Min värderade vän Dr F har farit till östra rikshalvan och lämnat mig utan den djupa kunskap om Wallin han besitter. Men jag vänder mig till Danmark för att förstå trenderna i västerländsk kristenhet. Där finns sognepraest Per Ramsdal, som för Jyllands-Posten förklarar att han inte tror på att Gud har skapat eller att Jesus har uppstått. Att Jesus skulle ha uppstått är för övernaturligt för honom. "Men det er en vireklig vigtig fortaelling", säger han. Berättelsen är verkligen viktig. Det är konceptet att "berättelsen befriar", inte Frälsaren. Det finns folk som går på sådant snack. Andra gör det inte. Konsekvent efterfrågar Ramsdal en ny trosbekännelse som inte så kraftigt stampar av i det övernaturliga.
Ramsdal är tydlig med att det han, så att säga, inte tror kolliderar med vad Den danske folkekirke tror. Lite komplicerat blir det redan utifrån min insikt att i den kyrkan gäller: "Dere behöver ikke tro. Den danske folkekirke tror for dem." Så hur blir det när en präst icke-tror för de som inte tror?När Ramsdal begraver säger han ibland att vi ska möta den döde igen men det är något av en nödlögn, för det tror han inte själv på. Säger han till Jyllands-Posten så fortsättningsvis kan begravningsföljena förstå.
Ramsdal är inte ensam bland de danska prästerna. Jyllands-Posten fick Jan Basie att deklarera att det inte finns något "tekstunderlag" för att säga att uppståndelsen är en händelse i modern historisk mening. Ulla Charlotte Hansen blir också tydlig. Hon "tror godt" att Jesus blev korsfäst. Men när det gäller uppståndelsen tror hon inte att naturlagarna ändrades.
Det här är ju den nya läran, neologin från 17-1800-tal, igen. Och vi kan väl trygga oss vid att Danmark är Danmark och fascineras över kommentaren att "vi har religionsfrihet i Danmark och den gäller också präster" - !? Så här går det till i ett land som är hårt sekulariserat - och som har statskyrka.
Jag går norröver där min vän Torbjörn Lindahl bloggar. Han har läst och skrivit om den lilla fina broschyren Rum för alla, som han inte uppfattade så! Syftet med trycksaken tycks mig vara att sälja in Svenska kyrkan genom att övertygande berätta mer. När det sker, är det oftast Kyrkans nyttighet som betonas. Så också här.
Vad sägs då om tron? "Tron är något personligt som inte kan vägas, mätas eller bedömas. Ibland är det lätt att tro, ibland väldigt svårt. Svenska kyrkan finns både för den som tror, den som söker och för den som tvivlar. Oavsett vilken inställning du har till Gud är du välkommen att dela din glädje och sorg, dina visioner och din ovisshet. I Svenska kyrkan finns rum och sammanhang där du får ställa frågor och föreslå svar. Tillsammans samtalar vi om livet och tron." (s 2)
Det låter något och jag ska inte fördärva konceptet genom att vilja fråga om ämbetsreformen eller enkönad vigsel och föreslå svar. Men nog är det rätt uppenbart att tro här inte handlar om trosinnehållet, det som tron tror - fides quae - utan om trosakten, att tron tror, fides qua. Och tro mig, man kan tro på precis vad som helst. Men det gör inte kristen tro. Den vet vad den tror, dvs har tillit till.
Nu är Svenska kyrkan ett evangeliskt-lutherskt trossamfund. Saken markeras (s 4) "Det är viktigt att varken kyrkan eller tron finns för sin egen skull, utan för världens. Som reformatorisk kyrka vill vi både bevara ett ursprung och finna nya former. Det finns rörelse inbyggd i vår identitet." (s 4)
Det där med rörelsen är sant. En rörelse tillbaka! Vi vill finna den ursprungliga formen. Det som är reformatoriskt är apostoliskt och därmed katolskt, är den enda rimliga hållningen. Detta är inte vad som antyds i texten. Här presenteras en kyrka som är i rörelse och vad själva röran går ut på, får var och en själv föreställa sig. Vill någon föreslå svar?
Det måste nog blir på dette viset, när evangelium preciseras som en "vändpunkt", som gör att det alltid finns hopp. Jesus övervann döden, heter det. Så talar neologin om uppståndelsen från de döda.
I Malmö finns superkyrkoherde Ekhem. Han intervjuas i Sydsvenskan: "Vi har alla samma anfader i patriarken Abraham, vi kallas ju för de Abrahamitiska (sic med A! DS) religionerna", vet han att berätta med en samtidsideologisk faktoid. På så vis betonar kyrkoherden likheterna i de tre stora religionerna kristendom, judendom och islam. Det är fullt begripligt för neologerna är tydligt religiösa och i samma mån lika otydligt intellektuellt redliga.
Det år som strax ligger bakom oss tillsammans med en massa andra av våra år kanske vi ska avsluta med en personlig utmaning? Utmaningen att nästa år stå neologin emot, dvs stå för den tro som en gång för alla anförtrotts de heliga, den där Gud talat till oss genom sitt Ord och möter oss i sakramenten, dvs en handfast och till dels mycket materiell andlighet? Fromsint och undanglidande samt pretentiöst skitprat ska jagas. Verkar det inte vara en riktigt uppmuntrande uppgift under det kommande året? I Danmark och i Sverige lika!
Tills vidare tar vi chansen att denna dag anlägga den allvarliga minen och till kringgående och kringstående säga: Gott slut!
onsdag 31 december 2014
tisdag 30 december 2014
Extra allt i NSD
Jag måste blogga efter dagens lilla promenad till postfällan. Den innehöll ett klipp från NSD den 29 dec, som min vän Lappen skickat. Han är en blygsam man och ser sig själv ödmjukt närmast som Fusklappen. Men det är ordning och reda med honom. Han lovade klippet och jag läser.
Det är biskopen Hans Stiglund som talar ut i en spalt. Han slår fast "att kvinnoprästmotståndet måste bort från kyrkans värld". Ansvaret i fjällvärlden var dock kyrkorådets, inte domkapitlets, som har en annan uppgift än den personalsociala. Domkapitlet ska pröva enskilda prästers eventuella förbrytelser. Men var det verkligen, som det heter i NSD, så att Anna Fjällborg där långt uppe i fjällvärlden varit utsatt för kvinnoprästmotstånd? Var det inte i själva verket så att hon misstänkte att några av prästerna inte helhjärtat var för den ordning hon helhjärtat var för? Och kom inte den saken fram först sedan domkapitlet ställt frågan till den anklagade komministern vad han menade i ämbetsfrågan? Vi kanske kan strunta i det just nu. Rättssäkerhet är inte Svenska kyrkans starkaste gren.
Vi återvänder till NSD:
"Vad gäller att Hans Stiglund själv varit kvinnoprästmotståndare meddelar han:
- En teologisk uppfattning som jag lämnat för 25 år sedan. Jag vill påpeka att under min tid som biskop har jag vigt ca 60 kvinnor till präster och jag har gjort detta med stor glädje och tacksamhet."
Det är möjligt att det var så, men jag är osäker. Det betyder i klartext att detta tror jag inte. Jag vill minnas att Hans Stiglund hörde till synoden fram till provvalet till biskop. Hans tillhörighet där, stämmer väl med att han valde att prästvigas för Göteborgs stift och biskop Gärtner De som har bättre koll får väl rannsaka minnet och kommentera. Det kan vara hur det vill med den saken, förstås. Men jag ogillar om det skulle visa sig att biskop Stiglund nu skaffar sig en mer passlig bakgrundshistoria än den som faktiskt var. Märk dock att jag nu stenhårt markerat min osäkerhet i sak och kallar på hjälp.
NSD fick uppenbarligen skicka in skriftliga frågor utan möjlighet till uppföljning. Denna typiska hovjournalistik bestås alltså de socialdemokratiska läsarna i Norrland. Jag läser hur hovjournalistikens utfall blir:
"NSD vill berätta om vad som fick Hans Stiglund att överge sitt kvinnoprästmotstånd och hur han nu för arbetet vidare i frågan i länet men Hans Stiglund vill inte kommentera ytterligare."
That's all folk!
Nu anmäler jag mig villig att hålla min dubbelföreläsning i ämbetsfrågan inte bara i Visby stift utan också i Luleå. Koskinenarvode gäller.
Var det nu extra allt i NSD eller extra ingenting? Jag funderar.
Det är biskopen Hans Stiglund som talar ut i en spalt. Han slår fast "att kvinnoprästmotståndet måste bort från kyrkans värld". Ansvaret i fjällvärlden var dock kyrkorådets, inte domkapitlets, som har en annan uppgift än den personalsociala. Domkapitlet ska pröva enskilda prästers eventuella förbrytelser. Men var det verkligen, som det heter i NSD, så att Anna Fjällborg där långt uppe i fjällvärlden varit utsatt för kvinnoprästmotstånd? Var det inte i själva verket så att hon misstänkte att några av prästerna inte helhjärtat var för den ordning hon helhjärtat var för? Och kom inte den saken fram först sedan domkapitlet ställt frågan till den anklagade komministern vad han menade i ämbetsfrågan? Vi kanske kan strunta i det just nu. Rättssäkerhet är inte Svenska kyrkans starkaste gren.
Vi återvänder till NSD:
"Vad gäller att Hans Stiglund själv varit kvinnoprästmotståndare meddelar han:
- En teologisk uppfattning som jag lämnat för 25 år sedan. Jag vill påpeka att under min tid som biskop har jag vigt ca 60 kvinnor till präster och jag har gjort detta med stor glädje och tacksamhet."
Det är möjligt att det var så, men jag är osäker. Det betyder i klartext att detta tror jag inte. Jag vill minnas att Hans Stiglund hörde till synoden fram till provvalet till biskop. Hans tillhörighet där, stämmer väl med att han valde att prästvigas för Göteborgs stift och biskop Gärtner De som har bättre koll får väl rannsaka minnet och kommentera. Det kan vara hur det vill med den saken, förstås. Men jag ogillar om det skulle visa sig att biskop Stiglund nu skaffar sig en mer passlig bakgrundshistoria än den som faktiskt var. Märk dock att jag nu stenhårt markerat min osäkerhet i sak och kallar på hjälp.
NSD fick uppenbarligen skicka in skriftliga frågor utan möjlighet till uppföljning. Denna typiska hovjournalistik bestås alltså de socialdemokratiska läsarna i Norrland. Jag läser hur hovjournalistikens utfall blir:
"NSD vill berätta om vad som fick Hans Stiglund att överge sitt kvinnoprästmotstånd och hur han nu för arbetet vidare i frågan i länet men Hans Stiglund vill inte kommentera ytterligare."
That's all folk!
Nu anmäler jag mig villig att hålla min dubbelföreläsning i ämbetsfrågan inte bara i Visby stift utan också i Luleå. Koskinenarvode gäller.
Var det nu extra allt i NSD eller extra ingenting? Jag funderar.
måndag 29 december 2014
Minnenas afton. En aftonblogg
Biskoparna Lindegård och Hellström var på Frimurarlogen i Kalmar den 28 december för tjugo år sedan. Hellström la sig i kistan och allt var både högtidligt och gemytligt. Frimuraren Zielfeldt vinkade adjö när biskoparna skulle köra till Växjö framåt natten. En frimurarbroder från Växjö åkte med, journalist till yrket. Jan Arvid Hellström var angelägen att komma tillbaka till Växjö för dagen efter skulle han till Göteborg för att fira prästvigningsjubileum, prästvigd den 28 december 1964 som han var. Jubiléet fick skjutas på en dag eftersom Jan Arvid var upptagen av sina frimurarbestyr. Nu skulle prästvigningsbröderna återsamlas, Jan Arvid Hellström, Bengt Wadensjö, Ragnar Block och vad de nu hette. Bo Giertz hade vigt dem.
Dåförtiden var Hellström tillsammans med Block tacksamma att göteborgsbördige Ove Lundin när de uppsökte honom gav besked att han inte skulle till stiftet. Han var hotfullt högkyrklig och prästbarnen Hellström och Block ängslades självfallet inför allt detta.
Jan Arvid kom inte till jubiléet. Han omkom under natten när dygnet blivit den 29 december utanför Furuby. Nog var han nykter efter festandet i Kalmar, men han körde bil som den tusenkonstnär han var och kom över på fel sida och kolliderade. Egendomligt med kollisioner. Några sekunder före eller efter hade de inte inträffat, då hade bilen gått av vägen och det hade kanske inte fått så stora konsekvenser. Jan-Olof Johansson fick larmet på natten och var igång närmare ett dygn utan så mycket vila.
Kontraktsprostarna skulle tidigt denna dags morgon få besked för att prästerna inte skulle nås av nyheten via radio kl 8.
Fax, det var den tiden, knackade igång just som jag hämtat tidningarna och jag läste indignerad. Kvällen innan hade någon galning sextrakasserat diakonissan s Kerstin på telefon och jag tänkte att det hela fortsatte denna morgon. När jag tittade mer noga, såg jag avsändaren.
Det var ett autentiskt meddelande att jag skulle ringa kyrkoherdarna, som skulle ge beskedet vidare. Det fungerade och jag ringde tillbaka för att återrapportera till stiftet. Enkel militär ordning. Om inte högkvarteret har fått en återrapport kan ingen veta hur det fungerat. Det befanns att jag ensam av prostarna kunde detta självklara.
Vi ordnade också just denna afton en minnesgudstjänst i Kalmar domkyrka, så gott det nu gick. Biskopens bror länsåklagaren var på plats liksom rätt mycket kyrkfolk och frimurare, förstås. Kontraktsprosten predikade, vill jag minnas. Vi tände ljus, förstås. Jag var lite stolt över hur självklart alla visste vad de skulle göra - och göra det bra. Jag minns denna kväll som vemodig. Inte sedan Stockholms blodbad har två biskopar dött samma dag, kunde de historiskt bevandrade meddela.
Sedan blev det begravningsgudstjänster.
Jan Arvid skulle gravsättas på Öckerö men begravningsgudstjänsten hölls i Domkyrkan av hans svåger kyrkoherde Bengt Block och samlade stiftet. Jag funderade mycket över vad som hänt år 1995 om Jan Arvid fått vara med. Min gissning var, att han inte skulle suttit sin tid ut som biskop. Han såg för mycket hända i Svenska kyrkan, som han alls inte ville.
Jan-Olof Johansson var officiant, när hans välgörare Sven Lindegård skulle begravas. Ska man förstå en del av biskop Johanssons biskopsgärning måste man förstå hur han trampar vidare i Sven Lindegårds fotspår. Av honom är Johanssons biskopsroll formad.
Karin Lindegård var samlad, ja, magnifik och Frimurarorden hade draperat kistan med sin OHP, Ordens Högste Prelat, i frimurarflagga. När vi vandrade till Tegnérkyrkogården mediterade jag över prästers uschliga sätt att klä sig. Decorum tycktes flera av dem vara ett helt okänt begrepp. Sedan var det mottagning på Stadshotellet.
Jan Arvid skulle gravsättas på Öckerö men begravningsgudstjänsten hölls i Domkyrkan av hans svåger kyrkoherde Bengt Block och samlade stiftet. Jag funderade mycket över vad som hänt år 1995 om Jan Arvid fått vara med. Min gissning var, att han inte skulle suttit sin tid ut som biskop. Han såg för mycket hända i Svenska kyrkan, som han alls inte ville. Vad han gjorde i stiftet var att han ställde somligt av det ordentliga och lätt trist förutsägbara på ända.
Den följande tiden skulle det hållas parentationer och psalmen Som liljan på sin äng sjöngs tills den närmast fungerade som kräkmedel på den känsliga. Till de känsliga hörde dock inte sedermera biskop Johansson. Han sjöng på. Sammanträde efter sammanträde.
Vad hade Lindegård och Hellström sagt om de sett dagens svenska kyrka?
De hade inte hurrat. De hade undrat hur det kunnat bli så här. Och de hade nog undrat vad Jan Olof Johansson nu administrerar, inte utan en stillsam kritik av honom. Eller?
Samkönad vigsel - nej, de hade Sven Lindegård aldrig köpt.
Vigningsstopp för dissidenter - det var nog den frågan Jan Arvid Hellström kunnat avgå på, för han hade sett en konstitutionell kris som i grund skadat Svenska kyrkan.
Tjugo år kan tyckas vara en lång tid men i minnet blir den rätt kort och under dessa år har väldigt mycket hänt i det kyrkliga innehållet och i den kyrkliga strukturen. Det kanske inte är så mycket att tjata om, men ibland hade jag unnat Sven Lindegård och Jan Arvid Hellström att se hur det gick. Det beror inte nödvändigtvis på att jag är en vänlig person.
Nu får detta räcka som blogg för den 30 december också.
Har ni Flanellskjorta? Annars behöver ni köpa nu. Dressmann har engagerat sig i Flanellskjortans dag med priser som gör att det inte kostar skjortan att utrusta sig.
Dåförtiden var Hellström tillsammans med Block tacksamma att göteborgsbördige Ove Lundin när de uppsökte honom gav besked att han inte skulle till stiftet. Han var hotfullt högkyrklig och prästbarnen Hellström och Block ängslades självfallet inför allt detta.
Jan Arvid kom inte till jubiléet. Han omkom under natten när dygnet blivit den 29 december utanför Furuby. Nog var han nykter efter festandet i Kalmar, men han körde bil som den tusenkonstnär han var och kom över på fel sida och kolliderade. Egendomligt med kollisioner. Några sekunder före eller efter hade de inte inträffat, då hade bilen gått av vägen och det hade kanske inte fått så stora konsekvenser. Jan-Olof Johansson fick larmet på natten och var igång närmare ett dygn utan så mycket vila.
Kontraktsprostarna skulle tidigt denna dags morgon få besked för att prästerna inte skulle nås av nyheten via radio kl 8.
Fax, det var den tiden, knackade igång just som jag hämtat tidningarna och jag läste indignerad. Kvällen innan hade någon galning sextrakasserat diakonissan s Kerstin på telefon och jag tänkte att det hela fortsatte denna morgon. När jag tittade mer noga, såg jag avsändaren.
Det var ett autentiskt meddelande att jag skulle ringa kyrkoherdarna, som skulle ge beskedet vidare. Det fungerade och jag ringde tillbaka för att återrapportera till stiftet. Enkel militär ordning. Om inte högkvarteret har fått en återrapport kan ingen veta hur det fungerat. Det befanns att jag ensam av prostarna kunde detta självklara.
Vi ordnade också just denna afton en minnesgudstjänst i Kalmar domkyrka, så gott det nu gick. Biskopens bror länsåklagaren var på plats liksom rätt mycket kyrkfolk och frimurare, förstås. Kontraktsprosten predikade, vill jag minnas. Vi tände ljus, förstås. Jag var lite stolt över hur självklart alla visste vad de skulle göra - och göra det bra. Jag minns denna kväll som vemodig. Inte sedan Stockholms blodbad har två biskopar dött samma dag, kunde de historiskt bevandrade meddela.
Sedan blev det begravningsgudstjänster.
Jan Arvid skulle gravsättas på Öckerö men begravningsgudstjänsten hölls i Domkyrkan av hans svåger kyrkoherde Bengt Block och samlade stiftet. Jag funderade mycket över vad som hänt år 1995 om Jan Arvid fått vara med. Min gissning var, att han inte skulle suttit sin tid ut som biskop. Han såg för mycket hända i Svenska kyrkan, som han alls inte ville.
Jan-Olof Johansson var officiant, när hans välgörare Sven Lindegård skulle begravas. Ska man förstå en del av biskop Johanssons biskopsgärning måste man förstå hur han trampar vidare i Sven Lindegårds fotspår. Av honom är Johanssons biskopsroll formad.
Karin Lindegård var samlad, ja, magnifik och Frimurarorden hade draperat kistan med sin OHP, Ordens Högste Prelat, i frimurarflagga. När vi vandrade till Tegnérkyrkogården mediterade jag över prästers uschliga sätt att klä sig. Decorum tycktes flera av dem vara ett helt okänt begrepp. Sedan var det mottagning på Stadshotellet.
Jan Arvid skulle gravsättas på Öckerö men begravningsgudstjänsten hölls i Domkyrkan av hans svåger kyrkoherde Bengt Block och samlade stiftet. Jag funderade mycket över vad som hänt år 1995 om Jan Arvid fått vara med. Min gissning var, att han inte skulle suttit sin tid ut som biskop. Han såg för mycket hända i Svenska kyrkan, som han alls inte ville. Vad han gjorde i stiftet var att han ställde somligt av det ordentliga och lätt trist förutsägbara på ända.
Den följande tiden skulle det hållas parentationer och psalmen Som liljan på sin äng sjöngs tills den närmast fungerade som kräkmedel på den känsliga. Till de känsliga hörde dock inte sedermera biskop Johansson. Han sjöng på. Sammanträde efter sammanträde.
Vad hade Lindegård och Hellström sagt om de sett dagens svenska kyrka?
De hade inte hurrat. De hade undrat hur det kunnat bli så här. Och de hade nog undrat vad Jan Olof Johansson nu administrerar, inte utan en stillsam kritik av honom. Eller?
Samkönad vigsel - nej, de hade Sven Lindegård aldrig köpt.
Vigningsstopp för dissidenter - det var nog den frågan Jan Arvid Hellström kunnat avgå på, för han hade sett en konstitutionell kris som i grund skadat Svenska kyrkan.
Tjugo år kan tyckas vara en lång tid men i minnet blir den rätt kort och under dessa år har väldigt mycket hänt i det kyrkliga innehållet och i den kyrkliga strukturen. Det kanske inte är så mycket att tjata om, men ibland hade jag unnat Sven Lindegård och Jan Arvid Hellström att se hur det gick. Det beror inte nödvändigtvis på att jag är en vänlig person.
Nu får detta räcka som blogg för den 30 december också.
Har ni Flanellskjorta? Annars behöver ni köpa nu. Dressmann har engagerat sig i Flanellskjortans dag med priser som gör att det inte kostar skjortan att utrusta sig.
Det finns ingen Seglora i dag
Dagens Seglora (ett namn som omedelbart ger två uttalsformer, en västgötsk/svensk och en stockholmsk/svensk) finns inte. Inte nog med att redaktionen tog ordentligt julledigt, som vanligt, när jag gick in för att kolla hur lång ledigheten skulle bli, möttes jag av beskedet Fatal errror. På något sätt kanske det sammanfattar läget.
Mattias Irving blir ny chefredaktör efter pastor Carlsson. Och nya skribenter ska rekryteras till nättidningen, vars syfte är "kärlek och kritik". Den övertygelse som bär är att "skrivande hjälper till att bredda, pröva och fördjupa tankar om tro i ljuset av samtidens brännande frågor."
När vi ser tillbaka på seglorianernas år 2014 - och bortser från det juluppehåll som inledde, sommaruppehållet som låg där i mitten samt juluppehållet som avslutade året (hur var det med påsklov?) - klarnar något. Nättidningen handlar inte om tro utan om tankar om tro och det är ett samtidens raster som läggs över tron. Inte tvärtom, alltså. Men det kan det väl inte bli när det handlar just om tro. Kristen tro däremot skulle mena att det som kommer ur mötet med Verkligheten själv i Kyrkans liv kastar ljus över samtidens brännande frågor. Möjligtvis också påpeka att samtidens brännande frågor på djupet är alla tiders brännande frågor.
