Fattigdomsidealet

347 flyttlådor i dag - och ni undrar varför det inte kommer någon bloggpost!  En del möbler därtill och mer som kommer efterhand. Nå, prosten Edwall var värre när det gällde bord. 60 bord kom han fram till att det var. Ingen misstrodde uppgiften även om de notoriskt exakta påpekade att en del bord av av modell mindre. Varför misstroddes inte uppgiften? Därför att Maj och Pehr Edwall var ett generöst värdpar i Domprostgården, Kalmar.
Nu ska jag låtsas vara effektiv i bärandet igen.
Eller umgås med de trevliga flyttkillarna och mest vara i vägen.
Jag vet inte så noga.
Kanske ska jag meditera över pilgrimslivet, där man bär allt med sig?
I det här fallet tarvades fyra flyttbilar - men bokhyllor finns på plats och livet leker på så vis.

Låt oss hjälpa medierna!

3½% av alla debattartiklar i DN, SvD och Expressen under perioden 2001-2011 är skrivna av någon religiös företrädare eller organisation konstaterar Marta Axner i sin doktorsavhandling. Det betyder att 639 artiklar skrivits och detta förhållande belyser den stabila sekulariseringen. Nu har jag inte läst avhandlingen men Helena Myrstener är behjälplig på Dagens Seglora. Hon drar slutsatsen: "Massmedia missar helt enkelt de röster som kan tillföra andra perspektiv på samhällsfrågorna vilket är en förlust."

Förlust för vem? Missar? Finns det verkligen något intressant att föra fram från kristet håll på samhällsfrågor? Hur ser ett kristet avloppsrör ut - eller en kristen miljöpolitik, som visar sig vara så mycket klokare än den miljöpolitik de vanliga miljömupparna företräder? Visar sig inte förlusten då först och främst däri att svenska folket för uselt deltar i gudstjänsterna och därmed missar väsentliga predikningar, ett offentligt tal framfört på tusentals platser i detta land varje sön- och helgdag?

Nog är det uppenbart att media inte har förstånd att prioritera bevakningen av det kyrkliga. Så t ex kan jag minnas prästmöten på 1970- och 80-talen, väl bevakade av media. Det var vid ett sådant prästmöte redaktör Åke Svensson var nära att få på käften av biskop Lindegård. Detta scoop om smockan som hängde löst stoppades när domkyrkokomministern Jonas Fors fattade vad som lagades till på Smålandsposten och nödgade biskopen att sent om aftonen ta sig till redaktionen för att be om ursäkt. Så försvann den nyheten. Slåss biskoparna för lite numera? Kan man ö h t tänka sig biskop Johansson vifta med knuten näve framför ansiktet på en murvel i Växjö? Tacka för att det inte blir så mycket till artiklar heller då!

Å andra sidan: är det inte lite märkligt att en kyrka som anställt horder med kommunikatörer får mindre utrymme i media än tidigare, när vi inga kommunikatörer hade?

Nu klagas över att prästerna inte får in sina inlägg på lokaltidningarnas debattsidor. Av detta har jag ingen erfarenhet. Är det alldeles säkert debattredaktörens fel - eller finns det präster som skriver lika ointressant som de predikar? Frågan är fri, bara den är ärlig. Eller avspeglas den faktiska sekularisering som består i att heligheten flyttats från kyrka till kommers? Lever vi i just den tid Karl Marx talade om när också prästen blivit lönearbetare och förlorat varje nimbus av helighet? I så fall - varför ska just lönearbetare av detta slag tänkas ha något särskilt viktigt att säga i medierna?

Nu ska förstås alla gamla scouter träda fram till hjälp för de medier som missar så mycket. När jag väl flyttat färdigt tror jag att en bloggpost ska ägnas åt frågor som media skulle kunna ställa till ärkebiskopen, till biskopar och till kyrkoherdar. Ska jag i förstone satsa på sådana frågor som ingen biskop eller präst vill ha eller ska vi styra in på framgångsfrågorna, de som visar vilken förlust det är för samhället att inte uppmärksamma Svenska kyrkan? Skulle man då kunna tänka sig att det är bättre för Svenska kyrkan ju tystare det är?

Jag känner dock skaldens ord:
"Den som är liten och klen,
går till Frälsningsarmén
Den som är stor och stark,
går till Folkets Park
Du som vill ha styrka,
kom till vår Svenska kyrka!

Låt oss hålla fram bilden av den fina Svenska kyrkan!

Nu finns emellertid journalister som går i kyrkan på söndagen och skriver reportage och artiklar under veckorna. I vilken mening är de inte Svenska kyrkans folk i medievärlden och i vilken mening är deras journalistik inte kristen/kyrklig?

Har ni fattat att Kyrkans Tidning (vår viktigaste etc) står inför nya nedskärningar? Nya! Var det verkligen 21 anställda som sedan blev 11 och som nu blir - vad då? Det verkar som om ingenting riktigt går som det var tänkt i Svenska kyrkan - eller är det bara ett surt, bittert och förgrämt perspektiv av en som säger att det inte var bättre förr, men att det är värre nu.

Fingret

Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad jag saknade under prästmötet i Växjö. Vi bad inte på latin, sjöng inte Veni Sancte Spiritus och hade nog tappat allt det akademiska. Någon prästmötesavhandling har vi inte sett på mången god dag - och kommer väl inte heller att få se. Av det doktorstäta Växjö stift, som salig Hellström berömde sig av, ser vi föga nu och som på de flesta andra ställen valdes en diakon in i Domkapitlet. Att Domkapitlet sysslar med lärofrågor var för somliga inte bara en överraskande upplysning utan något helt irrelevant. Att diakonen inte heller presenterades med meriter och så eller att valberedningen inte svarade på frågor, noterar bara de mest finkänsliga.

Kanske ska jag bevara repliken om att den jag föreslog till Domkapitlet kunde blivit vald om någon annan föreslagit honom. Till mitt försvar får jag väl säga att jag först inte föreslog någon utan frågade hur valberedningen tänkt - men när beredningen inte svarade (inte hade tänkt så att det gick att redovisa?) - fanns det väl inget alternativ annat än att föreslå den som varit ersättare. Logiskt. Men jag ska minnas att i Växjö stift praktiseras en hållning som självklart gör skillnad på människor. Det är dock okristligt. Och sakligt dumt.

Det jag inte kan sätta fingret på kanske handlar om ambitionsnivån. aKF:s kyrkodagar hade goda föredrag och spännande seminarier på framkant - med hänvisningar till sådant man själv kunde läsa. Seminariet om Fosie i Malmö hade just detta och var spänstigt. Seminariet om det nya klassamhället gick jag på - och saknade de komplicerande resonemangen och siffermaterialet. Så det långa talets korta mening: jag var på ett möte där det sagts som sagts i 30 år och på en nivå lägre. Det finns mycken god vilja men alltför lite som riktar in den goda viljan till något som får effekt. Det är naturligtvis alldeles förskräckligt men jag ser somliga på präst- och diakonmötet och slås av tanken: "Hur i all sin dar fungerar du i din församling?" Inte så att jag har något emot töntar och nördar - men Kyrkan är också en arbetsplats och blir töntfaktorn för hög, går det förstås inte. Att hävda vad jag nu skrivit är självfallet ett utslag av elitkyrklighet. Jag erkänner. Fast egentligen hoppar jag inte på något annat än det utsorteringssystem Svenska kyrkan levt med i 20 år. När s k "kvinnoprästmotståndare" sorterades ut, kom några andra. Och när s k "kvinnoprästmotståndare" inte fick bli kyrkoherdar, blev några andra kyrkoherdar. Ett administrativt knep för att undkomma det problem som varje normalbegåvad nu kan se är att tala om "tillräcklig kompetens". Fick vi inte längre de mest kompetenta, räcker det med de tillräckligt kompetenta. Fast då sjunker nog nivån tvärsöver. Tror jag.

Nä, jag kan nog inte riktigt sätta fingret på vad det är som bekymrar mig.
Jag vandrade runt och saknade dem som var med förr, förstås. När jag gjort det tillräckligt mycket, fick jag semester dagarna före pension.
 Pensionen kan jag i vart fall lägga vantarna på!

Achtung!

Nu läser jag uppställningarna som är för Antje Jackelén. Sålunda läser jag Blückert, Küchen och Heberlein och närmast kommer väl ett försvar från Blücher, Scharnhorst och Tirpitz också. Nog är det komiskt. I sak sägs föga Heberlien talar om Lena Anderssons "debatteknik" - som om allvarliga sanningsfrågor alltid i det kyrkliga ska kunna hanteras som debattteknik. Blückert var bara för Jackelén, som förvandlar Svenska kyrkan till just den motbild den averterade vill ha. Vad sa Küchen egentligen i Expressen? Maria Ludvigsson hade ju med en enkel metafor hävdat att Jesus var USP, Unique Selling Proposition. Det var väl alldeles rimligt att försöka markera särarten? Svaret blir att Kyrkan inte är en marknadsplats. Så vad hade hänt om Ludvigsson i stället sagt att Jesus var själva grundbulten eller hörnstenen - hade svaret från Kinder, Kirche Küchen då varit att Kyrkan inte är en del av metall- eller stenindustrin?

Till all olycka rusar Lennart Koskinen till Jackeléns försvar. Det är när sådant sker, man fattar att hon är illa ute. Nu tycker jag inte, som ni vet, om polemik. Jag nöjer mig med att citera Koskinens ord som de står att läsa och ber att för framtida bruk bevara dem i ert hjärta, precis som Jungfrun (bestämd form i trosbekännelsen) Maria gjorde om än i ett något viktigare ärende.

Koskinen menar att vi med Jackelén som ärkebiskop får möjlighet att lämna gamla surdegar bakom oss. Där fick väl Wejryd så han teg! Men viktigare är att Koskinen gläds åt valet därför att "många har beskrivit hennes kompetens, hennes stora kontaktnät, pastorala klokskap och homiletiska suveränitet." Bra, minns orden - och ni som menar allt detta: fram med beläggen.

Koskinen vet också att "i spänningen mellan naturvetenskap, existentiella och andliga frågor har hon en spciell nådegåva" (ordet var nådegåva, sa Bill, gåva av nåd, sa Bull) "som hon har utvecklat som forskare, predikan och många debatter." Nu kan man få fram tydliga belägg. Vilken forskningsinsats handlar om just detta? Var finns predikningarna att ta till sig? Och de många debatterna - var har de förts, med vilka och hur många är många?

När Blückert, Küchen, Eberlein, Tirpitz, Scharnhorst och Blücher rycker ut nästa gång, kan de säkert ge oss precis besked. Annars får väl Koskinen göra en förnyad insats. Antje är fantastisk - men om fyra myror är fler än en elefant hur är det vid akademien? Smäller inte docenter högre än doktorer, doktor Koskinen och Jackelén? Och ändå är det just en doktor som gjort allt detta i forskning och vid akademien. Är det inte på sitt sätt förunderligt och märkligt, otroligt att förstå. Men icke. Achtung! Giv akt! Råder "giv akt" ska man hålla käften och stå stilla med tummarna på byxbenens söm. Vore det inte bättre med lite "lediga!" just nu och allmänt småprat om vad som är vad - somligt är sant och annat inte. Hur är det emd Herrens Mor Maria, t ex? Vad säger Kyrkan - går det att veta - tyska teologer förutan?

