragrafer och vrids resonemang.
Så med präster också. Ve den präst som står viktiga intressen emot. Besvärande kompetenser för en kyrkoherde ändrades. Det är inte längre kyrkoherden som upplåter kyrkorummet, dvs värnar vad som sker i det. Nu fattas besluten demokratiskt och detta ses som en klar förbättring. Frågar man präster nuförtiden varför kyrkoherdarna så nödvändigtvis skulle bli av med upplåtelserätten, vet de nog inte. Om den sortens förändringar gäller, oavsett ordridåer, att intresset aldrig ljuger. Eller alltid.
Kommer ni ihåg demonstrationsropet "Samma fascister här som är"?
Detta slagord hör väl inte till de analytiskt mest skarpa utan får räknas till genren licentia poetica och därmed licentia politica. Men förmågan att försöka se vad som är där och upptäcka fenomenet här, är viktig.
Är inte Riksrevisionen ett tydligt exempel på hur det går till i Sverige och därmed hur det går till i Svenska kyrkan när kompetens sätts åt sidan.
Grejen var ju att börja tala om kompetens som "tillräcklig kompetens". Då blev av med de kompetenta, som alltså var mer kompetenta än vad som tarvades. Biskopar tillsattes så men också domprostar och kyrkoherdar och när det var prästval var kompetens efter en inledande prövning alls inte det som efterfrågades. Kompetenta präster fick vara glada över sitt första förslagsrum och så valdes den på tredje. Så gick det till. Det var ett korrupt system och det var det svenska system som gällde - och gäller.
Jag kan fortfarande vara fascinerad över tillsättningen av en kyrkoherde. En som sökte, hade sökt tjänsten vid ett tidigare tillfälle när det var val och då av regeringen (!) satts på första förslag. När han sökte i det nya systemet, hade domkapitlets idoge tjänsteman förtecknat hans meriter. De var ansenligt fler än förra gången så det blev ett par sidor.
De två som det stod emellan hade tjänstemannen fått ihop en halvsida var på. Dessa kallades till intervju. En av dem fick tjänsten.
Det där med "saklighet och kompetens" var en regel i det förgångna. Nu var det "havlighet" som var urvalskriterium.
Så när folk börjar fatta hur det går till i statsförvaltningen och vill höra en frihetlig kyrklig röst som står fram för goda värderingar, vad ska biskoparna säga då? "Samma här som där" -? Eller ska de säga tvärt om?
Jag funderade på att häva kommentarsstoppet men fick till svar: "Vi kommentatorer vill njuta vår ledighet månaden ut" och då kan jag ingenting göra. Njut av er sommarledighet men läs också
http://ledarsidorna.se/2016/07/kyrkan-under-slojan/
All reklam är god reklam, heter det, men ibland kan man undra. Nu är det som Ledarsidorna berättar värt att följa upp och komplicera ytterligare, man kan inte begära allt av de "utomkyrkliga" analytikerna, allra minst om man är van vid Bloggardag, men avslöjandet måste vara en grundhållning. Vi vill veta hur det egentligen är och står till.
Den viktigaste frågan Ledarsidorna levererade var: I vilken riktning rör sig egentligen den Svenska kyrkan under Antje Jackeléns och Wanja Lundby-Wedins ledning?
Det är självfallet en bra fråga, en fråga som biter bättre när den ställs utanför alla kyrkliga fora.
Vilket är svaret?
Det svaret borde, om kompetensen alls finns, formuleras i skilda kyrkliga fora.
Efter ledigheten, förstås.
tisdag 12 juli 2016
Lite revision, det är ju så inne nu
Det är fult att stjäla godis från småbarn. Inte främst, har jag förstått, eftersom det är stöld utan därför att det är alldeles för enkelt. Men det handlar inte bara om småbarn utan om den fingerfärdighet som nätverkar och tillskansar sig makt, inflytande och pengar samt personliga förmåner. Så sägs det inte rent ut. Men så är det. Hur skulle det kunna vara på anat sätt? Den grandiosa självbilden är förstås att arbetarklassen kan förlita sig på dessa de godsinta och nätverkande. För just sådana är de.
Låter jag hätsk är det en syn- eller hörvilla.
Lite antirerad är jag kanske. Det beror på att jag städade i går. Det tog (som vanligt) längre tid än jag planerat. Det kan i sin tur bero på att jag gjorde fynd bland mina papper. Seglora Smedja fyllde fem år i oktober 2013. Där togs vinkeln mellan luftströmmens riktning och segelprofilens korda ut för att undvika avdrift. Men det var också en artikel som utmanade våra ömmaste känslor när frågan stäldes rakt på sak: "Många har undrat hur Ewa Lindqvist Hotz och Helle Klein har orkat när kritiken varit orättvis och ibland kränkande."
Som alla kan förstå blir svaret att detta beror på att de står i debattens centrum i den kyrkliga sfären.
Trons vittnen träder fram. Caroline Krook är glad över att hon som biskop fick vara med och hjälpa Seglora smedja i starten. Gudrun Schyman är också klar över smedjans betydelse. För att inte tala om min gamle vän och kamrat Tomas Lindbom, som i artikeln kallas Lindblom men det får han leva med. Han sådar in i framtiden: "Seglora smedja kommer att fortsätta att vara en viktig röst när medierna i samhället ska granska Svenska kyrkan."
Hans Ulfvebrand har ledarskapserfarenhet sedan 21 år, 24 nu alltså, och fann Seglora smedja vara en angelägen röst. Seniorbiskopen Lennart Koskinen hade också något att säga. "Arbetet är för viktigt för att begränsas till en eller några få församlingar." Det var vackert sagt.
Pastor Arne Carlsson, som intervjuat, deklarerar närmast högstämt: "Vi är med i en förändring där vi inte accepterar redan vedertagna värden och bindande strukturer."
Bättre kan det knappast sägas, väl.
Om det inte vore för det där med att Dagens Seglora knappast är dagens och att de storståtliga appellerna om att Kyrkans Tidning skulle utmanas sjönk ihop till om inte intet så dock föga. Ska vi inte tala om rep i hängd mans hus? Nä, då talar vi om Riksrevisionen i stället. Övergången är inte konstlad. De som pytsat in pengar i Seglora kanske borde ställa frågan vad som levereras och vad som utlovades bli levererat. Tid för lite riksrevision?
I går hörde jag Inga-Britt Ahlenius i Sveriges Radios Studio Ett. Det var en "Herre, nu låter du din tjänare fara hädan i frid"-upplevelse. Så hade jag också tåligt väntat på att Ahlenius skulle intervjuas. Hon talar sanning nämligen. Nu fann hon inte riktigt ord för den häpnad över flärden i världen och tingen däri hon drabbats av.
Korruption är ordet som svävar över alltihop och det på ett sätt som omvärlden noterar. Avgångskravet är självklart, förstår jag. Men först efter Almedalen orkar media ta sig denna praktskandal an.
Är Almedalen inte så mycket en demokratisk arena som en våt snuttefilt över demokratin och allvarligt politiskt sysslande med väsentligheter. Som korruption eller besked om små kompiskretsar som tar statsförvaltningen om hand?
Vad mäktar nu Konstitutionsutskottet? Det ska bli intressant att se.
Ska det ändå revideras kom siffrorna för utträde ur Svenska kyrkan efter mediegranskningen. Plus 10 000 om man ser till utträden och minus 10 000 om man ser på Svenska kyrkan.
Det nya är att de som är i min generation lämnar.
Detta ska hanteras genom att stiften hjälper församlingarna att få bättre rutiner, det som alltid är byråkratlösningen på alla problem. Gud hjälpe om detta blir insatsen! I stiften finns icke den ackumulerade kompetensen - mer än som en stiftens självbild. Men avslöjande är det för den syn på församlingarna som finns ovan där.
Jag läser och funderar.
Det heter att "kyrkans verksamhet bygger på förtroende, en upplevelse av att kyrkan finns där jag finns, att den står upp för sunda värderingar och bidrar till ett gott samhälle". Oss emellan, för detta behöver jag faktiskt inte Kyrkan.
Jag upplever förstås inte att kyrkan finns där jag finns (den har rationaliserats och internaliserats, dvs är fullt upptagen med sina egna sysslor). Sunda värderingar? Bidrar till ett gott samhälle? Men vart tog Jesus, evangeliet, frälsningen bort från denna onda värld egentligen vägen?
Det är läge för revision.
"Ju mer personligt bandet är mellan församling och medlem är, desto stabilare relation", heter det. Men är inte församlingen just medlemmarna?
Är "församling" numera att förstå som något annat - en förvaltning eller en producentorganisation - som ska församla mig genom ett personligt band. Med vem? Kyrkokamrern? De anställda?
När jag vaknade tidigt i dag på morgonen funderade jag över om den extra höga utträdessiffran betyder att den normala siffran för utträden nu har flyttat upp till en högre nivå. Inte 13 300 varje månad men 5-6000?
Utträden kanske inte är så mycket protest som en insikt att jag ska inte vara med och betala till "det där som dom håller på med", dom som kallas församling och vill etablera en stabil relation med mig....? Det vill ju också de som ringer i tid och otid och erbjuder prenumerationer, ekonomisk rådgivning och allt vad det är.
Ahlenius, säg ifrån!
Låter jag hätsk är det en syn- eller hörvilla.
Lite antirerad är jag kanske. Det beror på att jag städade i går. Det tog (som vanligt) längre tid än jag planerat. Det kan i sin tur bero på att jag gjorde fynd bland mina papper. Seglora Smedja fyllde fem år i oktober 2013. Där togs vinkeln mellan luftströmmens riktning och segelprofilens korda ut för att undvika avdrift. Men det var också en artikel som utmanade våra ömmaste känslor när frågan stäldes rakt på sak: "Många har undrat hur Ewa Lindqvist Hotz och Helle Klein har orkat när kritiken varit orättvis och ibland kränkande."
Som alla kan förstå blir svaret att detta beror på att de står i debattens centrum i den kyrkliga sfären.
Trons vittnen träder fram. Caroline Krook är glad över att hon som biskop fick vara med och hjälpa Seglora smedja i starten. Gudrun Schyman är också klar över smedjans betydelse. För att inte tala om min gamle vän och kamrat Tomas Lindbom, som i artikeln kallas Lindblom men det får han leva med. Han sådar in i framtiden: "Seglora smedja kommer att fortsätta att vara en viktig röst när medierna i samhället ska granska Svenska kyrkan."
Hans Ulfvebrand har ledarskapserfarenhet sedan 21 år, 24 nu alltså, och fann Seglora smedja vara en angelägen röst. Seniorbiskopen Lennart Koskinen hade också något att säga. "Arbetet är för viktigt för att begränsas till en eller några få församlingar." Det var vackert sagt.
Pastor Arne Carlsson, som intervjuat, deklarerar närmast högstämt: "Vi är med i en förändring där vi inte accepterar redan vedertagna värden och bindande strukturer."
Bättre kan det knappast sägas, väl.
Om det inte vore för det där med att Dagens Seglora knappast är dagens och att de storståtliga appellerna om att Kyrkans Tidning skulle utmanas sjönk ihop till om inte intet så dock föga. Ska vi inte tala om rep i hängd mans hus? Nä, då talar vi om Riksrevisionen i stället. Övergången är inte konstlad. De som pytsat in pengar i Seglora kanske borde ställa frågan vad som levereras och vad som utlovades bli levererat. Tid för lite riksrevision?
I går hörde jag Inga-Britt Ahlenius i Sveriges Radios Studio Ett. Det var en "Herre, nu låter du din tjänare fara hädan i frid"-upplevelse. Så hade jag också tåligt väntat på att Ahlenius skulle intervjuas. Hon talar sanning nämligen. Nu fann hon inte riktigt ord för den häpnad över flärden i världen och tingen däri hon drabbats av.
Korruption är ordet som svävar över alltihop och det på ett sätt som omvärlden noterar. Avgångskravet är självklart, förstår jag. Men först efter Almedalen orkar media ta sig denna praktskandal an.
Är Almedalen inte så mycket en demokratisk arena som en våt snuttefilt över demokratin och allvarligt politiskt sysslande med väsentligheter. Som korruption eller besked om små kompiskretsar som tar statsförvaltningen om hand?
Vad mäktar nu Konstitutionsutskottet? Det ska bli intressant att se.
Ska det ändå revideras kom siffrorna för utträde ur Svenska kyrkan efter mediegranskningen. Plus 10 000 om man ser till utträden och minus 10 000 om man ser på Svenska kyrkan.
Det nya är att de som är i min generation lämnar.
Detta ska hanteras genom att stiften hjälper församlingarna att få bättre rutiner, det som alltid är byråkratlösningen på alla problem. Gud hjälpe om detta blir insatsen! I stiften finns icke den ackumulerade kompetensen - mer än som en stiftens självbild. Men avslöjande är det för den syn på församlingarna som finns ovan där.
Jag läser och funderar.
Det heter att "kyrkans verksamhet bygger på förtroende, en upplevelse av att kyrkan finns där jag finns, att den står upp för sunda värderingar och bidrar till ett gott samhälle". Oss emellan, för detta behöver jag faktiskt inte Kyrkan.
Jag upplever förstås inte att kyrkan finns där jag finns (den har rationaliserats och internaliserats, dvs är fullt upptagen med sina egna sysslor). Sunda värderingar? Bidrar till ett gott samhälle? Men vart tog Jesus, evangeliet, frälsningen bort från denna onda värld egentligen vägen?
Det är läge för revision.
"Ju mer personligt bandet är mellan församling och medlem är, desto stabilare relation", heter det. Men är inte församlingen just medlemmarna?
Är "församling" numera att förstå som något annat - en förvaltning eller en producentorganisation - som ska församla mig genom ett personligt band. Med vem? Kyrkokamrern? De anställda?
När jag vaknade tidigt i dag på morgonen funderade jag över om den extra höga utträdessiffran betyder att den normala siffran för utträden nu har flyttat upp till en högre nivå. Inte 13 300 varje månad men 5-6000?
Utträden kanske inte är så mycket protest som en insikt att jag ska inte vara med och betala till "det där som dom håller på med", dom som kallas församling och vill etablera en stabil relation med mig....? Det vill ju också de som ringer i tid och otid och erbjuder prenumerationer, ekonomisk rådgivning och allt vad det är.
Ahlenius, säg ifrån!
måndag 11 juli 2016
I denna tid
Det var högmässa i Rydaholm kl 10, vilket betydde att jag kunde få mig till radiogudstjänst till livs när jag satt i bilen på väg hem. Det var en gudstjänst som levererade mycket av den pissträngda fromhet jag alls inte förmår uppskatta. Det var en odogmatisk tro, förstod jag, närmast tron som en konstart.
Man får gärna tro och tänka så, men kyrkokristendom är det förstås inte. Finns det önskemål att förstå vad vi är oense om, ska man lyssna på det gudstjänstutbud radio och tv erbjuder, tror jag. Jag hajade till också över temat "Andlig klarsyn" eftersom det var Kristi Förklarings dag vi andra firade - men jag tänkte ett ögon att det gjorts någon elegant koppling mellan förklaring och klarsyn. Så var det inte. Lärjungarna på berget hade för övrigt ingen andlig klarsyn, de verkar mest förvirrade när de såg vad de såg och hörde vad de hörde med egna ögon och öron. Som vi brukar se och höra, alltså.
Det är nyttigt att få höra vad jag inte tror framställas. Det finns präster i Svenska kyrkan som förser mig med denna nyttighet. Det måste förstås finnas människor som förmår uppskatta den religiösa snusförnumstigheten. Så är det i denna tid. Många av Kyrkans insikter är inte en del i radioreligionen. Den är ett annat evangelium. Bengt Lidforss jagade sin tid "modärna apologeter" och han var skoningslös. Det är när jag hör den tillrättalagda fromsintheten i radioapparaten som jag längtar efter intellektuellt hederliga hedningar som renhållare. Det är dem jag uppenbart står samman med. Det beror på att jag är en känslig person och kanske till och med allvarligt sinnad. Som det heter i Småland: "Sa de va, så sa de va redit."
DN:s Mattias Carlsson och Mikael Delin har uppenbarligen gjort ett habilt hantverk när riksrevisionen blir så genomlyst att riksrevisorn Susanne Ackum avgår. Konstitutionsutskottet ska kanske inkallas - allt annat ter sig orimligt. Nyheten kom som en överraskning men ändå inte. Vad som avslöjades var kompisrekryteringar och aktioner i strid mot den lagfästa öppenheten. Det avslöjades också passliga lögner. Självfallet talades det om "den svenska naiviteten". Den finns tydligen som ett nationellt särdrag. Då kan man förstå varför verklig kritik aldrig går fram. De barnsliga vill inte höra det, de vill fortsätta leka och fenomenet ska kallas "den svenska naiviteten". Det är denna naiva hållning som slår ihjäl profeter för att slippa höra deras käbbel och bitterhet. Jag tror fenomenet inte skulle behöva vara helt okänt.
