Satir

Jag diskuterar inte kvaliteten - god eller dålig. Jag presenterar genren. Vad är satir? Jag är alldeles uppenbart ute för att belysa vad denna käcka, pigga och muntra blogg är för något.

Bengt Homqvist gav ut Satir I-II på Bokförlaget Prisma, Stockholm 1966, det urval som i en tidigare upplaga år 1958 kom på Tidens förlag och hette Satiricon - de elaka böckernas bok.

I ett förord (s 7-10) beskriver Holmqvist vad satir är.
Satiren är romersk. Quintilianus (död år 95 e Kr) skriver: "satura quidem tota nostra est". Den är våran, alltså! Fast den som kan sin Bibel håller nog inte med, tänker jag. Också Jesus är satirisk. (t ex Luk 13:32). Och Paulus förstås. Både i brev (Gal 5:12) och muntlig framställning. (Apg 23:5).

Vi följer Holmqvist!
"Satiren kritiserar personer eller - oftare - grupper och institutioner, den angriper beteenden, seder, idéer, vill visa att det som den riktar sig mot är oefterrättligt, förvänt, gement eller dumt."

"[D]en satiriska elakheten är en så att säga principiell elakhet, en som genom att förlöjliga vill avslöja missförhållanden och åstadkomma förbättringar - en moralisk elakhet om man så vill (satirikern själv vill det alltid)."

Holmqvist nämner som exempel domprosten Swift, som framställs som en elak satiriker. En domprost, alltså. Och domprosten från Dublin skulle kunna göra anspråk på världsmästarskap i satir, menar Bengt Holmqvist. Det är karaktäristiskt att denne skrämmande författare blivit en barnkammaens klassiker (Holmqvist s 217).

"Den framgångsrike satirikern blir lätt misstänkt för att vara en kall och omänsklig person som uppriktigt fröjdar sig åt världens ondska och galenskap.
Det torde i regel vara en obefogad misstanke. Men även om det inte vore det, skulle förhållandet inte inverka vare sig på satirens litterära kvalitet eller på dess effektivitet. 'Det kan hända', skriver Theodor Haecker i sin Dialog über die Satire (1930) (kursiverat här, DS) 'att ett dussin människor tar sig samman och underlåter det onda eller förkastliga, därför att de fruktar en satirikers öga och öra och ord.' Den verkan är inte beroende av satirikerns mänskliga förträfflighet. Men det hör till saken - inte minst till den moraliska saken - att han sällan kan räkna med större effekt än så.. I den kamp där han deltar befinner han sig påfallande ofta på den förlorande sidan eller åtminstone i ett impopulärt läger. De makthavande hör sällan till satirens vänner."

Hur är det då med denna käcka, pigga och muntra blogg? Den ägnar sig åt sakgranskning i en form som är just käck, pigg och munter - eller kanske satirisk. Den hånar mindre än lyfter fram groteskerier. Ibland lyfter den fram det förbisedda, plockar fram sedan länge bortglömda citat, beskriver samtidsskeenden och ställer frågor. Inför det översåtliga faller den inte i stum beundran. Inför fromma, tomma slagord förhåller den sig granskande i tanke att det finns en utbredd stupiety, stupidity och piety i oskön förening. På svenska blir det frumhet och på tyska Frummigkeit.

Den granskande hållningen är inget att förvåna sig över eftersom de kristna utgör den nya mänskligheten. Det ställer sina krav och satiren är ett sätt att kvalitetssäkra, sålunda.

Jag läste amiralitetspastorn Henrik Lindéns predikan från Den helige Johannes Döparens dag. Först kollade jag vad som sägs om Jesus och märkte att hans namn nämns inte. Sen kollade jag om det fanns några lagiska förmaningar i predikan. De fanns. Och så fastnade jag för slutet:

"Oavsett bibelsyn och teologi, verkar vi ibland - ofta rentav - betrakta Gud som en gammal man som vi glömt bort på något vårdhem men ringer och småpratar med lite grand, i stället för som en eld av liv, kraft och kärlek som ska dåna i våra hjärtan. Och följaktligen dånar inte Andens Liv genom kroppen på oss och följaktligen är inte kyrkan något salt eller ljus för (rätt här, fel i den utskrivna predikan, DS) vårt land. Sedan en vecka har kyrkan en ny ärkebiskop, Antje Jackelén. Hon vädjar att vi ska be för henne, liksom hon ska be för oss, kyrkan. Hon är en Guds många röster, och behöver allt stöd hon kan få, då hon är en av många som ska gå före och bana väg. Amen"

Kan man skriva satir över en predikan som denna? Jag tror inte det går. Det vore för övrigt klart opassande att påminna om tankefiguren där Ledaren går före och massan följer efter, ni vet "Führer befiel, wir folgen!" Det vore opassande av flera skäl. Kanske främst detta att den väg som nu tyckas banas är en väg utför. Kanske också därför att tanken på ärkebiskopen som Guds röst inte är riktigt evangelisk. Satsen ska väl kvalificeras. Rösten är Guds om Orden är Guds, eller så.

Slagordsförståelse

Är det inte läge att bli misstänksam när slagorden haglar men innehållet förblir oklart. Jag har mött nazister, ädelnazister. Jag har mött forna soldater i Hitlers krigsmakt. Jag har mött refraktära präster från Bekännelsekyrkan. Jag har läst en del. Jag har läst också de svenskar som var tydliga nationalister och alls inte nazister. Arvid Fredborg hör till dem. Han avslöjade vad som egentligen hände i förintelselägren i boken Bakom stålvallen. Det var den första boken om saken även om förlagen Arbetarkultur, Svenska Kyrkans Diakonistyrelses Bokförlag och Tiden levererat antinazistiskt material.

Jag vet hur ädelnazisterna tänkte och har alltså talat med några. När jag var på återträff 50 år efter realskolan påmindes jag av minnesgoda kamrater om hur jag 15 år gammal ringt en ledande nazist och ställt mina frågor. Kompisarna lyssnade. Rydström förnekade rakt av förintelsen, företrädde en livssyn med daglig motion och sunda kostvanor samt redovisade korporativistisk samhällssyn utan klassmotsättningar.
När jag därefter försökte förmå den socialdemokratiska tidningen Kronobergaren att lysa igenom sammanhangen journalistiskt, blev det nej. Detta var något som skulle tigas ihjäl.

Det tyckte inte Morsan, som förde sönerna ut på bildningsresa i nazismens spår. Så hade hon som överläkare på ett beredskapssjukhus tagit emot nazismens offer. Men jag faller just därför inte för slagorden, inte nazisternas och inte de som gäller nazisterna. Däremot förvånas jag städse över hur lite också svenska politiker reflekterat över vad som hände i Tyskland. De har inte övat sin förmåga att se likheter med samtiden. De tror att det gick att stänga en dörr i maj 1945. Det har jag aldrig trott.
Men det är inte säkert att idéinnehållet skulle finna vägen till små politiskt betydelselösa grupperingar enbart.  Det bestående i nazismen är något mera än det tyska, kan man tänka.

Ska vi försöka hitta det specifikt nazistiska är det knappast det nationella. Kanske "vårt förakt för svaghet" om man följer Harald Ofstad - och då handlar det antagligen om oss också. Eller om vad som formade Tyskland efter 1914 och hur ett parti blev nationellt och socialistiskt och hanterade den egna befolkningen (det i samhällskroppen främmande undantaget) väl - med en modern socialpolitik och ett program för Kraft durch Freude och bil till det vanliga folket, Volkswagen. Möjligen kan det vara en framgångsrik väg att analysera nazismens idéer men då får man väl ta fram analysböckerna från 1930-talet och merparten av dem har jag å lantegendiomen.

Jag tog fram Alf Nymans bok från den filosofiska hyllan, Nazism, caesarism, bolsjevism, Gleerups, Lund 1941. Han gör en genomgång av fyra fält.
1. Den "andra romantiken". "Organiskt" tänkande contra liberalt eller klassiskt.
Nationalsocialismen gör anspråk på att innebära en fullkomlig filosofisk och vetenskapsteoretisk omvärdering. Minns Heidegger! Och så är den organisk. Själva kraften inifrån skapar. Det gäller att hitta den kraften som ger en organisk universalism, vilket leder till individens inordning i den organiska helheten.
Nog kan jag förstå att det för somliga kristna var lätt att bli nazister för nazismen är genomsyrad av en djup och speciell böjelse för tro. Den tyska romantiken tar sig politiska uttryck.
2. Mythosläran.
Ett folks mythos ligger i dess blod, slår Erich Anrich fast. Här ser ni nazismen som en organiskt-romantisk realism. Det betyder inte att nazismen avvisar mångfald, den är god. Med undantag förstås för marxister, kommunister, socialdemokrater, kulturliberaler, pacifister och judar. Och kanske en del andra undantag för i grund och botten handlar allt om en tävlan där den starkare vinner både geografiskt rum och andligt.
3. Föregångare
Nazismen har vuxit fram, säger Anrich. Världskriget och den tyska nöden är dess vagga och i sista hand har detta nya tänkande sprungit ur folkets innersta mythos. Varje äkta kultur växer ur jorden och blodet. En klass av "socialistiska härskarnaturer" var det Spengler önskade. Massan bär upp den bildningsadel som leder den, menade Anrich.
4. Kyrkopolitiska idéer
Kosta vad det kosta vill, även det kyrkliga livet måste genomsyras av de nya idéerna, dras in i den nya kraftutvecklingen och verka tillbaka på denna. Nationalsocialismen bultar med stålhandske på kyrkporten och kräver en nationell, allomfattande folkkyrka. Kyrkan ska stå mitt i staten. Det som avgör kyrkans vara eller icke-vara är om hon vidmakthåller enheten och den högsta graden av liv" men också att kyrkan är medveten om att "den innersta kärnan av hennes sanningar aldrig kan finna uttryck i slutgiltiga former utan alltid endast i symboliska och tidsbetingade". Den kyrka som inte fattar saken ses som "en Fremdkörper an gefährlichster Ställe" och Nyman konstaterar: "Hotet är hörbart." Hakkorset ska på Golgatakorsets plats och någon plats för "den gråmilda traktatkristendomen" finns inte. Vi talar inte om människoverk. Vi talar om en förnyad uppenbarelse. Här har Nyman på nytt läst Anrich. From och fin är den nazistiska folkkyrkan.

Jag tror detta korta referat /Nyman s 16-30) räcker för att stämma till eftertanke.
Var finns det egentliga nazistiska tankegodset i vår tid? Hos huliganerna eller hos starkare politiska krafter?

Hur kommer man åt nazismen? Genom att känna värdegrunden, deras och den egna och genom att politik är något annat än ett skådespel som levereras uppifrån. Med de svenska folkrörelsernas borttynande skadades det demokratiska fundamentet i Sverige. Det finns kanske anledning att fundera över Almedalen i ljuset av denna insikt.

Two for a Tango

En kär vän, tidigare journalist på Smålandsposten, repeterade frågan om kyrka och stat och läste regeringens proposition 1994/95 226 om kyrkotillhörighet i Svenska kyrkan

Problemet var att tillhörighetsreglerna till Svenska kyrkan var oförenliga med svensk grundlag och därför fanns i 1976 års grundlagsreform övergångsbestämmelser. Detta var ett problem som riksdagen menade måste få en lösning. Ska vi tala om opinioner hit och dit så kanske riksdagens mening också ska in i sammanhanget? Kyrkomötet menade (CsSkr 1994:4) att tillhörighetsreglerna måste formuleras utifrån Svenska kyrkans egen identitet och självförståelse. Regeringen å sin sida var klar. Reglerna måste (min kursiv) reformeras utifrån ett religionsfrihetsperspektiv och detta har från statens sida sedan länge stått klart. Hette det i propositionen.

Att i det läget slå vakt om ett statskyrkosystem var inte helt enkelt, om man säger så. Något måste göras. Staten ville ha ett annat system.

Jag kan gå vidare och läsa dr Christian Braw; Statskyrkan och staten i Svensk Tidskrifts årsbok, 1992 s.309-310:

"Varje kyrka, som existerar i en stat, har någon form av samband med denna. statens lagstiftning reglerar bl a kyrkans möjligheter att äga, att avlöna, att sluta rättsligt giltiga överenskommelser.
Men när frågan om kyrkans samband med staten ställs i ett svenskt sammanhang, har man de aktuella svenska förhållandena för ögonen. De innebär att folkkyrkan är en offentligt-rättsligt reglerad statskyrka. De statliga myndigheterna är kyrkans högsta organ, och den beslutsrätt som kyrkliga styrelser kan ha, är endast en delegation, som när som helst kan upphävas genom ett enkelt riksdagsbeslut.