Blir frågor det som kastar ljus över tron är den uppenbara risken att tron blir ideologi för sin tid. Det är inte heller något okänt fenomen. Kyrkosystemens upprätthållare brukar gilla att få uppträda som aktörer i ideologiska statsapparater och på sitt fromliga sätt säga just det som just då ska sägas. Fromlighet betyder i sammanhanget inte bara att lägga orden rätt utan också att lägga rätt religiösa ord för att beskriva det som just då ska beskrivas.
Dagens Seglora tar de utsattas parti när främlingsfientlighet och rasism breder ut sig. "Därför är Dagens Seglora en antirasistisk, feministisk och maktkritisk nättidning som ställer sig i den befriande teologins fåra."
Det låter något. Men ligger befrielsen någonsin i en teologi? Ligger den inte i Kyrkans liv, det där som Gud gör med oss? Om teologin som bäst blir tron som försöker förstå, är den aldrig frikopplad från gudstjänst, bön, meditation och det handlande som kommer ur allt detta. Liturgi och diakoni, som mottot för Hjelmserydsstiftelsen lyder. Dagens Seglora slår fast: "Modiga handlingar inspireras av modiga ord" - och det kan sägas. Men vems ord syftar vi på?
Jag letade efter den lilla rännil pengar som flyter in till Seglora Smedja och Dagens Seglora. Stockholms stift ger 250 000:- nästa år. Lunds stift har gett tidigare - hur är det nu? Åkersbergs stiftsgård hörde också en gång i tiden till bidragsgivarna liksom ett antal församlingar. Sofia var bas för seglorianerna och nu är det Nacka - ett arrangemang som väl är ekonomiskt gynnsamt för seglorianerna, kan man tro, för det ter sig otroligt att seglorianerna skulle stötta församlingarna, om man så säger. Till detta kommer Sensus med bidrag/anslag/stöd. "Follow the Money" är en god princip för att pröva och fördjupa sina tankar. Vem beslutar att de allmänna medlen ska tillfalla seglorianerna och för vad?
Att Svensk Pastoraltidskrift står fri och får medel från den stiftelse som skapades för att stötta tidningen, vet vi.
Att Svensk Kyrkotidning brottas med problem har varit uppenbart länge. Hur det avtal ser ut som via Kyrkans Tidnings kapital säkerställer SKT, vet vi inte.
Men det tycks rätt uppenbart att Dagens Seglora får medel från givare som aldrig öppnat sina ymnighetshorn för att stötta de tryckta tidningarna. Beror det kyrkliga stödet till segliorianerna på att det nu handlar om tro i ljuset av samtidens brännande frågor men inte om kristen tro och kyrkoliv?
Jag vet verkligen inte vad jag ska tro om detta.
Fatal error är det begrepp som skapade oron i mig, tror jag dock.
Ska jag mig till tröst läsa Pickwickklubben och där närläsa berättelsen om Mister Blotton?
Mattias Irving blir ny chefredaktör efter pastor Carlsson. Och nya skribenter ska rekryteras till nättidningen, vars syfte är "kärlek och kritik". Den övertygelse som bär är att "skrivande hjälper till att bredda, pröva och fördjupa tankar om tro i ljuset av samtidens brännande frågor."
När vi ser tillbaka på seglorianernas år 2014 - och bortser från det juluppehåll som inledde, sommaruppehållet som låg där i mitten samt juluppehållet som avslutade året (hur var det med påsklov?) - klarnar något. Nättidningen handlar inte om tro utan om tankar om tro och det är ett samtidens raster som läggs över tron. Inte tvärtom, alltså. Men det kan det väl inte bli när det handlar just om tro. Kristen tro däremot skulle mena att det som kommer ur mötet med Verkligheten själv i Kyrkans liv kastar ljus över samtidens brännande frågor. Möjligtvis också påpeka att samtidens brännande frågor på djupet är alla tiders brännande frågor.
Blir frågor det som kastar ljus över tron är den uppenbara risken att tron blir ideologi för sin tid. Det är inte heller något okänt fenomen. Kyrkosystemens upprätthållare brukar gilla att få uppträda som aktörer i ideologiska statsapparater och på sitt fromliga sätt säga just det som just då ska sägas. Fromlighet betyder i sammanhanget inte bara att lägga orden rätt utan också att lägga rätt religiösa ord för att beskriva det som just då ska beskrivas.
Dagens Seglora tar de utsattas parti när främlingsfientlighet och rasism breder ut sig. "Därför är Dagens Seglora en antirasistisk, feministisk och maktkritisk nättidning som ställer sig i den befriande teologins fåra."
Det låter något. Men ligger befrielsen någonsin i en teologi? Ligger den inte i Kyrkans liv, det där som Gud gör med oss? Om teologin som bäst blir tron som försöker förstå, är den aldrig frikopplad från gudstjänst, bön, meditation och det handlande som kommer ur allt detta. Liturgi och diakoni, som mottot för Hjelmserydsstiftelsen lyder. Dagens Seglora slår fast: "Modiga handlingar inspireras av modiga ord" - och det kan sägas. Men vems ord syftar vi på?
Jag letade efter den lilla rännil pengar som flyter in till Seglora Smedja och Dagens Seglora. Stockholms stift ger 250 000:- nästa år. Lunds stift har gett tidigare - hur är det nu? Åkersbergs stiftsgård hörde också en gång i tiden till bidragsgivarna liksom ett antal församlingar. Sofia var bas för seglorianerna och nu är det Nacka - ett arrangemang som väl är ekonomiskt gynnsamt för seglorianerna, kan man tro, för det ter sig otroligt att seglorianerna skulle stötta församlingarna, om man så säger. Till detta kommer Sensus med bidrag/anslag/stöd. "Follow the Money" är en god princip för att pröva och fördjupa sina tankar. Vem beslutar att de allmänna medlen ska tillfalla seglorianerna och för vad?
Att Svensk Pastoraltidskrift står fri och får medel från den stiftelse som skapades för att stötta tidningen, vet vi.
Att Svensk Kyrkotidning brottas med problem har varit uppenbart länge. Hur det avtal ser ut som via Kyrkans Tidnings kapital säkerställer SKT, vet vi inte.
Men det tycks rätt uppenbart att Dagens Seglora får medel från givare som aldrig öppnat sina ymnighetshorn för att stötta de tryckta tidningarna. Beror det kyrkliga stödet till segliorianerna på att det nu handlar om tro i ljuset av samtidens brännande frågor men inte om kristen tro och kyrkoliv?
Jag vet verkligen inte vad jag ska tro om detta.
Fatal error är det begrepp som skapade oron i mig, tror jag dock.
Ska jag mig till tröst läsa Pickwickklubben och där närläsa berättelsen om Mister Blotton?
söndag 28 december 2014
Håll fast vid julglädjen
Innan mitt idoga drickande i juletid satte in i går, gick jag igenom en del tidningar. Ni läser inte Magasinet, tidningen som kommer med Smålandsposten tack vare det idoga tidningsbudet.
Där mötte jag domkyrkokaplan Leif Adolfsson i Växjö.
Temat var "julfirande för de ensamma". Viktigt nog. Vad fick jag veta. Adolfsson har "hjärta för de behövande". Han har "själv varit med många år och firat jul med sin familj och de ensamma på julafton." Det var ädelt och värt att uppmärksamma. Om det inte kommit en fortsättning: "I år kommer han dock att fira jul hemma med sina nära då familjen börjar bli stor." Det betyder att barn och barnbarn kommer hem: "Vi får trängas ihop, trampa på leksaker, se väskor stå här och där, precis som det ska vara, säger Leif och skrattar." Men var det inte hjärta för behövande, som var precis det som skulle vara? Vart tog nu julfirandet för de ensamma vägen? Och ändå säger texten till bilden av den leende prästen att han "har ett stort hjärta för de behövande och har under sina 35 år som präst arbetat med att skapa mötesplatser för ensamma." Blev inte det här riktigt roligt till sist?
Jul med de ensamma i Växjö blev det likväl. Fast då var de väl inte ensamma längre?
I samma blad återfinns Växjös nye biskop. Han får berätta om hur han firar jul. Det är de olika högmässorna han lever med i och han är glad över kända psalmer och bibeltexter. "Jag vilar i traditionerna" för han vet att många av oss lever i ett överflödssamhälle. "Men konsumtionen fyller bara ett behov för stunden och efterlämnar oftast en känsla av tomhet." För Fredrik Modéus är det viktigt att vara ett föredöme, säger han. Och familjen har "sedan länge en tradition att varje jul bjuda in människor som av olika anledningar inte har någon att fira julen tillsammans med." I år har han väckt tanken att bjuda in fattiga EU-migranter. Familjen funderar.
Den valde biskopen får också frågan hur man förbereder sig inför uppdraget som biskop. "Jag ber. Sedan pratar jag med människor och tar intryck av vad folk säger." Det var fint sagt, så fint att jag grips av en lätt olust. Han har väl de senaste veckorna haft ett heltidsjobb i en intensiv arbetsperiod att sköta? Varför sa han inte helt enkelt att allt han sysslat med som präst uppenbarligen har varit en förberedelse? Och vad ber han om? Det angår oss kanske inte, men medge att det vore kul att få veta.
Till den valde biskopens analys av det så kallade läget hör att det finns ett stort intresse för andlighet och tro i dagens samhälle samtidigt som det också märks en viss skepsis mot den organiserade andligheten. "Skepsisen är nog en kvardröjande effekt av den tidigare statskyrkans maktställning." Eller kanske troligare en effekt av en framväxande bourgoisie med en annan livshållning än Kyrkans - och då skriver vi 17- och 1800-tal? En nation där religionskunskapen i skolväsendet inte skapar särskild förståelse om kristen tro är väl en fortsatt utmärkt grogrund just för skepsis - eller sekularisering, det som var syftet med skolreformen.
Nog är det dock glädjande att vi får en biskop som ber, talar med människor och vill vara ett föredöme.
Härnösands stift har fått julhälsning från sin biskop Eva Nordung Byström. "Återigen ska vi fira jul i en värld utan julefrid", heter det. Det är träffsäkert. Julfriden är Kyrkans, inte världens. Jesus föddes i ett ockuperat land där soldater och våld var vardagsmat, religions- och yttrandefrihet okända begrepp och kvinnor och barn betraktades som boskap." Att de friheter som kom till under 1700-talet inte fanns i Palestina, det fattar jag. Men det där med vardagsmaten kan väl knappast vara riktigt? Pax Augustana gav en tid av fred och välstånd under kung Herodes tid, har jag fått lära mig. Efter Herodes död blev den militära administrationen mer hårdhänt. Men betraktades kvinnor som boskap?
Jag läser Joachim Jeremis, Jerusalem in the Time of Jesus (Jerusalem zur Zeit Jesu i original - 3 uppl 1962 - men det är den engelska översättningen av boken med författarens reviderade text år 1967 jag har, inköpt i Jerusalem för 40 år sedan).
Jeremias var den förste att skriva några sidor om kvinnans ställning. Vad lärde jag mig? Flickor var omyndiga till 12½ års ålder, dvs fadern bestämde. Hennes egendom och allt hon kunde hitta, var faderns. När hon blivit 12½ år gammal var hon oberoende och kunde inte bortförlovas mot sin vilja. När hon gift sig, hade mannen skyldighet att sörja för sin henne och hon kunde gå till domstol om han inte skötte sina plikter som innefattade mat, kläder, medicin, husrum och andra vanliga äktenskapliga plikter samt - om hon dog - hennes begravning med åtminstone två flöjtspelare och en kvinnlig gråterska. Detta var en plikt också för den fattigaste. Betraktad som boskap?
Kvinnor fick inte studera vid torahskolorna - men i högreståndskretsar gavs de en sekulär utbildning, som innefattade undervisning i grekiska. Kunskaper i grekiskan var en prydnad för en flicka. Att Johannes Döparen döpte kvinnor och att kvinnor följde Jesus samt att Timotheos undervisades i skrifterna av morsan och mormor, kanske något jävar boskapsbilden. Nej, den vackra utläggningen om dåtidens förskräckligheter avsedd att bygga upp allmogen i Härnösands stift, stämde inte. Det tycker jag också var roligt. Men var får biskopar allt ifrån? Eller - varifrån får vi biskoparna, de som ska vaka över läran?
Håll fast vid julglädjen!
Där mötte jag domkyrkokaplan Leif Adolfsson i Växjö.
Temat var "julfirande för de ensamma". Viktigt nog. Vad fick jag veta. Adolfsson har "hjärta för de behövande". Han har "själv varit med många år och firat jul med sin familj och de ensamma på julafton." Det var ädelt och värt att uppmärksamma. Om det inte kommit en fortsättning: "I år kommer han dock att fira jul hemma med sina nära då familjen börjar bli stor." Det betyder att barn och barnbarn kommer hem: "Vi får trängas ihop, trampa på leksaker, se väskor stå här och där, precis som det ska vara, säger Leif och skrattar." Men var det inte hjärta för behövande, som var precis det som skulle vara? Vart tog nu julfirandet för de ensamma vägen? Och ändå säger texten till bilden av den leende prästen att han "har ett stort hjärta för de behövande och har under sina 35 år som präst arbetat med att skapa mötesplatser för ensamma." Blev inte det här riktigt roligt till sist?
Jul med de ensamma i Växjö blev det likväl. Fast då var de väl inte ensamma längre?
I samma blad återfinns Växjös nye biskop. Han får berätta om hur han firar jul. Det är de olika högmässorna han lever med i och han är glad över kända psalmer och bibeltexter. "Jag vilar i traditionerna" för han vet att många av oss lever i ett överflödssamhälle. "Men konsumtionen fyller bara ett behov för stunden och efterlämnar oftast en känsla av tomhet." För Fredrik Modéus är det viktigt att vara ett föredöme, säger han. Och familjen har "sedan länge en tradition att varje jul bjuda in människor som av olika anledningar inte har någon att fira julen tillsammans med." I år har han väckt tanken att bjuda in fattiga EU-migranter. Familjen funderar.
Den valde biskopen får också frågan hur man förbereder sig inför uppdraget som biskop. "Jag ber. Sedan pratar jag med människor och tar intryck av vad folk säger." Det var fint sagt, så fint att jag grips av en lätt olust. Han har väl de senaste veckorna haft ett heltidsjobb i en intensiv arbetsperiod att sköta? Varför sa han inte helt enkelt att allt han sysslat med som präst uppenbarligen har varit en förberedelse? Och vad ber han om? Det angår oss kanske inte, men medge att det vore kul att få veta.
Till den valde biskopens analys av det så kallade läget hör att det finns ett stort intresse för andlighet och tro i dagens samhälle samtidigt som det också märks en viss skepsis mot den organiserade andligheten. "Skepsisen är nog en kvardröjande effekt av den tidigare statskyrkans maktställning." Eller kanske troligare en effekt av en framväxande bourgoisie med en annan livshållning än Kyrkans - och då skriver vi 17- och 1800-tal? En nation där religionskunskapen i skolväsendet inte skapar särskild förståelse om kristen tro är väl en fortsatt utmärkt grogrund just för skepsis - eller sekularisering, det som var syftet med skolreformen.
Nog är det dock glädjande att vi får en biskop som ber, talar med människor och vill vara ett föredöme.
Härnösands stift har fått julhälsning från sin biskop Eva Nordung Byström. "Återigen ska vi fira jul i en värld utan julefrid", heter det. Det är träffsäkert. Julfriden är Kyrkans, inte världens. Jesus föddes i ett ockuperat land där soldater och våld var vardagsmat, religions- och yttrandefrihet okända begrepp och kvinnor och barn betraktades som boskap." Att de friheter som kom till under 1700-talet inte fanns i Palestina, det fattar jag. Men det där med vardagsmaten kan väl knappast vara riktigt? Pax Augustana gav en tid av fred och välstånd under kung Herodes tid, har jag fått lära mig. Efter Herodes död blev den militära administrationen mer hårdhänt. Men betraktades kvinnor som boskap?
Jag läser Joachim Jeremis, Jerusalem in the Time of Jesus (Jerusalem zur Zeit Jesu i original - 3 uppl 1962 - men det är den engelska översättningen av boken med författarens reviderade text år 1967 jag har, inköpt i Jerusalem för 40 år sedan).
Jeremias var den förste att skriva några sidor om kvinnans ställning. Vad lärde jag mig? Flickor var omyndiga till 12½ års ålder, dvs fadern bestämde. Hennes egendom och allt hon kunde hitta, var faderns. När hon blivit 12½ år gammal var hon oberoende och kunde inte bortförlovas mot sin vilja. När hon gift sig, hade mannen skyldighet att sörja för sin henne och hon kunde gå till domstol om han inte skötte sina plikter som innefattade mat, kläder, medicin, husrum och andra vanliga äktenskapliga plikter samt - om hon dog - hennes begravning med åtminstone två flöjtspelare och en kvinnlig gråterska. Detta var en plikt också för den fattigaste. Betraktad som boskap?
Kvinnor fick inte studera vid torahskolorna - men i högreståndskretsar gavs de en sekulär utbildning, som innefattade undervisning i grekiska. Kunskaper i grekiskan var en prydnad för en flicka. Att Johannes Döparen döpte kvinnor och att kvinnor följde Jesus samt att Timotheos undervisades i skrifterna av morsan och mormor, kanske något jävar boskapsbilden. Nej, den vackra utläggningen om dåtidens förskräckligheter avsedd att bygga upp allmogen i Härnösands stift, stämde inte. Det tycker jag också var roligt. Men var får biskopar allt ifrån? Eller - varifrån får vi biskoparna, de som ska vaka över läran?
Håll fast vid julglädjen!
lördag 27 december 2014
På knä inför julens viktiga
Jag såg honom. En man mitt i livet. Han föll på knä så påfallande att jag noterade det. Med iver, liksom. Det var på Citygross. Han var anställd där, och höll på att plocka med varor på hyllan längst ner, ni vet. Så kan det gå. Sekulariseringen är verklig och svensken, inhämtar jag i Svenska Dagbladet, är ett flockdjur. Detta flockdjur matas i det kyrkliga med sång och musik samt märkliga gudstjänster.
Först därigenom att Annandag Jul i praktiken är avskaffad som gudstjänstdag. Min vän docenten i Uppsala meddelade att dagen i universitetsbyråkratin uppfattats som "klämdag" och därför var personalen ledig. Docenten upprördes, greppade efter almanacka och psalmbok samt upprorisk i sinne samlade familjen till nogsam genomgång av just Annandagens ärende, om jag förstod den dramatiska situationen rätt. Själv satt jag - "som en gammal kärring", som det sas, med kyrkotidningarna i lokalpressen och kollade. En vanlig högmässa Annandag Jul var verkligen ovanlig. Sammanlyst i östan och västan eller ersatt med att vi skulle "runda av" julen med att sjunga julens sånger och psalmer. Vad indikerar denna förändring? Att vi lagt ner församlingsliv, det där att människor församlas och gestaltar Kyrkan i det lokala, och ersatt med verksamhetskyrka, där tillströmning avgör. Fåtal och hög medelålder betyder stängning/sammanlysning. Någon präst kunde förklara att Annandagen inte var en "egentlig" juldag. Inte Tredjedag Jul heller då? Inte Fjärdedag? Julen har fått sin festcykel med tanke att det som inte är fullt så festligt - det som från krubba drar mot kors och lärjungaskapets konsekvenser - verkligen ryms där.
Tsunamin skulle uppmärksammas i går. Ingen har någonsin vågat ställa kritiska frågor och nu är vi inne i myternas värld. En journalist hördes i radio säga att alla mindes var de var när nyheten om tsunamin hördes. Jag var i sängen och noterade rätt förstrött en nyhet om jordbävning och flodvåg i Asien. Det dröjde nästan hela dagen innan jag fick mer information - men jag tror att jag passade på att be för människor jag uppfattade som drabbade, fattigt folk kring Indiska Oceanen. Sedan drog det hela igång. Ingen vågade då säga att Sverige knappast har något ansvar när folk farit till andra sidan jordklotet. Nu var de drabbade så många, att de gemensamma resurserna skulle sättas in. Så hade vi inte gjort om ett par personer drunknat. Så var går gränsen för det nationella ansvaret för medborgare? Vad får akutinsatser och psykosociala insatser kosta? Det vågar ingen fråga. Och det finns alltid folk som i sina hjälpinsatser finner bekräftelse.
Det var gudstjänst i Uppsala domkyrka tio år senare. Varför? Till hjälp för vem? Jag genomfors av en fundering att vi möjligtvis bevittnar ett stycke civilreligion och att vi varit med om ett faktiskt religionsskifte. Svenska kyrkan behåller sin samlande roll och sin samhällsfunktion - eller statsfunktion, jag vet inte, men innehållet är nu underordnat något terapeutiskt. Men borde inte sorgen få vara den egna tio år senare? Måste vi se sorgen och människors erfarenheter förvandlas till journalistisk sorgporr - till för alla? Jag vet inte. Jag vet bara att i det moderna Sverige av idag finns väldigt mycket av det som förr var personligt och privat nu tillgängligt för allmänheten, en allmänhet av främlingar. Jag är alls inte övertygad om att detta är bra för medmänniskor. De förvandlas till underhållning.
Så långt i tanken kommen var Annandagens behållning en äldre herre och en äldre dam som fick spö i På spåret. De hette Gudrun och KG. Tänka sig att här fick vi se förre ärkebiskopen. Den svåra frågan inställer sig dock omedelbart. Varför? Var det ett KG:s behov eller ett svenska folkets som nu skulle tillfredsställas? Eller något annat? Blir det Let's dance nästa gång?
Först därigenom att Annandag Jul i praktiken är avskaffad som gudstjänstdag. Min vän docenten i Uppsala meddelade att dagen i universitetsbyråkratin uppfattats som "klämdag" och därför var personalen ledig. Docenten upprördes, greppade efter almanacka och psalmbok samt upprorisk i sinne samlade familjen till nogsam genomgång av just Annandagens ärende, om jag förstod den dramatiska situationen rätt. Själv satt jag - "som en gammal kärring", som det sas, med kyrkotidningarna i lokalpressen och kollade. En vanlig högmässa Annandag Jul var verkligen ovanlig. Sammanlyst i östan och västan eller ersatt med att vi skulle "runda av" julen med att sjunga julens sånger och psalmer. Vad indikerar denna förändring? Att vi lagt ner församlingsliv, det där att människor församlas och gestaltar Kyrkan i det lokala, och ersatt med verksamhetskyrka, där tillströmning avgör. Fåtal och hög medelålder betyder stängning/sammanlysning. Någon präst kunde förklara att Annandagen inte var en "egentlig" juldag. Inte Tredjedag Jul heller då? Inte Fjärdedag? Julen har fått sin festcykel med tanke att det som inte är fullt så festligt - det som från krubba drar mot kors och lärjungaskapets konsekvenser - verkligen ryms där.