Efter Boforsskandalen, vilket år det nu var, eller efter det att cheferna för Skatteverket varnat sin gamle kollega att hans utländska affärer och hans självrättelse var föremål för Uppdrag Gransknings intresse, behöver inget egentligen förvåna. Det finns skumrask och det finns ett "vi här uppe". Mutorna på 300 miljoner hade självfallet, ironin var Jan Myrdals, aldrig kommit några i Sverige till godo. Det var bara slemma typer utomlands som skodde sig. Så har vi Telias utlandsaffärer eller den klassiska granskningen av det kommunala livet i Motala.
När jag i går försökte tänka över saken, slog det mig att juli månad inte är en bra månad för indignation. Först Almedalen, som tycks ta all kraft från seriös politisk verksamhet - för om DN:s granskning ser jag föga. Riksrevisor Bengtsson kom inte på grund av hälsoproblem, och den förklaringen trodde inte de granskande journalisterna knappast på när de hade just Bengtsson på gaffeln i något som kunde komma att tolkas som delikatessjäv. Skandaler försvinner tydligen så enkelt. Eller blir det stora larmartiklar denna vecka? En riksrevisor som förbrukat sitt förtroende och avslöjandet av kompisgäng som granskar varandra! Ska folk få den information som utlöser den folkliga vreden? Höga löner fördelas efter kompisrekrytering...
Nu går det kanske annorlunda till i det kyrkliga? Befordran efter kompetens och så, menar jag. Med kompetens avses inte "havlighet". Om jag varit på det humöret, kanske jag skrivit att det alltid går till på samma sätt i kyrkan som i det omgivande samhället. Kyrkan är inte automatiskt någon frizon. Ska den vara det, krävs mycken möda och stort besvär.
Det var ändå inte detta jag tänkte på när jag läst DN:s granskningar.
Jag funderade i denna tid med ett Europa som visar tecken på sönderfall över om det finns ett samband mellan svag kyrklighet (läs: sekularisering) och samhälleligt skumrask.
Kan det vara så att priset, som måste betalas när människor inte blir noga med helgelsen, är skumrask i politiken och vanvett i både små och stora politiska beslut? Är det blodiga 1900-talet ett resultat av gudlöshet, helt enkelt? Nihilismen föder fram allt detta, och det är i sin ordning i betydelsen att det är konsekvent.
När det talas om "svenska värderingar" borde spaden sättas djupare. Jag satt i går under 1200-talskrucifixet i Pjätteryds kyrka. I 800 år har Kristus sett på folket i Pjätteryd. Naturligtvis har det skapat värderingar som en gång var värderingar i Sverige och, kanske, svenska värderingar? Är inte nyheten sedan 1789 att göra sig kvitt just dessa värderingar och införa nihilismen som just en svensk värdering? Vad annat kan de värdelösa bidra med?
Det upprepas som vore det begåvat att "kyrkan är politisk men inte partipolitisk". Nu sitter politikerna i kyrkomötet och i stiftsstyrelserna och det ger möjlighet att utifrån inflytelserika positioner styra rekryteringarna så i vilken mening Svenska kyrkan undgår att vara just partipolitisk, kan man undra. Men politisk i annan mening än som ideologisk apparat? - jag vet inte. Politisk på riktigt är väl Kyrkan när vanliga människor helgas och därför lidelsefullt också ägnar sig åt världen utan att därmed bli världsliga. När det råder brist på den sortens vardagshelgon, då blir det skumrask för oss alla.
Sug på den:
Helgelse åstadkommer profeter, som förmår lägga snittet mellan sanning och lögn.
Det är mer än politik.
Man får gärna tro och tänka så, men kyrkokristendom är det förstås inte. Finns det önskemål att förstå vad vi är oense om, ska man lyssna på det gudstjänstutbud radio och tv erbjuder, tror jag. Jag hajade till också över temat "Andlig klarsyn" eftersom det var Kristi Förklarings dag vi andra firade - men jag tänkte ett ögon att det gjorts någon elegant koppling mellan förklaring och klarsyn. Så var det inte. Lärjungarna på berget hade för övrigt ingen andlig klarsyn, de verkar mest förvirrade när de såg vad de såg och hörde vad de hörde med egna ögon och öron. Som vi brukar se och höra, alltså.
Det är nyttigt att få höra vad jag inte tror framställas. Det finns präster i Svenska kyrkan som förser mig med denna nyttighet. Det måste förstås finnas människor som förmår uppskatta den religiösa snusförnumstigheten. Så är det i denna tid. Många av Kyrkans insikter är inte en del i radioreligionen. Den är ett annat evangelium. Bengt Lidforss jagade sin tid "modärna apologeter" och han var skoningslös. Det är när jag hör den tillrättalagda fromsintheten i radioapparaten som jag längtar efter intellektuellt hederliga hedningar som renhållare. Det är dem jag uppenbart står samman med. Det beror på att jag är en känslig person och kanske till och med allvarligt sinnad. Som det heter i Småland: "Sa de va, så sa de va redit."
DN:s Mattias Carlsson och Mikael Delin har uppenbarligen gjort ett habilt hantverk när riksrevisionen blir så genomlyst att riksrevisorn Susanne Ackum avgår. Konstitutionsutskottet ska kanske inkallas - allt annat ter sig orimligt. Nyheten kom som en överraskning men ändå inte. Vad som avslöjades var kompisrekryteringar och aktioner i strid mot den lagfästa öppenheten. Det avslöjades också passliga lögner. Självfallet talades det om "den svenska naiviteten". Den finns tydligen som ett nationellt särdrag. Då kan man förstå varför verklig kritik aldrig går fram. De barnsliga vill inte höra det, de vill fortsätta leka och fenomenet ska kallas "den svenska naiviteten". Det är denna naiva hållning som slår ihjäl profeter för att slippa höra deras käbbel och bitterhet. Jag tror fenomenet inte skulle behöva vara helt okänt.
Efter Boforsskandalen, vilket år det nu var, eller efter det att cheferna för Skatteverket varnat sin gamle kollega att hans utländska affärer och hans självrättelse var föremål för Uppdrag Gransknings intresse, behöver inget egentligen förvåna. Det finns skumrask och det finns ett "vi här uppe". Mutorna på 300 miljoner hade självfallet, ironin var Jan Myrdals, aldrig kommit några i Sverige till godo. Det var bara slemma typer utomlands som skodde sig. Så har vi Telias utlandsaffärer eller den klassiska granskningen av det kommunala livet i Motala.
När jag i går försökte tänka över saken, slog det mig att juli månad inte är en bra månad för indignation. Först Almedalen, som tycks ta all kraft från seriös politisk verksamhet - för om DN:s granskning ser jag föga. Riksrevisor Bengtsson kom inte på grund av hälsoproblem, och den förklaringen trodde inte de granskande journalisterna knappast på när de hade just Bengtsson på gaffeln i något som kunde komma att tolkas som delikatessjäv. Skandaler försvinner tydligen så enkelt. Eller blir det stora larmartiklar denna vecka? En riksrevisor som förbrukat sitt förtroende och avslöjandet av kompisgäng som granskar varandra! Ska folk få den information som utlöser den folkliga vreden? Höga löner fördelas efter kompisrekrytering...
Nu går det kanske annorlunda till i det kyrkliga? Befordran efter kompetens och så, menar jag. Med kompetens avses inte "havlighet". Om jag varit på det humöret, kanske jag skrivit att det alltid går till på samma sätt i kyrkan som i det omgivande samhället. Kyrkan är inte automatiskt någon frizon. Ska den vara det, krävs mycken möda och stort besvär.
Det var ändå inte detta jag tänkte på när jag läst DN:s granskningar.
Jag funderade i denna tid med ett Europa som visar tecken på sönderfall över om det finns ett samband mellan svag kyrklighet (läs: sekularisering) och samhälleligt skumrask.
Kan det vara så att priset, som måste betalas när människor inte blir noga med helgelsen, är skumrask i politiken och vanvett i både små och stora politiska beslut? Är det blodiga 1900-talet ett resultat av gudlöshet, helt enkelt? Nihilismen föder fram allt detta, och det är i sin ordning i betydelsen att det är konsekvent.
När det talas om "svenska värderingar" borde spaden sättas djupare. Jag satt i går under 1200-talskrucifixet i Pjätteryds kyrka. I 800 år har Kristus sett på folket i Pjätteryd. Naturligtvis har det skapat värderingar som en gång var värderingar i Sverige och, kanske, svenska värderingar? Är inte nyheten sedan 1789 att göra sig kvitt just dessa värderingar och införa nihilismen som just en svensk värdering? Vad annat kan de värdelösa bidra med?
Det upprepas som vore det begåvat att "kyrkan är politisk men inte partipolitisk". Nu sitter politikerna i kyrkomötet och i stiftsstyrelserna och det ger möjlighet att utifrån inflytelserika positioner styra rekryteringarna så i vilken mening Svenska kyrkan undgår att vara just partipolitisk, kan man undra. Men politisk i annan mening än som ideologisk apparat? - jag vet inte. Politisk på riktigt är väl Kyrkan när vanliga människor helgas och därför lidelsefullt också ägnar sig åt världen utan att därmed bli världsliga. När det råder brist på den sortens vardagshelgon, då blir det skumrask för oss alla.
Sug på den:
Helgelse åstadkommer profeter, som förmår lägga snittet mellan sanning och lögn.
Det är mer än politik.
söndag 10 juli 2016
Söndagstankar, till sist om trojaner
Regn har utlovats men solen sken över Moheda strax före kl 6. Ska jag bereda mig på regn en vecka nu? Sommarstiltjen har infunnit sig. Det är som gjort för fritt och planlöst funderande denna söndagsmorgon
I.
Det finns i alla organisationer en risk att entusiasmen att formulera sig inför framtiden är större än ivern att forma framtiden. Jag tror Svenska kyrkan befinner sig där. Allt större organisationsformer, allt mindre inflytande för de herrelösa byråkratierna styr sig själva och styrelserna får nöja sig med nonsensfrågor att lägga tid och kraft på. Det är de flesta nöjda med. Beslutsunderlag, kort bakgrundsteckning och så beslut i största möjliga enighet. De övergripande diskussionerna, de komplicerade och komplicerande, undrar jag var de förs. Skrivs avhandlingar om Svenska kyrkan, möts de med förstrött intresse och kan avfärdas med att de, ja, inte vet jag riktigt vad, men något som gör att de inte egentligen behöver uppta vår dyrbara tid.
De stora strukturerna är främmande för svenskt kyrkoliv. Här har lokalförsamlingen och stiftet varit grundbultar och med församling avses socken, Ormesberga en, Berg en annan, Aneboda en tredje och Ör en fjärde. När detta sockentänkande skulle in i städerna, delades städerna upp i församlingar(församlingsområden). Samma princip gällde när församlingarna hölls med distrikt och småkyrkor. Det är denna princip som inte längre upprätthålls utan ersätts av stordrift. Så har skett utan besvärande kritisk debatt. Frågan om inte detta innebär en avgörande förändring av kyrkotänkandet (teologi!) har inte ställts på allvar.
II.
Vad levereras i Svenska kyrkan?
Detta är alltid värt en fundering.
Almedalen, politisk relevans och allt det där hoppar jag över för på söndagar är Bloggardag idel solig välvilja. Men det finns annat.
Jag ska inte alls vara otacksam för allt utbud, men bläddrar jag igenom församlingarnas utbud sommartid, ser jag att det är väldigt mycket musik.
På längden och tvären, liksom.
Hur kommer sig detta?
Ska vi se fenomenet diakonalt - musiker måste också leva och få betalt för det de gör. Eller handlar det om kultur - Svenska kyrkan som Sveriges mesta kulturorganisatör? Kan det vara så att sommarmusiken är en del av relevansen - den drar folk (om den nu gör det) och prästen kan säga något.
Jag ska fundera. Kl 17 är Mia Marianne och Per Philip i Pjätteryds kyrka. Jag ska vara där. Jag är kyrkoherde nu igen.
III.
Religionsskiftet till det. Det är söndag och har jag tur, kommer jag att få ytterligare belägg för detta skifte. I brist på nya belägg funderar jag över trojaner.
De kallas trojaner. Det är oegentligt. De goda i staden Troja var folk som ville (läs: behövde) sova gott (läs: ut) om natten, och som trott att faran var över och i triumf släpat in trähästen, den som fienderna gömde sig i.
Nu är trojaner sådana som är innästlade.
Begrepp förändras på det här viset. När det ropas "en gluten" på pizzerian Pascals i Moheda betyder det "en glutenfri". Det gäller att förstå koderna. Trojan är något annat än en som levde, bodde och verkade i Troja. Trojanen är en fiende som släpats in i staden Troja.
Vilka är trojanerna i Svenska kyrkan?
Vad är det de lär, vad står de för? Det finns uppenbart en försvarslöshet också bland flitiga kyrkogångare att höra om det i allt fromsint tal och alla fromsinta gudstjänstordningar förkunnas ett annat evangelium. Några för kristen tro avgörande markörer är borta. Det låter bra ändå. Avkristningen ska förstås som de små stegens tyranni. I en framtid (om den blir) kommer folk att häpna över vår tid och undra om vi ingenting såg och insåg, visste och förstod.
Det fanns en tid när kv*nn*pr*stm*tst*nd*arn* beskrevs som just trojaner (fast uttrycket inte användes). Det var en bärande och återkommande desinformation. Poängen med desinformationen är förstås att forma verklighetssynen. Det lyckades. Men hur ska den situationen hanteras att Svenska kyrkan blivit alltmer religiös?
I söndags missade jag mässan i Visby domkyrka. Alltså fick jag inte veta att "Efterföljelse - handlar om perspektiv". Det var en läxa att stava på både före och efter. Nattvardsbrödet var glutenfritt och kalken "närmaste kororgeln", som det hette, var alkoholfri.
Men perspektiv?
"För att få rätt perspektiv på världen och tillvaron så behöver vi länka samman vårt inre och vårt yttre. Det måste bli samklang mellan våra ord och våra handlingar.
Det är när glappet mellan de värderingar vi bär i vårt inre och våra handlingar gentemot varandra blir för stort som skulden uppstår. Man kan väl säga att underskottet, obalansen, är upphovet till skulden."
Hur kan jag veta att detta skrevs i gudstjänstbladet när jag inte var i Visby och mötte de två biskopar som hade hand um'et?
Biskopar är vänliga. En biskop såg till att jag fick det för min uppbyggelse. Och er.
Är texten ett belägg för hur religionsskiftet går till?
Hade det inte varit söndag kunde vi ha exercerat med begreppen och funderat över hur efterföljelse (traskandet efter Jesus) plötsligt kom att handla om perspektiv - utan att Jesus nämns.
Frågan vad det är för slags skuld det handlar om eller insikten om den lagiskhet som framställningen återger, kan man inte heller hantera en snäll söndag. Det blir så här när religion går in.
Jag kan få till det: När religion går in, går hut hem.
Det är lagiskhetens poäng.
Men det har inget med det där att följa efter Jesus att göra.
I dag ska vi få en förklaring av vem Jesus är. Lyssna noga. Det kan bara bli intressant.
I.
Det finns i alla organisationer en risk att entusiasmen att formulera sig inför framtiden är större än ivern att forma framtiden. Jag tror Svenska kyrkan befinner sig där. Allt större organisationsformer, allt mindre inflytande för de herrelösa byråkratierna styr sig själva och styrelserna får nöja sig med nonsensfrågor att lägga tid och kraft på. Det är de flesta nöjda med. Beslutsunderlag, kort bakgrundsteckning och så beslut i största möjliga enighet. De övergripande diskussionerna, de komplicerade och komplicerande, undrar jag var de förs. Skrivs avhandlingar om Svenska kyrkan, möts de med förstrött intresse och kan avfärdas med att de, ja, inte vet jag riktigt vad, men något som gör att de inte egentligen behöver uppta vår dyrbara tid.
De stora strukturerna är främmande för svenskt kyrkoliv. Här har lokalförsamlingen och stiftet varit grundbultar och med församling avses socken, Ormesberga en, Berg en annan, Aneboda en tredje och Ör en fjärde. När detta sockentänkande skulle in i städerna, delades städerna upp i församlingar(församlingsområden). Samma princip gällde när församlingarna hölls med distrikt och småkyrkor. Det är denna princip som inte längre upprätthålls utan ersätts av stordrift. Så har skett utan besvärande kritisk debatt. Frågan om inte detta innebär en avgörande förändring av kyrkotänkandet (teologi!) har inte ställts på allvar.
II.
Vad levereras i Svenska kyrkan?
Detta är alltid värt en fundering.
Almedalen, politisk relevans och allt det där hoppar jag över för på söndagar är Bloggardag idel solig välvilja. Men det finns annat.
Jag ska inte alls vara otacksam för allt utbud, men bläddrar jag igenom församlingarnas utbud sommartid, ser jag att det är väldigt mycket musik.
På längden och tvären, liksom.
Hur kommer sig detta?
Ska vi se fenomenet diakonalt - musiker måste också leva och få betalt för det de gör. Eller handlar det om kultur - Svenska kyrkan som Sveriges mesta kulturorganisatör? Kan det vara så att sommarmusiken är en del av relevansen - den drar folk (om den nu gör det) och prästen kan säga något.