Staten tar inte bara upp kyrkoskatten, den tillsätter också de högre kyrkliga tjänsterna – ett utmärkt sätt att styra verksamheten – den fattar beslut om hur många präster som skall finnas och fäller dom över den präst som anklagas för tjänsteförseelse. I den mån det uppstår meningsskiljaktigheter mellan kyrkliga och statliga myndigheter angående tolkningen av regelsystemet, skall staten alltid ha tolkningsföreträde. Detta är det samband, som det handlar om, när man i svenska sammanhang talar om ett bevarat samband mellan stat och kyrka.

När man reflekterar över, om detta är önskvärda förhållanden, kanske det kan vara riktigt att först ställa frågan om hurdan den stat är, som kyrkan bör eller inte bör ha ett sådant samband med.
Utgångspunkten för att förstå en modem stat är dess grundlag. Den nya svenska grundlagen börjar med de ödesmättade orden: ”All offentlig makt utgår från folket.” Detta innebär, omsatt i praktiskpolitisk verklighet, att riksdagsmajoriteten alltid har rätt. Det finns .... i den svenska grundlagen inga som helst gränser för majoritetens befogenheter och möjligheter. Det finns ingen Gud, ingen rätt och sanning, ingen moral, inga mänskliga rättigheter som på något sätt är överordnade riksdagsmajoriteten. Det finns inget annat ansvar än det gentemot majoriteten. Detta visar sig bl a i det faktum, att vi i Sverige inte har någon författningsdomstoL Majoritet – det är för den svenska grundlagen det absolut högsta. Sådan är den svenska stat, med vilken kyrkan har ovan nämnda samband."

 

Ett kyrkosystem som till sist blir en bekännelse till funktionell ateism - ska det vara något att försvara för en kyrkokristen?

 

Vad lärde vi av denna genomgång?

Att allt inte är så enkelt som vi vill ha det.

 

Möjligtvis lärde vi oss också något om nostalgi, längtan efter ett ofta idealiserat förflutet (av grekiskans nostos, hem och algos, sjukdom). Det är en sjukdom som diagnosticerades 1678 av medicinarstudenten Johannes Hofer. Soldater i krig långt hemifrån led av nostalgi. Läkaren Leopold von Auenbrugger kunde konstatera, och det var 1700-tal, att ingenting hjälper mot nostalgin, som gör att patienten till sist blir helt likgiltig inför livet. Hela jaget inriktas på en fåfänglig längtan. Nostalgi. Statskyrkonostalgi tycks vara en farlig åkomma.

 

Ordnung muss sein!

Det stod inte på förrän besked lämnades. Jag läser Dagen, Das Tagesblatt eller vad det kan översättas som, och där gav Antje Jackelén besked. Jag är inte överraskad i sak, men trodde nog att det skulle dröja längre innan hon gav klart besked att präster är ett proletariat och den som inte lyder order ("gehorsam ist") i äktenskapsfrågan kan hanteras på arbetsgivarvis, dvs får inte jobbet. Där fick Bengt Olof Dike en handfast undervisning om hur det går för de icke-följsamma. Ingen politiker står bakom när predikan skrivs av en sådan präst av det enkla skälet, som sönderfaller i två: 1. En sådan blir inte prästvigd och 2. en sådan prästvigd får ingen tjänst. Därmed lär präster sig ackomodationens ädla konst om man är klok och inte i besvärande utsträckning inifrånstyrd eller evighetsstyrd.

Frågan hur man ser på enkönad vigsel är betydelselös vid anställning eller vid prövning av prästkandidat, menade kyrkomötet 2009. Det stod inte på förrän policyn i Stockholm blev en annan. Och nu är läget överlag tydligen ett helt annat. Normen är hur arbetsmarknaden fungerar.

Kunde vi inte fatta att så skulle det bli? Åjo. Därför vore det mest av intresse om journalisterna ville konfrontera Anders Wejryd och fråga vad han menar nu. I tidningen Dagen fåt vi veta att en sökande fick besked att församlingen inte kunde ha en kyrkoherde som inte vigde samkönade. "Det är intressant att, även om de hade en kandidat som i olika avseenden var bättre meriterad än jag, så var det just denna detalj de valde att lyfta fram."

Achtung!
Här kommer Antje Jackeléns kommentar och hon menar att detta inte är konstigt. Arbetsmarknaden blir överordnad instans och i det fall det finns två präster som inte viger samkönat och en tredje tjänst ska tillsättas och två med lika goda meriter söker, så tar man den som viger.
Nå, så kan man tänka, men så sa inte kyrkomötet.
Skälet var rätt uppenbart. Antalet vigslar av det aktuella slaget är få och i den rikstäckande folkkyrkan finns säkert en präst att plocka fram i grannskapet när det behövs.

Jackelén låtsas inte om att det skulle vara problematiskt att fråga om synen på enkönat äktenskap och inte problematiskt att det är av betydelse hur man svarar. Om en församling väljer en vigande präst framför en annan är detta inte diskriminering utan "som sagt, ett resultat av hur arbetsmarknaden fungerar."
Hör ni Karl Marx förjusta muttrande i bakgrunden? Den siste som blir lönearbetare (proletariseras) är prästen. Vi kan Manifestet, Tåbb med manifestet och jag i alla fall.

Prästen som anställd på en marknad - det är ett sekulariserat sätt att se på det prästämbete som fordomdags överantvardades som ett ansvar med den stora räkenskapsdagen för ögonen. Ämbetet hade med Gud att göra. För ärkebiskopen gäller nu saken något annat. Etwas anderes. Alla präster utgör ett proletariat och somliga blir trasproletariat. Lumpenproletariat! Dessa proletärer är underställda arbetsmarknadens villkor - och de är liksom inte eviga.

Var Antje Jackelén har sina sympatier fattar man nog lätt när hon exemplifierar: "Om dilemmat uppstår att två sidor känner sig diskriminerade i samma fråga - till exempel en präst som inte vill viga samkönade par och ett samkönat par - bör (obs! DS) ett kristet förhållningssätt vara att först och främst motverka den i situationen svagare partens diskriminering och därmed värna om den svagares värdighet." Tja, kan man tänka sig att prästen i tider av Melodifestival och Pridemanifestationer då är den svagare? Kanske inte. För fattade vi Jackelén rätt så var ju en sådan präst alls inte diskriminerad.

Jag kunde skriva vad saken gäller mer marxistiskt handfast: En biskop måste se till kundkretsen mer än till de anställdas behov annars sinar ekonomin. Själva det kyrkliga behovet av relevans styr - och då blir det samkönade paret per definition alltid den svagare parten. Detta sagt av den som ska vara pastor pastorum, prästernas präst. Nu ryker det pastorala handlaget och ersätts av enkel kapitalism. Lönearbetaren ska veta sin plats och något annat än en lönearbetare är prästen inte. Ordnung muss sein!

Jag läste i går morse en lustig passus om de forna östtyskarna som på 1990-talet kom till det återförenade Tysklands västliga delar: "De trodde att de skulle komma till paradiset och upptäckte att de kommit till Nordrhein-Westfalen." Därifrån kommer Antje Jackelén. Vi kanske inte ska tro att vi får det så paradisiskt nu, då? Även om, jag säger även om, POSK-arna på Facebook uttryckte stolthet över Svenska kyrkans ärkebiskop. Det kanske inte är så viktigt att stå fast vid de förutsättningar som angavs när kyrkomötet fattade beslutet 2009?

Nej, förvånad är jag nog inte. Jag ser ett mönster. Men det gick snabbt den här gången och ledsen är jag. Traurig eller betrübt.  Det vi nu ser stämmer inte med hur Svenska kyrkan uppfattade sig och sitt ethos när jag gick i söndagsskolan. Jag ser att EFS skrivit brev till biskopsmötet för att fråga om minoritetsskyddet för dem som inte vill viga samkönat. Kan bli intressant. Och vad ska vi säga om de kommandostrukturer som avtecknar sig? Arbetsmarknaden fungerar!

Stenhuggare

Det är en konstig debatt men en begriplig debatteknik att vrida vad någon sagt ett par grader. Kanske är det också konstigt med en ny kyrka-stat-debatt som handlar om pengar. POSK-aren Dike är närmast moderat fixerad vid just pengar. Det statskyrkosystem vi hade, garanterade de kyrkliga inkomsterna och en förkunnelse över hela landet. Alla har hört argumenten och få har övertygats av dem.

Det lilla problemet var att statskyrkosystemet politiskt överlevt sig självt. Jag tror Dike får svårt att hitta en text där jag utlägger hur folk skulle strömma till den fria kyrkan - däremot att Svenska kyrkan skulle vara fri att ta nya tag. Det blev inte så. Efter den utsortering av folk som genomförts är det också inte längre möjligt. Svenska kyrkan har amputerat en stor del av sin egen svenskkyrklighet och det av kyrkopolitiska skäl. Det är ett fullständigt kyrkligt vanvett som i grunden vilar på ett antagande att Gud inte har någon mening om prästkallelser utan dessa hanteras i kyrkopolitisk ordning, dvs som funktionell ateism.  Dike har förmodligen alls inte fattat vad kyrkomötesbesluten om vigningsstopp inneburit. För dessa sina insatser har han uppburit ett fett arvode. Det stör inte bara högkyrkliga smålänningar.

Vilken framtid avtecknade sig under statskyrkoerans sista decennier? En där den kyrkliga reträtten tedde sig naturlig. Färre konfirmerades, färre vigdes, färre gick i kyrkan. Vi som läst religionssociologernas arbeten om Sverige och Europa visste. Några försök gjordes, arbetet med Lilla Boken hörde dit, för det fanns också kyrkliga visioner i beslutsapparaten. Nu döper vi de icke-konfirmerades barn och detta sker utan en fungerande dopundervisning. Någon sådan har vi inte haft på 50 år - och det är självklart att sådant till sist får resultat. Vi får präster utan svenskkyrklig bakgrund, understundom utan kyrklig bakgrund. Vilka äro de och varifrån komma de? Detta var ett problem som t ex Christina Odenberg tog upp för 25-30 år sedan. Jag har hela min prästtid talat om de kyrkliga problemen och dragit ut linjerna för framtiden. Då skrek de fina prästfruarna. Detta ville de inte veta. Prästerna själva satt tysta. De hade vett att inte skrika. Det blev värre än vad de i sin tystlåtna dysterhet kunde tänka. Men i sak var det som inträffade konsekvent.

Kyrkopolitikerna då? Vi har fått ett exempel på kyrkopolitiker som försökt styra förkunnelsen. Det borde räcka för att jäva påståendet att det aldrig inträffat. I normalfallet styrdes det på annat sätt - de havliga fick befordran och alla normalbegåvade präster visste vad som skulle undvikas om det skulle bli befordran. Men roligast av allt är åthutandet av vår vän Nils Bengtsson. De val vi har i Svenska kyrkan där politiska partier agerar ger oss inte politiskt tillsatta företrädare för kyrkan. "De är nämligen helt kyrkligt tillsatta och inget annat!" Så löstes problemen. Därmed finns det ingen partipolitik och egentligen, förstår jag, inget behov av andra nomineringsgrupper än de politiska partierna. POSK-aren Dike har löst ett dilemma. Men varför?

Jag försökte fråga om vad avvecklingen av Ansgarsliden kostat. Det är svårt att få fram svaren. Men när jag frågade sa en i det kyrkliga väl placerad att "vi skulle behövt Ansgarsliden nu" och en annan i de högre kyrkliga rymderna undrade varför den dåvarande kyrkliga styrelsen och ärkebiskopen kunde låta sig skrämmas av Dike. "Jag lät mig inte skrämmas", sa jag. 2008 var försäljningen av fastigheterna avslutade och Svenska kyrkan fick en inbetalning à conto om 15 miljoner. 2009 är fordran på Svenska kyrkans Utbildningscentrum i Sigtuna avskriven. Kan det vara så att Svenska kyrkan fick tillbaka 19 miljoner? Men Dikes tal om 150 miljoner skulle betyda en gigantisk förlust. Vem tog den? Vem tog ansvaret för dem som blev arbetslösa? Kyrkan avsakraliserades - men den var ju rätt nyrenoverad och konstnärligt utsmyckad. Vad hände med konstverken och vad var en fd kyrkolokal värd i förhållande till det som investerats där? Kan det vara så bittert att det som kostade var inte satsningarna på stället utan krypskyttet mot det, det som skrämde till nedläggning? Och varför talar vi inte om det? Kyrkopolitiskt ansvar skulle kanske utkrävas av POSK-aren Dike? Vad har hans kampanjer egentligen kostat i reda pengar?