Tsunamin skulle uppmärksammas i går. Ingen har någonsin vågat ställa kritiska frågor och nu är vi inne i myternas värld. En journalist hördes i radio säga att alla mindes var de var när nyheten om tsunamin hördes. Jag var i sängen och noterade rätt förstrött en nyhet om jordbävning och flodvåg i Asien. Det dröjde nästan hela dagen innan jag fick mer information - men jag tror att jag passade på att be för människor jag uppfattade som drabbade, fattigt folk kring Indiska Oceanen. Sedan drog det hela igång. Ingen vågade då säga att Sverige knappast har något ansvar när folk farit till andra sidan jordklotet. Nu var de drabbade så många, att de gemensamma resurserna skulle sättas in. Så hade vi inte gjort om ett par personer drunknat. Så var går gränsen för det nationella ansvaret för medborgare? Vad får akutinsatser och psykosociala insatser kosta? Det vågar ingen fråga. Och det finns alltid folk som i sina hjälpinsatser finner bekräftelse.
Det var gudstjänst i Uppsala domkyrka tio år senare. Varför? Till hjälp för vem? Jag genomfors av en fundering att vi möjligtvis bevittnar ett stycke civilreligion och att vi varit med om ett faktiskt religionsskifte. Svenska kyrkan behåller sin samlande roll och sin samhällsfunktion - eller statsfunktion, jag vet inte, men innehållet är nu underordnat något terapeutiskt. Men borde inte sorgen få vara den egna tio år senare? Måste vi se sorgen och människors erfarenheter förvandlas till journalistisk sorgporr - till för alla? Jag vet inte. Jag vet bara att i det moderna Sverige av idag finns väldigt mycket av det som förr var personligt och privat nu tillgängligt för allmänheten, en allmänhet av främlingar. Jag är alls inte övertygad om att detta är bra för medmänniskor. De förvandlas till underhållning.
Så långt i tanken kommen var Annandagens behållning en äldre herre och en äldre dam som fick spö i På spåret. De hette Gudrun och KG. Tänka sig att här fick vi se förre ärkebiskopen. Den svåra frågan inställer sig dock omedelbart. Varför? Var det ett KG:s behov eller ett svenska folkets som nu skulle tillfredsställas? Eller något annat? Blir det Let's dance nästa gång?
fredag 26 december 2014
Birgitta Peterson 1936-2014
Birgitta Peterson, SSB, dog på morgonen den 23 december när hon var i London för att fira jul med sin familj. Annars var hon numera pensionerad barnläkare i New York och dessförinnan hade hon nog formats av sin miljö - Borås - och den kyrkliga ungdomsrörelsen, den som fostrade entusiastiska högkyrkliga gymnasister och studenter. Från Borås textilmiljö hämtade hon sitt vävintresse och det där med spetsar, en hel vetenskap i sig själv som en normal docentkompetens står rätt främmande inför. Birgitta var också apologeten, det måste nog bli så i hennes generation av medicinare där tron väl måste kunna argumenteras för. Det är ju 1950- och 60-tal när hon är student.
För en kyrklig ung kvinna blir det stora jämställdhetsprojektet med kvinnor i prästämbetet en utmaning - just därför att hon var för jämställdhet gick hon inte på att ämbetsfrågan skulle handla om den saken. Hon skrev i ämnet - och hon hette dåförtiden Esselius. Ni får själva leta efter den skrift hon publicerade.
Det finns lite vardagsromantik över hennes möte med Ralph i Uppsala. Ralph var svårt sjuk i förkylning och Erik Petrén kallade in Birgitta att kurera honom. Resten är historia. Vigseln i Uppsala domkyrka var storståtlig med päll och allt.
Birgitta var Entusiasten. Jag kan inte sammanfatta henne på något annat sätt. Omtänksam och vetgirig samt därtill angelägen om människor. Birgitta kunde förse sina vänner med tips på sådant som kunde läsas eller borde läsas. Det var hon som ekumeniskt öppen kunde upptäcka Den Stora Traditionen i olika kyrkliga traditioner och glad förmedla dessa insikter. Hon tog mig till New Skete och presenterades mig för sina vänner där. Självklart försåg hon mig med kommunitetens bok, som kom året efter jag för första gången varit där.
Barnläkaren var lidelsefullt intresserad av trosförmedling till barn med koppling till barnets utvecklingsfaser. Tron måste svara mot barnet, där det just då är. Jag menar att Birgitta var ute efter något som vi måste bli bättre på: apologetik och trons pedagogik.
Det kom en bok från studentrörelsen som hette De intellektuella och kyrkan. Det kan tyckas vara lite pretentiöst att ordna ett vintermöte för studenter på det temat men det var 1960-tal och studenter uppfattade sig dåförtiden som intellektuella. De läste BLM och Vår Lösen. Jag kan bara uppfatta att Birgitta var en av dessa intellektuella, som präglades av tanken att hon behövdes - i sin profession, i kyrkolivet och som förvaltare av vävtraditioner. Tradition och förnyelse. Och i någon mån en fortsättning på det petrénska undervisningsprogrammet för Erik Petrén har satt sina spår i många av oss.
Ska jag minnas Birgitta är det nog just nu hennes berättelse om kyrkoherde Åmans besked till gymnasisterna i Borås att de fick göra vad högkyrkligt de ville så länge det inte menade något med det. Det var på sitt sätt ett profetiskt tal - för det är ungefär så det är. Gester och uppträdande i koret och vid altaret med klädespersedlar av allehanda slag - men tanken bakom, baukanför som det heter i Kalmar, är det inte så mycket med. Hos Birgitta fanns ett samband mellan teologi och liturgi. Hon menade vad hon sa och uttryckte.
Kan man sakna någon och samtidigt vara glad och tacksam? Det går.
RIP
För en kyrklig ung kvinna blir det stora jämställdhetsprojektet med kvinnor i prästämbetet en utmaning - just därför att hon var för jämställdhet gick hon inte på att ämbetsfrågan skulle handla om den saken. Hon skrev i ämnet - och hon hette dåförtiden Esselius. Ni får själva leta efter den skrift hon publicerade.
Det finns lite vardagsromantik över hennes möte med Ralph i Uppsala. Ralph var svårt sjuk i förkylning och Erik Petrén kallade in Birgitta att kurera honom. Resten är historia. Vigseln i Uppsala domkyrka var storståtlig med päll och allt.
Birgitta var Entusiasten. Jag kan inte sammanfatta henne på något annat sätt. Omtänksam och vetgirig samt därtill angelägen om människor. Birgitta kunde förse sina vänner med tips på sådant som kunde läsas eller borde läsas. Det var hon som ekumeniskt öppen kunde upptäcka Den Stora Traditionen i olika kyrkliga traditioner och glad förmedla dessa insikter. Hon tog mig till New Skete och presenterades mig för sina vänner där. Självklart försåg hon mig med kommunitetens bok, som kom året efter jag för första gången varit där.
Barnläkaren var lidelsefullt intresserad av trosförmedling till barn med koppling till barnets utvecklingsfaser. Tron måste svara mot barnet, där det just då är. Jag menar att Birgitta var ute efter något som vi måste bli bättre på: apologetik och trons pedagogik.
Det kom en bok från studentrörelsen som hette De intellektuella och kyrkan. Det kan tyckas vara lite pretentiöst att ordna ett vintermöte för studenter på det temat men det var 1960-tal och studenter uppfattade sig dåförtiden som intellektuella. De läste BLM och Vår Lösen. Jag kan bara uppfatta att Birgitta var en av dessa intellektuella, som präglades av tanken att hon behövdes - i sin profession, i kyrkolivet och som förvaltare av vävtraditioner. Tradition och förnyelse. Och i någon mån en fortsättning på det petrénska undervisningsprogrammet för Erik Petrén har satt sina spår i många av oss.
Ska jag minnas Birgitta är det nog just nu hennes berättelse om kyrkoherde Åmans besked till gymnasisterna i Borås att de fick göra vad högkyrkligt de ville så länge det inte menade något med det. Det var på sitt sätt ett profetiskt tal - för det är ungefär så det är. Gester och uppträdande i koret och vid altaret med klädespersedlar av allehanda slag - men tanken bakom, baukanför som det heter i Kalmar, är det inte så mycket med. Hos Birgitta fanns ett samband mellan teologi och liturgi. Hon menade vad hon sa och uttryckte.
Kan man sakna någon och samtidigt vara glad och tacksam? Det går.
RIP
onsdag 24 december 2014
God jul 2014
Min vän Lappen kan man lita på. Han försåg mig med NSD:s artiklar om det hemska
kvinnoprästmotståndet i Luleå stift. Det befrämjar julstämningen att tänka lite över detta hemska, själva det just nu kompakta mörkret i Luleå stift, för trots allt - eller just därför - föddes ju Frälsaren in i mörkret.
Vad fick vi veta, vi som läste NSD?
12 december var det en nyhet att det fanns ett motstånd som lever kvar. Komminister Monika Metsävainio är för åsiktsfrihet med någon liten inskränkning: "Inom kyrkans organisation måste vi däremot hålla oss till ordningen och samverka både kvinnor och män, även om det går lite si och så med det."
Metsävainio går aldrig i "klinch med de som tänker annorlunda" - NSD stavar och skriver svenska så. "Det berör mig inte" - men hon vet att många kvinnor i kyrkan tar illa vid sig: "Man måste ha skinn på nästan (sic! DS), så är det." Är det renskinn man måste ha på nästan? Norrland förbryllar. "Men det är ju så att det finns galningar överallt, det går inte att låta sig påverkas av dem."
Nu kunde ju uttalandet om galningar komma att uppfattas som att det finns en koppling mellan att stå för Kyrkans klassiska ämbetsuppfattning och galenskap. Sjukdomsdiagnos på motståndare påminner om den politiska psykiatrin i dåtidens Sovjetunionen. Fast egentligen kommer det mera:
"Jag tror att människor som är emot kvinnliga präster har fastnat någonstans, de har inte än upptäckt trons hemlighet." Eller så är det just detta de har gjort. Galenskap och bristande förmåga att fatta trons hemlighet. Jag säger då det.
Metsävainios mentalitet gör sig i NSD och kan vinna folklig uppskattning.
Det gör också Åsa Alanentalos mening. Hon har visserligen lämnat Svenska kyrkan och blivit pingstvän och är därtill kristdemokrat, extra allt liksom, men för henne "är det självklart att både kvinnor och män kan vara präst". Intresseklubben noterar, men undrar samfällt varför hon då ska höra till ett sammanhang där man inte har präster just utan nöjer sig med pastorer och evangelister samt äldstebröder.
Kyrkoherde Roland Hemphälä vill alltid lyssna men tycks trygg:
"Att någon kvinnoprästmotståndare skulle slinka igenom utbildningen nu är omöjligt, den är fem år lång."
Välan, komiken till trots, hur skulle kyrkoherde Hemphälä reagera om en som redan är präst efter omsorgsfulla studier kom på att 1958 års riksdagsbeslut är felaktigt? Man kan ju till äventyrs läsa någon bok fast man är utbildad redan.
Birgitta Pirhonen har dock lämnat Tornedalen. Kvinnoprästmotståndet var för hårt.
Metsävainio, Alanentalo, Hemphälä och Pirhonen har sålunda samlat sig. Och Björn Söder skulle kunna vara alldeles trygg. Så här tänker de riktigt svenska. Svenskt, nationellt, totalitärt. Smålänningar har emellertid lärt sig göra motstånd!
NSD fortsatte sin bevakning.
Den 16 december meddelades att tidningen i fyra dagar sökt biskop Stiglund för en kommentar. Emma Larsson, biskopens pressekreterare fick frågan om detta betyder att biskopen inte vill kommentera. Hon svarade: "Det kan vara så."
Vad undvek biskopen att kommentera? Att komminister Anna knäcktes av "kvinnomotståndet" (sic! DS) och nu fått en tjänst i Vittangi. Hon ser sig av domkapitlets beslut fått bekräftat att "det var inte mitt fel". NSD vet att hon fick "rätt i sak" - och det är väl ett kreativt sätt att läsa det domkapitelsbeslut där ingen fälldes och kritiken som kapitlet levererade inte hade bäring på Anna Fjällborgs klagomål utan att på att kyrkoherden blivit arg och komministern lurats i en fälla under utredningen!
Om biskopen vet NSD berätta, att han förr var kvinnoprästmotståndare men ändrade sig och att han nu själv via domkapitlet dömer "om repressalier mot de som inte följer kyrkans regel om att samarbeta kvinnor och män." Ett rätt till NSD I alla fall.
Vad har allt detta trista i Norrlands kompakta mörker med jul att göra, alltså?
Allt. Det var till sån här skit Gud kom och blev människa. Då anar också ni som inte fattat trons hemlighet.
Nu!
Dressmanns har kampanj för flanellskjortor. Den som vill fira Flanellskjortans dag den 2 januari - inte minst mot bakgrund av NSD:s artiklar - stolpar iväg och köper en flanellskjorta eller dyker in i garderoben och hittar en skjorta samt och så skrudar vi oss därefter mycket medvetet och stolt.
Man kan ge varandra goda önskningar på Flanellskjortans dag.
Ni vet vad man säger:
Stolt Flanellskjortans dag (önskar jag dig) eftersom dagen handlar om att gå emot strömmen.
Men inte förrän den 2 januari.
Vill man friska upp tankarna kring dagen, får man gå tillbaka till januari 2014 på Bloggardag.
Gin&Tonic Monday infaller för övrigt den 16 februari år 2015. Bara så ni vet och kan förbereda er.
Till dess: Ha en God Jul, men gör ingenting under julen som ni inte kan göra i min närvaro! Bloggardag ska meditera över mandomsanammelsens mysterium en dag i alla fall, kanske två. Och inte minst detta att den skallande hemligheten i julnatten . när allt kom i rörelse,var att själva döden skulle upplösas. Det skrev Ignatios till de kristna i Efesos när han händelsevis passerade förbi. /Ignatios brev efesierna 19:3)
I denna glada upplösning lever vi.
kvinnoprästmotståndet i Luleå stift. Det befrämjar julstämningen att tänka lite över detta hemska, själva det just nu kompakta mörkret i Luleå stift, för trots allt - eller just därför - föddes ju Frälsaren in i mörkret.
Vad fick vi veta, vi som läste NSD?
12 december var det en nyhet att det fanns ett motstånd som lever kvar. Komminister Monika Metsävainio är för åsiktsfrihet med någon liten inskränkning: "Inom kyrkans organisation måste vi däremot hålla oss till ordningen och samverka både kvinnor och män, även om det går lite si och så med det."
Metsävainio går aldrig i "klinch med de som tänker annorlunda" - NSD stavar och skriver svenska så. "Det berör mig inte" - men hon vet att många kvinnor i kyrkan tar illa vid sig: "Man måste ha skinn på nästan (sic! DS), så är det." Är det renskinn man måste ha på nästan? Norrland förbryllar. "Men det är ju så att det finns galningar överallt, det går inte att låta sig påverkas av dem."
Nu kunde ju uttalandet om galningar komma att uppfattas som att det finns en koppling mellan att stå för Kyrkans klassiska ämbetsuppfattning och galenskap. Sjukdomsdiagnos på motståndare påminner om den politiska psykiatrin i dåtidens Sovjetunionen. Fast egentligen kommer det mera:
"Jag tror att människor som är emot kvinnliga präster har fastnat någonstans, de har inte än upptäckt trons hemlighet." Eller så är det just detta de har gjort. Galenskap och bristande förmåga att fatta trons hemlighet. Jag säger då det.
Metsävainios mentalitet gör sig i NSD och kan vinna folklig uppskattning.
Det gör också Åsa Alanentalos mening. Hon har visserligen lämnat Svenska kyrkan och blivit pingstvän och är därtill kristdemokrat, extra allt liksom, men för henne "är det självklart att både kvinnor och män kan vara präst". Intresseklubben noterar, men undrar samfällt varför hon då ska höra till ett sammanhang där man inte har präster just utan nöjer sig med pastorer och evangelister samt äldstebröder.
Kyrkoherde Roland Hemphälä vill alltid lyssna men tycks trygg:
"Att någon kvinnoprästmotståndare skulle slinka igenom utbildningen nu är omöjligt, den är fem år lång."
Välan, komiken till trots, hur skulle kyrkoherde Hemphälä reagera om en som redan är präst efter omsorgsfulla studier kom på att 1958 års riksdagsbeslut är felaktigt? Man kan ju till äventyrs läsa någon bok fast man är utbildad redan.
Birgitta Pirhonen har dock lämnat Tornedalen. Kvinnoprästmotståndet var för hårt.
Metsävainio, Alanentalo, Hemphälä och Pirhonen har sålunda samlat sig. Och Björn Söder skulle kunna vara alldeles trygg. Så här tänker de riktigt svenska. Svenskt, nationellt, totalitärt. Smålänningar har emellertid lärt sig göra motstånd!
NSD fortsatte sin bevakning.
Den 16 december meddelades att tidningen i fyra dagar sökt biskop Stiglund för en kommentar. Emma Larsson, biskopens pressekreterare fick frågan om detta betyder att biskopen inte vill kommentera. Hon svarade: "Det kan vara så."
Vad undvek biskopen att kommentera? Att komminister Anna knäcktes av "kvinnomotståndet" (sic! DS) och nu fått en tjänst i Vittangi. Hon ser sig av domkapitlets beslut fått bekräftat att "det var inte mitt fel". NSD vet att hon fick "rätt i sak" - och det är väl ett kreativt sätt att läsa det domkapitelsbeslut där ingen fälldes och kritiken som kapitlet levererade inte hade bäring på Anna Fjällborgs klagomål utan att på att kyrkoherden blivit arg och komministern lurats i en fälla under utredningen!
Om biskopen vet NSD berätta, att han förr var kvinnoprästmotståndare men ändrade sig och att han nu själv via domkapitlet dömer "om repressalier mot de som inte följer kyrkans regel om att samarbeta kvinnor och män." Ett rätt till NSD I alla fall.
Vad har allt detta trista i Norrlands kompakta mörker med jul att göra, alltså?
Allt. Det var till sån här skit Gud kom och blev människa. Då anar också ni som inte fattat trons hemlighet.
Nu!
Dressmanns har kampanj för flanellskjortor. Den som vill fira Flanellskjortans dag den 2 januari - inte minst mot bakgrund av NSD:s artiklar - stolpar iväg och köper en flanellskjorta eller dyker in i garderoben och hittar en skjorta samt och så skrudar vi oss därefter mycket medvetet och stolt.
Man kan ge varandra goda önskningar på Flanellskjortans dag.
Ni vet vad man säger:
Stolt Flanellskjortans dag (önskar jag dig) eftersom dagen handlar om att gå emot strömmen.
Men inte förrän den 2 januari.
Vill man friska upp tankarna kring dagen, får man gå tillbaka till januari 2014 på Bloggardag.
Gin&Tonic Monday infaller för övrigt den 16 februari år 2015. Bara så ni vet och kan förbereda er.
Till dess: Ha en God Jul, men gör ingenting under julen som ni inte kan göra i min närvaro! Bloggardag ska meditera över mandomsanammelsens mysterium en dag i alla fall, kanske två. Och inte minst detta att den skallande hemligheten i julnatten . när allt kom i rörelse,var att själva döden skulle upplösas. Det skrev Ignatios till de kristna i Efesos när han händelsevis passerade förbi. /Ignatios brev efesierna 19:3)
I denna glada upplösning lever vi.
tisdag 23 december 2014
Transperspektiv på Jesus
Anden är en feminin princip och då var det två feminina som stod för det där med Jesus. Detta var för Ann-Christine Roxberg ett transperspektiv. Vi var fria att tolka och skulle med fördel läsa Bibeln ihop med andra, fick jag veta. Perspektivet att vi skulle läsa med Kyrkan var inte, om man så säger, särskilt accentuerat. Inte heller tanken att Bibeln är Kyrkans bok.
Som ni förstår lyssnade jag i bilen på lördagsreprisen av Människor och tro. Jag fick där också en fundering om Jesus, som kanske ändå hade funnits men nu skulle mycket omprövas, förstås. Elisabeth Ohlsson Wallin visste berätta.
Allt detta var lärorikt. Både genom okunnighetsdemonstrationen och Roxbergs bibelanvändning. Intresset ljuger inte. Bibeln används i tydligt definierat egenintresse, inte som dialogpartner och ifrågasättare. Och förstås inte i sitt sammanhang - Kyrkan.
Men är det inte dialog när människor ägnar sig åt befriande bibelläsning?
Jag är inte säker på det. Är det befriande i det befrielseteologiska något annat än bibelstudiemetoder från tyskt 60- och 70-tal fast nu adapterade i Latinamerika eller Busan eller annorstädes?
Själva metoden blir ett "hördududu" kombinerat med ett annat "hördududu".
Kyrkans egen bibelglädje är väl en läsglädje genom tiden - med profeter, apostlar och trons folk i alla tider i insikt om att folk dåförtiden hade gjort viktiga erfarenheter som vi också får ta del av. Deras otidsenlighet blir en tillgång. Så använde de kanske tiden bättre till att vandra med Gud medan vi använder dygnets 24 timmar till mångahanda oviktigheter.
När jag hörde Roxberg blev jag inte glad. Det borde jag ha blivit. Glad över att det så tydligt demonstrerades hur Bibeln blir en verktygslåda för de egna projekten. Men jag förmådde inte.
Ibland när jag hör präster som jag först mötte när jag var ung, tänker jag: "Så lite som hänt i ditt liv fast det hänt så mycket." Antagligen gäller detta de flesta av oss. Men ändå! Det är inte märkvärdigare än det var innan, fast någon klär sig i kvinnokläder, registrerar om sitt kön i folkbokföringen och framträder som någon annan. Det ändrar till sist - ingenting. Och minst av allt ändras någonting när Bibeln utsätts för inläsning, eisegesis, av de egna tankarna. Blir det dumt eller blir det dumt?
Jag såg inte det rundabordssamtal som sändes i bilderburken. Jag uppfattade att religiösa skulle prata religion med varandra. Sådant är jag ointresserad av. Twitten missade. Där skrevs:
"Antje Jackelén kallas professor i statlig teve. Någonstans i Småland knäpper en pensionerad präst på datorn."
Då är det lite mer spännande när Aftonbladet och Expressen meddelar att saker försvinner från Slottskyrkans sakristia. Kungen har blivit av med sin psalmbok. Det är kanske inte så spännande i sig - men detta: Pastor Bjerkhagen meddelar att vem som tagit den, en guldstola och nycklar "vet bara vår herre och den eller de som tagit sakerna."
Tänka sig att Herren, som har så mycket att hålla reda på, också har pejl på kungens psalmbok från är 1986. Medge att det hela är spännande att förstå. Då är det alltså ett Mysterium i Kyrkans mening, något som det går att få klarhet i. Och på sitt sätt ett annat perspektiv på Jesus än transperspektivet.
Som ni förstår lyssnade jag i bilen på lördagsreprisen av Människor och tro. Jag fick där också en fundering om Jesus, som kanske ändå hade funnits men nu skulle mycket omprövas, förstås. Elisabeth Ohlsson Wallin visste berätta.
Allt detta var lärorikt. Både genom okunnighetsdemonstrationen och Roxbergs bibelanvändning. Intresset ljuger inte. Bibeln används i tydligt definierat egenintresse, inte som dialogpartner och ifrågasättare. Och förstås inte i sitt sammanhang - Kyrkan.
Men är det inte dialog när människor ägnar sig åt befriande bibelläsning?
Jag är inte säker på det. Är det befriande i det befrielseteologiska något annat än bibelstudiemetoder från tyskt 60- och 70-tal fast nu adapterade i Latinamerika eller Busan eller annorstädes?