Jag ska fundera. Kl 17 är Mia Marianne och Per Philip i Pjätteryds kyrka. Jag ska vara där. Jag är kyrkoherde nu igen.
III.
Religionsskiftet till det. Det är söndag och har jag tur, kommer jag att få ytterligare belägg för detta skifte. I brist på nya belägg funderar jag över trojaner.
De kallas trojaner. Det är oegentligt. De goda i staden Troja var folk som ville (läs: behövde) sova gott (läs: ut) om natten, och som trott att faran var över och i triumf släpat in trähästen, den som fienderna gömde sig i.
Nu är trojaner sådana som är innästlade.
Begrepp förändras på det här viset. När det ropas "en gluten" på pizzerian Pascals i Moheda betyder det "en glutenfri". Det gäller att förstå koderna. Trojan är något annat än en som levde, bodde och verkade i Troja. Trojanen är en fiende som släpats in i staden Troja.
Vilka är trojanerna i Svenska kyrkan?
Vad är det de lär, vad står de för? Det finns uppenbart en försvarslöshet också bland flitiga kyrkogångare att höra om det i allt fromsint tal och alla fromsinta gudstjänstordningar förkunnas ett annat evangelium. Några för kristen tro avgörande markörer är borta. Det låter bra ändå. Avkristningen ska förstås som de små stegens tyranni. I en framtid (om den blir) kommer folk att häpna över vår tid och undra om vi ingenting såg och insåg, visste och förstod.
Det fanns en tid när kv*nn*pr*stm*tst*nd*arn* beskrevs som just trojaner (fast uttrycket inte användes). Det var en bärande och återkommande desinformation. Poängen med desinformationen är förstås att forma verklighetssynen. Det lyckades. Men hur ska den situationen hanteras att Svenska kyrkan blivit alltmer religiös?
I söndags missade jag mässan i Visby domkyrka. Alltså fick jag inte veta att "Efterföljelse - handlar om perspektiv". Det var en läxa att stava på både före och efter. Nattvardsbrödet var glutenfritt och kalken "närmaste kororgeln", som det hette, var alkoholfri.
Men perspektiv?
"För att få rätt perspektiv på världen och tillvaron så behöver vi länka samman vårt inre och vårt yttre. Det måste bli samklang mellan våra ord och våra handlingar.
Det är när glappet mellan de värderingar vi bär i vårt inre och våra handlingar gentemot varandra blir för stort som skulden uppstår. Man kan väl säga att underskottet, obalansen, är upphovet till skulden."
Hur kan jag veta att detta skrevs i gudstjänstbladet när jag inte var i Visby och mötte de två biskopar som hade hand um'et?
Biskopar är vänliga. En biskop såg till att jag fick det för min uppbyggelse. Och er.
Är texten ett belägg för hur religionsskiftet går till?
Hade det inte varit söndag kunde vi ha exercerat med begreppen och funderat över hur efterföljelse (traskandet efter Jesus) plötsligt kom att handla om perspektiv - utan att Jesus nämns.
Frågan vad det är för slags skuld det handlar om eller insikten om den lagiskhet som framställningen återger, kan man inte heller hantera en snäll söndag. Det blir så här när religion går in.
Jag kan få till det: När religion går in, går hut hem.
Det är lagiskhetens poäng.
Men det har inget med det där att följa efter Jesus att göra.
I dag ska vi få en förklaring av vem Jesus är. Lyssna noga. Det kan bara bli intressant.
lördag 9 juli 2016
Svenska kyrkans läge
Jag uppfattar inte att Svenska kyrkan fått ett stort genomslag i medierna/medierapporteringen från Almedalen. Ärkebiskopen fick slita. 15 seminarier och då vet jag inte om allt är inräknat. Men den som sitter ute i den vanliga svenskkyrkliga verkligheten, ser föga av satsningen. Det som sägs vara stort och märkvärdigt, kanske inte är fullt så stort och märkvärdigt i alla fall? Eller är det jag som inte förmår fatta finesserna?
Jag vet uppriktigt talat inte hur det förhåller sig.
Det kan bero på en tilltagande osäkerhet inför media. Får jag den raka berättelsen om hur det är eller får jag tillrättlagda nyheter eftersom någon ansvarstagande bestämt vad jag ska få veta?
Jag funderade när jag såg Kyrkans Tidning i torsdags.
"Kyrkan väljer bort SD", hette det. Vad det handlade om var att 319 präster och diakoner svarat på en enkät som 500 präster och 200 diakoner fått. 45% var svarsfrekvensen. När jag läste grafiken över svar, såg jag att Jimmie Åkesson ökat i förtroendebarometern från 0 till 2. Var inte det intressant? Nästan lika intressant som att vad 319 präster och diakoner svarar på en enkät blir ett besked om vad "Kyrkan" väljer.
Journalistisk trovärdighet är något att slå vakt om.
Så vad fick jag egentligen veta?
Ledarskribenten i samma tidning manade: vägra dåligt självförtroende.
"I Svenska kyrkan är det lätt att förlamas av ett kollektivt dåligt självförtroende." Brita Häll slår vakt om högmässan med ytterst få deltagare. Det är rätt - men är självförtroendet dåligt eller är problemet något annat?
Bevittnar vi vad som sker när det inte finns ett pastoralt program och folk ska agera i illusionernas värld, dvs illusionerna att det på många sätt är en stormaktskyrka vi lever i?
Sverige som humanitär stormakt har ett kyrkosystem anpassat just efter stormaktstidens idel och detta nu igen?
Då blir det där med Almedalen verkligt viktigt i sig - ovan där, liksom - och det gör inte så mycket att vi inte har ett framtidsprogram i församlingarna för också gudstjänsterna med få är viktiga. Vi kan vägra dåligt självförtroende för trots allt är "vi" viktiga.
I Kristen Humanism Årsbok 1964 kom jag att läsa Henrik Ivarssons anmälan av bl a Carl Hålands prästmötesavhandling. Där konstateras att gudstjänsten har en riskabelt svag kontakt med familj, noterar Ivarsson.
En fjärran spegel låter oss se och förstå, tror jag. Det riskabelt svaga skapade en än svagare fortsättning.
Håland ser att stora enheter med frå präster ger en svag folklig förankring. Det var något Bo Giertz brukade upprepa. Ivarsson funderar på hur mycket stora enheter kunde få ett mycket stort antal präster. "Men erfarenheten visar att en stor församlings ledning och styrelse icke kan överblicka och bemästra en för stor församling. En sådan församling kan heller inte upplevas som gemenskap. Och en församling kan inte fungera om den inte i något avseende är en gemenskap." (aa s 188)
Det intressanta är förstås att min kyrkokritik åren igenom inte är särskilt märkvärdig. Det är så här de svenskkyrkliga tänker - Ivarsson och jag lika. Henrik Ivarsson ville också se nya kyrkor i förortsområdena och gemenskaper där.
Det är förresten något konstigt med ungkyrkorörelsen och dess store anförare Manfred Björkquist. Under hans tid som biskop invigdes i Stockholm en enda ny kyrka. Under efterträdaren Helge Ljungbergs tid mängder. Hur kommer sig det? Björkquist talade högstämt, medan Ljungberg groggade med dem som bestämde. Det blev mer resultat av groggandet än av det högstämda.
I samma årsbok ger Gustav Carstensen i en anmälan av böcker om lekmannaskapet en analys, som jag tror håller än mer i vår tid:
"Prästerna har fler uppgifter (för lekfolket, nota bene, DS) än lekmännen orkar med, och lekmännen önskar mera vägledning än prästerna orkar med." (s 193)
En kristen människa ska i första hand leva i världen, inte i församlingens föreningsliv. Till den kyrkliga reträtten hör nog just anskaffande av personal som ordnar föreningsliv för de intresserade och levererar mycket, men utmanar föga.
Det där med att lekmännen på 1960-talet önskar mer vägledning kan tänkas vara riktigt. I folkbokföringsväsendets tidevarv kanske prästerna inte riktigt hann. Hinner de nu? Vill de? Kan de? Törs de?
Man får en del att fundera över när man betraktar Svenska kyrkans läge nu från 1960-talets perspektiv, medge det.
Jag vet uppriktigt talat inte hur det förhåller sig.
Det kan bero på en tilltagande osäkerhet inför media. Får jag den raka berättelsen om hur det är eller får jag tillrättlagda nyheter eftersom någon ansvarstagande bestämt vad jag ska få veta?
Jag funderade när jag såg Kyrkans Tidning i torsdags.
"Kyrkan väljer bort SD", hette det. Vad det handlade om var att 319 präster och diakoner svarat på en enkät som 500 präster och 200 diakoner fått. 45% var svarsfrekvensen. När jag läste grafiken över svar, såg jag att Jimmie Åkesson ökat i förtroendebarometern från 0 till 2. Var inte det intressant? Nästan lika intressant som att vad 319 präster och diakoner svarar på en enkät blir ett besked om vad "Kyrkan" väljer.
Journalistisk trovärdighet är något att slå vakt om.
Så vad fick jag egentligen veta?
Ledarskribenten i samma tidning manade: vägra dåligt självförtroende.
"I Svenska kyrkan är det lätt att förlamas av ett kollektivt dåligt självförtroende." Brita Häll slår vakt om högmässan med ytterst få deltagare. Det är rätt - men är självförtroendet dåligt eller är problemet något annat?
Bevittnar vi vad som sker när det inte finns ett pastoralt program och folk ska agera i illusionernas värld, dvs illusionerna att det på många sätt är en stormaktskyrka vi lever i?
Sverige som humanitär stormakt har ett kyrkosystem anpassat just efter stormaktstidens idel och detta nu igen?
Då blir det där med Almedalen verkligt viktigt i sig - ovan där, liksom - och det gör inte så mycket att vi inte har ett framtidsprogram i församlingarna för också gudstjänsterna med få är viktiga. Vi kan vägra dåligt självförtroende för trots allt är "vi" viktiga.
I Kristen Humanism Årsbok 1964 kom jag att läsa Henrik Ivarssons anmälan av bl a Carl Hålands prästmötesavhandling. Där konstateras att gudstjänsten har en riskabelt svag kontakt med familj, noterar Ivarsson.
En fjärran spegel låter oss se och förstå, tror jag. Det riskabelt svaga skapade en än svagare fortsättning.
Håland ser att stora enheter med frå präster ger en svag folklig förankring. Det var något Bo Giertz brukade upprepa. Ivarsson funderar på hur mycket stora enheter kunde få ett mycket stort antal präster. "Men erfarenheten visar att en stor församlings ledning och styrelse icke kan överblicka och bemästra en för stor församling. En sådan församling kan heller inte upplevas som gemenskap. Och en församling kan inte fungera om den inte i något avseende är en gemenskap." (aa s 188)
Det intressanta är förstås att min kyrkokritik åren igenom inte är särskilt märkvärdig. Det är så här de svenskkyrkliga tänker - Ivarsson och jag lika. Henrik Ivarsson ville också se nya kyrkor i förortsområdena och gemenskaper där.
Det är förresten något konstigt med ungkyrkorörelsen och dess store anförare Manfred Björkquist. Under hans tid som biskop invigdes i Stockholm en enda ny kyrka. Under efterträdaren Helge Ljungbergs tid mängder. Hur kommer sig det? Björkquist talade högstämt, medan Ljungberg groggade med dem som bestämde. Det blev mer resultat av groggandet än av det högstämda.
I samma årsbok ger Gustav Carstensen i en anmälan av böcker om lekmannaskapet en analys, som jag tror håller än mer i vår tid:
"Prästerna har fler uppgifter (för lekfolket, nota bene, DS) än lekmännen orkar med, och lekmännen önskar mera vägledning än prästerna orkar med." (s 193)
En kristen människa ska i första hand leva i världen, inte i församlingens föreningsliv. Till den kyrkliga reträtten hör nog just anskaffande av personal som ordnar föreningsliv för de intresserade och levererar mycket, men utmanar föga.
Det där med att lekmännen på 1960-talet önskar mer vägledning kan tänkas vara riktigt. I folkbokföringsväsendets tidevarv kanske prästerna inte riktigt hann. Hinner de nu? Vill de? Kan de? Törs de?
Man får en del att fundera över när man betraktar Svenska kyrkans läge nu från 1960-talets perspektiv, medge det.
fredag 8 juli 2016
Stefan Lorant
Jag gjorde ett så kallat antikvariatsfynd. Stefan Lorant, I was Hitler's prisoner, Penguin 1939. Boken hade dessförinnan kommit i fem upplagor med start i april 1935 innan den kom som pocket. Lorant (1901-1997), var journalist, häktades i München den 13 mars 1933 och sattes i skyddshäkte ("Schutzhaft"). Han frigavs den 25 september samma år.
Boken är en dagbok som han lyckades smuggla ut när frun Niura var på besök (del ett) och vid frigivningen brydde sig ingen om att visitera hans bagage (del två).
Lorant var ungersk medborgare men tog sig via Paris till England och blev sedan amerikansk medborgare.
I boken beskrivs inte bara vardagen och våndan i skyddshäkte, dir en mängd journalister fördes. Lorants vånda och oförmåga att förstå vad som händer och varför han ryckts upp från sin vardag, han som alltid varit opolitisk, men också brutalitet och vänlighet/omtanke i en sällsam blandning beskrivs. Stefan Lorant lider alla kval när han förstår att Niura också satts i skyddshäkte. Sonen har då inte fyllt tre år. Scenen när Lorant möter sonen efter sin tid i skyddshäkte är omskakande.
Berättelsen om duvorna, som fångarna gör ett rede åt, är lite rörande. De blir fångarnas nöje och när paret, som fått namnen Vera och Max, väntar tillökning har också fångarna äggen under under uppsikt och matar duvorna med brödsmulor. Tidigt på morgonen den 4 juli flyger duvparet upprört runt. Lorant ser att äggen är borta. Anstaltschefen, en SS-man, hade tagit äggen och slängt dem i soporna. "He imagines he's a hero. He has destroyed the life of a pigeon." (s 198)
Pastor Schöbel är den protestantiske fängelseprästen. Gudstjänster hålls varje söndag. Han spelar på harmonium och fångarna sjunger. Kommunisterna också - men bara högt några ord i den gamla psalmen (vilken den nu kan ha varit). När man kommer till raden "Armed as for war" klämmer kommunisterna i. Pastorn kan inget göra. Jo, predika. Han slår fast att Jesus inte var jude, en fråga som ofta ställs. Svaret han ger är detta:
"No! Christ was no jew. He had nothing in common with that covetous, sordid, commercially cunning, vengeful people..."
När nu denna sak klarlagts talade pastorn om vad ordet "Heil" betyder. Han beskrev den nya tyska staten som ett bålverk mot gudlösheten. Kommunisterna måste utrotas. Då reste sig en man och lämnade kyrkolokalen, som om han varit en fri man. Pasorn tvekade ett ögonblick med fortsatte predika. "No one listened to him any longer. No one thought of anything but the prisoner who had left the chapel." (s 255)
Det är klart att den här sortens inblickar är viktiga. I april år 1935 kunde intresserade läsare i England förstå. Churchill hörde till den kategorin."The absolute State is in the making." (s 182)
I den absoluta staten måste pressen kontrolleras. Därför hamnar tidningsledningar och journalister i skyddshäkte i München och Lorant beskriver i en dagboksanteckning den 11 maj bokbålet på Opfernplatz i Berlin. Det är en så skrämmande upplevelse, skriver Lorant, at vti glömmer vår egen hopplösa och eländiga situation. Vi lider av bokbålet och läser med avsky vad som utropades när böcker vigdes åt bålet. Han kallar saken "this holocaust of books". (s 113-115)
Det är förstår helt klart att det är yttrande- och tryckfriheten nazisterna är ute efter och Lorant och hans kollegor i skyddshäkte vet detta, kanske utan att riktigt kunna förstå. Det handlar inte om vad journalisterna skrivit i sina opolitiska tidningar och tidskrifter så mycket som att hindra vad de skulle kunna tänkas komma att skriva. Tankekontrollen kräver likriktad press för regimen behöver likriktade tankar och måste bli all kritik kvitt.
Lorant ger glimtvis bilder av spänningen mellan Berlin och München och mellan Hitler och SA-chefen Röhm men detta är innan de långa knivarnas natt. Översättaren petar in ett par fotnoter om hur SA-ledarna sköts i juni 1934, liksom för den delen publicisten Dr Gerlich, som satt i skyddshäkte med Lorant.
Sunday Express kallade boken "The most moving book that has come out of Nazi Germany", ett omdöme som Penguin gör till reklamtext på bokens framsida. Jag fick för mig att boken går att ladda ner för en billig penning. Det är bara att googla. Jag har den fysiskt. Jag lånar inte ut den. Möjligtvis barnbarnen undantagna.
Vad fick jag, förutom den rörande dagboksskildringen av livet i skyddshäktet, med mig på min livsresa?
Två ting.