Kyrkostyrelsen sa år 2005 att den inom ramen för sin årliga rapportering skulle återkomma till kyrkomötet i ärendet (KsSkr 2005:3 bil 1) "så snart fakta är kända." Jag undrar om det har skett. Det är något som kan ha fallit mellan stolarna. För det var inte enkelt att ens i måttet av pengar få besked om vad avvecklingen faktiskt kostat.

Avveckling är förstås den enda möjliga vägen för dem som inte förmår utveckla. Högkyrkligheten hade den förmågan men fick inte använda den och därmed for det ungkyrkliga arvet all världens väg.

Detta var allt denna morgon. Gå dystra ut i sommaren!

Ding-Dong Hermansson

Det blir klockringning mot nazistmöte i Visby. Klockringningen i Jönköping har i sin tur lett till att prosten Boeryd blivit ett tillsynsärende i Växjö domkapitel. Riktigt vad saken går ut på, kommer domkapitlet med sedvanlig kompetens säkert att klargöra.

Men ding-dongandet - vad går det ut på? Att visa sin egen rättfärdighet? Och vad exakt är det för fel på nazisterna? Har vi någon lag som förbjuder dem att organisera sig, som i Tyskland? Och får de organisera sig, ska de väl få samlas till möten? Eller har Svenska kyrkan fattat något annat beslut, ett som inskränker mötesfriheten å allmän plats därigenom att nazisterna ska tystas med ding-dong?

Själva tanken att klockringning sker för att varna för fara, kan ifrågasättas. Klockringning vid mobilisering var till för att varsko om just mobilisering. Nu ringer tydligen klockorna också i jubel över alla goda krafter som förenas i manifestation för allas lika värde. Och vem går då främst bland de rättfärdiga, tro? De andra är bortdefinierade som "brun sörja". I Visby står domkyrkoförsamlingen för "öppenhet, mänskliga rättigheter och mångkultur." Gäller det dem som står fast vid Kyrkans klassiska syn på ämbetet och äktenskapet också? Eller är de bortdefinierade som sörja de också? Men mångkultur, kan en församling står för den? Står inte församlingen för en kristen kultur? Vad har jag missat här? Har, som det heter i domprost Hermanssons artikel, alla lika värde oavsett politisk åskådning måste väl detta gälla nazisterna också? Om de nu är just nazister? Är de det? Hur vet vi det? Kan någon tillhöra Svenskarnas parti och vara nationalist men inte nazist? Jag skulle verkligen vilja veta. "Krafter som spelar på människors oro för det främmande och som strävar efter att förvrida samhälls- och människosyn är farliga." Må så vara. Men hur vet vi att detta sker och hur sker det? Kan det inte vara legitimt att inte vilja ha hit fler flyktingar per invånare än andra länder i Europa i tanke att vi inte reder ut problemen med bostäder och att trygghetssystemen är konstruerade som nationalstatsprojekt? Ska vi inte låtsas om det och föra det allvarliga samtalet? Är det säkert att den är rasist som inte glatt hälsar 80 000 flyktingar detta år välkomna till Sverige utan undrar hur framtiden kommer att gestalta sig för barn och barnbarn i detta nya Sverige?

Om detta kan man föra samtal. Själva den självgoda hållningen behöver vi inte samtala om. Den skrivs rakt ut av domprosten. Håll i er! "När vi som församling kommunicerar detta (som ding-dongandet i kyrkklockorna står för, DS) vinner vi respekt i lokalsamhället och får också nya vänner. Församlingen är glad att få vara en del av denna mobilisering för kärleken." Han skrev så. För domprostar råder andra villkor än för Jesus, det är uppenbart. Han fick ingen respekt. Han fick ett kors. Han fick ovänner och hans vänner stack. Och den tidiga kristna kyrkans hängivna som mobiliserade för kärleken hamnade på bålen eller i lejonkäftarna om de nu inte höggs ner i gladiatorspel eller helt enkelt bara avrättades. Tänk att mängder med kristna dog så att det nu kan ding-dongas och lokalsamhället visa respekt. Det hade dom nog ändå inte trott, helgonen och martyrerna.

Inte mycket till hjälp

Advokaten får väl lösa problemen, men jag hade tänkt mig att ni skulle ha kommit med några bidrag. Domkapitlet i Växjö menar sig ha ett "pågående" tillsynsärende angående mig. Men var det pågående? Domkapitlet hade för sin del avslutat ärendet, fattat beslut och tilldelat mig en skriftlig erinran. Nu fick Överklagandenämnden klorna i fallet, underkände på grund av grovt rättegångsfel och skickade tillbaka ärendet. Då valde domkapitlet att ta upp det igen. Alternativet hade varit att lägga ner. Är inte fallet ett icke pågående men på nytt upptaget fall.

För min del har jag just nu inte fått någon giltig skriftlig erinran utan är fri som en fågel. Domkapitlets ledamöter är dock en samling förbrytare. Deras brott är ett grovt rättegångsfel. Ska vi hållas med rättsskipare som begår sådana förbrytelser - och ska de få en ny chans att ge sig på mig?

Flera av dem är jäviga. Birgitta Lindén är en pensionerad gymnasielärare (jo, jag vet vad många av er erfarenhetsmässigt tycker om sådana). Hon talade för Antje Jackelén vid nomineringsvalet och är rimligtvis angelägen att försvara sin kandidat. Är hon inte jävig i fallet? Mer jävig än de som "bara" röstat på Antje?

Jag har fått en anklagelseakt som inte inrymmer vad domkapitlet hävdade i den dom som resulterade i den skriftliga erinran jag fick. Hur kan det komma sig? Domkapitlet menade att det fanns en indikation om en koppling mellan ärkebiskopen (fast det var inte ärkebiskop Anders Wejryd som avsågs, det kunde man lista ut!) och "nazityskland".
Nu var själva denna indikation en inläsning, som avvisades. Men i sak finns det förstås en koppling. Antje Jackelén är dotter till en soldat i den nazistiska krigsmakten och gift med en man som var medborgare i den nazistiska staten. Det är förstås kopplingar - har domkapitlet sett saken så och släppt anklagelsen? Det kan jag inte läsa ut av det papper jag fått.

Jag anklagas möjligtvis för att ha använt tyska ord. Och det har jag. 84 miljoner tysktalande - eller hur många de nu är - kan väl inte ha alldeles fel? Eller hade Martin Luther hamnat inför domkapitlet i Växjö för att han talat tyska och översatt Bibeln till tyska, månne?

Jag ska få kalla in vittnen. Kan jag få lite råd och anvisningar. Vilka ska kallas in?
Antje Jackelén är väl rätt självklar. Andra kan inte hävda att hon kränkts, bara hon själv. Någonstans där måste vi väl börja eftersom domkapitlet valde att ta upp saken. Första gången dessutom efter en dokumentation, skärmdump, som visade vad som föregått anmälningsivern, nämligen en traktan att tysta men undvika debatt.
Vilka fler ska kallas in? Något vittne som belyser den politiska kritiken som genre och en expert på frihetsfrågor, undrade jag. Vad säger ni?

Men tillbaka ett steg. Oklara anklagelser må vara, men klart är alltså att domkapitlet nu utgörs av en samling som fått ett ärende i retur därför att de begått grovt rättegångsfel. De har i en dom anklagat mig för något jag inte haft en chans att försvara mig emot och det godkänns inte i västerländska rättsskipning - men hade gått utmärkt i Nazityskland, förstås. Ska jag verkligen behöva dömas av ett sådant skurkband som Växjö domkapitel, där de alla är förvunna till, jag upprepar, grovt rättegångsfel?
De är för stunden de förvitliga, förbryterska.
Jag är för stunden oförvitlig.
Det verkar knappast troligt att domkapitlet skulle vilja se mig som fortsatt oförvitlig.

Den rimliga gissningen är väl att domkapitlet nu vill fälla mig och denna gång på de "anklagelser" som inte går att förstå. De utgör en vokabelsamling och varifrån - plats, tid och sammanhang - vokablerna hämtats, tycks underordnat. I den nya anklagelseakten anges inget sådant i vart fall. Har domkapitlet mer material för eget bruk som jag inte får se?

Hur ska jag göra i denna Kafkaartade situation?
Ska jag helt enkelt be advokaten skriva en skrivelse till domkapitlet i Växjö med en juridiskt heltäckande text som denna?
"Ni kan dra dit pepparn växer,
med era stora pjäxer."

Eller är det dumt? På vilket sätt då?
Jag tror jag behöver er hjälp nu innan jag träffar advokaten, för till mötet med honom vill jag komma väl förberedd.

Väldigt överraskande

Med största diskretion berättade jag om den fd moderatpolitikern som blivit POSK-are. Det stod inte på förrän förre redaktören Bengt Olof Dike trädde fram och presenterade sig som mannen ifråga. Sedan han gjort så, blev det till att försvara sig.

Den "överväldigande delen" av församlingarna, menar han, ville ha kvar statskyrkosystemet. Överväldigande? Småförsamlingarna ville. Andra församlingar insåg att en era var över. Dessa var till antalet färre men omfattade större delen av Svenska kyrkans medlemmar. Majoriteten alltså.

Alla hade inte fattat att Svenska kyrkan efter 1860-talet levt på en slags övertid. Statskyrkosystemet hade blivit orimligt. Det var på sin tid en kyrka med den döpte kungen som främste medlem och med kungens ansvar att vårda kyrkan. Det blev annorlunda. Staten ville inte ha ett statskyrkosystem (politiskt kunde kontrollen över Svenska kyrkan säkras genom partierna, förstås). Vad återstod egentligen då för Svenska kyrkan att göra?
Att Svenska kyrkan många årtionden dessförinnan förlorat svenska folket som ett gudstjänstfirande folk stod klart sedan länge. Dagens Nyheters kyrksamhetsundersökning 1927 är ett exempel. Vi behöver knappast älta detta längre. Redan i söndagsskolan insåg jag att mina jämnåriga som inte gick i söndagsskolan tänkte på annat sätt. De är mellan 65 och 70 nu, dessa gamla kamrater.
Bo Giertz med flera ville evangelisera. Det arbetet försvann i en kyrkokonflikt. Kommentarer överflödiga.

Dike undviker påfallande ofta att tala om Jesus. Han kunde använda ett H-ord som "Herre". Det där talet om "Den Högste" eller "Han med stort H" är och förblir egendomligheter i ett kristet sammanhang. Jag tror att Dikes omskrivningar är informationsbärande- Och vem i all sin dar skulle vilja återvända till denna bloggs kommentarsfält för att undersöka om Dike någon gång fått ur sig namnet Jesus även om han/hon inte minns sig ha läst något om Jesus Kristus där?

Det fanns visioner för Svenska kyrkan i ungkyrkligheten, som byggde institutioner. Folkhögskolor, förstås, och Lekmannaskolan i Sigtuna. Sådant kostar men idrottsanläggningar och annat kostar också. Visionen för Lekmannaskolan var utbildning av kvalificerat lekfolk i en miljö med duktig personal och möjlighet till gudstjänstliv genom en kaplan. Andra kunde komma på konferenser i den miljön. Placeringen nära Arlanda/Märsta gav möjligheter. Kyrkokansliet skulle också ha en arena för möten med människor och det skulle utveckla arbetet med kanslifrågor men också ge en möjlighet att låta idéer flöda åt alla håll. Kostnaden 20:- per kyrkomedlem för en tankesmedja, som var mer än en stiftsgård, var inte alls dum. Och den bottnade i den ungkyrkliga visionen för stället.

Dike såg pengar och det var allt han såg. Vad hans insatser för att förstöra ställen verkligen har kostat, vore det kanske anledning att ta reda på. Kapellet avsakraliserades. Såldes marken som tomtmark och vad finns i husen nu? Jag har ingen aning. Däremot inser jag hur fel Dike tänker när han frågar: "Skall kyrkan bedriva verksamheter med jättelika årliga förluster?" Alla andra fattar att Svenska kyrkan ingenstans är ett vinstdrivande företag! Kammentarer överflödiga! Det moderatdumma är i vart fall inte moderat dumt. Det är närmast omodererat dumt.

Jag ska inte ta upp det tröttsamma med Dikes kampanj vad vi ska be om. Den utgår från tanken att vi alls ber - och om detta har han ingen aning. Det kan ju vara så att vi som tidigare bett för både det en och det andra i Svenska kyrkan kortat förbönslistan och nu mest låter den handla om ledsna medkristna. Men i sak är detta inte Bengt Olof Dikes sak. Han får be sitt, så ber vi andra vårt - och vad vi rätteligen borde be, har vi inte riktigt fattat - om jag fattat rätt. (Rom 8:26)

Bengt Olof Dikes trägna försvar för förtroendevalda belyses när vi plötsligt informeras om att tre kyrkopolitiker ertappades med fingrarna i syltburken och berikade sig. Dike sparkades ur moderaterna för denna sin upptäckt. Skulle Dike tigit om skandalen? Kanske inte. Men tonat ner försvaret av de utomordentliga insatser partipolitiker uträttar i Svenska kyrkan, kanske? Och möjligtvis funderat över om det inte är lika illa att ha fingrarna i den ekonomiska som i den teologiska syltburken. Politiker ska inte kladda i sådant de inte har kompetens för. Nästa gång Dike orerar om de partipolitiskt valda, minns de kladdiga fingrarna i syltburken!