"Achtung! Nochenimal: Achtung!"

Erik Petrén

Erik Petrén dog i lördags 94 år gammal. Om livet blir långt blir det 70 eller 80 år så Erik fick ett långt liv, fyllt av innehåll. Klart man kan imponeras över det intellektuella och Erik har lärt mig mycket under årens gång. Men det som mest imponerar hos den mannen är hans sätt att hantera livets motgångar. Där var han riktigt stor. Sonen Anders satt i rullstol och Erik for till honom för att köra honom i rullstolen, diskutera med honom och allt detta som hör ett mänskligt möte till. Anders var trotskist. Det var inte Erik. Han var högerman av det gamla slaget men fick inte någon plats som riksdagsman och blev inte heller rektor. Han kunde återkomma till frågan om vägskälen i livet där livet leddes på annan väg. Han - med erfarenhet från Oxfordrörelsen och dess både lagiskhet och försynstro - har mer än de flesta talt om hur Gud leder och använder också våra misstag och misslyckanden i sin tjänst för att fostra oss för Guds rike.

Erik var glad över att bli i anspråkagen. Han kunde fråga "vad behövs jag till här?" - och var nöjd när han uppfattade att han hade något att säga som passade in i sammanhanget och förde samtalet vidare - eller om han upptäckte någon han ville språka med och som behövde honom. Allt var inte dialogiskt hos honom. När han berättat något kunde han säga "vad säger du, vad säger du" och till en sådan mening hörde inte egentlig mening något frågetecken. Man förväntades bara instämma och uppskatta.

Erik var en personlighet av det slag som inte stort bryr sig om vad andra menar om honom. Han bar under sin lektorstid till sin (fula) vaktmästarjacka av nylon (praktisk!) slipsar i kyrkoårets färger. I påsktiden vit färg, alltså. Folk kunde bekymrat fråga oss kringstående vem i Eriks familj som dött eftersom han bar vit slips. Svaret "Jesus, och han har uppstått!" roade mer den som gav svaret äön den som fick det.

Erik avskydde all förställning och allt fromleri. Uppfattade han att någon antog åsikter "på ambition" kunde han vara närmast skoningslös liksom när någon försökte bli Guds talesman och förklara vad den och den nu skulle göra. Kallelser föreskrivs inte så enkelt av andra. Men såg eller fick Erik en uppgift var den en autentisk kallelse och ett uppdrag att utföra Gud till ära och människor till salighet. Hans engagemang var då odelat, vilket kunde betyda att han skyndsamt och med smällande dörr lämnade sammanträdes- eller arbetsrum men samtidigt producerade och organiserade han mycket. Så var Svenska kyrkans bekännelsearbete eftersom det första haveriet ett särskilt skötebarn där pedagogen Petrén var till nytta.

Erik var eruptiv, det är sant, men främst var han konstruktiv. Han var intelligent och hade hörminne, gamla repliker mindes han och återkom han till. Familjen var viktig - fadern Gustaf Petrén hörde jag som barn talas om långt innan jag mötte Erik för pappan var professor i Lund och fruktad tentator bland medicinarna, Morsan bland dem. Det första jag läste av Erik var ett apologetiskt arbetsmaterial från början av 60-talet. Sedan kom jag att tentera på hans En psykolog läser Bibeln. Hans klassiska text är nog, bland allt han skrev i SPT och annorstädes, den reservation han lämnade till bibelkommissionen. Han stod fri och var inte beredd att offra något av trons innehåll eller ordningar för deras skulle som inte frågade efter evangeliet utan ville ha eller skapa sig något annat. Den som kommit till tron utifrån, är medveten om hur smal porten är, fick jag för mig.

Respekterad var Erik av många. Hugo Odeberg, Gustaf Wingren, Bertil Werkström m fl, m fl. Fruktad var han också. Jag hör nog för egen del till dem som helt enkelt och simpelt  höll av honom. En gång vandrade vi i snöfall på vägarna kring Gamla Hjelmseryd. Snön föll i riktigt stora flingor, Erik föreläste och jag såg på honom förundrad när snöflingorna la sig i drivor på hans ögonbryn. Vad han sa? Det minns jag inte. Jag såg med barnslig förtjusning två snödrivor, 3-4 centimeter höga, å hans ögonbryn. De låg kvar!

Erik Petrén har lärt mig mycket. När väl mitt bibliotek kommer ur de lådor där det nu packas, ska jag göra en omläsning av hans böcker. Jag har ju tid numera. Hans sista bok, postillan, är användbar.

Till dem som utgjorde de för Erik nödvändiga utmanarna hör många präster och lekmän som nu är i 50-60-70-årsåldern. Det är väl betecknande för en intellektuell som Erik, att han aldrig stod riktigt ensam utan alltid var beroende av andras repliker. Han utgjorde en vital del i en levande gemenskap, med andra ord. Något annat var inte tänkbart för en man som tänkte i människor - och menade att detta sätt att tänka är Guds. "Tänka i människor" betyder att tänka att vi nu saknar Erik. Det gör jag.

Helgläsning

Bloggaren Dag. En hyllning till Bloggaren Dag Sandahl den 12 oktober 2013

Björn Fyrlund

Det började i Östrans regi den 3 oktober 2007 kl 15.37.[i] Det bloggaren såg framför sig när han skrev sin första bloggpost var nog inte riktigt genomtänkt. Av den första bloggpostens skrivningar kan slutsatsen dras att bloggaren tänkt sig att inte bara måla med ord, utan också illustrera de kommenterade vardagshändelserna med bilder. Av detta har det blivit väldigt lite. De enda två bilder jag kan hitta är dels en interiörbild från kyrkomötets arbete i Uppsala den 5 oktober 2007 och en bild på den då nyutkomna boken ”Förnyarna” den 16 april 2010. På sistone har dock bildtekniken kommit igen. Så publiceras den 26 juni i år en bild på två valpar och en länk att rösta fram den sötaste av dem, följt den 30 juni av en bild på ett tidningslöp. I stället har Dag, som den debattör, och kanske man måste säga provokatör, han är med sitt rättframma och inte alltid putsade språk målat in sig i hörn som motståndare och belackare inte varit sena att utnyttja. Bloggpostskrivandets direkthet och texternas ofta ogarderade innehåll har fått mer än en att i kommentatorsfält och i andra medier gå till motattack. Något som fått Dag än mer taggad. Mer än en har fått sina åsikter och uttalanden skärskådade och tillintetgjorda på Dagbloggen. En utveckling som också kom att leda till den schism som fick Dag att byta plattform och bloggportal. Att någon annan skulle styra över ämnesval och debattläge, är för Dag otänkbart. I september 2011 flyttade Dag från Östrans hemsida.

I detta sammanhang måste också något sägas om Dags blogg och kommentarfält som social arena. En blogg med så profilerade inlägg väcker känslor. Kommentarfältet fylls snabbt med gillanden, instämmanden och fördjupande resonemang men också av avståndstaganden och krav på förtydliganden. Allt en del av ett levande och konstruktivt samtal. Att kommentarerna måste förhandsgranskas innan de publiceras leder ibland till frustration när bloggardag befinner sig på resande fot och inte hinner uppdatera kommentarfältet eller göra påhak i nya bloggposter.

Ett särskilt problem vidlåder kommentarsfunktionen, som ibland leder till att kommentatorer är nära att lyckats driva egna tankesmedjor och i sin iver att hävda sitt perspektiv i det närmaste tar över agendan.

De spelregler och debattekniker som de nya sociala medierna måste präglas av, för att upprätthålla gränser för en god samtalsnivå, har ännu inte kommit på plats i cybervärlden, vilket inte minst bör vara något som – och så efter försommarens (2013) – turbulens på Dagbloggs kommentarfält visar.[ii]

Hur togs Dag Sandahl som bloggare emot? Per Westberg, centralt placerad i den kyrkliga administrationen och som på nätet skriver under epitetet "Kyrkoordnaren" skriver den 12 oktober 2007: "Dag Sandahl kommer helt klart att rita om kartan i bloggosfären. Snart ligger han på blogglistornas topp och han kommer att refereras och länkas till." Tänk vad rätt Per skulle få.

Några år senare, den 18 december 2011, ger en läsare av bloggen följande karaktäristik: "Jag har under lång tid tilltalats av Dag Sandahls milt sagt drastiska och humoristiska språkbruk, alltid späckad med stor lärdom. (Jag vet. Han går över gränsen ibland.) Ofta har jag helt motsatta uppfattningar, men skulle verkligen inte ha något emot att sitta i en skön fåtölj och ha ett avslappnande samtal över ett par pilsner, med Dag." Detta skrivet av den som på nätet skriver under rubriken "Tankar i natten" och som beskriver sig själv som en som funderar "kring samhällsutvecklingen, ur ett befrielseteologiskt perspektiv."

Dags bloggposter är mer än dagsaktuella kommentarer över livet i allmänhet och livet som präst på Norra Öland i synnerhet. Dagblogg är ett fenomen. Utifrån den beläsenhet och den erfarenhet av den svenskkyrkliga apparaten som Dag besitter, blir hans kommentarer oftast träffsäkra och osminkade repliker på det som sker i dagens svenska kyrka. Till förargelse för många men också till tröst och uppmuntran, åtminstone för dem som anar sammanhang men inte förmår eller orkar ta striden lokalt.

De politiskt korrekta synpunkterna och hållningarna är inte Dags, och inte heller de små gesterna och återhållna språket. Dag skriver hellre som han tänker, än tänker före om man kan skriva som man tänker. Det har genom åren legat Dag i fatet.

Det har inte alltid hjälpt att Dag tagit spjärn mot, med illa dolda omskrivningar av namn eller funktion, och haft vänner och tillskyndare som referenser. Än mindre att han fått hjälp av de närmast mytiska underrättelseofficerarna Salander och Olofsson (vilka vad jag kan se, kom in på arenan den 27 februari 2010). Kritiken har ändå legat på lur, att Dagblogg i språkbruk och debattens hetta passerat gränsen för vad anständighet och balans kräver.

