Länge leve den heliga oenigheten i Svenska kyrkan!

Det har varit mängder med seminarier och möten i Almedalen. Jag botaniserar mig igenom några och stöter på allas vår Antje intervjuad av Albin Tanke och Anders Ekhem. De två herrarna är tydligen i tjänsten i Almedalen och har lämnat sina vanliga drabbningsposter. Jag fattar inte riktigt varför, men det finns säkerligen en begåvad förklaring. Kan förklaringen vara den, att de i tjänsten använder Svenska kyrkan för sina egna projekt? Och, jag är smålänning, vad kostar då detta personliga till kyrkligt intresse eller allmänintresse maskerade projekt Svenska kyrkan i löner, arbetstid, traktamenten, hotell mm mm? Jag frågar, för arbetet med synoden bedrevs inte på tjänstetid - och då var ändå ärendet Svenska kyrkan!

Nu är jag av ålder ingen vän av politisk reflektion som bedrivs i de fromma kretsarna men utan tillgång till hedningar, så själva angreppspunkten att en kyrkoherde med hejduk intervjuar en ärkebiskop om allvarliga politiska hållningar har kanske förlorat mig redan innan föreställningen tagit sin början. Men jag anstränger mig för att hålla fram all välvilja. Säga vad man vill om Albin, men han börjar som en riktig marknadsutropare: "Här!"

Ni kan kolla själva
https://www.youtube.com/watch?v=jRQoh5jvKDs

Men vad i all sina dagar?
Ansatsen är teologins stora uppgift som en uppgift i det politiska.
Det är lite pastor Jansson-stuk över rondeller och korsvägar. Rondellen har ett tomrum i mitten och då blir teologins roll någon slags mötandets väg och har en kritisk och självkritisk funktion. Nu finns dock positiva öppningar i rondellen. Från samhället, tror jag mig förstå.

Vad är då det där de kallar "teologin" i bestämd form.
Jag frågar inte för att fåna mig - men är "teologin" något som kommer ur Kyrkans djupa reflektion i bön, bibelreflektion, gudstjänstfirande och samtal i gemenskap med trons folk i alla tider eller är "teologin" något som är ett religiöst perspektiv, dvs ett sätt att förstärka den egna auktoriteten i ett samhälle som söker hantera sig självt.
Det finns i varje fall inte som en självklarhet en storhet som heter "teologin".
När jag hör begreppet "teologin" användas i Visby,  borde någon i publiken ha ropat: Lägg av, lägg ner! Det gjorde ingen. Men talet var ju bara fånigt.

Vilken är den konkreta teologiska frågan?
Det fick vi höra:  "Vad betyder det att ha civilkurage?" Vi fick inte riktigt klart för oss i vilken mening detta är en teologisk fråga. Är den inte snarare existentiell - oavsett tro och teologi? Den skulle kunna hanteras med exempel ur kristendomens historia, martyrer och sådana, men det är inte "teologin" som stiger upp på bålet.
Föga sas om den gudstjänstfirande församlingen som motrörelse och motståndsrörelse och ingenting kopplade till vad församlingen gör när den firar. Jag noterar. Jag behöver inte ha några synpunkter.

Självmarginaliserings tid är förbi, säger Ante. Vem beskrivs då?
Där jag levt har inte Svenska kyrkan egentligen självmarginaliserats. Inte i Norrliden, inte i Nordölands församling.
Däremot har vi haft en grundideologi i Sverige som medvetet marginaliserat Kyrkan, steg för steg. Det är något annat än självmarginalisering. I den tiden har vi levt, men nu ropas på Svenska kyrkan. Morgan Johansson bekänner att "utan er hade vi inte klarat hösten". Så bra att Kyrkomötet förstärkte min motion om flyktingar då. Kyrkostyrelsen med ärkebiskopen i spetsen tyckte detta var onödigt, men nu gläds alla över berömmet. Jag funderar, men säger inget förstås.

Så kommer det vanliga att teologi är politik.
Vore jag politiker skulle jag nog inte köpa den bild Antje målar upp att det finns frågor som inte ryms inom mandatperioden och at hon, men alltså inte politikerna, fattat det. Alla partier ägnar sig åt långsiktighet, det ska sägas till partiernas försvar. Inte minst Sverigedemokraterna, som långsiktigt tog sig in i kyrkomötet, fick subsidier och kunde förstärka partikassan på så vid. Då får alltså Antje vara glad över politiker som inte bara tänkte på eget omval utan stod utanför och tänkte långsiktigt på eget inval och politiska förändringar. Eller?

Nu gläder sig tydligen samtalarna över att Svenska kyrkan mer och mer får en roll i civilsamhället, det civilsamhälle som ska bli en partner till staten.
Vilken samhällssyn är detta?
Är det bra att staten görs om till en nattväktarstat (om ens det) och civilsamhället tar över? Blir det rabatt på skatteuttaget då?
Det talades om hur diakonerna hade det på 80-talet när de tydligen satt med alkisar på parkbänken medan samhället tog hand om deras basala behov. Så minns jag inte saken. Minns jag ens 2000 när tydligen socialen skickade folk till diakonin eftersom resurser saknades? Och nu ska vi leva i partnerskap? Är det den gamla drömmen om ayatollan som sköter allt i en gudsstat eller prästen som sitter i skolstyrelse, barnavårdsnämnd och fattigvårdsstyrelse? Hur eller hur - här gömmer sig en politisk syn. Jag är alls inte säker på att den är min.

Ungefär 14 minuter in i utfrågningen ställdes frågan om ärkebiskopen som makthavare. Hahaha, skrattades det. Men vad är de ute efter? Jag kan väl fatta att Kärlekens makt är starkare än all annan makt, men vad är det vi talar om? Strålar det mer ut från en ärkebiskop än från en vanlig kyrktant, som inte bär ett kors med strålar på?

Jag gillar inte när kyrkliga makthavare står i Almedalen och drar upp riktlinjerna för det kommande civilsamhället. För Kyrkans del växer det nerifrån och som vanligt har jag en politisk preferens både för mässfirare och hundhedningar. Det handlar mer om helgelse än om teologi då, antar jag. Min stackars helgelse. Och din. Själva syftet med pratandet i Almedalen inser jag och utbrister:

Länge leve den heliga oenigheten i Svenska kyrkan!
Och nu till dagens id i Göteryd m fl platser. Samt ett besök hos en 89-årig vän.