Själva metoden blir ett "hördududu" kombinerat med ett annat "hördududu".
Kyrkans egen bibelglädje är väl en läsglädje genom tiden - med profeter, apostlar och trons folk i alla tider i insikt om att folk dåförtiden hade gjort viktiga erfarenheter som vi också får ta del av. Deras otidsenlighet blir en tillgång. Så använde de kanske tiden bättre till att vandra med Gud medan vi använder dygnets 24 timmar till mångahanda oviktigheter.
När jag hörde Roxberg blev jag inte glad. Det borde jag ha blivit. Glad över att det så tydligt demonstrerades hur Bibeln blir en verktygslåda för de egna projekten. Men jag förmådde inte.
Ibland när jag hör präster som jag först mötte när jag var ung, tänker jag: "Så lite som hänt i ditt liv fast det hänt så mycket." Antagligen gäller detta de flesta av oss. Men ändå! Det är inte märkvärdigare än det var innan, fast någon klär sig i kvinnokläder, registrerar om sitt kön i folkbokföringen och framträder som någon annan. Det ändrar till sist - ingenting. Och minst av allt ändras någonting när Bibeln utsätts för inläsning, eisegesis, av de egna tankarna. Blir det dumt eller blir det dumt?
Jag såg inte det rundabordssamtal som sändes i bilderburken. Jag uppfattade att religiösa skulle prata religion med varandra. Sådant är jag ointresserad av. Twitten missade. Där skrevs:
"Antje Jackelén kallas professor i statlig teve. Någonstans i Småland knäpper en pensionerad präst på datorn."
Icke!
Men vi vet hur det egentligen är. Det räcker. Och det är fint också med universitetslektorer, tro inget annat.Då är det lite mer spännande när Aftonbladet och Expressen meddelar att saker försvinner från Slottskyrkans sakristia. Kungen har blivit av med sin psalmbok. Det är kanske inte så spännande i sig - men detta: Pastor Bjerkhagen meddelar att vem som tagit den, en guldstola och nycklar "vet bara vår herre och den eller de som tagit sakerna."
Tänka sig att Herren, som har så mycket att hålla reda på, också har pejl på kungens psalmbok från är 1986. Medge att det hela är spännande att förstå. Då är det alltså ett Mysterium i Kyrkans mening, något som det går att få klarhet i. Och på sitt sätt ett annat perspektiv på Jesus än transperspektivet.
måndag 22 december 2014
Dr F fuskade
Redan i november gick dr F igenom den svenskkyrkliga julkalendern. Man får inte öppna luckorna innan, det vet alla. Men om dr F gjorde, får väl jag? Så i julfriden kollade jag också de sista.
Under adventstiden har de många maningarna nått lucköppnarna. Några har jag sparat med datum på, de andra fanns under luckor, som jag kastat och därför inte kan datumbestämma längre:
3 Rensa bort leksaker du inte leker med längre och ge till en insamling
7 Tänd det andra adventsljuset. Tänk på någon som är sjuk.
9 Du är viktig!
10 Vad är du bra på?
14 Tänd det tredje adventsljuset. Tänk på någon som är ensam.
15 Pyssla ett julkort och skicka det till någon du vill göra glad
17 Du är fantastisk!
18 Vad tycker du är jobbigt med julen?
20 Skriv en snäll lapp och lägg i någons brevlåda
21 Tänd det fjärde adventsljuset. Be. Tack Gud för att du gjorde mig så bra
24 Gud är med dig alla dagar, alltid.
25 Vad tycker du är det bästa med julen?
Därtill:
Säg hej till någon du inte känner idag
Berätta för någon att du tycker om den
Du duger som du är!
Du är bra!
Bjud hem en kompis för att leka
Vad längtar du efter?
Trösta någon som verkar ledsen
Ät upp på din tallrik så att du inte behöver slänga maten
Du behövs!
Prata med din lärare i skolan och fråga om klassen kan göra något för barn som har det svårt
När känner du dig modig?
Det var det hela. Beskäftighet och moralism. Jag känner väl igen det hela. Det måste vara en lärarutbildad - förskollärare? - som fått till visdomsorden, som både ska bekräfta något och utmana. Låt mig lugnt säga att jag i närmare 60 år genomskådat konceptet och jag tycker mig ana att en genusanalys skulle ge vid handen att detta är kvinnors verk. Vi små gossar brukar känna igen tagen. Det brister i konkretion och konkretiseras det hela blir det scouthurtigt på lägsta nivå. Pinsamt, med andra ord.
I går gick julfriden in, så det är knappast läge för kritik men kanske för kringsyn?
Skulle inte en kyrklig adventskalender vara just kyrklig och ha ett och annat att säga om Jesus, han som är the Reason for the Season? Vore inte detta till och med befriande? Då menar jag befriande på ett annat sätt än det autistiska "du är bra!" som förstås blir ett "jag är bra och duger som jag är!" Evangeliet flyttar fokus till något mer än beskäftighet.
När det begav sig och Diakonistyrelsen försåg de kyrkliga med material, var det mer spännande. Då skulle materialet för hemmen konkretisera det som sas i söndagsskolan. Det kunde ske genom material om missionen eller om samtida världskriser. I Ungernkrisen 1956 skulle pengar skickas till flyktingar, så gottepåsen vid söndagsskolans julfest drogs in. Vi tyckte inte om det, men kunde förstå poängen. Fostran till solidaritet utan beskäftighet.
Så vad handlar detta jag ser i årets kalender om?
Inget som gör skillnad i alla fall.
Jag uppfattar en vuxenhållning, som låtsas dialog men som egentligen är något annat. Inget bus heller. Det är lika trist som den där julfesten när söndagsskolfröknarna klippt hål i godispåsarna av papper för att små pojkar inte skulle kunna blåsa upp dem och smälla dem. Det kallar jag närmast ett nidingsdåd. Tristkyrklighet. Evangeliet är roligare än så. Det gäller årets kalender också.
Jag anmäler avvikande mening. Jag vill ha något som griper tag i människors hjärtan därför att det avslöjar något med mening. Så var det sagt.
Detta kunde komma att uppfattas som att jag kopplar somlig svenskkyrklighet till tristess och håller den för att vara just tristkyrklighet. Jag borde ha förstått detta och hållit mig inom den för präster begränsade yttrandefriheten i kyrkopolitiska spörsmål. Anmäl mig!
Delade för övrigt dr F ut kalendern i församlingen eller hur gjorde han?
Jag måste fråga.
Under adventstiden har de många maningarna nått lucköppnarna. Några har jag sparat med datum på, de andra fanns under luckor, som jag kastat och därför inte kan datumbestämma längre:
3 Rensa bort leksaker du inte leker med längre och ge till en insamling
7 Tänd det andra adventsljuset. Tänk på någon som är sjuk.
9 Du är viktig!
10 Vad är du bra på?
14 Tänd det tredje adventsljuset. Tänk på någon som är ensam.
15 Pyssla ett julkort och skicka det till någon du vill göra glad
17 Du är fantastisk!
18 Vad tycker du är jobbigt med julen?
20 Skriv en snäll lapp och lägg i någons brevlåda
21 Tänd det fjärde adventsljuset. Be. Tack Gud för att du gjorde mig så bra
24 Gud är med dig alla dagar, alltid.
25 Vad tycker du är det bästa med julen?
Därtill:
Säg hej till någon du inte känner idag
Berätta för någon att du tycker om den
Du duger som du är!
Du är bra!
Bjud hem en kompis för att leka
Vad längtar du efter?
Trösta någon som verkar ledsen
Ät upp på din tallrik så att du inte behöver slänga maten
Du behövs!
Prata med din lärare i skolan och fråga om klassen kan göra något för barn som har det svårt
När känner du dig modig?
Det var det hela. Beskäftighet och moralism. Jag känner väl igen det hela. Det måste vara en lärarutbildad - förskollärare? - som fått till visdomsorden, som både ska bekräfta något och utmana. Låt mig lugnt säga att jag i närmare 60 år genomskådat konceptet och jag tycker mig ana att en genusanalys skulle ge vid handen att detta är kvinnors verk. Vi små gossar brukar känna igen tagen. Det brister i konkretion och konkretiseras det hela blir det scouthurtigt på lägsta nivå. Pinsamt, med andra ord.
I går gick julfriden in, så det är knappast läge för kritik men kanske för kringsyn?
Skulle inte en kyrklig adventskalender vara just kyrklig och ha ett och annat att säga om Jesus, han som är the Reason for the Season? Vore inte detta till och med befriande? Då menar jag befriande på ett annat sätt än det autistiska "du är bra!" som förstås blir ett "jag är bra och duger som jag är!" Evangeliet flyttar fokus till något mer än beskäftighet.
När det begav sig och Diakonistyrelsen försåg de kyrkliga med material, var det mer spännande. Då skulle materialet för hemmen konkretisera det som sas i söndagsskolan. Det kunde ske genom material om missionen eller om samtida världskriser. I Ungernkrisen 1956 skulle pengar skickas till flyktingar, så gottepåsen vid söndagsskolans julfest drogs in. Vi tyckte inte om det, men kunde förstå poängen. Fostran till solidaritet utan beskäftighet.
Så vad handlar detta jag ser i årets kalender om?
Inget som gör skillnad i alla fall.
Jag uppfattar en vuxenhållning, som låtsas dialog men som egentligen är något annat. Inget bus heller. Det är lika trist som den där julfesten när söndagsskolfröknarna klippt hål i godispåsarna av papper för att små pojkar inte skulle kunna blåsa upp dem och smälla dem. Det kallar jag närmast ett nidingsdåd. Tristkyrklighet. Evangeliet är roligare än så. Det gäller årets kalender också.
Jag anmäler avvikande mening. Jag vill ha något som griper tag i människors hjärtan därför att det avslöjar något med mening. Så var det sagt.
Detta kunde komma att uppfattas som att jag kopplar somlig svenskkyrklighet till tristess och håller den för att vara just tristkyrklighet. Jag borde ha förstått detta och hållit mig inom den för präster begränsade yttrandefriheten i kyrkopolitiska spörsmål. Anmäl mig!
Delade för övrigt dr F ut kalendern i församlingen eller hur gjorde han?
Jag måste fråga.
söndag 21 december 2014
Årets blogg
Jag läste Kyrkans Tidning för att se om inte någon blogg fått utmärkelsen "Årets blogg". Så här långt inte och nr 51-52 var årets sista. Kyrkliga Ting eller Stillsam kunde man tänka sig som kandidater. Den förra därför att Almedals-historien uppmärksammades, ni vet det där sammanhållna mellan Kyrkans Hus och en PR-byrå. Men Stillsam går inte heller av för hackor. Där levereras många allvarliga insikter. Anders Brogrens insatser ska kanske inte kallas just blogg, men han gör en beundransvärd insats genom att fortlöpande förse oss med material. Och på sistone har Kyrklig dokumentation kommit till så att vi får tillgång till aktuella handlingar.
Hur eller hur så får vi se om Kyrkans Tidning kan samla sig.
Fast när det handlar om bloggar tror jag en sticker ut. Det är den som år 2013 blev årets blogg för att 2014 fällas inte bara av Domkapitlet i Växjö utan också av Överklagandenämnden. En olämplig blogg slår väl allt - och vad ska en blogg vara om inte just olämplig?
Visserligen blir det hela lite uppseendeväckande. Den grundlagsfästa yttrandefriheten begränsas för präster som för en kyrkopolitisk debatt, klargör Överklagandenämnden. Domkapitlet för ett resonemang om något som kunde komma att uppfattas som något och öppnar därmed vidunderliga perspektiv, där läsaren själv avgör vad som en text faktiskt innehåller. Intellektuellt utmanande blir förfaringssättet inte direkt. Men just denna effekt av bloggeriet borde göra just denna blogg till årets. Här avslöjas sådant som annars skulle ligga dolt i mörker - eller skymning. Nu kan vi tack vare bloggen veta hur översåtarna tänker och förstå något om takhöjden.
Takhöjden, ja.
Decennierna går fort och det som erövrades för 50 år sedan är inte sådant som utan vidare bevaras. Tryckfrihetens och yttrandefrihetens fiender finns överallt. Det var sant då och sant nu. De översåtliga vill inte att "vadsomhelst" ska få sägas - och "vadsomhelst" brukar betyda det de inte tycker om. Oftast har de goda skäl för att inte tycka om det också! Ifrågasättande hör inte till de anrättningar översåtare vill sätta i sig.
Takhöjden är lägre nu. Och mekanismerna för att sänka tak tycks undgå de flesta. Det sänks lite i taget och sänkningen kan ske med gillande från medierna, där en uppsättning journalister inte tycks förstå att att allvarlig och meningsfull journalistik är beroende av att människor vågar föra en debatt och offentligen vågar riskera att ha fel. Fast det är skillnad på journalister och journalister. Somliga har en drivkraft till tjänst. Andra skriver för att de tycker det är så roligt att skriva och synas. Jag ogillar ett samhälle där de verkliga sanningarna utsägs i slutna rum medan de samtida slagorden, tidsandans, utsäges eller utslungas i det offentliga som vore de ingivna av Den Helige Ande. Därför ser jag journalistens uppgift vara ett kall.
Detta om detta.
Ska vi inte helt enkelt nu ena oss om att Bloggardag blir årets blogg 2014 också? Eller ligger den saken Bloggardag i fatet, att inget enda inlägg detta år anmälts till Domkapitlet?
Och vad med Kyrkans Tidning?
Kanske farmors konstaterande i Jacobsens bok Mordet på änkeprostinnan är tillämpligt. Efter mordet bestämde sig fadern i familjen för en annan metod än pistolskott för att samla familjen, då en gäst ringde på och skulle hälsas av alla. Inte vapen längre efter det olycksaliga med änkeprostinnan. Farmor konstaterade: "Han har blivit feg, stackarn."
Hur eller hur så får vi se om Kyrkans Tidning kan samla sig.
Fast när det handlar om bloggar tror jag en sticker ut. Det är den som år 2013 blev årets blogg för att 2014 fällas inte bara av Domkapitlet i Växjö utan också av Överklagandenämnden. En olämplig blogg slår väl allt - och vad ska en blogg vara om inte just olämplig?
Visserligen blir det hela lite uppseendeväckande. Den grundlagsfästa yttrandefriheten begränsas för präster som för en kyrkopolitisk debatt, klargör Överklagandenämnden. Domkapitlet för ett resonemang om något som kunde komma att uppfattas som något och öppnar därmed vidunderliga perspektiv, där läsaren själv avgör vad som en text faktiskt innehåller. Intellektuellt utmanande blir förfaringssättet inte direkt. Men just denna effekt av bloggeriet borde göra just denna blogg till årets. Här avslöjas sådant som annars skulle ligga dolt i mörker - eller skymning. Nu kan vi tack vare bloggen veta hur översåtarna tänker och förstå något om takhöjden.
Takhöjden, ja.
Decennierna går fort och det som erövrades för 50 år sedan är inte sådant som utan vidare bevaras. Tryckfrihetens och yttrandefrihetens fiender finns överallt. Det var sant då och sant nu. De översåtliga vill inte att "vadsomhelst" ska få sägas - och "vadsomhelst" brukar betyda det de inte tycker om. Oftast har de goda skäl för att inte tycka om det också! Ifrågasättande hör inte till de anrättningar översåtare vill sätta i sig.
Takhöjden är lägre nu. Och mekanismerna för att sänka tak tycks undgå de flesta. Det sänks lite i taget och sänkningen kan ske med gillande från medierna, där en uppsättning journalister inte tycks förstå att att allvarlig och meningsfull journalistik är beroende av att människor vågar föra en debatt och offentligen vågar riskera att ha fel. Fast det är skillnad på journalister och journalister. Somliga har en drivkraft till tjänst. Andra skriver för att de tycker det är så roligt att skriva och synas. Jag ogillar ett samhälle där de verkliga sanningarna utsägs i slutna rum medan de samtida slagorden, tidsandans, utsäges eller utslungas i det offentliga som vore de ingivna av Den Helige Ande. Därför ser jag journalistens uppgift vara ett kall.
Detta om detta.
Ska vi inte helt enkelt nu ena oss om att Bloggardag blir årets blogg 2014 också? Eller ligger den saken Bloggardag i fatet, att inget enda inlägg detta år anmälts till Domkapitlet?
Och vad med Kyrkans Tidning?
Kanske farmors konstaterande i Jacobsens bok Mordet på änkeprostinnan är tillämpligt. Efter mordet bestämde sig fadern i familjen för en annan metod än pistolskott för att samla familjen, då en gäst ringde på och skulle hälsas av alla. Inte vapen längre efter det olycksaliga med änkeprostinnan. Farmor konstaterade: "Han har blivit feg, stackarn."
lördag 20 december 2014
Året var 1975
Jag minns året 1975. Sven Lindegård var biskop i Växjö stift och stiftet hade en samrådsgrupp. Året innan hade Gustaf Wingren avsagt sig prästämbetet eftersom Lindegård sagt nej till att prästviga Eva Petersson. Hon prästvigdes i Luleå. Samtalen fortsatte. Jag har fortfarande inte någon känsla att vi, ifrågasättarna, var de sämst pålästa....
Däremot minns jag inte det enhälliga riksdagsbeslutet om att Sverige skulle bli - ja, vad det nu skulle bli. Mångkulturellt eller vad? Den flykting- och asylpolitik vi nu har, bottnar i det beslutet. Sägs det. Men jag ser inga journalister förklara sambandet för mig. Jag ser över huvud taget ingen folkbildariver att reda upp vad beslutet gick ut på. Det är nog skada. Var det ett beslut som för alltid förändrade Sverige från att ha varit en nationell välfärdsstat, där välfärden betalades och fördelades mellan 7 miljoner människor till att bli en annan typ av stat, där fler människor skulle ha del av välståndet?
Sådant kan man tänka är god kristendom i praktiken. Men det vore kanske av värde om folket i den nationella välfärdsstaten visste vad som nu förväntades.
Detta folk är nämligen nationalistiskt fostrat. Fädernas kyrka stod mitt i byn. I den var alla tvångsmässigt anslutna tills Sverige fick en religionsfrihetslag. Det fick vi trea sist av alla Europas länder. Efter oss kom Grekland och Spanien. I krigsmakten förrättades korum och bara de samvetsömma kunde be sig fria. En generation tidigare hade riksdag och kyrkomöte enats i ett gemensamt uttalande att "Den svenska linjen är den kristna linjen", vilket inte riktigt är detsamma som att "Den kristna linjen är den svenska linjen", men den tanken låg möjligtvis inte helt bortom horisonten. ATP var till för svenskar och svensk var man genom sitt medborgarskap. Medfött. De som ville ansöka om det, hade varit länge i landet. Och några kunde vara länge i landet - 40- 50 år eller så - utan att ansöka om svenskt medborgarskap. Skolundervisningen var nationalistisk. I varje fall när det handlade om historia men också i geografi och samhällskunskap var det svenskcentrerade draget tydligt. Lappungar och finnungar skulle ha stryk om de inte talade svenska på rasterna i skolan. Så är många av oss i statlig regim fostrade. Några ifrågasatte normen. Det var inte populärt.
Nu röstar tydligen äldre odalmän på SD. Deras motiv kan variera. Ett bör väl vara den nationalistiska fostran de fått. Sverige är bäst. Och detta att Sverige är bäst och går före, tycks vara en användbar tankefigur. Men antagligen är de äldre odalmännen inte rasister och inte fascister av ny eller gammal modell. Möjligtvis är de politikerföraktare. De ser de i ungdomsförbunden broilade och känner inte igen att det av detta går att skapa en förtroendevald hur mycket politiska positioner de broilade än får. De blir apparatjiks. Apparatjiks är äldre odalmän emot. De röstar därefter för lantisar är inte mindre smarta än stockholmare - alldeles bortsett från att de flesta stockholmare egentligen är lantisar. Själv är jag född i Oscars församling.
I övrigt är jag emot den politik som bedrivs, där det obekymrat plockas i min plånbok för att fördröja satsningar som beslutats eller införa ett kostsamt extra val - till oklar nytta. Jag är för folkstyre. Och det kommer nerifrån och ger just de betingelser som parlamentariker har att hantera. Så vad var det som bestämdes år 1975 och som jag aldrig riktigt fattade?
I Rapport i går kväll såg jag Julia Kronlid, SD, sopa banan med pastor Stefan Swärd. Han skulle jaga vidare utifrån samlingsuppropet med 380 pastorer, där det hävdades att det är ställt utom allt tvivel att den människosyn som präglar SD är allt annat än kristen. Swärd var inte skarp. När han insåg att han höll på att tappa bort sig, valde han att spela ut kortet om "nation" - och då var tiden ute så det blev inget av det heller. Julia Kronlid var spänd, hördes. Men inslaget blev hennes. Swärdstackarn försökte dessförinnan säga att det fanns gott om plats i Sverige. Jo, ska vi göra som med finnarna från Savolax - skicka dem till obygden i norra Värmland för att bygga sig hem och skaffa sig utkomst där? Folk fattar när det fablas.
Ska man komma åt SD genom att ge partiet alltmer tid i etern med undermåliga motståndare, så bjuder media på mycket!
I går kom också beskedet att Axel W. Karlsson har en "verklighetsuppfattning och människosyn" som biskopen Eckerdal "med skärpa" tar avstånd från. Men domkapitlet ingriper inte? Märkligt! Karlsson kan alltså så rustad träda upp i en predikstol?
Nu kan Axel W. Karlsson komma på en del bibelord som kunde styrka hans tanke att det där med att göra gott har en prioritetsordning och han skulle till äventyrs kunna förvirra genom att ta upp hur det var i Jerusalem den första pingstdagen. Var det inte representanter för nationer samlade då.
Å andra sidan kunde biskopen turnera med att påpeka hur nationsbegreppet luckras upp. Det är Abraham, en utifrån , som blir stamfader, och Rut hör till fast hon var moabitiska.
Det är inte lätt med den universalistiska Kyrkan som tycks ha plats både för särart och gränsöverskridande.
Hur biskopen så enkelt kan fastslå att Axel W. Karlssons idévärld är "densamma som gett förutsättningar till förföljelse av judar, romer, samer och andra" är nog värt beundran - om inte de hermeneutiskt skolade tycker det är värt undran. Biskopen tar "som biskop och försvarare av kyrkans enhet definitivt avstånd från den sortens grumliga idévärld" som Karlsson uttrycker. Är då biskopen Eckerdal helt säker på att han fattat vad Karlsson faktiskt menar?
Axel W. Karlsson ser nu fram emot ingående och återkommande samtal med biskop Eckerdal.
Det är nästan så man ska tycka synd om - Eckerdal!
Däremot minns jag inte det enhälliga riksdagsbeslutet om att Sverige skulle bli - ja, vad det nu skulle bli. Mångkulturellt eller vad? Den flykting- och asylpolitik vi nu har, bottnar i det beslutet. Sägs det. Men jag ser inga journalister förklara sambandet för mig. Jag ser över huvud taget ingen folkbildariver att reda upp vad beslutet gick ut på. Det är nog skada. Var det ett beslut som för alltid förändrade Sverige från att ha varit en nationell välfärdsstat, där välfärden betalades och fördelades mellan 7 miljoner människor till att bli en annan typ av stat, där fler människor skulle ha del av välståndet?
