Kvalitetskrav

Jag la mig i går kväll med nyheten om en militärkupp i Turkiet och vaknade med nyheten att kuppmakarna gett upp. Men det visar sig vara motstridiga uppgifter. Jag skrev för mer än två timmar sedan och finner nu att bloggposten inte gått iväg. Det blir så i krigstider. Jag funderar över allmän rörighet.

Igår morse vaknade jag med nyheten från Nice och följde jag nyhetsrapporteringen.
Det känns lite mycket nu.
Det har hänt något på "Strandgatan" i Nice, säger en tv-man. På bilderna ser vi Negresco Hotel, som ligger på Promenade des Anglais (nr 37, om jag minns rätt från mina taxibeställningar). Strandgatan!

En tv-kvinna ska berätta om stämningarna i staden, men jag ser henne stå utanför flygplatsen. Jag har bott i närheten och vet, att det är ett stycke väg in till själva staden och promenaden och hur hon kan berätta om stämningarna utan att fabla, blir obegripligt. Hon fablar alltså, men får tydligen lite Ågren efter en stund och nämner att hon nyss  kommit.

Lika illa med en annan tv-kvinna i den kommersiella kanalen. Hon tillfrågas om vad polisen gör, men det kan hon bara gissa, för hon står minst 100 meter från platsen och just utanför polisens avspärrningar. Har hon tur kan hon snacka sig in innanför avspärrningarna för att med ny bildvinkel upprepa vad hon sagt en halvtimme tidigare. De enda nyheter som kan levereras är siffrorna för antalet bekräftade döda. Den ökar.

Radion var lustig när en svensk blodgivare intervjuades. Han hade dock inte gett blod. Kön var för lång. För att inte tala om intervjun med Alice Petrén under åklagarens pågående pressamling. Hon kunde alltså inte återge vad han egentligen hade att berätta.

Nyhetsförmedlingen är helt enkelt för snabb, för ostrukturerad och ger ingen egentlig information.
Följden blir att terroristexperten uttalar sig liksom en läkare som berättar hur sjukvården organiseras vid katastrofer samt någon som tydligen ville tala om hur viktigt det var att skapa förståelse människor emellan.

Den svenske prästen fick ett ord med i laget i radio. Det kan bli lite plåster på såren för SKUT, tänkte jag. Om någon svensk dödats eller skadats.

Många skulle också berätta hur förfärligt det hela var och ställa sig på Frankrikes sida. Gärningsmannen är en fransk-tunisier, sas det. Kopplingen till IS tedde sig på fredagsmorgonen oklar.  Tanken på den enskilde galningen som kan göra ungefär vad som helst, rymdes inte bland alternativen just då. Bortsett från att dådet rutinmässigt kallas "vansinnesdåd". Det kan alltså vara så - men det kan också vara ett välplanerat dåd. För att uppnå välövervägda mål väljs de medel som leder till målet. Vad ett "terrordåd" egentligen är var tydligen också ett problem. Egentligen är väl ett terrordåd ett då som skapar skräck. Nog var det ett terrordåd.

Den snabba nyhetsförmedlingen ger oss inga perspektiv och när nyheterna har kallnat, finns det ingen lust att ge perspektiven. "Hör av dig om du är i Nice-journalistiken", tycks räcka. Och när studion intervjuar de utsända, är standardreplikerna två: "Hur är stämningen?" och "Vet du något om?" Den första frågan leder till fritt spånande och hur journalisten tänker sig stämningen vara - för hur ska hon eller han veta?
Jag skulle inte kunna svara på frågan "Hur är stämningen i Moheda?" - frågan är idiotisk. Vi kommer att få mer sådan journalistik från Turkiet i dag...

Frågan om vad journalisten vet måste snackas runt för saken är den, att journalisten vet föga om man ens ska använda begreppet "föga" i sammanhanget. Hon kom nyss och väntar på transport till stan eller har snappat upp lite av vad andra redan rapporterat. Förnimmelser är vad som kan rapporteras. Naturligtvis heter det också att Frankrike är i chock. Kan det vara sant och om det är sant, hur vet journalisten det på morgonen efter dådet? Jag känner vemodet, men är vemod chock? Är ens vrede ett chocktillstånd?

Sedan dyker indignationerna upp. Att detta ska hända den dag man firar frihet, jämlikhet och broderskap! Pröva en annan tanke. Pröva tanken att det pågår ett krig. Vad ser vi då? Kan det som sker göras begripligt?

Vad ska de som har kvalitetskrav på nyhetsförmedlingen göra?
Förtvivla. Men förtvivlan är en synd. Giles Kepel som arbetar på temat att ont föder ont när han beskriver ett annat Frankrike. Det finns en logik i det som händer. Det är den vi måste förstå. De krav på kvalitet som skulle ställas på avlönade journalister är att de ger oss redskap att förstå.