I bloggposterna får läsaren följa såväl smått och stort som timar i det kyrkliga på lokal, stifts och riksnivå samt understundom även i samhället. Under bloggperioden har Svenska kyrkans hanterande av ämbetsfrågan utförligt behandlats. I bland annat serien ”Det lustiga året” och serien ”Efter 10 april”. Vigselfrågan har tagits upp under rubriken ”Gökboet 1–7”. Men också Svenska kyrkans klimatsatsningar, uttalanden och skrivelser från Kyrkans hus i Uppsala och partipoliska kyrkopolitiska utspel såväl lokalt som nationellt har kommenterats. Kyrkans tidning kritiseras hårt och ofta för ensidighet i sin bevakning. Här sker dock en markant tonlägesförändring efter kyrkomötet 2012. Lokala kyrkliga konflikter kommenteras och problematiseras. Egna inlagor till domkapitel och överklagandeinstanser läggs ut för kännedom och i pressen kommenterade kyrkliga händelser skärskådas. Dagblogg är hård i sitt omdöme om journalistkårens oförmåga att se mer än ett perspektiv. Detta tangerar ett huvudtema i Dagblogg, tesen att debatten i Svenska kyrkan inte styrs av teologiska överväganden, baserade på ett djupgående teologiskt grundarbete utan i stället är präglad av ett ideologiskt intresse att förändra Svenska kyrkans identitet. Svenska kyrkan är Dagbloggs djupa lidelse och intresse. Den Svenska kyrka som Dag menar döpt, kallat och bekräftat inte bara honom utan många med honom och som nu sviker.

Under senare tid har bloggposterna om Seglora smedja och Svenska kyrkan och DDR, liksom frågan om yttrandefrihetens gränser gått höga. Men också Strukturutredningens konsekvenser och Skolverkes olika texter om skolavslutningar i kyrkan har debatterats livligt.

Det finns ett klart kyrkopolitiskt program speglat i bloggposterna. Frimodig kyrka lyfts fram som det verkliga alternativet, och som den enda garanten för att partipolitik och kyrkofrågor klart åtskiljs.

Den egna pastorala verkligheten och det lokala församlingsbygget på Norra Öland lyfts fram med jämna mellanrum. Bloggaren Dag är också handlingens man. När bloggaren tystnar under några dagar har läsekretsen lärt sig förstå att Dag är på resa. Företrädesvis utomlands, och oftast tillsammans med studiegrupper från församling eller stift. Någon enstaka gång skriver Dag en bloggpost från en hotellfoajé. Det är vid den egna datorn i prästgården som inspirationen finns.

Från prästgårdslivet får läsekretsen följa årstidernas växlingar och vad sim timat lokalt, både i kyrka och samhälle. Det är inget avskärmat liv bloggaren lever, och inget mänskligt tycks honom främmande.

Prästgården inbjuder till studier, samtal och samvaro. Både vad som äts och vad som inmundigas ges inträngande beskrivningar av. Kyrkoårets fasteperioder sätter gränser för tillåtet och otillåtet.

Ibland redogörs för vad som kan hända de få metrarna från postlådan vid grinden bakom garaget till prästgården. Dag hinner med att såväl öppna som bläddra igenom nyutkomna böcker, göra ett refererat att lagra i hjärnan, som ondgöra sig över uteblivna stockholmstidningar.

En fråga som måste ställas är: kunde Dag ana vad han drog igång när han började blogga? Svaret är att det visste han nog. Som den debattör men också visionär han är såg han potentialen i detta nya medium. De texter och de analyser kring Svenska kyrkans utmaningar och vägval åren 2007 fram till dags dato som publicerats på Dagblogg, hade med största sannolikhet inte funnit förläggare någon annanstans, även om bloggposter med jämna mellanrum citerats i tryckta alster.

Ser då Dag Sandahl sig själv som en kommunikatör? I presentationsmaterialet av kandidater till biskopsstolen i Växjö stift 2010 svarar Dag på frågan om hur sökprofilens skrivningar om att en biskop bl.a. skall vara brobyggare och kommunikatör stämmer in på honom. Dag svarar: "På mig som på alla fungerande församlingspräster - detta är vad vi sysslar med dagligdags. Och det är klart att begreppet kommunikatör gäller för den som skriver böcker, artiklar, recensioner och bloggar. Det vore underligt att förneka det."

Bloggardag har på ett imponerande sätt producerat kvalificerad kritik och analys av Svenska kyrkan. I sina analyser använder Dag ofta uttrycket; ”samtiden är onödig"[iii] och menar därmed att det som sker inte hade behövt ske. Det har funnits goda alternativ.

Framtiden får utvisa om Dag får rätt. Kanske är alla dessa texter avgörande incitament för dem som kommer efter, och som vill bygga kyrka och församling på den klassiska kristna grunden.

Tidningen Dagen (redaktör Rickard Alvarsson) intervjuade Dag Sandahl 2009-11-13 och ställde frågan: "Hur länge kommer du att orka bråka med Svenska kyrkan?", varpå Dag svarar: " -Till första oktober brukar jag säga. Men jag säger aldrig vilket år. Sedan, när jag lagt av, ska jag leva ett stillsamt pensionärsliv, säger han men skrattet avslöjar att det finns helt andra planer". Följdfrågan blir: "Det kan du väl inte ens tro på själv?" med svaret: "- Nej, det gör jag nog inte. Nä, när jag blir pensionär ska jag berätta hur det egentligen gick till, för då är alla andra döda så ingen kan säga emot". Så typiskt sandahlskt. Aldrig repliken skyldig och på väg mot nya uppgifter.

Var då Dagblogg bara en dagslända? Statistiken jävar en sådan slutsats. En räkning av bloggposterna som publicerades på Östran ger vid handen att dessa sammanlagt var 1251. Med en topp kyrkovalsmånaden september 2009 med 52 bloggposter. Detta ger ett snitt på ca 313 bloggposter om året. Siffrorna lämnas med viss reservation då Dags blogg på Östrans server har gått förlorad vid ett serverbyte. På privat initiativ har bloggposterna (exklusive kommentarerna) kunnat kopieras och sparas i samband med att Dag slutade att blogga där i september 2011.

På den nya bloggportalen har Dag hittills (i början av september 2013) publicerat 645 bloggposter. Statistiken på denna nya bloggportal är lätt att följa då ett räkneverk med aktuell uppgift är kopplad till sidan). Bloggposter som Dag själv, i sin blygsamhet, i midsommartid i år karakteriserade på följande sätt. ”Piggt, käckt och muntert som alltid. Det är en munterhet som på intet sätt ska fördölja att det håller på att gå Svenska kyrkan illa.”[iv] Jag undrar om det ändå inte är detta sista som är bloggardags styrka: att man inte kan tiga när man ser att det man älskar – och vigt sitt liv åt – håller på att förskingras och bli något annat. Eller med ord i en artikel från i våras: ”År 1963 var jag konfirmand. Den kyrka som nu är, var inte den konfirmationsprästen farbror Sven presenterade för oss. Bara så ni vet.”[v]

Man kan till sist också bara undra om allt det material som Dag Sandahl producerat skrivs med ett syfte, att i skrift minnas vad som hände för att lättare kunna skriva memoarer. Frågan snuddades vid i det ovan citerade citatet ur tidningen Dagen. Dag själv ger också en antydan i en bloggpost den 4 december 2008, med titeln: ”I väntan på mina memoarer, en ringa del”.

Tack bloggardag! Må hälsa och krafter stå Dig bi att även i fortsättningen sätta på pränt det som annars inte får sägas.

---

[i] Bloggposterna publicerade på  Östrans hemsida finns inte längre tillgängliga hos Östran p.g.a. att de gick förlorade vid ett serverbyte på tidningen. Yngve Kalin hann dock kopiera bloggposterna på nätet (exklusive kommentarer).

[ii]   Den 15 juli 2013 fick jag anledning att som kommentar på Dagblogg skriva bl.a. följande: ”Spänning mellan dialog och konkurrerande alternativ diskurs

Det framstår från tid till tid som att bloggkommentarer tenderar att tänja på gränsen att gå i fruktbar dialog med bloggpostens huvudtext och mer eller mindre kräva att huvudtexten revideras utifrån kommentarens konkurrerande alternativa diskurs. En spänning uppstår på så sätt kring hur bloggens huvudtext skall relatera till kommentarsdelen. Bloggen är ju till sin karaktär bloggarens suveräna arena, där det genom möjlighet till kommentarer inbjuds till just kommentarer. Spänningen har ju en gång tidigare dragits till sin spets, om än rekvisiten den gången var något annorlunda, när Dagblogg beslutade sig för att byta domän. Den gången var det också krav från kommentarerna som blev mer än dialog, utan mer av krav på att en alternativ konkurrerande diskurs skulle styra huvudtexten.[---]

Jag menar att Dagblogg, liksom alla bloggosfärer på gott och ont är bloggarens arena. En arena där kommentatorer inbjuds att gå i dialog, men inte att kräva att få vara huvudtextförfattare.”

[iii] Uttrycket återkommer exv i artikeln ”Utförsåkning – inte bara en norsk vintersport utan numera en kyrklig livsform”, i Motstand & Tilbedelse. Festskrift till Roald Nikolai Flemestad, Ole-Christian Bråten & Ottar Mikael Myrseth (red), Arken-serien, Norge 2013, s 39

[iv] Bloggpost 21 juni 2013

[v]  ”Utförsåkning – inte bara en norsk vintersport utan numera en kyrklig livsform”, i Motstand & Tilbedelse. Festskrift till Roald Nikolai Flemestad, Ole-Christian Bråten & Ottar Mikael Myrseth (red), Arken-serien, Norge 2013, s 40

 

Mytologiskt?

Jag har läst Antje Jackelén som "ombetts att säga" mer om sin syn på jungfrufödelsen. Det metodiska greppet känner jag igen. Med hjälp av vad som var känt från andra berättelser om "gudasöner" ska vi förstå vad Lukas och Matteus vill säga. Men man kunde förstås vända på alltihop. Jag lärde mig det hos Tolkien och skrev för rätt länge sedan boken Sann Myt (Norstedts). Poängen var att Gud svarar på människors myter med evangeliet som är sann myt. Jag tycker fortfarande att det är en intellektuellt och teologiskt anständig hållning att tänka så. Då har jag i sammanhanget inte tagit upp de sociala kontexter i vilka ordet "jungfru" - alma - används, men den saken skrev jag väl några rader om i boken Jesus - Motspänstig medmänniska.

Jag tror inte som Antje Jackelén, som menar att "om vi reducerar berättelsen till en biologisk fråga går vi miste om de rika teologiska övertonerna kring Jesus och Maria." Vad hon skriver heter med ett filosofiskt begrepp "nonsens". Vem har sagt att vi ska reducera något? Fram med namn och belägg!

Det finns säkert en uppsättning kvasiintellektuella som uppskattar  det återkommande talet om destruktiva tolkningar som vi är smärtsamt medvetna om har använts genom historien. Vi andra säger med Svenska kyrkans bekännelseskrifter. Abusus non tollit usum. Missbruket upphäver inte (det rätta) bruket.

Jag har förresten ett förslag. När Antje Jackelén vill ställa sig frågan vad Matteus och Lukas vill säga genom att använda sig av motivet jungfrufödelse kan vi andra fråga: Vilken är Guds mening givet att jungfrun födde världens Frälsare? Bortom nonsens, liksom.

Prästmöte

Prästmötet är numera präst och diakonmöte och inget ont om diakoner men de har devalverats. Diakonissorna när jag var ung präst var fanjunkare i Guds rike. Diakonerna numera ter sig närmast som vanliga skyttesoldater, för att inte säga malajer med expeditionstjänst.