Sådant kan man tänka är god kristendom i praktiken. Men det vore kanske av värde om folket i den nationella välfärdsstaten visste vad som nu förväntades.
Detta folk är nämligen nationalistiskt fostrat. Fädernas kyrka stod mitt i byn. I den var alla tvångsmässigt anslutna tills Sverige fick en religionsfrihetslag. Det fick vi trea sist av alla Europas länder. Efter oss kom Grekland och Spanien. I krigsmakten förrättades korum och bara de samvetsömma kunde be sig fria. En generation tidigare hade riksdag och kyrkomöte enats i ett gemensamt uttalande att "Den svenska linjen är den kristna linjen", vilket inte riktigt är detsamma som att "Den kristna linjen är den svenska linjen", men den tanken låg möjligtvis inte helt bortom horisonten. ATP var till för svenskar och svensk var man genom sitt medborgarskap. Medfött. De som ville ansöka om det, hade varit länge i landet. Och några kunde vara länge i landet - 40- 50 år eller så - utan att ansöka om svenskt medborgarskap. Skolundervisningen var nationalistisk. I varje fall när det handlade om historia men också i geografi och samhällskunskap var det svenskcentrerade draget tydligt. Lappungar och finnungar skulle ha stryk om de inte talade svenska på rasterna i skolan. Så är många av oss i statlig regim fostrade. Några ifrågasatte normen. Det var inte populärt.
Nu röstar tydligen äldre odalmän på SD. Deras motiv kan variera. Ett bör väl vara den nationalistiska fostran de fått. Sverige är bäst. Och detta att Sverige är bäst och går före, tycks vara en användbar tankefigur. Men antagligen är de äldre odalmännen inte rasister och inte fascister av ny eller gammal modell. Möjligtvis är de politikerföraktare. De ser de i ungdomsförbunden broilade och känner inte igen att det av detta går att skapa en förtroendevald hur mycket politiska positioner de broilade än får. De blir apparatjiks. Apparatjiks är äldre odalmän emot. De röstar därefter för lantisar är inte mindre smarta än stockholmare - alldeles bortsett från att de flesta stockholmare egentligen är lantisar. Själv är jag född i Oscars församling.
I övrigt är jag emot den politik som bedrivs, där det obekymrat plockas i min plånbok för att fördröja satsningar som beslutats eller införa ett kostsamt extra val - till oklar nytta. Jag är för folkstyre. Och det kommer nerifrån och ger just de betingelser som parlamentariker har att hantera. Så vad var det som bestämdes år 1975 och som jag aldrig riktigt fattade?
I Rapport i går kväll såg jag Julia Kronlid, SD, sopa banan med pastor Stefan Swärd. Han skulle jaga vidare utifrån samlingsuppropet med 380 pastorer, där det hävdades att det är ställt utom allt tvivel att den människosyn som präglar SD är allt annat än kristen. Swärd var inte skarp. När han insåg att han höll på att tappa bort sig, valde han att spela ut kortet om "nation" - och då var tiden ute så det blev inget av det heller. Julia Kronlid var spänd, hördes. Men inslaget blev hennes. Swärdstackarn försökte dessförinnan säga att det fanns gott om plats i Sverige. Jo, ska vi göra som med finnarna från Savolax - skicka dem till obygden i norra Värmland för att bygga sig hem och skaffa sig utkomst där? Folk fattar när det fablas.
Ska man komma åt SD genom att ge partiet alltmer tid i etern med undermåliga motståndare, så bjuder media på mycket!
I går kom också beskedet att Axel W. Karlsson har en "verklighetsuppfattning och människosyn" som biskopen Eckerdal "med skärpa" tar avstånd från. Men domkapitlet ingriper inte? Märkligt! Karlsson kan alltså så rustad träda upp i en predikstol?
Nu kan Axel W. Karlsson komma på en del bibelord som kunde styrka hans tanke att det där med att göra gott har en prioritetsordning och han skulle till äventyrs kunna förvirra genom att ta upp hur det var i Jerusalem den första pingstdagen. Var det inte representanter för nationer samlade då.
Å andra sidan kunde biskopen turnera med att påpeka hur nationsbegreppet luckras upp. Det är Abraham, en utifrån , som blir stamfader, och Rut hör till fast hon var moabitiska.
Det är inte lätt med den universalistiska Kyrkan som tycks ha plats både för särart och gränsöverskridande.
Hur biskopen så enkelt kan fastslå att Axel W. Karlssons idévärld är "densamma som gett förutsättningar till förföljelse av judar, romer, samer och andra" är nog värt beundran - om inte de hermeneutiskt skolade tycker det är värt undran. Biskopen tar "som biskop och försvarare av kyrkans enhet definitivt avstånd från den sortens grumliga idévärld" som Karlsson uttrycker. Är då biskopen Eckerdal helt säker på att han fattat vad Karlsson faktiskt menar?
Axel W. Karlsson ser nu fram emot ingående och återkommande samtal med biskop Eckerdal.
Det är nästan så man ska tycka synd om - Eckerdal!
fredag 19 december 2014
Tjänst och Biörntjänst
Anders Brogren har så omtänksamt lagt ut sin artikel om julen så att alla kan läsa och etablera sig i motståndsrörelsen mot myter i media kring julen. Läs.
http://brogren.nu/julens_datering.htm
Det finns mycket att veta som vi aldrig fått veta, med andra ord.
Min ungdoms assistent i Nya testamentets exegetik vid Teologiska fakulteten, Lunds universitet, assisterar fortfarande, nu med boken Människor, platser och en doft av jord. (Artos) +Biörn Fjärstedt kan. Han pekar på samband, sådana samband som de tyska bibelforskarna styrda av sin tids vetenskapliga ideal aldrig såg. +Biörn är inte den förste att påpeka dessa forskares ideologiska förförståelse, men det ändrar inte något. Här finns en hanterlig volym som styr rakt in i grundläggande viktiga frågor. Vilken roll spelar egentligen ämbetet och hur hör det samman med gudstjänstfirande och gudstjänstfirare? Hur är det med apostoliciteten? Och när boken behandlar den här sortens frågor, hålls frågorna samman till en helhet, som enklast kan sammanfattas med orden "nyttiga insikter".
Två saker uppskattar jag särskilt.
Först genomgången av insikter i Nya testamentets brev. +Biörn vet vad han talar om och hans ingång är inte det löstänkta teoretiserandet utan just människor, platser och jord.
Kristendom handlar om inkarnation. Gud blir människa och det mänskliga används för att gestalta Kyrkan.
Det andra är när +Biörn ger sig in på wrestlingens ädla konst och kastar de gamla exegeterna i mattan så det smäller om det.
Visst var de lärda, de gamla professorerna - men de var lärda i sina respektive sammanhang. De var duktiga på att ifrågasätta bibelmaterial men rätt odugliga på att ifrågasätta sig själva - och det bör en forskare ha övat sig i. Vilka är vår tids självklarheter, de som gör att jag inte riktigt ser vad som finns i mitt material? Samtidens begränsningar kontaminerar forskning lika väl som plattfotade poliser rör till det på en brottsplats om de inte har vett att hejda sig.
Svenska Bibelsällskapet ska sätta igång en bibelläsningskampanj.
Det är jag för - bara man får påpeka, att de flesta som kommer till himlen kanske aldrig läst Bibeln, än mindre ägt någon. Däremot har de firat gudstjänst och fått Bibeln läst för sig. I vår tid och i vårt land har de flesta döpta en Bibel, läser den inte men får den inte heller läst för sig.
För den delen är jag i beråd. Ska jag slå upp dagens läsningar i psalmboken eller ska jag öva ett aktivt lyssnande?
Ungefär som med min psaltarläsning, där jag inte ska nöja mig med att läsa utan också i min ensamhet i varje fall mumla orden. Det går för fort och tanklöst annars. Men innan högmässan när jag sitter med appen med tidebönerna, kan jag knappast mumla. Fast skärpa sinnena går väl oftast? Gabriel Fjellander, som ordnat appen, sänder jag vänliga tankar till. Jag tänker också på alla andra psaltarbedjare tiderna igenom och skrattar lite vid tanken på deras häpnad om de sett mig med en liten telefon i näven och i den ryms Psaltaren! Jodå. Jag har en Bibel där också.
Är detta inkarnation i vår telefonbemängda tid att Gud finns i telefonen? Också.
Detta sagt, slår det mig att forna tiders fromhetsliv, där psalmboken var ett så viktigt redskap, tycks vara borta. Det förhållandet vore värt ett studium.
För alla gratulationer på denna dag som är min dopdag men också min prästvigningsdag, ber jag att få tacka på förhand.
http://brogren.nu/julens_datering.htm
Det finns mycket att veta som vi aldrig fått veta, med andra ord.
Min ungdoms assistent i Nya testamentets exegetik vid Teologiska fakulteten, Lunds universitet, assisterar fortfarande, nu med boken Människor, platser och en doft av jord. (Artos) +Biörn Fjärstedt kan. Han pekar på samband, sådana samband som de tyska bibelforskarna styrda av sin tids vetenskapliga ideal aldrig såg. +Biörn är inte den förste att påpeka dessa forskares ideologiska förförståelse, men det ändrar inte något. Här finns en hanterlig volym som styr rakt in i grundläggande viktiga frågor. Vilken roll spelar egentligen ämbetet och hur hör det samman med gudstjänstfirande och gudstjänstfirare? Hur är det med apostoliciteten? Och när boken behandlar den här sortens frågor, hålls frågorna samman till en helhet, som enklast kan sammanfattas med orden "nyttiga insikter".
Två saker uppskattar jag särskilt.
Först genomgången av insikter i Nya testamentets brev. +Biörn vet vad han talar om och hans ingång är inte det löstänkta teoretiserandet utan just människor, platser och jord.
Kristendom handlar om inkarnation. Gud blir människa och det mänskliga används för att gestalta Kyrkan.
Det andra är när +Biörn ger sig in på wrestlingens ädla konst och kastar de gamla exegeterna i mattan så det smäller om det.
Visst var de lärda, de gamla professorerna - men de var lärda i sina respektive sammanhang. De var duktiga på att ifrågasätta bibelmaterial men rätt odugliga på att ifrågasätta sig själva - och det bör en forskare ha övat sig i. Vilka är vår tids självklarheter, de som gör att jag inte riktigt ser vad som finns i mitt material? Samtidens begränsningar kontaminerar forskning lika väl som plattfotade poliser rör till det på en brottsplats om de inte har vett att hejda sig.
Svenska Bibelsällskapet ska sätta igång en bibelläsningskampanj.
Det är jag för - bara man får påpeka, att de flesta som kommer till himlen kanske aldrig läst Bibeln, än mindre ägt någon. Däremot har de firat gudstjänst och fått Bibeln läst för sig. I vår tid och i vårt land har de flesta döpta en Bibel, läser den inte men får den inte heller läst för sig.
För den delen är jag i beråd. Ska jag slå upp dagens läsningar i psalmboken eller ska jag öva ett aktivt lyssnande?
Ungefär som med min psaltarläsning, där jag inte ska nöja mig med att läsa utan också i min ensamhet i varje fall mumla orden. Det går för fort och tanklöst annars. Men innan högmässan när jag sitter med appen med tidebönerna, kan jag knappast mumla. Fast skärpa sinnena går väl oftast? Gabriel Fjellander, som ordnat appen, sänder jag vänliga tankar till. Jag tänker också på alla andra psaltarbedjare tiderna igenom och skrattar lite vid tanken på deras häpnad om de sett mig med en liten telefon i näven och i den ryms Psaltaren! Jodå. Jag har en Bibel där också.
Är detta inkarnation i vår telefonbemängda tid att Gud finns i telefonen? Också.
Detta sagt, slår det mig att forna tiders fromhetsliv, där psalmboken var ett så viktigt redskap, tycks vara borta. Det förhållandet vore värt ett studium.
För alla gratulationer på denna dag som är min dopdag men också min prästvigningsdag, ber jag att få tacka på förhand.
torsdag 18 december 2014
Det politiska språket
När jag var ung präst ägnade sig en grupp i källarförsamlingen år studier i argumentationsteknik. Det var ju nödvändigt att några lekmänniskor skulle kunna hantera kyrkopolitiska frågor och det var viktigt med en allmän medvetenhet av hur man argumenterar - och av att förstå hur andra (fusk)-argumenterar. Alltså läste vi Gunnar Fredriksson, Det politiska språket och jag skrev väl ut sammanfattningar från filosofiska analyser av skenargument. Jag minns det hela som rätt roligt. Jag hoppas att några som var med minns hur det var och därför inte tycker att dagens politiska debatt är särskilt rolig. Få bekymrar sig om att bemöta i sak och därmed plöja upp resonemang.
Riksdagsledamoten Rågsjö hörde jag när jag satt i bil och jag återvänder inte - men hajade till inför argumentet mot Söder att han intervjuats i DN och där i en stor tidning framfört sin mening. Argumentet återgavs två gånger - som vore det värt att upprepa Men vad har en tidnings verkliga eller inbillade betydelse för betydelse och vilken betydelse skulle det ha att en stor tidning återger vad någon tänker eller icke-tänker? Hur tänkte Rågsjö då?
Att sverigedemokraterna är nationalister är knappast någon nyhet. Att nationalismen är en svårhanterlig ideologisk konstruktion är lika uppenbart. Att nationalismen var en bärande del i det svenskkyrkliga ska vi tydligen inte låtsas om? Korset stod tecknat på fanan, annars. Men är det verkligen begåvat att börja tala om ett partis historiska rötter? I flera partier har ju gamla nazister suttit som riksdagsmän och statsråd - S, C och M. Och de var verkligen nazister, organiserade så. För att nu inte tala om V, som har sina historiska rötter ner i ett stalinistiskt parti och där några av riksdagsledamöterna nog får problem om vi talar om KKP, Kinas Kommunistiska Parti. Vore det inte en vettigare hållning att ta upp vad partierna står för idag, sakligt återge vad de menar och därmed med sakargument kunna smula argumentationen?
Min hållning är närmast en själasörjarhållning. Jag vill förstå vad någon verkligen menar och fattar att somligt kan uttryckas oklart. Det är i samtalet som också de egna tankarna mejslas och i dialogen som egna ställningstaganden utmanas. Det offentliga samtalet borde hålla samma kvalitet som andra begåvade medmänskliga samtal, sådana samtal där människor försöker förstå.
Dessutom blir jag alltmer misstänksam mot talet om alla människors lika värde. Vad står det för? Att alla inte är lika värdefulla är inte svårt att se. Och till vilket absolut värde relaterar människans värde? Gud, som skapat? Naturligtvis inte i en sekulär stat. Så vad är det andra, det som ersätter Gud? Fundera ett varv! Vi kanske mest umgås med en glosa utan innehåll när det blir tal om alla människors lika värde? Politiskt språk och inget annat?
Riksdagsledamoten Rågsjö hörde jag när jag satt i bil och jag återvänder inte - men hajade till inför argumentet mot Söder att han intervjuats i DN och där i en stor tidning framfört sin mening. Argumentet återgavs två gånger - som vore det värt att upprepa Men vad har en tidnings verkliga eller inbillade betydelse för betydelse och vilken betydelse skulle det ha att en stor tidning återger vad någon tänker eller icke-tänker? Hur tänkte Rågsjö då?
Att sverigedemokraterna är nationalister är knappast någon nyhet. Att nationalismen är en svårhanterlig ideologisk konstruktion är lika uppenbart. Att nationalismen var en bärande del i det svenskkyrkliga ska vi tydligen inte låtsas om? Korset stod tecknat på fanan, annars. Men är det verkligen begåvat att börja tala om ett partis historiska rötter? I flera partier har ju gamla nazister suttit som riksdagsmän och statsråd - S, C och M. Och de var verkligen nazister, organiserade så. För att nu inte tala om V, som har sina historiska rötter ner i ett stalinistiskt parti och där några av riksdagsledamöterna nog får problem om vi talar om KKP, Kinas Kommunistiska Parti. Vore det inte en vettigare hållning att ta upp vad partierna står för idag, sakligt återge vad de menar och därmed med sakargument kunna smula argumentationen?
Min hållning är närmast en själasörjarhållning. Jag vill förstå vad någon verkligen menar och fattar att somligt kan uttryckas oklart. Det är i samtalet som också de egna tankarna mejslas och i dialogen som egna ställningstaganden utmanas. Det offentliga samtalet borde hålla samma kvalitet som andra begåvade medmänskliga samtal, sådana samtal där människor försöker förstå.
Dessutom blir jag alltmer misstänksam mot talet om alla människors lika värde. Vad står det för? Att alla inte är lika värdefulla är inte svårt att se. Och till vilket absolut värde relaterar människans värde? Gud, som skapat? Naturligtvis inte i en sekulär stat. Så vad är det andra, det som ersätter Gud? Fundera ett varv! Vi kanske mest umgås med en glosa utan innehåll när det blir tal om alla människors lika värde? Politiskt språk och inget annat?
onsdag 17 december 2014
Citatkonst
Björn Söder är i blåsväder. Det hör det politiska livet till. Men problemet tycks mig vara att han jagas för sammanskrivningar och renodlingar av resonemang som till sist inte blir hans. Och vem luras av sådant tillvägagångssätt? Jag. Och jag vill inte bli medialt lurad.
Det är som med pastor Green i Borgholm, som talade om "homosexualitet" som en sjukdom i samhällskroppen. Det blev en sanning att han talar om "de homosexuella som en sjukdom i samhällskroppen." Renodlat och alldeles förfalskat.
Inte vet jag riktigt vad Björn Söder sa i intervjun, men jag gissar att han var ute efter de sub-samhällen i Sverige som lever efter egna regelverk. Klansamhällen i förorter fungerar så. I en valörörelse var reportern ute och frågade en svensk medborgare hur hon skulle rösta och fick svaret att det hade klanledarna inte bestämt än. Ekot borde ta ansvar för vilka nyheter som oförmedlat förmedlas. Jag höll på att köra i diket och tänkte på min gamle folkskollärares fostran i demokrati. Vi fick lära oss att röstandet var just vårt personliga ansvar.
Är det möjligt att vi får nationer i nationen?
Det är alldeles uppenbart möjligt.
Är det ett problem?
Det tycker Björn Söder. Och saken kan diskuteras.
Rikspolisstyrelsen redovisade 55 "no go-områden", platser dit samhällets räddningsresurser inte självklart åker in och där en annan beslutsstruktur än den kommunalpolitiska tagit över. Är inte den situationen värd att rådslå om?
Ett av områdena var Norrliden i Kalmar. I grannstadsdelen Berga brändes halva centrum för några år sedan och problem redovisas fortlöpande.
Bilbränder tycks frekventa - men jag vet inte hur många bilar som bränns i landet under ett år. Drängslagsmålen har fått en ersättning, som går utöver det personvåld som var och som är - personligt. Man visste vem som slogs med vem och ofta varför. Vet våldsverkare nu?
Är det ett för oss alla gemensamt problem OM Björn Söder intervjuas men får se sina citat satta i ett sammanhang som blir motsatt vad han menade och att detta tillrättalagda material sedan okritiskt används i symbios mellan press och politiker, där den ena förstärker den andra i en märklig spiral? Det tycker jag. Jag förväntar mig en politisk debatt som komplicerar sammanhang. Och det är en förväntan som i vår infantiliserade tid kommer på skam.
Jag hörde markeringen "du är inte min talman".
Jag ogillade den. Söder är riksdagens andre vice talman. I riksdagsdebatten är det talmannen ledamoten vänder sig till, inte Björn Söder. Det handlar nu inte om något annat än Riksdagens anseende. Och riksdagen ska inte tilltalas med ett "åhörare!" Riksdagen är något mer och något annat än en medborgartribunal.
Skulle man inte kunna tänka att ansvariga politiker lyssnar på alla röster, också de som är svåra att förstå, för att ur det illa tänkta, illa sagda eller uselt citerade hämta sakinformation? Om inte politiker behöver lyssna på andra, varför ska vi lyssna på varandra - och varför ska vi lyssna på dem?
Och då har jag inte med ett ord kommenterat att grundlagsbestämmelser om extra val nu sätts ur spel. Ingen valrörelse kan börja förrän extra val utlysts. Det kan ske tidigast 3 månader efter föregående val.
Hur var det Hegel sa? Ett samhälles upplösning visar sig däri att det går annorlunda till i lagarna än i verkligheten - eller var det i verkligheten än i lagarna?
Självfallet återstår en fråga. Björn är söderifrån, det hörs på namnet. Hans söder är det forna Östdanmark, en provins vi svenskar erövrade och därmed gjorde östdanskar till - vad då?
Hur blev skåningen svensk eller är just skåningen, med egen rödgul flagga, ett exempel på en nation i nationen? Den frågan gäller folk i Sölvesborg också, som Jimmie Åkesson hur framgångs rik Canutus Hahn än var i sitt försvenskande. Är blekingen svensk? Och hallänningen? Och jämten?
Jag som frågar, är doktor vid det universitet som kom till för att ta ideologisk kontroll över de nyerövrade södra landskapen. Har den operationen lyckats eller finns det rester av en "bevara Skåne"-kultur, som verkligen markerar ett landskap som en nation i nationen?
Debatten kan börja. Själv far jag tidigt denna morgon till - Skåne!
Det är som med pastor Green i Borgholm, som talade om "homosexualitet" som en sjukdom i samhällskroppen. Det blev en sanning att han talar om "de homosexuella som en sjukdom i samhällskroppen." Renodlat och alldeles förfalskat.
Inte vet jag riktigt vad Björn Söder sa i intervjun, men jag gissar att han var ute efter de sub-samhällen i Sverige som lever efter egna regelverk. Klansamhällen i förorter fungerar så. I en valörörelse var reportern ute och frågade en svensk medborgare hur hon skulle rösta och fick svaret att det hade klanledarna inte bestämt än. Ekot borde ta ansvar för vilka nyheter som oförmedlat förmedlas. Jag höll på att köra i diket och tänkte på min gamle folkskollärares fostran i demokrati. Vi fick lära oss att röstandet var just vårt personliga ansvar.
Är det möjligt att vi får nationer i nationen?
Det är alldeles uppenbart möjligt.
Är det ett problem?
Det tycker Björn Söder. Och saken kan diskuteras.
Rikspolisstyrelsen redovisade 55 "no go-områden", platser dit samhällets räddningsresurser inte självklart åker in och där en annan beslutsstruktur än den kommunalpolitiska tagit över. Är inte den situationen värd att rådslå om?
Ett av områdena var Norrliden i Kalmar. I grannstadsdelen Berga brändes halva centrum för några år sedan och problem redovisas fortlöpande.
Bilbränder tycks frekventa - men jag vet inte hur många bilar som bränns i landet under ett år. Drängslagsmålen har fått en ersättning, som går utöver det personvåld som var och som är - personligt. Man visste vem som slogs med vem och ofta varför. Vet våldsverkare nu?
Är det ett för oss alla gemensamt problem OM Björn Söder intervjuas men får se sina citat satta i ett sammanhang som blir motsatt vad han menade och att detta tillrättalagda material sedan okritiskt används i symbios mellan press och politiker, där den ena förstärker den andra i en märklig spiral? Det tycker jag. Jag förväntar mig en politisk debatt som komplicerar sammanhang. Och det är en förväntan som i vår infantiliserade tid kommer på skam.
