Bor man på norra Öland blir det till att köra bil. I går körde jag vid helgsmålstid och i P1 var det någon slags stund för stillhet, förstod jag, samt tid för eftertanke och vila. Jag vet att Jesus vid något enstaka tillfälle bjöd till stillhet och vila sig skulle man något litet enligt gamla översättningen. Men kristen tro är väl mer än stillhet och tid för eftertanke och vila?
I bilen färdades Ossian, prästgårdeens nya inhysing. Ossian är en robotdammsugare. Han far runt och sköter sitt jobb, vilket uppskattas. Men han har vett att, när det med jämna intervall behövs, också ta sig till laddningsstationen. Inga kyrkklockor ringer på honom. Han kör dit - automatiskt. Ossian är ett praktexempel på en kristen som arbetar och vilar i de intervall som är givna. Ossian skulle dock aldrig få för sig något annat än att livet är som bäst när det är möda och slit med dammsugeriet. Ni fattar poängen.
Helgsmålsbönshållerskan talade om prorslinfguren i krubban och när hon ser den sätts en längtan i rörelse och det tycktes mig som ville vi då alla höra berättelserna om Jesus. fast jag hörde glidningen. Vill vi inte höra vad Jesus själv har att säga? Det styrde över till dopet där dopljuset - inte dopvattnet - fick tala. Dopet hade tydligen något med att följa Jesus att göra "och genom honom ställa sig på livets sida i världen". Var det bara jag som funderade över en gldining här? Har inte Jesus genom dopet placerat in mig i det liv som döden inte rår på? Jag behöver inte i första hand ställa mig någonsgtans. jag är inställd.
Visst kan man tala om att "inuti oss finns fröet till allas befrielse" (vad nu de vackra orden faktiskt betyder) - men är inte den kristna tanken att befrielsen ligger utanför oss och räcks oss? Och visst kan man ha djupkontakt med ett inre flöde - men är inte flödet något utifrån - ett sakrament som räcks mig?
Gud då? "Du varma vattenflöde genom världen, du kupade hand över våra liv" - beskrivs Gud någonstans i Skriften som en kupad hand över våra liveller som ett varmt vattenflöde? Jag är nog för uselt påläst. Det leder till bönen "hjälp oss" och då handlar det om "när vi brister". Vad ska Gud, det varma vattenflödet, göra då? "Visa oss vägen tillbaka till krubban så att världen genom oss kan bli ny." Det är vackert men dunkelt sagt, tycker jag. Ska världen verkligen bli ny genom oss? Jag tror jag får fundera över vilka bibelord det finns att luta sig emot också här. Är det ändå inte så att Gud grundläggande gör världen ny - som ett Andens verk?
Jag hörde faktiskt väldigt litet om vad Gud gör eller Jesus gjort i denna stund av stillhet. Med spänning väntade jag ut programmet för att höra vem som talat. Ewa Lindqvist Hotz. Seglora smedja ligger lågt men Gud är god. Lite fick jag av smedjans spiritualitet ändå.
söndag 30 december 2012
lördag 29 december 2012
Räknekonst
Jag läser kommentaren att jag överdrivit. Tja. Om man räknar med en enda gudstjänst per söndag. Men när jag var ung präst var det inte sällan tre - familjegudstjänst i kapellet, en gudstjänst/högmässa därtill samt aftonsång. Får man räkna tideböner - tre i veckan? Veckomässa/or? Också i Kalmar var det dop, vigslar och begravningar.
Nu är jag något äldre men har oftast haft tre gudstjänster per söndag, någon gång fyra en veckomässa och ett antal dop, vigslar och begravningar. Det är sämre med tidebönerna. Bara en per vecka.
Men det är sant, jag vet inte hur många gudstjänster jag haft i Svenska kyrkan. Men fler än 52x42 är det i vart fall. I en kyrka som på alla sätt reserverat sig mot min prästkallelse fast jag prövats, kallats och vigts! Jag känner faktiskt hur förbannad jag är på detta omfattande och systematiska lögnsystem och hur häpen jag är att inte alla kyrkokristna protesterar. Alla!
Till Ulf Bergren ska jag bara svara: Du har inte en aning om vad du snackar om - och tillhör ju ett annat samfund med vilket Svenska kyrkan inte har någon gemenskap. I Högby församling har man innan jag kom hit haft gott om kvinnliga präster. Men hur idiotiskt kan det bli? Jag är ju anställd för att vara präst på plats och min blotta närvaro på tjänsten utestänger alla andra präster - eftersom det bara finns den här tjänsten.
Berggrens vendetta mot kyrkoherde Thelin ger jag föga för. Det är väl klokskap att använda sig av en pensionerad präst med hus i församlingen. Allt annat vore tjänstefel.
Men det enklaste är förståsatt Berggren ägnar sina insatser åt sin andliga gemenskap, ett samfund med vilket Svenska kyrkan ingenting har att göra. När var och en sin syssla sköter, då går det väl evad som möter. Besinna det, Ulf Berggren.
Nu är jag något äldre men har oftast haft tre gudstjänster per söndag, någon gång fyra en veckomässa och ett antal dop, vigslar och begravningar. Det är sämre med tidebönerna. Bara en per vecka.
Men det är sant, jag vet inte hur många gudstjänster jag haft i Svenska kyrkan. Men fler än 52x42 är det i vart fall. I en kyrka som på alla sätt reserverat sig mot min prästkallelse fast jag prövats, kallats och vigts! Jag känner faktiskt hur förbannad jag är på detta omfattande och systematiska lögnsystem och hur häpen jag är att inte alla kyrkokristna protesterar. Alla!
Till Ulf Bergren ska jag bara svara: Du har inte en aning om vad du snackar om - och tillhör ju ett annat samfund med vilket Svenska kyrkan inte har någon gemenskap. I Högby församling har man innan jag kom hit haft gott om kvinnliga präster. Men hur idiotiskt kan det bli? Jag är ju anställd för att vara präst på plats och min blotta närvaro på tjänsten utestänger alla andra präster - eftersom det bara finns den här tjänsten.
Berggrens vendetta mot kyrkoherde Thelin ger jag föga för. Det är väl klokskap att använda sig av en pensionerad präst med hus i församlingen. Allt annat vore tjänstefel.
Men det enklaste är förståsatt Berggren ägnar sina insatser åt sin andliga gemenskap, ett samfund med vilket Svenska kyrkan ingenting har att göra. När var och en sin syssla sköter, då går det väl evad som möter. Besinna det, Ulf Berggren.
Församlingsprästens glädje och en del annat
Mot årsskiftet kanske man systematiskt sammanfattar året som gått. Jag är inte riktigt där i mitt tänkande men av någon anledning svischade tanken genom mitt huvud: "Jag undrar hur många gånger jag firat gudstjänst som präst i Svenska kyrkan?" Flera tusen blir det. 4000 kan man tänka men det kan bli 5000 och fler också. Räknar man in gudstjänster sön- och helgdagar, veckomässor, tideböner, dop, vigslar, konfirmationer, begravningar samt en uppsättning övriga gudstjäbnster av skiftande slag, blir det en del.
Året 2012 var det kring hundra gudstjänster sön-och helgdagar. Jag konstaterar saken både som ett sätt att hantera dem som tycker att jag sedan länge inte hör hemma i Svenska kyrkan (fast jag nog är mer stabil här än de flesta!) och som ett sätt att uttrycka ett stycke församlingsprästerlig glädje. Det är mycket en församlingspräst får dela med människor, många förtroenden prästen får och en församlingspräst får leva i glädjen över mötet med människor. Norra Öland befolkas av rejält folk, människor att hålla av. Vi firar gudstjänst i rätt fantastiska kyrkor och möter människors engagemang för bygden. Sockenkänslan är - på gott och ont - stark.
Det är dock inte en bygd som förskonas från det svåra. Dubbelmordet i Flakeböle oroar människor, några tidningar spekulerar friskt och de så kallade sociala medierna är skvallerarena. Min gamle vän Ulf Karlsson, som är kommissarie vid Kalmarpolisen, försöker på allt sätt tona ner ryktesfloden, men det verkar som om hans framgångar är begränsade. Det hör väl till vår mänskliga natur att vi är gemenskapsvarelser och därmed benägna för skvaller och spekulationer om andra - men när folk har klara föreställningar om vem mördaren är - folk, inte polisen uppenbarligen - blir det inte alldeles roligt. Åttonde budet gäller fortfarande. Församlingsprästen skulle vara väsentligen gladare om folk sa: "Polisen har stora resurser och är kompetent att sköta utredningen." Men oron är verklig. Folk håller utebelysningen tänd och läser denna dag Ölandsbladet som vet att meddela att briottsoffer och gärningsman kände varandra och är bosatt "inte alltför långt från brottsplatsen". Det gör knappast oron mindre, förstås - men vad Ölandsbladet skriver är inte vad polisens talesman Ulf säger.
Jag ska nu fortsätta hävda att gudstjänstfirande betyder att bygden har värme- och ljuskällor för att stå det onda emot och att bönen för bygden, för offren och för gärningsmannen är en rimlig kristen hållning. Jag får väl säga det enkla, att om ni bara ber precis lika länge som ni pratar, tänker och spekulerar om mordet, så gör vi skillnad. Det är en glädje att fira gudstjänst och gudstjänst är på många sätt ett verksamt motmedel. Medel mot ondskan. Det är inte meningslöst att vara församlingspräst och få stå samman med viktiga människor - församlingsborna.
Som vanligt, hade jag nu kommit dragande med frågan om en prästkallelse i Svenska kyrkan , hade svaret varit ett kyrkopolitiskt betingat NEJ.
Vilken lögn! Vilket lögnväsende som upprätthålls i Svenska kyrkan! Och folk håller påfallande mycket käft om denna funktionella ateism, där kyrkopoliiker bestämmer vem Gud ska kalla till prästämbetet. Nu blir jag så förbannad i all min glädje och allt mitt engagemang att jag lugnar mig genom att gå ut och låta hunden pissa. Ta det symboliskt, biskopar! Johansson också.
Året 2012 var det kring hundra gudstjänster sön-och helgdagar. Jag konstaterar saken både som ett sätt att hantera dem som tycker att jag sedan länge inte hör hemma i Svenska kyrkan (fast jag nog är mer stabil här än de flesta!) och som ett sätt att uttrycka ett stycke församlingsprästerlig glädje. Det är mycket en församlingspräst får dela med människor, många förtroenden prästen får och en församlingspräst får leva i glädjen över mötet med människor. Norra Öland befolkas av rejält folk, människor att hålla av. Vi firar gudstjänst i rätt fantastiska kyrkor och möter människors engagemang för bygden. Sockenkänslan är - på gott och ont - stark.
Det är dock inte en bygd som förskonas från det svåra. Dubbelmordet i Flakeböle oroar människor, några tidningar spekulerar friskt och de så kallade sociala medierna är skvallerarena. Min gamle vän Ulf Karlsson, som är kommissarie vid Kalmarpolisen, försöker på allt sätt tona ner ryktesfloden, men det verkar som om hans framgångar är begränsade. Det hör väl till vår mänskliga natur att vi är gemenskapsvarelser och därmed benägna för skvaller och spekulationer om andra - men när folk har klara föreställningar om vem mördaren är - folk, inte polisen uppenbarligen - blir det inte alldeles roligt. Åttonde budet gäller fortfarande. Församlingsprästen skulle vara väsentligen gladare om folk sa: "Polisen har stora resurser och är kompetent att sköta utredningen." Men oron är verklig. Folk håller utebelysningen tänd och läser denna dag Ölandsbladet som vet att meddela att briottsoffer och gärningsman kände varandra och är bosatt "inte alltför långt från brottsplatsen". Det gör knappast oron mindre, förstås - men vad Ölandsbladet skriver är inte vad polisens talesman Ulf säger.
Jag ska nu fortsätta hävda att gudstjänstfirande betyder att bygden har värme- och ljuskällor för att stå det onda emot och att bönen för bygden, för offren och för gärningsmannen är en rimlig kristen hållning. Jag får väl säga det enkla, att om ni bara ber precis lika länge som ni pratar, tänker och spekulerar om mordet, så gör vi skillnad. Det är en glädje att fira gudstjänst och gudstjänst är på många sätt ett verksamt motmedel. Medel mot ondskan. Det är inte meningslöst att vara församlingspräst och få stå samman med viktiga människor - församlingsborna.
Som vanligt, hade jag nu kommit dragande med frågan om en prästkallelse i Svenska kyrkan , hade svaret varit ett kyrkopolitiskt betingat NEJ.
Vilken lögn! Vilket lögnväsende som upprätthålls i Svenska kyrkan! Och folk håller påfallande mycket käft om denna funktionella ateism, där kyrkopoliiker bestämmer vem Gud ska kalla till prästämbetet. Nu blir jag så förbannad i all min glädje och allt mitt engagemang att jag lugnar mig genom att gå ut och låta hunden pissa. Ta det symboliskt, biskopar! Johansson också.
fredag 28 december 2012
Jeremiad
Jag drar väl min jeremiad varje år vid den här tiden. Det kan bero på den dysterhet som sprider sig när folk anlägger en allvarlig begravningsentreprenörmin och önskar "Gott slut!" Men det kan också bero på idog läsning av gudstjänstutbudet.
Det ska - om Gud vill - bli 2013. I Växjö domkyrka är det gemensam högmässa med biskop Johansson kl 11. Till den sammanlyses alla gudstjänster i Växjö men också från mer avlägset belägna församlingar ska det dras till Växjö. Ormesberga 20 km bort, Lammhult 40 km och Öja (med återöppnad kyrka), kring 10 km. Gånger två. Man ska hem också! Förr i världen fanns det faktiskt gudstjänst hemmavid. Lammhultsborna är 2000. Någon av dem skulle kunan tänka: Det är som om man sa till stockholmarna att på nyårsdagen är det gudstjänst i Södertälje och till dem som bor i Ronneby att gudstjänsten firas i Karlskrona.
I Kalmar sammanlyses församlingarnas gudstjänster till domkyrkan. Jag kan ändå inte låta bli att påminna om hur vi arbetade för våra småkyrkor.
Dörby och Hossmo ansluter, det är tätorterna utanför Kalmar.Kommer de 5000 kyrkotillhöriga därifrån allihop, blir det trångt i domkyrkan.
Så greppar jag Ölandsbladet På norra Öland har två församlingar inga gudstjänster på Nyårsdagen, på södra är det tre församlingar som står gudstjänstlösa. Varför?
Naturligtvis är det några som utestängs från gudstjänst på nyårsdagen. Gamla, konfirmander, barnfamiljer t ex.
Antagligen är bedömningen att folk inte kommer. Kundperspektiv opch resursanpassning alltså. Men firar inte Kyrkan - på något sätt oberoende? Och om gudstjänsten är så grundläggande för allt vad vi gör - ska det inte med viss radikalitet märkas? Det hör till det där med att göra skillnad, att vi firar gudstjänst på sön- och helgdagar. Om folk vårdar sin baksmälla, hänger framför tv:n, går en hel dag i morgonrock, trynar i bingen eller vad de nu gör, borde detta enkla förhållande inte vara ett argument för gudstjänstutglesning, eller?
En äldre prästman å annan ort konstaterade telefonledes i går att han förgäves sökt en högmässa i nejden i allhelgonahelgen. Det var två möjliga dagar, tänkte han. Pyttsan. Det var dyrkan vid förfädernas gravar som gällde. Han satt i skogen. Det var inte ens så fromt som för biskopssonen Borgenstierna (70 år), som i vart fall fylldes av andakt när han var ute i skogen och på avstånd hörde kyrkklockornas klang.
Jag är faktiskt, trots allt, lite förvånad över det självklara lokala nedmonterandet av folkkyrkan och av det som tidigare betraktades som basala element för en folkkyrka. Jag kanske också är lite förvånad över att folk inte kommer rusande och säger: "Vi har blivit lurade. Det var ju alls inte så att ni som kallades högkyrkliga ville bryta ner folkkyrkan. Det var ju de som kallade sig 'folkkyrkliga' som var de nedbrytande. Ni hade ju rätt. Hur ska vi nu kunna soulangera er för det?"
Mellandagsrean får vara. Den började på Juldagen, såg jag. Men Juldagen är ingen mellandag. Det är själva Dagen. O tempora, o mores! Läs Kommunistiska Manifestet och fatta hur och varför alla heliga värden vräks omkull. Men läs också Annika Borg på Kristen opinion. I tre avsnitt av Åttonde budet har hon beskrivit Seglora Smedjas kampanj mot henne och hur smedjan kan arbeta nätverksbaserat. Själva metoden är densamma som i den s k Sandahlskandalen - och bidragsgivarna håller käft.
Det börjar bli tid att inte bara granska den materiella basen för smedjans verksamhet utan också vilka personer som bakom kulisserna ger sin support, intresserade av att vi i det kyrkliga ska hållas med en Slägga smedja, som slår mot allt man ogillar. Intresset ljuger aldrig eller alltid. Vilka har intresse av Seglora smedja, som, ser jag, förkortas SS. Några är det. De plockar medel ur gemensamma kassor för att nå sina syften. Vilka är de?
Den modiga Dagens Seglora ligger i vintervila. Har ni saknat publikationen?
Det ska - om Gud vill - bli 2013. I Växjö domkyrka är det gemensam högmässa med biskop Johansson kl 11. Till den sammanlyses alla gudstjänster i Växjö men också från mer avlägset belägna församlingar ska det dras till Växjö. Ormesberga 20 km bort, Lammhult 40 km och Öja (med återöppnad kyrka), kring 10 km. Gånger två. Man ska hem också! Förr i världen fanns det faktiskt gudstjänst hemmavid. Lammhultsborna är 2000. Någon av dem skulle kunan tänka: Det är som om man sa till stockholmarna att på nyårsdagen är det gudstjänst i Södertälje och till dem som bor i Ronneby att gudstjänsten firas i Karlskrona.
I Kalmar sammanlyses församlingarnas gudstjänster till domkyrkan. Jag kan ändå inte låta bli att påminna om hur vi arbetade för våra småkyrkor.
Dörby och Hossmo ansluter, det är tätorterna utanför Kalmar.Kommer de 5000 kyrkotillhöriga därifrån allihop, blir det trångt i domkyrkan.
Så greppar jag Ölandsbladet På norra Öland har två församlingar inga gudstjänster på Nyårsdagen, på södra är det tre församlingar som står gudstjänstlösa. Varför?
Naturligtvis är det några som utestängs från gudstjänst på nyårsdagen. Gamla, konfirmander, barnfamiljer t ex.
Antagligen är bedömningen att folk inte kommer. Kundperspektiv opch resursanpassning alltså. Men firar inte Kyrkan - på något sätt oberoende? Och om gudstjänsten är så grundläggande för allt vad vi gör - ska det inte med viss radikalitet märkas? Det hör till det där med att göra skillnad, att vi firar gudstjänst på sön- och helgdagar. Om folk vårdar sin baksmälla, hänger framför tv:n, går en hel dag i morgonrock, trynar i bingen eller vad de nu gör, borde detta enkla förhållande inte vara ett argument för gudstjänstutglesning, eller?
En äldre prästman å annan ort konstaterade telefonledes i går att han förgäves sökt en högmässa i nejden i allhelgonahelgen. Det var två möjliga dagar, tänkte han. Pyttsan. Det var dyrkan vid förfädernas gravar som gällde. Han satt i skogen. Det var inte ens så fromt som för biskopssonen Borgenstierna (70 år), som i vart fall fylldes av andakt när han var ute i skogen och på avstånd hörde kyrkklockornas klang.
Jag är faktiskt, trots allt, lite förvånad över det självklara lokala nedmonterandet av folkkyrkan och av det som tidigare betraktades som basala element för en folkkyrka. Jag kanske också är lite förvånad över att folk inte kommer rusande och säger: "Vi har blivit lurade. Det var ju alls inte så att ni som kallades högkyrkliga ville bryta ner folkkyrkan. Det var ju de som kallade sig 'folkkyrkliga' som var de nedbrytande. Ni hade ju rätt. Hur ska vi nu kunna soulangera er för det?"
Mellandagsrean får vara. Den började på Juldagen, såg jag. Men Juldagen är ingen mellandag. Det är själva Dagen. O tempora, o mores! Läs Kommunistiska Manifestet och fatta hur och varför alla heliga värden vräks omkull. Men läs också Annika Borg på Kristen opinion. I tre avsnitt av Åttonde budet har hon beskrivit Seglora Smedjas kampanj mot henne och hur smedjan kan arbeta nätverksbaserat. Själva metoden är densamma som i den s k Sandahlskandalen - och bidragsgivarna håller käft.
Det börjar bli tid att inte bara granska den materiella basen för smedjans verksamhet utan också vilka personer som bakom kulisserna ger sin support, intresserade av att vi i det kyrkliga ska hållas med en Slägga smedja, som slår mot allt man ogillar. Intresset ljuger aldrig eller alltid. Vilka har intresse av Seglora smedja, som, ser jag, förkortas SS. Några är det. De plockar medel ur gemensamma kassor för att nå sina syften. Vilka är de?
Den modiga Dagens Seglora ligger i vintervila. Har ni saknat publikationen?
torsdag 27 december 2012
Kristen i ett civiliserat samhälle
"I ett civiliserat samhälle kan man tänka allt och säga allt mellan skål och vägg, men allt får inte sägas offentligt." Åsa Lindeborgs artikel i AB innehöll en mening jag funderat en del över. Jag uppfattar nämligen inte dubbelmoralen som särskilt civiliserad.
Jesus menade till exempel att det lärjungarna hör viskas i öronen ska de ropa ut från taken (Matt 10:27) Någon koppling måste det väl finnas mellan skål och vägg och offentlighet, inte bara en gräns? Och vilket samhälle får vi om det blir ett "mellan skål och vägg-samhälle" - det verkar borgarbrackors moral av värsta slag. Inför offentligheten anständighet, i det privata (av franskans ord för att beröva, privér) blir det mesta möjligt bara det inte kommer ut.
Om det får sägas vad som helst mellan skål och vägg, kommer det förstås att sägas just där - men det kommer aldrig att kunna ifrågasättas, granskas, kritiseras. Det finns, - men det är som om det inte finns. Vad sker med det som finns på så vis i förlängningen?
Jag tror inte själva grundsatsen. Jag tilltror offentligheten större förnuft. När dumheter sägs i det öppna, blir det med dumheter som med trollen i dagsljus. De spricker.
Vilket är det kristna bidraget i fråga om yttrandefrihet? Kan det vara något så enkelt som ett krav att allt som sägs - privat och offentligt lika - ska vara sant? "Sanning" måste väl vara en slags grundkategori i det kristna livet eftersom Anden är Sanningens ande och Jesus "vägen, sanningen och livet". Därmed reser de kristna ett anspråk som utmanar, förstås. Det finns något som är sant till skillnad från det som kallas tolkning, politiskt möjligt eller vad det nu kan vara. Och det finns sådant som är lögn, och lögnen har också sin pappa.