Med spänning inväntas nu kyrkostatistik - som om Bloggardag var en utredningstjänst. Det är den inte. Hur tänkte sig Dike nu?

Yngve Kalin och Fredrik Sidenvall nämns. Kalin lämnade sin tjänst 2013, Sidenvall 2007. I Hyssna redovisades vid redovisningen år 2011 en gudstjänstfrekvens på 259 personer/vecka är 2010 om man räknar som på Gotland. Siffran för söndagar var i snitt - alla sön- och helgdagar räknade - 110. I socknen fanns 1550 kyrkotillhöriga. I Göteborg skulle man kanske vilja se en jämförelse mellan Domkyrkan och S:t Pauli. Men vad skulle bevisas? Det alla vet, att högkyrkliga pastoralteologer bygger församling?

Det är helt enkelt roligare och allvarligare i högkyrkliga församlingar. Vi är ju högkyrkliga därför att vi är svenskkyrkliga.
Jag är döpt i Svenska kyrkan. Där avviker jag från vad som gäller för nuvarande ärkebiskop och hennes företrädare.
Jag är vid 15 års ålder konfirmerad i Svenska kyrkan och undervisad med Stig Hellstens konfirmandlärobok. Jag avviker därvidlag från den nuvarande ärkebiskopen och från stiftsbiskopen. Jag drabbades av en prästkallelse i Svenska kyrkan genom församlingsprästen (Nils Norrlin) och stiftets mödor (Henrik Svenungsson) när jag var 17 - också här avviker jag från nuvarande ärkebiskopen och stiftsbiskopen.
Ibland ska man påminna sig själv och andra om vilken svenskkyrklig mylla somliga av oss står djupt i.

Sifferexercis om högkyrkligt arbete? Nja, poängen är en annan. Bengt Olof Dike har idogt arbetat för att komma denna väckelse till livs. Han har lyckats rätt väl. Han kan stå rak i ryggen, stolt över sin fördärvelsebringande verksamhet att stoppa de olämpliga präster och prästkandidater med en teologi som faktiskt kunde bygga församling men också med aktiviteter som på sin tid skrämde ärkebiskop KG Hammar och generalsekreteraren Sören Ekström och förtog arbetsglädje. Riktigt ensam har han dock inte varit i detta sitt värv, numera POSK-aren Dike. Fast jag medger, dåvarande POSK-aren Dag Sandahl gjorde sitt bästa för att Hammar och Ekström inte skulle förtvivla på grund av misstänkliggörandekampanjerna. Kanske bad jag till och med för dem.

Somligt är dock väldigt överraskande här i livet, medge det.

Pocenten, Hermansson

Gotlands Allehanda gav besked om både det ena och det andra. Alldeles ointressant var det ,inte att få besked om att kyrkostatistiken inte skickats in från ett antal församlingar i Visby stift. Fast jag medger att statistiken som kommit in och nu återgavs fick mig att fundera. Visby domkyrkoförsamling har sedan 2008 tappat 21.5%. Det är var femte gudstjänstbesökare. Domprosten Hermansson måste ha lätt att hålla sig för skratt. Han kanske mest av allt dock är glad att han inte är kyrkoherde i Alva, Hemse och Rone där tappet är minus 51%. Barlingbo 47.8%, Hejdeby 44.2% och Havdhem 36.4%.

Biskop Fast tycker att det är för tidigt att analysera siffrorna. Undras hur länge han ska vänta. Ingen vind är lämplig för den som inte kan bestämma sig för vart han ska segla, vet vi och detta borde vara ett ord lämpligt för den som är biskop på Gotland. Annars kunde biskopen läsa på hos biskop Tor Andrae som år 1933 använde en del av sin sommarledighet för att fundera över de mentala effekterna på de som fortfarande fanns kvar i kyrkoförsamlingen när andra slutat komma. Det är inte lätt att vara få när man har varit många eller i vart fall varit fler.

Det förargliga i sammanhanget är nog Stenkumla där Jakob Tronêt är kyrkoherde. Om jag gör den där bedömningen av åtbörder och tal som ingick i befälsutbildningen när vi skulle lär oss bedöma om någon var full och för över den till det pastorala fältet tror jag mig se att kyrkoherden är högkyrklig. I Stenkumla ökade gudstjänststatistiken med 56.4%.Jag förstod saken så att kyrkoherden är lämplig som präst eftersom han kan förtära obegränsade mängder smörgåstårta och dricka ett betydande mått (dvs omåttligt med) kaffe. Han torde vara precis en sån där präst som biskop och domprost efter regelverket ska avvisa. Och han drar folk. Hur gör han? Han firar gudstjänster. Hans kyrkoglädje är gudstjänstglädje. Det märker folk och fattar.

Det borde inte vara så svårt att analysera, men analysen skulle bli rätt omskakande om resultatet skulle spridas. Det skulle visa sig att högkyrkliga präster kan pastoralteologi och gör det andra funderar över hur man skulle kunna göra. Domprosten kanske skulle skaffa sig en fungerande pastoralteologi? Fast kanske inte, för det skulle nog förutsätta en annan domprost.

Fattar inte gotlänningarna ett och annat när de läser rapporten, stort uppslagen tydligen, om kyrkolivet? Jag vet inte. Ideologisk formering under årtionden har effekt och en viktig effekt är att det otänkbara inte är tänkbart. Det får inte vara så som vi bestämt att det inte får vara. Ingen kristligt sinnad vill väl heller säga till gutarna att ni är grundlurade och konsekvensen av detta lurendrejeri ser vi på gudstjänstsiffrorna. Men det är för tidigt att analysera dem, förstås.

Svenska kyrkan ter sig som ett lockade fält för förintelseförnekare.
Och slutordet i boken Änglar & Drakar är kanske sant. Gotland blir ett andligt Skansen. Bortsett från Stenkumla, förstås. Vi har sådana som tronar på minnen från fornstora dar och så har vi Tronêt.

Tro henne inte!

Det kom ett meddelande till dem som varit försöksförsamlingar för ny kyrkohandbok. Rätt lite var sant i det som skrevs. Ni kan få läsa hela brevet med några små kommentarer inpetade. Jag kursiverar kommentarerna:

Från: Kyrkokansliet <svaraintedenna@web.easyresearch.se>
Datum: 18-06-2014 7:15 (GMT+01:00)
Till:
Rubrik: Tydligt stöd för ny kyrkohandbok

Tydligt stöd för ny kyrkohandbok

Ni fanns med bland dem som svarade på remissen om kyrkohandboksförslaget från 2012. Nu har sammanställningen av remissvaren färdigställts. Svaren visar att en stor majoritet bejakar förslaget som helhet, och föreslår samtidigt specifika justeringar. Här kommer information om remissresultatet. Hela remissammanställningen finns på http://www.svenskakyrkan.se/kyrkohandboken.

Nästan 40 procent av alla församlingar har provat kyrkohandboksförslaget och 81 procent av dem, 472 församlingar, har svarat på remissen. Svar har även inkommit från alla domkapitel och stiftsstyrelser, från 21 övriga remissinstanser samt ett knappt hundratal spontansvar ‒ enskilda eller grupper. Totalt har 636 svar inkommit. En stor majoritet bejakar förslaget som helhet, och föreslår samtidigt specifika justeringar.

Här är komplikationen. De som svarar svarar "ja" men i detta svar finns så många reservationer att svaret lika väl - eller kanske hellre - skulle vara ett "nej". Varför inte skriva och tacka för remissinstansernas möda och säga att nu tar vi nya tag - för det är just det som sker. Men det ska tydligen inte vidgås? Det är faktiskt inte sant att det i rimlig mening finns ett tydligt JA.

När vi nu gått igenom svaren och utifrån religionssociologisk metod analyserat svaren ser vi att hela processen med att arbeta fram en ny kyrkohandbok har fått ett stort genomslag. Församlingarna har varit mycket engagerade och gett omfattande svar som ger en god vägledning framåt.

Vad detta betyder går egentligen inte att förstå. Hur kan man veta något om genomslaget för processen på grundval av efterfrågade remissvar?

Svaren visar att det finns tydliga synpunkter om dopgudstjänstens rytm, som många församlingar inte tycker fungerat på ett bra sätt. Det är naturligtvis en mycket viktig synpunkt och därför provas en reviderad dopgudstjänst i några församlingar innan ett justerat förslag färdigställs. Men då var alltså allt inte så bejakande? Det finns även synpunkter bland remissvaren på vissa specifika texter ur teologisk och språklig synvinkel. Det handlar då till exempel om hur treenigheten framställs i vissa texter och några ord som uppfattas förekomma för ofta eller som uppfattas vara diffusa i kyrkohandbokens sammanhang.

Men hallå! Om trinitetsteologin kritiseras är det väl en i Kyrkans sammanhang grundläggande, minst sagt, kritik? Varför inte bruka lite teologiskt allvar?

Musikserierna i förslaget har stort stöd. Det är 94 procent som bejakar musikserie A som bland annat innehåller den gregorianska musiken. Men även den nya musiken i förslaget har mottagits väl i församlingarna. Samtidigt finns tydliga synpunkter om behov av justeringar i alla musikserier. Dessa synpunkter behöver nu tas på största allvar. Vi samlar en grupp med olika perspektiv och kompetenser till ett seminarium i augusti då vi kommer ha fokus på musik i serie A. Utifrån remissvar finns förslag om att tillföra en välbeprövad serie som fungerar väl inte minst med yngre barn. Den frågan bereds också just nu i revisionsarbetet.

Vore det inte av värde att kommentera det musiker också sagt, att man kunde tänka sig lokal musik just för det som inte ska bli en högmässa? Kanske är det vettigare att ha oprövad lokal musik som fungerar för mindre barn än välprövad musik som distribueras till församlingen?

Kyrkohandboksförslaget bearbetas nu med utgångspunkt i remissutfallet. Det justerade förslaget går på remiss 2015 och kommer efter slutjusteringar till kyrkomötet 2016. En ny kyrkohandbok kan tas i bruk 2017, då vi firar 500 år av reformation.

Jag vill än en gång passa på och varmt tacka er för ert svar om kyrkohandboksförslaget.

Med vänlig hälsning
Erika Brundin,
ställföreträdande generalsekreterare och utvecklings- och planeringschef vid ärkebiskopens och generalsekreterarens sekretariat

Hela den anslående titulaturen ska med, noteras, men det ändrar ingenting. Det som skrivits i detta brev är svårartat skruvat. Folk ska tydligen inte få veta hur det egentligen är. Jag hör till en mycket liten minoritet, kan man förmoda, minoriteten som menar att skrivelser från Kyrkokansliet ska vara korrekta. Sanna, om ni vill. Och tilltror man församlingar om att kunna svara på remisser, ska man tilltro dem att få korrekt information om remissutfallet också. Det vi nu fått se är, för att uttrycka sig försiktigt, illavarslande.

GLAD MIDSOMMAR trots detta!

Överraskande

Jag snavade över ett sammanhang som överraskade mig.

En fd moderatpolitiker, under ett antal år i kyrkomötet, är nu efter uteslutning ur moderaterna poskare och invald i det lokala. Han har gjort sig känd som statskyrkokramare och drivit tesen att sambandet med staten var det som höll Svenska kyrkan uppe. Förgäves har lärt folk försökt analysera faran med "falska samband" och det förgävliga i försöken kan man kanske förstå, när mannen anslutit sig till en nomineringsgrupp, som ivrigt ville en annan tingens ordning när det handlade om kyrka-stat.

Att POSK haft sina dubier om förtroendevalda som valts in partipolitiskt, trodde jag mig förstå. Men nu blir jag osäker för poskaren ifråga försvarar samtliga förtroendevalda som förtroendevärda och goda kyrkokristna som inte får ifrågasättas. Kanske vore det av intresse att höra hur POSK tänker i frågan numera. Systemet kanske fungerar bra som det är, egentligen?

Poskaren framträdde i ett valinslag och talade om "Han som stavas med stort H". Det var egendomligt men det slog mig att han också kan tala om "Den Högste". Vad är det för teologi från upplysningstiden där skyggheten inför namnet Jesus och omskrivningen av Gud går igen? Vad blir det för en mission när man ska missionera om berätta om "Han"? Ni såg att jag fick med ett stort H.

