Svensk lösen

I terrordådens Europa ska jag hantera inte bara dåden utan också den floskulösa journalistik, som ska direktrapportera utan att egentligen ha något att säga. Jag funderar över det svenska i stället, i väntan på perspektiv. Nice känns nära. Som Paris och Bryssel eller London. Arma värld!

Vi svenskar hurrar fyra gånger när någon fyller år. Danskarna tre. Det är gamla svensk lösen och dansk lösen. Fyra kanonskott talar om var den svenska hären står och tre markerar de danska linjerna. Det är skillnad på svenskt och danskt. Det vet alla som möter danskar. De är inte för inte arvfienden. Det är skillnad på engelskt och svenskt, tyskt och svenskt liksom amerikanskt och svenskt också.
Vår vän Jan Myrdal kan ställa till det på middag i USA, när han tar upp frågan om bordsskick. Amerikanarna äter inte med kniv och gaffel på vårt franska manér. De äter med gaffeln efter att ha skurit sin mat.
Varför?
Därför att den immigrerande underklassen kunde inget annat. Jag har sett detsamma i mötet med folk från Asien och Afrika, som gärna äter med händerna, som det heter metaforiskt. Man får i detta sällskap vara tydlig med metaforerna, som ni vet.

Jag är ute efter särdragen, som förklaras genom att bortförklaras. Och vad ska de göra, stackarna. De har ingen aning om vad som skapat svensk mentalitet, själva spiritualiteten. Eftersom de själva är värdelösa, förnimmer de inte de grundläggande värderingarna.

Jag tänker inte definiera dem, bara exemplifiera.
Ibland ser jag golfspelare röra sig på ytor vid stora gårdar. Då tänker jag på hur häpna deras anfäder och anmödrar skulle bli om de såg dem. Ätteläggen vandrar på samma marker där de slet som drängar och pigor, men nu med klubbor på jakt efter en liten boll de skjutit iväg.
Nu blir nog golfspelaren inte lycklig över att påminnas om sitt bondska sammanhang, så vi nöjer oss med att tänka tanken - och skratta lite åt anfäders och anmödrars häpnad om de fått se och förstå vad de kostar att gå på de före detta åkrarna och ängarna. Ska vi förstå det svenska måste vi förstå vad som byggde landet och dem som gjort det. Och då måste vi förstå kyrkokristendom, praktiserad kristen tro. Korset stod tecknat på fanan med mening!

Vad är det för värden?
Alla människors lika värde, sa de inte. Men alla visste att lika var det för greven och pigan. Båda kunde säga: Gud har skapat mig och alla varelser. Och Gud hade begåvat alla. Skapelsen var Guds och bordsbönen påminde handfast om den saken. Det var människans ansvar att odla jord och hålla boskap som ett an-svar.
Alla var förresten också syndare och saknade härligheten från Gud /arvet från Augustinus slog igenom - och det kan man fundera över, men inte just nu/.  Vid nattvardsbordet föll de på knä och alla fick ta emot nådens bröd och välsignelsens kalk. Solidariteten var livsnödvändig, för det är alltid ett äventyr att odla jord och hålla boskap. Då behövs hjälp från grannar. Och den sammanhållningen bestod också efter de stora skiftenas tid, den radikala tid när överheten slog sönder byarna och folk flyttade ut till ensamhet.

Den grundläggande etiken kommer ur kristen tro. I hustavlans värld är finessen att alla behövs.Skulle nogon tala om alla människors lika värde då? Kanske markerades mer människans värde också när människors värderades olika; någon var dräng, en annan torpare, en tredje hemmansägare, en fjärde adelsman, en femte präst, en sjätte borgare i stad...
 I de sekulariserade familjerna återkom den lutherska kallelseläran som praktik under hela 1900-talet i varje fall. Det moderna Sverige, så avkristnat den än ter sig, har sin grund i denna kallelselära med dess självklara ansvarsetik. Den verkar liksom i Guds frånvaro, fast människors ansvar inte uppfattas vara ett svar på utmaningar Gud ger, an-svar.

Så vad om det svenska är något annat än knätofsar?
Det är sannolikt de kyrkokristnas ansvar att förklara det på nytt. Vad byggde landet genom tusen år? Tron.
Tron var inte bara något som kom från utlandet. Det fanns i vårt land något skapelsegivet, för Gud möter i skapelsen, som bekant. Men det kom också från utlandet och det var i relief mot detta annorlunda som det svenska kunde uppfattas.

Nu är min glädje mest att se en fyrabarnsmoder uppträda som en organiserad fanjunkare i hanterandet av barn och sommarförlustelser (jag fnissar försynt) och att se 14- och 12-åringen dra iväg med motorbåten eller 7-åringen vilja våga åka badring efter båten. Enkla morfarsnöjen, som ni märker. När döttrarna var mycket mindre och vi var utomlands, gällde en grundläggande instruktion. "Vi talar inte svenska om det finns svenskar i närheten." De visste varför. Då kunde folk slå sig i slang med oss, identifiera någon av oss för att därefter vilja prata om kvinnliga präster eller något annat lika viktigt. Alltså talade vi främmande tungomål och flyttade på oss.
Det mer intressanta var våra ansträngningar att tillräckligt snabbt definiera svenskar i grannskapet. Det lyckades väl. Vi kunde känna igen en svensk familj på håll! Hur vi gjorde? Det är med detta som med tiden hos Augustinus. Han vet vad tiden är, men det är värre för honom att förklara det. Svenskheten vet vi vad den är när vi ser den i relief, det är nog det hela. Annars hör den till en besvärlig kategori: det självklara i historien. Det självklara är så självklart att vi inte ser det.

När politiker och förståsigpåare nu framträder som svenska i åtbörder och tal,  blir det nog så underhållande. De kommer aldrig att kunna lösa sin rebus och förklara vad svenskhet är. De är i detta avseende inte bara värdelösa. De är medvetslösa. De har ingen aning om vad som hänt och vad som händer. De talar om värdegrund utan att inse just hur grund den är.

Medvetna kyrkokristna med en reflekterad uppsättning goda värderingar har ett särskilt ansvar nu. Något ska väl svenska folket få ut av att grannar och vänner skött sin helgelse och släpat sig till kyrkan på söndagen?