Sanningskravet - skulle det inte bli rätt befriande - och mycket komplicerande? Kravet på sanning kan få profeter att uppstå, de som i varje tid har den otacksamma uppgiften att skära upp sammanhangen så att skillnaden mellan sanning och lögn blir tydlig. Och kravet på sanning betyder att alla tillsammans har uppgiften att söka sanningen, komplicera resonemangen, kritisera dem och därmed utgöra en viktig mänsklig gemenskap. "Sanning" som gemensamt projekt - låter det inte mer lockande än sanningssägande mellan skål och vägg och sedan tystnad i det offentliga?
Javisstja. Kärlek är en ingrediens i sanningssökandet och sanningssägandet också - men det ska väl knappast behöva påpekas?
Det finns antagligen ett behov av ett kristet bidrag i samhällslivet. Att konstatera detta är förstås inte att förlägga det kristna bidraget till ett enda parti, det ska väl i sanningens namn knappast behöva sägas?
Jesus menade till exempel att det lärjungarna hör viskas i öronen ska de ropa ut från taken (Matt 10:27) Någon koppling måste det väl finnas mellan skål och vägg och offentlighet, inte bara en gräns? Och vilket samhälle får vi om det blir ett "mellan skål och vägg-samhälle" - det verkar borgarbrackors moral av värsta slag. Inför offentligheten anständighet, i det privata (av franskans ord för att beröva, privér) blir det mesta möjligt bara det inte kommer ut.
Om det får sägas vad som helst mellan skål och vägg, kommer det förstås att sägas just där - men det kommer aldrig att kunna ifrågasättas, granskas, kritiseras. Det finns, - men det är som om det inte finns. Vad sker med det som finns på så vis i förlängningen?
Jag tror inte själva grundsatsen. Jag tilltror offentligheten större förnuft. När dumheter sägs i det öppna, blir det med dumheter som med trollen i dagsljus. De spricker.
Vilket är det kristna bidraget i fråga om yttrandefrihet? Kan det vara något så enkelt som ett krav att allt som sägs - privat och offentligt lika - ska vara sant? "Sanning" måste väl vara en slags grundkategori i det kristna livet eftersom Anden är Sanningens ande och Jesus "vägen, sanningen och livet". Därmed reser de kristna ett anspråk som utmanar, förstås. Det finns något som är sant till skillnad från det som kallas tolkning, politiskt möjligt eller vad det nu kan vara. Och det finns sådant som är lögn, och lögnen har också sin pappa.
Sanningskravet - skulle det inte bli rätt befriande - och mycket komplicerande? Kravet på sanning kan få profeter att uppstå, de som i varje tid har den otacksamma uppgiften att skära upp sammanhangen så att skillnaden mellan sanning och lögn blir tydlig. Och kravet på sanning betyder att alla tillsammans har uppgiften att söka sanningen, komplicera resonemangen, kritisera dem och därmed utgöra en viktig mänsklig gemenskap. "Sanning" som gemensamt projekt - låter det inte mer lockande än sanningssägande mellan skål och vägg och sedan tystnad i det offentliga?
Javisstja. Kärlek är en ingrediens i sanningssökandet och sanningssägandet också - men det ska väl knappast behöva påpekas?
Det finns antagligen ett behov av ett kristet bidrag i samhällslivet. Att konstatera detta är förstås inte att förlägga det kristna bidraget till ett enda parti, det ska väl i sanningens namn knappast behöva sägas?
onsdag 26 december 2012
Stöveltrampet
Aftonbladets rubrik bar syn för sägen när vi fick veta att stöveltrampet hörs tydligt på hatsajterna. Mitt eget stöveltramp efter snö och blåst hördes inte tydligt när hunden skulle ut. Jag trampade dock på. Den vita snön dolde isen. Jag slog mig inte så förskräckligt men spåren i snön förskräckte. Eller som kyrkvaktmästare Lennart sa, när jag berättade att jag kommit på fall: "Jaså, var det du." Annars är julfirandet lugnt.
När Dagens Seglora lagt av, funderar jag förstås över vad som kunnat publiceras om den modiga nättidningen arbetat. Påhaket på Aftonbladet granskning av hajtsajter är väl rätt självklart. Jag kunde dock inte se att Dagens Dispatch återfanns bland dem - är det något jag missat här? Jag skulle vilja att analyserna gick lite djupare. Det räcker inte att läsa kommentarfälten på sajter - några näthatare hade för 50 år sedan suttit på mentalsjukhus men kan nu skriva ungefär vad som helst och hur mycket som helst på kommentarfält. Det som skrivs är grova indikatorer på att något kanske är fel. Och politisk kritik mot den förda invandrings- och flyktingpolitiken behöver inte vara vardagsrasism.
Under helgen har jag läst Bibi Jonssons Bruna pennor (Carlssons 2012), som söker nazistiska motiv i svenska kvinnors litteratur. Jag har synpunkter på en del av författarens källor och noterar hennes svårigheter att veta vad som är nazism och vad som är högerextremism. I Barnbiblioteket Sagas utgivningsserie finns boken I Zigenarnas spår. Det är 30-tal - och här en bok som Svensk Läraretidnings förlag ger ut. Den påminde mig om Astrid Lindgrens bok Rasmus, Pontus och Toker från 1958, tror jag. Nog är de rasistiska schablonerna tydliga. Men påverkar de - och i så fall hur? Blir man rasist bara för att man säger "negerboll"? och är det inte rätt självklart att nazistiska motiv dyker upp i litteraturen från den tid när Tyskland var nazistiskt utan att motivet säger något om författarens politiska hemvist? Om skriften Ledaren kommer ut (en småskrift Jonsson inte behandlar), är det alls inte säkert att författaren är nazist - även om han polemiskt uppfattades så, till exempel. Tar författaren upp ett nazistiskt motiv eller en frågeställning i samtiden? Fundera kan man.
Går Svenska kyrkan fri från de stämningar som hatsajterna står för? Här hatas förstås inte flyktingar eller invandrare, tänker jag, men jag roade mig med ett tankeexperiment. Om man byter ut hatsajternas nyckelord mot begreppen "kvinnoprästmotståndare" och "homofober" - vad händer då?
I uttalande eller i annat meddelande som sprids får man inte hota eller uttrycka missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationalitet eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning. Har gruppen "kvinnoprästmotståndare" och gruppen "homofober" (för övrigt beteckningar som av andra åsatts de åsyftade ...) i svenska media utsatts för missaktning?
AB:s kampanj "Granska skiten!" kunde få förödande kyrkliga konsekvenser.
Dagens Seglora kanske har ett undersökningsfält att ta sig an om redaktionen orkar efter sin långa vintervila.
När Dagens Seglora lagt av, funderar jag förstås över vad som kunnat publiceras om den modiga nättidningen arbetat. Påhaket på Aftonbladet granskning av hajtsajter är väl rätt självklart. Jag kunde dock inte se att Dagens Dispatch återfanns bland dem - är det något jag missat här? Jag skulle vilja att analyserna gick lite djupare. Det räcker inte att läsa kommentarfälten på sajter - några näthatare hade för 50 år sedan suttit på mentalsjukhus men kan nu skriva ungefär vad som helst och hur mycket som helst på kommentarfält. Det som skrivs är grova indikatorer på att något kanske är fel. Och politisk kritik mot den förda invandrings- och flyktingpolitiken behöver inte vara vardagsrasism.
Under helgen har jag läst Bibi Jonssons Bruna pennor (Carlssons 2012), som söker nazistiska motiv i svenska kvinnors litteratur. Jag har synpunkter på en del av författarens källor och noterar hennes svårigheter att veta vad som är nazism och vad som är högerextremism. I Barnbiblioteket Sagas utgivningsserie finns boken I Zigenarnas spår. Det är 30-tal - och här en bok som Svensk Läraretidnings förlag ger ut. Den påminde mig om Astrid Lindgrens bok Rasmus, Pontus och Toker från 1958, tror jag. Nog är de rasistiska schablonerna tydliga. Men påverkar de - och i så fall hur? Blir man rasist bara för att man säger "negerboll"? och är det inte rätt självklart att nazistiska motiv dyker upp i litteraturen från den tid när Tyskland var nazistiskt utan att motivet säger något om författarens politiska hemvist? Om skriften Ledaren kommer ut (en småskrift Jonsson inte behandlar), är det alls inte säkert att författaren är nazist - även om han polemiskt uppfattades så, till exempel. Tar författaren upp ett nazistiskt motiv eller en frågeställning i samtiden? Fundera kan man.
Går Svenska kyrkan fri från de stämningar som hatsajterna står för? Här hatas förstås inte flyktingar eller invandrare, tänker jag, men jag roade mig med ett tankeexperiment. Om man byter ut hatsajternas nyckelord mot begreppen "kvinnoprästmotståndare" och "homofober" - vad händer då?
I uttalande eller i annat meddelande som sprids får man inte hota eller uttrycka missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationalitet eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning. Har gruppen "kvinnoprästmotståndare" och gruppen "homofober" (för övrigt beteckningar som av andra åsatts de åsyftade ...) i svenska media utsatts för missaktning?
AB:s kampanj "Granska skiten!" kunde få förödande kyrkliga konsekvenser.
Dagens Seglora kanske har ett undersökningsfält att ta sig an om redaktionen orkar efter sin långa vintervila.
måndag 24 december 2012
Hell dig, du signade julaftonsmorgon
Julsången heter faktiskt så - Hell dig, du signade julaftonsmorgon - och denna julaftonsmorgon har tidningsbudet Birgitta sett till att leverera tidningarna. Det blåste mycket i går kväll men snöade mindre. Fast det är snödrevet som oftast blir problem på Öland - och de små tvärvägarna kan korka igen. Kommer inte morgontidningarna är det en säker indikation på att det mesta är lamslaget. Denna julafton ska nog trafiken flyta efter lite skottande. Fast snöfallet fortsätter, så vi får se efterhand.
Julefriden betyder väl att det ska formuleras ett blogginlägg som inte sätter några känslor i svang. Jag loovade en Ljungberg-histroia. Församlingsprästen rör sig en del och får en del sig anförtrott. För några veckor sedan fick jag denna sanna historia mig berättad:
Sven Ljungberg satt och målade ett par stenarbetare i Sandvik. De var svettiga och smutsiga, för arbetet var tungt i den flödande solen, medan Sven satt i vit uppknäppt skjorta vid sitt staffli.
Då kom en ölänning fram och tittade - först på stenarbetarna och sedan på konstnären. När han tittat, sa han: "En del har det bra djävligt och en del har det djävligt bra." Så gick han.
Sven satt overksam kvar vid staffliet en stund, men så reste han sig och gick fram till stenarbetarna och frågade: "Menade han mig?"
Trosrörelsen manar oss till vit jul. Jag tänkte, när jag läste uppmaningen, att summan av lasterna är konstant, men det kan vara fel tänkt.
Nu har allt happat sig så väl att Guds faderliga omsorg gett oss en naturligt vit jul så då kan jag göra som tomtegubbarna i den sång oskyldiga små barn ska lära sig: Slå i glasen och låt oss bli lustiga. Kan det ha varit småskolan som förstörde mitt liv?
I den naturligt vita julen stoppar man sugröret i Aalborgs Juleakvavit 2012 och drar i sig buteljen innan julens alla gudstjänster. När jag sedan andas på ljusen i kyrkan vid julbönen blir det en blå låga av andedräkten. Det tycker barnen om. Jag skulle kunna uppträda som eldslukare - fast tvärtom eller inte? Slukar eldslukaren egentligen eller blåser han ut elden ur munnen? Hursomhelst - av fullaste hjärta:
God Jul i hjärta och hem!
Julefriden betyder väl att det ska formuleras ett blogginlägg som inte sätter några känslor i svang. Jag loovade en Ljungberg-histroia. Församlingsprästen rör sig en del och får en del sig anförtrott. För några veckor sedan fick jag denna sanna historia mig berättad:
Sven Ljungberg satt och målade ett par stenarbetare i Sandvik. De var svettiga och smutsiga, för arbetet var tungt i den flödande solen, medan Sven satt i vit uppknäppt skjorta vid sitt staffli.
Då kom en ölänning fram och tittade - först på stenarbetarna och sedan på konstnären. När han tittat, sa han: "En del har det bra djävligt och en del har det djävligt bra." Så gick han.
Sven satt overksam kvar vid staffliet en stund, men så reste han sig och gick fram till stenarbetarna och frågade: "Menade han mig?"
Trosrörelsen manar oss till vit jul. Jag tänkte, när jag läste uppmaningen, att summan av lasterna är konstant, men det kan vara fel tänkt.
Nu har allt happat sig så väl att Guds faderliga omsorg gett oss en naturligt vit jul så då kan jag göra som tomtegubbarna i den sång oskyldiga små barn ska lära sig: Slå i glasen och låt oss bli lustiga. Kan det ha varit småskolan som förstörde mitt liv?
I den naturligt vita julen stoppar man sugröret i Aalborgs Juleakvavit 2012 och drar i sig buteljen innan julens alla gudstjänster. När jag sedan andas på ljusen i kyrkan vid julbönen blir det en blå låga av andedräkten. Det tycker barnen om. Jag skulle kunna uppträda som eldslukare - fast tvärtom eller inte? Slukar eldslukaren egentligen eller blåser han ut elden ur munnen? Hursomhelst - av fullaste hjärta:
God Jul i hjärta och hem!
söndag 23 december 2012
Högerextremism och näthat
I den svart-vita medievärlden är det - och blir det fortsättningsvis - uppställning kring temat högerextremism och näthat med ständiga kopplingar till 1930-talet. Jag antar att Dagens Seglora, efter en viloperiod, som rätt precist omfattar den tidigare publiceringsperioden, satsar sina krafter där. Jag kan väl kommentera lite på förhand.
Det är uppenbart att vi har en stor grupp människor, som röstar SD. Det torde vara rätt enkelt att förstå att den gruppen nu hämtar kraft och styrka från Centerns programarbete, där fri invandring föreslås. Vi har och får en polarisering. Den kommer sig i hög grad av den förda invandringspolitiken, där vi fått ansenliga problem med utanförskap. Det är väl rätt uppenbart att den som saknar skolutbildning från sitt hemland, knappast kan konkurrera om kunskapsjobben i Sverige. Också om man ser invandringen som en investering på sikt, kostar den pengar nu. Att det kom muslimer till Sverige kunde man kanske hantera med tal om att vi får en blågul islam, väl integrerad i Sverige. Men det gäller inte riktigt islamisterna. Man kanske skulle tala lite mer om hedersmord och tvångsäktenskap? Och ta upp att svenska medborgare uppenbarligen dras till krigshärdar för att slåss för Allah eller engagerar sig i ett försök att komma Jyllands-Posten till livs efter Muhammedkarikatyrerna? Men vi får också en polarisering, när människor säger sig inte känna igen den stadsdel de bott i sedan början på 1970-talet (miljonprogrammets!) för det har kommit så många främmande människor dit. De är osäkra och rädda. "Jag är en främling i mitt eget land." Hur hanteras det främlingskapet? Och vad gör man när föräldrar flyttar sina barn till skolor där det finns färre invandrarbarn för att deras egna ungar ska få en utbildning som skolan med många invandrarbarn att ta hänsyn till, inte riktigt förmår ge? Dessa föräldrar vill inte segregationen men de vill inte heller att deras barn ska få en sämre utbildning.
Den som tar upp frågor av det här slaget ska inte avfärdas som rasist eller främlingsfientlig och knappast islamofob heller. Problem i ett samhälle ska diskuteras som samhällsproblem med fakta tillgängliga och människors oro ska tas på allvar.
Finns det en högerextremism som inte deltar i ett sådant samtal utan på förhand har sina manifesta ståndpunkter intagna? Säkert. Trivs denna högerextremism bäst tillsammans med sina egna åsiktsfränder? Rimligtvis. Men ska debatten tas, kräver den fakta och saklighet. Den vinns inte med tillmälen och etiketterande av dessa de andra som "de andra". Det måste vara möjligt att debattera så och inte alldeles sällan skulle vi föra samtalet om "det som inte får sägas" för att säga just det och störa "de interna världsbilderna" av utanförskap eller elitism. Detta sagt, vet jag hur svårt det är med folk som ropar: "Säg inte emot mig, för jag vet hur det är!" - och jag fattar att de vet inte alls hur det är, men har bestämt sig för den verklighet de kan eller föredrar att hantera.
Näthatet är verkligt som ett uttrryck för frustration. Det gäller att komma åt orsaken till frustrationen mer än uttrycken för den. Det är väl uppenbart att en del av hatarna i forna tider (dvs fram till 1970-talet) suttit på anstalter och inte som nu haft många offentliga arenor att effektivt agera utifrån. Jag såg säkerhetspoliserna som omgav Jimmie Åkesson och nu hade samma polis tagit sig an Åsa Lindeborg på Aftonbladet. Man kan inte leka med hotbilder men kan man återställa ett samhälle där öppenheten är lika självklar som på Tage Erlanders tid? Eller är vi nödgade att leva i en rädslans kultur där det gemensamma samtalet ersätts med hojtande och hotande? Måste det bli så här när vi inte har folkrörelser som bär? Ett politiskt liv som vårt, mellan språkrör och järnrör, som distribuerar tekniska politiska lösningar uppifrån - har det egentlig livskraft eller skapar det just hat? Det tål att tänka på.
Finns det något kyrkligt bidrag till detta samtal? Det ekumeniska arbetet i Genéve under tidigt 1930-tal samt konferenserna i Oxford och Edinburgh 1937 är värda att ta upp igen - teologi och socialetik (Life and Work samt Faith and Order) i en tid av totalitära anspråk. Vad såg de och vad sa de? Kan vi lära oss något av det som var och skulle vi kunna bli lite stolta över att Svenska kyrkan då förmådde ta ett stort ekumeniskt ansvar i den här sortens frågor?
Det är uppenbart att vi har en stor grupp människor, som röstar SD. Det torde vara rätt enkelt att förstå att den gruppen nu hämtar kraft och styrka från Centerns programarbete, där fri invandring föreslås. Vi har och får en polarisering. Den kommer sig i hög grad av den förda invandringspolitiken, där vi fått ansenliga problem med utanförskap. Det är väl rätt uppenbart att den som saknar skolutbildning från sitt hemland, knappast kan konkurrera om kunskapsjobben i Sverige. Också om man ser invandringen som en investering på sikt, kostar den pengar nu. Att det kom muslimer till Sverige kunde man kanske hantera med tal om att vi får en blågul islam, väl integrerad i Sverige. Men det gäller inte riktigt islamisterna. Man kanske skulle tala lite mer om hedersmord och tvångsäktenskap? Och ta upp att svenska medborgare uppenbarligen dras till krigshärdar för att slåss för Allah eller engagerar sig i ett försök att komma Jyllands-Posten till livs efter Muhammedkarikatyrerna? Men vi får också en polarisering, när människor säger sig inte känna igen den stadsdel de bott i sedan början på 1970-talet (miljonprogrammets!) för det har kommit så många främmande människor dit. De är osäkra och rädda. "Jag är en främling i mitt eget land." Hur hanteras det främlingskapet? Och vad gör man när föräldrar flyttar sina barn till skolor där det finns färre invandrarbarn för att deras egna ungar ska få en utbildning som skolan med många invandrarbarn att ta hänsyn till, inte riktigt förmår ge? Dessa föräldrar vill inte segregationen men de vill inte heller att deras barn ska få en sämre utbildning.
Den som tar upp frågor av det här slaget ska inte avfärdas som rasist eller främlingsfientlig och knappast islamofob heller. Problem i ett samhälle ska diskuteras som samhällsproblem med fakta tillgängliga och människors oro ska tas på allvar.
Finns det en högerextremism som inte deltar i ett sådant samtal utan på förhand har sina manifesta ståndpunkter intagna? Säkert. Trivs denna högerextremism bäst tillsammans med sina egna åsiktsfränder? Rimligtvis. Men ska debatten tas, kräver den fakta och saklighet. Den vinns inte med tillmälen och etiketterande av dessa de andra som "de andra". Det måste vara möjligt att debattera så och inte alldeles sällan skulle vi föra samtalet om "det som inte får sägas" för att säga just det och störa "de interna världsbilderna" av utanförskap eller elitism. Detta sagt, vet jag hur svårt det är med folk som ropar: "Säg inte emot mig, för jag vet hur det är!" - och jag fattar att de vet inte alls hur det är, men har bestämt sig för den verklighet de kan eller föredrar att hantera.
Näthatet är verkligt som ett uttrryck för frustration. Det gäller att komma åt orsaken till frustrationen mer än uttrycken för den. Det är väl uppenbart att en del av hatarna i forna tider (dvs fram till 1970-talet) suttit på anstalter och inte som nu haft många offentliga arenor att effektivt agera utifrån. Jag såg säkerhetspoliserna som omgav Jimmie Åkesson och nu hade samma polis tagit sig an Åsa Lindeborg på Aftonbladet. Man kan inte leka med hotbilder men kan man återställa ett samhälle där öppenheten är lika självklar som på Tage Erlanders tid? Eller är vi nödgade att leva i en rädslans kultur där det gemensamma samtalet ersätts med hojtande och hotande? Måste det bli så här när vi inte har folkrörelser som bär? Ett politiskt liv som vårt, mellan språkrör och järnrör, som distribuerar tekniska politiska lösningar uppifrån - har det egentlig livskraft eller skapar det just hat? Det tål att tänka på.
Finns det något kyrkligt bidrag till detta samtal? Det ekumeniska arbetet i Genéve under tidigt 1930-tal samt konferenserna i Oxford och Edinburgh 1937 är värda att ta upp igen - teologi och socialetik (Life and Work samt Faith and Order) i en tid av totalitära anspråk. Vad såg de och vad sa de? Kan vi lära oss något av det som var och skulle vi kunna bli lite stolta över att Svenska kyrkan då förmådde ta ett stort ekumeniskt ansvar i den här sortens frågor?
lördag 22 december 2012
Bluffprästen Helle - ?
Helle Klein vet att berätta hur fyra biskopar uttalat sin glädje över Dagens Seglora. Biskop Johansson också. Jag borde fråga om det inte var så, att när han efter sammanträde och julbord med stiftsstyrelse och personal till sist fick tid att skicka in ett svar på frågan om att jag skrivit (inte vad jag skrivit) i Dispatch International så formulerade han en vänlighet till Dagens Seglora. Det räckte för att göra biskop Johansson till reklampelare. Men Sandahlskandalen bar ju inte.
Nu drar Helle det hela ett varv till genom att upprepa sig. Det påminner om doktor G i Berlin. Ja, det är bäst att anonymisera honom lite - men Kurt Tucholsky har skrivit flera underhållande smädesdikter om honom, om ni vill försöka lista ut vem Dr G egentligen är. Han var en hejare, doktor G, litteraturvetare till professionen. Upprepas en lögn tillräckligt ofta så uppfattas den som sanning, sa han. Det var ett program han följde i sin verksamhet.