Jag hörde markeringen "du är inte min talman".
Jag ogillade den. Söder är riksdagens andre vice talman. I riksdagsdebatten är det talmannen ledamoten vänder sig till, inte Björn Söder. Det handlar nu inte om något annat än Riksdagens anseende. Och riksdagen ska inte tilltalas med ett "åhörare!" Riksdagen är något mer och något annat än en medborgartribunal.
Skulle man inte kunna tänka att ansvariga politiker lyssnar på alla röster, också de som är svåra att förstå, för att ur det illa tänkta, illa sagda eller uselt citerade hämta sakinformation? Om inte politiker behöver lyssna på andra, varför ska vi lyssna på varandra - och varför ska vi lyssna på dem?
Och då har jag inte med ett ord kommenterat att grundlagsbestämmelser om extra val nu sätts ur spel. Ingen valrörelse kan börja förrän extra val utlysts. Det kan ske tidigast 3 månader efter föregående val.
Hur var det Hegel sa? Ett samhälles upplösning visar sig däri att det går annorlunda till i lagarna än i verkligheten - eller var det i verkligheten än i lagarna?
Självfallet återstår en fråga. Björn är söderifrån, det hörs på namnet. Hans söder är det forna Östdanmark, en provins vi svenskar erövrade och därmed gjorde östdanskar till - vad då?
Hur blev skåningen svensk eller är just skåningen, med egen rödgul flagga, ett exempel på en nation i nationen? Den frågan gäller folk i Sölvesborg också, som Jimmie Åkesson hur framgångs rik Canutus Hahn än var i sitt försvenskande. Är blekingen svensk? Och hallänningen? Och jämten?
Jag som frågar, är doktor vid det universitet som kom till för att ta ideologisk kontroll över de nyerövrade södra landskapen. Har den operationen lyckats eller finns det rester av en "bevara Skåne"-kultur, som verkligen markerar ett landskap som en nation i nationen?
Debatten kan börja. Själv far jag tidigt denna morgon till - Skåne!
tisdag 16 december 2014
Året var 1962
1962 började jag det som fastställt pensum gudstjänstfirande vilket var det vanliga sättet att organisera tonåringars helgelse. Kyrkogång och konfirmationsläsning. Hur ska jag förstå Svenska kyrkan som den då framträddde. Hellstens konfirmandbok och 1937 års psalmbok kan duga. Men det slog mig att tekniken här påminner om när jag är på vatten. Seglaren släpper ett föremål i vattnet och räknar tiden det tar från för till akter. Den som ror måste fästa blicken någonstans för att ro rakt, ett träd eller ett hus. Den som kör motorbåt behöver ibland se sig om för att se om kursen är rak. Det duger inte at leva i en egen föreställningsvärld.
Alltså bläddrade jag tidningen Vår kyrka årgång 1962. Det är att stiga in i en främmande värld. De unga är unga men inte längre. Någons begravning har jag rätt nyss varit på. I annonserna kan jag känna igen delar från min barndom. Och lite av materialet var sådant som jag använde i avhandlingen Folk och kyrka. Men det är ju också några år sedan. Jag läser de glada parollerna om hur bra det går för Svenska kyrkan tack vare socialetikernas arbete att knyta folk och kyrka samman. De får beröm i Vår kyrka av Boëthius - hjältarna Ström, Olsson, Stoltz och Barnekow. De skapade framtid. Då. Men hur ter sig vår samtid som var deras framtid? Så mycket ville de och så lite blev det. Deras felbedömningar ställer sig på rad. Det de skapade, ärvde vi.
Jan Carlquist har berättat om när Olsson och Stoltz kallade in honom, konfirmandkonsulenten som skrivit konfirmandbok och förnyade konfirmandarbetet mer än någon annan. Han skulle dock inte få beröm av de äldre herrarna. De skällde. Han hade skrivit ett kapitel som hette "Bibeln - mer än en bok". När de skällt tillräckligt länge på temat att det bara var en vanlig bok, tittade Jan vänligt på dem och sa: "Men Bibeln är mer än en bok. Den är 66 böcker ." Log och gick. Herrarna försökte väl samla ihop sig. Av detta kunde man tänka att de var illvilliga. Det var de egentligen inte. De drevs av sin sak och följde byråkratinstikten att eliminera allt de uppfattade som hot. Och deras hotbilder var kraftfulla. De ville mer avgränsa än samarbeta. Och för sin ädla förnyargärning behövde de inga egentliga hänsyn ta.
Hur radikala var socialetikerna?
För församlingsbygge hade de inga instrument.
För det socialetiska arbetet byggde de en plattform med LO.
Det var så radikalt det blev.
I apartheidfrågan var Vår kyrka radikalare. Men det ska nog SKM, Svenska Kyrkans Mission, skyllas för. Syföreningstanterna visste också hur det var i Sydafrika och de gillade det inte.
Men alla brister kunde täckas av den stora dygden. Socialetikerna var för kvinnliga präster och mot kvinnoprästmotståndare. Mot seger, mot seger! Men friherre Kjell Barnekow, då? Han hade, som han sa "gått in för democracie". Han talade franska. Han blev steg för steg en av dem. Det var andra som fick koppla samman social etik med högkyrklighet - hålla samman politisk diakoni och liturgi.
Så mycket mer intressant var det att i går se hur Ingmar Stoltz skrev om abortfrågan. Han ser att frågan är tillspetsad och jag minns inte detaljerna men Mrs Finkbine från Irland fick abort i Sverige för fostret var skadat. Neurosedyn? Det ledde alltså till ledaren med några konstateranden:
"I och för sig är principen klar: Livets okränkbarhet måste hävdas. Människolivet i alla dess faser och i hela sitt sammanhang skall vördas, oavsett alla mänskliga värderingar, sociologiksa, ekonomiska eller biologiska.
Så har kyrkan alltid lärt. Denna kyrkans lära har också haft konsekvenser i de miljöer där den verkat. Det blev så småningom ett brott att sätta ut ovälkomna barn i skogen."
"Det kristna kärleksbudet har alltid tolkats så att fostret är en form av mänskligt liv. Det är et påbegynt liv, inte bara en chans till liv. Det är meningslöst med spekulattioner om huruvida ett foster är besjälat, när det är mindre eller mer att betrakta som en form av mänskligt liv. Det räcker för oss att det existerar. Det vädjar genom sin existens till oss alla."
Vår Kyrka citerade också Bang, Barbro Alving, i Stockholms-Tidningen:
" Tror man att Gud har en mening med varje människa, och det gör jag, så kan man inte göra ett undantag och säga att 'nej, med det här livet har Gud ingen mening, så det släcker jag'."
Och Bang var romersk-katolk.
Nog ger detta perspektiv på Svenska kyrkan.
När ändrades hållningen?
Hur gick det till?
Genom att helt enkelt tystna i det officiella och sedan låta normaliseringsprocessen fortgå?
Antagligen.
Alltså bläddrade jag tidningen Vår kyrka årgång 1962. Det är att stiga in i en främmande värld. De unga är unga men inte längre. Någons begravning har jag rätt nyss varit på. I annonserna kan jag känna igen delar från min barndom. Och lite av materialet var sådant som jag använde i avhandlingen Folk och kyrka. Men det är ju också några år sedan. Jag läser de glada parollerna om hur bra det går för Svenska kyrkan tack vare socialetikernas arbete att knyta folk och kyrka samman. De får beröm i Vår kyrka av Boëthius - hjältarna Ström, Olsson, Stoltz och Barnekow. De skapade framtid. Då. Men hur ter sig vår samtid som var deras framtid? Så mycket ville de och så lite blev det. Deras felbedömningar ställer sig på rad. Det de skapade, ärvde vi.
Jan Carlquist har berättat om när Olsson och Stoltz kallade in honom, konfirmandkonsulenten som skrivit konfirmandbok och förnyade konfirmandarbetet mer än någon annan. Han skulle dock inte få beröm av de äldre herrarna. De skällde. Han hade skrivit ett kapitel som hette "Bibeln - mer än en bok". När de skällt tillräckligt länge på temat att det bara var en vanlig bok, tittade Jan vänligt på dem och sa: "Men Bibeln är mer än en bok. Den är 66 böcker ." Log och gick. Herrarna försökte väl samla ihop sig. Av detta kunde man tänka att de var illvilliga. Det var de egentligen inte. De drevs av sin sak och följde byråkratinstikten att eliminera allt de uppfattade som hot. Och deras hotbilder var kraftfulla. De ville mer avgränsa än samarbeta. Och för sin ädla förnyargärning behövde de inga egentliga hänsyn ta.
Hur radikala var socialetikerna?
För församlingsbygge hade de inga instrument.
För det socialetiska arbetet byggde de en plattform med LO.
Det var så radikalt det blev.
I apartheidfrågan var Vår kyrka radikalare. Men det ska nog SKM, Svenska Kyrkans Mission, skyllas för. Syföreningstanterna visste också hur det var i Sydafrika och de gillade det inte.
Men alla brister kunde täckas av den stora dygden. Socialetikerna var för kvinnliga präster och mot kvinnoprästmotståndare. Mot seger, mot seger! Men friherre Kjell Barnekow, då? Han hade, som han sa "gått in för democracie". Han talade franska. Han blev steg för steg en av dem. Det var andra som fick koppla samman social etik med högkyrklighet - hålla samman politisk diakoni och liturgi.
Så mycket mer intressant var det att i går se hur Ingmar Stoltz skrev om abortfrågan. Han ser att frågan är tillspetsad och jag minns inte detaljerna men Mrs Finkbine från Irland fick abort i Sverige för fostret var skadat. Neurosedyn? Det ledde alltså till ledaren med några konstateranden:
"I och för sig är principen klar: Livets okränkbarhet måste hävdas. Människolivet i alla dess faser och i hela sitt sammanhang skall vördas, oavsett alla mänskliga värderingar, sociologiksa, ekonomiska eller biologiska.
Så har kyrkan alltid lärt. Denna kyrkans lära har också haft konsekvenser i de miljöer där den verkat. Det blev så småningom ett brott att sätta ut ovälkomna barn i skogen."
"Det kristna kärleksbudet har alltid tolkats så att fostret är en form av mänskligt liv. Det är et påbegynt liv, inte bara en chans till liv. Det är meningslöst med spekulattioner om huruvida ett foster är besjälat, när det är mindre eller mer att betrakta som en form av mänskligt liv. Det räcker för oss att det existerar. Det vädjar genom sin existens till oss alla."
Vår Kyrka citerade också Bang, Barbro Alving, i Stockholms-Tidningen:
" Tror man att Gud har en mening med varje människa, och det gör jag, så kan man inte göra ett undantag och säga att 'nej, med det här livet har Gud ingen mening, så det släcker jag'."
Och Bang var romersk-katolk.
Nog ger detta perspektiv på Svenska kyrkan.
När ändrades hållningen?
Hur gick det till?
Genom att helt enkelt tystna i det officiella och sedan låta normaliseringsprocessen fortgå?
Antagligen.
måndag 15 december 2014
Kooikerteologi
Den hundras som vi kallar kooiker kom antagligen från Spanien till Nederländerna på 1400-talet. Kooikern är användbar som fågelhund. Den springer i strandkanten och får änder att flyga mot sina bon och där står jägaren beredd. Men den är också en vaksam gårdshund. Prins Wilhelm av Oranien (1533-1584) räddades till livet av sin kooiker, som hörde hur fientliga spanska soldater trängde in i residenset och väckte sin husse, som hann fly. Därefter kallades hundrasen "prinshund". Vi går fram i tiden. År 1939 fick baronessan van Harderbroek von Ammerstol idén att restaurera hundrasen genom avel och lyckades. Het Nederlandse Kooikerhondje heter rasen i högtidliga sammanhang. Den ställs ut, förstås, och det finns kooikerklubbar.
Kortfattat är en kooiker pigg och glad, uppmärksam, trevlig och mycket intelligent. Inför främmande människor är kooikern avvaktande. Det som räddade prinsens liv finns kvar, vaksamheten. För vi talar om en sällskapshund (pigg att leka) som också är en arbetshund, en vakthund och en jakthund (och individuellt kan det finnas mer vakt än jakt eller tvärtom i hunden).
Den är också användbar rent teologiskt.
Jag lärde mig detta redan i våras.
En av grannarna hade prytt en blomsterkruka vid sin trappa, 10-15 meter från gatan, med en stor fjäril. Kooikern registrerade omedelbart fjärilen - förändringen - och skällde. Först då såg jag grannens estetiska insats. Men hunden visste alltså hur det normalt såg ut hos grannen, uppfattade omedelbart att något inträffat och detta fast det var på håll. Nå, hör man som kooikerhund samman med en prinsräddare, finns det något att leva upp till.
Kooikerteologi är en teologi som lärt sig vaksamheten. Små förändringar kan till sist visa sig vara avgörande förändringar av läran. Kooikerteologin markerar och väcker uppmärksamhet inför det nya. Det betyder inte ett ständigt skällande. Är saken uppmärksammad, är det människors ansvar att dra slutsatserna. Somligt behöver man inte alls bry sig om. Tron har många uttrycksformer. Men det finns annat i teologin som kommer att visa sig farligt eftersom det förändrar trons innehåll. Det är för den sakens skull som kooikerteologin behövs. Men det är en teologi som inte alls är surt vaksam. Den är som hunden pigg, glad, uppmärksam, trevlig och mycket intelligent och den fungerar som sällskap, i teologiskt arbete och på jakt (efter nya uttryck för den tro som en gång för alla uppenbarats). Konstruktiv, alltså
I tider när "mången lärer som han vill" och tiden är "fast bedrövlig" behövs kooikerteologi i den bredd som går utöver surt felfinneri men som snabbt uppfattar förändringar och sätter människor i arbete med att analysera vart dessa förändringar kan leda. Det finns i Kyrkans liv något som är de små stegens tyranni. Präster är dåligt skolade att i tid upptäcka det. Präster är ämabla, förstående, välvilligt tolkande personer med en förmåga att inte skaffa sig vad de menar är onödiga bekymmer. Det är då kooikerteologin kommer dem till hjälp att bli lite mer uppmärksamma och reflekterande. En präst måste inte vara en sån där som alltid säger att allt står väl till. (Jer 8:11)
Ungefär så.
Då fattar ni vikten av kooikerteologi.
Vill någon läsa en bok om kooikern så är det Monika Dassinger som gäller. Das Kooikerhondje på tyska. Men eftersom det tyska kunde komma att uppfattas som att, ja ni vet, kanske den norska översättningen Kooikerhunden är den som ska rekommenderas. För ett år sedan kom Monika Dassingers stora bok om kooikern. Den har jag inte läst. Måtta i allt.
Kortfattat är en kooiker pigg och glad, uppmärksam, trevlig och mycket intelligent. Inför främmande människor är kooikern avvaktande. Det som räddade prinsens liv finns kvar, vaksamheten. För vi talar om en sällskapshund (pigg att leka) som också är en arbetshund, en vakthund och en jakthund (och individuellt kan det finnas mer vakt än jakt eller tvärtom i hunden).
Den är också användbar rent teologiskt.
Jag lärde mig detta redan i våras.
En av grannarna hade prytt en blomsterkruka vid sin trappa, 10-15 meter från gatan, med en stor fjäril. Kooikern registrerade omedelbart fjärilen - förändringen - och skällde. Först då såg jag grannens estetiska insats. Men hunden visste alltså hur det normalt såg ut hos grannen, uppfattade omedelbart att något inträffat och detta fast det var på håll. Nå, hör man som kooikerhund samman med en prinsräddare, finns det något att leva upp till.
Kooikerteologi är en teologi som lärt sig vaksamheten. Små förändringar kan till sist visa sig vara avgörande förändringar av läran. Kooikerteologin markerar och väcker uppmärksamhet inför det nya. Det betyder inte ett ständigt skällande. Är saken uppmärksammad, är det människors ansvar att dra slutsatserna. Somligt behöver man inte alls bry sig om. Tron har många uttrycksformer. Men det finns annat i teologin som kommer att visa sig farligt eftersom det förändrar trons innehåll. Det är för den sakens skull som kooikerteologin behövs. Men det är en teologi som inte alls är surt vaksam. Den är som hunden pigg, glad, uppmärksam, trevlig och mycket intelligent och den fungerar som sällskap, i teologiskt arbete och på jakt (efter nya uttryck för den tro som en gång för alla uppenbarats). Konstruktiv, alltså
I tider när "mången lärer som han vill" och tiden är "fast bedrövlig" behövs kooikerteologi i den bredd som går utöver surt felfinneri men som snabbt uppfattar förändringar och sätter människor i arbete med att analysera vart dessa förändringar kan leda. Det finns i Kyrkans liv något som är de små stegens tyranni. Präster är dåligt skolade att i tid upptäcka det. Präster är ämabla, förstående, välvilligt tolkande personer med en förmåga att inte skaffa sig vad de menar är onödiga bekymmer. Det är då kooikerteologin kommer dem till hjälp att bli lite mer uppmärksamma och reflekterande. En präst måste inte vara en sån där som alltid säger att allt står väl till. (Jer 8:11)
Ungefär så.
Då fattar ni vikten av kooikerteologi.
Vill någon läsa en bok om kooikern så är det Monika Dassinger som gäller. Das Kooikerhondje på tyska. Men eftersom det tyska kunde komma att uppfattas som att, ja ni vet, kanske den norska översättningen Kooikerhunden är den som ska rekommenderas. För ett år sedan kom Monika Dassingers stora bok om kooikern. Den har jag inte läst. Måtta i allt.
söndag 14 december 2014
Kristen tro är att ha fattat
På dumhetens höjd stod kanske fordomdags teologie doktorer. Nu ryms de i trängseln där inte längre. Vilka som ryms där? Kolla i bilderburken. Men hur är det med tron och vetandet?
Låt oss ta det gamla med fides qua och fides quae. Det första är själva trosakten. Jag tror.. Jag tror att jag tror, helt enkelt. En sådan tro kan vara rätt omedveten och behöver kvalificeras till vad den tror på, trosinnehållet. Fides quae. Som i satsen "jag tror, jag tror på sommaren", som sällan visat sig vara något att riktigt lita på.
Kristen tro är att lita på ett trosinnehåll, traderat till oss och därför kritiskt provat genom två årtusenden. I skuggan av 1700-talets upplysning och 1800-talets anpassning av det teologiska innehållet till 1700-talets för-förståelse kan det vara svårt att uppfatta det kritiska draget i kristen tro.
Den grundläggande frågan är förstås vem Jesus är. "Antingen är han Guds son eller så är han en idiot", som Gustaf Wingren uttryckte saken varpå teologie studeranden Bo Hanson räckte upp handen och frågade: "Kan man inte säga att Jesus var en terapeut?" Då kom Gustaf av sig. Men något låg i det hans utslungade påstående. Hans påståenden var sådana. Utslungade.
Kollar man i evangelierna, ser man upprepade tecken på den kritiska prövningen. Inte bara så att motståndarna till Jesus sökte efter möjligheter att sätta åt honom. Också hans följeslagare hade det svårt med förståelsen. Ord och tecken gick hand i hand och skulle svara mot profetiorna. Det är som ett pussel som lärjungarna lägger och slagna av insikt om hurdan verkligheten verkligen är, måste de berätta - kosta vad det kosta vill. Jesus har verkligen uppstått från de döda. Det är en händelse som får omvälvande konsekvenser. Nu finns det liv som döden inte rår på att hämta i Kyrkan.
Det är denna kyrka som behöver inte bara skolor utan också gymnasier och universitet, kloster med böcker, skriv- och läskonst också för folket och som uppvisar en rad intellektuella, de som byggde den lärda världen. Vi är med i detta av lärdom och insikter genompyrda sällskap och praktiserar det som är trons grundhållning: Tillit och mödan att försöka förstå i tillit att också detta är mödan värt.
Detta arbete är inte bara bokligt. Thomas av Aquino var förstås en boklärd herre med förmåga att systematisera vetande. Hans dominkanerbroder Albertus Magnus gjorde försök att skriva systematiskt också han, men lyckades inte riktigt. Däremot var hans vetande närmast encyklopediskt därför att hans grundhållning var nyfikenhet och öppenhet mot Guds hela värld - skapelse och frälsningshistoria lika. Han visste, sas det, allt om det som det var värt att veta något om. Han uttrycker en Kyrkans grundhållning - viljan att veta och se Guds underbara gärningar var de än möter oss.
Den som inte ser detta, ser förstås fel. I sak fel. För denna värld kan inte korrekt beskrivas utan att man talar om Fadern och Sonen och Anden. Det fattar väl alla?
Och då blir det kristna livet alltid ett liv på lärjungasätt. Lite lättare nu när tron inte bärs upp av hela etablissemanget och distribueras till oss uppifrån utan på nytt är de upptäckter människor gör, just där de är. Nerifrån, alltså.
Detta sagt den söndag när vi firar en rebell. Johannes Döparen. En man född med en Guds alldeles bestämda avsikt och inte rädd att leva efter den kallelse som blev hans. Kosta vad det kosta ville.
Jag läste kommentarer till Stalinstadt och tackar för bidraget från Värmlands Folkblad. Det är värt att hålla fram här också. Det är inte mycket till kyrka som här skildras och tron är förvanskad. Men författaren är stolt och betalar. Vi får vara tacksamma. Eller ska vi vara det? Är det fel att påpeka att i Warthegau var detta den roll nazisterna ville att kyrkan skulle ha, bortsett från det där med alla människors lika värde för värdet inskränkte sig.
http://www.vf.se/kultur-noje/ett-samfund-att-vara-stolt-over
Låt oss ta det gamla med fides qua och fides quae. Det första är själva trosakten. Jag tror.. Jag tror att jag tror, helt enkelt. En sådan tro kan vara rätt omedveten och behöver kvalificeras till vad den tror på, trosinnehållet. Fides quae. Som i satsen "jag tror, jag tror på sommaren", som sällan visat sig vara något att riktigt lita på.
Kristen tro är att lita på ett trosinnehåll, traderat till oss och därför kritiskt provat genom två årtusenden. I skuggan av 1700-talets upplysning och 1800-talets anpassning av det teologiska innehållet till 1700-talets för-förståelse kan det vara svårt att uppfatta det kritiska draget i kristen tro.
Den grundläggande frågan är förstås vem Jesus är. "Antingen är han Guds son eller så är han en idiot", som Gustaf Wingren uttryckte saken varpå teologie studeranden Bo Hanson räckte upp handen och frågade: "Kan man inte säga att Jesus var en terapeut?" Då kom Gustaf av sig. Men något låg i det hans utslungade påstående. Hans påståenden var sådana. Utslungade.
Kollar man i evangelierna, ser man upprepade tecken på den kritiska prövningen. Inte bara så att motståndarna till Jesus sökte efter möjligheter att sätta åt honom. Också hans följeslagare hade det svårt med förståelsen. Ord och tecken gick hand i hand och skulle svara mot profetiorna. Det är som ett pussel som lärjungarna lägger och slagna av insikt om hurdan verkligheten verkligen är, måste de berätta - kosta vad det kosta vill. Jesus har verkligen uppstått från de döda. Det är en händelse som får omvälvande konsekvenser. Nu finns det liv som döden inte rår på att hämta i Kyrkan.