* Kampen för yttrande- och tryckfrihet är grundläggande. Yttrande- och tryckfrihet kunde i den tyska kontexten enkelt skrivas bort och det var självklart i den absoluta statens intresse.
* Den samtida teologin blir samtida och ingenting förändras av att den kallas kontextuell.
Pastor Schöbel var just kontextuell.
Tänka sig vilken effekt det hade när en man reste sig och gick!
Vad sa kommunisten, som med en SA-man som vakt stod i korridoren för att falla in i ledet när fångarna skulle tillbaka till sina celler?
"I'm a communist and I'm not going to stand being abused by the pastor. I don't attend Divine Service for the sake of this political propaganda. It dosn't interest me."
Han tog stoiskt några dagar i mörk arrest.
Det kallas, tror jag, civilkurage.
Boken läst får väl det som kallas "Morfars båtskola" fortsätta. I går övade vi "man över bord-manövrar". I dag blir det drill i konsten att angöra en brygga. Ska jag visa filmen?
Boken är en dagbok som han lyckades smuggla ut när frun Niura var på besök (del ett) och vid frigivningen brydde sig ingen om att visitera hans bagage (del två).
Lorant var ungersk medborgare men tog sig via Paris till England och blev sedan amerikansk medborgare.
I boken beskrivs inte bara vardagen och våndan i skyddshäkte, dir en mängd journalister fördes. Lorants vånda och oförmåga att förstå vad som händer och varför han ryckts upp från sin vardag, han som alltid varit opolitisk, men också brutalitet och vänlighet/omtanke i en sällsam blandning beskrivs. Stefan Lorant lider alla kval när han förstår att Niura också satts i skyddshäkte. Sonen har då inte fyllt tre år. Scenen när Lorant möter sonen efter sin tid i skyddshäkte är omskakande.
Berättelsen om duvorna, som fångarna gör ett rede åt, är lite rörande. De blir fångarnas nöje och när paret, som fått namnen Vera och Max, väntar tillökning har också fångarna äggen under under uppsikt och matar duvorna med brödsmulor. Tidigt på morgonen den 4 juli flyger duvparet upprört runt. Lorant ser att äggen är borta. Anstaltschefen, en SS-man, hade tagit äggen och slängt dem i soporna. "He imagines he's a hero. He has destroyed the life of a pigeon." (s 198)
Pastor Schöbel är den protestantiske fängelseprästen. Gudstjänster hålls varje söndag. Han spelar på harmonium och fångarna sjunger. Kommunisterna också - men bara högt några ord i den gamla psalmen (vilken den nu kan ha varit). När man kommer till raden "Armed as for war" klämmer kommunisterna i. Pastorn kan inget göra. Jo, predika. Han slår fast att Jesus inte var jude, en fråga som ofta ställs. Svaret han ger är detta:
"No! Christ was no jew. He had nothing in common with that covetous, sordid, commercially cunning, vengeful people..."
När nu denna sak klarlagts talade pastorn om vad ordet "Heil" betyder. Han beskrev den nya tyska staten som ett bålverk mot gudlösheten. Kommunisterna måste utrotas. Då reste sig en man och lämnade kyrkolokalen, som om han varit en fri man. Pasorn tvekade ett ögonblick med fortsatte predika. "No one listened to him any longer. No one thought of anything but the prisoner who had left the chapel." (s 255)
Det är klart att den här sortens inblickar är viktiga. I april år 1935 kunde intresserade läsare i England förstå. Churchill hörde till den kategorin."The absolute State is in the making." (s 182)
I den absoluta staten måste pressen kontrolleras. Därför hamnar tidningsledningar och journalister i skyddshäkte i München och Lorant beskriver i en dagboksanteckning den 11 maj bokbålet på Opfernplatz i Berlin. Det är en så skrämmande upplevelse, skriver Lorant, at vti glömmer vår egen hopplösa och eländiga situation. Vi lider av bokbålet och läser med avsky vad som utropades när böcker vigdes åt bålet. Han kallar saken "this holocaust of books". (s 113-115)
Det är förstår helt klart att det är yttrande- och tryckfriheten nazisterna är ute efter och Lorant och hans kollegor i skyddshäkte vet detta, kanske utan att riktigt kunna förstå. Det handlar inte om vad journalisterna skrivit i sina opolitiska tidningar och tidskrifter så mycket som att hindra vad de skulle kunna tänkas komma att skriva. Tankekontrollen kräver likriktad press för regimen behöver likriktade tankar och måste bli all kritik kvitt.
Lorant ger glimtvis bilder av spänningen mellan Berlin och München och mellan Hitler och SA-chefen Röhm men detta är innan de långa knivarnas natt. Översättaren petar in ett par fotnoter om hur SA-ledarna sköts i juni 1934, liksom för den delen publicisten Dr Gerlich, som satt i skyddshäkte med Lorant.
Sunday Express kallade boken "The most moving book that has come out of Nazi Germany", ett omdöme som Penguin gör till reklamtext på bokens framsida. Jag fick för mig att boken går att ladda ner för en billig penning. Det är bara att googla. Jag har den fysiskt. Jag lånar inte ut den. Möjligtvis barnbarnen undantagna.
Vad fick jag, förutom den rörande dagboksskildringen av livet i skyddshäktet, med mig på min livsresa?
Två ting.
* Kampen för yttrande- och tryckfrihet är grundläggande. Yttrande- och tryckfrihet kunde i den tyska kontexten enkelt skrivas bort och det var självklart i den absoluta statens intresse.
* Den samtida teologin blir samtida och ingenting förändras av att den kallas kontextuell.
Pastor Schöbel var just kontextuell.
Tänka sig vilken effekt det hade när en man reste sig och gick!
Vad sa kommunisten, som med en SA-man som vakt stod i korridoren för att falla in i ledet när fångarna skulle tillbaka till sina celler?
"I'm a communist and I'm not going to stand being abused by the pastor. I don't attend Divine Service for the sake of this political propaganda. It dosn't interest me."
Han tog stoiskt några dagar i mörk arrest.
Det kallas, tror jag, civilkurage.
Boken läst får väl det som kallas "Morfars båtskola" fortsätta. I går övade vi "man över bord-manövrar". I dag blir det drill i konsten att angöra en brygga. Ska jag visa filmen?
torsdag 7 juli 2016
Redovisningsdags
Stefan Carlsson får nu se sina svagheter/böjelser/tillkortakommanden exponeras stort. Jag hade missat att Barometern/OT i tisdags hade en ledare i ämnet och i går la ut en extraledare på nätet.
I Kalmar går livet vidare.
De på Länsstyrelsen som vetat vad som varit fallet men inte velat eller vågat säga ifrån, kommer att fortsätta, tycks det. Östra Småland och Barometern/OT rapporterar i dag om en feodal struktur på Länsstyrelsen. Där finns en kultur av ja-sägare som gör att ingen vågar ifrågasätta eller nämna missförhållanden. Jag tror det är allvarligt. Bristen på civilkurage premieras.
Vad blir det för samhälle av sådant i långa loppet?
Dags att redovisa hur det är i förvaltningskulturen. Det gäller i det kyrkliga också. Mycket går ut på att hålla andra ovetande om problem i förhoppning att problemen blir lösta innan någon får veta något - och självfallet utan att det kostar det minsta för en själv.
Det är ett grundmönster i byråkratier att de sköter sig själva och helst inte vill se någon styrelse gripa in i vardagsfrågor och styra vad verksamheten ska gå ut på. Styrelser förses med nonsensfrågor och lägger mycket tid och stort engagemang på dem. Jag gör mig inga föreställningar om att något annat skulle gälla, men förvånas över att styrelseledamöter går på det hela. En av mina vänner karaktäriserar det hela som "huvudlös byråkrati". Det betyder till exempel att alla strategiska diskussioner om framtidsfrågor, allt gemensamt spanande och alla långsiktiga policybeslut blir icke-frågor.
I det kyrkliga är det ett, ett enda som gäller. Det måste fram skrivelser till kyrkomötet. Så sker också.
Nu tänkte jag försöka koppla händelserna på residenset i Kalmar med den telefonsexköpande landshövdingen till det kyrkliga på fler sätt.
Jag antar att Modéus II varit på middag några gånger med Stefan Carlsson och därför bekymras över hans situation. Det är gott och väl.
Nu har Modéus II också prideparaderat under parollen "All kärlek är bra kärlek". På vilket sätt menar biskopen att telefonsex är bra kärlek? HBTQ är bra kärlek och då måste väl i all rimlighets namn också ett stillsamt telefonsex vara det också? Jag behöver vägledningen i en i kärlekslivets mångfald förfaren och demonstrerande Modéus II. Får jag upprepa att parollen i den parad Modéus II gick i verkligen hävdade, var att all kärlek är bra kärlek.
Rimligtvis får jag inte svaret att telefonsexkärlek eller kärleken till telefonsex inte skulle vara kärlek. Det är ju samma spänning med detta som med andra former av sexualitet, annars skulle folk inte betala. Jag struntar för ögonblicket i omständigheten att staten la ut för nöjet tills det brände till och beloppet fick bekostas av Carlsson själv. I sak var det hela värt 20 000:- tyckte han, och då vill det till att Modéus II inte förringar kärleksupplevelsen. Den har ju till råga på allt bättrat på bruttonationalprodukten.
Jag behöver alltså ett svar.
På vilket sätt menar Modéus II att telefonsexkärleken (som all kärlek) är bra kärlek?
Landshövdingen ringde för statens pengar.
Jag har påpekat att staten genom t ex Länsstyrelser och departement stöttat Pride-rörörelsen, köpt flaggor och gett anslag. I sak borde det inte uppröra någon, att statliga medel också förser landshövdingarna med upplevelser av sexuell natur.
Men om någon blir upprörd över att landshövdingen initialt sparade in sina egna pengar, hur är det då med kärleken till pengar? Jag har hört präster fördöma denna kärlek.
Hur tänker Modéus II i den frågan när han funderar över Stefan Carlssons öde?
Är verkligen all kärlek bra kärlek när vi nu har färska erfarenheter?
Jag tar frågan ett steg vidare.
Det problem jag uppfattar som det värsta är att saken var känd, men fick fortgå därför att medarbetarna höll tyst.
Hur är det i det kyrkliga - i stift och på nationell nivå? Uppmuntras medarbetare att kritisera i trygg tillit att kritik är välkommen och uppskattad och alls inget karriärhinder eller grund för åtgärder mot de kritiska i form av sämre karriärmöjligheter, lägre lön och lägre pension?
Finns det skumrask i stiftet som Modéus II nu vill hålla fram inför offentligheten och därmed desarmera en eventuell kritik? Vilken kultur råder på Stiftskansliet?
Och hur är det i Kyrkans Hus - råder där den tystnadens kultur som Länsstyrelsen i Kalmar illustrerar?
Vad tror Modéus II och vad vet andra?
Nu är det kommentarstopp under juli månad, men jag är inte sämre än att jag kan ändra mig. Skulle någon vilja ge sakupplysningar, redovisa, kommer jag att publicera dessa kommentarer - men inga andra.
Är det inte inkonsekvent?
Jo, det är det.
Men den ende jag känner som är konsekvent är Djävulen, som är konsekvent ond och illistig. Gud ägnar sig inte åt den sortens konsekvenser, som bekant sedan länge. Med Gud går det att prata och ibland prata bort! 1 Mos 8:21 t ex och 18:23-32.
Det finns ingen barmhärtighet som är konsekvent, för då är den inte barmhärtighet.
Det är alldeles konsekvent att barmhärtigheten är inkonsekvent, med andra ord.
Barmhärtighetens villkor gäller för den delen Stefan Carlsson också. Han är en trevlig karl och en som vill få saker gjorda. Han har varit länet till nytta.
I Kalmar går livet vidare.
De på Länsstyrelsen som vetat vad som varit fallet men inte velat eller vågat säga ifrån, kommer att fortsätta, tycks det. Östra Småland och Barometern/OT rapporterar i dag om en feodal struktur på Länsstyrelsen. Där finns en kultur av ja-sägare som gör att ingen vågar ifrågasätta eller nämna missförhållanden. Jag tror det är allvarligt. Bristen på civilkurage premieras.
Vad blir det för samhälle av sådant i långa loppet?
Dags att redovisa hur det är i förvaltningskulturen. Det gäller i det kyrkliga också. Mycket går ut på att hålla andra ovetande om problem i förhoppning att problemen blir lösta innan någon får veta något - och självfallet utan att det kostar det minsta för en själv.
Det är ett grundmönster i byråkratier att de sköter sig själva och helst inte vill se någon styrelse gripa in i vardagsfrågor och styra vad verksamheten ska gå ut på. Styrelser förses med nonsensfrågor och lägger mycket tid och stort engagemang på dem. Jag gör mig inga föreställningar om att något annat skulle gälla, men förvånas över att styrelseledamöter går på det hela. En av mina vänner karaktäriserar det hela som "huvudlös byråkrati". Det betyder till exempel att alla strategiska diskussioner om framtidsfrågor, allt gemensamt spanande och alla långsiktiga policybeslut blir icke-frågor.
I det kyrkliga är det ett, ett enda som gäller. Det måste fram skrivelser till kyrkomötet. Så sker också.
Nu tänkte jag försöka koppla händelserna på residenset i Kalmar med den telefonsexköpande landshövdingen till det kyrkliga på fler sätt.
Jag antar att Modéus II varit på middag några gånger med Stefan Carlsson och därför bekymras över hans situation. Det är gott och väl.
Nu har Modéus II också prideparaderat under parollen "All kärlek är bra kärlek". På vilket sätt menar biskopen att telefonsex är bra kärlek? HBTQ är bra kärlek och då måste väl i all rimlighets namn också ett stillsamt telefonsex vara det också? Jag behöver vägledningen i en i kärlekslivets mångfald förfaren och demonstrerande Modéus II. Får jag upprepa att parollen i den parad Modéus II gick i verkligen hävdade, var att all kärlek är bra kärlek.
Rimligtvis får jag inte svaret att telefonsexkärlek eller kärleken till telefonsex inte skulle vara kärlek. Det är ju samma spänning med detta som med andra former av sexualitet, annars skulle folk inte betala. Jag struntar för ögonblicket i omständigheten att staten la ut för nöjet tills det brände till och beloppet fick bekostas av Carlsson själv. I sak var det hela värt 20 000:- tyckte han, och då vill det till att Modéus II inte förringar kärleksupplevelsen. Den har ju till råga på allt bättrat på bruttonationalprodukten.
Jag behöver alltså ett svar.
På vilket sätt menar Modéus II att telefonsexkärleken (som all kärlek) är bra kärlek?
Landshövdingen ringde för statens pengar.
Jag har påpekat att staten genom t ex Länsstyrelser och departement stöttat Pride-rörörelsen, köpt flaggor och gett anslag. I sak borde det inte uppröra någon, att statliga medel också förser landshövdingarna med upplevelser av sexuell natur.
Men om någon blir upprörd över att landshövdingen initialt sparade in sina egna pengar, hur är det då med kärleken till pengar? Jag har hört präster fördöma denna kärlek.
Hur tänker Modéus II i den frågan när han funderar över Stefan Carlssons öde?
Är verkligen all kärlek bra kärlek när vi nu har färska erfarenheter?
Jag tar frågan ett steg vidare.
Det problem jag uppfattar som det värsta är att saken var känd, men fick fortgå därför att medarbetarna höll tyst.
Hur är det i det kyrkliga - i stift och på nationell nivå? Uppmuntras medarbetare att kritisera i trygg tillit att kritik är välkommen och uppskattad och alls inget karriärhinder eller grund för åtgärder mot de kritiska i form av sämre karriärmöjligheter, lägre lön och lägre pension?
Finns det skumrask i stiftet som Modéus II nu vill hålla fram inför offentligheten och därmed desarmera en eventuell kritik? Vilken kultur råder på Stiftskansliet?
Och hur är det i Kyrkans Hus - råder där den tystnadens kultur som Länsstyrelsen i Kalmar illustrerar?
Vad tror Modéus II och vad vet andra?
Nu är det kommentarstopp under juli månad, men jag är inte sämre än att jag kan ändra mig. Skulle någon vilja ge sakupplysningar, redovisa, kommer jag att publicera dessa kommentarer - men inga andra.
Är det inte inkonsekvent?
Jo, det är det.
Men den ende jag känner som är konsekvent är Djävulen, som är konsekvent ond och illistig. Gud ägnar sig inte åt den sortens konsekvenser, som bekant sedan länge. Med Gud går det att prata och ibland prata bort! 1 Mos 8:21 t ex och 18:23-32.
Det finns ingen barmhärtighet som är konsekvent, för då är den inte barmhärtighet.
Det är alldeles konsekvent att barmhärtigheten är inkonsekvent, med andra ord.
Barmhärtighetens villkor gäller för den delen Stefan Carlsson också. Han är en trevlig karl och en som vill få saker gjorda. Han har varit länet till nytta.
onsdag 6 juli 2016
Skamkulturen
När kristen tro föses ut i en vrå eller får stå i centrum tillsammans med dem som behöver förstärka politisk makt med en ideologisk apparat, blir det illa för människor. Då slår det till liksom. Skoningslöst. För i brist på barmhärtighet, den som kommer ur sakligt hanterande av skuld, återstår skammen och skamkulturen. Den kulturen är vår.