Nu tar vi Helles påståenden ett efter ett:
1. Vårt avslöjande att --- DS skrivit en artikel i den rasitstiska och anti-muslimska tidskriften Dispatch International ... Hur kan man avslöja något som redan var känt? - för DI är väl ingen osynlig tidskrift och att jag skrev där, berättade jag i blogginlägget Oren, oren, oren den 25 okt. DI nekar inte till att vara islamkritisk men förnekar talet om rasism. Risken med talet om att tidningen är "rasistisk och antimuslimsk" är förstås att kritiken går fel, blir svepande och oprecis. Är man emot DI måste man väl rikta kritiken mot det som DI verkligen står för att den är för?
2. Kända rasism-experter har uttalat sin oro. Rasism-experter, vilket befängt uttryck! Men de sa inte ett enda ord om texten , bara om sammanhanget och de framstod med förlov sagt som rätt oinitierade och lutade sig mot sina egna föreställningar. Det var också därför de var tillfrågade som experter.
3. Jag påstås ha liknat DI vid Aftonbladet och DN. Visst - men i en helt annan mening än den Helle återger. Jag tar inte ansvar för annat än mina egna texter, oavsett vilken tidning jag skriver i. Jag sägs också "flera gånger" ha låtit mig intervjuas av DI. Jag undrar det. Tidningen har mig veterligt ringt en enda gång. Jag försöker vara vänlig och när folk frågar försöker jag svara. Det leder Helle till bedömningen att jag "agerar som Dispatch Internationals huspräst." Var får hon allt ifrån - och vari består modet att ljuga till det hela så?
4. Fakta talar. "I sin blogg upprepar han gång efter annan hur hemska vi på Dagens Seglora är" - vilken högstadieelev är det som skriver? Jag bedriver kritik, godmodig och som en alternativ röst i kyrka och samhälle. Jag tror nämligen att kärlek och kritik kan samsas i kyrklolivet. Jag tror också att man ska citera rätt och komplicera sammanhang. Det enda Helle kan förstå av detta är att jag tar till det vanliga knepet att göra budbäraren till syndabock. Om det vore så enkelt!
5. Han kallar mig "bluffpräst", skriver Helle. Så här skrev jag: "Modigt vore snarast att kalla Helle Klein en hyfsat välbetald och mycket uppmärksammad bluff i prästskjorta. Men det är det väl ingen som gör, får man hoppas."
Av detta blir "bluffpräst" -?! Då kunde väl Helle lika väl klaga över att jag skulle ha kallat henne "hyfsat välbetald präst"? Men jag har sålunda aldrig kallat Helle Klein "bluffpräst". Också detta skulle teologiskt sett bjuda mig emot.
6. "Sandahl har tidigare liknat biskopen i Lund vid nazist och kyrkans stora samling Världens fest i Malmö vid Nürnbergdagarna." Det är väl ändå i sin helhet en hialös läsning av texter och uttryck för massiv oförståelse av språk och innehåll. Men det blir kanske så med nödvändighet om kritik ska uppfattas på det där högstadiemässiga viset "hur hemska vi är" -? Det kanske inte är en merit att ha varit vid en kvällstidning, intellektuellt sett, menar jag.
Jag tror dock att det är fel att beskylla Helle Klein och Dagens Seglora för ohederlighet. Hon och redaktionen tror verkligen sina egna föreställningar och utminuterar dem som sanningar. Det blir förstås inte mindre dumt för det. Men vad säger det att Dagens Seglora skrivs på en nivå som passar fyra biskopar? Och varför inte alla?
Nu tar Dagens Seglora julledigt och återkommer den 7 januari. Då har ni - Deo volente - inte så mycket annan alternativ läsning som uttryck för kärlek och kritik än Bloggardag. Jag ska försöka reflektera under tiden som Dagens Seglora går in i stadiet "Förra årets Seglora", en slags Skansentillvaro, liksom. Högerextremismen tänkte jag skriva om. Och Ljungberg-historien har jag lovat. Håll ut - håll utkik!
Efter helgen ska Jörgen U Bengtsson, enligt besked i en bloggkommentar i går, till domkapitlet i Lund för att svara för en bloggkommentar. Det var en dumhet av domkapitlet, den "domstol" vars ordförande är Antje Jackelén, att besluta sig för att granska en text på Bloggardag, som uppenbarligen misshagar - vilket för övrigt nog alla gör!
Ironi och satir är farliga ting och bloggargenrens stil med snabba texter och kommentarer uppenbarligen en ständig källa till översåtarnas misshag.
Att Jörgen formulerar sig lika expressivt som en tysk reformator på 1500-talet är säkert en omständighet som går domkapitlet i Lund förbi. Icke desto mindre!
Hade Antje varit klok, hade hon stoppat domarledamotens och domkapitlets sekreterares Kafka-liknande undersökning. Det kan gå biskopen i Lund som det gick Gottfrid Billing i fallet med Bengt Lidforss.
Detta kan i sin helhet bara bli intressant - även om jag kan tycka att Jörgen inte skulle behövt fira jul under ett besked om förhör. Var det ändå inte lite kärt, som det heter på skånska, att han i bestyren att läsa julkort och julbrev trodde att domkapitlet skickat honom en önskan om God Jul? Frohe Weihnacht, som det heter.
Nu drar Helle det hela ett varv till genom att upprepa sig. Det påminner om doktor G i Berlin. Ja, det är bäst att anonymisera honom lite - men Kurt Tucholsky har skrivit flera underhållande smädesdikter om honom, om ni vill försöka lista ut vem Dr G egentligen är. Han var en hejare, doktor G, litteraturvetare till professionen. Upprepas en lögn tillräckligt ofta så uppfattas den som sanning, sa han. Det var ett program han följde i sin verksamhet.
Nu tar vi Helles påståenden ett efter ett:
1. Vårt avslöjande att --- DS skrivit en artikel i den rasitstiska och anti-muslimska tidskriften Dispatch International ... Hur kan man avslöja något som redan var känt? - för DI är väl ingen osynlig tidskrift och att jag skrev där, berättade jag i blogginlägget Oren, oren, oren den 25 okt. DI nekar inte till att vara islamkritisk men förnekar talet om rasism. Risken med talet om att tidningen är "rasistisk och antimuslimsk" är förstås att kritiken går fel, blir svepande och oprecis. Är man emot DI måste man väl rikta kritiken mot det som DI verkligen står för att den är för?
2. Kända rasism-experter har uttalat sin oro. Rasism-experter, vilket befängt uttryck! Men de sa inte ett enda ord om texten , bara om sammanhanget och de framstod med förlov sagt som rätt oinitierade och lutade sig mot sina egna föreställningar. Det var också därför de var tillfrågade som experter.
3. Jag påstås ha liknat DI vid Aftonbladet och DN. Visst - men i en helt annan mening än den Helle återger. Jag tar inte ansvar för annat än mina egna texter, oavsett vilken tidning jag skriver i. Jag sägs också "flera gånger" ha låtit mig intervjuas av DI. Jag undrar det. Tidningen har mig veterligt ringt en enda gång. Jag försöker vara vänlig och när folk frågar försöker jag svara. Det leder Helle till bedömningen att jag "agerar som Dispatch Internationals huspräst." Var får hon allt ifrån - och vari består modet att ljuga till det hela så?
4. Fakta talar. "I sin blogg upprepar han gång efter annan hur hemska vi på Dagens Seglora är" - vilken högstadieelev är det som skriver? Jag bedriver kritik, godmodig och som en alternativ röst i kyrka och samhälle. Jag tror nämligen att kärlek och kritik kan samsas i kyrklolivet. Jag tror också att man ska citera rätt och komplicera sammanhang. Det enda Helle kan förstå av detta är att jag tar till det vanliga knepet att göra budbäraren till syndabock. Om det vore så enkelt!
5. Han kallar mig "bluffpräst", skriver Helle. Så här skrev jag: "Modigt vore snarast att kalla Helle Klein en hyfsat välbetald och mycket uppmärksammad bluff i prästskjorta. Men det är det väl ingen som gör, får man hoppas."
Av detta blir "bluffpräst" -?! Då kunde väl Helle lika väl klaga över att jag skulle ha kallat henne "hyfsat välbetald präst"? Men jag har sålunda aldrig kallat Helle Klein "bluffpräst". Också detta skulle teologiskt sett bjuda mig emot.
6. "Sandahl har tidigare liknat biskopen i Lund vid nazist och kyrkans stora samling Världens fest i Malmö vid Nürnbergdagarna." Det är väl ändå i sin helhet en hialös läsning av texter och uttryck för massiv oförståelse av språk och innehåll. Men det blir kanske så med nödvändighet om kritik ska uppfattas på det där högstadiemässiga viset "hur hemska vi är" -? Det kanske inte är en merit att ha varit vid en kvällstidning, intellektuellt sett, menar jag.
Jag tror dock att det är fel att beskylla Helle Klein och Dagens Seglora för ohederlighet. Hon och redaktionen tror verkligen sina egna föreställningar och utminuterar dem som sanningar. Det blir förstås inte mindre dumt för det. Men vad säger det att Dagens Seglora skrivs på en nivå som passar fyra biskopar? Och varför inte alla?
Nu tar Dagens Seglora julledigt och återkommer den 7 januari. Då har ni - Deo volente - inte så mycket annan alternativ läsning som uttryck för kärlek och kritik än Bloggardag. Jag ska försöka reflektera under tiden som Dagens Seglora går in i stadiet "Förra årets Seglora", en slags Skansentillvaro, liksom. Högerextremismen tänkte jag skriva om. Och Ljungberg-historien har jag lovat. Håll ut - håll utkik!
Efter helgen ska Jörgen U Bengtsson, enligt besked i en bloggkommentar i går, till domkapitlet i Lund för att svara för en bloggkommentar. Det var en dumhet av domkapitlet, den "domstol" vars ordförande är Antje Jackelén, att besluta sig för att granska en text på Bloggardag, som uppenbarligen misshagar - vilket för övrigt nog alla gör!
Ironi och satir är farliga ting och bloggargenrens stil med snabba texter och kommentarer uppenbarligen en ständig källa till översåtarnas misshag.
Att Jörgen formulerar sig lika expressivt som en tysk reformator på 1500-talet är säkert en omständighet som går domkapitlet i Lund förbi. Icke desto mindre!
Hade Antje varit klok, hade hon stoppat domarledamotens och domkapitlets sekreterares Kafka-liknande undersökning. Det kan gå biskopen i Lund som det gick Gottfrid Billing i fallet med Bengt Lidforss.
Detta kan i sin helhet bara bli intressant - även om jag kan tycka att Jörgen inte skulle behövt fira jul under ett besked om förhör. Var det ändå inte lite kärt, som det heter på skånska, att han i bestyren att läsa julkort och julbrev trodde att domkapitlet skickat honom en önskan om God Jul? Frohe Weihnacht, som det heter.
fredag 21 december 2012
Vagnen före hästen samt mygga och ko
Det trovärdiga och sannfärdiga vittnet ringde. Han läste tidningen Dagen och slogs en av insikt, kanske en uppenbarelse. Bestört ringde han på stört. Insikten var inte beskedet att mat och familj går före Jesus under julen - det visste han och det visste man väl redan om man läst Johannesprologen, att hans egna inte ville ta emot honom när han kom?
Biskop Johansson markerar att Växjö stift är landets kyrkligaste som förklaring till att 19% av de svarande från Jönköpings län markerar Jesu födelse (rikssnittet är 12%)
Lunds stift har lägst andel Jesusmarkeringar och biskop Jackelén menar att det visar på en okunskap om kristen tro. Säg den stiftschef, professionella optimister som de är, som inte drar fram något positivt ur ett sådant konstaterande. "Det säger oss att vi tänker rätt i Lunds stift med vår nya satsning på just undervisning."
Ryggmärgsreflexen är faktiskt rätt rörande. Någon gång borde man samla ihop citat i kategorin "biskopars belåtna besked" och se vilka de varit under det senaste århundradet. Nu var det inte heller detta det trovärdiga och sannfärdiga vittnet stannat inför utan det sista Antje Jackelén sa i sin kommentar. Jag återger rubbet:
"Julevangeliet handlar om hopp och gemenskap: Gud blir människa. Därför tycker jag det är glädjande att 83 procent lyfter fram just närvaron med nära och kära i samband med julen. Även om det svaret inte når ända fram till julens kärna finns det alltså ingen principiell motsättning mellan de två svaren att julens budskap handlar om gemenskap och att det handlar om Jesu födelse."
Ingen principiell motsättning - nä, vem har påstått att det skulle finnas det? Men det finns kanske - om man ska se till siffrorna - en praktisk? Men det var inte heller här insikten slog det trovärdiga och sannfärdiga vittnet. Det var inledningen. Julevangeliet handlar om hopp och gemenskap: Gud blir människa.
"Hon vänder på sammanhanget!" Det var insikten. Julevangeliet säger att Gud blir människa. Konsekvensen av denna nya händelse i en fallen värld blir hopp och gemenskap. Jag höll med om att vagnen i biskopsresoneamnget kom före hästen - för det var det långa talets korta mening, fast det långa talet mest var ett utrop.
Också jag försökte tänka klokt.
Är det inte så att vi allihop är så bra på att peka på hur relevant allt det vi säger och gör är, att vi tappar hårdfakta. För 50-60 år sedan fanns en stabil kristendomskunskap i landet men ingen vettig koppling mellan tro /inhämtad i skola och kanske söndagsskola .../och liv. Vi tränades på att visa sammanhanget mellan tro och liv, högtid och vardag för dem som visste något om tron. När kunskapen inte längre finns om trons hårdfakta, blir allt till sist välmenande tal på en nivå där humanisterna kan göra lika bra ifrån sig. Julen är en viktig fest oavsett tro för vi människor behöver ljus i decembermörkret och i romarriket fanns det en ljusfest som de kristna tog över, som det hävdades i en insändare i lokaltidningarna denna vecka.
Plötsligt grep vemodet tag i mig. Tänk om Svenska kyrkan verkligen hade gjort julsatsningen 2009, som vi föreslog, med 1. en offensiv folkbok i 3 miljoner ex, 2. en handbok för församlingens julfirande och 3. en allmän upprustning av kyrkoarbetarnas julkompetens, då hade vi kunnat göra skillnad och slagits för att julen är bäst i Kyrkan. Av det projektet blev en satsning från bokförlaget Verbums sida, som alls inte nådde lika långt och där nog den mer offensiva spetsen kom bort. Om vi ändå hade gjort satsningen ... "Om" - om inte om hade funnits, hade myggan varit en ko.
Är Svenska kyrkan en resursstark kyrka som satsar på allt utom på det hon skulle satsa på? Jag frågar i midvintermörkret. Kl 12.12 idag inträffar vintersolståndet.
Biskop Johansson markerar att Växjö stift är landets kyrkligaste som förklaring till att 19% av de svarande från Jönköpings län markerar Jesu födelse (rikssnittet är 12%)
Lunds stift har lägst andel Jesusmarkeringar och biskop Jackelén menar att det visar på en okunskap om kristen tro. Säg den stiftschef, professionella optimister som de är, som inte drar fram något positivt ur ett sådant konstaterande. "Det säger oss att vi tänker rätt i Lunds stift med vår nya satsning på just undervisning."
Ryggmärgsreflexen är faktiskt rätt rörande. Någon gång borde man samla ihop citat i kategorin "biskopars belåtna besked" och se vilka de varit under det senaste århundradet. Nu var det inte heller detta det trovärdiga och sannfärdiga vittnet stannat inför utan det sista Antje Jackelén sa i sin kommentar. Jag återger rubbet:
"Julevangeliet handlar om hopp och gemenskap: Gud blir människa. Därför tycker jag det är glädjande att 83 procent lyfter fram just närvaron med nära och kära i samband med julen. Även om det svaret inte når ända fram till julens kärna finns det alltså ingen principiell motsättning mellan de två svaren att julens budskap handlar om gemenskap och att det handlar om Jesu födelse."
Ingen principiell motsättning - nä, vem har påstått att det skulle finnas det? Men det finns kanske - om man ska se till siffrorna - en praktisk? Men det var inte heller här insikten slog det trovärdiga och sannfärdiga vittnet. Det var inledningen. Julevangeliet handlar om hopp och gemenskap: Gud blir människa.
"Hon vänder på sammanhanget!" Det var insikten. Julevangeliet säger att Gud blir människa. Konsekvensen av denna nya händelse i en fallen värld blir hopp och gemenskap. Jag höll med om att vagnen i biskopsresoneamnget kom före hästen - för det var det långa talets korta mening, fast det långa talet mest var ett utrop.
Också jag försökte tänka klokt.
Är det inte så att vi allihop är så bra på att peka på hur relevant allt det vi säger och gör är, att vi tappar hårdfakta. För 50-60 år sedan fanns en stabil kristendomskunskap i landet men ingen vettig koppling mellan tro /inhämtad i skola och kanske söndagsskola .../och liv. Vi tränades på att visa sammanhanget mellan tro och liv, högtid och vardag för dem som visste något om tron. När kunskapen inte längre finns om trons hårdfakta, blir allt till sist välmenande tal på en nivå där humanisterna kan göra lika bra ifrån sig. Julen är en viktig fest oavsett tro för vi människor behöver ljus i decembermörkret och i romarriket fanns det en ljusfest som de kristna tog över, som det hävdades i en insändare i lokaltidningarna denna vecka.
Plötsligt grep vemodet tag i mig. Tänk om Svenska kyrkan verkligen hade gjort julsatsningen 2009, som vi föreslog, med 1. en offensiv folkbok i 3 miljoner ex, 2. en handbok för församlingens julfirande och 3. en allmän upprustning av kyrkoarbetarnas julkompetens, då hade vi kunnat göra skillnad och slagits för att julen är bäst i Kyrkan. Av det projektet blev en satsning från bokförlaget Verbums sida, som alls inte nådde lika långt och där nog den mer offensiva spetsen kom bort. Om vi ändå hade gjort satsningen ... "Om" - om inte om hade funnits, hade myggan varit en ko.
Är Svenska kyrkan en resursstark kyrka som satsar på allt utom på det hon skulle satsa på? Jag frågar i midvintermörkret. Kl 12.12 idag inträffar vintersolståndet.
torsdag 20 december 2012
Efter onsdag
Efter onsdag brukar torsdagen komma och jag hör till dem som inte övertygats om att joren går under i morgon fredag så det mesta ter sig vara som vanligt.
Före veckomässan var Högby kyrka uthyrd till Åkerboskolan, som hade sin första julavslutning av två. Ingen präst och ingen kantor - men julevangeliet lästes. Det fick gå som tradition ... Egendomligt trots allt. Det är när en präst på något sätt skulle antyda att detta av barnen upplästa julevangelium skulle betyda något för oss, som det inte längre går.
Efter veckomässan var det glögg i prästgården för de hågade. Förre kyrkvärden Danielssons glöggrecept var inte att leka med, men har fördelen med sig att glöggen blir mindre söt. Inget är så gott att det inte har något gott med sig, kunde man säga. Pepparkaksdegen var slut i Löttorpshallen, så jag sprintade över till Micke på konditoriet. Allt löste sig.
Så äntligen torsdag och Svenska kyrkans viktigaste nyhetsförmedlare, Kyrkans Tidning, låg i lådan. Nu ska vi göra upp med tystnadens kultur, manar ledaren. Jag läser biskop Koskinen, som i sitt "påhak" till ledasren är glad över att det inte är lätt att kompromissa med sin tro men detta ämne till glädje skapar lätt problem: "Det kvardröjande motståndet mot kvinnliga präster och samkönade äktenskap är två tragiska exempel."
Exemplifieringen bär rätt långt som indikation på att de vackra orden trots allt inte ska tas på riktigt allvar. Saken gäller nämligen ett tillstånd som i denna utvecklingsfas firar något som liknar ett 60-årsjubileum. Utsorteringen har fortgått och de som sorterats ut är de som kommit med bärande invändingar till exempel i ämbetsfrågan. Exemplen är otaliga. Utsorteringen var metoden att komma undan invänmdningar i sak. Metoden är enkel. Man slipper läsa på, man slipper pröva argument. Sortera bort.
Men menar inte ledarskribenten Barbro Matzols väl? Visst. Hon är säkert uppriktigt bekymrad över att Stockholms stift är skådebana för uppgörelser av rätt obegripligt slag med utslungade anklagelser, som alla vet inte är sanna. Annika Borg har utsatts för en lögnkampanj och de valhänta försöken från stiftsledningens sida att hantera konflikten genom att göra påhopperskan och den påhoppade till lika goda kålsupare, ter sig bisarra. Mycket riktigt har inte redaktör Matzols sett något annat än vad som kunnat läsas "under det senaste året". Den journalist som började skriva redan i tidningenVår kyrka borde egentligen ha bättre pejl på hur tystnadens kultur etablerats och vidmakthållits och sannerligen också pejl på hur utmönstringens mekanismer fungerar. Också "under det gångna året".
Priset för att tala kritiskt i Svenska kyrkan är högt. Arbetet att hitta strukturer för att olikheter ska kunna leva tillsammans, saboteras effektivt. Som vi alla vet. Förbannelsen är väl för oss just hur de konsekventa hållningarna i Svenska kyrkan ger oss konsekvenser som få till sist vill leva med. "I haven spottat i kålen och I fån själva äta soppan", som Jesus så träffande säger. Matteus 32:32
Så stalltips: Håll käft. Det är trots allt tryggast att vara tyst. Lär av biskoparna.
Biskop Koskinen skulle jag slutligen vilja fråga: Du säger att kyrkans struktur uppmuntrar personlig prestige och maktspråk. Hur har du som biskop uppmuntrats till detta - och vilka uttryck har denna uppmuntran tagit sig? Jag hoppas at biskopen inte besvarar fråga med tystnad.
Kyrkans Tidning, vår viktigaste kyrkliga nyhetsförmedlare, tror jag har problem. Nyhetsflödet på den dagliga elektroniska sidan har minskat så drastiskt. Skulle tystnaden kunna brytas om hur det egentligen är på redaktionen? Och hur ser framtiden ut för tidningen? Hur låg upplaga tål den? ´Kan den hantera tappet 2014 när så många förtroendevalda och därmed prenumerationer försvinner? Eller är det helt enkelt kris?
Före veckomässan var Högby kyrka uthyrd till Åkerboskolan, som hade sin första julavslutning av två. Ingen präst och ingen kantor - men julevangeliet lästes. Det fick gå som tradition ... Egendomligt trots allt. Det är när en präst på något sätt skulle antyda att detta av barnen upplästa julevangelium skulle betyda något för oss, som det inte längre går.