Det är denna kyrka som behöver inte bara skolor utan också gymnasier och universitet, kloster med böcker, skriv- och läskonst också för folket och som uppvisar en rad intellektuella, de som byggde den lärda världen. Vi är med i detta av lärdom och insikter genompyrda sällskap och praktiserar det som är trons grundhållning: Tillit och mödan att försöka förstå i tillit att också detta är mödan värt.
Detta arbete är inte bara bokligt. Thomas av Aquino var förstås en boklärd herre med förmåga att systematisera vetande. Hans dominkanerbroder Albertus Magnus gjorde försök att skriva systematiskt också han, men lyckades inte riktigt. Däremot var hans vetande närmast encyklopediskt därför att hans grundhållning var nyfikenhet och öppenhet mot Guds hela värld - skapelse och frälsningshistoria lika. Han visste, sas det, allt om det som det var värt att veta något om. Han uttrycker en Kyrkans grundhållning - viljan att veta och se Guds underbara gärningar var de än möter oss.
Den som inte ser detta, ser förstås fel. I sak fel. För denna värld kan inte korrekt beskrivas utan att man talar om Fadern och Sonen och Anden. Det fattar väl alla?
Och då blir det kristna livet alltid ett liv på lärjungasätt. Lite lättare nu när tron inte bärs upp av hela etablissemanget och distribueras till oss uppifrån utan på nytt är de upptäckter människor gör, just där de är. Nerifrån, alltså.
Detta sagt den söndag när vi firar en rebell. Johannes Döparen. En man född med en Guds alldeles bestämda avsikt och inte rädd att leva efter den kallelse som blev hans. Kosta vad det kosta ville.
Jag läste kommentarer till Stalinstadt och tackar för bidraget från Värmlands Folkblad. Det är värt att hålla fram här också. Det är inte mycket till kyrka som här skildras och tron är förvanskad. Men författaren är stolt och betalar. Vi får vara tacksamma. Eller ska vi vara det? Är det fel att påpeka att i Warthegau var detta den roll nazisterna ville att kyrkan skulle ha, bortsett från det där med alla människors lika värde för värdet inskränkte sig.
http://www.vf.se/kultur-noje/ett-samfund-att-vara-stolt-over
lördag 13 december 2014
Stalinstadt
Det blir bara jättelite om det tyska, men jag kom att läsa en uppsats av en dansk präst Kaj Erik Linqvist, som Olle Nivenius översatt. Året var 1961. Publikationen Vår Lösen (s 227ff).
Saken var den att en ny och modern stad, Bröndbyöster med 8000 invånare, byggts utanför Köpenhamn. Den hade allt - men ingen kyrka. Och prästens problem var egentligen att folket i staden inte saknade kyrkan. I Stalinstadt, DDR, numera Eisenhütten, gick söndagligen 70-100 personer till gudstjänsten, för där finns det dock en kyrka, en barackkyrka. Visserligen hade mycket rasat under 1950-talet. Dop från 300 till 60, kyrkliga vigslar från 300 till 20 och konfirmationen från 325 till 3. Kyrkogången hade minskat med 50%. Men det var alltså likväl kyrkligare i Stalinstadt än i den nya danska staden.
Författaren är klar över läget. Kristendomen hade varit den accepterade och officiella livsåskådningen, som varit utan konkurrens på marknaden i århundraden. "Nu har en annan livsåskådning blivit den officiella och dess sakrala handlingar de auktoriserade." Slutsatsen är bister, inte att folk bytt övertygelse men folk gör som folk ska. "Kyrkan, som hittills hade ansett, att det var trons starka band som knöt folk och kyrka samman och att de nog skulle hålla när stormen kom, upptäckte för sent att det i stället var den borgerliga konventionens tunnslitna snöre."
Olle Nivenius översatte också slutsatsen:
"Tills nu tycks den nya högkyrkligheten vara ensam om att konsekvent ha gjort folkkyrkans kris klar för sig, och vem vågar förneka att det är från det hållet väckelsen redan är på väg?"
Året var, som sagt, 1961.
En okyrklig dansk författare, Henrik Juul Hansen får också ordet: "Skall kyrkan åter kunna hoppas på att fånga in nya kretsar, måste den ha mod att göra det som är kyrka och inte som en bildnings- och underhållningsinstitution med religiösa ambitioner."
När vi läser fjärran texter som denna, kan vi kanske ana vad Svenska kyrkan nekat sig och vad det statliga/politiska kyrkostyrandet, på många sätt reflexer från upplysningstiden, åstadkommit. Samtiden är onödig!
Men vilken samtid!
Läs församlingsbladen inför jul. Godbitar från de bladen landet runt kan ni gärna citera i kommentarer. Är det inte påfallande lite Jesus och överväldigande mycket beskäftig religiositet? Den heliga familjen blir, som i Varberg (ty jag läser församlingsbladet!), kyrkoherdens farmor och i övrigt är det väldigt mycket Karl-Bertil Jonsson med flera av julens omistliga gestalter. Ingenstans ser jag det lutherska, det där att driva Kristus. Was Christum treibet.
Likaväl ligger inte Kreuzberg i Berlin långt borta. Där har julmarknaden fått namnet "vinterfest" i en satsning för att kristna och muslimer ska samsas bättre i stadsdelen. Religiösa fester ska inte firas i stadsdelens offentlighet. Nu är det inte längre julstjärnor och krubbor i Kreuzberg. Lite ironiskt blir det, för stadsdelen fick väl sitt namn av korset som en gång rests på berget? Må vara att lördagsbilagan till Smålandsposten denna morgon fått det rätt, nämligen att det kristna inslaget i julfirandet är mer betonat i Tyskland än i Sverige (i Barometern och Östra Smålands julbilaga är det mer julmarknad och det kristligaste är ett par änglar /läs: tjejer som klätt ut sig/ på Gendarmermarkt) men kanske gäller nu att traditionens starka band verkligen visar sig vara den borgerliga konventionens tunnslitna snöre. Riten överlever myten med tre generationer, har vi fått lära oss.
Nu är det nog knappast muslimerna i Kreutzverg som är problemet.
Vi står inför nihilismens triumf. Den är kommersialismens underliggande tankefigur. Och den som ingenting tror, måste fira något annat än trons fester. Vinter blir det. Regnigt i Berlin och kallt. Låt oss samlas kring Glühwein-muggarna och lite kommersiellt tingeltangel som inte upprör någon men inte heller blir till uppbyggelse. En vinterfest, alltså.
Jag är på väg att ompröva, tror jag. Det som gamla präster säger "Detta är en annan kyrka än den jag prästvigdes i", ska nog korrigeras. Det är inte en annan kyrka. Det är en annan tro, en tro som tror på sig själv och sin egenformulerade värdegrund. Denna värdegrund är vackra ord men kanske inte så mycket mer.
Då kunde man tänka sig att en liten skara romerska katoliker muntras.
Svenska kyrkan förlorar sitt folk och sig själv. Jag tror inte entusiasmen är så välmotiverad. För när detta sker med Svenska kyrkan, betyder det inte gyllene tider för Arborelius och hans folk. De är delar av samma kultur och samma öde kommer att i lämplig form vederfaras också dem. Tänker jag, som menar att Själafienden har ett ambitiöst program för sin verksamhet. På det programmet står att ta det kristna innehållet och vrida det några snäpp. Det räcker. Det verkar som om inte så mycket har hänt men egentligen har allt förändrats, kanske förlorats. Och det gäller oss allihop. Svenska kyrkans kris är kristenhetens i Sverige. Pröva den tanken i lämplig kroppsställning. Och se hur så många träder fram i sina små kyrkliga blad med religiösa ambitioner och räcker allt detta till människor, just det som alls inte räcker.
1961 var jag duglig söndagsskolgosse, betrodd med små ansvarsuppgifter för att jag skulle vara kvar. Nog visste jag en del om kyrkokrisen redan då. Det var ju bara att se sig om. Ingen enda av mina kompisar var medvetet kyrkliga. I klassen fanns Birgitta, som gick till Missionskyrkan och Anita, en pingstvän. Klasskamraterna konfirmerades förstås. Deras barn är säkert döpta - men hur är det med barnbarnen? Det är inte långt till Stalinstadt, löd budskapet år 1961 i Vår Lösen. Med den skillnaden att där fanns folk som firade gudstjänst. Det fanns det inte i den nya staden utanför Köpenhamn. Och Olle Nivenius fann anledning att översätta artikeln.
Saken var den att en ny och modern stad, Bröndbyöster med 8000 invånare, byggts utanför Köpenhamn. Den hade allt - men ingen kyrka. Och prästens problem var egentligen att folket i staden inte saknade kyrkan. I Stalinstadt, DDR, numera Eisenhütten, gick söndagligen 70-100 personer till gudstjänsten, för där finns det dock en kyrka, en barackkyrka. Visserligen hade mycket rasat under 1950-talet. Dop från 300 till 60, kyrkliga vigslar från 300 till 20 och konfirmationen från 325 till 3. Kyrkogången hade minskat med 50%. Men det var alltså likväl kyrkligare i Stalinstadt än i den nya danska staden.
Författaren är klar över läget. Kristendomen hade varit den accepterade och officiella livsåskådningen, som varit utan konkurrens på marknaden i århundraden. "Nu har en annan livsåskådning blivit den officiella och dess sakrala handlingar de auktoriserade." Slutsatsen är bister, inte att folk bytt övertygelse men folk gör som folk ska. "Kyrkan, som hittills hade ansett, att det var trons starka band som knöt folk och kyrka samman och att de nog skulle hålla när stormen kom, upptäckte för sent att det i stället var den borgerliga konventionens tunnslitna snöre."
Olle Nivenius översatte också slutsatsen:
"Tills nu tycks den nya högkyrkligheten vara ensam om att konsekvent ha gjort folkkyrkans kris klar för sig, och vem vågar förneka att det är från det hållet väckelsen redan är på väg?"
Året var, som sagt, 1961.
En okyrklig dansk författare, Henrik Juul Hansen får också ordet: "Skall kyrkan åter kunna hoppas på att fånga in nya kretsar, måste den ha mod att göra det som är kyrka och inte som en bildnings- och underhållningsinstitution med religiösa ambitioner."
När vi läser fjärran texter som denna, kan vi kanske ana vad Svenska kyrkan nekat sig och vad det statliga/politiska kyrkostyrandet, på många sätt reflexer från upplysningstiden, åstadkommit. Samtiden är onödig!
Men vilken samtid!
Läs församlingsbladen inför jul. Godbitar från de bladen landet runt kan ni gärna citera i kommentarer. Är det inte påfallande lite Jesus och överväldigande mycket beskäftig religiositet? Den heliga familjen blir, som i Varberg (ty jag läser församlingsbladet!), kyrkoherdens farmor och i övrigt är det väldigt mycket Karl-Bertil Jonsson med flera av julens omistliga gestalter. Ingenstans ser jag det lutherska, det där att driva Kristus. Was Christum treibet.
Likaväl ligger inte Kreuzberg i Berlin långt borta. Där har julmarknaden fått namnet "vinterfest" i en satsning för att kristna och muslimer ska samsas bättre i stadsdelen. Religiösa fester ska inte firas i stadsdelens offentlighet. Nu är det inte längre julstjärnor och krubbor i Kreuzberg. Lite ironiskt blir det, för stadsdelen fick väl sitt namn av korset som en gång rests på berget? Må vara att lördagsbilagan till Smålandsposten denna morgon fått det rätt, nämligen att det kristna inslaget i julfirandet är mer betonat i Tyskland än i Sverige (i Barometern och Östra Smålands julbilaga är det mer julmarknad och det kristligaste är ett par änglar /läs: tjejer som klätt ut sig/ på Gendarmermarkt) men kanske gäller nu att traditionens starka band verkligen visar sig vara den borgerliga konventionens tunnslitna snöre. Riten överlever myten med tre generationer, har vi fått lära oss.
Vi står inför nihilismens triumf. Den är kommersialismens underliggande tankefigur. Och den som ingenting tror, måste fira något annat än trons fester. Vinter blir det. Regnigt i Berlin och kallt. Låt oss samlas kring Glühwein-muggarna och lite kommersiellt tingeltangel som inte upprör någon men inte heller blir till uppbyggelse. En vinterfest, alltså.
Jag är på väg att ompröva, tror jag. Det som gamla präster säger "Detta är en annan kyrka än den jag prästvigdes i", ska nog korrigeras. Det är inte en annan kyrka. Det är en annan tro, en tro som tror på sig själv och sin egenformulerade värdegrund. Denna värdegrund är vackra ord men kanske inte så mycket mer.
Då kunde man tänka sig att en liten skara romerska katoliker muntras.
Svenska kyrkan förlorar sitt folk och sig själv. Jag tror inte entusiasmen är så välmotiverad. För när detta sker med Svenska kyrkan, betyder det inte gyllene tider för Arborelius och hans folk. De är delar av samma kultur och samma öde kommer att i lämplig form vederfaras också dem. Tänker jag, som menar att Själafienden har ett ambitiöst program för sin verksamhet. På det programmet står att ta det kristna innehållet och vrida det några snäpp. Det räcker. Det verkar som om inte så mycket har hänt men egentligen har allt förändrats, kanske förlorats. Och det gäller oss allihop. Svenska kyrkans kris är kristenhetens i Sverige. Pröva den tanken i lämplig kroppsställning. Och se hur så många träder fram i sina små kyrkliga blad med religiösa ambitioner och räcker allt detta till människor, just det som alls inte räcker.
1961 var jag duglig söndagsskolgosse, betrodd med små ansvarsuppgifter för att jag skulle vara kvar. Nog visste jag en del om kyrkokrisen redan då. Det var ju bara att se sig om. Ingen enda av mina kompisar var medvetet kyrkliga. I klassen fanns Birgitta, som gick till Missionskyrkan och Anita, en pingstvän. Klasskamraterna konfirmerades förstås. Deras barn är säkert döpta - men hur är det med barnbarnen? Det är inte långt till Stalinstadt, löd budskapet år 1961 i Vår Lösen. Med den skillnaden att där fanns folk som firade gudstjänst. Det fanns det inte i den nya staden utanför Köpenhamn. Och Olle Nivenius fann anledning att översätta artikeln.
fredag 12 december 2014
Ordvalsproblematik
Vem är jag att släppa Bergers vid Åbo Akademi, glöm inte detta, framlagda och godkända doktorsavhandling och introducerad på Bloggardag i går.
Kamraterna Braw och Kalins ordval visar sig enligt Berger vara "problematiskt" (avh s 401). Berger är dock i fallet Braw förstående och kallar det hela "olycksfall i arbetet". Vad har Braw skrivit? Svordomar? Könsord? Blasfemier? Nej. Han har skrivit "rum att leva" och "livsrum" och detta "livsrum" är "helt i linje med Kalins lika olyckligt valda begrepp som är 'livsrum'." (kursiveringarna är Bergers)
Tänk, det begriper till och med jag, att ett ord som "livsrum" är lika olyckligt som ett ord "livsrum", givet att man tänker så. Hur tänker man då, givet att man alls tänker?
"Mot bakgrund av Europas och särskilt Tysklands 1900-talshistoria är ett sådant ordval dock mycket olyckligt, även om jag inte på något vis skulle vilja hävda eller ännu mindre tror att det skulle finnas någon koppling till det historiskt extremt belastade "Lebensraum", vare sig från Braws eller Kalins sida."
Men Braw är "synnerligen väl insatt i det tyska språket, såväl som i den tyska kulturen och historien och därför ger ändå ordvalet ett minst sagt ovarsamt intryck." När Braw därtill i sin första essäsamling år 1980 använder orden "slutlig lösning" är detta "olyckligt på gränsen till omdömeslöst." (avh s 401-402)
Kalin använder också begreppet livsrum, alltså.
Det är "en liknande omedvetenhet eller tanklöshet"(s 403) och Kalin bör förstås klandras. Men vad för det fall Kalin är en begåvad man som medvetet, som den gamle journalist han är, använder orden medvetet? Berger ger i en tättryckt fotnot om vid pass en trycksida en tysk introduktion till begreppet "Lebensraum", men glömmer att referera till Rudolf Kjellin och Adrian Molin, ser jag. Det hade kanske varit om inte annat så geopolitiskt motiverat.
Braw har för den delen "en annan gång" använt uttrycket "genetisk laddning", ett begrepp som också på samma sätt kan ge associationer till Tredje riket och till andra totalitära regimer..." Berger hukar dock lite och skriver att Braw reserverar sig med ett "om nu uttrycket tillåts." Men gör det det? Braw skrev detta betänkliga år 2001 så rimligtvis är det fortfarande straffbart, eller?
Kalin har använt begreppet "etisk rensning" och Berger finner (s 404) begreppet så värdeladdat och ha en så pass specifik betydelse att det enligt hans mening inte kan användas.
Vi kallar just detta som Berger redovisar för - vetenskap!
Bergers"just gjorda anmärkningar måste förstås i ett mer europeiskt snarare än ett begränsat svenskt perspektiv. Särskilt i Tyskland är det i dag omöjligt och politiskt totalt inkorrekt att använda något av de begrepp som genom nazismen blivit särskilt laddade i något sammanhang. Den som gör det blir kraftigt kritiserad och kommer i det lindrigare fallet undan med karaktäristiken en språklig urspårning. En sådan urspårning menar jag att man också i mina källtexter på ett sätt kan tala om." (s 404)
Vad är nu att säga? Ett: Es lebe Neuropa!
Eller kalla de urspårade entartete?
Nu är det tyska ett raster över landet vårt och det är, som bekant, inte första gången. Jag tänker på Hansan, förstås.
Jag piggar upp mig och spelar https://www.youtube.com/watch?v=zKSj_zOfOw8
Det gäller sich einzuordnen.
Nu kan vi inte tala svenska utan att snegla på tyskan. Men det kom lite plötsligt, som flickan sa. Plötzlich!
Är inte saken också i övrigt rätt klar?
Också om Berger inte riktigt tänker så men så listigt markerar hur han inte tänker att många andra hamnar i det tankespåret, skulle begreppen kunna komma att uppfattas som att det skulle finnas en koppling mellan Svenska kyrkan och Nazityskland.
Saknar inte texterna "det mått av omdömesgillhet som förväntas av en präst i Svenska kyrkan" (Överklagandenämnden 2014/33) och har inte Braw och Kalin "genom sitt agerande överskridit den gräns för yttrandefriheten som vigningen till präst för med sig." (Överklagandenämnden igen)
Tid att anmäla dr Braw för Växjö domkapitel och Kalin för Göteborgs domkapitel.
Välkomna i klubben!
Braw och Kalin har väl några vänner kvar som kan bevisa dem denna sista heder att anmäla dem?
Att Kalin talat om Svenska kyrkan som (Bergers kursiv) "poliskyrka" (avh s 279) ska han dock inte hållas ansvarig för. Kalin återger vad biskop Bertil E Gärtner sagt. Detta faktum behöver kanske dock inte, närmare besett, hindra Göteborgs domkapitel mer än det hindrade Berger...
Låt mig nu återvända till min grundtanke.
Det står Kenneth B Berger fritt att konstruera sina texter. Sverige och Finland är på papperet fria länder.
Lite embarraserande skulle kanske Braw, Kalin och Sidenvall kunna uppfatta att de - fast inte de, för Berger styr inte på på person utan skriver och analyserar endast vad personer skrivit i offentliga texter, att de likväl hanterats illa.
Berger analyserar texterna för att komma åt de skrivande personernas psykologi, som typer för ett kollektiv där många av oss innefattas (ja, ni fattar! - fast inte riktigt jag, som går lite fri eftersom jag inte uppfattas som politiskt konservativ som de andra kyrkligt konservativa - även om jag är benägen för extrema excesser). De som analyseras har både avslöjat sig i en begränsad textmassa och blivit urtyper för alla andra som ägnar sig åt radikalt ifrågasättande av nyreligionen i Svenska kyrkan.
Problemet är inte Berger. Problemet är Åbo Akademi.
Med denna akademi samarbetar Svenska kyrkan genom Stockholms stift och låter fem doktorander forska på halvtid för medel uttagna av medlemmarna. Borde inte detta samarbeta omedelbart avbrytas - av respekt för grundläggande vetenskapsideal?
Kanske inte ändå, eftersom religionsvetenskapen, som den lärde doktor Back påpekat, inte hör till teologin utan filosofin i Åbo. Det förklarar en del.
När jag blir rektor för akademin, tänker jag efter det inträffade ändra på det förhållandet. Jag vill nämligen inte riskera Åbo Akademis ranking. Men tills vidare är det nog, sorgligt att säga, varningsflagg för Åbo Akademi. Det är upp till akademin att genomföra akademisk renhållning. Sauberhalten, som det så passligt heter.
Och då fattar Berger vad som avses.
Fast självfallet på det sätt som är hans alldeles egna. Men numera upphöjt till - vetenskap.
Kamraterna Braw och Kalins ordval visar sig enligt Berger vara "problematiskt" (avh s 401). Berger är dock i fallet Braw förstående och kallar det hela "olycksfall i arbetet". Vad har Braw skrivit? Svordomar? Könsord? Blasfemier? Nej. Han har skrivit "rum att leva" och "livsrum" och detta "livsrum" är "helt i linje med Kalins lika olyckligt valda begrepp som är 'livsrum'." (kursiveringarna är Bergers)
Tänk, det begriper till och med jag, att ett ord som "livsrum" är lika olyckligt som ett ord "livsrum", givet att man tänker så. Hur tänker man då, givet att man alls tänker?
"Mot bakgrund av Europas och särskilt Tysklands 1900-talshistoria är ett sådant ordval dock mycket olyckligt, även om jag inte på något vis skulle vilja hävda eller ännu mindre tror att det skulle finnas någon koppling till det historiskt extremt belastade "Lebensraum", vare sig från Braws eller Kalins sida."
Men Braw är "synnerligen väl insatt i det tyska språket, såväl som i den tyska kulturen och historien och därför ger ändå ordvalet ett minst sagt ovarsamt intryck." När Braw därtill i sin första essäsamling år 1980 använder orden "slutlig lösning" är detta "olyckligt på gränsen till omdömeslöst." (avh s 401-402)
Kalin använder också begreppet livsrum, alltså.
Det är "en liknande omedvetenhet eller tanklöshet"(s 403) och Kalin bör förstås klandras. Men vad för det fall Kalin är en begåvad man som medvetet, som den gamle journalist han är, använder orden medvetet? Berger ger i en tättryckt fotnot om vid pass en trycksida en tysk introduktion till begreppet "Lebensraum", men glömmer att referera till Rudolf Kjellin och Adrian Molin, ser jag. Det hade kanske varit om inte annat så geopolitiskt motiverat.
Braw har för den delen "en annan gång" använt uttrycket "genetisk laddning", ett begrepp som också på samma sätt kan ge associationer till Tredje riket och till andra totalitära regimer..." Berger hukar dock lite och skriver att Braw reserverar sig med ett "om nu uttrycket tillåts." Men gör det det? Braw skrev detta betänkliga år 2001 så rimligtvis är det fortfarande straffbart, eller?
Kalin har använt begreppet "etisk rensning" och Berger finner (s 404) begreppet så värdeladdat och ha en så pass specifik betydelse att det enligt hans mening inte kan användas.