Samme poskare bedrev under sin moderattid kampanj mot kostsamma utbildningsinstitutioner i Svenska kyrkan - och lyckades. Det är lätt att lura i folk att somligt är för dyrt - som om Svenska kyrkan skulle vara ett vinstdrivande företag. Utbildning kostar men den ungkyrkliga rörelsen menade att det var värt pengarna och byggde institutionerna. Vi fick se den trista utvecklingen: "Förvärva - ärva - fördärva" men annat folk hade kunnat förvalta. Fast detta andra folk var förstås de oönskade. En så liten kyrka som Svenska kyrkan kan inte göra sig av med kompetent svenskkyrkligt folk och tro att sådana åtgärder inte ska återverka. Men den verksamheten bedrev den nuvarande poskaren med sällspord entusiasm. Och då, på den tiden, skulle POSK misstänkliggöras. Det lyckades så bra att POSK valde normaliseringens väg - och det gav också framgångar. Om man ska tala om framgångar i en kyrka som snart nog är nere på under 50% medlemmar och därmed får se en hel del brutalt omprövas.

Olustigt blir det när kyrkopolitiker av den nuvarande poskarens slag driver kampanj i det andliga och dekreterar vad andra ska be om. För det första vet han nog inte om andra egentligen ber. Han har fått för sig det. Om de ber, har de väl vett att själva med Andens hjälp komma på vad de ska be? Lite töffligt bedjande sådär, men i alla fall. De har kanske också pejl på att förbön är sådant en person ber om, inte något som andra kommenderar fram - eller har jag missförstått något? Ber man inte om bön? Och om det är för lite bön är det inte anledning till klagan utan skäl till mer egen bön. Det tror jag syster Kerstin i Två Systrars tjatat om i årtionden.

Men överraskande var det att förstå hur POSK enrollerat folk. Och med denna insikt utbrister jag i ett   kraftfullt TREVLIG MIDSOMMAR!

Almedalen

Jag såg i stiftsstyrelsens protokoll att biskop Johansson ska till Almedalsveckan. Det ska ärkebiskop Jackelén också. Och folk från Kyrkokansliet. Kanske någon eller några från styrelsen också, men det vet jag inte och jag får inte längre citera gubben som sa "jag befruktar det värsta". Nog borde några handläggare från stiftskanslier också vara i Almedalen och skam över dem som tänker illa därom. Frågan är bara. Vad gör dom?

Bortsett från det korrekta svaret "frotterar sig" är nog svaret att de visar på relevansen. Kyrkan, som är den största folkrörelsen, är relevant när Almedalsveckan drar igång. Domprost Hermansson lever upp, förstås och ett valår blir det väl extra av allt. Biskoparna kan tala klimat. Har de möjligtvis något att säga om det svenska försvaret av Gotland. Har de någon synpunkt på att hamnen i Slite inte alls är förberedd för destruktion och därmed blir en fullt fungerande hamn vid landstigning? Finns något att säga om det dussin (?) stridsvagnar som stallats upp på ön (utan besättningar?) och finns något biskopligt ord att säga om incidentberedskapen, nu demonstrationsvis förlagd till Gotland? Eller ska det bara talas klimat och - det är gårdagens lilla kampanj - ska det inledas en folkhälsokampanj mot rött kött? Jag ser att en hoper präster och diakoner röstar på miljöpartister. Det förklarar en del. Hur begåvat är det att ge det folket fritt tillträde till den egna plånboken?

Ska biskoparna ta itu med ofoget att kasta in en mässa som utfyllnad till det politiska samtalet - och bjuda in alla? Jag är inte dum. Det fina med mässan till skillnad från ordet är att den kan tolkas lite som man själv vill. Jag kan min KG Hammar. Men inte har väl detta särskilt mycket med sakraments-förvaltning att göra?

Nej, biskoparna får nog inskränka sin närvaro till relevansbranschen. Där de är, är Kyrkan. Alltså är Kyrkan i Almedalen. Inte genom det vanliga troende folket utan genom biskoparna. Det måste bli så i en kyrka som noga taget ställt det troende folket på avskrivning och där regelbunden kyrkogång betyder att man går en gång i månaden. Samt döljer förhållandet genom att tala om alla vardagsgudstjänster som firas. Det är några ord samt en psalm och kanske välsignelsen när folk ändå träffas för att äta lunch i församlingshemmet eller umgås i någon aktivitet där. Med så många vardagsgudstjänster blir det, simsalabim, inte så konstigt om deltagandet minskar på söndagen. Vilket skulle bevisas - eller i varje fall bortförklaras.

Svagsinthet är en kristlig dygd och kanske dessutom betingelse för överlevnad i det svenskkyrkliga. Men då har vi biskoparna i Almedalen och vi kan alla glädja oss över det massmediala genomslag som klimatfrågan får därigenom.

Nu ska det väljas en uppsättning biskopar. Sökkriterierna i Växjö stift hamnade nog rätt. Inget särskilt kyrkligt. Varför skulle det vara det? Huvudsaken att de blir relevanta och passar i Almedalen och med bevarat gott humör kan se Svenska kyrkan storstilat implodera utan att ta den saken på allvar och därmed oroa församlingarna. Vi kör lite nya sammanläggningar och inväntar att medlemstalet ska bli så lågt att Svenska kyrkan inte längre ska ha hand om begravningsväsendet. Men det blir efter vår tid.

Mot Almedalen för framtids kyrkliga segrar!

Feminism

En med generöst stipendium försedd seglorian, nu presenterad som doktorand i teologisk etik med religionsfilosofi, drev i Aftonbladet tesen att "Kyrkan behöver ett feministiskt initiativ". Och så aktualiseras Fredrika Bremer, Ester Lutteman och Lydia Wahlström. Varifrån kommer denna entusiasm för Lydia Wahlström, hon som gick fram som en slåttermaskin i studentskornas sängar och gestaltade en kristendomstolkning som hon aldrig avsåg vara Kyrkans tro utan just en kristendomstolkning för vår tid?

Ska alltså Antje Jackelén blir en kyrklig Gudrun Schyman? "Som en av de klokaste teologerna och modigaste kyrkliga profilerna, har hon sedan länge varit en viktig röst mot vår tids människofientlighet, inte minst i de sociala mediernas predikstol." Så, predikstol? Och när blev hon så viktig? På vilket sätt en av de modigaste? Det kommer mera!

"Att Svenska kyrkan i ärkebiskopsvalet med stor majoritet sagt ja till hennes röst och ledarskap är i tider av grasserande rasism, homofobi och kvinnohat en viktig markering från landets största folkrörelse."
Folkrörelse, där kom det!  Men grasserande - är det verkligen så?
Och: "Allt fler gör bedömningen att den feministiska vind som vi nu ser i samhället snart kommer att svepa in i Svenska kyrkans organisation på allvar." Det "misogyna måttet" är rågat, heter det.

Samtidigt - med en spännande kullerbytta - så kan man i all denna feministiska våg se att det "tyvärr" är "ytterst lite som talar för att en kvinna på ärkebiskopsstolen skulle vara ett värn mot misogynin i svenska kyrkan." Denna misogyni tar sig uttryck i att män tillsätts på de högsta positionerna som superkyrkoherdar - och därmed leder organisationsförändringarna till bakslag för jämställdheten.

Så hur var det då med allt tal om historiens vingslag när Antje valdes? Har egentligen ingenting hänt, är det de många ordens korta budskap?
Jag vet inte vad jag läser - antingen är det en artikel som uttrycker tankeoreda eller oreda i tanken. För det vore inte utan intresse att få veta hur kvinnoföraktet i kyrkan tar sig uttryck, förutom i tillsättandet av kyrkoherdar i stora sammanhang.
Dessutom skulle jag vilja veta hur det nu känns för Anders Wejryd, som inte längre blir ihågkommen för sina insatser för den feministiska rörelsen. Eller KG? Var det fel på dem bara för att de var om inte karlar så män?

Jag ska inte formulera vad jag tänker om en kyrka där fokus läggs på maktpositioner och inte på tjänande. När allt kommer till allt kanske jag ska sluta med mina förböner och gå in för motböner i stället? Men arma kyrka där analys och ifrågasättande ersatts av enkla slagord och en verklighetsförståelse som till sist blir konstruktion. Skribenten är doktorand på något säreget sätt.

Kanske är jag dock inte så ensam när jag inte uppfattat att Antje Jackeléns samhällsanknutna artiklar varit så många eller i ögonen fallande. Min vän hade talat med en god kamrat i Lund, som vi båda uppfattat som politiskt och kulturellt allmänbildad och har så varit i decennier. Han hade ställt frågan om inte Jackelén hade varit Lund. Min vän besvarade frågan jakande, kastade sig på telefonen för att ringa och säga: "Så var det med talet om samhällsengagemang från Jackeléns sida. Andra har uppfattat den saken lika lite som du."

Kan ni förstå att jag blev glad. Jag kanske inte är så onormal ändå, sedd med världens ögon. Det är bara de kristliga som, ja ni vet... Inte konstigt att jag trivs bäst bland hedningar och högkyrkliga.

Till domkapitlet ska jag kanske återkomma men en fråga funderar jag över.
Domkapitlet i Växjö fälldes. Grovt rättegångsfel! Frågan kom tillbaka i ett nolläge, för något utslag mot mig fanns inte. Det hade det funnits när domkapitlet men ett grovt rättegångsfel avgjorde saken. Är vi inte på ruta noll nu - och domkapitlet har väl inget pågående tillsynsärende, som påstås. Domkapitlet har på nytt beslutat inleda ett sådant och levererar anklagelser till mig som är fullständigt obegripliga. Vad är jag anklagad för? Att ha skrivit på tyska?

Jag sätter mig och talar med advokaten efter midsommar. Ska vi då ställa frågan om skadestånd också? Det är ju jag som är offer och domkapitlet den instans som förbrutit sig. Grovt rättegångsfel. Biskop Johansson måste avgå och det är lämpligt att han tar de andra med sig så får stiftsfullmäktige och präster/diakoner välja nya. Domprost Pettersson får omplaceras. Då kan vi få en kvinna som domprost. Det kallas feminism.

Jämställdhet

Är inte jämställdhet det där att kön blir en oviktig faktor och då blir bristande jämställdhet när kön poängteras, fokuseras? Det finns de som säger "Jag är präst, in te kvinnlig präst" men när allt kommer till allt läser jag referaten från mottagandet av ny ärkebiskop att det har stor betydelse att hon är kvinna och invandrare. Jag tror jag ogillar argumentationshoppandet. Antingen är kön irrelevant när det handlar om Kyrkans ämbete eller så är det av stor betydelse. Bestäm er!

Jag såg inte jubelföreställningen. Jag hörde att Antje Jackelén läste uppmaningen att vi ska be för henne som hon ber för oss. Jag ska väl be för henne lika mycket som jag bett för Olof Sundby, Bertil Werkström, Gunnar Weman, KG Hammar och Anders Wejryd och det är kanske inte så mycket att skryta om. Riktigt vad jag ska be om kan jag också fundera över. Kanske att Antje ska bevaras för sina vänner.

Det var tydligen riktigt festligt när Antje togs emot. Hur var det när KG och Anders kom, det har jag inte klart för mig. Men finns det inte en i evangeliet grundad misstro när det blir mycket tjo och tjim i det andliga? Applåder i vigningen är tydligen ett skick som kom till i Stockholm, jag säger bara det. Applåder, jubel, fotstampningar? Vad är det som ska överröstas?

Och till detta naturligtvis festljugandet. Karin Wiborn såg söndagen vara en stor dag för ekumeniken. Hon ser in i framtiden, Wiborn. Vi har fått ett ledarskap med nya tolkningar som kommer att nå långt utanför Svenska kyrkan. Kanske det. Eller kanske inte.
KG Hammar som noterar att besökare från andra kyrkofamiljer ser glada ut - som om teologiska sanningsfrågor avgörs av att folk är normalt artiga. Caroline Krook var påtagligt rörd, läser jag. I hennes höga ålder hade hon inte förväntat sig att få vara med om "detta", lite oklart vad "detta" skulle vara. Kan "detta" vara att de kyrkliga siffrorna pekar brant utför? Kan "detta" vara en reflektion av Svenska kyrkans räckvidd och förmåga att entusiasmera människor i Stockholm

Jag var inte på plats i Uppsala. Jag firade högmässa i Högby för vi hade boksläpp på norra Öland. Märkte ni? jag kunde skriva "vi" för det var så och inte bara ett återfall i gammalt tänkande när jag inte riktigt förstår att ett "vi" numera normalt är ett "ni". Det hindrade naturligtvis inte att jag svängde in till överste Salander, som var och fixade med huset i Vedborm. Han log mot mig och undrade om jag observerat att pressekreteraren i Lunds stift fått beröm för goda insatser. Jo, jag hade sett det. "Men vilka var insatserna? Är det pressekreteraren som gett bilden av Antje Jackelén så att hon blivit känd för saker hon egentligen aldrig gjort men prisats för? Som det där med att hon deltagit i samhällsdebatten för en mängd sådana artiklar har du väl aldrig sett och det där med opinionsbildarpriser?" När Salander frågar så, ska man passa sig. Det gjorde jag.