Jag är inte dummare än att jag förstår att det måste bli så.
Alternativen är tydliga. Antingen få sina synder förlåtna eller stå där med skammen.
Och i skamkulturen finns det löjligt många som vill stena. Det är bibliskt och det är nutid.
Pontius Pilatus har en kollega i Kalmar, Stefan Carlsson. Han åstadkommer mycket och har vispat runt på Länsstyrelsen. Jag har inga som helst möjligheter att bedöma hur bra det har varit - men det har varit så. Nu är landshövdingen påkommen med att ha alkoholproblem och att ha ringt och köpt telefonsex för skattepengar. Smålandsnytt hänvisade till sin Facebooksida, som bar syn för sägen. Där rasade kommentatorerna hejdlöst. Ståndrätten fungerade med medial stöttning. Det var kanske inte riktigt i klass med von Fersen, men det närmade sig. Det betyder att de kritiska måste fråga "i vems intresse?"
Det är tämligen uppenbart att Radio Kalmar och SD-mannen Thoralf Alfsson tipsats om att begära ut bestämda handlingar från Länsstyrelsen, telefonräkningen för residenset. Någon som jobbar på eller har knytning till Länsstyrelsen visste, och ville att alla skulle få veta. Nu visste uppenbarligen också "flera personer" (som det heter) om problemen tidigare. "Ett år" sa en avdelningschef, den nu semestervikarierande landshövdingen att han vetat. Länsrådet sägs inte ha vetat.
Två möjligheter kan jag se. Den ena att han inte vågat säga något i risk att bli utsatt och den andra att han inte velat säga något, för det man inte lägger sig i, behöver man inte dra sig ur.
Nu ställs krav på ledningsgruppens avgång. Det är mot bakgrund av gamla tiders syn på vad en ämbetsman är, inte ett orimligt krav. Men finns det så många modiga kvinnor och män att fylla alla platser med, om de försiktiga ska bort?
Carlsson själv?
Peter Akinder undrade i Östra Småland i går om Stefan Carlsson verkligen vill komma tillbaka till rollen som landshövding. Kl 18.33 i går läste jag beskedet om att Carlsson beviljas avsked som landshövding av regeringen på torsdag. Han ska stå till regeringens förfogande som tjänsteman.
Majoriteten av politiker backade i går undan från frågan om hur de såg på avgångskraven.
De upphetsade kommentatorerna ville se blod.
Peter Akinder skriver ledare i Östra Småland i dag och påminner om att många uppfattar att landshövdingen har gjort ett bra jobb. Viktigast av allt är att Stefan Carlsson blir frisk, poängterar Akinder. Det är en välkommen markering för det verkar finnas få som lärt sig att inte slå på den som ligger och bevara respekten för människan också när människan är en syndare? Sekulariseringen berövar oss något som förut var viktigt. Det stavas barmhärtighet.
När ideologierna gör oss omänskliga, drabbar det oss allihop.
Barometern/OT har inte på ledarplats kommenterat fallet.
Någon borde fundera över Sveriges Radios/Smålandsnytts facebook-sida och ställa frågan om ståndrätten.
Telefonsex, vad ska vi annars säga om det?
Ska man verkligen betala? Att man inte ska betala med statens medel om man är landshövding, tror jag alla vid närmare tanke tycker. En del menar så utan att ens behöva tänka efter närmare. Eller förresten. Ges inte statliga bidrag till pridandet och om all sex är bra sex kan väl också telefonsex i statligt residens få statliga bidrag. Tänker jag fel nu?
Vad är telefonsex - rent fejk, tror jag. Men jag har aldrig köpt produkten.
Kan telefonsex vara bra?
Tja, ring frun eller lilla maken och pröva.
Men vad ska man säga då och vilken är poängen? Här krävs eftertanke.
Bra sex börjar vid diskbänken, sägs det - men kan mannen ringa frun och fråga: "Vill du jag ska sätta på diskmaskinen?"
Går det inte att förenas i köttet utan telefon numera?
Telefonsex verkar vara mer telefon än sex, om ni frågar mig fåkunnige.
Det är synd om människorna.
Därför finns Kyrkan. Gud blev människa av ett mycket bestämt skäl. Det tycks vi ha fått veta.
Joh 3:16
Människan Stefan Carlsson åker idag till Blentarp och Nämndemannagården för behandling.
De som visste om problemen men inte sa något under 2014 och 2015 sitter kvar eller är på semester.
Länsrådet Malin Almqvist visste ingenting, heter det.
Jag noterar detta en andra gång i dagens bloggpost.
Till begrundan.
Jag är inte dummare än att jag förstår att det måste bli så.
Alternativen är tydliga. Antingen få sina synder förlåtna eller stå där med skammen.
Och i skamkulturen finns det löjligt många som vill stena. Det är bibliskt och det är nutid.
Pontius Pilatus har en kollega i Kalmar, Stefan Carlsson. Han åstadkommer mycket och har vispat runt på Länsstyrelsen. Jag har inga som helst möjligheter att bedöma hur bra det har varit - men det har varit så. Nu är landshövdingen påkommen med att ha alkoholproblem och att ha ringt och köpt telefonsex för skattepengar. Smålandsnytt hänvisade till sin Facebooksida, som bar syn för sägen. Där rasade kommentatorerna hejdlöst. Ståndrätten fungerade med medial stöttning. Det var kanske inte riktigt i klass med von Fersen, men det närmade sig. Det betyder att de kritiska måste fråga "i vems intresse?"
Det är tämligen uppenbart att Radio Kalmar och SD-mannen Thoralf Alfsson tipsats om att begära ut bestämda handlingar från Länsstyrelsen, telefonräkningen för residenset. Någon som jobbar på eller har knytning till Länsstyrelsen visste, och ville att alla skulle få veta. Nu visste uppenbarligen också "flera personer" (som det heter) om problemen tidigare. "Ett år" sa en avdelningschef, den nu semestervikarierande landshövdingen att han vetat. Länsrådet sägs inte ha vetat.
Två möjligheter kan jag se. Den ena att han inte vågat säga något i risk att bli utsatt och den andra att han inte velat säga något, för det man inte lägger sig i, behöver man inte dra sig ur.
Nu ställs krav på ledningsgruppens avgång. Det är mot bakgrund av gamla tiders syn på vad en ämbetsman är, inte ett orimligt krav. Men finns det så många modiga kvinnor och män att fylla alla platser med, om de försiktiga ska bort?
Carlsson själv?
Peter Akinder undrade i Östra Småland i går om Stefan Carlsson verkligen vill komma tillbaka till rollen som landshövding. Kl 18.33 i går läste jag beskedet om att Carlsson beviljas avsked som landshövding av regeringen på torsdag. Han ska stå till regeringens förfogande som tjänsteman.
Majoriteten av politiker backade i går undan från frågan om hur de såg på avgångskraven.
De upphetsade kommentatorerna ville se blod.
Peter Akinder skriver ledare i Östra Småland i dag och påminner om att många uppfattar att landshövdingen har gjort ett bra jobb. Viktigast av allt är att Stefan Carlsson blir frisk, poängterar Akinder. Det är en välkommen markering för det verkar finnas få som lärt sig att inte slå på den som ligger och bevara respekten för människan också när människan är en syndare? Sekulariseringen berövar oss något som förut var viktigt. Det stavas barmhärtighet.
När ideologierna gör oss omänskliga, drabbar det oss allihop.
Barometern/OT har inte på ledarplats kommenterat fallet.
Någon borde fundera över Sveriges Radios/Smålandsnytts facebook-sida och ställa frågan om ståndrätten.
Telefonsex, vad ska vi annars säga om det?
Ska man verkligen betala? Att man inte ska betala med statens medel om man är landshövding, tror jag alla vid närmare tanke tycker. En del menar så utan att ens behöva tänka efter närmare. Eller förresten. Ges inte statliga bidrag till pridandet och om all sex är bra sex kan väl också telefonsex i statligt residens få statliga bidrag. Tänker jag fel nu?
Vad är telefonsex - rent fejk, tror jag. Men jag har aldrig köpt produkten.
Kan telefonsex vara bra?
Tja, ring frun eller lilla maken och pröva.
Men vad ska man säga då och vilken är poängen? Här krävs eftertanke.
Bra sex börjar vid diskbänken, sägs det - men kan mannen ringa frun och fråga: "Vill du jag ska sätta på diskmaskinen?"
Går det inte att förenas i köttet utan telefon numera?
Telefonsex verkar vara mer telefon än sex, om ni frågar mig fåkunnige.
Det är synd om människorna.
Därför finns Kyrkan. Gud blev människa av ett mycket bestämt skäl. Det tycks vi ha fått veta.
Joh 3:16
Människan Stefan Carlsson åker idag till Blentarp och Nämndemannagården för behandling.
De som visste om problemen men inte sa något under 2014 och 2015 sitter kvar eller är på semester.
Länsrådet Malin Almqvist visste ingenting, heter det.
Jag noterar detta en andra gång i dagens bloggpost.
Till begrundan.
tisdag 5 juli 2016
Taskspelarmönstret
Vem tror dom att dom lurar?
Mönstret går igen, taskspelarmönstret. Någon tar ur taskan fram en falsk tärning eller ett kort vid kortspel och motspelaren görs bort. Det är samma metod som när burkar flyttas och så ska den arme som satsat pengar peka på vilken burk som döljer tärningen - och går bet. Spelet sker på spelledarens villkor.
Nu tar vi Pride som exempel.
Pride är en sexualpolitisk agenda som fungerar som affärsidé.
Detta är vad det handlar om, själva kärnvärdet. Det var syftet från början och det är syftet nu. Metoden är den gamla med demonstrationer och opinionsbildning så idogt att den som skulle vilja säga emot på förhand är bortgjord. Privilegiet är erövrat: problemformuleringsprivilegiet.
Hur kommer sig prideparaderandets framgångar?
De kommer sig därav, att ärendet paketerats med annat omslagspapper och färggranna snören. "Alla människor lika värde" eller "All kärlek är bra kärlek" och får någon alls säga emot, är argumentationsuppförbacken (ha!) avsevärd.
Jag ogillar detta argumenterande i ett slags lustigt hus med speglar som förställer verkligheten.
Säg som det är, säg vad ni vill ha och varför.
Låt sedan barnfamiljer och skolungdomar bestämma om de är för att manifestera för detta. Fråga biskoparna också, förstås.
Brigadaktionen är en metod att komma åt det privilegium som en rörelse skaffat sig, och det roar en del när samtalet omöjliggjorts. Men är det lustigt, egentligen?
http://www.freenorthamerica.ca/viewtopic.php?f=16&t=10526
På twitter ser jag Antje Jackelén visa upp en 1600-talsängel med puffärmar. Hon tolkar att ängeln är redo att gå i Pride-parad. Verkligen? Säg som det är?
Kan det möjligtvis i stället vara så att denna målade bild från ett kyrkvalv på Gotland eller i Tyskland beskriver en ängel som med hela den himmelska härskaran spelar och jublar inför Guds tron? I så fall kanske ärkebiskopens bildanalys blir helt galen. Säg som det är! Hur är det?
Dessvärre hittade jag inte tweeten i denna arla morgonstund.
Jag hamnade på Antje auf Tour! och trodde att denna tweet handlade om vidsträckta resor.
Det var helt fel. Men underhållande och roligt fel, tänker den som har tarvlig humor. Men bara den.
https://klm-gewinnspiel.de/?WT.mc_id=L_DE_SocialCampaign_Twitter_Editorial_postGewinnspielantje04072016_Lcamp_null_&WT.tsrc=SocialCampaign
Jag kan ta ett exempel från Facebook också.
Det var radiogudstjänst i söndags igen och prosten Anders Hullfors la ut texten. Jag hörde inte allt, men noterade att han hade en slags predikotöna, som var snarlik den hans far på sin tid uppvisat. Det låter liksom mycket.
Hullfors bad kraftfullt till den gud han dyrkar: "Gud, vår Moder och Fader".
Dyrkandet av en kvinnlig gudom är alltså vad som praktiseras i Södra Hestra. Gud är vår moder. Det är vad som tros där. Fader också. Men moder. Det är som i Efesos på sin tid. Apg 19.
Ni förstår den androgyna poängen, som utgår från en mänsklig konstruktion av vad en gud kan vara för att passa i vår tid. Piggt på sitt sätt.
Detta ledde en i Växjö stift uppskattad prästfru att reagera på FB.
Debatt uppstod. Som i Efesos, det också.
Nu kommer det intressanta.
En annan i radiogudstjänstverksamheten (jag har en långa ord-period, märker jag) engagerad prästman gav sig in i det samtalet. Det blev en utläggning om Bibeln.
Hans preciseringar kan enkelt sammanfattas.
Inom parentes lägger jag in mina enkla invändningar:
* Bibeln är skriven av människor och framväxt i en kultur med starkt patriarkal struktur.
Jag: Nå, mot detta kan ställas en utsaga som denna: Skriftens böcker lär fast, troget och utan villfalese den sanning som Gud för vår frälsnings skull har velat låta uppenbara.
Det är Kyrkans bibeltro och Bibelglädje. Det finns en Guds poäng i att den kom till som den kom till.
* Bibeln i sig är ganska värdelös. Det är mötet med levande människor och i tro som den blir den levande boken och ett lekrum för Anden. Jag har så svårt för tanken att Bibeln i sig skulle vara som Gröngölingsboken i Kalle Anka där man hittar rätt objektiva svar för vilken märklig situation man än befinner sig.
Jag: Det är om denna ganska värdelösa bok Kyrkan säger: Den Heliga Skrift, så som det stod trycket på min konfirmationsbibel, gåva från församlingen. Jag läser Skriften i gemenskap med Kyrkan alla tider igenom. Och boken är alltså helig skrift...
* På stående fot: folkmord och dödsstraff för homosexualitet är inte Guds vilja.
Jag: Nu måste man ändå undra om prästmannen ifråga kan ange vem som i vår tid hävdar detta. Blir det enklare om vi läser Skriften tillsammans med Kyrkan, månne?
* Prästmannen ifråga ser sig, likt Bibelns författare, bunden i kulturell förförståelse:
Därför får jag lära mig att acceptera att orden lever och ändrar mening, innehåll och sanning vartefter jag lever och min tro växer. Och med Andens hjälp bekräftar inte bara Bibeln mig utan utmanar och skakar om när det är tid.
Ego: Då finns det inte en tro som en gång för alla (hapax) anförtrotts de heliga, Judas v 13, och 2 Tim 3:16 blir en obegriplighet. Inget konstigt med det. Texterna är ju rätt värdelösa. Orden lever och ändrar mening allt efter Anden, som dessvärre då ofta visar sig vara tidsanden.
Om nu allt blir begripligt när prästmannen säger som han tror eller kanske snarare icke-tror?
Då återstår att hederligt konstatera detta:
Vi är båda präster i Svenska kyrkan, men tänker alls icke lika.
Prästlöftena har, det är nog lätt att konstatera, förpliktat oss till en annan bibelsyn än prästmannens och det tänker jag inte göra något nummer av. Men nog borde det vara enkelt att förstå hur vi i några konkreta frågor kommer till olika slutsats och lika enkelt att konstatera att prästmannens syn inte är Kyrkans. Det borde vara honom ett problem. I grund är Kyrkan och han oense. Om texter ska ha något värde, menar jag. Ska de?
Kättarjakten ägnas dock inte mot den som ser Bibeln vara ganska värdelös.
Kättarjakten bedrivs mot andra.
Säg som det är!
Nu är väl biskoparna antingen upptagna med allt värv i Almedalen eller vilar från sina biskopsgärningar på den semesterledighet alla lönearbetare får. Jag ställer ingen fråga till dem. Jag tänker den bara i all stillhet.
Mönstret går igen, taskspelarmönstret. Någon tar ur taskan fram en falsk tärning eller ett kort vid kortspel och motspelaren görs bort. Det är samma metod som när burkar flyttas och så ska den arme som satsat pengar peka på vilken burk som döljer tärningen - och går bet. Spelet sker på spelledarens villkor.
Nu tar vi Pride som exempel.
Pride är en sexualpolitisk agenda som fungerar som affärsidé.
Detta är vad det handlar om, själva kärnvärdet. Det var syftet från början och det är syftet nu. Metoden är den gamla med demonstrationer och opinionsbildning så idogt att den som skulle vilja säga emot på förhand är bortgjord. Privilegiet är erövrat: problemformuleringsprivilegiet.
Hur kommer sig prideparaderandets framgångar?
De kommer sig därav, att ärendet paketerats med annat omslagspapper och färggranna snören. "Alla människor lika värde" eller "All kärlek är bra kärlek" och får någon alls säga emot, är argumentationsuppförbacken (ha!) avsevärd.
Jag ogillar detta argumenterande i ett slags lustigt hus med speglar som förställer verkligheten.
Säg som det är, säg vad ni vill ha och varför.
