Omprövning

I pysslet som kyrkoherde hann jag tänka lite på temat omprövning/omvändelse. Jag kanske har haft helt fel när jag uppfattat en omfattande kompetensbrist i det kyrkliga styret. Har något hänt som gör gamla kompetenser helt obsoleta och att det nu helt enkelt, fast jag inte fattat det, krävs nya?

Hur det var, vet jag.
Jag var med. Det talades mycket om kyrklig inkulturation, oenighet skulle trots allt inte få slå sönder enigheten, kyrklig splittring skulle inte leda till kyrkosplittring. Det var linjen i min barndoms kyrka. Det kom propåer om andra ordningar, men de flesta av oss som var präster som stod fast vid 1957 års kyrkomötesbeslut och såg 1958 års kyrkomötesbeslut tillkommet på politisk väg utan besvärande sakargumentation, brydde oss inte.
Vi kunde uppfatta en galning när vi såg honom. Eller henne.
Vi tänkte oss att dessa galningar skulle man inte behöva bry sig så mycket om. Jag menar, Per Frostin ville ha ett parabolförbud så att endast approberad tv skulle nå folket. Det var politik av DDR-modell. Vi brydde oss inte stort. Det hela var ju mest dumt. Det tyckte folk också.

Jag lever i ett spännande informationsflöde.
På vanlig svenska: Jag städar papper. I en låda hittade jag en kopia från en text, "i stället för ledare" från 1983, kan det vara nummer 9, kopian är svart, av Kristet Forum? Det är ett brev till ledamöterna av Svenska kyrkans kyrkomöte undertecknat så här:
Anna Karin Hammar, stiftsadjunkt, Hampus Lyttkens (fp), professor, Ebba Lyttkens (fp) /ingen titel, DS/ Ingrid Larsson (m) personalchef, Per Frostin, (s), docent, Ingegerd Nilsson (c), speciallärare och Katrin Lundkvist, teol. stud.

Jag häpnade lite över att partibeteckningar angavs. Året var 1983, det hade börjat då.

Vad hävdades? Det påstods att kyrkomötet 1958 formulerat sig inte att det är tillåtet "utan att 'det är nödvändigt' att kvinnor kan arbeta som präster för att Evangelium ska bli hört i vår tid". Nu finns det ingen sådan sats i beslutet, men varför bråka? Nu när det prästvigs män vilka på olika vis vägrar att samarbeta med kvinnor som är präster "så gör vi oss genom våra biskopar skyldiga till en söndring av gemenskapen av de döpta som står i strid med vår kyrkas doptolkning och ytterst med Evangelium."

Medge att det är roligt att se trospoliserna i aktion.
Undertecknarna måste protestera och begära en ändring av denna praxis. Tacka för det. 1 januari 1987 borde vara stoppdatum för prästvigning av de olämpliga, söndrarna.
Att det är allvar borde alla fatta.
"En ordning som splittrar nattvardsgemenskapen efter könstillhörighet fördunklar att gemenskapen i Kristus är en gåva och befäster och ger sanktion åt det könsförtryck som pågår även i vårt samhälle."

Nog kunde det finnas anledning att komplicera vad som skrivs. Jag antar att vi noterade och såg ideologimakare i farten. Det blev som de ville. Men allt tal om gemenskap - vad blev det av det? En gemenskap på de villkor som Hammar, Frostin och Lyttkens ställer upp, vill någon verkligen vara med där?

Nu ska jag väl inte vara elak, men bland färska meddelanden inflyter nyheten från Sörmland. Inte jagaren utan landskapet, Strängnäs stift. Det var vigsel och vid altaret tar prästen fram en champagneflaska, öppnar den med en smäll, så att korken flyger genom kyrkan, tar fram glas och skålar med brudparet.
Vad är problemet?
Omdömeslöshet i största allmänhet? Alkoholintag på jobbet? Oförmåga att hantera tillvarons komplexitet och okänslighet i umgänget med det heliga? Välj själva.
Jag kanske bara ska luta mig tillbaka och konstatera, att i den andra religionen är detta helt i sin ordning? Det är bara mot kyrkokristendom tilltaget skaver. Och just kyrkokristendom styr vi ifrån på samma självklara sätt som att det där med svenskhet blir en främmande kategori. Det blir rätt följdriktigt svenskkyrklighet  också.

I det nya religionssystemet är nog Malmö mest intressant att studera.
Jag skulle vilja veta hur det är där.
Har kyrkoherde Ekhem näst intill obegränsade befogenheter att styra och ställa i en ny kyrkostruktur som mest liknar en hierakisk företagskultur?
Är det sant att man inte brytt sig om formella behörighetskrav, struntat i församlingarnas åsikter och anställt folk som inte ens sökt tjänsterna.
Har facket protesterat men funnit protesterandet lönlöst?
Är det sant att majoriteten av församlingsherdarna, som anställdes  för två år sedan har lämnat sina tjänster?
Och, när vi nu vet hur det varit på Riksrevisionen med dribblandet, är det sant att det lämnats in en skrivelse som beskriver  en pågående diktatur?
Eller måste vi nu samla oss och försvara Anders Ekhem mot personligt illasinnat skvaller, förtal rentav?
Vad hittar en granskande journalist i Malmö, tro?

Jag vill verkligen veta.
Men jag ska inte bli särskilt upprörd. Mer nöjd om det storslagna är utfallet av den stora omprövning som ger oss en ny och bättre tro och praxis i Svenska kyrkan.
Hör inte champagne på något logiskt sätt samman antingen med fest eller hopplösheten i sönderfallet?

Det blev inte så illa som vi sa. Det blev värre - om vi håller oss till kyrkokristendomens perspektiv. Men det blev på många sätt mycket bättre med de nya perspektiven. Om bara folk fattat och skulle vilja vara kvar, men det vill ju inte folk.

Det blev tidigt bloggande. Kyrkoherdegärningen pockar på.
Antagligen saknar jag förmåga till omprövning även om jag inser fördelarna.
Någonstans vill jag helt enkelt inte.

På väg till Göteryd, Pjätteryd och Hallaryd ska jag lyssna på radio och återkommande tänka:
Det är märkligt att så få kan ta makten över Svenska kyrkan. Men har de bara fått fatt i rodret, kan folk kämpa vid årorna hur mycket som helst. De styr likväl inte. Därför blir det omprövning över hela linjen. Omprövning, för att inte säga religionsskifte.