Prästmötet 1965 var det första jag kom i kontakt med - för Henrik Svenungsson gav mig den bok han redigerat. Sedan 1972 har jag varit med. Någon gång har jag haft ett uppdrag. Nu ska jag på mitt sista i tjänst. Jag kommer för att stämma av Svenska kyrkans i Växjö stift läge. Vår vän biskop Johansson ska berätta om det, liksom Jonas Bromander och Ingegerd Sjölin. Hon brukar uppträda på präst- och diakonmöten.

Vad ser jag? Sannolikt ett alltför högavlönat prästerskap som inte fyller sin 40-timmarsvecka med väsentliga arbetsuppgifter. Jag vet! Detta får inte ens antydas. Jag ska naturligtvis inte låtsas om hur katastrofalt läget och är att "outreaching" inte står på agendans första plats. Jag ska inte heller låtsas om att en uppsättning präster håller så usla predikningar att man kan kräkas. 65 år gammal vet jag att uppföra mig. Jag ska le och hålla käft och inte säga som jag sa vid något grupparbete, där tio präster satt samlade, att "ingen av er, förutom en eller två äger tillträde till min dödsbädd." Jag kan bara säga att de tog beskedet med förvånansvärd fattning.

Jag ska inte heller avslöja att jag vet precis hur man ska ställa "folket" mot "folkkyrkan" och åstadkomma den katastrof som kyrkoetablissemanget på allt sätt vill undvika. Hur det kan ske, ska jag berätta lite senare i slutet rum under rubriken "Hellre ett slut på eländet eller ett elände utan slut."  Jag förstår bara inte att makteliten inte är lite mer varsamma med oss som vet, inifrån vet, hur sårbart kyrkosystemet är.

Självfallet ska jag inte ens på The Bishop's Arms avslöja att jag vet att dessa de högavlönade inte får ihop sina liv, tappat entusiasmen för församlingsarbete och kompenserar detta med nonsensinsatser som inte ens är värda att kallas "arbete". Jag vet med andra ord att uppföra mig.

Men kommer jag åt, ska jag förse er med bilden på biskop Thidevalls porträtt, som på något sätt invigts i går. Det kan dröja till dess jag ska mingla på Östrabo. Hoppas att jag inte är helt nykter då. Hoppas faktiskt att jag är mindre nykter då. Eller ska jag helt enkelt hoppas att jag är full? Jag har sett porträttet. Biskop Thidevall har mitt erkännande. Detta porträtt är det ultimata förolämpningen till Växjö stift. Men jag behåller mitt goda humör och citerar gärna kommentaren om porträttet som avtäckts och därmed blivit otäckt.

Ska det ändå inte bli roligt att få komma på präst- och diakonmöte? Jovisst. Man är mans gamman, säger Havamal. Men det förtar inte insikterna om Svenska kyrkans läge, de jag ska få genom lägesbeskrivningen i dag om jag inte redan har dem.

Lär vi oss något?

Sören Ekström hävdar i en bloggkommentar på sin av Svenska kyrkan approberade blogg att det förts en diskussion om kontextuell teologi under större delen av 1900-talet. "Där har Svenska kyrkan valt väg."
"Hur då?", kan man undra. Har inte just Svenska kyrkan alltid varit kontextuell, mycket väl förankrad i bondesamhället som hon var? Och vad nytt när ideologiska krafter styrda av upplysningstidens idéer syftade till att beröva Kyrkan just dess kontextualitet?

Kontextuell teologi är kanske mestadels ett slagord för dem som vill men inte kan, tänker jag ibland. Kontextuell blir egentligen Svenska kyrkan när hon står stark i sina församlingar och när Svenska kyrkan på nationell nivå fungerar utmanande och utvecklande, bådadera i samtid och samhälle. Säga vad ni vill - men är detta det intryck vi har just nu?

Det romersk-katolska bidraget är en läsning som docenten Kjell Blückert gjort av Antje Jackléns herdabrev till Lunds stift. För honom står hon fram som dialogens apostel. Hon har "rört om i den svenska religiösa ankdammen genom sitt frejdiga sätt och sin intellektuellt skarpa reflektion." Hon är "en kontinental teolog", vad nu det betyder. Hon "utstrålar lugn tillförsikt" och det är sådant som bara brukar utsägas om kvinnor. Och Blückert tycks tillfreds med att i Jackeléns "protestantiska tradition fungerar inte prästämbetet (..) på samma sätt sakramentalt och hierarkiskt som inom den katolska kyrkan, där ämbetet inte kan öppnas för kvinnor.!"

Konveriteter är för roliga - och nu har de romerska katolikerna i Sverige vaknat upp till sin våta dröm: Svenska kyrkan som protestantisk, det de vill att den ska vara för att enklare hantera situationen. Likväl är Svenska kyrkan i sin egen tradition något annat. Detta är den kyrka som stod vid dödsbäddarna och som till de hungrande räckte Guds Ord och sakrament under mer än 400 år då den romerska katolicismen befann sig utomlands. Det som Svenska kyrkan då gjorde, bevarade tron - också till dem som sedan beslöt sig för att lämna det sammanhang som gett dem tron.

Min lilla fråga är som vanligt den enkla: När och hur blev Antje Jackelén den hejare hon nu framstår som? Kom hon till Uppsala och läste teologi där? Vilken är hennes faktiska meritering för den titel som för en tid sedan var Assistant Professor och nu är Associate Professor? Ska man nu vara kontextuell, kanske man skulle kunna få se texterna? Och hur lik Svenska kyrkan är den kyrka där Antje Zöllner döptes och konfirmerades? Är och var det en kyrka som fått sin profil av den stortyska politiska drömmen - eller något annat? Vilka är den landskyrkans bekännelse? Kan man få veta av er som vet att Antje är jättebra. På allt.

Söndagsskolfröken och die Erzbischöfin

Hävdade söndagsskolfröken en dogmatisk sanning som Antje Jackelén pratar bort, finns det skäl att tro att söndagsskolfröken hade rätt och hålla sig till det. Jag vet att hon hade sämre teologisk utbildning, hon hade inte, som Antje, "ett skarpare huvud än de flesta av oss" och var inte "respekterad i vetenskapliga kretsar långt utanför teologin" (Ninna Edgardh citerad av Sören Ekström), men rätt hade hon. Det fysiska kommer först, därefter det andliga. 1 Kor 15:46.

Med en mytologisk förklaring till de under Gud behagar göra, återstår av kristen tro ingenting annat än religion. Med handfast insikt om fysiska skeenden, återstår däremot att försöka förstå vad allt handlar om. Kyrkan lever så. Därför finns det också anledning att ägna sig åt skapelseteologi - skapelsen är Guds - och politiskt arbete - för Gud sätter människan att ha konkret ansvar om politiska frågor. Insikter och inte mytologier skapar ansvar. Och oenigheten gäller nu vad kristen tro är - uppenbarelse, avslöjande från Gud eller något annat. Det går att fatta.

När och hur blev emellertid Antje Jackelén denna intellektuella lärdomsgigant? Att hon har ett skarpare huvud än Ninna Edgardh och hennes bekantskapskrets ska jag inte ha några synpunkter på - men i sak? Vilka böcker av henne har ni läst och vilka forskningsrapporter från Zygon har visat hur stor som teolog hon är? På vilket teologiskt seminarium i Sverige utmärkte hon sig som mer framstående än de andra arma doktoranderna? Hur gick församlingsarbetet - vilka nya tag tog hon där? Från vilken tysk kyrklig tradition - och vilken kyrka - kommer hon egentligen? Jag har ingen aning. Det vore kanske bra att veta om jag vill förstå hur hon tänker i det grundläggande. Jag förmår i allt detta stora och upphöjda bara se sedvanlig och dålig tysk teologi. Jag har mött den tidigare. Var det i Bad Schöneberg som vi fick en dos som fick oss att entusiastiskt hålla med föreläsaren för gjorde vi det, sa den uppslagsrike PB, "så kommer han att nå oanade höjder". Det gjorde han.  Men det var på sitt sätt också stort. Den aftonen slöt i muntra skrattsalvor, nöjda med vårt verk som vi var. Och vilken är Antjes egentliga meritering för en titel vars innehåll vi inte riktigt förstår.

Borde vi inte nu lämna Svenska kyrkan? Jag ser Arne Carlsson på Dagens Seglora hantera Lena Andersson efter mall. "Pinsamt okunnigt", heter det. Kritiken mot valet av ärkebiskop som Lena Andersson tar stöd av, "emanerar i huvudsak ur en liten krets kvinnoprästmotståndare och några högerkarismatiska tidningsartiklar som alla har en mer eller mindre fundamentalistisk bibelsyn". Där fick Lena! Förre generalsekreteraren Sören Ekström ser bara en märklig allians "mellan en konservativ kristendomsuttydning med fundamentalistiska drag och den sekulära humanism som Förbundet Humanisterna står för."
Märkligheten kanske trots allt inte är så märklig - ett försök till intellektuell hederlighet skulle kunna uppfattas vara det kitt som förenar. Om det nu inte bara är det kronobergska "sa de va så sa de va redit".
Aj tusan, nu ser jag hur Sören Ekström argumenterar. De "intellektuellt redbara, teologiskt reflekterande kristna" är några andra än sådana som jag. Sören, Sören! Det är alltså med dessa de andra Lena Andersson borde slå följe.

Jag kan bara uppfatta att alla obesvarade frågor om teologie doktorn och valda ärkebiskopen Antje Jackelén skapar panik. Är det paniken hos dem som krattade manegen?

I det flyttkaos som blev än mer kaotiskt än önskat, ska jag denna dag sända en tacksamhetens tanke till söndagsskolfröken. Hon visste vad hon trodde. Hon kunde leva på det och dog på det också. Jag begravde henne. Hon hade varit mycket frågande inför något som kallas teologi men är förnekelse av den berättelse Maria och evangelisterna anförtrott oss för att vi ska förstå det under vi möter.

Borde vi inte likväl lämna Svenska kyrkan? Nej, har vi inte gjort det innan, ska vi inte göra det inför sammanbrottet. Professor em Eva Hamberg tror inte Svenska kyrkan har någon framtid. Jag tänker också att Svenska kyrkan är en koloss på lerfötter och att allt går mot sin upplösning. Jag är lite fascinerad över att jag får vara med om denna process. Men den som inte nu talar, frågar, berättar blir medskyldig till sönderfallet. Präster har sitt särskilda ansvar att demaskera.

Till frågebatteriet hör också att undersöka hur de tänker som röstade på Antje Jackelén. Vad har de sett som vi andra missat? Eller kan det vara så enkelt att S och C röstade som partiet bestämt - och vem som är partiet vet vi inte. Om det nu inte var så, att de alla ville rösta på vinnaren och med 51% i nomineringsvalet var den saken klar.

Ska jag sjunga Lundbergs gamla visa: Mitt ibland oss står, en som vi inte känner - ?