Låt sedan barnfamiljer och skolungdomar bestämma om de är för att manifestera för detta. Fråga biskoparna också, förstås.
Brigadaktionen är en metod att komma åt det privilegium som en rörelse skaffat sig, och det roar en del när samtalet omöjliggjorts. Men är det lustigt, egentligen?
http://www.freenorthamerica.ca/viewtopic.php?f=16&t=10526
På twitter ser jag Antje Jackelén visa upp en 1600-talsängel med puffärmar. Hon tolkar att ängeln är redo att gå i Pride-parad. Verkligen? Säg som det är?
Kan det möjligtvis i stället vara så att denna målade bild från ett kyrkvalv på Gotland eller i Tyskland beskriver en ängel som med hela den himmelska härskaran spelar och jublar inför Guds tron? I så fall kanske ärkebiskopens bildanalys blir helt galen. Säg som det är! Hur är det?
Dessvärre hittade jag inte tweeten i denna arla morgonstund.
Jag hamnade på Antje auf Tour! och trodde att denna tweet handlade om vidsträckta resor.
Det var helt fel. Men underhållande och roligt fel, tänker den som har tarvlig humor. Men bara den.
https://klm-gewinnspiel.de/?WT.mc_id=L_DE_SocialCampaign_Twitter_Editorial_postGewinnspielantje04072016_Lcamp_null_&WT.tsrc=SocialCampaign
Jag kan ta ett exempel från Facebook också.
Det var radiogudstjänst i söndags igen och prosten Anders Hullfors la ut texten. Jag hörde inte allt, men noterade att han hade en slags predikotöna, som var snarlik den hans far på sin tid uppvisat. Det låter liksom mycket.
Hullfors bad kraftfullt till den gud han dyrkar: "Gud, vår Moder och Fader".
Dyrkandet av en kvinnlig gudom är alltså vad som praktiseras i Södra Hestra. Gud är vår moder. Det är vad som tros där. Fader också. Men moder. Det är som i Efesos på sin tid. Apg 19.
Ni förstår den androgyna poängen, som utgår från en mänsklig konstruktion av vad en gud kan vara för att passa i vår tid. Piggt på sitt sätt.
Detta ledde en i Växjö stift uppskattad prästfru att reagera på FB.
Debatt uppstod. Som i Efesos, det också.
Nu kommer det intressanta.
En annan i radiogudstjänstverksamheten (jag har en långa ord-period, märker jag) engagerad prästman gav sig in i det samtalet. Det blev en utläggning om Bibeln.
Hans preciseringar kan enkelt sammanfattas.
Inom parentes lägger jag in mina enkla invändningar:
* Bibeln är skriven av människor och framväxt i en kultur med starkt patriarkal struktur.
Jag: Nå, mot detta kan ställas en utsaga som denna: Skriftens böcker lär fast, troget och utan villfalese den sanning som Gud för vår frälsnings skull har velat låta uppenbara.
Det är Kyrkans bibeltro och Bibelglädje. Det finns en Guds poäng i att den kom till som den kom till.
* Bibeln i sig är ganska värdelös. Det är mötet med levande människor och i tro som den blir den levande boken och ett lekrum för Anden. Jag har så svårt för tanken att Bibeln i sig skulle vara som Gröngölingsboken i Kalle Anka där man hittar rätt objektiva svar för vilken märklig situation man än befinner sig.
Jag: Det är om denna ganska värdelösa bok Kyrkan säger: Den Heliga Skrift, så som det stod trycket på min konfirmationsbibel, gåva från församlingen. Jag läser Skriften i gemenskap med Kyrkan alla tider igenom. Och boken är alltså helig skrift...
* På stående fot: folkmord och dödsstraff för homosexualitet är inte Guds vilja.
Jag: Nu måste man ändå undra om prästmannen ifråga kan ange vem som i vår tid hävdar detta. Blir det enklare om vi läser Skriften tillsammans med Kyrkan, månne?
* Prästmannen ifråga ser sig, likt Bibelns författare, bunden i kulturell förförståelse:
Därför får jag lära mig att acceptera att orden lever och ändrar mening, innehåll och sanning vartefter jag lever och min tro växer. Och med Andens hjälp bekräftar inte bara Bibeln mig utan utmanar och skakar om när det är tid.
Ego: Då finns det inte en tro som en gång för alla (hapax) anförtrotts de heliga, Judas v 13, och 2 Tim 3:16 blir en obegriplighet. Inget konstigt med det. Texterna är ju rätt värdelösa. Orden lever och ändrar mening allt efter Anden, som dessvärre då ofta visar sig vara tidsanden.
Om nu allt blir begripligt när prästmannen säger som han tror eller kanske snarare icke-tror?
Då återstår att hederligt konstatera detta:
Vi är båda präster i Svenska kyrkan, men tänker alls icke lika.
Prästlöftena har, det är nog lätt att konstatera, förpliktat oss till en annan bibelsyn än prästmannens och det tänker jag inte göra något nummer av. Men nog borde det vara enkelt att förstå hur vi i några konkreta frågor kommer till olika slutsats och lika enkelt att konstatera att prästmannens syn inte är Kyrkans. Det borde vara honom ett problem. I grund är Kyrkan och han oense. Om texter ska ha något värde, menar jag. Ska de?
Kättarjakten ägnas dock inte mot den som ser Bibeln vara ganska värdelös.
Kättarjakten bedrivs mot andra.
Säg som det är!
Nu är väl biskoparna antingen upptagna med allt värv i Almedalen eller vilar från sina biskopsgärningar på den semesterledighet alla lönearbetare får. Jag ställer ingen fråga till dem. Jag tänker den bara i all stillhet.
måndag 4 juli 2016
Hålla boskap och odla fikon
Hålla boskap och odla fikon var vad profeten Amos önskade sig - men Herren tog honom från hans hjord och därför fick Amos skäll av översteprästen i Betel. Amos är en uppviglare. Riket tål inte hans profeterande. Templet är konungens tempel, en rikshelgedom.
Detta kanske är ett bibelavsnitt att minnas (Amos 7:0-15) när Uppsala domkyrka presenteras just som rikshelgdedomen. Jag säger inget annat än att Guds ord aldrig blir antikverat eller begränsat till händelser i Betel, en stad som nu är en grushög.
Uppskattning från Makten är dock alltid roligt att få. Som när kulturministern talar till Nordens biskopar. Det är en text från Regeringskansliet som rymmer en del information.
Alice Bah Kunke finner det inspirerande att få möta biskoparna och talar engelska till de kära biskoparna: "Dear Bishops".
"In many perspectives you represent tradition, faith, and, not the least, future." Inte minst framtid, den satt som en smäck.
"In your hands lie such great possibilities to shape our Nordic Countries" - och ett stort ansvar. Biskoparnas tal och handlingar - men det gäller också "every priest and welfare worker" (då börjar ett och annat gå upp när det gäller ministerns syfte. Kyrkan placeras i välfärdsbranschen) - "has a great impact on our common way forward".
Håll i er nu - och det är ett statsråd i en S-ledd regering som talar:
"Actually, in many cases you are the ones who have the best possibility to find and create this common path, where everyone can be included, listened to and inspired to share the political, cultural and religious space in our part of the World."
Det är väl lika bra att biskoparna tar ledningen och makten, för vad ska vi ha partipolitiker till?
You are the ones!
Statsrådet kom in på frågor om kulturarv, som "is a great resource in making an including society". Regeringen vill se ett Sverige "with many stories to be told and different voices to be heard" och detta är ett inkluderande användningssätt när det handlar om kulturarvet.
Så kommer flyktingfrågan.
"In all this, the Swedish Church stood out as one of the bravest, strongest and most dedicated helper we ever have witnessed."
Påminde sig biskoparna om att det var Frimodig kyrka som skrev motionen till kyrkomötet år 2014? Och 2015 också, för den delen.
Avslutningsvis handlar det om att hålla ihop Sverige.
"I see interfaith cooperation as a key element to that aim, and I see The Swedish Church as a key partner in making this possible."
Då vet vi.
Bruket av versaler tycks förvirrande, jag har återgett korrekt, men skymmer inte statsrådets budskap. Antje Jackelén brukar uttrycka sin glädje över att religionen är tillbaka i det offentliga rummet trots allt tal om sekularisering. Här syns det tydligt.
Några av oss blir rätt skrämda nu. Det som kallas "The Swedish Church" ska åstadkomma social integration, språkcaféer och religionsdialog och detta är "great possibilities" för biskoparna, de med de bästa möjligheterna. Ja, ni fick citatet ovan. "Förbannat vare festljugeriet", sa Strindberg. Men här är något mer. Här är en politisk deklaration och en uppenbar avsiktsförklaring.
Biskoparna blev säkert glada över att vara så högt skattade av ett statsråd. Vi andra kan fundera över skillnaden mellan den kyrka som här träder fram, "The Swedish Church" och den vi tänker: "Church of Sweden". Den ena är aktör för svenskhetens religiösa intressen. Den andra uttrycker Kyrkan inkulturerad i ett land men först och främst alltid Kyrka.
Ju mer det talas, desto tydligare blir motsättningen. Låt inte lura er. Jag säger Warthegau!
Nu har jag nästan glömt skriva om Andrev Waldens insikter.
Han skrev krönika i Aftonbladet. Potatisen blev inte basföda förrän sent och det var, håll i er, Kyrkan som motarbetade knölen.
Den var inte nämnd i Bibeln, växte i jorden och tydligen därmed i förbund med djävulen - "som om den trivdes i djävulens närhet".
Det var konstigt. Folk åt kålrötter. Nämns kålrötter i Bibeln? Nä. Och kålrötter växer i jorden. Det närmaste kål i Bibeln vi kommer är Ordspr 15:17, men vilken sorts kål det då är, vet jag inte. Blomkål. grönkål, vitkål, broccoli, savojkål, rödkål eller vad?
Skulle folk förr i världen mena att alla rötter därmed trivdes ihop med djävulen? Hur dumt kan det bli?
Potatis är verksamt mot sviktande erektion, påstår Valden att det hävdades. Om detta vet han berätta: "vilket knappast mjukade upp kyrkans potatiskritiska linje". Nä, förstås inte. Givet att kuren fungerade. Men var har Valden inhämtat att präster i norra Europa eller i England skulle vara sexualfientliga? Och vad skulle präster och munkar i det katolska ha för bekymmer med sviktande erektion?
Andrev Valden har fel om nästan allt.
Minns ett: Aftonbladet behövs om idiotierna ska komma upp i ljuset, säger jag.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/andrevwalden/article23103290.ab
Pinsamt kan vi väl enas om att det hela är.
Är inte ett grundläggande krav på journalister att dom inte är rena idioter utan kritiskt kan pröva sina faktauppgifter? Och insikten borde bekymra, att med den obskurantism som är att betrakta som allmän bildning om kristen tro i vår tid, kan uppenbarligen vad som helst påstås och journalisten får till och med betalt för det. Svår insikt för en kyrkokristen smålänning!
Men ta en potatis till pastorn. Det kan inte skada! Hellre hård potatis än mjuk spaghetti.
Man kanske skulle börja ägna sig åt att hålla boskap och odla fikon bara för att lugna nerverna.
Jag kan nästan avundas bloggkommentatorerna, som nu har semester och slipper kommentera. Kommentarsfältet är sommarstängt.
Detta kanske är ett bibelavsnitt att minnas (Amos 7:0-15) när Uppsala domkyrka presenteras just som rikshelgdedomen. Jag säger inget annat än att Guds ord aldrig blir antikverat eller begränsat till händelser i Betel, en stad som nu är en grushög.
Uppskattning från Makten är dock alltid roligt att få. Som när kulturministern talar till Nordens biskopar. Det är en text från Regeringskansliet som rymmer en del information.
Alice Bah Kunke finner det inspirerande att få möta biskoparna och talar engelska till de kära biskoparna: "Dear Bishops".
"In many perspectives you represent tradition, faith, and, not the least, future." Inte minst framtid, den satt som en smäck.
"In your hands lie such great possibilities to shape our Nordic Countries" - och ett stort ansvar. Biskoparnas tal och handlingar - men det gäller också "every priest and welfare worker" (då börjar ett och annat gå upp när det gäller ministerns syfte. Kyrkan placeras i välfärdsbranschen) - "has a great impact on our common way forward".
Håll i er nu - och det är ett statsråd i en S-ledd regering som talar:
"Actually, in many cases you are the ones who have the best possibility to find and create this common path, where everyone can be included, listened to and inspired to share the political, cultural and religious space in our part of the World."
Det är väl lika bra att biskoparna tar ledningen och makten, för vad ska vi ha partipolitiker till?
You are the ones!
Statsrådet kom in på frågor om kulturarv, som "is a great resource in making an including society". Regeringen vill se ett Sverige "with many stories to be told and different voices to be heard" och detta är ett inkluderande användningssätt när det handlar om kulturarvet.
Så kommer flyktingfrågan.
"In all this, the Swedish Church stood out as one of the bravest, strongest and most dedicated helper we ever have witnessed."
Påminde sig biskoparna om att det var Frimodig kyrka som skrev motionen till kyrkomötet år 2014? Och 2015 också, för den delen.
Avslutningsvis handlar det om att hålla ihop Sverige.
"I see interfaith cooperation as a key element to that aim, and I see The Swedish Church as a key partner in making this possible."
Då vet vi.
Bruket av versaler tycks förvirrande, jag har återgett korrekt, men skymmer inte statsrådets budskap. Antje Jackelén brukar uttrycka sin glädje över att religionen är tillbaka i det offentliga rummet trots allt tal om sekularisering. Här syns det tydligt.
Några av oss blir rätt skrämda nu. Det som kallas "The Swedish Church" ska åstadkomma social integration, språkcaféer och religionsdialog och detta är "great possibilities" för biskoparna, de med de bästa möjligheterna. Ja, ni fick citatet ovan. "Förbannat vare festljugeriet", sa Strindberg. Men här är något mer. Här är en politisk deklaration och en uppenbar avsiktsförklaring.
Biskoparna blev säkert glada över att vara så högt skattade av ett statsråd. Vi andra kan fundera över skillnaden mellan den kyrka som här träder fram, "The Swedish Church" och den vi tänker: "Church of Sweden". Den ena är aktör för svenskhetens religiösa intressen. Den andra uttrycker Kyrkan inkulturerad i ett land men först och främst alltid Kyrka.
Ju mer det talas, desto tydligare blir motsättningen. Låt inte lura er. Jag säger Warthegau!
Nu har jag nästan glömt skriva om Andrev Waldens insikter.
Han skrev krönika i Aftonbladet. Potatisen blev inte basföda förrän sent och det var, håll i er, Kyrkan som motarbetade knölen.
Den var inte nämnd i Bibeln, växte i jorden och tydligen därmed i förbund med djävulen - "som om den trivdes i djävulens närhet".
Det var konstigt. Folk åt kålrötter. Nämns kålrötter i Bibeln? Nä. Och kålrötter växer i jorden. Det närmaste kål i Bibeln vi kommer är Ordspr 15:17, men vilken sorts kål det då är, vet jag inte. Blomkål. grönkål, vitkål, broccoli, savojkål, rödkål eller vad?
Skulle folk förr i världen mena att alla rötter därmed trivdes ihop med djävulen? Hur dumt kan det bli?
Potatis är verksamt mot sviktande erektion, påstår Valden att det hävdades. Om detta vet han berätta: "vilket knappast mjukade upp kyrkans potatiskritiska linje". Nä, förstås inte. Givet att kuren fungerade. Men var har Valden inhämtat att präster i norra Europa eller i England skulle vara sexualfientliga? Och vad skulle präster och munkar i det katolska ha för bekymmer med sviktande erektion?
Andrev Valden har fel om nästan allt.
Minns ett: Aftonbladet behövs om idiotierna ska komma upp i ljuset, säger jag.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/andrevwalden/article23103290.ab
Pinsamt kan vi väl enas om att det hela är.
Är inte ett grundläggande krav på journalister att dom inte är rena idioter utan kritiskt kan pröva sina faktauppgifter? Och insikten borde bekymra, att med den obskurantism som är att betrakta som allmän bildning om kristen tro i vår tid, kan uppenbarligen vad som helst påstås och journalisten får till och med betalt för det. Svår insikt för en kyrkokristen smålänning!
Men ta en potatis till pastorn. Det kan inte skada! Hellre hård potatis än mjuk spaghetti.
Man kanske skulle börja ägna sig åt att hålla boskap och odla fikon bara för att lugna nerverna.
Jag kan nästan avundas bloggkommentatorerna, som nu har semester och slipper kommentera. Kommentarsfältet är sommarstängt.
söndag 3 juli 2016
Före, under och efter festen
Jag var på fest i går. Det var sol på Öland under eftermiddagen och kl 16 kom regnet punktligt. Det skulle regna fyra timmar och gjorde så med en påspädning efter en stund. Många hade på olika sätt förberett den lyckade festen. Mat, dryck, sånger, släkt och vänner blir en bra mix. På hemvägen kom kvällssol över Kronobergs län.