Efter veckomässan var det glögg i prästgården för de hågade. Förre kyrkvärden Danielssons glöggrecept var inte att leka med, men har fördelen med sig att glöggen blir mindre söt. Inget är så gott att det inte har något gott med sig, kunde man säga. Pepparkaksdegen var slut i Löttorpshallen, så jag sprintade över till Micke på konditoriet. Allt löste sig.
Så äntligen torsdag och Svenska kyrkans viktigaste nyhetsförmedlare, Kyrkans Tidning, låg i lådan. Nu ska vi göra upp med tystnadens kultur, manar ledaren. Jag läser biskop Koskinen, som i sitt "påhak" till ledasren är glad över att det inte är lätt att kompromissa med sin tro men detta ämne till glädje skapar lätt problem: "Det kvardröjande motståndet mot kvinnliga präster och samkönade äktenskap är två tragiska exempel."
Exemplifieringen bär rätt långt som indikation på att de vackra orden trots allt inte ska tas på riktigt allvar. Saken gäller nämligen ett tillstånd som i denna utvecklingsfas firar något som liknar ett 60-årsjubileum. Utsorteringen har fortgått och de som sorterats ut är de som kommit med bärande invändingar till exempel i ämbetsfrågan. Exemplen är otaliga. Utsorteringen var metoden att komma undan invänmdningar i sak. Metoden är enkel. Man slipper läsa på, man slipper pröva argument. Sortera bort.
Men menar inte ledarskribenten Barbro Matzols väl? Visst. Hon är säkert uppriktigt bekymrad över att Stockholms stift är skådebana för uppgörelser av rätt obegripligt slag med utslungade anklagelser, som alla vet inte är sanna. Annika Borg har utsatts för en lögnkampanj och de valhänta försöken från stiftsledningens sida att hantera konflikten genom att göra påhopperskan och den påhoppade till lika goda kålsupare, ter sig bisarra. Mycket riktigt har inte redaktör Matzols sett något annat än vad som kunnat läsas "under det senaste året". Den journalist som började skriva redan i tidningenVår kyrka borde egentligen ha bättre pejl på hur tystnadens kultur etablerats och vidmakthållits och sannerligen också pejl på hur utmönstringens mekanismer fungerar. Också "under det gångna året".
Priset för att tala kritiskt i Svenska kyrkan är högt. Arbetet att hitta strukturer för att olikheter ska kunna leva tillsammans, saboteras effektivt. Som vi alla vet. Förbannelsen är väl för oss just hur de konsekventa hållningarna i Svenska kyrkan ger oss konsekvenser som få till sist vill leva med. "I haven spottat i kålen och I fån själva äta soppan", som Jesus så träffande säger. Matteus 32:32
Så stalltips: Håll käft. Det är trots allt tryggast att vara tyst. Lär av biskoparna.
Biskop Koskinen skulle jag slutligen vilja fråga: Du säger att kyrkans struktur uppmuntrar personlig prestige och maktspråk. Hur har du som biskop uppmuntrats till detta - och vilka uttryck har denna uppmuntran tagit sig? Jag hoppas at biskopen inte besvarar fråga med tystnad.
Kyrkans Tidning, vår viktigaste kyrkliga nyhetsförmedlare, tror jag har problem. Nyhetsflödet på den dagliga elektroniska sidan har minskat så drastiskt. Skulle tystnaden kunna brytas om hur det egentligen är på redaktionen? Och hur ser framtiden ut för tidningen? Hur låg upplaga tål den? ´Kan den hantera tappet 2014 när så många förtroendevalda och därmed prenumerationer försvinner? Eller är det helt enkelt kris?
onsdag 19 december 2012
Det konstiga
När man firar sin födelsedag, firas väl ett grundläggande mysterium: att jag blev jag. En gång lyckades jag i någon intervju säga "spermieteologi" och utlade mysteriet att en spermie av en massa träffar ägget just den månaden . Om det inte blivit så, hade antingen ingen funnits eller min bror eller syster sett dagens ljus nio månader senare. Fast inte min - för jag hade inte funnits.
Den feministiskt anlagda Birgitta Onsell ringde radion och var ilsken över detta klart uttalade utslag av manschauvinism. Radion fann det vara läge för replik och ringde. Jag satt vid skrivbordet för att fabricera en predikan - men fick på sittande ända dra mitt resonemang direkt i radio. Det tog ett par minuter. När det var gjort, fick jag veta att insatsen skulle betalas med 400:-. Det var mitt livs bästa inkomst och motsvarar en månadslön på 1.9 miljoner!
Spermieteologi är alltså en lönande syssla - men bortsett från det. Födelsedagens firande ägnas med fördel åt ett grundläggande mysterium utifrån insikten att antingen är livet en absurditet eller ett mysterium. Jag kanske skulle skriva: en till sist meningslös absurditet eller ett meningsfullt mysterium att leva och fördjupas i. Den som ber på sin födelsedag, ber på temat "mysterium" - eller ber inte alls, kan man förmoda.
I dag firar jag min dopdag, som också är min prästvigningsdag. Tonvikten ligger av många skäl - en del lite sorgliga - på dopet. Det är förstås också ett mysterium. I dopet blev jag Guds barn. Det är grund för frimodighet, minst sagt.
Folke Hyltén-Cavallius döpte i Bymarkens kapell, numera Bymarkskyrkan (ryktet att en liten silverskylt på kyrkan meddlear att detta är "Dag Sandahl Memorial Chapel" är inte sant, inte heller detta att jag själv skruvat dit den icke-befintliga skylten). När Folke var äldre, blev han så till sig för att jag via en vän hälsade till honom och påminde om att han var min doppräst. I de kyrkopolitiska svängningarna trodde han att jag inte riktigt skulle vilja vara glad över just hans insats. Det var och är jag. Vi brevväxlade sedermera lite. Han hörde till dem som for illa av ämbetskonflikten på 1950-talet och därefter och kände sig främmande i Växjö stift. Då och då kommer de personliga berättelserna om konflikten och dess flöljder fram - men faktiskt alltför sällan. Präster själva kan inte skriva. Ibland skriver prästfruarna. Det de skriver blir domen över ett kyrkosystem.
I den kyrka där jag blivit Guds barn, kan jag förstås med barnslig självklarhet tänka mig att jag behandlas med uppmuntran. Gud har i denna gemenskap plats för mig och en mening med mig. Jag behövs till någonting. Döpta som står vid vägskälet utan arbete, är det ingen riktig glädje med. I går hade vi kyrkorådssammanträde. Psaltaren 145:8-13 fick bli läsning vid den avslutande aftonbönen och jag pekade på hur Herrens trogna ska lovsjunga och tala om Guds rikes ära och Herrens väldiga kraft. Mässa och mission, kan det sammanfattas. Det vanliga kristenfolket har mycket att göra. Det är egentligen konstigt att Gud väljer så enkla verktyg - men faktum kvarstår. Den som vet det, kan inte riktigt sitta stilla i Kyrkans skepp när byråkratstrukturerna tror att det är de som bär Svenska kyrkan. Den som vet det, kan också odla sin misstänksamhet när prästerskapet piruetterar eller armbågar sig fram och ordnar sig uppmärksamhet eller rätt arbetsfria inkomster. Hur var det nu med min gigantiska årslön? Det är de vanliga gudstjänstfirarna som de vigda ska stötta - därför att det är de vanliga kyrkokristna som är Guds viktiga verktyg här i världen.
Detta sagt, ska jag fira min dop- och prästvigningsdag. Mässa i kväll. Jag tror jag slår upp portarna till prästgården efteråt, om någon vill komma och äta en mandel, ett russin samt dricka en slurk glögg. Förresten köper jag pepparkaksdeg också och bjuder på degen. Det brukar uppskattas och är en delikatess av det slag som man sällan talar om. Har ni någonsin sett media proväta pepparkaksdeg? Nä, men kräftor äter dom och betygsätter. Och julöl provdricks och redovisas. Varför inte pepparkaksdeg?
Den feministiskt anlagda Birgitta Onsell ringde radion och var ilsken över detta klart uttalade utslag av manschauvinism. Radion fann det vara läge för replik och ringde. Jag satt vid skrivbordet för att fabricera en predikan - men fick på sittande ända dra mitt resonemang direkt i radio. Det tog ett par minuter. När det var gjort, fick jag veta att insatsen skulle betalas med 400:-. Det var mitt livs bästa inkomst och motsvarar en månadslön på 1.9 miljoner!
Spermieteologi är alltså en lönande syssla - men bortsett från det. Födelsedagens firande ägnas med fördel åt ett grundläggande mysterium utifrån insikten att antingen är livet en absurditet eller ett mysterium. Jag kanske skulle skriva: en till sist meningslös absurditet eller ett meningsfullt mysterium att leva och fördjupas i. Den som ber på sin födelsedag, ber på temat "mysterium" - eller ber inte alls, kan man förmoda.
I dag firar jag min dopdag, som också är min prästvigningsdag. Tonvikten ligger av många skäl - en del lite sorgliga - på dopet. Det är förstås också ett mysterium. I dopet blev jag Guds barn. Det är grund för frimodighet, minst sagt.
Folke Hyltén-Cavallius döpte i Bymarkens kapell, numera Bymarkskyrkan (ryktet att en liten silverskylt på kyrkan meddlear att detta är "Dag Sandahl Memorial Chapel" är inte sant, inte heller detta att jag själv skruvat dit den icke-befintliga skylten). När Folke var äldre, blev han så till sig för att jag via en vän hälsade till honom och påminde om att han var min doppräst. I de kyrkopolitiska svängningarna trodde han att jag inte riktigt skulle vilja vara glad över just hans insats. Det var och är jag. Vi brevväxlade sedermera lite. Han hörde till dem som for illa av ämbetskonflikten på 1950-talet och därefter och kände sig främmande i Växjö stift. Då och då kommer de personliga berättelserna om konflikten och dess flöljder fram - men faktiskt alltför sällan. Präster själva kan inte skriva. Ibland skriver prästfruarna. Det de skriver blir domen över ett kyrkosystem.
I den kyrka där jag blivit Guds barn, kan jag förstås med barnslig självklarhet tänka mig att jag behandlas med uppmuntran. Gud har i denna gemenskap plats för mig och en mening med mig. Jag behövs till någonting. Döpta som står vid vägskälet utan arbete, är det ingen riktig glädje med. I går hade vi kyrkorådssammanträde. Psaltaren 145:8-13 fick bli läsning vid den avslutande aftonbönen och jag pekade på hur Herrens trogna ska lovsjunga och tala om Guds rikes ära och Herrens väldiga kraft. Mässa och mission, kan det sammanfattas. Det vanliga kristenfolket har mycket att göra. Det är egentligen konstigt att Gud väljer så enkla verktyg - men faktum kvarstår. Den som vet det, kan inte riktigt sitta stilla i Kyrkans skepp när byråkratstrukturerna tror att det är de som bär Svenska kyrkan. Den som vet det, kan också odla sin misstänksamhet när prästerskapet piruetterar eller armbågar sig fram och ordnar sig uppmärksamhet eller rätt arbetsfria inkomster. Hur var det nu med min gigantiska årslön? Det är de vanliga gudstjänstfirarna som de vigda ska stötta - därför att det är de vanliga kyrkokristna som är Guds viktiga verktyg här i världen.
Detta sagt, ska jag fira min dop- och prästvigningsdag. Mässa i kväll. Jag tror jag slår upp portarna till prästgården efteråt, om någon vill komma och äta en mandel, ett russin samt dricka en slurk glögg. Förresten köper jag pepparkaksdeg också och bjuder på degen. Det brukar uppskattas och är en delikatess av det slag som man sällan talar om. Har ni någonsin sett media proväta pepparkaksdeg? Nä, men kräftor äter dom och betygsätter. Och julöl provdricks och redovisas. Varför inte pepparkaksdeg?
tisdag 18 december 2012
Helle på plats
Tidningarna Dagen och Världen i dag ordnade namninsamlingen i anledning av Skolverkets juridiska riktlinjer. I dag lämnades Adventsuppropet in och det hade blivit drygt 80 000 namnunderskrifter. Hör och häpna. Tillsammans med tidningarna som tagit ansvar för namninsamlandet kom också Dagens Seglora, en webbtidning men två veckor på nacken. Det är Dagens Seglora som inte ens kan få ihop 80 röstande på en webbfråga som nu låtsas spela i en högre division.
Man kan bara säga som Jesus när man bevittnar Helle Kleins oförvägenhet: Var fräck, var fräck så går du fram i livet (Matteusevangeliet 29:8)
Någon kommentator tyckte jag skulle bjuda in Helle Klein till församlingshemmet. Frågan blir förstås om vi har råd med det och i största allmänhet gäller nog det som gällde hos statsrådet Björklund i dag: Helle bjuder in sig själv.
Jag noterade att Kyrkans Tidning, vår viktigaste kyrkliga nyhetsförmedlare, inte deltog i uppvaktningen.
Man kan bara säga som Jesus när man bevittnar Helle Kleins oförvägenhet: Var fräck, var fräck så går du fram i livet (Matteusevangeliet 29:8)
Någon kommentator tyckte jag skulle bjuda in Helle Klein till församlingshemmet. Frågan blir förstås om vi har råd med det och i största allmänhet gäller nog det som gällde hos statsrådet Björklund i dag: Helle bjuder in sig själv.
Jag noterade att Kyrkans Tidning, vår viktigaste kyrkliga nyhetsförmedlare, inte deltog i uppvaktningen.
Hallå, Helle!
Samma gamla löpsedel - men inga nyheter eller uppföljningar om "Sandahlskandalen". Är Irving fortfarande på jakt efter sin förlorade journalistiska heder med dumstrut på och stjärna i hand, så berätta för honom att Lucia är över för i år. Nu gäller det att invänta snösmältningen och till dess får han leva med förlorad heder. Men visst, då är det passande med en viss nedtonad framställning.
Fast Helle själv - inget enda påhak på det första uppkoket. Finns det ingen mer som skrivit ungefär vad du skrivit och som du därefter vällustigt kan citera och markera hur massiv kritiken är? Någon polare har du väl kvar? Någon du kan ringa? Eller är det helt enkelt så att den modiga nättidningen med de modiga medarbetarna nu står med ett problem på halsen efter en felsatsning, ett indignationsnummer som inte skapade tillräckligt med indignation?
Helle, oss emellan, du lyckas skrämma en del biskopar - men se upp för riktiga församlingspräster. Dom skrämmer du inte. De har varit med för länge och för mycket.
Kanske kunde du byta bild på Hanna Stenström, som faktiskt kan le och vara charmerande, men som återges med en bild som närmast för tanken till kvinnlig passkontrollant i DDR. Detta hindrade inte mig från att läsa hennes text om advent som manar oss till handling i gårdagens Dagens Seglora. Jag tror inte jag är överens med henne:
"Vi påminns alltså om att vår teologi och vårt handlande, som enskilda kristna och som kyrkor, alltid är kontextpräglat och vi alltid måste välja ur traditionens mångfald."
Inför tanken på detta projekt tror jag man måste svara: Vi måste inte ett skit. Vi får. Allra mest får vi lita på Guds gode Ande, som ska leda oss till hela sanningen och som fört oss samman som en massa syskon som inte bara tycker om varandra utan tycker om att samtala och reflektera tillsammans.
Tanken att kristen tro och adventstiden utmaning är en fråga om att välja ur en mångfald är en politisk eller möjligtvis en filosofisk tanke. Annars är det den gamla vanliga lagiskhet där Kristus blir laggivare, "en ny Mose", som Luther sa. I en levande församling tror jag att det finns tillräckligt många röster och reflektioner för att Anden ska leda den mångfalden till goda insikter. Men är det verkligen på ett meningsfullt sätt sant att vår teologi och vårt handlande alltid är kontextpräglat? Om det nu alltid är så, finns det väl en poäng med att söndagens högmässa blir en helt annan kontext, en motröst till samtiden - och en röst där det sägs, som aldrig annars blir sagt? Präglat av anspråket att Gud själv har något att säga. Tala om kontext!
Kortfattat: Jag tror jag misstror texter där det sägs en massa om måsten men ingenting om Anden. Och "modig" skulle väl ingen få för sig att kalla texten? Modigt vore snarast att kalla Helle Klein en hyfsat välbetald och mycket uppmärksammad bluff i prästskjorta. Men det är det väl ingen som gör, får man hoppas.
Fast Helle själv - inget enda påhak på det första uppkoket. Finns det ingen mer som skrivit ungefär vad du skrivit och som du därefter vällustigt kan citera och markera hur massiv kritiken är? Någon polare har du väl kvar? Någon du kan ringa? Eller är det helt enkelt så att den modiga nättidningen med de modiga medarbetarna nu står med ett problem på halsen efter en felsatsning, ett indignationsnummer som inte skapade tillräckligt med indignation?
Helle, oss emellan, du lyckas skrämma en del biskopar - men se upp för riktiga församlingspräster. Dom skrämmer du inte. De har varit med för länge och för mycket.
Kanske kunde du byta bild på Hanna Stenström, som faktiskt kan le och vara charmerande, men som återges med en bild som närmast för tanken till kvinnlig passkontrollant i DDR. Detta hindrade inte mig från att läsa hennes text om advent som manar oss till handling i gårdagens Dagens Seglora. Jag tror inte jag är överens med henne:
"Vi påminns alltså om att vår teologi och vårt handlande, som enskilda kristna och som kyrkor, alltid är kontextpräglat och vi alltid måste välja ur traditionens mångfald."
Inför tanken på detta projekt tror jag man måste svara: Vi måste inte ett skit. Vi får. Allra mest får vi lita på Guds gode Ande, som ska leda oss till hela sanningen och som fört oss samman som en massa syskon som inte bara tycker om varandra utan tycker om att samtala och reflektera tillsammans.
Tanken att kristen tro och adventstiden utmaning är en fråga om att välja ur en mångfald är en politisk eller möjligtvis en filosofisk tanke. Annars är det den gamla vanliga lagiskhet där Kristus blir laggivare, "en ny Mose", som Luther sa. I en levande församling tror jag att det finns tillräckligt många röster och reflektioner för att Anden ska leda den mångfalden till goda insikter. Men är det verkligen på ett meningsfullt sätt sant att vår teologi och vårt handlande alltid är kontextpräglat? Om det nu alltid är så, finns det väl en poäng med att söndagens högmässa blir en helt annan kontext, en motröst till samtiden - och en röst där det sägs, som aldrig annars blir sagt? Präglat av anspråket att Gud själv har något att säga. Tala om kontext!
Kortfattat: Jag tror jag misstror texter där det sägs en massa om måsten men ingenting om Anden. Och "modig" skulle väl ingen få för sig att kalla texten? Modigt vore snarast att kalla Helle Klein en hyfsat välbetald och mycket uppmärksammad bluff i prästskjorta. Men det är det väl ingen som gör, får man hoppas.
måndag 17 december 2012
Definiera mera!
Kanske har "Sandahlskandalen" kommit av sig. Helgen var innehållslös på den fronten. Jag fick nöja mig med församlingens stora uppbåd av sångare för advents- och julmusik. Kyrkvärden Johan noterade att i de olika körerna fanns familjens tre generationer, som nu sjöng tillsammans. Vi var rätt långt från en skandal i en väl befolkad kyrka, öns största.
Tragedin med två döda efter en brand präglar förstås bygden. Funderingarna är många, när polisen utreder vad som ses som mordbrand. Teknikerna höll på med undersökningar i ruskvädret i lördags och fortsätter. Jag har inte sällat mig till de på plats utanför avspärrningarna intresserade och tycker för den delen genuint illa om det nätbaserade skvallret. Jag ogillar när människor blir föremål - och det gäller också när de blir föremål för skvaller och idoga lägger ner tid på att ta reda på deras namn för att lägga ut. Det handlar om personer med familj och vänner, nära vänner på den plats där jag bor. Någon på det nätbaserade försökte koppla ihop branden i Flakböle norr om Löttorp med en brand i Mörbylånga - som ligger 12 mil bort - och erkände sig sedan inte ha så god kännedom om Öland. Men gissa kan man...
Tänk efter före - och tänk! Det gäller också fabrikationer typ "Sandahlskandalen", där reaktionen mot Dagens Smedja borde bli stenhård. Helle Klein framstår förstås som patetisk i sitt modighetsförsök. Hennes publikation är egentligen liten om än väl sponsrad. Å andra sidan har hon kunnat driva kampanjer av detta slag i Aftonbladet. Är det klarlagt att hennes omdöme var bättre på den tiden?
Definiera därtill. Särskilt slagord. I dagsläget saknar jag begripligt innehåll när jag ser ordet "rasism", ett ord som kan användas för allt man tycker illa om men som inte primärt har just med "ras" att göra. Muslimer är inte av en speciell ras, t ex.
Alla ord som innehåller stavelsen "fob" kräver också definitioner. Fobi är ett psykologiskt tillstånd, agorafobi t ex - torgskräck. Det finns inga sakliga skäl att tycka illa om att vistas på torg - men somliga gör det. Det finns förstås en avsikt med att stämpla sina meningsmotståndare att drivas av omotiverad skräck - fobi - men håller det sakligt? Kan en homosexuell amerikan i Amsterdam och Oslo har fått sådana erfarenheter av muslimer, som kastat glåpord och sten efter honom och hans pojkvän/partner, att hans rädsla och frågor om vad som håller på att ske i Europa är motiverade och alls inte en fobi? Har judar i Malmö något att berätta om sin vardag, som en del av oss trodde inte var tänkbart? Och vad var det med Rushdie-affären? Definiera och komplicera!
Till denan strävan efter komplikationer hör ansvaret att lyssna på andra för att förstå deras ställningstaganden och sedan kunna kritisera just dem - inte några fabrikationer - och styra på sak, inte person. Jag är högst osäker om ett fenomen typ "Sandahlskandalen" egentligen skulle kunna uppkomma om denna enkla regel till sakdebatt följdes. Då skulle man nämligen få besvära sig med att läsa text - just det som Dagens (fast inte dagens utan förra veckans) Seglora inte sysslar med. Definierar man det intresse som styr Klein & Co, fattar man rätt snart varför.
Till sist en övning i logik.
Jag säger att jag skriver i tidningen X liksom i tidningarna Y och Z. I ingendera tidningen behöver jag solidarisera mig med allt annat som står i tidningen. Där är likheten.
Tidningen X definieras (men redaktionen förnekar förhållandet) som rasisttidning. Det leder med en säregen logik till slutsatsen: "Sandahl likställer rasisttidning med DN." Persuasiv definition och sedan något annat - vad nu det kallas i logikundervisningen. (Dagens Seglora 2012-12-12)
Dagens frågor blir två: 1. Vad heter det logiska misstaget och
2. Vad tillför Dagens Seglora det intellektuella utbytet i kyrka och folk?
Tragedin med två döda efter en brand präglar förstås bygden. Funderingarna är många, när polisen utreder vad som ses som mordbrand. Teknikerna höll på med undersökningar i ruskvädret i lördags och fortsätter. Jag har inte sällat mig till de på plats utanför avspärrningarna intresserade och tycker för den delen genuint illa om det nätbaserade skvallret. Jag ogillar när människor blir föremål - och det gäller också när de blir föremål för skvaller och idoga lägger ner tid på att ta reda på deras namn för att lägga ut. Det handlar om personer med familj och vänner, nära vänner på den plats där jag bor. Någon på det nätbaserade försökte koppla ihop branden i Flakböle norr om Löttorp med en brand i Mörbylånga - som ligger 12 mil bort - och erkände sig sedan inte ha så god kännedom om Öland. Men gissa kan man...