Till Anna

Lite fel i dateringarna blev det, men frågan står kvar. Du undrade om kvinnor som lärare. Kan de undervisa i söndagsskolan, kan de också vara präster - annars får kvinnor tilldömas tigande. Jag skulle vilja tillägga: tigande i allt, också i skrift som ju bara är ett annat sätt för att framställa ord, ett sätt som gör att orden inte försvinner med vinden.

När jag läste din fråga, kände jag igen den från debatten under 1950-talet och det var denna fråga som fick sedermera biskopen i Härnösand Bengt Hallgren att sommaren 1958 ändra mening. På ett sätt är frågan inte så dum. Det lilla problemet är dock att frågan är en felfråga. Uppenbarligen har kvinnor både talat och skrivit och detta har de gjort Kyrkans historia igenom. De har undervisat också tillsammans med Paulus - Apollos är en Paulus-lärjunge som bl a Priscilla instruerat - och kvinnors undervisande inbegriper också Lina Sandell, förstås, för att göra två nedslag. Men dessa undervisare var inte präster. Och politisk makt har drottningarna haft - i England och i Sverige men det har inte ändrat prästeriet, om man så säger.

Det är frågan om vad prästämbetet är som är konfliktfrågan. Denna fråga försökte Svenska kyrkan hantera med sina vanliga teologiska redskap - Bibel och Bekännelse - och misslyckades. Det bedrevs ett fuskartat statligt utredningsarbete där en lektor Erik Sjöberg t ex helt nonchalerade vad aposteln Paulus tycktes ha anfört i sammanhanget och Sjöberg hade valts till fackexeget av utredningen eftersom han skulle leverera det utredningen ville ha. De teologiska frågorna besvarades politiskt och med besvärjelser. För den fråga utredningen hanterade gällde frågan om kvinnors tillträde till prästerlig tjänst, inte frågan vad präst- (och biskops-)ämbetet är. De som försökte påminna om de teologiska grundfrågorna kunde avfärdas som förtryckande kvinnomotståndare, mörkmän, reaktionärer, män med unken kvinnosyn mm mm i den genren. Och alldeles logiskt kommenteras nu ärkebiskopsvalet på samma sätt i könskategori.

Under årens lopp har frågan om kvinnliga präster blivit en "icke-fråga". Så måste det bli om de som frågade kom med invändningar som visade sig sakligt inte hålla. Men blir det så genom politiska, organisatoriska och administrativa åtgärder kanske sakfrågan finns kvar - som en grundläggande fråga om hur Herren vill ha det i sin Kyrka och som en påhaksfråga vilka ordningar Kyrkan inte har fullmakt att ändra.

Jag ska inte tjata mitt liv och frågan om kvinnor som präster. Men jag växte upp i viss entusiasm över Margit Sahlin, den första kvinnliga prästen. Jag var på Katharinastiftelsen på Österskär, kommunicerade i högmässan och ville för kamraterna försvara den goda reformen. Jag tog fram böckerna ur Morsans bibliotek (nu i mitt) och läste men såg blottor. Jag var 17 år gammal. Jag läste CA Hesslers bok Statskyrkodebatten. Jag insåg vad som hänt. Och jag bevittnade hur domprosten Danell och andra beskrevs som något i all sin mänskliga svaghet dock inte var. De beljögs och när det ska luras och bedras finns det väl skäl att vara lite aktsam.

När boken Bibelsyn och Bibelbruk gavs ut  år 1970 var avsikten att ge ett teologiskt fundament för den reform som antagits år 1958. Jag läste boken första dagen och tänkte att nu äntligen levereras de teologiska argumenten. Så skedde inte. Oppositionen gavs rätt på punkt efter punkt och reformen, så som den antagits, skåpades ut. Och detta är för Svenska kyrkan dagsläget. Något mer arbete som undanröjt det som publicerades 1970 har vi inte sett. Därefter har åtgärder vidtagits för att bli kvitt "kvinnoprästmotståndarna" - som inte får bli präster, och den som dock var prästvigda före de administrativa besluten får inte bli kyrkoherdar eller biskopar (fast just detta slagits fast av kyrkomötet 1958...)

Så Anna, det långa talets korta mening, vänd frågorna i första hand till en kritisk granskning av vad Svenska kyrkans politiska och teologiska majoritet ägnat sig åt. Och vill du läsa en mycket kort traktat i ämnet kan du kolla Kyrklig Samlings hemsida. Där någonstans finns en text jag skrev för rätt länge sedan.

Vad jag nu skrev, Anna, skulle kunna sammanfattas: Allt är inte som det sägs vara eller synes vara och när det är på det viset är somligt som sägs inte sant. Det är erfarenheten också nu i anledning av ärkebiskopsvalet. Folk hurrar över något de inte kan ha en aning om - men hurrar gör de. På lite avstånd från bifallsjublet kan dock frågor ställas. Lena Andersson gjorde det i DN i går som påpekats och då konstateras syrligt att kulturradikaler och konservativa samsas. Kanske det. Eller så samsas de som är normalbegåvade och tänker från varsitt håll och det kan förstås uppfattas både uppseendeväckande och oroväckande i en kyrka där just normalbegåvningens förmåga att ställa frågor är att betrakta som ett handikapp.

Make my Day. Really!

Det blev - och blir? - lustigt. Seglorianerna, de som får framgångar i allt; val av ärkebiskop och möjlighet att kommentera detta val och plats på forskarskola är det senast redovisade, läser Bloggardag och diskuterar på Facebook.

Helena Myrstener är först ut. Hon länkar till Bloggardag och skriver: "Vill egentligen inte ge honom någon uppmärksamhet, men detta är riktigt, riktigt illa." Den kritiske konsumenten av sociala medier kanske funderar på exakt vad som är illa, men det är mer oklart.
Peter Englund har fattat: "Viktigt att många får reda på vad denne man skriver på sin blogg!"
Kent Wisti skriver på en gemensam anmälan om det kommer någon, meddelar han medan Helena Myrstener undrar "nån slags reaktion till biskopen i Växjö stift?" Någon timme senare har hon dock tänkt ett varv vidare: "Frågan är hur mycket uppmärksamhet han ska tilldelas, ingen idé att debattera med honom, bättre då att anmäla."
Jag tror man ska bevara Myrsteners tanke om anmälan som bättre än debatt i sitt hjärta. Hon är präst i Svenska kyrkan.

Mattias Ekenberg undrar: "Vem är detta stolpskott" - och syftar för klarhets vinnande inte på Myrstener.
Segloras Arne Carlsson ger besked: "En förvirrad gammal man som det är bäst att lämna i fred därute på det småländska allvaret." Någon gång ska man inte under kategorin "förvirrad gammal man" men detta var första gången och kanske förvirrad mer i den betydelse begreppet används på en betydligt yngre man, nämligen aposteln Paulus. Apg 26:24 Fast ska jag kallas förvirrad av en man som antingen inte rätt kan placera alvaret, nämligen på Öland eller har fått för sig att smålänningar på något sätt skulle vara allvarliga?

Mattias Irving drar ut i bloggdiskussionen: "Sandahl har en maktposition, och den ska granskas. Han har vant sig vid att kunna säga vad som helst. Men detta är bara förvirrat och i mitt tycke bara ett kvitto på en större kris i konservativ kristendom, där han ändå är något av ett affischnamn."
När det där om "förvirrat" återkommer kanske det finns anledning att likväl försöka räta ut frågetecknen kring ärkebiskopsvalet? För det finns väl något skäl till att jag ska stämplas som förvirrad, ett skäl som motiverar att man inte tar ett varv till med frågorna? Kan vi inte börja med de enkla påståendena, som satts ifråga, t ex det där att Antje Jackelén uppgett att hon från Tübingen kom till Uppsala för att läsa teologi. Där träffade hon Heinz. Men han läste inte teologi där - och kanske inte Antje heller?
Men vi ska inte fråga för då säger Peter Englund till: "Han fortsätter ösa ut galla över ärkebiskopsvalet, obehagligt!"

Debatten fortsatte ett par vändor till på fejjan men i flyttbestyren har jag inte riktigt hunnit med. Så länge har jag varit med att jag känner igen de totalitäras sätt att tänka. Gehäuse-Menschen tänker just så här. Och de vandrar i flock. Somliga blir rädda för dem. Inte jag. Inte Clintan. Make my Day. Really! Och så kan ni andra roas av hur snällismens företrädare så lätt tappar polityren - och inte ens upptäcker att de tappat den. Nästa gång ni läser Dagens Seglora så vet ni vad som gäller - och att Arne Carlsson, som kallar mig "förvirrad gammal man" inte vet var alvaret ligger och inte kan stava rätt. För begreppet "därute på det småländska allvaret" kan inte uppfattas annorlunda än 1. som ett missförstånd och 2. som uttryck för den mälardalscentralism där andra är "därute". Och den mentaliteten präglar, som ni ser, Dagens Seglora, som är med i centrum av det som händer till skillnad från oss andra, maktposition eller ej.

Make my Day

Jag vet att uttrycka sig som Dirty Harry. Jag återkommer till det.

På morgonen skulle Olofsson ta Silverlinjen till Stockholm, Björn körde från Kalmar. Han sov gott i prästgården, fick frukost och en morgontidig sväng till pappersåtervinningen innan avfärd med buss. Därefter körde jag vinterdäcken till Lasse för nu var det nog tid att skifta - det är kallt i Småland - för att sedan invänta flyttfolket. 07.30 tänkte jag att de skulle dyka upp. Eller 08.00. Eller 08.30. Senast 9. 9.45 ringde jag och fick besked att offerten flyttfirman skickat in aldrig besvarats. Telefon till kyrkokamrern - på resa till Skottland. Telefon till kyrkoherden - på resa till Skottland. Telefon till kyrkonämndens ordförande - på resa till Malmö. Men den tappre Eddie Forsman, som inte var på M-stämma, löste allt. Och så kunde flyttfirman komma 6 timmar försenad. Jag bad: Tack gode Gud som hjälpt mig att inte längta efter kansliets insatser. Men flytten försenas med en vecka. Tack för det - men ingen skugga över flyttfirman, som gjort vad den kunnat.

Nå, idag har jag flyttat från prästgården i Högby. I går var sista kvällen jag gick hem till prästgården. Jag tycker verkligen om Nordölands församling, det är en insikt jag odlat i åratal. Fast jag slogs också av insikten om vilken fördel det är med att vara död. Då får andra ta itu med ägodelarna, papper och annat. Märkligt vad man lyckas spara, kan jag tycka. Fast ändå inte. "Vi ska inte spara på skit", säger Madame. Det är en synpunkt man kan ha respekt för - men är denna synpunkt inte att definiera som radikalfeminism?

Men hur var det med "Make my day"? Jag måste ta fram citaten. Det blir i morgon - och det blir sanslöst roligt. Verkar jag inte munter? Det beror på att jag är det. Jag är numera sammanboende med min fru alldeles lagligt. Och i Moheda, centralt beläget i Sverige.