En fest ska förberedas, vällustigt planeras, och det ska vara gott och roligt under festen och efter festen lever den i minnet. Alla kan upplägget. Det gäller också för det gemensamma minnet och det gemensamma högtidlighållandet av reformationsjubiléet, det som hålls med start 31 oktober 2017. Nu finns Från konflikt till gemenskap på svenska, översatt av Mikael Löwegren. Artos. Det är en uppfordrande skrift, en som röjer i fördomar och utmanar självkritiskt. "Vi kristna har verkligen inte alltid varit trogna evangeliet; alltför ofta har vi blivit konforma med den omgivande världens tankesätt och beteende. Gång på gång har vi stått i vägen för det glada budskapet om Guds barmhärtighet." (s 7) På samma sida heter det också att "Kyrkans sanna enhet kan bara vara en enhet i evangeliets sanning om Jesus Kristus." Slutsatsen blir en syndabekännelse. Vi har brutit ner kyrkans enhet. Vi utmanas dels att rena och hela våra minnen (bot alltså, DS), och dels att återställa den kristna enheten i enlighet med evangeliets sanning om Jesus Kristus.
Boken sammanfattar de ekumeniska dialogerna mellan romerska katoliker och lutheraner från 1960-talet och framåt. Den gamla insikten om personen Martin Luther hålls fram. Han är ett vittne om Jesus Kristus och ingen kan, vare sig den evangeliska eller den romersk-katolsk delen av kristenheten, utan vidare gå förbi denna människas person och budskap. Så sas 1983. Nu sägs: "Luthers reformprogram utgör en andlig och teologisk utmaning för såväl katoliker som lutheraner av idag." (s 8)
Högtidlighållandet i vår tid tar fasta på tillfället att fördjupa gemenskapen mellan katoliker och lutheraner, att inkorporera erfarenheter och perspektiv från syd och nord (minns att Mekane Yesus-kyrkan är den största lutherska kyrkan sett till antalet medlemmar, DS) och ta in behovet av ny evangelisation. Detta är det första reformationsminne som måste göra detta för vår tid kännetecknas tillväxt av många religiösa rörelser och av växande sekularisering på många platser. Hur Svenska kyrkan för egen del och i gemenskap ska arbeta med dessa utmaningar, kan man fundera över. Det där med att implementera dokument och omsätta dem i handling är en svår konst. Kyrkoledarna har ett ansvar att ta vara på dialogresulteten.
Har jag gett exempel på några utmaningar behöver jag inte återge dokumentets fem ekumeniska imperativ. Ni får läsa själva och uppfatta utmaningarna.
Ett problem anger jag gärna. Det är problemet med kyrkorätten, som blir en auktoritet i sig. Det konstateras att det finns en saklig enhet i olika frågor och så kommer det ett "emellertid". Här är det anledning att analysera vidare men för vårt vidkommande också kritiskt granska de otaliga teologiska framställningarna om hur det protestantiska och det katolska förhåller sig. Samt självfallet göra sig medveten om hur polemiken mot Rom präglat så mycket. Det är bara at gå till läggen och läsa Svensk kyrkotidning. Det är inte högkyrklighetens problemställningar som här ter sig antikverade, om man säger så.
Jag tror inte att det finns lokala studiegrupper för präster, som ägnar lite tid åt att läsa och samtala om böcker och rapporter som kommit. Det fanns en sådan grupp i Kalmar när jag var ung präst och innan jag var präst kunde kontraktskonventen fungera så eller i varje fall så att någon redogjorde för en bok som nyss utkommit. BEM-dokumentet om dop, nattvard och ämbete läste vi och bjöd in den katolske patern. Det är tid att i höst inleda många studiegruppers arbete. Kanske nu inte bara för präster. Ungefär 80 sidor kan man ta sig igenom i en rätt vanlig församling, om prästen gör sig mödan. När media frossar i påvebesöket i höst är det inte fel om det finns många som också fattat vad det hela handlar om och inte bara satsar på yta utan också på djup. Skaffa boken och fundera över hur den kan användas, vet jag.
Före festen startar studierna, under festen fortsätter de och efter festen avslutas de med frågan om vad som då bör hända. Självkritik är ett nyckelord och en grundhållning i boken, ser jag.
Att rapporten egentligen kom 2013 men först nu finns på svenska, kan man fundera över. Är det bara så att Guds kvarnar mal långsamt som är förklaringen?
En fest ska förberedas, vällustigt planeras, och det ska vara gott och roligt under festen och efter festen lever den i minnet. Alla kan upplägget. Det gäller också för det gemensamma minnet och det gemensamma högtidlighållandet av reformationsjubiléet, det som hålls med start 31 oktober 2017. Nu finns Från konflikt till gemenskap på svenska, översatt av Mikael Löwegren. Artos. Det är en uppfordrande skrift, en som röjer i fördomar och utmanar självkritiskt. "Vi kristna har verkligen inte alltid varit trogna evangeliet; alltför ofta har vi blivit konforma med den omgivande världens tankesätt och beteende. Gång på gång har vi stått i vägen för det glada budskapet om Guds barmhärtighet." (s 7) På samma sida heter det också att "Kyrkans sanna enhet kan bara vara en enhet i evangeliets sanning om Jesus Kristus." Slutsatsen blir en syndabekännelse. Vi har brutit ner kyrkans enhet. Vi utmanas dels att rena och hela våra minnen (bot alltså, DS), och dels att återställa den kristna enheten i enlighet med evangeliets sanning om Jesus Kristus.
Boken sammanfattar de ekumeniska dialogerna mellan romerska katoliker och lutheraner från 1960-talet och framåt. Den gamla insikten om personen Martin Luther hålls fram. Han är ett vittne om Jesus Kristus och ingen kan, vare sig den evangeliska eller den romersk-katolsk delen av kristenheten, utan vidare gå förbi denna människas person och budskap. Så sas 1983. Nu sägs: "Luthers reformprogram utgör en andlig och teologisk utmaning för såväl katoliker som lutheraner av idag." (s 8)
Högtidlighållandet i vår tid tar fasta på tillfället att fördjupa gemenskapen mellan katoliker och lutheraner, att inkorporera erfarenheter och perspektiv från syd och nord (minns att Mekane Yesus-kyrkan är den största lutherska kyrkan sett till antalet medlemmar, DS) och ta in behovet av ny evangelisation. Detta är det första reformationsminne som måste göra detta för vår tid kännetecknas tillväxt av många religiösa rörelser och av växande sekularisering på många platser. Hur Svenska kyrkan för egen del och i gemenskap ska arbeta med dessa utmaningar, kan man fundera över. Det där med att implementera dokument och omsätta dem i handling är en svår konst. Kyrkoledarna har ett ansvar att ta vara på dialogresulteten.
Har jag gett exempel på några utmaningar behöver jag inte återge dokumentets fem ekumeniska imperativ. Ni får läsa själva och uppfatta utmaningarna.
Ett problem anger jag gärna. Det är problemet med kyrkorätten, som blir en auktoritet i sig. Det konstateras att det finns en saklig enhet i olika frågor och så kommer det ett "emellertid". Här är det anledning att analysera vidare men för vårt vidkommande också kritiskt granska de otaliga teologiska framställningarna om hur det protestantiska och det katolska förhåller sig. Samt självfallet göra sig medveten om hur polemiken mot Rom präglat så mycket. Det är bara at gå till läggen och läsa Svensk kyrkotidning. Det är inte högkyrklighetens problemställningar som här ter sig antikverade, om man säger så.
Jag tror inte att det finns lokala studiegrupper för präster, som ägnar lite tid åt att läsa och samtala om böcker och rapporter som kommit. Det fanns en sådan grupp i Kalmar när jag var ung präst och innan jag var präst kunde kontraktskonventen fungera så eller i varje fall så att någon redogjorde för en bok som nyss utkommit. BEM-dokumentet om dop, nattvard och ämbete läste vi och bjöd in den katolske patern. Det är tid att i höst inleda många studiegruppers arbete. Kanske nu inte bara för präster. Ungefär 80 sidor kan man ta sig igenom i en rätt vanlig församling, om prästen gör sig mödan. När media frossar i påvebesöket i höst är det inte fel om det finns många som också fattat vad det hela handlar om och inte bara satsar på yta utan också på djup. Skaffa boken och fundera över hur den kan användas, vet jag.
Före festen startar studierna, under festen fortsätter de och efter festen avslutas de med frågan om vad som då bör hända. Självkritik är ett nyckelord och en grundhållning i boken, ser jag.
Att rapporten egentligen kom 2013 men först nu finns på svenska, kan man fundera över. Är det bara så att Guds kvarnar mal långsamt som är förklaringen?
lördag 2 juli 2016
Makten och ärligheten
Jag tar inte riktigt ledigt än. Jag tyckte jag skrev det tydligt. Det är bara kommentatorerna som får välförtjänst semestervila. Det betyder att jag ska skriva oemotsägliga blogginlägg.... Och ni semestrar och slipper kommentera. Det är alltså kommentarstopp av pur välvilja.
Överste Salander ringde i går. Han hade fått hoppa över midsommarfirandet på Öland på grund av ett angeläget tjänsteärende. Han sa inte vad, men jag förstod att det hade med hans halvårslånga tjänstgöring i Bryssel att göra och drog slutsatsen att det handlade om det som kallas Yarovaya law-package.
Hur kunde jag dra den slutsatsen?
Han rekommenderade mig att läsa
https://meduza.io/en/feature/2016/06/24/russia-s-state-duma-just-approved-some-of-the-most-repressive-laws-in-post-soviet-history
Parlamentsledamoten Irina Yarovaya kan man lita på. Ordning och reda liksom.
- Visste du, sa Salander, att rättsfallen som handlar om understöd för terroriströrelser på nätet var ett 30-tal år 2007 och 2015 nästan 250. Något har hänt. Och det nya som hänt är helt nytt i Ryssland efter Sovjettiden. Beslutet i duman jämförs med Stalins tid år 1937. Så försöken att komma åt Bloggardag måste förstås i perspektiv.
Jag bleknade, men det såg inte Salander.
- Menar du att det är ryskt inflytande bakom ärende B16 i kyrkostyrelsen?
- Inte riktigt så. Men maktapparater besväras alltid av kritisk uppmärksamhet. Makten vill alltid att alla dess åtgärder ska tydas till det bästa. Hur skulle det annars vara? Välvilligheten triumferar och de bästa tänkbara beslut fattas. Makt och härlighet hör samman.
- Men inte makt och ärlighet? sporde jag retoriskt.
- Jag vet att du vet, sa Salander.
- Har svenska medier uppmärksammat detta beslut i duman?
- Jag har inte sett något, men jag var bortrest i midsommarhelgen, som du vet.
- I Ryssland alltså, la jag lite ofint till.
- Så dumma kommentarer kommenterar vi inte här, sa Salander och skrattade.
Vi skulle i alla fall heja på varandra när Salander kommit till Vedborm , sa vi. Han skulle köra efter fredagens tjänstgöring - Lidingövägen eller Lovön osagt. Han får fyra veckor på ön. Jag gör blixtbesök. I dag är det lovat hyfsat väder på Öland, åtminstone fram till kvällen.
Jag reser österut men inte så långt som till Almedalen. Svenska kyrkan deltar där. Det må vara hänt - men har vi någon pejl på vad Svenska kyrkans engagemang i Almedalen egentligen kostar? Och har vi någon uppfattning om vad det ger - hur nu detta ska definieras. Migrationsverket satsar en miljon skattepengar på att vara med i evenemangen. 3700 seminarier och myndigheterna låter sitt engagemang kosta 23 miljoner. Sju av tio myndigheter kommer att finnas på ön. Liksom partierna och lobbyisterna. Rosévin och glassmingel erbjuds tydligen. Men det är i denna mängd evenemang svårt att nå ut med sitt budskap, konstaterar förståsigpåarna.
Antje Jackelén twittrade sin glädje över att Svenska kyrkan räknades till makthavarna i Almedalen.
Då blev jag rädd.
Kyrkan och makten går aldrig väl ihop - i varje fall inte väl för Kyrkan.
Jag var inte glad när det högre ryska kleresiet liksom på tsarens tid fylkades kring Putin. Jesus förklarade sig aldrig ha gemensamma intressen med Pontius Pilatus. Och det hjälps inte att Putin efter någon tid fick till en riktig snits på sina korstecken. Varför fungerar inte kyrkohistorien som varningsklocka när Svenska kyrkan blir makthavare? Hur kan ärkebiskopen glädja sig - och över vad?
Jag ska inte låtsas orolig.
Jag är orolig.
Detta brukar aldrig gå väl. Varför skulle det göra det nu? Och hur kommer det sig? Kan det vara så att Svenska kyrkan rätt skamlöst nu uppträder som ideologisk statsapparat och får hurrarop för det? Varje kyrka har ett budskap. Sitt eget eller någon annans. Är det samtidens evangelium eller evangelium för samtiden som hörs? Den som frågar så, har läst Galaterbrevet. (Gal 1:10)
Kyrkostyrelsen företräds kanske i Almedalen. Jag vet inte. Ordföranden och förste vice ordföranden är där, har jag förstått. Men annars har jag inte förstått någonting. Går det över huvud taget att förstå? Westanders PR-byrå är på plats, så mycket begriper jag. Riktigt vad deltagandet kostar, vet jag inte heller. Planering, handläggartid, resor, traktamenten, boende, utrustning mm blir en ekonomiskt svåröverskådlig kostnad. Den försvinner in i totalekonomin. Styrelsen har aldrig diskuterat utfallet av Svenska kyrkans deltagande i Almedalen.
I ett Europa som alltmer blir ett "vi" och ett "dom", tycks mig Svenska kyrkans företrädare slå följe med "dom". Företrädarna kan koderna, vet vad som ska sägas - och säger det. Välförhållande med makten. Och då behöver jag inte skämta om rosévin eller det öl som i Visby sägs smaka så gott, antagligen för att allt är gratis.
Jag förstår allt mindre av det som pågår.
Blir det några kyrkohistoriker i framtiden, kommer de att skriva domen över vår tid. Det blir domen över ett kyrkosystem som med en dräktig kaninhonas ihärdighet (Lidforss!) sökte möjligheter att umgås med makten och dess hantlangare, men glömde sig i dansens virvlar. Härligheten var dock skojigare än ärligheten.
När Herren till de stora systemens företrädare säger "Jag känner er inte" är det svaret till dem som redovisar fina insatser. (Mt 7:22-23)
Är det bara jag som har vett att bli skrämd?
Det var en dum fråga. Kommentarsfältet är ju stängt. Meditera i tystnad.
Enligt ärende B16 är just denna bloggpost sannolikt ett blogginlägg som borde ha stoppats. Varför? Inlägget försöker uttyda vad som sker utan att tyda allt till det bästa.
Överste Salander ringde i går. Han hade fått hoppa över midsommarfirandet på Öland på grund av ett angeläget tjänsteärende. Han sa inte vad, men jag förstod att det hade med hans halvårslånga tjänstgöring i Bryssel att göra och drog slutsatsen att det handlade om det som kallas Yarovaya law-package.
Hur kunde jag dra den slutsatsen?
Han rekommenderade mig att läsa
https://meduza.io/en/feature/2016/06/24/russia-s-state-duma-just-approved-some-of-the-most-repressive-laws-in-post-soviet-history
Parlamentsledamoten Irina Yarovaya kan man lita på. Ordning och reda liksom.
- Visste du, sa Salander, att rättsfallen som handlar om understöd för terroriströrelser på nätet var ett 30-tal år 2007 och 2015 nästan 250. Något har hänt. Och det nya som hänt är helt nytt i Ryssland efter Sovjettiden. Beslutet i duman jämförs med Stalins tid år 1937. Så försöken att komma åt Bloggardag måste förstås i perspektiv.
Jag bleknade, men det såg inte Salander.
- Menar du att det är ryskt inflytande bakom ärende B16 i kyrkostyrelsen?
- Inte riktigt så. Men maktapparater besväras alltid av kritisk uppmärksamhet. Makten vill alltid att alla dess åtgärder ska tydas till det bästa. Hur skulle det annars vara? Välvilligheten triumferar och de bästa tänkbara beslut fattas. Makt och härlighet hör samman.
- Men inte makt och ärlighet? sporde jag retoriskt.
- Jag vet att du vet, sa Salander.
- Har svenska medier uppmärksammat detta beslut i duman?
- Jag har inte sett något, men jag var bortrest i midsommarhelgen, som du vet.
- I Ryssland alltså, la jag lite ofint till.
- Så dumma kommentarer kommenterar vi inte här, sa Salander och skrattade.
Vi skulle i alla fall heja på varandra när Salander kommit till Vedborm , sa vi. Han skulle köra efter fredagens tjänstgöring - Lidingövägen eller Lovön osagt. Han får fyra veckor på ön. Jag gör blixtbesök. I dag är det lovat hyfsat väder på Öland, åtminstone fram till kvällen.