Tänk efter före - och tänk! Det gäller också fabrikationer typ "Sandahlskandalen", där reaktionen mot Dagens Smedja borde bli stenhård. Helle Klein framstår förstås som patetisk i sitt modighetsförsök. Hennes publikation är egentligen liten om än väl sponsrad. Å andra sidan har hon kunnat driva kampanjer av detta slag i Aftonbladet. Är det klarlagt att hennes omdöme var bättre på den tiden?
Definiera därtill. Särskilt slagord. I dagsläget saknar jag begripligt innehåll när jag ser ordet "rasism", ett ord som kan användas för allt man tycker illa om men som inte primärt har just med "ras" att göra. Muslimer är inte av en speciell ras, t ex.
Alla ord som innehåller stavelsen "fob" kräver också definitioner. Fobi är ett psykologiskt tillstånd, agorafobi t ex - torgskräck. Det finns inga sakliga skäl att tycka illa om att vistas på torg - men somliga gör det. Det finns förstås en avsikt med att stämpla sina meningsmotståndare att drivas av omotiverad skräck - fobi - men håller det sakligt? Kan en homosexuell amerikan i Amsterdam och Oslo har fått sådana erfarenheter av muslimer, som kastat glåpord och sten efter honom och hans pojkvän/partner, att hans rädsla och frågor om vad som håller på att ske i Europa är motiverade och alls inte en fobi? Har judar i Malmö något att berätta om sin vardag, som en del av oss trodde inte var tänkbart? Och vad var det med Rushdie-affären? Definiera och komplicera!
Till denan strävan efter komplikationer hör ansvaret att lyssna på andra för att förstå deras ställningstaganden och sedan kunna kritisera just dem - inte några fabrikationer - och styra på sak, inte person. Jag är högst osäker om ett fenomen typ "Sandahlskandalen" egentligen skulle kunna uppkomma om denna enkla regel till sakdebatt följdes. Då skulle man nämligen få besvära sig med att läsa text - just det som Dagens (fast inte dagens utan förra veckans) Seglora inte sysslar med. Definierar man det intresse som styr Klein & Co, fattar man rätt snart varför.
Till sist en övning i logik.
Jag säger att jag skriver i tidningen X liksom i tidningarna Y och Z. I ingendera tidningen behöver jag solidarisera mig med allt annat som står i tidningen. Där är likheten.
Tidningen X definieras (men redaktionen förnekar förhållandet) som rasisttidning. Det leder med en säregen logik till slutsatsen: "Sandahl likställer rasisttidning med DN." Persuasiv definition och sedan något annat - vad nu det kallas i logikundervisningen. (Dagens Seglora 2012-12-12)
Dagens frågor blir två: 1. Vad heter det logiska misstaget och
2. Vad tillför Dagens Seglora det intellektuella utbytet i kyrka och folk?
söndag 16 december 2012
Verksamhetsplan(er)
Kyrkostyrelsen fick en sammanställning av planerad verksamhet 2013. Det brukar levereras en - och det är mycket på G. 275 punkter.
Jag fastnade för punkterna 41 och 42 under avdelningen Internationell mission ochn diakoni.
"41. Närvaro vid politiska partiers komgresser eller andra möten, för att kunna påverka idéutvecklingen i partierna."
Tänk om jag varit medlem i ett politiskt parti och plötsligt sett några lobbyister vara där för att påverka partiets idéutveckling. Hade jag svimmat eller hade jag svimmat? Nu kan man tänka sig att påverkan (välvillig, kristlig tolkning) betyder att sätta upp ett litet bord bland andra utställare. Får jag då påminna om vad Jesus gjorde när man satt upp bord? Han sparkade omkull borden och gisslade dem som satt vid dem. Kristen idépåverkan ska i partier komma genom de medlemmar´, som tar dopet på allvar och är med i allvarligt politiskt arbete just för den sakens skull.
"42. Aktiv närvaro vid MR-dagarna, Almedalen, Bok & bibliotek för att fördjupa samtal med makthavare och forskare." Inte samtal med vanligt folk, inte med med dem där nere. Nä, fint ska det va. Om jag fick bestämma, skulle vi låsa in samtliga tjänstemän i Kyrkans Hus under Almedalsveckan och under Bok & bibliotek. MR-dagarna räcker det kanske att berätta hur de internationella ser på sin verksamhet. Dagarna om mänskliga rättigheter är ju just ett initiativ nerifrån, om jag minns rätt. Då vet man hur det ska gå till och vet att identifiera intränglingar uppifrån. Tror jag. Annars låser vi in tjänstemännen då med. Men ni fattar väl - själva synen på folk och folk och självsynen?
Jag lugnar mina franska nerver med ett besök i Vikmanshyttan, där Olle Burell börjat mobilisera S inför kyrkovalet. "Det är viktigt för Socialdemokraterna att få en valframgång på nationell nivå, inte minst för Stefan Löfven." Taktiken för att nå denna framgång?
"Bokbord och affischer är ingen bra taktik för det kan gynna även andra partier som påminns om att det är kyrkoval. I stället satsar vi på en valrörelse 'under radarn', genom att uppmana S-sympatisörer att lyfta på arslet och gå och rösta. Det handlar inte om att försöka omvända C-, M-, eller KD-sympatisörer för det går helt enkelt inte."
Kyrkovalet är första ronden i matchen som ska göra Stefan Löfven till statsminister 2014. Andra ronden är EU-valet och så slutligast riksdagsvalet.
http://dt.se/hedemora/1.5379466-s-mobiliserar-infor-kyrkovalet
Är det verkligen roligt att vara kyrklig sosse nu? Ett valmanifest som är kommunalt till sin struktur och ingenting om Svenska kyrkans ärende - Jesus och så. En valrörelse "under radarn". Verkar det inte som om frimodigheten brister?
Så bra att det finns ett alternativ också för rejäla kyrkliga sossar. Frimodig kyrka. Det är nomineringsgruppen där man inte lyfter på arslet för att rösta utan snarst tar ner ena handen under lovsången för att lägga sin röstsedel. Alternativt lyfter man knäna från bönpallen ...
Jag fastnade för punkterna 41 och 42 under avdelningen Internationell mission ochn diakoni.
"41. Närvaro vid politiska partiers komgresser eller andra möten, för att kunna påverka idéutvecklingen i partierna."
Tänk om jag varit medlem i ett politiskt parti och plötsligt sett några lobbyister vara där för att påverka partiets idéutveckling. Hade jag svimmat eller hade jag svimmat? Nu kan man tänka sig att påverkan (välvillig, kristlig tolkning) betyder att sätta upp ett litet bord bland andra utställare. Får jag då påminna om vad Jesus gjorde när man satt upp bord? Han sparkade omkull borden och gisslade dem som satt vid dem. Kristen idépåverkan ska i partier komma genom de medlemmar´, som tar dopet på allvar och är med i allvarligt politiskt arbete just för den sakens skull.
"42. Aktiv närvaro vid MR-dagarna, Almedalen, Bok & bibliotek för att fördjupa samtal med makthavare och forskare." Inte samtal med vanligt folk, inte med med dem där nere. Nä, fint ska det va. Om jag fick bestämma, skulle vi låsa in samtliga tjänstemän i Kyrkans Hus under Almedalsveckan och under Bok & bibliotek. MR-dagarna räcker det kanske att berätta hur de internationella ser på sin verksamhet. Dagarna om mänskliga rättigheter är ju just ett initiativ nerifrån, om jag minns rätt. Då vet man hur det ska gå till och vet att identifiera intränglingar uppifrån. Tror jag. Annars låser vi in tjänstemännen då med. Men ni fattar väl - själva synen på folk och folk och självsynen?
Jag lugnar mina franska nerver med ett besök i Vikmanshyttan, där Olle Burell börjat mobilisera S inför kyrkovalet. "Det är viktigt för Socialdemokraterna att få en valframgång på nationell nivå, inte minst för Stefan Löfven." Taktiken för att nå denna framgång?
"Bokbord och affischer är ingen bra taktik för det kan gynna även andra partier som påminns om att det är kyrkoval. I stället satsar vi på en valrörelse 'under radarn', genom att uppmana S-sympatisörer att lyfta på arslet och gå och rösta. Det handlar inte om att försöka omvända C-, M-, eller KD-sympatisörer för det går helt enkelt inte."
Kyrkovalet är första ronden i matchen som ska göra Stefan Löfven till statsminister 2014. Andra ronden är EU-valet och så slutligast riksdagsvalet.
http://dt.se/hedemora/1.5379466-s-mobiliserar-infor-kyrkovalet
Är det verkligen roligt att vara kyrklig sosse nu? Ett valmanifest som är kommunalt till sin struktur och ingenting om Svenska kyrkans ärende - Jesus och så. En valrörelse "under radarn". Verkar det inte som om frimodigheten brister?
Så bra att det finns ett alternativ också för rejäla kyrkliga sossar. Frimodig kyrka. Det är nomineringsgruppen där man inte lyfter på arslet för att rösta utan snarst tar ner ena handen under lovsången för att lägga sin röstsedel. Alternativt lyfter man knäna från bönpallen ...
lördag 15 december 2012
Små tankar i kraftig blåst på Öland
Dagens Seglora är gårdagens, ser jag. Har luften gått ur lögnkampanjen? Eller samlar redaktionen nya krafter och nya sponsorer? Eventuella sponsorer kan lägga märke till att endast 43 har röstat i frågan om biskoparna uttalar sig för lite om rasism mm mm. "Nej" leder fortfarande stort, vilket indikerar ett förtroende för biskoparna.
Kanske inte för alla. När det gäller domprosten Wilhelmssons öde kunde stiftet gripit in och sett till att lösningen i tid blivit en annan än någon form av tvångspensionering. När det gäller kyrkonämndens ordförande Walter Überlacker sägs, att han är lite ledsen. Det tror jag. Walter är en vänlig person - och en duglig lärare. Inkallad advokat visste berätta, att det finns de i den kyrkliga Lundahärvan som är betydligt värre - inga namn! För min del räcker det egentligen att konstatera att karusellen startat. Det blir karuseller på många håll i Svenska kyrkan. Inte minst som hälften av samtliga anställda i Svenska kyrkan går i pension till år 2019. Hälften av denna hälft pensioneras innan 2016, om jag fattade saken rätt. Här blir frågan om kompetensöverförande gigantisk och gigantiskt svår. Om någon bloggläsare nu känner för att tröstäta pepparkaksdeg, har han eller hon min fulla förståelse.
På Luciadagen visste Ewa Lindqvist Hotz förtälja - den Dagens Seglora - att kyrkans missionssatsning är ett "högriskprojekt". I det mörker som nu sänker sig över Europa är berättelsebanken om Jesus livsmodsförmedlande. Berättelsen om - inte Jesus själv, alltså, uppstånden och levande mitt ibland oss? undrar jag. Men mission är alltså ett högriskprojekt och satsningen som Kyrkostyrelsen vill göra riskerar "att bli ett ofrivilligt stöd till främlingsfientliga krafter som använder kristenhet som markör för 'svenskhet'." Jag kan inte underlåta påpeka att Kyrkostyrelsnes ordförande ärkebiskop Wejryd nu verkar ha hamnat i dåligt sällskap, om jag läser Ewa Lindqvist Hotz. . Frågan som författarinnan ställer är denna: "Är verklligen den främsta uppgiften för svenskkyrkliga medarbetare och förtroendevalda att betona det kristna som något exklusivt separat från det allmänmänskliga?" Konstig fråga - för vem har sagt det?
I Dagens Seglora - fast inte dagens utan, ja, ni förstår - finns det dock hopp: "Förhoppningsvis kommer kloka hjärtan i stift och församlingar att rikta missionssatsningen på att inte så mycket handla om mission för det kristna utan i stället på mission för det mänskliga. Så kan Svenska kyrkan på allvar vara en ljusbärare i samhället i vår mörka tid."
Det vackraste man kan säga om denna mening är förstås att det talas om kloka hjärtan men inte ett enda ord sägs om kloka hjärnor. Jag nämnde kompetensöverförande. Det behövs nog inte. Här skapas en ny och helt annan kyrka - en med en berättelsebank om Jesus men utan Jesus, en kyrka med massor av lag men inget evangelium.
Till sist undrar jag över språkförskjutningarna i samtiden. Kan "rasism" vara begreppet för precis vad som helst som vi ska tycka illa om? Måste inte komplicerade sammanhang skäras upp i betydligt tunnare skivor?
Kanske inte för alla. När det gäller domprosten Wilhelmssons öde kunde stiftet gripit in och sett till att lösningen i tid blivit en annan än någon form av tvångspensionering. När det gäller kyrkonämndens ordförande Walter Überlacker sägs, att han är lite ledsen. Det tror jag. Walter är en vänlig person - och en duglig lärare. Inkallad advokat visste berätta, att det finns de i den kyrkliga Lundahärvan som är betydligt värre - inga namn! För min del räcker det egentligen att konstatera att karusellen startat. Det blir karuseller på många håll i Svenska kyrkan. Inte minst som hälften av samtliga anställda i Svenska kyrkan går i pension till år 2019. Hälften av denna hälft pensioneras innan 2016, om jag fattade saken rätt. Här blir frågan om kompetensöverförande gigantisk och gigantiskt svår. Om någon bloggläsare nu känner för att tröstäta pepparkaksdeg, har han eller hon min fulla förståelse.
På Luciadagen visste Ewa Lindqvist Hotz förtälja - den Dagens Seglora - att kyrkans missionssatsning är ett "högriskprojekt". I det mörker som nu sänker sig över Europa är berättelsebanken om Jesus livsmodsförmedlande. Berättelsen om - inte Jesus själv, alltså, uppstånden och levande mitt ibland oss? undrar jag. Men mission är alltså ett högriskprojekt och satsningen som Kyrkostyrelsen vill göra riskerar "att bli ett ofrivilligt stöd till främlingsfientliga krafter som använder kristenhet som markör för 'svenskhet'." Jag kan inte underlåta påpeka att Kyrkostyrelsnes ordförande ärkebiskop Wejryd nu verkar ha hamnat i dåligt sällskap, om jag läser Ewa Lindqvist Hotz. . Frågan som författarinnan ställer är denna: "Är verklligen den främsta uppgiften för svenskkyrkliga medarbetare och förtroendevalda att betona det kristna som något exklusivt separat från det allmänmänskliga?" Konstig fråga - för vem har sagt det?
I Dagens Seglora - fast inte dagens utan, ja, ni förstår - finns det dock hopp: "Förhoppningsvis kommer kloka hjärtan i stift och församlingar att rikta missionssatsningen på att inte så mycket handla om mission för det kristna utan i stället på mission för det mänskliga. Så kan Svenska kyrkan på allvar vara en ljusbärare i samhället i vår mörka tid."
Det vackraste man kan säga om denna mening är förstås att det talas om kloka hjärtan men inte ett enda ord sägs om kloka hjärnor. Jag nämnde kompetensöverförande. Det behövs nog inte. Här skapas en ny och helt annan kyrka - en med en berättelsebank om Jesus men utan Jesus, en kyrka med massor av lag men inget evangelium.
Till sist undrar jag över språkförskjutningarna i samtiden. Kan "rasism" vara begreppet för precis vad som helst som vi ska tycka illa om? Måste inte komplicerade sammanhang skäras upp i betydligt tunnare skivor?
fredag 14 december 2012
Fredag strax efter 16
Dagens Seglora gav en röstningsmöjlighet. Man kunde svara ja eller nej på frågan "Är biskoparna för tysta i frågan om rasism och islamofobi i Sverige?" 33% svarade ja ser jag - och kl 16 en fredagseftermiddag har nog de som ägnat en del av arbetsdagen åt Dagens Seglora gått hem. Alltså har 67% röstat nej. Stort - massivt, som det heter - stöd för biskoparna. En av de nej-röstande var jag. Vem den andre var, vet jag inte. Tre (3) personer deltog i omröstningen så långt.
Bidragsgivarna till Dagens Seglora skulle kanske fundera ett varv. Tidningen beslås med lögner och intresset att engagera sig i Segloras frågesport kanske säger något - vad nu det kan vara?
Bidragsgivarna till Dagens Seglora skulle kanske fundera ett varv. Tidningen beslås med lögner och intresset att engagera sig i Segloras frågesport kanske säger något - vad nu det kan vara?
I dåligt sällskap
Om Kyrkans Tidning agerar klokt, väntar tidningen, denna viktiga kyrkliga nyhetsförmedlare, ut Dagens Seglora och ger inte konkurrenten uppmärksamhet för något som är en kampanj, tänkte jag. Det var fåfängt tänkt. "Ärkebiskopen manar Dag Sandahl till eftertanke" löd Kyrkans Tidnings rubrik. I Dagens Seglora sa ärkebiskopen att sällskapet kan förstöra ärendet.
Låt oss nu tala om Frälsaren. Det är tveklöst så, ärkebiskopen, att det är just sällskapet som förstör Hans ärende. Å andra sidan undvek han inte olämpligt folk utan umgicks med dem. Detta är nog, som jag sa högvördigheten i går, skillnaden mellan församlingsprästen och ärkebiskopen. En ärkebiskop kan välja sitt sällskap. För församlingsprästen - och Frälsaren - är det inte riktigt lika enkelt.
Men, vänta nu! Vad är det för kyrkosyn ärkebiskopen redovisar. För en folkkyrka, där församlingsgränsen går i stadens dike, hamnar också de i fängelse samman med alla andra och alla är med i församlingen. Detta upprörde missionsförbundaren Waldenström. Hur och utifrån vilken kyrkosyn väljer ärkebiskopen sällskap?
Hur vet ärkebiskopen förresten att folket bakom Dispatch International inte är döpta medlemmar i Svenska kyrkan? Om de är - kan han då verkligen välja sällskap? Är det i så fall inte så att han tillsammans med dem är just i samma sällskap? Själva tanken på att välja sällskap - är den inte politisk egentligen och Kyrkans poäng att vi inte har valt sällskap?
Jag ska inte fråga hur ärkebiskopen ser till att andras frågor tas på allvar - också om de är dumma. Menn finns det inte en fara att vi sorterar bort allvarliga och viktiga frågor om vi tror att de som frågar är fel folk, dåligt sällskap? Och vad är det som säger att en präst, som får frågan om en aktuell händelse och ombeds kommentera, inte ska göra det därför att de som frågar är - fel?
Anders Wejryd bereder i övrigt vägen för en domkapitelsanmälan mot mig. Den kommer nog Han säger: "Prästen Dag Sandahl svarar inför domkapitel och biskop i Växjö stift. Kyrkostyrelseersättaren svarar inför kyrkomötet (jo, i kyrkostyrelsens frågor, de som faller under Kyrkomötet, DS). Kyrkomötesombudet Dag Sandahl svarar inför sina väljare."
Ärkebiskopen är också i Dagens Seglora nöjd med att marginaliseringen av Sverigedemokraterna i kyrkomötet fortgår. Han glömmer påpeka att SD, som inte fick utskottsplatser, därmed kunde ägna dagarna åt att förbättra sin SD-politik och det på tid väl betald av kyrkomötet och partisekreteraren kunde använda kyrkomötets datorer för att hålla sig a jour med den politiska debatten. Detta var och är ett substabntiellt stöd för SD från Svenska kyrkan. Jag var mot. Jag var den ende som talade mot och pekade på förhållandet. Vilken grupp i kyrkomötet är det förresten som Anders Wejryd nästa gång vill se margianliserad?
Ärkebiskopen är en fin man som vet att välja sitt sällskap - i det här fallet Mattias Irving och Dagens Seglora. Jag kom att tänka på distriktsläkaren och kommunisten Hans Isaksson i Vislanda (som av och till vikarierade för Morsan). Han är inte riktigt lika fin som ärkebiskopen men är "oppmålter" (målad) av Sven Ljungberg (besök Ljungbergmuseet i Ljungby och se själva!) vilket får mig att minnas en historia om Ljungberg som jag ska återge i en blogg framöver, inshallah.
Isaksson arbetade i sin ungdom på Sälhyltans hönseri utanför Vislanda och lärde sig mycket av hönorna. Jag citerar:
"Ett säkert tecken på att en höna var improduktiv och därför borde avlivas var att dess fjäderskrud var skinande vit och till synes ren.
Närhelst jag i mitt senare liv träffat en trotskiskt har jag slagit av likheten med dessa olyckliga hönsfåglar: en snövit framtoning, en massa kackel - men inget kommer ut av det. Dock har jag låtit mig nöja med att konstatera likheten - aldrig dragit de yttersta konsekvenserna." (24 lögner i sekunden, Manifest Orginalpocket 2000, s 47)
Det tänkvärda citatet anförtror jag ärkebiskopen, Han får gärna kackla och delta i kampanj nästa gång Dagens Seglora vill ha honom att kommentera något, men när han gör det, kunde den bistra tanken slå honom: "Det är nu Dag menar att jag ska värpa."
Låt oss nu tala om Frälsaren. Det är tveklöst så, ärkebiskopen, att det är just sällskapet som förstör Hans ärende. Å andra sidan undvek han inte olämpligt folk utan umgicks med dem. Detta är nog, som jag sa högvördigheten i går, skillnaden mellan församlingsprästen och ärkebiskopen. En ärkebiskop kan välja sitt sällskap. För församlingsprästen - och Frälsaren - är det inte riktigt lika enkelt.
Men, vänta nu! Vad är det för kyrkosyn ärkebiskopen redovisar. För en folkkyrka, där församlingsgränsen går i stadens dike, hamnar också de i fängelse samman med alla andra och alla är med i församlingen. Detta upprörde missionsförbundaren Waldenström. Hur och utifrån vilken kyrkosyn väljer ärkebiskopen sällskap?
Hur vet ärkebiskopen förresten att folket bakom Dispatch International inte är döpta medlemmar i Svenska kyrkan? Om de är - kan han då verkligen välja sällskap? Är det i så fall inte så att han tillsammans med dem är just i samma sällskap? Själva tanken på att välja sällskap - är den inte politisk egentligen och Kyrkans poäng att vi inte har valt sällskap?
Jag ska inte fråga hur ärkebiskopen ser till att andras frågor tas på allvar - också om de är dumma. Menn finns det inte en fara att vi sorterar bort allvarliga och viktiga frågor om vi tror att de som frågar är fel folk, dåligt sällskap? Och vad är det som säger att en präst, som får frågan om en aktuell händelse och ombeds kommentera, inte ska göra det därför att de som frågar är - fel?