Jag ska flytta

Man kan inte förberedea flytt, bedriva församlingsarbete och blogga så det blir ingen riktig ordning på bloggandet. Men Oktoberfest hade vi. Stimmung! Några öl finns kvar - har ni provat Mariestads Nollöl? Det tog slut. Vi sjöng efter fattig förmåga också Schneewalzer. Biskopen var på plats och firade mässa och så gick vi till festen, som slöt med biskopens välsignelse. Det finns tydligen de som retar sig på min tyskvänlighet, har jag förstått.

Det är nästa lite sorgligt att inte få ägna sig åt komiken kring ärkebiskopsvalet och dess resultat. Vi har fått en teologisk hejare som ärkebiskop, ser jag. Och hon har ett signalvärde som kvinna. Det är enligt biskop Stiglund ett signalvärde att den högsta ledaren efter 600 år med män. 600 år? Är det inte närmare 2000? Och gjorde inte Fadern i sin allmakt ett misstag som födde Sonen och inte en dotter, om man ska följa den stiglunds teologin? Stiglund har något att säga om jungfrufödelsen också. "Om Jesus är Guds son eller inte handlar inte bara om jungfrufödsel eller inte. Jag tror att Gud kan göra under på alla möjliga sätt." Det var vackert sagt. Och lustigt. Stiglund förklarar också att HJackelén "vill utmana och problematisera" - tja, är det inte helt enkelt så att hon företräder en usel tysk teologi, då?

I en ledarkommentar signerad GT:s ledarredaktion heter det att vi "givetvis" måste ha respekt för mer konservativa religiösa åsikter "men samtidigt konstaterad att samhällsutvecklingen gått rasande snabbt under de senaste 100-150 åren och att kyrkan måste utvecklas med sin omvärld." Ja, vad allt har inte åstadkommits från tiden från fransk-tyska kriget, via första världskriget och andra världskriget med totaitära regimer av skilda slag fram till nu. Kyrkan ska alltså följa med sin tid - precis som det sas i Hitlertyskland. Håll inte inne med munterheten. Fundera bara ett slag på allt som ledarskribenten inte fattat, det som har med Guds uppenbarelse att göra.

Tuulikki Koivunen Bylund, hon som är intresserad av eventuell förekomst av finnar i min rumpa, ni vet, tar åt sig av att "vi" nu också har fått en kvinnlig ärkebiskop. "Vi har visat att kvinnorna är minst lika bra som männen och också klarar av att få tunga ledaruppdrag i kyrkan och i samhället."
Var det inte roligt sagt?

1958 var beslutet en tragedi. Svenska kyrkan fick inte tid att besluta i ämbetsfrågan, det gjorde riksdagen och Svenska kyrkan fick böja sig. Det som hänt därefter av löftesbrott och utmotande är logiskt men under processens gång utspelar sig något som mer liknar en komedi. Svenska kyrkan förlorar sin identitet och sitt kristenfolk men receptet blir inte en maning till eftertanke utan glad entusiasm att skaffa sig mer av samma. Det är som i Joh 12 - berättelsen om maktens arrogans inför det som Gud gör. Läs och skratta. Vi är med om något lika underhållande nu som då - och jag hade gärna velat vara med som en lärjunge när den blindfödde får sin syn och översåtarna måste förneka det uppenbara. De gör så löjliga figurer då, översåtarna. Johannes ser och ler.

Jungfrufödelsen som metafor

Vi tar citatet från hearingen: "Tar man jungfrufödelsen som en biologisk fråga har man faktiskt missat hela poängen. Jungfrufödelse är ett mytologiskt språk."
Jag har nu alldeles korrekt återgett vad Antje Jackelén, som gäller för att vara en framstående teolog, har sagt.

Pastor P ringde. Han hade läst på hos evangelisten Matteus, som visste berätta att Maria var havande genom helig ande, innan hon börjat leva med Josef. Ängeln upprepar för Josef att det är helig ande som är i faggorna och att detta är rätt naturligt (som det kan heta i många sammanhang) eller logiskt, som jag skulle säga, eftersom profeten sagt att jungfrun ska bli havande och föda en son.

Om det nu visar sig att Gudsmodern är på smällen, visar sig, i vilken mening är det då ett mytologiskt språk och inte något biologiskt?

Vi som tror att Gud skapat himmel och jord har väl mindre problem med att Gud gör konkreta under och tecken. Men det kan inte förnekas att det vore värdefullt om ärkebiskopen electa kunde ge oss lite mer kött på benen i frågan. Hur vet hon att saken handlar om ett mytologiskt språk? Hur vet hon att det inte var biologi med i sammanhanget? Och var då Jesus människa av kött och blod - som jag - eller var han en myling?

Nog har jag ställt många kringfrågor - samtliga obesvarade - om Antje Jackeléns meritering. Kan vi nu få veta om hon lär något annat än vad Kyrkan lär om mandomsanammelsen? Och vad ska vi göra då? Måste vi verkligen hålla till godo med en heretiker som ärkebiskop i Svenska kyrkan? Eller finns det metoder att säkra kyrkoorganisationen mot falsk lära. Om den nu är falsk. För jag kan ju ha missat hela poängen.

Kan man inte be att Antje då för en enkel komminister på landet och enkel docent förklarar? Enligt seglorianen Arne Carlsson, mischanman, är Antje aktiv i samhällsdebatten. Jag vet inte om det betyder så mycket mer än att hon twittrar. Men hon kanske ändå skulle kunna vara lite aktiv och förklara vad vi enfaldiga missat, dvs förklara hela poängen.

Skillnaden mellan KG och Antje ser jag. För KG var detta att tänka biologiskt inte att missa hela poängen. Det fick man göra. Jag tror man fortfarande får göra det för Anders Wejryd. Jag ska fråga när vi ses.

Till Antjekritikerna vill jag dock skarpt säga: Det är ett opassande oskick att kalla Kyrkans Hus i Uppsala för Führerhaupquartier. Det får ni inte säga.
I alla fall inte före den 15 juni 2014.

Oktoberfestligt

Vi har Oktoberfest i Högby i kväll. Jo, vi firade i söndags också och nu är vi inne på ett slags festligheternas ärevarv. Naturligtvis blir det Stimmung, den stämning som infinner sig med korv från Rosas Handel och surkål samt Rolands potatismos, öns mest framstående mos. Mariestads Nollöl ligger på kylning - liksom alternativ till dem som inte kör bil.

Lite roliga kommentarer ska vi nog fälla om Dagens Segloras chefredaktör, en fromsint missionsförbundare som uppträder med levande ljus så fromsint puttinuttigt som bara gamla missionsförbundare kan få till det. Han var nöjd med ärkebiskopsvalet. Det förekommer också i media en hel uppsättning andra kommentatorer, som kan misstänkas ha det gemensamt att de inte söndag förmiddag återfinns i församlingens gudstjänst. Partierna ska skämmas skriver Lena Mellin. Vi har inte haft någon kvinnlig statsminister. Så står väl hoppet till SVERIGES ärkebiskop. Tydligare än nu kan vi inte se att för somliga är ärkebiskopsvalet en fråga om något helt annat än den fråga t ex jag ställer - och ställt i 48 år utan vettigt svar. Hur är det efter Herrens vilja med Kyrkans präst- och biskopsämbete? Det är i en ockuperad kyrkoprovins fortfarande en vettig fråga. Den enda vettiga i sammanhanget.

Själva den klerikala hållningen är densamma. Mer av samma! Nystart skulle det bli med kvinnliga präster 1960. Det blev det inte. Folket gick i kyrkan i större utsträckning innan beslutet om kvinnliga präster, kan man konstatera. Sedan skulle det bli nystart med kvinnliga biskopar - och det blev det inte heller. Men nu! Med en kvinnlig ärkebiskop kommer nytändningen. Det går jag inte på. Och så upprepas det där om hur akademisk hon är, doktorn Jackelén. Det är lite Goebbels över det hela. Upprepa tills upprepningen blir etablerad sanning.

Antje själv tyckte att det var "naturligt" att vi nu fick en kvinnlig ärkebiskop. Det är kanske så om man med "naturligt" menar "logiskt", mer av samma. Eller om man med "naurligt" menar något som föga har med Kyrkans livsprincip att göra - "nåd". Annars är väl egentligen ingenting, absolut ingenting, i Kyrkan särskilt naturligt utan närmast onaturligt; under, jungfrufödelse, uppståndelse och efterföljelse, t ex. För det kan väl inte vara så att den fallna människans natur kräver egen religion, inte uppenbarad?

Antje förs fram som samtalspartner. Det har inte övertygat mig. I TV4:s nyheter kunde man se ett prov på den saken när Antje vänder begrepp. Vad folk kritiserat henne för, handlade om Svenska kyrkans inre sekularisering. Eva Hamberg och Bettan Sandlund har varit fullt begripliga men begreppet vände hon till att vi - och begreppsvändningen är otillständig  - har för lite sekularisering.

"Om man med sekularisering menar att man vill gå i dialog med samhället, kan vi inte få nog med sekularisering." Det kan man säga - men fiffleriet tar inte upp invändningen undviker frågan. Hon förfaller till något som Gogarten körde med - förfaller till tyskeri - för att undvika sak. Så ska vi alltså ha det i fortsättningen. Herrefolksfasoner är detta. Inte herdasinne, inte dialog. Och det är dåligt ledarskap, en brist på lyhördhet och allvar. En riktig ärkebiskop lyssnar till vad folk som brukar gå i kyrkan har för frågor och bekymmer. Här har frågats på allvar och Antje avfärdar med några glosor. Går ni verkligen på det?

Jag häpnar att ytterligare något som påståtts om Antje visar sig inte stämma. I min akademiska skolning fick jag förresten lära mig att vi ska undvika begreppet "man" - för det träffar alla och ingen. Varför kunde vi inte fått en ärkebiskop som haft egna meningar OCH lyssnat på och svarat på invändningar? Så som församlingspräster måste göra.

Nå, jag röstade inte på Antje Jackelén. Vi var tre i Växjö som röstade på Ragnar Persenius och i landet 100 till. Vilka tre kan det ha varit i Växjö stift, tro? Jag, Bertil Olsson, tror jag, och ?....
Vilka röstade på henne i landet? Röstade de utan kännedom vare sig om frågor eller person? De som på sin kammare under bön fått fram en kandidat eller de som följde partilinjen, som vilka fastställt? Kanske var det dock "eine fabelhaftig gut organisierte Spontaneität." Vad vet jag - fast jag frågat och frågat, vet jag så lite.

Jag talade med en kvinnlig präst. Hon sa: "Med ärkebiskopen är det som med kungen. Betydelselöst." Kanske. Och då är det trots allt illa. Illa att Antje Jackelén tycks oförmögen att samla Svenska kyrkan och illa med alla överord om vilken hejare hon är - för det är hon nog faktiskt inte. Vi behöver något annat och något mera.

Så bra att det gives tillfälle till lite Oktoberfest.
Ein Prosit der Gemütlichkeit!

