Könsmaktsordningen

Kyrkan måste bryta könsmaktsordningen, heter det på Dagens Seglora. Det handlar nu om en grupp barnledare som säger sig öta "familjerna i ögonhöjd (och) vet en del om hur de mest utsatta har det." Det påståendet betvivlar jag. Men vår vän Ewa Lindqvist Hotz hakar på: "Varför lyssnar ingen på barnledarna? Varför osynliggörs just denna yrkesgrupps omvärldsanalys?" Jag vill naturligtvis veta: "Svaret är lika skrämmande som uppenbart. Barnledarna är en starkt kvinnodominerad yrkesgrupp i en kyrklig organisation där det kvinnor säger, tycker, gör och är anses mindre betydelsefullt än det män säger, tycker, gör och är." Jag får veta mer: "Bland Svenska kyrkans medarbetare är nog just barnledarnas utsatthet som störst, men könsmaktsordningens människofientliga principer går igen för alla yrkeskategorier i kyrkan."

Det är väl inte värt att försöka påpeka att barnledarna i det kyrkliga nog ska uppfattas nå en mycket luiten del av alla barn och familjer och misstänkas för att mest nå välartade familjer. Att denna yrkeskategori sannolikt är den sämts utbildade, ska man nog inte heller säga. Att barnledarna ofta sysslar någon slags allmän verksamhet för barn, med religiös garnering måhända, får inte ens antydas. Kyrkans öppna förskola och den vanliga öppna förskolan är till förväxling lika, påpekade en biskop, som jag låter vara anonym, och drog slutsatsen att barnverksamheten inte håller det kyrkliga måttet.

Bortsett från detta - som inte är värt att försöka påpeka - undrar jag vem den "ingen", som inte frågar efter barnledarnas synpunkter på hur utsatta familjer har det, är. Och varför ska "ingen" lyssna på barnledarna - skulle "ingen" inte lika väl kunna lyssna på barnfamiljerna själva?

Så dum jag är, dum i huvudet, helt enkelt! Jag har ju inte fattat att kyrkan ska uppfattas vara en arbetsplats med funktionärer som hjälpsamt griper in, styr och ställer och odlar sin präktighet. Jag är ju kvar i gamla föreställningar om församlingen som en Guds familj, där människor möts till en ny gemenskap och kan ta eget ansvar för sin stadsdel eller sin landsdel. Det nya är att vi måste anställa arbetslag som gör allt detta och producerar vad folk ska ha. Då måste vi också mäta hur könsmaktsordningen fungerar på arbetsplatsen. Och så måste vi ordna nya konferenser, fortbildningsdagar och anställa konsulenter, förstås. Folkkyrka är anställt folk som (beskräftigt) ordnar för folket.

Det gamla "högkyrkliga" pastorala idealet var att bygga församlingar där det fick växa nerifrån, där människor möttes som aldrig annars skulle haft så mycket gemensamt, där sociala frågor blev församlingens gemensamma frågor och där man hade en hum om vad Kyrkan är till för. Det producerades ingenting för människor. Människor tog ansvar för bön och arbete själva - och kyrkoarbetarna försökte i alla fall att inte hindra det egenansvaret. Könsmaktsordning i ett sådant arbete - tja, blir man inte tagen på allvar, lyssnad till, då går man. Bäst att ha en ordning där alla tas till vara och alla tas på allvar.

I DN såg jag den kyrkliga annonsen i fredags. "Advent är väntan på Kristus. Upplev stämningen, musiken och gemenskapen i Stockholms kyrkor i advent." Är detta en klok annons? Hur kan man utlova att jag ska få uppleva gemenskap i en kyrka? Vem producerar den upplevelsen för mig? Vari består i största allmännhet en gemenskapsupplevelse i en Stockholmskyrka för mig, månntro? Och gäller denna utfästelse om gemenskap endast i advent? Jag har faktiskt varit på en mässa i en kyrka i Stockholm (Svenska kyrkan) och insett att där hörde jag inte på något sätt hemma. Jag gick innan kommunionen.

I Två Systrars (under tiden i källaren) meddelade jag att jag övervägde sätta upp ett anslag: "I detta kapell finns ingen gemenskap - men den kan bli, om du skapar den." Anslaget behövdes, för det sas vara så god gemenskap i kapellet. Det ryktet kunde förleda människor till konsumism.

Jag såg i en bloggkommentar att Tant Lila inte orkar läsa blogginläggen till slutet. Alltså är det meningslöst att här försöka förklara vilka konkreta följder sekularismen har för kyrkolivet på norra Öland. Det får kyrkorådet ta i. Ska kyrkan i Högby hyras ut till skolan för skolavslutning utan präst? Ska ljusen på altaret i så fall tändas? Ska orgeln ljuda? Ska kyrkklockorna ringa?