Anders Wejryd bereder i övrigt vägen för en domkapitelsanmälan mot mig. Den kommer nog Han säger: "Prästen Dag Sandahl svarar inför domkapitel och biskop i Växjö stift. Kyrkostyrelseersättaren svarar inför kyrkomötet (jo, i kyrkostyrelsens frågor, de som faller under Kyrkomötet, DS). Kyrkomötesombudet Dag Sandahl svarar inför sina väljare."
Ärkebiskopen är också i Dagens Seglora nöjd med att marginaliseringen av Sverigedemokraterna i kyrkomötet fortgår. Han glömmer påpeka att SD, som inte fick utskottsplatser, därmed kunde ägna dagarna åt att förbättra sin SD-politik och det på tid väl betald av kyrkomötet och partisekreteraren kunde använda kyrkomötets datorer för att hålla sig a jour med den politiska debatten. Detta var och är ett substabntiellt stöd för SD från Svenska kyrkan. Jag var mot. Jag var den ende som talade mot och pekade på förhållandet. Vilken grupp i kyrkomötet är det förresten som Anders Wejryd nästa gång vill se margianliserad?
Ärkebiskopen är en fin man som vet att välja sitt sällskap - i det här fallet Mattias Irving och Dagens Seglora. Jag kom att tänka på distriktsläkaren och kommunisten Hans Isaksson i Vislanda (som av och till vikarierade för Morsan). Han är inte riktigt lika fin som ärkebiskopen men är "oppmålter" (målad) av Sven Ljungberg (besök Ljungbergmuseet i Ljungby och se själva!) vilket får mig att minnas en historia om Ljungberg som jag ska återge i en blogg framöver, inshallah.
Isaksson arbetade i sin ungdom på Sälhyltans hönseri utanför Vislanda och lärde sig mycket av hönorna. Jag citerar:
"Ett säkert tecken på att en höna var improduktiv och därför borde avlivas var att dess fjäderskrud var skinande vit och till synes ren.
Närhelst jag i mitt senare liv träffat en trotskiskt har jag slagit av likheten med dessa olyckliga hönsfåglar: en snövit framtoning, en massa kackel - men inget kommer ut av det. Dock har jag låtit mig nöja med att konstatera likheten - aldrig dragit de yttersta konsekvenserna." (24 lögner i sekunden, Manifest Orginalpocket 2000, s 47)
Det tänkvärda citatet anförtror jag ärkebiskopen, Han får gärna kackla och delta i kampanj nästa gång Dagens Seglora vill ha honom att kommentera något, men när han gör det, kunde den bistra tanken slå honom: "Det är nu Dag menar att jag ska värpa."
Sandahlskandalen igen - och lite längre
Så här går det till. Dagens Seglora draqr igång och får med sig Expo. Inte för att Seglora hade så mycket fakta att dra fram - men Expo hakar på och använder den kända metoden att intyervjua - Helle Klein. Av detta blir det "massiv kritik". För att få understöd till tanken att situationen är allvarlig, kallas experter in för jag har ju, som pastor Kelin uttrycker saken i Expo, valt att placera en artikel i det värsta man kan tänka sig. Det värsta? Självfallet ringer man biskop Johansson (som jag umgicks med i förrgår) och ärkebiskop Wejryd (som jag umgicks med i går). De ska uttala ett fördömande. Jag återkommer till detta, tänkte jag.
I en kommentar till Dagens Seglora frågade signaturen OPanoptikon efter själva texten. Panoptikon tycks mig vara SSU-are av den rejäla sorten. Någon text hänvisade Mattias Irving inte till, bara till utdrag. Det är nog rätt informationsbärande, som man säger. Men än mer. Irving kompletterar sitt lilla referat med orden: "Någonting ditåt, fast tillspetsat." Gång på gång upprepas också av Dagens Seglora att jag valt att skriva i Dispatch. Mattias Irving har fåptt besked att jag svarade på en fråga men det förtigs. Självfallet!
Jag tror jag skymtade Mattias Irving i ett Luciatåg i går. Han hade på sig den där dumstruten som kallas stjärngossemössa men tycktes leta efter något. Jag fattade! Han letade efter sin förlorade journalistiska heder. Kanske hittar han den när snön töat bort - om han alls någonsin haft den. Dagens Seglora torgför sig som modig. Rätt epitet är "lögnaktig". Mod är något annat att ljuga, nämligen. Mod är att säga Sanningen.
Experterna så. Anna-Lena Lodenius tycker det är "ytterst anmärkningsvärt att en hög företrädare flr Svenska kyrkan skriver i Dispatch International. Jag skulle, som medlem i Svenska kyrkan, rentav vilja säga att det är oacceptabelt." Men texten då? Inte ett ord. Men det där med "hög företrädare" har sina poänger, det medges. Varför kan jag inte låta bli att skratta?? Det kommer mera! "Att en företrädare för kyrkan, den moderna svenska kyrka som jag vill se, ger sitt stöd åt detta är bedrövligt och måste starkt ifrågasättas."
Någonting säger mig att Lodenii traktan efrter modernitet inte riktigt träffar vad jag står för. Det är kanske dock inte så underligt om "en expert på svensk högerextremism" inte riktigt har pejl på vad jag står för.
Annika Hamrud är nästa expert Dagens Seglora lockat fram: "Självklart kan man inte skriva i Dispatch International om man vill behålla något som helst anseende." Tankegången är denna: DI är "en viktig skrift i en internationell konspiratorisk och växande rörelse". Av denna rörelse var Anders Behring Breivik mycket inspirerad. Hans främsta ideologer och vänner är också DI:s ideologer och vänner. Guilt by association, alltså.
Jag läste via Expo att en kulturell Jönsson på Svenska Dagbladet menade att Ingrid Carlquist på DI var rättshaverist och därmed avfärdad. Jag gillar inte den sortens avfärdande av person. Ska vi få ett allvarligt samtal måste människor ha rätt att få sina frågor hanterade - avhandlade eller avfärdade, vilket som - men hanterade. Visst finns det problem att tala om - i Malmö och Köpenhamn där judar manas att inte bära kippa av risk för överfall. I Oslo där unga norska flickor blir utsatta för stenkastning i en stadsdel som på något sätt hålls för att numera vara muslimsk. Var det i förrgår som Metro hade en artikel om flickan som fick välja mellan att bli bortgift eller dödad? Den här sortens frågor måste upp till öppet samtal. Det är när man inte kan hantera det människor uppfattar vara ett stycke verklighet i Sverige som socialdemokratiska väljare går till Sverigedemokraterna. Det är närmast politiskt självförvållat. Om detta talas icke. Här talas om Sandahlskandalen och den har inte så mycket med verkligheten att göra. Men vad då? Den modiga Dagens Seglora måste ju få till det - rent marknadsmässigt. Intresset ljuger aldrig - eller alltid.
Biskop Johanssonm ville inte att jag skulle tala eller skiriva på tyska. Jag får försöka låta bli. "Hej Helle!" Märk nu att konsonanten var "j". Och skaran som skanderar "Die Helle denkt für uns" är kanske inte så stor när allt kommer till allt?
Helle tänkte sig att tigandets tid är förbi. Då blir det nog problem för henne och hennes lögnaktiga Dagens Seglora.
Tystandets teknik - för avsikten med smutskastningen av mig syftar till att tysta - har ett problem med sig. Dagens Seglora och Expo tycks ge Dispatch International rätt. Grundläggande fri- och rättigheter är i fara och tryckfrihetens fiender finns överallt. Men det visste vi kanske sedan tidigare?
I en kommentar till Dagens Seglora frågade signaturen OPanoptikon efter själva texten. Panoptikon tycks mig vara SSU-are av den rejäla sorten. Någon text hänvisade Mattias Irving inte till, bara till utdrag. Det är nog rätt informationsbärande, som man säger. Men än mer. Irving kompletterar sitt lilla referat med orden: "Någonting ditåt, fast tillspetsat." Gång på gång upprepas också av Dagens Seglora att jag valt att skriva i Dispatch. Mattias Irving har fåptt besked att jag svarade på en fråga men det förtigs. Självfallet!
Jag tror jag skymtade Mattias Irving i ett Luciatåg i går. Han hade på sig den där dumstruten som kallas stjärngossemössa men tycktes leta efter något. Jag fattade! Han letade efter sin förlorade journalistiska heder. Kanske hittar han den när snön töat bort - om han alls någonsin haft den. Dagens Seglora torgför sig som modig. Rätt epitet är "lögnaktig". Mod är något annat att ljuga, nämligen. Mod är att säga Sanningen.
Experterna så. Anna-Lena Lodenius tycker det är "ytterst anmärkningsvärt att en hög företrädare flr Svenska kyrkan skriver i Dispatch International. Jag skulle, som medlem i Svenska kyrkan, rentav vilja säga att det är oacceptabelt." Men texten då? Inte ett ord. Men det där med "hög företrädare" har sina poänger, det medges. Varför kan jag inte låta bli att skratta?? Det kommer mera! "Att en företrädare för kyrkan, den moderna svenska kyrka som jag vill se, ger sitt stöd åt detta är bedrövligt och måste starkt ifrågasättas."
Någonting säger mig att Lodenii traktan efrter modernitet inte riktigt träffar vad jag står för. Det är kanske dock inte så underligt om "en expert på svensk högerextremism" inte riktigt har pejl på vad jag står för.
Annika Hamrud är nästa expert Dagens Seglora lockat fram: "Självklart kan man inte skriva i Dispatch International om man vill behålla något som helst anseende." Tankegången är denna: DI är "en viktig skrift i en internationell konspiratorisk och växande rörelse". Av denna rörelse var Anders Behring Breivik mycket inspirerad. Hans främsta ideologer och vänner är också DI:s ideologer och vänner. Guilt by association, alltså.
Jag läste via Expo att en kulturell Jönsson på Svenska Dagbladet menade att Ingrid Carlquist på DI var rättshaverist och därmed avfärdad. Jag gillar inte den sortens avfärdande av person. Ska vi få ett allvarligt samtal måste människor ha rätt att få sina frågor hanterade - avhandlade eller avfärdade, vilket som - men hanterade. Visst finns det problem att tala om - i Malmö och Köpenhamn där judar manas att inte bära kippa av risk för överfall. I Oslo där unga norska flickor blir utsatta för stenkastning i en stadsdel som på något sätt hålls för att numera vara muslimsk. Var det i förrgår som Metro hade en artikel om flickan som fick välja mellan att bli bortgift eller dödad? Den här sortens frågor måste upp till öppet samtal. Det är när man inte kan hantera det människor uppfattar vara ett stycke verklighet i Sverige som socialdemokratiska väljare går till Sverigedemokraterna. Det är närmast politiskt självförvållat. Om detta talas icke. Här talas om Sandahlskandalen och den har inte så mycket med verkligheten att göra. Men vad då? Den modiga Dagens Seglora måste ju få till det - rent marknadsmässigt. Intresset ljuger aldrig - eller alltid.
Biskop Johanssonm ville inte att jag skulle tala eller skiriva på tyska. Jag får försöka låta bli. "Hej Helle!" Märk nu att konsonanten var "j". Och skaran som skanderar "Die Helle denkt für uns" är kanske inte så stor när allt kommer till allt?
Helle tänkte sig att tigandets tid är förbi. Då blir det nog problem för henne och hennes lögnaktiga Dagens Seglora.
Tystandets teknik - för avsikten med smutskastningen av mig syftar till att tysta - har ett problem med sig. Dagens Seglora och Expo tycks ge Dispatch International rätt. Grundläggande fri- och rättigheter är i fara och tryckfrihetens fiender finns överallt. Men det visste vi kanske sedan tidigare?
torsdag 13 december 2012
Mer om Sandahlskandalen
Datorn som jag har tillgång till äter texter. Jag ber att få återkomma när jag vid lämplig tid får fatt på en fungerande dator.
onsdag 12 december 2012
Tysta de obekväma
Tekniken går alltid ut på att tysta de obekväma, inte sällan under anspråket att man i sin snällism på så vis ger de nedtystade en röst. Tidningen Expo ringde. Det är alltså rasiststämpeln som nu satts på mig. Den ambitiöse reportern drog sina frågor ett par varv, mer än jag hade tid till på snövädrets Öland, där vi hade vår diakonala grötfest - men jag svarade när samma nummer ringt tre gånger för det kunde vara något viktigt. Sedan havererade telefonen en stund på eftermiddagen. Inget nät. Men metoden förstod jag. Först Seglora-folket, därefter ett uppbåd. Helle Klein kallar på folk som ska avtvingas en mening - och ärkebiskopen ska helst gripa in. Det gjorde han för 13 år sedan. Vad ska han göra nu? Säga att en kyrkokristen måste hålla avståndet till de islamkiritiska - för de är parias och ska kallas "rasister". Varför ska man inte lyssna på dem - och när man lyssnat också ta sakdebatten?
Jag är förstås inte rätt person att högt värdera den kultur där man tystar folk genom paroller om att inte tiga. Så går det till i kyrkopolitiken. Människosorterandet blir en dygd - och jag är lite trött på det. Det sorteras efter åsiktskonformitet. När jag läste min gamle vän Jan-Erik Petterssons politiska biografi Stieg Larsson, Telegram Bokförlag 2010, insåg jag att det också finns faror med att i demokratins namn jaga det antidemokratiska.
Undersökande journalistik, ja - och öppen debatt om det som den undersökande journalistiken redovisar. Ett politiskt arbete där människors röster hörs och där de kan tala om sina farhågor utan att stämplas som "rasister" eller att de skulle lida av någon slags fobi. Ett vitalt kyrkligt arbete så att stadsdelskyrkan också kan bli en mötesplats för människor av många olika slag. Engagerade lärare - som svenskläraren på gymnasiet som tog den nazistiske eleven på allvar, läste Mein Kampf, diskuterade och ett halvår senare uppsöktes av eleven som anförtrodde henne "Jenny, jag är inte nazist längre." Men det krävdes lite mer tid än arbetstiden för insatsen och det krävdes först och främst en beredskap att möta den unge mannen.
Det finns många medel för att få upp frågor och farhågor till samtal. Helle Klein använder andra metoder och agerar uppifrån som den översåte hon skolats att bli och vara. Utifrån den positionen kan hon alltid framträda som orakel - och klassens ordningsman, som springer till magistern och skvallrar om någon förbrutit sig mot någon av hennes reghler och pratat med de oönskade. Går någon egentligen på det - utom intresseklubben?
Expo-journalisten underade om jag kunde tänka mig att medverka i en nazistisk tidskrift. Det är en bra fråga, men jag kan väl nöja mig med att jag skrivit i det som betraktades som extremvänsterns organ. Men frågan står kvar: Om någon ber en präst kommentera en företeelse i Svenska kyrkan, måste man då först avgöra vad den frågande politiskt eller religiöst står för - eller kan man helt enkelt svara på frågan? Och, oss emellan, vem tror att en tidning får respektablitet för att jag skriver i den?
Anklagelsen om rasism återges i dag i lokaltidningen Barometern - men hur var det - löd inte anklagelsen först att jag kallat den fina biskopen i Lund för nazist? Hur ska vi egentligen ha det? Är det svårt att hålla reda på lögnerna så skaffa er ett kartotek!
Jag är förstås inte rätt person att högt värdera den kultur där man tystar folk genom paroller om att inte tiga. Så går det till i kyrkopolitiken. Människosorterandet blir en dygd - och jag är lite trött på det. Det sorteras efter åsiktskonformitet. När jag läste min gamle vän Jan-Erik Petterssons politiska biografi Stieg Larsson, Telegram Bokförlag 2010, insåg jag att det också finns faror med att i demokratins namn jaga det antidemokratiska.
Undersökande journalistik, ja - och öppen debatt om det som den undersökande journalistiken redovisar. Ett politiskt arbete där människors röster hörs och där de kan tala om sina farhågor utan att stämplas som "rasister" eller att de skulle lida av någon slags fobi. Ett vitalt kyrkligt arbete så att stadsdelskyrkan också kan bli en mötesplats för människor av många olika slag. Engagerade lärare - som svenskläraren på gymnasiet som tog den nazistiske eleven på allvar, läste Mein Kampf, diskuterade och ett halvår senare uppsöktes av eleven som anförtrodde henne "Jenny, jag är inte nazist längre." Men det krävdes lite mer tid än arbetstiden för insatsen och det krävdes först och främst en beredskap att möta den unge mannen.
Det finns många medel för att få upp frågor och farhågor till samtal. Helle Klein använder andra metoder och agerar uppifrån som den översåte hon skolats att bli och vara. Utifrån den positionen kan hon alltid framträda som orakel - och klassens ordningsman, som springer till magistern och skvallrar om någon förbrutit sig mot någon av hennes reghler och pratat med de oönskade. Går någon egentligen på det - utom intresseklubben?
Expo-journalisten underade om jag kunde tänka mig att medverka i en nazistisk tidskrift. Det är en bra fråga, men jag kan väl nöja mig med att jag skrivit i det som betraktades som extremvänsterns organ. Men frågan står kvar: Om någon ber en präst kommentera en företeelse i Svenska kyrkan, måste man då först avgöra vad den frågande politiskt eller religiöst står för - eller kan man helt enkelt svara på frågan? Och, oss emellan, vem tror att en tidning får respektablitet för att jag skriver i den?
Anklagelsen om rasism återges i dag i lokaltidningen Barometern - men hur var det - löd inte anklagelsen först att jag kallat den fina biskopen i Lund för nazist? Hur ska vi egentligen ha det? Är det svårt att hålla reda på lögnerna så skaffa er ett kartotek!
tisdag 11 december 2012
Här tigs inte, Helle Klein!
Jag uppmärksammades på att det bedrivs jakt på kin ringa person i Dagens Seglora. Nå, jag fick i oktober månadfrågan om jag kunde kommentera det muslimska böneropet i Sofia kyrka av Dispatch International. Jag skrev. Nu diskuteras knappast texten, men jag anklagas för rasism och för att umgås med fel folk. Kan en präst umgås med fel folk? Jag är lite förvånad. Öppen debatt är väl bättre än att argument växer i doldom? Sakdebatt hör demokratin till. Nu menar Helle Klein att tigandets tid är förbi och Dagens Seglora kallar in högre makter - som Frimodig kyrka och ärkebiskopen. Jag har skrivit hos fel folk, det är budskapet. Jag har umgåtts med skökor och tullindrivare och det får man inte. Det begrep faktiskt inte Jesus - eller struntade han i saken?
Kanske är det lika bra att man får läsa texten här, när det nu ska hojtas. Och hojtandets syfte? Skräm folk till tystnad - och det köper vi väl inte, eller? Texten:
Kompositören blev upprörd när man tog bort böneropet. Kyrkoherden försökte hitta någon annan lösning. Efter att saken dragits runt ett varv i media, lyckades kyrkoherden. Av hela satsningen blev till sist medialt bara detta kvar, att det muslimska böneropet, som inte skulle höras, nu skulle höras. Det blev också själva poängen och vilken poängen än ursprungligen var, så är detta effekten. Någon borde ha tänkt efter före. Den som ska bygga ett torn sätter sig först och beräknar kostnaden, annars kanske bygget bara blir en grund och de som går förbi gör narr av byggaren. Jesus säger så. (Lukas 14:28-30) Det var väl ungefär det som hände.
Av ett antal anledningar ter det sig orimligt med muslimska bönerop i ett kristet kyrkorum. Ungefär lika orimligt som kristna böner i en moské. Den kristna bönen vilar på ett löfte om bönhörelse när den bes i Jesu namn, tillsammans med Jesus, och Kyrkans bön har en tydlig struktur: den beds till Fadern, genom Sonen och i Anden. Hur from en muslim än är i sin bön, kallas inte muslimen till bön på det sätt som är sättet i ett kyrkorum.
I Svenska kyrkan finns, rätt begripligt, en bristande kompetens att förstå islam. Fråga prästerna om de på rak arm kan berätta vilka islams fem grundpelare är och de går bet på uppgiften. Ett fåtal präster har någon närmare kunskap om islam, så religionsvetenskap de har läst. Det har inte funnits någon anledning till det tidigare. Därför är det en risk att prästerna, med all sin välvilja, kommer att hantera mötet med islam i lokalsamhället okänsligt och oskickligt utan att förstå de grundläggande olikheterna mellan kristendom och islam. Riktigt så enkelt, som att vi är religiösa tillsammans, är det nämligen inte.
Märkliga former för religionsdialog kan den intresserade då och då stöta på. Tydligast var den kvinnliga prost som klädde ut sig med gigantisk huvudduk och tedde sig som en muslimsk kvinna, när hon skulle föra en dialog med en imam i Göteborg. Här var själva sinnebilden av en dialog utan självkänsla. Så kan dialog aldrig föras.
Om kristen tro uppträder med Sanningsanspråk därför att tron är svaret på en Guds egen uppenbarelse, måste det förstås finnas utrymme för religionskritik. Kritik mot människors religiösa system, väl så skarp som en ateistisk kritik, hör samman med judendom/kristendom (Jesaja 44:9-20, Apostlagärningarna 17:22-33). Islam kan religionskritiskt ses som tros- och tankefragment från olika håll: judendom, kristendom, beduinreligion, som med bestämt ideologiskt syfte i sin arabiska kontext blivit ett sammanhållet helt. Med militära medel har denna religion spridits också till tidigare kristna områden. Nog finns det skäl för en kritisk berättelse om islam.
Allt tydligare ser vi en oreflekterad religionsteologi i Svenska kyrkan. Det är sant att ”djup ropar till djup” (Psaltaren 42:8) och att andliga insikter går att dela. De som har en tro som går under konsumismens yta, har en del att samtala om. Problemet blir om detta att tro – fides qua – blir själva ärendet och frågan om trons innehåll – fides quae – ställs åt sidan. För den som ser religion som en människors konstruktion är detta inget problem. Den ena konstruktionen kan vara väl så bra som den andra. För en kristen ter sig saken annorlunda. Och jag kan återigen inte låta bli att fundera över det faktum att prästerna får religionsvetenskaplig, men inte teologisk, skolning vid de statliga universiteten.
Kombinera allt detta med ett svagt kyrkligt självmedvetande, så blir Svenska kyrkan platsen för alla slags läror och hållningar. Varje kyrka har ett budskap, sitt eget eller någon annans.
Jag var i Kairo, la mig på hotellsängen och tog fram Apostlagärningarna för att läsa. Jag höll på med kapitel fyra när böneutroparen satte igång från en minaret i närheten. Just då läste jag Petrus predikan om Jesus och hade kommit till vers tolv: ”Hos ingen annan finns frälsningen, och ingen annanstans bland människor under himlen finns något annat namn som kan rädda oss.” Jag brast i gapskratt över detta märkliga sammanträffande, som väl enklast kan kallas ”serendipity” [förmåga att av en lycklig slump göra en upptäckt, reds anm].