Salander och jag ska träffas till midsommar, sa vi, och prata lite om Frånstedts nya bok och annat som styr in på kontraspionage. Salander undrade om jag läst boken. Det hade jag. Det blir en del att tala om. Jag sa "morsning och good bye" men när jag for vidare kände jag att det finns sådant som skaver i allt det som nu sägs. Det är illavarslande "för mycket".

Ska jag alltså be att Antje Jackelén ska bevaras för sina vänner?
Eller ska jag be om jämställdhet i Svenska kyrkan, den jämställdhet som i sanning är en hållning där folk inte bedöms efter kön, hudfärg och insikter?
Eller ska jag helt enkelt säga: "God Gud, låt dem gå ett steg för långt!"

Anklagelsen

Växjö domkapitel samlade sig till fortsättning och skickade brev till advokaten med kopia till mig. Jag fick det i fredags men posten kom just när vi skulle till Öland så posthögen låg kvar i bilen. Jag hittade det i går kväll. Det var bra. Då behövde jag inte anfäktas av stupiditet när vi firade helgen lång och jag gladdes över folket på norra Öland.

Vad gör domkapitlet? Det kan man verkligen undra. Domkapitlet säger ja till muntlig genomgång och jag inbjuds att framföra mina synpunkter inför domkapitlet. Jag får kalla vittnen. De ska "gärna" vidtalas så att de är tillgängliga den 22 augusti. Det kan bli nåt för barnen i himlen att få, må jag säga. Men ni vill väl läsa det väsentliga i skrivelsen för att se vad anklagelserna efter det att domkapitlet fått bita i gräset efter Överklagandenämndens beslut.

Angående anmälan mot Dag Sandahl

Med anledning av pågående tillsynsärende mot Dag Sandahl anmodas ni yttra er över följande anklagelse.

I sin blogg har Dag Sandahl i samband med ärkebiskopsvalet hösten 2013 bland annat framfört sina funderingar på hur valet av den blivande ärkebiskopen gått till, Antje Jackeléns akademiska meriter samt diverse uttalanden som hon gjort. Dag Sandahls formuleringar har förvisso varit svepande men flera texter uppfattas ändå som mycket olämpliga och kränkande.
Exempelvis skrevs i bloggen "Det är ett opassande oskick att kalla Kyrkans Hus i Uppsala för Führerhauptquartier. Det får ni inte säga. I alla fall före den 15 juni 2014." På temat att det skulle vara en nystart med en kvinnlig ärkebiskop skrivs i bloggen "Det är lite Goebbels över det hela. Upprepa tills upprepningen blir en etablerad sanning." I bloggen kan även följande formuleringar hittas.

* Machtübernahme
* "Herrefolksfasoner är detta."
* "Men tankeexperimentet vad Führern sagt om han fått höra att det år 2014 skulle
sitta en tysk ärkebiskop i Uppsala, kan man inte göra".

Ni anmodas att yttra Er över anklagelsen. Ert yttrande ska vara domkapitlet till handa senast den 5 augusti 2014.

Att jag egentligen sagt att ni inte får kalla Kyrkans Hus "Führerhauptquartier" och i alla fall INTE före den 15 juni ska påpekas. Jag kan tillägga att ni inte får kalla Kyrkans Hus Führerhauptquartier nu den 16 juni heller. "Oberkommando der Kirche" - OKK - är på gränsen och kanske inte helt OK. Det får vi fundera på. Men först och främst måste vi fundera på vilken anklagelsen egentligen är. Kan ni av domkapitlets skrivelse utläsa det?

Domkapitlet hittar ord som plockas ur skilda bloggar (utan källhänvisning, tror domkapitlet att jag sitter och läser gamla bloggposter för att leta citat eller är detta sätt att inte hänvisa att uppfatta som en raffinerad strafform?) Jag kan inte se någon anklagelse mer än detta att tyska ord jag använt återges. Är det brottsligt att tala tyska? Eller består brottsligheten i att referera till den europeiska katastrofen 1933-1945? I så fall har kanske domkapitlet inte utslagen vid Nürnbergrättegången presenta.

Vad betyder domkapitlets påstående att "flera texter uppfattas ändå som mycket olämpliga och kränkande." Uppfattas av vem? Kränkande för vem? Den enda som kan bli kränkt, måste vara Antje Jackelén och då ska hon kallas in som vittne för att förklara hur kränkt hon blivit. Utan den sakinformationen kan påståendet att något kunnat "uppfattas" på ett visst sätt bara uppfattas vara ett obestyrkt påstående. Hänger ni med? Men ska kränkningen fastställas måste också resonemangen i bloggposterna och inte bara lösryckta ord tas upp men själva genren bloggande ska också tas i beaktande.

Får jag i full frihet återge den tanke jag hade i går kväll när jag läst skrivelsen från domkapitlet? Jag antar det. Vi lever ju i ett på papperet fritt land.

Jag tänkte över det otroliga att en samling kvalificerade idioter kunnat ansamlas och nu utgör domkapitel tillsammans. Enstaka galningar må vara. Det är själva ansamlingen som blir det otroliga. Hur kunde det bli så? Var det ingen enda som fattade att nu blir det bara än mer problematiskt för domkapitlet. Advokaten är en kompetent jurist. Och domkapitlet sitter lite illa till, förvunnet till grovt rättegångsfel som det är. Var det ingen som kom på att det enkla hade varit att lägga ner?

Vi får väl kalla Antje Jackelén den 22 augusti samt kanske något karaktärsvittne, som för domkapitlet ska förklara hur käck, pigg och munter jag är, något vittne som kan frihetsfrågorna när det gäller åsikter, något vittne som kan bedöma genren kyrkopolitisk kritik på en käck, pigg och munter blogg, något vittne som kan reda ut Jackeléns akademiska meriter och advokaten till det.
Ingen journalist av kvinna född kommer att missa den uppställningen.

Tills vidare återstår dock att försöka förstå vilken den precisa anklagelsen är. Den borde väl enligt Överklagandenämnden vara rätt precis. Syftet är ju att jag ska förklaras vara obehörig att utöva prästämbetet. Bortsett, förstås, från det syfte jag avslöjade med en skärmdump: jag skulle anmälas eftersom det var meningslöst att debattera med mig.

Så exakt vad är jag anklagad för? När, var och hur begicks brottet? Det återstår nog en del för domkapitlet att reda ut före den 5 augusti.

Men vart tog nyckelmeningen i domkapitlets tidigare utslag vägen, den jag inte fick försvara mig emot och som Överklagande nämnden klandrade, nämligen att vissa blogginlägg indikerade en koppling mellan Antje Jackelén och det gamla Nazityskland. Det var ju detta som då enligt domkapitlet var både anmärkningsvärt och klandervärt. Är detta inte vad domkapitlet egentligen borde stått upp för nu? Inte ett ord om den saken! Jag skulle utifrån vad kapitlet tidigare sagt och Överklagandenämnden klandrat ha ställts inför denna precisa anklagelse, kan man tycka. Men icke! Så vad är jag anklagad för?

Söndagsmorgon på Öland

Jag var bjuden på bröllop i går så idag kan jag inte ta av mig hatten, för då springer huvudet i bitar. Jag skojar, fattar ni väl - och om ni inte fattar kan ni ju alltid anmäla mig till Växjö domkapitel.

Jag ska till Högby kyrka för det fanns önskemål om boksläpp också i Nordölands församling, som jag tillägnat boken. Det var ett fasligt tjatande om den där boken. För att slippa tjatet är det väl lika bra att ni köper den från Gaudete, Bokus, Adlibris eller Gospelhörnan i Uppsala, där jag såg att den finns. Eller annars tar ni er till Högby, för där ska den också finnas.

Jag missar alltså händelserna i Uppsala. Bröllop går före. Men det blir nog en uppsättning kyrkopolitiker på plats också om jag inte kan vara där. Man kan diskutera partipolitiseringen hur mycket som helst men knappast förneka den. Det avgörande urvalskriteriet i en partipolitiserad kyrka är inte kompetens utan politisk tillhörighet och där gäller att störst går först. Det är skillnad på folk och folk i Svenska kyrkan. Förnekar man det, är det bara munspel. Under tiden kan ni kanske se de rödglödgade socialdemokraterna vid ärkebiskopsmottagandet frottera sig med noblessen? Och så samlar sig skarorna för arbetet med kyrkohandboken. Ny referensgrupp betyder att i gruppen som slutförslagsgruppen ska ha som referens sitter nu 2 s, 2 borgerligt alternativ, 1 c, 1 fisk, 1 kr, 1 posk. Kunde man inte tänkt sig att Frimodig kyrka fått med en liturgiskt kompetent person? Nej, det kunde man inte. Kyrkostyrelsens presidium och så en företrädare för varje nomineringsgrupp som har en ordinarie i styrelsen. Det betyder att, när allt kommer till allt, har beslutsmakten samlats. Den gamla referensgruppen fick gå - bortsett från Kalle Svensson, kr, som sitter kvar. Och det går enkelt att se vilken personsammansättning med teologiska preferensen som kommer att skapa det nya. Har jag antytt att jag inte är riktigt frimodig? Det fanns en tid när sakkompetens var överordnad grupptillhörighet. Nu är grupptillhörighet sakkompetens.

Till kyrkomötet levererar kyrkostyrelsen inga kvalificerade skrivelser. Det är beslutsmaskineriet som ska gå runt men förslag till nya, djärva mål, finns det inte. Verksamhetsplanen skrev jag mig fri ifrån. Men jag tror ju inte på det som sägs i den. Jag ser det numera vanliga - snack om Gud men mindre om Jesus som Kristus och det som sägs om Jesus blir lag. Frågorna från den allmänpolitiska agendan läggs som raster över Svenska kyrkans liv. Sånt går jag inte på.

Jag funderar på om jag ska börja be och apropå Svenska kyrkan säga: "Herre, jag tror inte, hjälp min tro!" Jag mötte förresten en av de för 19 år sedan ratade prästkandidaterna i Växjö stift, som antagits av stiftet i vederbörlig ordning och fått biskopens ja. Så dog han och det kom en ny, som icke kände Josef (2 Mos 1:8) och de fick nej. Jag saknar dem. De hade varit en prydnad bland prästerna i stiftet och det Anders Wejryd gjorde, var ett löftesbrott som vi inte ska glömma. Underliga möten. Jag går från kyrkostyrelsens avtackning av Anders och möter då ett av hans offer. Vad ville Anden säga?

Ärkebiskop Werkström platsar inte i KD

Det var ABC-nytt som presenterade nyheten för mig men jag fattade föga eftersom jag var i badrummet på hotellet och borstade tänderna. Kunde det vara så att ett inlägg på facebook där någon sagt sig skilja mellan homosexualitet och homosexuella handlingar därmed avvek från KD:s värdegrund? Det var ju vad ärkebiskop Bertil Werkström menade och jag antar att fler kådisar menar detsamma också nu. Inslaget gick för fort förbi. Med tv-inslag är det dock så att de återkommer och jag tog fram min lilla padda och försökte informera mig. Det var tydligen som jag fattat. Lisa Walén som är ersättare i kommunalfullmäktige i Enköping hade kommenterat Uppdrag Gransknings insats på facebook och när hon nu är andranamn till landstingsfullmäktige, slår partiet till. Det politiska förtroendet är förbrukat, hette det när KD-ordföranden i Enköping kommenterade.

Jag tycker djupt illa om detta. Kanske KD inte räknat med min röst i höstens val. Partiet ska inte heller få den. För detta är inte ett parti som slår vakt om demokratiska grundvärderingar. Facebook och andra fora för snabba reflektioner ska värnas och folk ska ha få ha del och få sina uppfattningar ifrågasatta men inte dömas bort. Vi har hamnat i en totalitär enhetskultur där människor blir rädda för att pröva hur långt täcket räcker utan kryper ihop i råddhågsen fosterställning.

När sånt här händer, får vi en chans att stämma av vad som hänt under 30 år. Ärkebiskop Bertil Werkström skulle av värderingsmässiga skäl inte platsa i KD. Det är det hela. Borde kanske partiet byta namn? Eller börja en rejäl debatt inom partiet? Eller helt enkelt slå igen. Var det detta som pastor Pethrus och biskop Sven Danell ihop med pastor Ekstedt längtade efter?