En bild säger mer än tusen ord

Ermutigung

Häng inte läpp. Vi ser något som genomförts konsekvent - och detta med lögnen som vapen och sveket som verktyg. Jag kanske ska hänvisa till Jh 12 och berättelsen om den blindfödde - där somliga såg och insåg. I kväll kommer styrelsen för Frimodig kyrkas stiftsavdelning till sammanträde. Vi planerar framåt. Butterkakan är inköpt på Estvalls och Mariestads Nollöl till de arma bilande. Själv kanske jag unnar mig något mer lödigt.
Och ni som bara suckar. Ni ska spela
http://www.youtube.com/watch?v=4NF5s0JS4_E

Nu gäller det att kvickt anpassa sig till det nya. Men läs gärna Vermes bok Han är tillbaka. Men tankeexperimentet vad Führern sagt om han fått höra att det år 2014 skulle sitta en tysk ärkebiskop i Uppsala, kan man inte ens göra. Hon är dock sedan fem år tillbaka en av oss, svensk medborgare. Och för den delen finns det inga utlänningar i Kyrkan - men kanske i Svenska kyrkan? Eller finns det bara dissidenter där? Och handen på hjärtat - vill du anpassa dig efter seglorianerna? Det var dem Antje gav finansiellt stöd från Lunds stift. Om de gillar ärkebiskopsvalet är det kanske för att de anar att de kan få nya subsidier?

Machtübernahme

I Växjö stift röstade 14 för Antje Jackelén - en av de röstande skrev bara "Antje" - och tre för Ragnar Persenius. Jag har när jag skriver detta första inte sett slutresultatet men kan bara hoppas på en massiv övervikt för Antje så att Svenska kyrkan får vad den vill. Eller?

Den inre sekulariseringens kyrka skaffar en ärkebiskop åt sig och de som röstar har inte så mycken kunskap om vem Antje är eller vad hon står för. Bestämmer några och så följer alla - eller? På vilket sätt har Antje gjort så stora av- och intryck i Växjö stift - har de röstande läst henne eller röstar de på en föreställning om henne, presenterad som något akademiskt hon inte är.

Jag är inte tillfreds när oklarheter inte klaras ut och när det som sägs skapar fler oklarheter än tidigare. I går sa Antje att hon under sin doktorandtid tenterat för Aleksander Radler. Har hon? Hon var doktorand 1996-1999 enligt sitt eget CV - och då var Radler kyrkoherde i Burträsk. Hade han till uppgift att tentera doktorander i Lund då? Och var det verkligen bara då Radler och Jackelén träffades???? Får debatten om den nya ärkebiskopen fortsätta, kan fynden i minnenas boningar bli än mer häpnadsväckande.

Jag har tjatat om titeldribblandet, någon annan om publikationslistan som ter sig egendomlig och klarhet om hur hon hamnade för att läsa teologi i Uppsala men tydligen inte läste där, tarvar en förklaring. Den har aldrig levererats. Manegekrattarna har hållit tyst. Till det kommer veklagan över någon slags tråkig debatt som lär ha pågått och nu hoppas seglorianerna och andra på förnyelse. Jaha. Men vad såg vi av den förnyelsen i Lunds stift? Vad sa hon om församlingarna och livet i dem? Ingenting, om jag hörde rätt. Hon talade dunkelt om den kristna tro och det ska tydligen uppfattas vara dialogiskt och värdefullt.
174 mot 103, resultatet fick jag just syn på. Lite för lite massiv övervikt, kan man tycka.

Självfallet handlar valet om förtroende och brist på. Jag har efter det dunkla talandet inte förtroende för Antje Jackelén som trons upprätthållare och försvarare och jag har inte förtroende för de uppgifter om meritering och mycket annat som lämnats. Jag tänker att det är något som inte stämmer i ett antal detaljer. Nu har jag skrivit det rakt ut.

Med en kvinnlig ärkebiskop brister det ekumeniska förtroendet för Svenska kyrkan, som ekumeniskt marginaliseras och inte står fram som en brokyrka. Och jag undrar om Antje Jackelén är den ärkebiskop som kan hantera de verkliga problemen i Svenska kyrkan. Hon borde ha visat sig kapabel att redan nu som biskop ha gjort det. Tänker jag.

Svenska kyrkan som den är i praktiken har valt - men om denna praktik överensstämmer med den identitet Svenska kyrkan egentligen bär - det kan vi samtala om. Den journalistiska uppgiften kunde nu vara att fråga de valda röstande vilka de valt. Inte prästerna i Ärkestiftet men de som utövar sin valrätt därför att en valmanskår valt dem att välja. Nog är det rimligt att de som valde in folk i domkapitel, stiftsstyrelser och kyrkostyrelse får veta hur de röstande tänkt. En sådan granskning kan bli rätt förfärande, förfärande lustig, menar jag. Vad var det Mark Twain sa? Fader, förlåt dem ty de veta - ja, var det Mark Twain?

Svenska kyrkan tycks dock ha fått sin första på kvällskurser utbildade ärkebiskop. För det var väl inte till Uppsala hon kom från Tübingen om man ska vara exakt? Och så har vi fått en ärkebiskop som en amerikansk kapitalist försörjt....

Expressen avslöjar: Antje hade samröre med Stasiagent

Vilken lysande kvällstidningsjournalist har inte gått förlorad i mig. Rubriken är alldeles sann. I Expressen berättar Antje Jackelén att hon träffat och tenterat för Aleksander Radler. Hur fick man på Expressen för sig att fråga, undrar dock de mediekritiske konsumenten.

Detta kvällstidningsrubrikmässiga är dock inte själva grejen. Det är intervjun INNAN valet. Vad ska vi iväg och rösta för? Hon är "namnet på allas läppar i kyrkliga kretsar" och storfavorit och pingstvännen Daniel Grahn menar att hon är "en bra och utåtriktad person". Ja, hon har ju fått reklampris - fast vi aldrig fått veta hur det gått till och aldrig fått veta vilka som krattat manegen. Men hur vet Daniel Grahn att det han säger är sant? I Expressen får vi på nytt veta att hon "varit professor i Lund" - och det vet vi faktiskt att hon i den mening ordet får i Sverige aldrig har varit.

Frågorna står kvar. Och jag har inte blivit övertygad om att Antje kom till Uppsala från Tübingen. Jag vet inte ens vad för slags stipendium hon fick och har fått för mig att hon kom till ITH och läste kvällskurser där, precis som Heinz Jackelén. Inget ont om kvällskurser men statusen på universitetet i Uppsala är något annorlunda än den för ett institut för kvällsstudier. Och när hon då säger att hon kom till Uppsala för att läsa teologi och inte nådde ända fram, blir det värt att fundera över. Varför säger hon inte som det var? Hon ska dock tydligen i morgon väljas Svenska kyrkans högsta ämbete.

Nå, nu har jag under dagen mediterat över biskopsval. Hipp som happ - eller hur saken ska beskrivas - kommer kandidater upp. Nu ska det vara fem men kyrkoordningens krav uppfylls inte riktigt - inte på allvar i alla fall. Då har vi kandidaterna som nominerats, inte annat. Vad händer därefter? Gör man en analys för blivande chefer med hjälp av sakkunskap? Ställer man upp någon analys av meriter? Ånä. Intet, intet, intet. Det bara rasslar på och teologiska invändningar och frågeställande är aktiviter som hamnar i kategorin "oförskämdheter". Det som pågår påminner på sitt sätt om evangeliet en vecka tillbaka, när det berättas om den blindfödde som får sin syn och översåtarna som ser men är alldeles blinda för vad de ser och kör iväg han som ser.

Jag ska inte påminna om överstarna Olofsson och Salander. Major Barkevall höll på deras uppdrag Försvarsmaktens tal till mig i går. Det var gripande. Men styrkan, den militära, är ju träningen att ana när något inte står rätt till. Och det står inte rätt till när detaljerna inte stämmer och dimridåer läggs ut med fromheten som den viktigaste ingrediensen.

Jag läser doktor AK Hammar och domprosten Hermansson och skrattar. Gud får höra mycket i bönens form, ser jag. Men är det någon poäng att förvandla bön till mitt lilla föredrag till Gud och inte främst till en fråga hur Gud vill ha det med ärkebiskop i Svenska kyrkan. Nå, jag kanske inte ska säga så mycket. Jag har numera ett helt sekulariserad syn på ärkebiskops- och biskopsval. Gud blandas in på slutet - vid vigning och intronisation. Det är det hela. Mer finkänsliga personer än jag skulle kalla ett sådant tilltag för hädelse.

Antje Jackelén kanske är en intellektuell och skarp analytiker även om den saken gått mig förbi. Märker ni ödmjukheten, så notera den för framtiden. Men vari består skarpsinnigheten när hon påstår följande, läs långsamt: "Fortfarande är det så att kvinnor måste vara minst lika bra som män, helst bättre." Strunta i att könskategori är grundkategori. Läs igen. Vad ska de vara för att befordras om inte minst lika bra? Lika bra men kön som irrelevant faktor, så måste man väl tänka om man tänker jämställt. Det Antje säger verkar på mig - med en i yrkeslivet luttrad morsa och en i jämställdhetsfrågor verksam dotter - fullkomligt barockt. Nästan lika uppseendeväckande som att ställa upp före en Expressenintervju dagen innan valet. Sådant tillät inte gamla Codex Ethicus vid prästval.

Det kan tänkas att Antje drar ihop rösterna i första valomgången - liksom i Lund. Då ska man minnas att någon sakgranskning inte gjordes vid det valet, och alltså inte heller nu. Att hon fick ett uppdrag från en US-kapitalistisk fond, nämner vi inte i vår finkänslighet, och att denna stiftelse gav henne skjuts till en meritering vi aldrig fått se prövad ska inte tjatas Fast vi minns att uppgiften att hon varit professor inte riktigt stämmer i svensk kontext - men ser märkvärdig ut. Vi kanske dock skulle minnas att hon slirat betänkligt i teologiska basfrågor. Jesus är Frälsaren och det är dock inte Muhammed. Jag fattar att hedningar tror att vi alla som är kristna, judar eller muslimer kan bakas samman som "religiösa" - och just detta är jag inte. Jag är kristen just därför att jag inte nöjer mig med att vara religiös. Den religiösa vidskepelsen har väl Kyrkan noga taget bekämpat? I antiken och i ett antal så kallade missionsländer.

I morgon tar jag mig till Östrabo för att rösta. De som röstar har i morgon chansen att slå sönder en del ekumeniska förbindelser och ändra Svenska kyrkan så att hon blir lite mer protestantisk och lite mindre evangelisk. Jag kanske skulle plocka fram Åke V Ströms lilla skrift om tyskt och svenskt om Antje tar hem spelet. Spelet? Ja, ett spel är det. Och de för Svenska kyrkan avgörande frantidsfrågorna har egentligen inte kommit upp. Det är, som överste Olofsson brukar säga, "Det är som det är".