Den kristna tron kommer med ett exklusivitetsanspråk. Det är Jesus som är vägen, sanningen och livet. Denna förkunnelse fördes i missionstiden ut över det romerska imperiet nerifrån, inte med vapenmakt. Vapnen fanns i den romerska statsmaktens hand och drabbade de kristna som likväl fortsatte med en förkunnelse, som innehöll orimliga påståenden men som uppenbarligen fascinerade människor, prövades och blev till gjord erfarenhet. Det är verkligen sant att Jesus, som varit död, lever. Han är Herre. Sanningsanspråket och bekännelsen att Jesus är Herre byggde västerlandet och dess kultur.
De första kristna blandade inte bort korten. Och det är vad saken gäller nu också.
Svarte Petter
I går var det konfirmandsamling i prästgården med inledande glögg, pepparkakor och pepparkaksdeg, en ansenlig bit som jag införskaffat. Det gick åt. Pepparkaksdeg är en delikatess många fnyser inför. De envisas ge Eon och Fortum och Vattenfall pengar för att få knapra när man helt enkelt kan läta den lena degen och dess arom fylla gommen. Sedan var det mackor och ljusdekorerande samt lite prat om julens händelser och gudstjänster. Eleganta var ljusen med en julbild från Petrusskåpet snyggt ditsatt och stolta kunde konfirmanderna bära hem sina ljus, tyckte jag. Snön föll inte så mycket och den snö som fallit i natt har inte hindrat Birgitta från att köra ut tidningarna. Det ska bli värre under dagen, sägs det men när de släppte vädret i svensk tv fick jag inte särskilt mycket sakinformation. Danskarna är bättre. Där var norra Öland rejält markerat. Det ska bli snökanon från notrdost i dag.
Danskarna är bättre på kristen jul också. De senaste 20 åren har skolor och dagis knutit an till kyrkor mer än tidigare. 40% av förskolorna dramatiserar julevangeliet, vilket är en fördubbling jämfört med hur det var för 20 år sedan. Många unga föräldrar vill att deras barn ska få någon hum om julens innehåll.
Här? Helle Klein noterade att rektorerna kan låta skolans elever gå på teater utan att rektorerna läst och godkänt pjäsens manus i förväg. Bra för Shakespeare att veta, förstås. Och bra att rektor inte säger: "Ni får gärna gå till teatern bara det inte spelas någon pjäs." Å andra sidan visste konfirmanderna berätta att en lärare informerat om att det var prästen som förändrat julavslutningstraditionen. Vad som är sagt, vet jag inte. Detta var vad eleverna hörde. Inte blir jag förvånad. Skolan ser till att Kyrkan - och enkannerligen kanske den lokale prästen - ska sitta med Svarte Petter i detta julspel! Blir man trött eller blir man trött?
Vad eleverna vill, har jag förstått för nu har jag upprepat fått frågan om jag kommer på skolavslutningen. Jag kanske ska klä ut mig till tomte och sitta i det kalla vapenhuset? Får jag säga "hohoho" utan att det ska ses som förkunnelse i annan form? "Blir det inga pepparkakor heller?", löd frågan. Inte om inte lärarna spritar pepparkakshjärtan med alla elevers namn på. Arbetslaget med någon förstärkning har spritsat och församlingen bjudit på hjärtat. Pepparkakshjärtat var också det en form av förkunnelse - du är någon och du är någon speciell, någon vi gillar. Någon gång kanske jag hasplat ur mig ett ord om Guds kärlek till människor i sammanhanget också.
Månne man skulle flytta till Danmark, där de vet att hylla det lilla Basusjernet och där de slet ikke behöver tro - Den danske folkekirke tror for dem. Elaka och buffliga är danskarna (och Danmark är vår arvfiende) men de är i vart fall inte skolverksneurotiska och det ser jag i dessa tider som en klar fördel.
Danskarna är bättre på kristen jul också. De senaste 20 åren har skolor och dagis knutit an till kyrkor mer än tidigare. 40% av förskolorna dramatiserar julevangeliet, vilket är en fördubbling jämfört med hur det var för 20 år sedan. Många unga föräldrar vill att deras barn ska få någon hum om julens innehåll.
Här? Helle Klein noterade att rektorerna kan låta skolans elever gå på teater utan att rektorerna läst och godkänt pjäsens manus i förväg. Bra för Shakespeare att veta, förstås. Och bra att rektor inte säger: "Ni får gärna gå till teatern bara det inte spelas någon pjäs." Å andra sidan visste konfirmanderna berätta att en lärare informerat om att det var prästen som förändrat julavslutningstraditionen. Vad som är sagt, vet jag inte. Detta var vad eleverna hörde. Inte blir jag förvånad. Skolan ser till att Kyrkan - och enkannerligen kanske den lokale prästen - ska sitta med Svarte Petter i detta julspel! Blir man trött eller blir man trött?
Vad eleverna vill, har jag förstått för nu har jag upprepat fått frågan om jag kommer på skolavslutningen. Jag kanske ska klä ut mig till tomte och sitta i det kalla vapenhuset? Får jag säga "hohoho" utan att det ska ses som förkunnelse i annan form? "Blir det inga pepparkakor heller?", löd frågan. Inte om inte lärarna spritar pepparkakshjärtan med alla elevers namn på. Arbetslaget med någon förstärkning har spritsat och församlingen bjudit på hjärtat. Pepparkakshjärtat var också det en form av förkunnelse - du är någon och du är någon speciell, någon vi gillar. Någon gång kanske jag hasplat ur mig ett ord om Guds kärlek till människor i sammanhanget också.
Månne man skulle flytta till Danmark, där de vet att hylla det lilla Basusjernet och där de slet ikke behöver tro - Den danske folkekirke tror for dem. Elaka och buffliga är danskarna (och Danmark är vår arvfiende) men de är i vart fall inte skolverksneurotiska och det ser jag i dessa tider som en klar fördel.
måndag 10 december 2012
Könsmaktsordningen
Kyrkan måste bryta könsmaktsordningen, heter det på Dagens Seglora. Det handlar nu om en grupp barnledare som säger sig öta "familjerna i ögonhöjd (och) vet en del om hur de mest utsatta har det." Det påståendet betvivlar jag. Men vår vän Ewa Lindqvist Hotz hakar på: "Varför lyssnar ingen på barnledarna? Varför osynliggörs just denna yrkesgrupps omvärldsanalys?" Jag vill naturligtvis veta: "Svaret är lika skrämmande som uppenbart. Barnledarna är en starkt kvinnodominerad yrkesgrupp i en kyrklig organisation där det kvinnor säger, tycker, gör och är anses mindre betydelsefullt än det män säger, tycker, gör och är." Jag får veta mer: "Bland Svenska kyrkans medarbetare är nog just barnledarnas utsatthet som störst, men könsmaktsordningens människofientliga principer går igen för alla yrkeskategorier i kyrkan."
Det är väl inte värt att försöka påpeka att barnledarna i det kyrkliga nog ska uppfattas nå en mycket luiten del av alla barn och familjer och misstänkas för att mest nå välartade familjer. Att denna yrkeskategori sannolikt är den sämts utbildade, ska man nog inte heller säga. Att barnledarna ofta sysslar någon slags allmän verksamhet för barn, med religiös garnering måhända, får inte ens antydas. Kyrkans öppna förskola och den vanliga öppna förskolan är till förväxling lika, påpekade en biskop, som jag låter vara anonym, och drog slutsatsen att barnverksamheten inte håller det kyrkliga måttet.
Bortsett från detta - som inte är värt att försöka påpeka - undrar jag vem den "ingen", som inte frågar efter barnledarnas synpunkter på hur utsatta familjer har det, är. Och varför ska "ingen" lyssna på barnledarna - skulle "ingen" inte lika väl kunna lyssna på barnfamiljerna själva?
Så dum jag är, dum i huvudet, helt enkelt! Jag har ju inte fattat att kyrkan ska uppfattas vara en arbetsplats med funktionärer som hjälpsamt griper in, styr och ställer och odlar sin präktighet. Jag är ju kvar i gamla föreställningar om församlingen som en Guds familj, där människor möts till en ny gemenskap och kan ta eget ansvar för sin stadsdel eller sin landsdel. Det nya är att vi måste anställa arbetslag som gör allt detta och producerar vad folk ska ha. Då måste vi också mäta hur könsmaktsordningen fungerar på arbetsplatsen. Och så måste vi ordna nya konferenser, fortbildningsdagar och anställa konsulenter, förstås. Folkkyrka är anställt folk som (beskräftigt) ordnar för folket.
Det gamla "högkyrkliga" pastorala idealet var att bygga församlingar där det fick växa nerifrån, där människor möttes som aldrig annars skulle haft så mycket gemensamt, där sociala frågor blev församlingens gemensamma frågor och där man hade en hum om vad Kyrkan är till för. Det producerades ingenting för människor. Människor tog ansvar för bön och arbete själva - och kyrkoarbetarna försökte i alla fall att inte hindra det egenansvaret. Könsmaktsordning i ett sådant arbete - tja, blir man inte tagen på allvar, lyssnad till, då går man. Bäst att ha en ordning där alla tas till vara och alla tas på allvar.
I DN såg jag den kyrkliga annonsen i fredags. "Advent är väntan på Kristus. Upplev stämningen, musiken och gemenskapen i Stockholms kyrkor i advent." Är detta en klok annons? Hur kan man utlova att jag ska få uppleva gemenskap i en kyrka? Vem producerar den upplevelsen för mig? Vari består i största allmännhet en gemenskapsupplevelse i en Stockholmskyrka för mig, månntro? Och gäller denna utfästelse om gemenskap endast i advent? Jag har faktiskt varit på en mässa i en kyrka i Stockholm (Svenska kyrkan) och insett att där hörde jag inte på något sätt hemma. Jag gick innan kommunionen.
I Två Systrars (under tiden i källaren) meddelade jag att jag övervägde sätta upp ett anslag: "I detta kapell finns ingen gemenskap - men den kan bli, om du skapar den." Anslaget behövdes, för det sas vara så god gemenskap i kapellet. Det ryktet kunde förleda människor till konsumism.
Jag såg i en bloggkommentar att Tant Lila inte orkar läsa blogginläggen till slutet. Alltså är det meningslöst att här försöka förklara vilka konkreta följder sekularismen har för kyrkolivet på norra Öland. Det får kyrkorådet ta i. Ska kyrkan i Högby hyras ut till skolan för skolavslutning utan präst? Ska ljusen på altaret i så fall tändas? Ska orgeln ljuda? Ska kyrkklockorna ringa?
Det är väl inte värt att försöka påpeka att barnledarna i det kyrkliga nog ska uppfattas nå en mycket luiten del av alla barn och familjer och misstänkas för att mest nå välartade familjer. Att denna yrkeskategori sannolikt är den sämts utbildade, ska man nog inte heller säga. Att barnledarna ofta sysslar någon slags allmän verksamhet för barn, med religiös garnering måhända, får inte ens antydas. Kyrkans öppna förskola och den vanliga öppna förskolan är till förväxling lika, påpekade en biskop, som jag låter vara anonym, och drog slutsatsen att barnverksamheten inte håller det kyrkliga måttet.
Bortsett från detta - som inte är värt att försöka påpeka - undrar jag vem den "ingen", som inte frågar efter barnledarnas synpunkter på hur utsatta familjer har det, är. Och varför ska "ingen" lyssna på barnledarna - skulle "ingen" inte lika väl kunna lyssna på barnfamiljerna själva?
Så dum jag är, dum i huvudet, helt enkelt! Jag har ju inte fattat att kyrkan ska uppfattas vara en arbetsplats med funktionärer som hjälpsamt griper in, styr och ställer och odlar sin präktighet. Jag är ju kvar i gamla föreställningar om församlingen som en Guds familj, där människor möts till en ny gemenskap och kan ta eget ansvar för sin stadsdel eller sin landsdel. Det nya är att vi måste anställa arbetslag som gör allt detta och producerar vad folk ska ha. Då måste vi också mäta hur könsmaktsordningen fungerar på arbetsplatsen. Och så måste vi ordna nya konferenser, fortbildningsdagar och anställa konsulenter, förstås. Folkkyrka är anställt folk som (beskräftigt) ordnar för folket.
Det gamla "högkyrkliga" pastorala idealet var att bygga församlingar där det fick växa nerifrån, där människor möttes som aldrig annars skulle haft så mycket gemensamt, där sociala frågor blev församlingens gemensamma frågor och där man hade en hum om vad Kyrkan är till för. Det producerades ingenting för människor. Människor tog ansvar för bön och arbete själva - och kyrkoarbetarna försökte i alla fall att inte hindra det egenansvaret. Könsmaktsordning i ett sådant arbete - tja, blir man inte tagen på allvar, lyssnad till, då går man. Bäst att ha en ordning där alla tas till vara och alla tas på allvar.
I DN såg jag den kyrkliga annonsen i fredags. "Advent är väntan på Kristus. Upplev stämningen, musiken och gemenskapen i Stockholms kyrkor i advent." Är detta en klok annons? Hur kan man utlova att jag ska få uppleva gemenskap i en kyrka? Vem producerar den upplevelsen för mig? Vari består i största allmännhet en gemenskapsupplevelse i en Stockholmskyrka för mig, månntro? Och gäller denna utfästelse om gemenskap endast i advent? Jag har faktiskt varit på en mässa i en kyrka i Stockholm (Svenska kyrkan) och insett att där hörde jag inte på något sätt hemma. Jag gick innan kommunionen.
I Två Systrars (under tiden i källaren) meddelade jag att jag övervägde sätta upp ett anslag: "I detta kapell finns ingen gemenskap - men den kan bli, om du skapar den." Anslaget behövdes, för det sas vara så god gemenskap i kapellet. Det ryktet kunde förleda människor till konsumism.
Jag såg i en bloggkommentar att Tant Lila inte orkar läsa blogginläggen till slutet. Alltså är det meningslöst att här försöka förklara vilka konkreta följder sekularismen har för kyrkolivet på norra Öland. Det får kyrkorådet ta i. Ska kyrkan i Högby hyras ut till skolan för skolavslutning utan präst? Ska ljusen på altaret i så fall tändas? Ska orgeln ljuda? Ska kyrkklockorna ringa?
söndag 9 december 2012
Demokratifrågan eller "Håll käft eller marginaliseras!"
Tomas Lindbom skriver på Dagens Seglora (6 dec) om debatten om samkönade äktenskap i Frankrike. Ärkebiskopen i Paris André Vingt-Trois opponerar mot förslaet och det är inte särskilt vanligt med kyrkligt agerande när det handlar om politiska förslag (förslaget gäller borgerliga vigslar). "Staten i Frankrike håller kyrkan i strama tyglar. Sedan 1905 är kyrka och stat separerade. Kyrkans utrymme i det offentliga samtalet och religiösa människors rätt att öppet visa sin tro har dessutom alltmer begränsats. Sekularismen är en central del av den franska republikens väörderingar och hindrar till exempel kristna, judar och muslimer att i skolor och på arbetsplatser bära synliga tecken på sin tro som kors, kippa eller slöja."
Här kan man notera skillnaden mellan England, där parlamentet också föreläggs ett lagförslag om det som kallas samkönade äktenskap mern där premiärminister Cameron ställer ut löften för minoriteten. Jag vet att den sortens löften kan ha begränsad livlängd - men ändå.
Tomas Lindbom redovisar en uppsättning kritiska röster i den franska debatten och noterar att nästan varannan fransman delar den kyrkliga ledningens syn på äktenskapet. Politiskt är detta en höger-vänsterfråga. Men var det så klokt att bråka om denna politiska fråga kan man undra när man kommer till Lindboms sista textstycke:
"Många homosexuella i Frankrike lever i dag i ett samhälle där de förvägras rimliga rättigheter. Kyrkorna däremot hamnar i morgon i läget att ånyo stå som förlorare i förhållandet till begrepp som öppenhet, tolerans och modernitet. Kyrkorna får svårt att förklara sig när lagen gått igenom och livet går vidare som vanligt. Kyrkor och samfund kommer än en gång att hamna på efterkälken och omfatta ståndpunkter som inte bara är omoderna utan också uppfattas som intoleranta. Kyrkorna är redan marginaliserade i ett Frankrike med en särartad sekularism. Denna dystra utveckling lär bara fortsätta."
Men nästan hälften av fransmännen var ju emot den nya lagstiftningen? Skulle de bara hålla tyst? Och hur är det demokratiska tänkandet om kyrkor och samfund ses som förlorare som alltså skulle haft vett att hålla käften när modernitetens triumfvagn rullar fram? Beskrivs inte den egentliga skillnaden mellan majoritetsdiktatur och demokrati i Tomas Lindboms text? Och frågan inställer sig: hur totalitärt är egentligen Frankrike?
Ni minns att ordet septembrisera (på franska och tyska) kommer ur händelserna i september 1792 då de kristna jagades i omfattande massakrer och antingen fick svära eden till folket eller avrättas (i mer eller mindre ordnade former). Polisminister Fouchés ättlingar finns i Sverige - hertigätten d'Outrante. Vad mer av den franska revolutionens konsekvenser importeras till Sverige? Ätten Bernadotte och ett stycke sekularism, som betyder att kyrkorådet nu måste hantera Åkerboskolans begäran att få hyra Högby kyrka som lokal för sina skolavslutningar men kanske är konsekvenserna fler än så?
Här kan man notera skillnaden mellan England, där parlamentet också föreläggs ett lagförslag om det som kallas samkönade äktenskap mern där premiärminister Cameron ställer ut löften för minoriteten. Jag vet att den sortens löften kan ha begränsad livlängd - men ändå.
Tomas Lindbom redovisar en uppsättning kritiska röster i den franska debatten och noterar att nästan varannan fransman delar den kyrkliga ledningens syn på äktenskapet. Politiskt är detta en höger-vänsterfråga. Men var det så klokt att bråka om denna politiska fråga kan man undra när man kommer till Lindboms sista textstycke:
"Många homosexuella i Frankrike lever i dag i ett samhälle där de förvägras rimliga rättigheter. Kyrkorna däremot hamnar i morgon i läget att ånyo stå som förlorare i förhållandet till begrepp som öppenhet, tolerans och modernitet. Kyrkorna får svårt att förklara sig när lagen gått igenom och livet går vidare som vanligt. Kyrkor och samfund kommer än en gång att hamna på efterkälken och omfatta ståndpunkter som inte bara är omoderna utan också uppfattas som intoleranta. Kyrkorna är redan marginaliserade i ett Frankrike med en särartad sekularism. Denna dystra utveckling lär bara fortsätta."
Men nästan hälften av fransmännen var ju emot den nya lagstiftningen? Skulle de bara hålla tyst? Och hur är det demokratiska tänkandet om kyrkor och samfund ses som förlorare som alltså skulle haft vett att hålla käften när modernitetens triumfvagn rullar fram? Beskrivs inte den egentliga skillnaden mellan majoritetsdiktatur och demokrati i Tomas Lindboms text? Och frågan inställer sig: hur totalitärt är egentligen Frankrike?
Ni minns att ordet septembrisera (på franska och tyska) kommer ur händelserna i september 1792 då de kristna jagades i omfattande massakrer och antingen fick svära eden till folket eller avrättas (i mer eller mindre ordnade former). Polisminister Fouchés ättlingar finns i Sverige - hertigätten d'Outrante. Vad mer av den franska revolutionens konsekvenser importeras till Sverige? Ätten Bernadotte och ett stycke sekularism, som betyder att kyrkorådet nu måste hantera Åkerboskolans begäran att få hyra Högby kyrka som lokal för sina skolavslutningar men kanske är konsekvenserna fler än så?
lördag 8 december 2012
Hårda klappar
Jag tänkte vara konstruktiv och ge lite julklappstips.
Till alla som är trötta på skämt om tyskar - men inte om norrmän? - kan jag meddela att Ingegerd Källströms förträffliga mamma Marie kommer från Tyskland och det kunde vara ett marginellt skäl att läsa Ingegerds tredje fristående del av något som kan vara en triologi: i Mandelsblommans tid. Det är, kan man säga det så, en aforistisk Mariabok och ett sätt att med Maria hantera smärtan i livet. Men det skulle inte vara en diktsamling av Ingegerd Källström om den inte gång på gång rymde det vackra och fascinationen över skönheten. Som vanligt är detta en exklusiv julklapp för den kan bara köpas hos författaren, som bor i Lund.
ICA-Kurirens medarbetare Jan Carlquist har skrivit en bok som är en underfundig bibelvandring och ett måste inte bara i välordnade församlingsbibliotek: Curlingmammor, självmordsbombare, detektiver och feminister. Gaudete är förlaget. Jan kombinerar bibelglädje och berättarglädje och skriver korta artiklar om bibliska personer och händelser. Boken kom i somras men jag har inte sett den bli så uppmärksammad så den ska nog räknas till kategorin exklusiva julklappar också.
Ska man ägna sig åt teologi - och det ska man väl - finns Peter Kreeft & Roland Tacelli, Till den kristna trons försvar. Catholica. Författarna startar stort: Vi är övertygade om att den kristna tron är sann - och så gör de något som närmast påminner om Thomas Summa. De vederlägger skenargument och levererar goda skäl för tron. I nyhedendomens tid tarvas apologetik och här är en sådan bok på mer än 500 sidor.
Frimodig kyrkas stiftsordförande Hans Nyman läser A.J. Jacobs The Year of Living Biblically, Simon & Schuster Paperbacks. Jag har bara bläddrat i boken (fick den av komministern i Borgholm nyligen). Poängen är att författaren bestämmer sig för att leva bokstavligt bibliskt under ett år. Han anlägger skägg och låter håret växa och ser ut, tänker han, som Mose Fundamentaliststuk och fundamentalistvarning i ett, kan man tänka.Författaren beskriver sitt firande av påskmåltiden och noterar att han säger "God willing" till det mesta. 80 gånger per dag eller så. Han möter en del bisarra människor, förstår jag. Detta kan bara bli rolig läsning. Frimodig kyrka är tydligen ett sammanhang för stimulantia - stimulans för läsning och skratt, menar jag.
Nu har jag tröttnat på att lösa era julklappsbekymmer. Jag ska bara trösta våra vänner tyskarna med en nyhet från någon av dagens tidningar: Tyskland har de bästa julmarknaderna!
Till alla som är trötta på skämt om tyskar - men inte om norrmän? - kan jag meddela att Ingegerd Källströms förträffliga mamma Marie kommer från Tyskland och det kunde vara ett marginellt skäl att läsa Ingegerds tredje fristående del av något som kan vara en triologi: i Mandelsblommans tid. Det är, kan man säga det så, en aforistisk Mariabok och ett sätt att med Maria hantera smärtan i livet. Men det skulle inte vara en diktsamling av Ingegerd Källström om den inte gång på gång rymde det vackra och fascinationen över skönheten. Som vanligt är detta en exklusiv julklapp för den kan bara köpas hos författaren, som bor i Lund.