Vi andra får väl fortsätta och fundera över hur vi blir normbrytare för vilken norm som nu gäller och översåtligt förkunnas oss för att vi ska dompteras, vet vi. Det är väldigt totalitärt när det kommer till de avgörande frågorna. Och det är motsvarande väldigt kristligt naivt. De kristliga förmår inte tolka tidens tecken, det är nog det minsta man nödgas konstatera.

Ska ni under helgen begå något skalkestycke så tar ni med närmaste KD-person upp frågan vad de menar om homosexuell praxis och så ska ni förstås också fråga om Gud kan fixa något som en person vill bli fri ifrån. För oss som läst handboken i konsten att bli lesbisk kanske frågan blir underlig. För kan det fixas så att någon blir lesbisk därför att den sexuella identiteten är flytande, så kanske Gud skulle kunna ... Ja, inte vet jag. Söndagskolfröken hade nog fel i att Gud hade makt. Det fina just nu är bekännelsen till en maktlös Gud som låter människan ta hand om rubbet och fatta beslut i egen kraft och på egen hand. Hur tror KD i detta stycke? Det var dumt frågat - för det behöver jag inte veta. Vad är det för glädje med salt som förlorat sin sälta och partier som förlorat sin själ?

Lite tråkigt att Bertil Werkström är död. Jag hade gärna velat höra vad han sagt om jag ringt honom och påpekat att han med sin värdegrund inte platsat i KD. Bertil hade nämligen humor. Sjuk humor.

Antje i helfigur

Kyrkans Tidning kommer äntligen med det stora reportaget om Antje Jackelén. Trevliga bilder och orienterande läsning, frågor som kanske ger lite mer kött på benen. Fram träder bilden av ett par professorer i Uppsala, Jan Bergman och Jan Arvid Hellström, vars forskarseminarier Antje ansluter till. Det blir kanske förbryllande för dem som fått höra att hon gick på ITH i Stockholm. Var det sedan hon avlagts sin teologie kandidatexamen - eller innan? Vi kan strunta i det för stunden, för det intressanta är när Antje Jackelén skärper tonen.

"Jag tycker inte om att talet om inre sekularisering ibland används på ett kontraproduktivt sätt, ibland för att racka ner på kyrkan och av dem som hela sitt liv fått sin lön direkt eller indirekt av kyrkan."
Löneargumentet biter på en sån som mig, förstås. Och svaret, det närmast självklara, har biskop Göran Beijer gett: "Vi har fått lön för utfört arbete inte för att inneha en uppsättning åsikter." Frågan om kulturskillnader när det handlar om debatt hoppar jag över och hänvisar till kapitel 1 i boken Inget för någon. Kyrkokärlek uttrycks också som kyrkokritik. Det handlar alls inte om att "racka ner på kyrkan", som Jackelén fått för sig. Jag ogillar vad hon säger för också de som står utanför, Lena Andersson eller Christer Sturmark t ex, ska väl lyssnas till? Det de säger eller försöker uttrycka - hållningen jag talar för är ett närmast majeutiskt lyssnande - kan vara viktig information. Och med Hägerström får vi kanske säga att i sammanhanget ger inte värdeomdömen information i sak men livar framställningen. En levande kyrka har sina bundsförvanter i sina kritiker. Också.

Jag kommer tillbaka till lönen. Hur har man "indirekt" fått sin lön av Svenska kyrkan? Är det prästfruar som ska hålla käft med sin kyrkokritik eftersom de indirekt fått lön "hela sitt liv" av kyrkan? Nä det handlar om direkt lön - är det en sådan som mig hon syftar på? Exakt vilket fel har det varit på min lönesättning och hur oförtjänt har min karriärväg gått i beaktande av den kyrkokritik jag levererat sedan 1960-talets slut? Den frågan kan en uppsättning präster ställa. Vad är det vi ska hålla tyst med - med tanke på lönen?

Det kommer mera. Antje Jackelén vill inte ha den inre sekularisering som består i en polarisering mellan liberala och konservativa för en sådan polarisering är livsfarlig. "Dagens sekularisering består i att man försöker inbilla folk att det är ett nytt påfund att man tolkar." Men vem har försökt det tricket? Frågan har ställts hur Kyrkan i alla tider förstått evangeliet i uppgörelser med andra tolkningar och den frågan ska fortsatt ställas. Man kan kalla saken att ställa sanningsfrågor.

Själv vill Jackelén att vi ska hjälpas åt att sätta strålkastaren på rätt saker. Inte på den nedåtgående statistiken, sådan information skulle ett företag i publicera. Vi ska sätta strålkastaren på hur problemet ska lösas. Det vore kanske inte så dumt att ty sig till högkyrkliga församlingsbyggare då - om det finns några kvar. Fast jag känner folk som misstror ledare som manar underhuggare att se det positiva. De tror att ledarskapet försöker undgå problem på det enkla sättet. För egen del framhärdar jag i tanken att Berndt Gustafson tog fram religionssociologiskt material för att ge verktyg till att ompröva och bygga bättre. Så använde Bo Giertz sociologin.

Frågan om partipolitisering tycks vara irriterande, om man ska tro Kyrkans Tidning. Hon vill inte underkänna människor som är förtroendevalda. Men är frågan inte en annan? Frågan om hur själva systemet är uppbyggt och inte frågan om enskilda? Hon styr på de enskilda förtroendevalda:
Grejen för Antje Jackelén blir att den som inte har någon speciell kunskap om kyrkan får lägga manken till och förvärva det och det är bra om den med ett innerligt Jesus-förhållande vinnlägger sig om att lära sig det politiska hantverket. Riktigt så enkelt är det nog inte. "The Mechanics of the Church" kan man lära sig. En relation till Kyrkans Herre växer fram. Och förtroendeuppdrag ska väl uppfattas som kallelser, eller?

Det där med "indirekt lön" ska jag klura på idag, tror jag. Och så funderar jag över ett fenomen. Hur mycket Antje Jackelén än intervjuas ter hon sig väldigt anonym. Jag lär inte känna henne som person.
Jag får veta att hon skriver kyrkohistoria. Hon har blivit vald - objekt - och skriver - subjekt? Det får vi väl egentligen se hur det blir med den saken. Den store Nathan Söderblom ter sig väldigt liten är han står staty utanför Ärkebiskopsgården. Han gällde på sin tid för att vara en person i storleksklass den heliga Birgitta. Och kommer det till kvinnohistoria i Sverige smäller väl ett helgon högre än en ärkebiskop?

Åhej, åhå

På Åh har jag inte varit en frekvent besökare men jag vet vad stiftsgården betytt och Bengt Pleijel hör till de beundrade prästerna. Erling Ivarsson saknar jag och minns hans leende. Åh blev en plats för förnyelse, det har jag fattat. Det betyder den i Svenska kyrkan oönskade förnyelsen. Tro inget annat och förstå nu mekanismerna.
Saken är enkel. Marginalisera för att eliminera förnyelsefolket. "Men då kommer det att visa sig att institutionen inte lockar längre och förutsättningarna för stiftsgårdsverksamhet eroderar." Vad svaras då? Ingenting. Inte kan någon medge det uppenbara att det är mycket bättre med ingen verksamhet alls än med den oönskade.
Vad säger stiftsgårdens vänner då?
De kan ingenting säga för förutsättningarna för stiftsgården finns inte längre. Detta är ett objektivt, odisputabelt faktum. Vi måste lägga ner.
Alla beklagar och bara fäskallar skulle komma på repliken att det hade kunnat vara annorlunda.som väl är finns det sådana fäskallar men i sak är detta betydelselöst. Den så kallade Utvecklingen har fört oss dit vi är. Och grundmönstret känner vi igen: Svenska kyrkan har alltid haft större problem med dem som tror mycket än med dem som tror lite eller inte alls.
Nu ska det bli kyrkostyrelse. Anders Wejryd avgår och avtackas. Ingen är väl oförskämd och frågar honom om Svenska kyrkans framgångar under hans tid som biskop och ärkebiskop. Ingen är väl på G med frågan om vilka hans minnesvärda framgångar är heller, hoppas jag.

Jag fick en kondom

Jo, jag fick en kondom. Den är så fin att jag är tveksam om jag någonsin nänns använda den. Jag vill mest ha den. Titta på den. Fundera över den.

Den är soft, såg jag. Det betyder "mjuk". Vad den ska göra, som för sitt sexualliv måste ha en extra stark, vet jag inte. Det finns ju ett sådant sexuellt skick att naturen liksom inte självmant hjälper till.  Men det kan man nog fråga Luleå domkyrkoförsamling om, för det är församlingen som förser oss med kondomer. Det ska ju pridas och så ska kondomer spridas.
Där fick jag till det.
För trots alla mina fördomar hur det är för lappar i Luleå, nog finns annars kondomer att tillgå i stan? Utdelandet sker med en annan avsikt. Avsikten att synas. Sa inte Jesus något om den avsikten?

Nöjd och glad, stolt svenskkyrklig kondominnehavare, alltså?
Inte riktigt. Jag hör till den icke chockerade generationen. Jag vägrade visserligen gå på porrfilm med kamraterna på KA1 men det berodde inte på prydhet. Det berodde på en teologisk/politisk hållning. Kondomer har jag sett i mitt liv. En flicka visade upp en i årskurs 2, tror jag, och vi funderade över användningsområdet. Kondomer har kanske inte alla präster världen över sett?

Blev jag fundersam på samma sätt som prästen i Norrland som betänkte de allt lägre dopsiffrorna och fann det kyrkligt kontraproduktivt att dela ut kondomer? Icke.

Blev jag irriterad på det kristligt frasradikala, lusten att vilja chockera - och längre än så här kan de inte komma? Inte heller detta, men min helgelse anfräts, för det kan vara nära till föraktet för den här sortens klerikala fnissmödisar.

Nej, det är på en annan nivå det stora vemodet rullar in - trots att det var solsken och sommardag när hunden Grynet, en foxterrier, och jag i går gick över gräsmattan till postlådan.

Kondomen ligger i en regnbågsmönstrad förpackning med texten "STÖRST av allt är KÄRLEKEN" med versaler och allt och med start i hjärtat under texten står det Svenska kyrkan med logga och allt. Det är fint och insikten slår mig, här möter jag några i Svenska kyrkan som är av en annan ande än vi. De missbrukar det ord som vår kyrka bekänner som heligt, för ordet om kärleken är ordet om Kristus, som blev människa för vår skull, led och dog på korset för vår skull och är självutgivande kärlek. Det är skillnad på sperma i en kondom och Logos spermatikos, Ordet som sås ut för att bära hundrafaldig frukt. Och det är inte säkert att allt knullande sker av kärlek.

Så var det sagt, och jag återigen befunnen vara ful i mun. Man ska nog, i vart fall inte i vår kultur, förväxla knulleriverksamhet med kärlek, inte utan vidare. Har man inga erfarna själasörjare i Luleå, finns det inte någon enda kyrkligt medveten teolog i de högre rymderna? När det gäller Hertsökyrkan är jag inte bekymrad - men jag tror inte att Torbjörn Lindahl konsulterats innan, för då hade han säkert frimodigt utlagt vad aposteln Paulus faktiskt skriver och vem hans text handlar om samt vänt sig mot en märklig biblicism, som faktiskt ställer sig över Ordet och ger det den tolkning som passar. Kyrkan umgås med Guds Ord på annat sätt. Det hade nog Torbjörn sagt, på sitt lågmälda, finstämda sätt.

Gnäller jag över bristande bibeltrohet? Självfallet.
Surar jag för att jag ser bibelvetenskapligt fusk? Givetvis.
Härsknar jag till därför att jag tycker att en kyrka som gör så här sviker inte bara sig själv och den Herre som sänt henne utan också människor? Utan tvekan.
Inte ens argumentet att det inte är så farligt, eftersom vi nu talar om lappar i Luleå, biter på mig. Jag är för dom. Störst av allt är kärleken för alla - vilket inte är en maning till påsättande av allt som rör sig.

Så vad säger vi om Svenska kyrkan? Kan den överleva? Ska den överleva?
Fråga biskop Stiglund. Ni kan fråga präster och biskopar i Luleå stift om hur kondomen kändes in actu också - eller var det för dem fråga om en uppvisningskondom och låg själva radikaliteten i detta? Fråga! Det kan bara bli underhållande att höra svaren.

Jag läser inuti förpackningen att man ska rådfråga sin läkare eller pharmaceut (de stavar farmaceut så, DS) innan användningen. Beror inte det på om det är en läkare eller farmaceut man ligger med? Ska man annars boka tid innan man ska till - då vet man inte mycket om livet, underlivet och människohjärtats underfundighet och vet man så lite är det inte kondomer man ska ägna sig åt.