Jag reser österut men inte så långt som till Almedalen. Svenska kyrkan deltar där. Det må vara hänt - men har vi någon pejl på vad Svenska kyrkans engagemang i Almedalen egentligen kostar? Och har vi någon uppfattning om vad det ger - hur nu detta ska definieras. Migrationsverket satsar en miljon skattepengar på att vara med i evenemangen. 3700 seminarier och myndigheterna låter sitt engagemang kosta 23 miljoner. Sju av tio myndigheter kommer att finnas på ön. Liksom partierna och lobbyisterna. Rosévin och glassmingel erbjuds tydligen. Men det är i denna mängd evenemang svårt att nå ut med sitt budskap, konstaterar förståsigpåarna.
Antje Jackelén twittrade sin glädje över att Svenska kyrkan räknades till makthavarna i Almedalen.
Då blev jag rädd.
Kyrkan och makten går aldrig väl ihop - i varje fall inte väl för Kyrkan.
Jag var inte glad när det högre ryska kleresiet liksom på tsarens tid fylkades kring Putin. Jesus förklarade sig aldrig ha gemensamma intressen med Pontius Pilatus. Och det hjälps inte att Putin efter någon tid fick till en riktig snits på sina korstecken. Varför fungerar inte kyrkohistorien som varningsklocka när Svenska kyrkan blir makthavare? Hur kan ärkebiskopen glädja sig - och över vad?
Jag ska inte låtsas orolig.
Jag är orolig.
Detta brukar aldrig gå väl. Varför skulle det göra det nu? Och hur kommer det sig? Kan det vara så att Svenska kyrkan rätt skamlöst nu uppträder som ideologisk statsapparat och får hurrarop för det? Varje kyrka har ett budskap. Sitt eget eller någon annans. Är det samtidens evangelium eller evangelium för samtiden som hörs? Den som frågar så, har läst Galaterbrevet. (Gal 1:10)
Kyrkostyrelsen företräds kanske i Almedalen. Jag vet inte. Ordföranden och förste vice ordföranden är där, har jag förstått. Men annars har jag inte förstått någonting. Går det över huvud taget att förstå? Westanders PR-byrå är på plats, så mycket begriper jag. Riktigt vad deltagandet kostar, vet jag inte heller. Planering, handläggartid, resor, traktamenten, boende, utrustning mm blir en ekonomiskt svåröverskådlig kostnad. Den försvinner in i totalekonomin. Styrelsen har aldrig diskuterat utfallet av Svenska kyrkans deltagande i Almedalen.
I ett Europa som alltmer blir ett "vi" och ett "dom", tycks mig Svenska kyrkans företrädare slå följe med "dom". Företrädarna kan koderna, vet vad som ska sägas - och säger det. Välförhållande med makten. Och då behöver jag inte skämta om rosévin eller det öl som i Visby sägs smaka så gott, antagligen för att allt är gratis.
Jag förstår allt mindre av det som pågår.
Blir det några kyrkohistoriker i framtiden, kommer de att skriva domen över vår tid. Det blir domen över ett kyrkosystem som med en dräktig kaninhonas ihärdighet (Lidforss!) sökte möjligheter att umgås med makten och dess hantlangare, men glömde sig i dansens virvlar. Härligheten var dock skojigare än ärligheten.
När Herren till de stora systemens företrädare säger "Jag känner er inte" är det svaret till dem som redovisar fina insatser. (Mt 7:22-23)
Är det bara jag som har vett att bli skrämd?
Det var en dum fråga. Kommentarsfältet är ju stängt. Meditera i tystnad.
Enligt ärende B16 är just denna bloggpost sannolikt ett blogginlägg som borde ha stoppats. Varför? Inlägget försöker uttyda vad som sker utan att tyda allt till det bästa.
fredag 1 juli 2016
Täppa truten till på dr Borg?
Den 19 juni skrev biskoparna kollektivt i Sveriges malligaste morgontidning.
DN Debatt är förstås inget debattforum. Makten talar där. Ska den sägas emot, får det ske i andra fora. DN Debatt är en tribun. Biskoparna ville att riksdagen skulle säkerställa barnens intressen och argumenterade mot tillfälliga uppehållstillstånd och mot begränsningar när det handlar om familjeåterförening. Förslagen i riksdagen, som blev beslut, skulle svårligen klara en barnkonsekvensanalys. Biskoparna ville de ensamkommande flyktingbarnen väl. De skulle få möjlighet att etablera sig, lära sig svenska, gå i skola, arbeta och bidra till samhället.
Inte sällan funderar jag över flyktingsfrågan.
Förra sommaren tyckte Kyrkostyrelsen att extra pengar till flyktingmottagning inte behövdes. Jag hade ju fått igenom sådana genom en motion i kyrkomötet året innan. Jag förstod inte hur styrelsen tänkte. Pengarna hade ju alls inte räckt. Nu skrev jag en motion och föreslog 35 miljoner, det belopp församlingarna ansökt om.
Biskoparna motionerade inte och kyrkostyrelsen hade fattat ett annat beslut, jag ber att få vara tydlig. I kyrkomötet blev beslutet 75 miljoner. När flyktingen står här, behövs åtgärder, men de församlingar som får ta ansvaret, måste få solidariskt stöd.
Det finns egendomligheter med flyktingfrågan, det vet alla.
Jag fann det genant när de ensamkommande barnen fick gosedjur på Malmö C. Efterhand har det stått klart att hälften av dem som kommit inte har egentliga asylskäl. Vi har problem. Och då tar jag inte upp de parallellsamhällen som växt fram och som Expressen skriver om, inte heller frågorna om unga män som uppehåller sig i landet utan några som helst uppehållstillstånd. Rapporterna om hur straffade driver boenden för ensamkommande och berikar sig enkelt med statliga medel, hör till det jag också kan fundera över.
Dr Annika Borg funderade också och skrev i Världen idag om målkonflikter.
Vad med hemlösa svenskar, vad med cancerpatienter och vad med flyktinglägren och malarian? Vad ska vi prioritera? Dr Borg var tydlig: "Bilden är komplex och det är ansvarslöst av kyrkliga ledare att gång på gång gå ut med känsloladdade utspel som förenklar en komplicerad situation och skuldbelägger människor."
Modéus II svarade henne och avfärdade hennes fråga som "storslagen retorik".
Jag uppfattar att Annika Borg också avfärdas med begreppet "försåtlig retorik". Då behöver biskoparna ta ställning när olika utsatta grupper ställs mot varandra. Borg avfärdad, förstår vi. Men blir det inte lite lätt löjligt när biskopar politiserar utan att behöva ta politiskt ansvar. Politik är både att vilja och att välja, inte bara välvilja.
Inte är det enkelt att välfärdsprojektet är ett nationellt projekt men det vi skaffat oss i Sverige är ett stort gemensamt försäkringsbolag, som vi betalar pengar till, för att få ut våra försäkringspengar när de behövs. Om de som betalat in inte längre kan få ut därför att andra kommer och ska ha sin del av kakan, fast de inte bidragit, har vi problem.
Det är högst konkret.
På folktandvården ska flyktingen betala för sig. Det kostar 50:- hör de som sitter i väntrummet. Sedan kommer svensk medelålders man och ska betala för sig. Det kostar dryga 3000:-. Folk i väntrummet funderar. Kanske folktandvårdens personal också. Lika mycket som folk funderar när den föräldralöse unge mannen från Afghanistan ska ha extra pengar eftersom föräldrarna är döda. För att inte tala om kostnaderna för boende. Och vad med de 80.000 som inte har asylskäl och inte ska stanna här? Vad säger biskoparna när vi kommer till politiska realiteter?
Dr Borg begrep att svaret hon fick av Modéus II var ett icke-svar i form av en bekännelse av självklarheter. Hon fattade själva finessen med att inte svara så: "Biskopspositionen görs i ena stunden till en plattform för dagspolitisk påverkan, men ändras till en kyrklig sådan när det passar." Hennes fråga om hur biskoparna kom framtill att just deras politiska uppfattning var den moraliskt mest högtstående och en självklar konsekvens av kristen tro, fick inget svar. Talet om "människors lika värde" komplicerade hon med frågan om vilket värde en människa som aldrig haft eller kommer att ha möjligheten att fly, i synnerhet inte till Europa, har.
Det är en bra fråga.
Vad har "kyrkan" att säga?
Det är också en bra fråga.
Inte minst för den som menar att biskopar alls inte har något ställföreträdande politiskt förnuft och att Kyrkans mening väl så bra kommer till uttryck när vanliga kyrkokristna i olika politiska partier tar ställning. Det där med jordens salt och världens ljus är uppgiften - inte bara för biskopar. Främst ska de sköta gudsfolket så att saltet inte mister sin sälta och ljuset lyser. Polera lampglaset, liksom. Modéus II skriver att "företrädare för kyrkan ibland behöver ta ställning". Det är detta "ibland" som blir problemet. Vi andra behöver alltid ta ställning. Det kallas efterföljelse.
Vi agerar i det politiska inte som "företrädare för kyrkan" (vad detta än kan betyda) utan som medborgare. Det räcker bra så. Och räcker inte det, skriver vi frimodigt t ex en motion i kyrkomötet.
Men varför fick inte dr Annika Borg något svar på de frågor hon ställde utan uppfattades ha ägnat sig åt storslagen och försåtlig retorik?
Läs dessa ord en gång till: storslagen - försåtlig - retorik.
Kan inte Modéus II svara på riktigt - och är det där den episkopala skon klämmer?
Texterna förtecknas:
http://www.dn.se/debatt/varna-barnen-nar-ni-rostar-om-uppehallstillstanden/
http://www.varldenidag.se/debatt/vad-vill-ni-biskopar/Bbbpfa!IwCn1Ep5L4gKc5@a9549dw/
http://www.varldenidag.se/debatt/kyrkan-tar-stallning-dar-manniskovardet-kranks/Bbbpfa!phyCSq1lI3E2XYmKS5RCvQ/
http://www.varldenidag.se/debatt/annika-borg-svarar-jag-fick-ett-icke-svar/BbbpfD!In7E4BXxCEKplyIDAgqfw/
Till det nationella välfärdsprojektet hörde lagstadgad
SEMESTER.
Jag är pensionär och kan inte få semester men ni andra trägna kommentatorer på Bloggardag beviljas nu fyra-fem veckors ledigt. Kommentarsfältet är semesterstängt. Jag själv kommer att blogga innan också jag tar lite ledigt.
Under denna sista arbetsdag, fredagen den 1 juli, går det dock bra att kommentera.
Så önskar jag av hjärtat alla en skön semester.
DN Debatt är förstås inget debattforum. Makten talar där. Ska den sägas emot, får det ske i andra fora. DN Debatt är en tribun. Biskoparna ville att riksdagen skulle säkerställa barnens intressen och argumenterade mot tillfälliga uppehållstillstånd och mot begränsningar när det handlar om familjeåterförening. Förslagen i riksdagen, som blev beslut, skulle svårligen klara en barnkonsekvensanalys. Biskoparna ville de ensamkommande flyktingbarnen väl. De skulle få möjlighet att etablera sig, lära sig svenska, gå i skola, arbeta och bidra till samhället.
Inte sällan funderar jag över flyktingsfrågan.
Förra sommaren tyckte Kyrkostyrelsen att extra pengar till flyktingmottagning inte behövdes. Jag hade ju fått igenom sådana genom en motion i kyrkomötet året innan. Jag förstod inte hur styrelsen tänkte. Pengarna hade ju alls inte räckt. Nu skrev jag en motion och föreslog 35 miljoner, det belopp församlingarna ansökt om.
Biskoparna motionerade inte och kyrkostyrelsen hade fattat ett annat beslut, jag ber att få vara tydlig. I kyrkomötet blev beslutet 75 miljoner. När flyktingen står här, behövs åtgärder, men de församlingar som får ta ansvaret, måste få solidariskt stöd.
Det finns egendomligheter med flyktingfrågan, det vet alla.
Jag fann det genant när de ensamkommande barnen fick gosedjur på Malmö C. Efterhand har det stått klart att hälften av dem som kommit inte har egentliga asylskäl. Vi har problem. Och då tar jag inte upp de parallellsamhällen som växt fram och som Expressen skriver om, inte heller frågorna om unga män som uppehåller sig i landet utan några som helst uppehållstillstånd. Rapporterna om hur straffade driver boenden för ensamkommande och berikar sig enkelt med statliga medel, hör till det jag också kan fundera över.
Dr Annika Borg funderade också och skrev i Världen idag om målkonflikter.
Vad med hemlösa svenskar, vad med cancerpatienter och vad med flyktinglägren och malarian? Vad ska vi prioritera? Dr Borg var tydlig: "Bilden är komplex och det är ansvarslöst av kyrkliga ledare att gång på gång gå ut med känsloladdade utspel som förenklar en komplicerad situation och skuldbelägger människor."
Modéus II svarade henne och avfärdade hennes fråga som "storslagen retorik".
Jag uppfattar att Annika Borg också avfärdas med begreppet "försåtlig retorik". Då behöver biskoparna ta ställning när olika utsatta grupper ställs mot varandra. Borg avfärdad, förstår vi. Men blir det inte lite lätt löjligt när biskopar politiserar utan att behöva ta politiskt ansvar. Politik är både att vilja och att välja, inte bara välvilja.
Inte är det enkelt att välfärdsprojektet är ett nationellt projekt men det vi skaffat oss i Sverige är ett stort gemensamt försäkringsbolag, som vi betalar pengar till, för att få ut våra försäkringspengar när de behövs. Om de som betalat in inte längre kan få ut därför att andra kommer och ska ha sin del av kakan, fast de inte bidragit, har vi problem.
Det är högst konkret.
På folktandvården ska flyktingen betala för sig. Det kostar 50:- hör de som sitter i väntrummet. Sedan kommer svensk medelålders man och ska betala för sig. Det kostar dryga 3000:-. Folk i väntrummet funderar. Kanske folktandvårdens personal också. Lika mycket som folk funderar när den föräldralöse unge mannen från Afghanistan ska ha extra pengar eftersom föräldrarna är döda. För att inte tala om kostnaderna för boende. Och vad med de 80.000 som inte har asylskäl och inte ska stanna här? Vad säger biskoparna när vi kommer till politiska realiteter?
Dr Borg begrep att svaret hon fick av Modéus II var ett icke-svar i form av en bekännelse av självklarheter. Hon fattade själva finessen med att inte svara så: "Biskopspositionen görs i ena stunden till en plattform för dagspolitisk påverkan, men ändras till en kyrklig sådan när det passar." Hennes fråga om hur biskoparna kom framtill att just deras politiska uppfattning var den moraliskt mest högtstående och en självklar konsekvens av kristen tro, fick inget svar. Talet om "människors lika värde" komplicerade hon med frågan om vilket värde en människa som aldrig haft eller kommer att ha möjligheten att fly, i synnerhet inte till Europa, har.
Det är en bra fråga.
Vad har "kyrkan" att säga?
Det är också en bra fråga.
Inte minst för den som menar att biskopar alls inte har något ställföreträdande politiskt förnuft och att Kyrkans mening väl så bra kommer till uttryck när vanliga kyrkokristna i olika politiska partier tar ställning. Det där med jordens salt och världens ljus är uppgiften - inte bara för biskopar. Främst ska de sköta gudsfolket så att saltet inte mister sin sälta och ljuset lyser. Polera lampglaset, liksom. Modéus II skriver att "företrädare för kyrkan ibland behöver ta ställning". Det är detta "ibland" som blir problemet. Vi andra behöver alltid ta ställning. Det kallas efterföljelse.
Vi agerar i det politiska inte som "företrädare för kyrkan" (vad detta än kan betyda) utan som medborgare. Det räcker bra så. Och räcker inte det, skriver vi frimodigt t ex en motion i kyrkomötet.
Men varför fick inte dr Annika Borg något svar på de frågor hon ställde utan uppfattades ha ägnat sig åt storslagen och försåtlig retorik?
Läs dessa ord en gång till: storslagen - försåtlig - retorik.
Kan inte Modéus II svara på riktigt - och är det där den episkopala skon klämmer?
Texterna förtecknas:
http://www.dn.se/debatt/varna-barnen-nar-ni-rostar-om-uppehallstillstanden/
http://www.varldenidag.se/debatt/vad-vill-ni-biskopar/Bbbpfa!IwCn1Ep5L4gKc5@a9549dw/
http://www.varldenidag.se/debatt/kyrkan-tar-stallning-dar-manniskovardet-kranks/Bbbpfa!phyCSq1lI3E2XYmKS5RCvQ/
http://www.varldenidag.se/debatt/annika-borg-svarar-jag-fick-ett-icke-svar/BbbpfD!In7E4BXxCEKplyIDAgqfw/
Till det nationella välfärdsprojektet hörde lagstadgad
SEMESTER.
Jag är pensionär och kan inte få semester men ni andra trägna kommentatorer på Bloggardag beviljas nu fyra-fem veckors ledigt. Kommentarsfältet är semesterstängt. Jag själv kommer att blogga innan också jag tar lite ledigt.
Under denna sista arbetsdag, fredagen den 1 juli, går det dock bra att kommentera.
Så önskar jag av hjärtat alla en skön semester.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)