ICA-Kurirens medarbetare Jan Carlquist har skrivit en bok som är en underfundig bibelvandring och ett måste inte bara i välordnade församlingsbibliotek: Curlingmammor, självmordsbombare, detektiver och feminister. Gaudete är förlaget. Jan kombinerar bibelglädje och berättarglädje och skriver korta artiklar om bibliska personer och händelser. Boken kom i somras men jag har inte sett den bli så uppmärksammad så den ska nog räknas till kategorin exklusiva julklappar också.
Ska man ägna sig åt teologi - och det ska man väl - finns Peter Kreeft & Roland Tacelli, Till den kristna trons försvar. Catholica. Författarna startar stort: Vi är övertygade om att den kristna tron är sann - och så gör de något som närmast påminner om Thomas Summa. De vederlägger skenargument och levererar goda skäl för tron. I nyhedendomens tid tarvas apologetik och här är en sådan bok på mer än 500 sidor.
Frimodig kyrkas stiftsordförande Hans Nyman läser A.J. Jacobs The Year of Living Biblically, Simon & Schuster Paperbacks. Jag har bara bläddrat i boken (fick den av komministern i Borgholm nyligen). Poängen är att författaren bestämmer sig för att leva bokstavligt bibliskt under ett år. Han anlägger skägg och låter håret växa och ser ut, tänker han, som Mose Fundamentaliststuk och fundamentalistvarning i ett, kan man tänka.Författaren beskriver sitt firande av påskmåltiden och noterar att han säger "God willing" till det mesta. 80 gånger per dag eller så. Han möter en del bisarra människor, förstår jag. Detta kan bara bli rolig läsning. Frimodig kyrka är tydligen ett sammanhang för stimulantia - stimulans för läsning och skratt, menar jag.
Nu har jag tröttnat på att lösa era julklappsbekymmer. Jag ska bara trösta våra vänner tyskarna med en nyhet från någon av dagens tidningar: Tyskland har de bästa julmarknaderna!
fredag 7 december 2012
Tistlar och nässlor
Jag fick en oemoståndlig lust att läsa Anna Akhmatova efter att i går kväll i en bok påmints om hur Kreml gjorde upp med henne 1946/47 och efter att tidigare på dagen varit på en kyrklig sammandragning. Requiem. Poème sans héros från Gallimard är lagom dyster läsning. Jag känner mig som en gymnasist när jag gör ett översättningsförsök:
När en epok går i graven
Sjunger man inte de dödas psalmer
Graven måste ordnas
Med tistlar och nässlor
Bara gravgrävarna är beklämda
Till arbetet! Det måste gå fort
Och vilken tystnad, Herre, vilken tystnad
Dikten Août 1940 har en fortsättning, men detta räcker för en enkel poesitranslatör som jag är. Det skulle talas om strukturbeslutet och jag anförde ett par kritiska synpunkter och avfärdades med beskedet "Det är din tolkning". Naturligtvis. Men den är offentligt framförd i kyrkomötet och här i blogginlägg och inte undanröjd. Poängen i kyrkomötet måste vara att meningar bryts och resonemang avfärdas i sak genom att kritiska frågor besvaras. Och tolkning är inte nödvändigtvis detsamma som privatmening. Den kan ju möjligtvis egentligen vara en kompetent analys. Satsen "det är din tolkning" är närmast en besvärjelse - och sådana kommer inte att hålla när det handlar om Svenska kyrkans nya strukturer. Men tystnaden är sannolikt villkor när en epok går i graven. Anna Akhmatova har rätt. Vi kommer att höra mer av den tystnaden om vi försöker tala principiellt. Dom andra har förstås bråttom. De beklämda gravgrävarna som bara kan trösta sig med att majoriteten i kyrkomötet var stabil - och ändå är de beklämda.
Jag samlade vid den kyrkliga sammandragningen in några begrepp om hur det skulle vara på arbetsplatserna: Trygghet, respekt och glädje. Jag sa inget - men antog att det på många ställen är just detta som saknas. Fast vad är respekt, det som folk förutsätter att de ska ha? Re-spectare betyder att titta en gång till. Det kan leda till att man uppfattar vad det är som Gud vill i och med en människa men det behöver inte betyda att ett resonemang den personen framför är värt respekt för det - för det kan när man ser efter en gång till vara lika galet för det.
I bloggkommentarerna återkommer talet om min bitterhet då och då med en utläggning om att det handlar om bitterhet över utebliven karriär. Hur vet man det? Jag kritiserar ett oefterrättlighetssystem i Svenska kyrkan där somliga åsikter blir befordrinsgvillkor med följd att folk med insikter ställs åt sidan. Jag tror inte en kyrka kan hantera sin verklighet på det viset utan att själv ta allvarlig skada.
Och så det där att man inte tillhör Dag Sandahls fanclub - vem gör det, var finns klubben? Kan jag bli medlem? Vill jag? Men vad är det för mekansim att man måste ta avstånd om man någon gång nödgas att hålla med om vad jag skriver? Är det inte konstigt - och mer än så?
Ska jag läsa Anna Akhmatova som skriver om den annalkande katastrofen i dramat när Leningrad ockuperas? Visiblement, la catastrophe est proche. Nja, det ska väl skrivas predikan i stället och hunden har bestämda naturgivna krav också när det är minusgrader.
När en epok går i graven
Sjunger man inte de dödas psalmer
Graven måste ordnas
Med tistlar och nässlor
Bara gravgrävarna är beklämda
Till arbetet! Det måste gå fort
Och vilken tystnad, Herre, vilken tystnad
Dikten Août 1940 har en fortsättning, men detta räcker för en enkel poesitranslatör som jag är. Det skulle talas om strukturbeslutet och jag anförde ett par kritiska synpunkter och avfärdades med beskedet "Det är din tolkning". Naturligtvis. Men den är offentligt framförd i kyrkomötet och här i blogginlägg och inte undanröjd. Poängen i kyrkomötet måste vara att meningar bryts och resonemang avfärdas i sak genom att kritiska frågor besvaras. Och tolkning är inte nödvändigtvis detsamma som privatmening. Den kan ju möjligtvis egentligen vara en kompetent analys. Satsen "det är din tolkning" är närmast en besvärjelse - och sådana kommer inte att hålla när det handlar om Svenska kyrkans nya strukturer. Men tystnaden är sannolikt villkor när en epok går i graven. Anna Akhmatova har rätt. Vi kommer att höra mer av den tystnaden om vi försöker tala principiellt. Dom andra har förstås bråttom. De beklämda gravgrävarna som bara kan trösta sig med att majoriteten i kyrkomötet var stabil - och ändå är de beklämda.
Jag samlade vid den kyrkliga sammandragningen in några begrepp om hur det skulle vara på arbetsplatserna: Trygghet, respekt och glädje. Jag sa inget - men antog att det på många ställen är just detta som saknas. Fast vad är respekt, det som folk förutsätter att de ska ha? Re-spectare betyder att titta en gång till. Det kan leda till att man uppfattar vad det är som Gud vill i och med en människa men det behöver inte betyda att ett resonemang den personen framför är värt respekt för det - för det kan när man ser efter en gång till vara lika galet för det.
I bloggkommentarerna återkommer talet om min bitterhet då och då med en utläggning om att det handlar om bitterhet över utebliven karriär. Hur vet man det? Jag kritiserar ett oefterrättlighetssystem i Svenska kyrkan där somliga åsikter blir befordrinsgvillkor med följd att folk med insikter ställs åt sidan. Jag tror inte en kyrka kan hantera sin verklighet på det viset utan att själv ta allvarlig skada.
Och så det där att man inte tillhör Dag Sandahls fanclub - vem gör det, var finns klubben? Kan jag bli medlem? Vill jag? Men vad är det för mekansim att man måste ta avstånd om man någon gång nödgas att hålla med om vad jag skriver? Är det inte konstigt - och mer än så?
Ska jag läsa Anna Akhmatova som skriver om den annalkande katastrofen i dramat när Leningrad ockuperas? Visiblement, la catastrophe est proche. Nja, det ska väl skrivas predikan i stället och hunden har bestämda naturgivna krav också när det är minusgrader.
torsdag 6 december 2012
Slägga smedja slår till
Dagens Seglora torgförs som en ny modig nättidning. Modig? Lögnaktig! Ty Dagens Seglora vet meddela att Dag Sandahl liknar Lunds stifts biskop Antje Jackelén vid en nazist. Men det har jag inte gjort, som bekant. Jag har som mest roat mig med att beskriva tyskar som - tyskar. Å andra sidan är det sannolikt brottsligt, ty tyskar är ett finkänsligt, vemodigt folk. Über alle Gipfeln ist Ruh, som ni vet. Fast tyskar kan i sin finkänslighet uppröras. När det tyska folket är empört gäller det att passa sig.
Dagens Seglora - på andra dagen förföll nättidningen till en enkelt genomskådad lögn om vad som faktiskt sagts. När det handlar om Dagens Seglora ska vi kanske hissa flagg - die Fahne hoch, liksom? Pestflagg.
Som väl är har vi Kyrkans Tidning, den sannfärdiga och trofasta nyhetsförmedlaren i Svenska kyrkan! När vi nu ser att Dagens Seglora fabricerar lögnaktiga nyheter kanske frågan inte främst ska ställas om nättidningen är modig utan mer om den är behövlig. Vad tror ni?
Dagens Seglora - på andra dagen förföll nättidningen till en enkelt genomskådad lögn om vad som faktiskt sagts. När det handlar om Dagens Seglora ska vi kanske hissa flagg - die Fahne hoch, liksom? Pestflagg.
Som väl är har vi Kyrkans Tidning, den sannfärdiga och trofasta nyhetsförmedlaren i Svenska kyrkan! När vi nu ser att Dagens Seglora fabricerar lögnaktiga nyheter kanske frågan inte främst ska ställas om nättidningen är modig utan mer om den är behövlig. Vad tror ni?
Jaja
Nu blev dom arga igen. Tyzskeriet får man inte skämta om, ty det är en allvarlig sak. Men innantillläsning är en näst intill lika allvarlig syssla. Jag skrev: "Die Fahne hoch!" Upp med flaggan, skulle det väl betyda. Nu blir jag bekymrad för i den enkla meningen uppfattas en maning och ett misstänkliggörande att våra tyskar i Lund skulle sitta och sjunga olämpliga, käcka tyska sånger. Och då är det inte, tro mig, Stille Nacht som avses utan Horst Wessel Lied. Men nu läser vi lite svenska.
Om jag skriver en fristående mening blir det så här: Die Fahne hoch! Jag skrev så. Ska jag citera en sång, bör jag skriva ut citatet med citationstecken, det som ofta på svenska numera heter "situationstecken". Så här: "Die Fahne hoch ..." Nu fattar många att jag antyder att tyskar, t ex i Lund, sjunger just denna sång. För att fler skulle förstå kunde jag skriva ut inledningsraden: "Die Fahne hoch, die Reihen dicht geschlossen ...." Men så skrev jag alltså inte. Inläsningar - framprovocerade eller inte - är informationsbärande.
Informationen i Kyrkans Tidning, vår viktigaste förmedlare av kyrkliga nyheter, bär väl inte längre när det gäller händelserna i Lund. Tro mig, det blir inte bättre nu år 2012 än det var vid pastoratsregleringen 1962. K*T vet att berätta hur präster tappar lusten för skolavslutningar. Det är lusten till mycket mer som präster kommer att tappa de kommande åren. Och de kyrkliga översåtarna kommer att tappa greppet - och bli motsvarande arga på oss andra, som inte sjungit med änglarna i hyllningskörer över fattade beslut.
Nu ska vi inte bråka med tyskar. Låt oss odla skånsk godmodighet och inte misstänkliggöra för brun nyans. Jag skriver som cykelhandlaren i Trellleborg: HIT LER alla sina trasiga cyklar. Låt oss ta itu med finnar i stället. En gång höll jag på att dömas för folkmord i Åbo. Jag kom med båt till Finland och hade ett Clerasilstift i necessären. "Resande av livsfarligt vapen", ropade tullkontrollanten. Clerasil utrotar finnar.
Efter denna mjuka övergång läser vi Lennart Koskinen. Han minns att i detta samhälle har 51% styrt över 49% "så länge vi kan minnas". Detta är en osann beskrivning av svensk demokrati men satsen säger möjligtvis något om Koskinens minne. Men vänta! Den "vanliga demokratin" är för Koskinen, ser jag av framställningen, just majoritetsdiktaturen. Vi andra tror att demokrati är något mycket mer komplicerat än så. Demokratin ger utrymme för minoriteten, det är det som är demokratins men inte majoritetsdiktaturens finess. Tsarismen förstörde vårt fina svenska Finland - eller bara Koskinen?
Koskinen har så två alternativ till skolavslutning i kyrkan. det ena utgår från att kyrkobyggnaden är "medborgarnas, "vars förfäder har bekostat kyrkans bygge och dagens medlemmar, som genom sina kyrkoavgifter betalar både kyrkans underhåll, uppvärmning och våra löner. Självklart ska de ha tillgång till sin egen kyrka för en högtidlig skolavslutning."
Är inte detta uselt tänkt? Är inte karln disputerad? Vilka ska ha tillgång till kyrkorummet - medborgarna eller medlemmarna? Ska förfädersandarna bjudas in? Och var det medborgarna eller det kristna folket som byggde? Byggde förfäderna något annat än ett medborgarhus? Man undrar. Hur tänkte de när de byggde? Varför skulle de ha fram en biskop för att inviga rummet - till vad?Koskinens lilla påminnelse om lönen hade dock glatt Engels och Marx. Lönearbetare är vad vi är.
Kom ihåg det! Vigning och löften har ingen egentlig mening med sig.
Koskinens andra förslag är att i direkt anslutning till den formella skolavslutningen ordna en riktig julkonsert (sic!) i kyrkan med läsning av julevangeliet, bön och välsignelse. "Många rektorer skulle nog tacksamt ta emot ett sådant erbjudande." Kanske det - men om det sker efter skolavslutningen, vad har rektorer med saken att göra?
Det är inte lätt på de högre kyrkliga höjderna. Luften är så tunn där. Och verkligheten är översåtarnas värsta fiende - om man till verkligheten också räknar bloggar.
Om jag skriver en fristående mening blir det så här: Die Fahne hoch! Jag skrev så. Ska jag citera en sång, bör jag skriva ut citatet med citationstecken, det som ofta på svenska numera heter "situationstecken". Så här: "Die Fahne hoch ..." Nu fattar många att jag antyder att tyskar, t ex i Lund, sjunger just denna sång. För att fler skulle förstå kunde jag skriva ut inledningsraden: "Die Fahne hoch, die Reihen dicht geschlossen ...." Men så skrev jag alltså inte. Inläsningar - framprovocerade eller inte - är informationsbärande.
Informationen i Kyrkans Tidning, vår viktigaste förmedlare av kyrkliga nyheter, bär väl inte längre när det gäller händelserna i Lund. Tro mig, det blir inte bättre nu år 2012 än det var vid pastoratsregleringen 1962. K*T vet att berätta hur präster tappar lusten för skolavslutningar. Det är lusten till mycket mer som präster kommer att tappa de kommande åren. Och de kyrkliga översåtarna kommer att tappa greppet - och bli motsvarande arga på oss andra, som inte sjungit med änglarna i hyllningskörer över fattade beslut.
Nu ska vi inte bråka med tyskar. Låt oss odla skånsk godmodighet och inte misstänkliggöra för brun nyans. Jag skriver som cykelhandlaren i Trellleborg: HIT LER alla sina trasiga cyklar. Låt oss ta itu med finnar i stället. En gång höll jag på att dömas för folkmord i Åbo. Jag kom med båt till Finland och hade ett Clerasilstift i necessären. "Resande av livsfarligt vapen", ropade tullkontrollanten. Clerasil utrotar finnar.
Efter denna mjuka övergång läser vi Lennart Koskinen. Han minns att i detta samhälle har 51% styrt över 49% "så länge vi kan minnas". Detta är en osann beskrivning av svensk demokrati men satsen säger möjligtvis något om Koskinens minne. Men vänta! Den "vanliga demokratin" är för Koskinen, ser jag av framställningen, just majoritetsdiktaturen. Vi andra tror att demokrati är något mycket mer komplicerat än så. Demokratin ger utrymme för minoriteten, det är det som är demokratins men inte majoritetsdiktaturens finess. Tsarismen förstörde vårt fina svenska Finland - eller bara Koskinen?
Koskinen har så två alternativ till skolavslutning i kyrkan. det ena utgår från att kyrkobyggnaden är "medborgarnas, "vars förfäder har bekostat kyrkans bygge och dagens medlemmar, som genom sina kyrkoavgifter betalar både kyrkans underhåll, uppvärmning och våra löner. Självklart ska de ha tillgång till sin egen kyrka för en högtidlig skolavslutning."
Är inte detta uselt tänkt? Är inte karln disputerad? Vilka ska ha tillgång till kyrkorummet - medborgarna eller medlemmarna? Ska förfädersandarna bjudas in? Och var det medborgarna eller det kristna folket som byggde? Byggde förfäderna något annat än ett medborgarhus? Man undrar. Hur tänkte de när de byggde? Varför skulle de ha fram en biskop för att inviga rummet - till vad?Koskinens lilla påminnelse om lönen hade dock glatt Engels och Marx. Lönearbetare är vad vi är.
Kom ihåg det! Vigning och löften har ingen egentlig mening med sig.
Koskinens andra förslag är att i direkt anslutning till den formella skolavslutningen ordna en riktig julkonsert (sic!) i kyrkan med läsning av julevangeliet, bön och välsignelse. "Många rektorer skulle nog tacksamt ta emot ett sådant erbjudande." Kanske det - men om det sker efter skolavslutningen, vad har rektorer med saken att göra?
Det är inte lätt på de högre kyrkliga höjderna. Luften är så tunn där. Och verkligheten är översåtarnas värsta fiende - om man till verkligheten också räknar bloggar.
onsdag 5 december 2012
Fina, goda tyskar och lönearbetare
Det måste sägas. Det finns fina och goda tyskar. Jag påmindes om några av dem. Harald Riesenfeld t ex, professor och den ende reservofficer i sin tid som blev bataljonschef. Prostinnan Petersson kan kvala in i kategorin "tyskar" om än med ett nödrop, för det är mer tyska gener man då koncentrerar sig på. Alles geht, doch! Klaus Moritz, ska med förstås, kyrkoherde i Helga Trefaldighet i Uppsala och desertör från den tyska krigsmakten. Ingen av dessa tre hade kommit på tanken att bråka med domprosten Wilhelmsson. Hur ska detta förstås? Är de särskilt ömsinta eller är det något de inte fattat, en förändringsbenägenhet de inte har?
Med hjälp av en annan tysk ska domprostens öde förstås - och en engelsman. Vi återvänder till kamraterna Engels och Marx. Året är 1848 och Kommunistiska Manifestet har just blivit till. Författarna beskriver hur allt blir lönearbete. Den näst sista kategorin som förlorat sin nimbus och blir lönearbetare är läkarna. Den sista är prästerna. Där är vi. Bort med allt tal om kallelse och ett av Gud givet uppdrag och ansvar, som får konsekvenser i kyrkoordning och skyddar prästens frihet i predikstolen. Gör just prästens ämbetsansvar otydligt genom att välja in andra som prästernas företrädare för läroämbetet i domkapitlet än präster. Till exempel.
Nu läser jag poskaren Mats Rimborg i en kommentar på Kyrkans Tidnings elektroniska kommentarfält - Kyrkans Tidning, vårt viktiga forum för nyheter och debatt. Inget pjosk här! "I näringslivet är det ganska vanligt att alla chefer får söka om sina tjänster", vet han att berätta, när det sker en omorganisation. "Det är inget konstigt alls, utanför ankdammen Svenska kyrkan. Det är precis så här det bör gå till." Bra att veta hur Posk kan uppfatta saken. Så är också kyrkonämndens ordförande, docenten Walter Überlacker i Lund, poskare. Så bra att vi haft Friedrich Engels och Karl Marx som förklarat sammanhanget för osss och så bra att Mats Rimborg tydliggör saken: Lönearbetare!
Inte alls konstigt sålunda att domprosten Wilherlmsson inte får fortsätta. Han kanske kan byta namn och bli Domprobst Überflüssig? Vilket radarpar i Lund: Überlacker och Überflüssig! Och till det Bischöfin Jackelén. Die Fahne hoch!
Vi andra, lönearbetare i kaftan, drar ut till dagens id - till jobbet, alltså - för att dra ihop några spänn för våra tidsreglerade och nogsamt avtalade insatser. Jag bara undrar: varför viger vi egentligen religionsvetare till präster? Kan vi inte bara anställa dem utan att blanda in religiöst mumbo-jumbo i det hela?
Med hjälp av en annan tysk ska domprostens öde förstås - och en engelsman. Vi återvänder till kamraterna Engels och Marx. Året är 1848 och Kommunistiska Manifestet har just blivit till. Författarna beskriver hur allt blir lönearbete. Den näst sista kategorin som förlorat sin nimbus och blir lönearbetare är läkarna. Den sista är prästerna. Där är vi. Bort med allt tal om kallelse och ett av Gud givet uppdrag och ansvar, som får konsekvenser i kyrkoordning och skyddar prästens frihet i predikstolen. Gör just prästens ämbetsansvar otydligt genom att välja in andra som prästernas företrädare för läroämbetet i domkapitlet än präster. Till exempel.
Nu läser jag poskaren Mats Rimborg i en kommentar på Kyrkans Tidnings elektroniska kommentarfält - Kyrkans Tidning, vårt viktiga forum för nyheter och debatt. Inget pjosk här! "I näringslivet är det ganska vanligt att alla chefer får söka om sina tjänster", vet han att berätta, när det sker en omorganisation. "Det är inget konstigt alls, utanför ankdammen Svenska kyrkan. Det är precis så här det bör gå till." Bra att veta hur Posk kan uppfatta saken. Så är också kyrkonämndens ordförande, docenten Walter Überlacker i Lund, poskare. Så bra att vi haft Friedrich Engels och Karl Marx som förklarat sammanhanget för osss och så bra att Mats Rimborg tydliggör saken: Lönearbetare!
Inte alls konstigt sålunda att domprosten Wilherlmsson inte får fortsätta. Han kanske kan byta namn och bli Domprobst Überflüssig? Vilket radarpar i Lund: Überlacker och Überflüssig! Och till det Bischöfin Jackelén. Die Fahne hoch!
Vi andra, lönearbetare i kaftan, drar ut till dagens id - till jobbet, alltså - för att dra ihop några spänn för våra tidsreglerade och nogsamt avtalade insatser. Jag bara undrar: varför viger vi egentligen religionsvetare till präster? Kan vi inte bara anställa dem utan att blanda in religiöst mumbo-jumbo i det hela?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)