Vår Kent Wisti är på Facebook personligt upphetsad över att jag tagit upp honom i ett blogginlägg. Han gillar inte sakanalysen. Det är konstigt. Han beljög Frimodig kyrka och vad vi kandidater står för. Vill han, tror ni, påstå att han ljög i Guds namn? Eller är det svenskans klassiska genitiv han har svårt för? Kanske är det teologin? Så frågan är: Vem är Lögnens fader? Kanske Wisti har något svar eller ett gott personligt argument för varför lögnen, den medvetna, ska vara verktyg i det kyrkliga arbetet.

Släng er i väggen!

Det ska rapporteras från firande, förstås. Björn Fyrlunds föreläsning kanske jag skulle be att få och lägga som ett blogginlägg. Micke Jervelinds hymnologiska insats kommer här. Melodin är självfallen.

Bloggardag, en analys han sänder
lika snabbt, vad än de hittar på.
Slinter ofta gör med sina händer
men vi fattar oftast dock ändå.
Med oändlig iver i sitt hjärta
han ju ger oss nästan varje dag
text som skänker både fröjd och smärta,
kanske något obehag.

Trogen skara kommenterar gärna,
ger ibland debatten extra skjuts.
Här hörs Dike kyrka-staten värna.
Flera biskopar med litet plus.
Magnus Olsson – han med ”almenacka”,
Jörgen Bengtsson, Thomas Andersson,
Flemström sen och tanter lila, svarta
och Elisabeth ger sin syn.

Mera tid för Olofsson/Salander
får han nu när han blir pensionär.
GT, råbiff, därtill mera klander
sådant är ju det som honom bär.
Hjälp du, Herre, att vad helst oss händer,
varsamt led frimodig skrivarhand!
Genom Dag, ett Herrens ord du sänder,
tills vi nått det goda land.

Så har det fortsatt med vänligheter. Högmässa med gott om folk och buffé i Bygdegården. Kyrkorådets ordförande höll i allt och imponerade på tillresta präster.Jag solade mig som vanligt i hennes glans. Och tanterna från fotfolket slog knockout på tillresta präster (bildligt, bildligt!) och det sas efteråt att "dom tyckte om dig". Det var det många som gjorde- och såg till att jag fick något stärkande när åldern nu sätter in. Fina whiskysorter, märklig öl, sanslöst vin och församlingsbladet från Enånger-Njutånger (men jag tänker inte ångra de njutningar jag ska unna mig) samt annat uppskattat. En Ölandstok ska grävas ner.Och en del idéer som borde genomföras fick jag också. Det är svårt att sluta och jag bär förstås en uppsättning människor med mig. Jag tycker ju om dem.

Men antagligen har de inte fattat något. Låt oss inte hymla. I denna kyrka skulle jag nu inte kunna bli prästvigd. 1993 års biskopar gjorde saken brutalt tydlig. Vilket är problemet? Det sönderfaller i tre. 1. Människorna har lurats att tro att det är OK med mig som församlingspräst. 2. Ölänningar skiter i översåtarnas ukaser och gillar präster av mitt slag också. 3.Översåtarna har fattat fel beslut. Det är överheten som lurar och bedrar.

Själv tror jag att förklaringen faller under problem 3. Den införda kyrkopolitiken vilar på en uppsättning lögner. De i går glada hade rätt att vara glada och rätt när de gjorde mig glad. Men då står professorn och kommendören Gustaf Wingren och biskopen Ingmar Ström fram som lögnare. Präster av mitt slag var inte elitistiska dörrstängare. Pastor Wisti och biskop Brunne faller in i samma lögnkategori. De talar inte sanning. En sådan som jag för ingen annan kyrkopolitik än de hållningar jag praktiserar i församlingsarbetet och jag gör inte skillnad på människor. Vilken typ av lögner handlar det om. Teologiskt kan den frågan enkelt besvaras med hjälp av en klassisk svensk genitiv. Djävla lögner. Det betyder alltså "Djävulens lögner" - och det är inget att säga om att Lögnens fader talar efter sin natur men varför professorer, biskopar och präster ska göra det, ter sig underligt. Men de står fram som djävla lögnare. Kom ihåg det. 

Nå, jag kanske har fel. Men då är församlingsborna sådana och vem vill påstå det? Inte jag.

Puddingen bevisas av ätandet, det är mitt enkla konstaterande. Och jag är upprymd och manad att i mitt hjärta bevara gårdagen. Därtill fyller jag idag 65 och har blivit gratulerad med bl a böcker, skjortor, ett par snygga grå pensionärsstrumpor och en resa till Bristol. För att inte tala om all uppmärksamhet som kommer vi facebook och som - faktiskt - gör mig generad. Men man är mans gamman, det säger både Havamal och jag. Fast inte dom där djävla lögnarna - de gläder bara lögnens själva ursprung.

Tänk vad praktiskt användbar en klassisk svensk genitiv visar sig vara för att beskriva ett sakförhållande, förresten.

Ärkebiskopsvalet

Salander ringde i går kväll när jag var på hemväg efter minikyrkodagen i Kalmar, där dr Björn Fyrlund föreläste om Bloggardag. "Nöjsamt", kan man säga. Det sjöngs också om bloggeriet. Mikael Jervelind lovade att skicka över texten så att den kan komma på bloggen.

Salander var missnöjd. "Du skulle ha pressat Dietrich hårdare" sa han. Jag började försvara min försiktighet med att jag inte ville tubba någons tystnadsplikt. Salander avbröt: "Jag ringde honom nyss och frågade om han menade något mera än vad han sagt till dig." Han svarade: "Mein lieber Salander" jag tar det sammanfattningsvis, "i vår bransch hatar vi tillfälligheter så är det tillfälligheter att det slirar i uppgifterna kring Jackelén och tillfälligheter att DDR-biskopen prästviger det tyska paret? Men ni har väl en noggrann debatt kring ärkebiskopskandidaterna i Sverige just nu så frågetecken kring tillfälligheter ställs väl rakt ut och kandidaternas kompetenser viktas för fullt, antar jag."

"Det är väl just det vi inte har", svarade jag Salander. "Vilken liten förening som helst som ska välja styrelse har bättre persondiskussioner än Svenska kyrkan, som ska välja ärkebiskop. Men blev du klokare efter Dietrichs svar?" På den frågan svarade Salander nekande. Han hade tydligen inte heller pressat så hårt. Lite uppgiven blir jag allt. Vi ska tydligen av några som krattat manegen förses med en ärkebiskop som många av oss inte egentligen ens känner till. Hon kom på ett stipendium (som var ett stipendium för vad? ingen journalist har rett ut den saken). Kom hon verkligen till Uppsala - eller till Stockholm? Läste hon liksom blivande mannen egentligen (handen på hjärtat) kvällskurser på ITH? Varför säger hon då att hon kom till Uppsala om det var Stockholm hon kom till? Hon är doktor - och det har vi väl skäl att tänka att Werner Jeanrond föste fram henne men var hennes insatser så väldigt betydelsefulla? Professorstiteln är det som det är med. Och publikationslistan innehåller något som ter sig som översättningar av ett och samma verk. Tillfälligheter? I utfrågningarna har hon inte sagt något som avslöjar hennes lidelse för livet i församlingarna. Däremot har hon slirat och tänkt tyskt i teologin. Jag ser samma hållningar som  effektivt tog död på den gamla kristna studentrörelsen som var KSF (och betydde något) och blev KRISS och nu tappat det mesta. Ingen påpekar att Eva Brunnes generalsekreterarskap var ett steg på vägen mot nedmontering men detta är det mönster jag ser: En teologi som inte kan bygga, bara föröda. Och beskeden från Lunds stift är minst sagt motsägelsefulla. Jackelén är mjuk och förstående - och som Krook på en och samma gång. Hon är mycket engagerad i stiftet - och samtidigt är hon väldigt mycket utomlands och svår att nå. Hur är det? Egentligen! På tisdag ska vi rösta.

Nomineringsvalet är ingen sådan röstning. Det är vårt sätt att få fram kandidater och procenten då, säger bara att en hög andel av de röstande vill ha med X eller Y. Det verkliga valet och diskussionen som föregår valet äger rum efter nomineringen och då ska vi ha alla kandidater som fått 5% av rösterna - och minst fem kandidater. I praktiken fick vi fyra. Det är inte bra. Det är under kyrkoordningens lägsta gräns.

Med Antje Jackelén svänger Svenska kyrkan från det evangeliska till det protestantiska, vi tappar en del av det vi haft och varit glada över. Hon är tysk i sitt teologiska tänkande. Jag hör till dem som alltså inte uppfattar att denna teologi kan bygga församling eller möta de handfasta, hårdhänta utmaningar som väntar Svenska kyrkan. Hon kan inte heller ena - exemplet Eva Hamberg är en allvarlig väckarklocka. Och många som röstar har bestämt sig för att inte se komplikationerna.

Roligast är som alltid Dagens Seglora. Barbro Matzols får sina fiskar varma eftersom hon bedriver negativ kampanj mot Antje Jackelén i Kyrkans Tidning. Det är, får man veta "besvärande" att - häng med nu! - Ragnar Persenius är ordförande i Berling Press, som driver Kyrkans Tidning och att Barbro Matzols sitter i samma styrelse. Har styrelsen för Berling Press tagit beslut att agera i ärkebiskopsvalet, alltså? Eller är det bara samsupet mellan Barbro och Ragnar? Men det upprörande tycks vara detta: "Att bedriva negativ kampanj mot den kandidat som är favorit i alla kyrkans stift utom två är komprometterande för en tidning som vill vara hela kyrkans tidning." Och seglorianerna upprepar att 51% av rösterna vid nomineringen tillfallit Antje. Då ska väl alla ha vett att hålla käft och hämta allyrerna? Det heter så. Allyrerna.

Saken då? Seglorianerna utnämner muslimerna till "kusiner i tron" så då vet vi hur man tänker - och att seglorianerna tänker fel. Som Carl Henrik Martling gjorde en gång i Kairo vie ett mötet med muslimer (sänt i egyptisk tv också) kan man säga: "Dear Cousins" och tala om Abraham - men det är inte ett samband i tron och släkten är värst ... Här slirar det just nu i Svenska kyrkan och då gäller frågan inte något som kan kallas "marginal". Frågan gäller vem Jesus är. Att påpeka det är inte att driva negativ kampanj. Det är att skapa klarhet. Svenska kyrkan löper nämligen i dessa dagar risken att få en ärkebiskop som påskyndar sammanbrottet. Det är det vi försöker fundera över. I detta vi inbegrips för stunden inte Dagens Seglora, som vet att mana oss andra att hålla käft.

Något av detta sa jag till Salander. "Gå runt i bloggosfären och kolla vad som skrivs om ärkebiskopsvalet, så kan vi kanske talas vid när vi äter buffé i Bygdegården i morgon efter högmässan. Om det inte kommer väldigt mycket folk, förstås. Vi kan väl också spekulera i hur länge Seglora Smedja klarar sig när nu underhållslinjerna förstörs."