Det står också att man bara ska använda kondomen en gång. Den maningen är försedd med utropstecken men texten är finstilt och jag undrar hur många som läser 10 raders finstilt text när det drar ihop sig till könsumgänge, om klarspråket ursäktas. Men det kanske klarnar om någon försöker lindra en postcoital depression med lite läsning?

Så skönt det är att inte vara sipp.
Då kan man ju sakgranska eländet. För ett elände är det.

Nej, en kyrka som förvandlar ett ord om Kristus till en kondom kan inte bestå och ska inte bestå.
I Göteborg är förresten 52% av folket kyrkomedlemmar. I riket kommer siffran för medlemskap att vara under 50% år 2025 enligt senaste prognos. Jag tycker det verkar ta lång tid innan vi är där. Folk kanske är klokare än så och konjunkturerna vänder kanske snabbare.
Då kommer det stora raset, för det är inte bara det stora vemodet som rullar in. Det gör också det prognosticerade raset.

Märkligt med nya boken

Förlaget översköljs tydligen med beställningar men det mest märkvärdiga är nog att två speditörer ringt idag för att försäkra mig om att 1. boken finns och 2. likt kungafamiljen transporteras på två olika sätt. Dels med flyg, dels med bil. Det är för att boken säkert ska finnas på plats.

Därtill har jag uppmanats att skriva om bokens tillkomsthistoria. "I påskas" heter det att jag fick repliken av Yngve Kalin att jag borde skriva en uppföljare till Vida hon famlar, från 1973. Det tände mig inte riktigt. Men tanken grodde och jag tänkte att det kanske trots allt skulle skrivas en bok inför sommaren. Men skulle det gå? Vad sa förlaget, vad formgivare, vad korrekturläsarna och vad sa boktryckeriet och speditörerna - och så var det hela igång. Den 6 maj satte jag för att börja skriva. Då hade jag dessförinnan varit på små resor med barnbarn och slarvat bort skrivardagar i Rom och Köpenhamn. Sedan var det Kyrkostyrelse den 12 maj, konferens i Riga den 19 maj och slutskrivdatum för boken måste bli 23 maj. Det blev 168 sidor trots allt. Men då är det också nio gamla bloggar, som Yngve Kalin och Björn Fyrlund valde. Med den hastigheten är det inte konstigt att det finns några tryckfel, ett "inte" saknas någonstans och jag vet inte om korrigeringen av latinet, som jag ville ha, kunde komma med. Men texten uppfattas ha ett ärende och några intressanta upptäckter tror jag mig redovisa.

Jag fattar att själva tilltaget att förgylla ärkebiskopens avträde och skiftet med en bok om Svenska kyrkans läge inte kommer att applåderas av alla. Somliga drar väl sin gamla tirad om högkyrkligheten - den är som vanligt samtidigt löjlig och livsfarlig. Andra kommer att se om jag använder fula ord eller skriver något opassande, vilket jag i deras mening ALLTID gör. Stor veklagan under himmelen - eller massivt förtigande.

Få kommer att säga: "Si, här är en erfaren svenskkyrklig församlingspräst som reflekterat pastoralteologiskt, som har sina djupa rötter i den svenskkyrkliga myllan, som byggt församling, som uthärdat en del, som skrivit både vetenskap och kyrkopolitik och någon slags teologi, som suttit med i alla salongerna: distriktsråd, kyrkoråd, kontraktsråd, stiftsstyrelse, kyrkomöte, kyrkostyrelse och en uppsättning råd, kommittéer och arbetsgrupper samt tränats i arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse och Svenska kyrkans fria synod och håller sig med en del internationella kontakter. Han har dessutom en del akademiska meriter och utnämndes av Kyrkans Tidning till "Årets bloggare" 2013."

Varför säger de inte så? Därför att det självfallet är helt olämpligt. Men det är en sådan präst som resonerar kring Svenska kyrkans läge. Vad jag nu skrivit är egentligen bara till för att locka några av de mindre fördomsfulla att läsa boken och tänka själva. Och jag är väl fortfarande utan reservationer faktiskt årets bloggare eftersom domen mot mig i domkapitlet är undanröjd - eller vad säger Svante Fregert?

Vad gör klokt folk nu. Läser boken - men det är bara början. Börjar samtala. Oavsett om jag har rätt eller fel, hjälper inte försiktig tystnad längre. Tydligen ger förlaget Gaudete rabatt på boken i sommar. Hundra spänn är kanske överkomligt. Jag fick ge 34 spänn för några ynkans plantor jag behövde för att fylla upp i mina odlingar.

Hade jag inte varit så hårt hållen, hade jag nu satt mig i skuggan i trädgården och tärt en GT med mycket is. Men jag ska tydligen vara insatsberedd för postala ärenden och så måste en del införskaffas. Ärkebiskopen ska avtackas och man ska, sägs det, ta med sig något hemifrån. Det är precis som när fröken på kommando skulle avtackas och föräldraföreningen samlade in bidragen. Jag hade hursomhelst gett Anders något lämpligt. Inte för att han läser min blogg, det försäkrar han återkommande att han slutat med och låter, medger han, väldigt mycket som en rökare som slutar ofta, men han ska inte i förväg få veta vad han får. Han kommer att uppskatta det. Och jag kan berätta i efterhand vad det blev.

Detta sagt: mot boksläppet i tidig morgonväkt. Går inte tågen, är i varje fall boken framme. Jag litar på speditörerna. Tänka sig att de ringde! Märkligt.

Fel i allt

Jag är fortfarande fascinerad av att jag hade fel i allt jag skrev på blogginlägget Pingst.
Likväl finns det nog ett par påpekanden att göra. Ska jag bortse från påståendet att jag gör "inhopp" på min egen blogg, kanske?

Jag tror att parallellerna mellan kommun, landsting och församling är vederlagda. Eller har någon sett landshövdingen komma sättande för att högtidligen mottaga kommunchefer eller landstingschefer? Ibland är inte det som ser lika ut det intressanta utan olkheterna. Det är de som bär informationen. Alldeles bortsett från att den kyrkliga strukturen är den första i nationens liv. Det var den kyrkliga kompetensen som blev kommunal och den det vill kan studera diakonen Olaus Petri, Stockholms förste stadsdirektör. Men det är en annan historia.

När jag talar om vården av kyrkan alluderar jag på en berömd bok av Yngve Brilioth. Fattar man inte det, finns det kanske skäl att tona ner något och inte förstå detta som vård av kyrkobyggnaden. För det var inte det saken gällde. Vård om Kyrkan är något mer än vård av kyrkobyggnader.

Arne Selander krossade i en kommentar effektivt talet om predikstolens frihet och politiker som inte lägger sig med ett praktiskt exempel.
Robert Havermann eller Vaclav Havel hade annars kunnat användas som exempel på hur det i praktiken går till. Mycket mer sublimt.
Om det inte numera varit så känsligt, kunde jag pekat på pastor Immer i hitlerismens Tyskland. Hans dotter berättar om pastorns predikogenomgångar för frun, som manar till censur med argumentet "tänk på din familj". Pastorn vägrade. Men kul med ett konkret exempel. Nu bokstavligen krossades, demolerades, ett argument inför våra ögon. På denna bloggsida, dessutom!

Klart att kyrkoherden ska närvara vid kyrkorådssammanträden - det ordnas på lite olika sätt och det är inte OK att kalla ett kyrkoråd om ordföranden vet att pastor har laga förhinder. Kyrkorådet är pastor inbegripen. Det behöver man knappast dribbla om. Vad ett kyrkoråd historiskt sett är, kan man förstå om man studerar de s k sexmännen. För att inte förstöra för någon med snuskig fantasi, går jag inte in på detaljerna. Fantisera själva efter behag. Skulle någon fått för sig att sexmännen skulle vara prästernas chefer!?

Alldeles i förbigående: Det sas att det i princip är samma Svenska kyrka före och efter relationsförändringen.

Vad kontraktsprosten var och vad en kontraktsprost nuförtiden är, ska man skilja åt. Då skulle kontraktsprosten gå igenom och bevilja kyrkoherdars ledigheter, sitta i samråd om arbetsmiljö, visitera, inventera och mycket sådant. Kontraktsprosten kunde kalla kontraktister till sammankomster. I relation till kyrkoherdarna företrädde kontraktsprosten biskopen/stiftet. Nog är det en chefsroll, alltid. Vad skulle det annars vara?
Förman i tjänsten, OK.
Men förman! Chefsställning.
Befälsrätt i meningen att en kontraktsprost skulle säga hur det skulle vara. Kontraktskonvent klockan K vid plats som definierades. Kyrkoherdarna ställde upp pastoratsvis med komministrar och adjunkter bakom sig och lämnade av till kontraktsprosten, där han stod med två kontraktsadjunkter på flankerna samt ropade ett hurtigt: "God morgon, prelater" och fick till svar: "God morgon, kontraktsprost." Ja, ni minns hur det var.
I krig renodlades detta chefskap för den s k krigsprosten. Detta sagt för att peka på en omständighet som styrde bort från påståendet att kyrkorådets ordförande skulle vara kyrkoherdens chef. Det tycks inte längre hävdas.

I vår nya stordrift behövs inte kontraktsprostarna ens i den avskalade form de har men, för klarhets vinnande, det är biskopen som efter en rådgivande omröstning utser kontraktsprost.
Själv kan jag, om andan skulle falla på, titulera mig prost (som ärkebiskop Wejryd och biskop Johansson envisats med) - eller fd kontraktsprost. Jag skulle också kunna kalla mig "prost innan".

Kyrkorådet kan inte beordra en kyrkoherde att ta sin hatt och rock och lämna församlingen, det finns reglerat i Kyrkoordningen att saken ska prövas av Domkapitlet. Jag menar att kapitlen inte hittat formen för kritiska frågor i detta avseende - men likväl. Det var alltså inte så enkelt som det påståtts.

Jag undrar vilken föreställningsvärld som avslöjas i talet om att ta hatt och rock och lämna församlingen. Nu är det en kyrkopolitiker som hävdar detta. Företräder han Borgerligt Alternativ eller vad? Namnet på nomineringsgruppen skulle jag gärna vilja få veta.

Slutsatsen att kyrkorådets ordförande är överordnad kyrkoherden tycks ingen hålla med om. Det markeras dubbelt upp i bloggkommentarerna att kyrkoherden inte har någon chef.  Och det där med hatt och rock avråds från bestämt av en expert på området. Håll dock i er, det finns alltså en kyrkopolitiker som tänker sig att kyrkorådets ordförande kan stå för - ordergivning. Fast kanske inte. Backas det, månne?

Nu hävdas att kyrkorådets ordförande har en särskild roll, det var inte det saken gällde och den saken kan inte bestridas. Eller vad då? Per Westberg skriver att han sällan hör att kyrkoherden skulle vara underställda kyrkorådets ordförande men är underställd kyrkorådet i de delar kyrkorådet har att besluta om. Det kan man säga med tillägget att kyrkoherden själv är en vital del av detta kyrkoråd! I en kommentar blir Westbergs yttrande sammanskrivet så att kyrkoherden är underställd rådet. Nyanserna kommer inte riktigt till sin rätt.

Någonstans anfördes ett furirord, nämligen "har du förstått". Så korkade furirer har jag inte mött. De visste att vara försiktiga i mötet med befälselever, för dessa skulle snart få högre grader och skulle, om det ville sig illa, kunna slå tillbaka vid fortsatt tjänstgöring på regementet redan eller i ett krigsförband senare. När jag själv en kulen vinterdag blev furir röt jag aldrig så. Varför skulle jag?  Underligt med pultroner som gärna vill ge order och ryta, det har jag alltid tyckt.

Skulle den Högste vara emot demokrati, spörjes? Man kan fundera och läsa Ps 2 och Uppb 3:14-22 om Laodikeia, "folkets rätt" eller "folket härskar". Helt självklart är inte svaret, för ställs frågan till svenska folket om vem Gud är, så röstas Gud bort. Kan den Helige Treenigheten gilla det, månne?

Detta sagt drar det ihop sig till boksläpp. Uppmärksamheten kring boken tycks betydande. Det vore roligt om vi då fick en kvalificerad, i betydelsen insiktsfull, debatt om Svenska kyrkans läge. Allas hjärnor har väl inte fått vingar och flugit sin kos?

Men fick jag verkligen fel i allt när allt kommer till allt?
Jag är osäker.
Fick jag ens fel när jag menade att prästerna inte ska vara lokalanställda och reserverade mig för stiftsanställning?

Härmed tror jag att debatten om kyrkorådens ordförande som kyrkoherdars chefer kan förklaras avslutad.