Vi kallar just detta som Berger redovisar för - vetenskap!
Bergers"just gjorda anmärkningar måste förstås i ett mer europeiskt snarare än ett begränsat svenskt perspektiv. Särskilt i Tyskland är det i dag omöjligt och politiskt totalt inkorrekt att använda något av de begrepp som genom nazismen blivit särskilt laddade i något sammanhang. Den som gör det blir kraftigt kritiserad och kommer i det lindrigare fallet undan med karaktäristiken en språklig urspårning. En sådan urspårning menar jag att man också i mina källtexter på ett sätt kan tala om." (s 404)
Vad är nu att säga? Ett: Es lebe Neuropa!
Eller kalla de urspårade entartete?
Nu är det tyska ett raster över landet vårt och det är, som bekant, inte första gången. Jag tänker på Hansan, förstås.
Jag piggar upp mig och spelar https://www.youtube.com/watch?v=zKSj_zOfOw8
Det gäller sich einzuordnen.
Nu kan vi inte tala svenska utan att snegla på tyskan. Men det kom lite plötsligt, som flickan sa. Plötzlich!
Är inte saken också i övrigt rätt klar?
Också om Berger inte riktigt tänker så men så listigt markerar hur han inte tänker att många andra hamnar i det tankespåret, skulle begreppen kunna komma att uppfattas som att det skulle finnas en koppling mellan Svenska kyrkan och Nazityskland.
Saknar inte texterna "det mått av omdömesgillhet som förväntas av en präst i Svenska kyrkan" (Överklagandenämnden 2014/33) och har inte Braw och Kalin "genom sitt agerande överskridit den gräns för yttrandefriheten som vigningen till präst för med sig." (Överklagandenämnden igen)
Tid att anmäla dr Braw för Växjö domkapitel och Kalin för Göteborgs domkapitel.
Välkomna i klubben!
Braw och Kalin har väl några vänner kvar som kan bevisa dem denna sista heder att anmäla dem?
Att Kalin talat om Svenska kyrkan som (Bergers kursiv) "poliskyrka" (avh s 279) ska han dock inte hållas ansvarig för. Kalin återger vad biskop Bertil E Gärtner sagt. Detta faktum behöver kanske dock inte, närmare besett, hindra Göteborgs domkapitel mer än det hindrade Berger...
Låt mig nu återvända till min grundtanke.
Det står Kenneth B Berger fritt att konstruera sina texter. Sverige och Finland är på papperet fria länder.
Lite embarraserande skulle kanske Braw, Kalin och Sidenvall kunna uppfatta att de - fast inte de, för Berger styr inte på på person utan skriver och analyserar endast vad personer skrivit i offentliga texter, att de likväl hanterats illa.
Berger analyserar texterna för att komma åt de skrivande personernas psykologi, som typer för ett kollektiv där många av oss innefattas (ja, ni fattar! - fast inte riktigt jag, som går lite fri eftersom jag inte uppfattas som politiskt konservativ som de andra kyrkligt konservativa - även om jag är benägen för extrema excesser). De som analyseras har både avslöjat sig i en begränsad textmassa och blivit urtyper för alla andra som ägnar sig åt radikalt ifrågasättande av nyreligionen i Svenska kyrkan.
Problemet är inte Berger. Problemet är Åbo Akademi.
Med denna akademi samarbetar Svenska kyrkan genom Stockholms stift och låter fem doktorander forska på halvtid för medel uttagna av medlemmarna. Borde inte detta samarbeta omedelbart avbrytas - av respekt för grundläggande vetenskapsideal?
Kanske inte ändå, eftersom religionsvetenskapen, som den lärde doktor Back påpekat, inte hör till teologin utan filosofin i Åbo. Det förklarar en del.
När jag blir rektor för akademin, tänker jag efter det inträffade ändra på det förhållandet. Jag vill nämligen inte riskera Åbo Akademis ranking. Men tills vidare är det nog, sorgligt att säga, varningsflagg för Åbo Akademi. Det är upp till akademin att genomföra akademisk renhållning. Sauberhalten, som det så passligt heter.
Och då fattar Berger vad som avses.
Fast självfallet på det sätt som är hans alldeles egna. Men numera upphöjt till - vetenskap.
torsdag 11 december 2014
Åbo Akademi i särklass
Missförstå mig inte. Vi lever i ett på papperet fritt land.
I detta land får dåliga böcker skrivas - och det gäller båda rikshalvorna, Sverige och Finland. De får dessutom läggas fram som avhandlingar och försvaras, men därmed upphör författarens ansvar för det är en fakultet eller en akademi som gör den vetenskapliga prövningen. Somliga alster håller inte måttet. Ingen större sak i det. Människovärdet beror inte på avhandling eller akademisk titel. Men om en undermålig avhandling, en som inte håller något rimligt vetenskapligt mått, likväl godkänns, sänker detta akademiens värde. Som i ett aktuellt fall: Åbo Akademis vetenskapliga anseende,
Jag har alltså läst Kenneth Bernhard Bergers avhandling "För den eviga döden, bevara oss, milde Herre Gud." Svenskkyrklig, klassisk, bibel- och bekännelsetrogen kristen tro i ljuset av kognitiva och djuppsykologiska förståelsegrunder. (Åbo Akademis förlag 2014)
Avhandlingen går att ladda ner.
https://www.doria.fi/bitstream/handle/10024/99019/berger_kenneth.pdf?sequence=2
Författaren presenterar först frågeställningar, forskningsläge, teori samt material och metod på sidorna 18 till 188. Det står då klart att han valt texter av Christian Braw, Yngve Kalin och Fredrik Sidenvall för att förstå dem kognitivt och djuppsykologiskt.
Sedan analyseras de tre, en efter en. Braw s 189-264, Kalin s 265-322 och Sidenvall s 323-389.
Därefter kommer två kapitel om tolkningslinjer - kognitiva och djuppsykologiska i allmänhet och till dels tillämpat på de tre, s 390-499 och slutligast sammanfattas undersökningsresultatet s 500-508 och i kapitel 12 anges framtida forskning, s 509-511. Med sammanfattningar på engelska, tyska och franska samt käll och litteraturförteckning blir boken en stabil sak på 565 sidor.
Vad har författaren uppnått? Han har ur sitt perspektiv uppfyllt sin önskan om en djupare kunskapsbaserad förståelse för konservativ tro och fromhet inom Svenska kyrkan och genom sina teorier "tillhandahållit en djupare kunskap om den konservativa trostolkningens egna inre psykologiska dynamik." (s 507) Så då vet ni!
Har Berger träffat de tre? Nej.
Har han gått igenom texter av lika slag? Nej. Han har plockat bland Christian Braws texter, tagit Yngve Kalins ordförandebrev till Kyrklig Samling (på nätet) och fått fatt på en liten bok av Fredrik Sidenvall från år 2000. Var den boken på omkring hundra sidor så är det väl en framgång att få den analyserad på 66 sidor, må man säga.
Tre olika skriftställare som skrivit texter av olika karaktär hålls samman för de ses alla som företrädare för en konservativ syn. Men varför konservativ? Kan de inte lika väl uppfattas vara radikala genom sitt ifrågasättande och genom sin plädering för att Kyrkan måste gå tillbaka till sina källor (ad Fontes).
Finns det då några vetenskapliga sanningar att här och nu hålla fram? Vad sägs t ex om detta?
Författaren finner att Braw och Sidenvall utifrån texterna inte förespråkar aga. Varför skulle de det? Jo, det beror på att trosrörelsen i Sverige anklagats för detta. (s 376). Men Kalin då?
Braw kommer dock undan. Han talar visserligen om kyrkokampen men det förefaller "inte som om han ägnar sig åt dess mer extrema excesser, så som kampen kommer till uttryck t ex hos Fredrik Sidenvall och Dag Sandahl (hoppsan, hur kom jag in här och vari består de extrema excesserna vetenskapligt sett? DS) eller tidigare hos t ex G.A. Danell." (s 251)
Braws miljöengagemang är inte entydigt. Det beror på att hans synsätt "nog ändå slutligen ses i relation till kristna eskatologiska föreställningar" (s 236) Hur kan detta påstående verifieras vetenskapligt om man ska göra det? "Nog ändå", som det heter.
Berger vet uppenbarligen ingenting om granar i februari, dem Christian trodde var döende för han hade inte riktigt pejl på hur granar ser ut i februari och blev irriterad på mig som förhöll mig kallsinnig till miljöförstöringen av granar just i Slätthög! Granarna engagerade honom storligen, kan jag försäkra. I tiden, liksom.
Hos Yngve Kalin framkommer det tydligt att han "inte ser den tro som bygger på modernistisk teologi som på djupet förankrad". (s 280) Det kanske han inte tycker, men belägget är att Kalin konstaterar att två kyrkliga debattörer JämO-anmälde de inomkyrkliga samtalen om ämbetet och, här är själva beviset där det framkommer, "skapade panik bland modernisterna" (kursiv som vanligt av Berger som idogt söker uttryck som ska bekräfta det han redan vet). Men hur kom Berger fram till den slutsatsen att övertygelsen saknar djup eftersom vi egentligen inte vet vad som skapade paniken, bara vad som utlöste den?
När Kalin anknyter till ordet om "sanningslöst" (Matt 5:11), blir det till en beskrivning av "hur främlingsgruppen av egengruppen beskrivs som den som är sanningslös" - men hur man än vrider på citatet av Kalin är det faktiskt inte det som påstås, eller? (s 296)
På motsvarande sätt påstås, med Bergers kursiv, att det kommer att "utkrävas ansvar" av "majoritetskyrkans ledning" när Kalin enkelt skriver det "det faller ett stort ansvar på kyrkans ledning" (s 318)
Kanske ska jag komplettera med Bergers insikt: "Jag vill mer allmänt peka på att det finns en spänning mellan konservativas generella ovilja till eller bristande motivation till ökad kunskap om det egna jaget, å ena sidan, och konservativ kristen trostolknings starka betoning av behovet av självrannsakan, å det andra. Psykologiskt finns här en motsägelse." (s 319)
Eller möjligtvis en missuppfattning av någon någonstans?
Nu går vi vidare till Fredrik Sidenvall, som uppfattas uppfatta hot. "Den s k skilsmässan mellan Svenska kyrkan och staten 2000 kan också ha funnits i Sidenvalls hotbild." (s 330) Men satt inte Fredrik Sidenvall för POSK i kyrkomötet och går det inte då att undersöka hur han röstade i frågan? Fredrik, numera Paul Harris Fellow, blir kanske häpen över Bergers antagande, lika häpen som jag?
I grunden menar Berger att Sidenvall vill ha säkerhet och det som inte är visst, klart och tydligt blir ett hot. Certainity Orientation, alltså (understundom felstavat hos Berger). Sidenvall ser det kroppsliga som något problematiskt, "jag höll på att skriva lystet", menar Berger. 1 Joh 2:16 är det bibelord Sidenvall i all oskuld anfört. Det skulle han inte ha gjort. Fällan slår igen. Låt oss här bortse från att det är svårt att just ur en teologisk text hämta sakinformation om kroppslig lusta.
På motsvarande sätt som när Kalin behandlas, ägnar sig Berger åt omskrivningar. Sidenvall pekar på ämbetsfrågan och menar att läroämbetet är ett av Guds viktigaste redskap. Därför är striden kring ämbetet ingen tillfällighet. Håll i er nu, kursiveringen är som vanligt Bergers:
"Genom de kvinnliga prästerna, låter han oss förstå, hotas den rätta bekännelsen och läran och de har inte heller någon förmåga att genom sin förkunnelse uppväcka en levande och frälsande tro som skulle kunna leda till evig salighet."
Fredrik Sidenvall får nog vara tacksam att Berger frikänner honom och dr Braw från att förespråka barnaga. Däremot knyts hans tal om kyrkotukt till Amish-folket (s 455) även om Berger noterar att Braw, Kalin och Sidenvall bejakar moderniteten så att de använder datorer. Att de tre faktiskt kör bil, påpekas dock inte.
Det finns mycket mer att säga men I kunnen icke nu bära det.
Och forskningsresultatet?
"Jag har alltså i mina källtexter funnit spår av otillräcklig eller bristande tillit och jag har tentativt kopplat detta drag till en otrygg anknytningsstil som huvudsakligen tycks uppvisa avvisande drag." (s 505) Detta är nu vid Åbo Akademi vetenskapligt fastlagd sanning.
Pojkarna tycks dessutom i grunden vara rädda för den eviga döden. Så var den saken vetenskapligt fastställd. (s 499) Fast det tycker jag är rätt sympatiskt. Det borde alla vara. Kunde saken skrivas in i någon universitets- och högskolestatut?
Vem var opponent och vilka satt i betygsnämnden?
Jag hotar inte med den eviga döden men med akademisk vanära. Det är faktiskt en skyldighet att slå vakt om vetenskapligheten, när avhandlingar läggs fram. Åbo Akademi ska nog ställas i särklass nu. Särklassmässig, alltså. Så här uselt får det inte vara. Det borde inte finnas ingen vetenskap som heter "fördomsbekräftelse" och som man alltså kan doktorera i. Inte ens vid Åbo Akademi.
Jag ska återkomma till temat Bergers avhandling när jag väl samlat mig något. För det finns, som man säger, mera.
I detta land får dåliga böcker skrivas - och det gäller båda rikshalvorna, Sverige och Finland. De får dessutom läggas fram som avhandlingar och försvaras, men därmed upphör författarens ansvar för det är en fakultet eller en akademi som gör den vetenskapliga prövningen. Somliga alster håller inte måttet. Ingen större sak i det. Människovärdet beror inte på avhandling eller akademisk titel. Men om en undermålig avhandling, en som inte håller något rimligt vetenskapligt mått, likväl godkänns, sänker detta akademiens värde. Som i ett aktuellt fall: Åbo Akademis vetenskapliga anseende,
Jag har alltså läst Kenneth Bernhard Bergers avhandling "För den eviga döden, bevara oss, milde Herre Gud." Svenskkyrklig, klassisk, bibel- och bekännelsetrogen kristen tro i ljuset av kognitiva och djuppsykologiska förståelsegrunder. (Åbo Akademis förlag 2014)
Avhandlingen går att ladda ner.
https://www.doria.fi/bitstream/handle/10024/99019/berger_kenneth.pdf?sequence=2
Författaren presenterar först frågeställningar, forskningsläge, teori samt material och metod på sidorna 18 till 188. Det står då klart att han valt texter av Christian Braw, Yngve Kalin och Fredrik Sidenvall för att förstå dem kognitivt och djuppsykologiskt.
Sedan analyseras de tre, en efter en. Braw s 189-264, Kalin s 265-322 och Sidenvall s 323-389.
Därefter kommer två kapitel om tolkningslinjer - kognitiva och djuppsykologiska i allmänhet och till dels tillämpat på de tre, s 390-499 och slutligast sammanfattas undersökningsresultatet s 500-508 och i kapitel 12 anges framtida forskning, s 509-511. Med sammanfattningar på engelska, tyska och franska samt käll och litteraturförteckning blir boken en stabil sak på 565 sidor.
Vad har författaren uppnått? Han har ur sitt perspektiv uppfyllt sin önskan om en djupare kunskapsbaserad förståelse för konservativ tro och fromhet inom Svenska kyrkan och genom sina teorier "tillhandahållit en djupare kunskap om den konservativa trostolkningens egna inre psykologiska dynamik." (s 507) Så då vet ni!
Har Berger träffat de tre? Nej.
Har han gått igenom texter av lika slag? Nej. Han har plockat bland Christian Braws texter, tagit Yngve Kalins ordförandebrev till Kyrklig Samling (på nätet) och fått fatt på en liten bok av Fredrik Sidenvall från år 2000. Var den boken på omkring hundra sidor så är det väl en framgång att få den analyserad på 66 sidor, må man säga.
Tre olika skriftställare som skrivit texter av olika karaktär hålls samman för de ses alla som företrädare för en konservativ syn. Men varför konservativ? Kan de inte lika väl uppfattas vara radikala genom sitt ifrågasättande och genom sin plädering för att Kyrkan måste gå tillbaka till sina källor (ad Fontes).
Finns det då några vetenskapliga sanningar att här och nu hålla fram? Vad sägs t ex om detta?
Författaren finner att Braw och Sidenvall utifrån texterna inte förespråkar aga. Varför skulle de det? Jo, det beror på att trosrörelsen i Sverige anklagats för detta. (s 376). Men Kalin då?
Braw kommer dock undan. Han talar visserligen om kyrkokampen men det förefaller "inte som om han ägnar sig åt dess mer extrema excesser, så som kampen kommer till uttryck t ex hos Fredrik Sidenvall och Dag Sandahl (hoppsan, hur kom jag in här och vari består de extrema excesserna vetenskapligt sett? DS) eller tidigare hos t ex G.A. Danell." (s 251)
Braws miljöengagemang är inte entydigt. Det beror på att hans synsätt "nog ändå slutligen ses i relation till kristna eskatologiska föreställningar" (s 236) Hur kan detta påstående verifieras vetenskapligt om man ska göra det? "Nog ändå", som det heter.
Berger vet uppenbarligen ingenting om granar i februari, dem Christian trodde var döende för han hade inte riktigt pejl på hur granar ser ut i februari och blev irriterad på mig som förhöll mig kallsinnig till miljöförstöringen av granar just i Slätthög! Granarna engagerade honom storligen, kan jag försäkra. I tiden, liksom.
Hos Yngve Kalin framkommer det tydligt att han "inte ser den tro som bygger på modernistisk teologi som på djupet förankrad". (s 280) Det kanske han inte tycker, men belägget är att Kalin konstaterar att två kyrkliga debattörer JämO-anmälde de inomkyrkliga samtalen om ämbetet och, här är själva beviset där det framkommer, "skapade panik bland modernisterna" (kursiv som vanligt av Berger som idogt söker uttryck som ska bekräfta det han redan vet). Men hur kom Berger fram till den slutsatsen att övertygelsen saknar djup eftersom vi egentligen inte vet vad som skapade paniken, bara vad som utlöste den?
När Kalin anknyter till ordet om "sanningslöst" (Matt 5:11), blir det till en beskrivning av "hur främlingsgruppen av egengruppen beskrivs som den som är sanningslös" - men hur man än vrider på citatet av Kalin är det faktiskt inte det som påstås, eller? (s 296)
På motsvarande sätt påstås, med Bergers kursiv, att det kommer att "utkrävas ansvar" av "majoritetskyrkans ledning" när Kalin enkelt skriver det "det faller ett stort ansvar på kyrkans ledning" (s 318)
Kanske ska jag komplettera med Bergers insikt: "Jag vill mer allmänt peka på att det finns en spänning mellan konservativas generella ovilja till eller bristande motivation till ökad kunskap om det egna jaget, å ena sidan, och konservativ kristen trostolknings starka betoning av behovet av självrannsakan, å det andra. Psykologiskt finns här en motsägelse." (s 319)
Eller möjligtvis en missuppfattning av någon någonstans?
Nu går vi vidare till Fredrik Sidenvall, som uppfattas uppfatta hot. "Den s k skilsmässan mellan Svenska kyrkan och staten 2000 kan också ha funnits i Sidenvalls hotbild." (s 330) Men satt inte Fredrik Sidenvall för POSK i kyrkomötet och går det inte då att undersöka hur han röstade i frågan? Fredrik, numera Paul Harris Fellow, blir kanske häpen över Bergers antagande, lika häpen som jag?
I grunden menar Berger att Sidenvall vill ha säkerhet och det som inte är visst, klart och tydligt blir ett hot. Certainity Orientation, alltså (understundom felstavat hos Berger). Sidenvall ser det kroppsliga som något problematiskt, "jag höll på att skriva lystet", menar Berger. 1 Joh 2:16 är det bibelord Sidenvall i all oskuld anfört. Det skulle han inte ha gjort. Fällan slår igen. Låt oss här bortse från att det är svårt att just ur en teologisk text hämta sakinformation om kroppslig lusta.
På motsvarande sätt som när Kalin behandlas, ägnar sig Berger åt omskrivningar. Sidenvall pekar på ämbetsfrågan och menar att läroämbetet är ett av Guds viktigaste redskap. Därför är striden kring ämbetet ingen tillfällighet. Håll i er nu, kursiveringen är som vanligt Bergers:
"Genom de kvinnliga prästerna, låter han oss förstå, hotas den rätta bekännelsen och läran och de har inte heller någon förmåga att genom sin förkunnelse uppväcka en levande och frälsande tro som skulle kunna leda till evig salighet."
Fredrik Sidenvall får nog vara tacksam att Berger frikänner honom och dr Braw från att förespråka barnaga. Däremot knyts hans tal om kyrkotukt till Amish-folket (s 455) även om Berger noterar att Braw, Kalin och Sidenvall bejakar moderniteten så att de använder datorer. Att de tre faktiskt kör bil, påpekas dock inte.
Det finns mycket mer att säga men I kunnen icke nu bära det.
Och forskningsresultatet?
"Jag har alltså i mina källtexter funnit spår av otillräcklig eller bristande tillit och jag har tentativt kopplat detta drag till en otrygg anknytningsstil som huvudsakligen tycks uppvisa avvisande drag." (s 505) Detta är nu vid Åbo Akademi vetenskapligt fastlagd sanning.
Pojkarna tycks dessutom i grunden vara rädda för den eviga döden. Så var den saken vetenskapligt fastställd. (s 499) Fast det tycker jag är rätt sympatiskt. Det borde alla vara. Kunde saken skrivas in i någon universitets- och högskolestatut?
Vem var opponent och vilka satt i betygsnämnden?
Jag hotar inte med den eviga döden men med akademisk vanära. Det är faktiskt en skyldighet att slå vakt om vetenskapligheten, när avhandlingar läggs fram. Åbo Akademi ska nog ställas i särklass nu. Särklassmässig, alltså. Så här uselt får det inte vara. Det borde inte finnas ingen vetenskap som heter "fördomsbekräftelse" och som man alltså kan doktorera i. Inte ens vid Åbo Akademi.
Jag ska återkomma till temat Bergers avhandling när jag väl samlat mig något. För det finns, som man säger, mera.
onsdag 10 december 2014
"Kyrkorna djupt bekymrade"
I söndags skulle det bes med anledning av den s k regeringskrisen. Kyrkorna var nämligen, sa biskop Modéus I till Corren, "djupt bekymrade". Jag undrar vilka "kyrkorna" är. Jag hör dit, kan jag tänka. Jag är inte bekymrad. Jag är mer förvånad över att den politiska klassen inte klarar jobbet - men kanske ändå inte förvånad, om ni förstår. Grundregeln är att denna värld styrs med ringa insikt. Det har jag lärt mig av Axel Oxenstierna och han borde veta.
Varför behöver kyrkorna vara djupt bekymrade då?
Därför att regeringen fått en budget av riksdagen? Men den makten har riksdagen. Att folk röstar SD? - men det är själva innebörden i begreppet demokrati. Att statsministern förväxlar politiskt och fackligt arbete och tror sig kunna använda fackets metoder i det politiska livet genom att stranda förhandlingar och så går vi vidare därefter? Är kyrkorna djupt bekymrade över den informationsmakt som journalistskrået nu öppet och oblygt praktiserar, där vi möts inte av problemformuleringar utan av ukaser. Uppifrån. Det irriterar mg - men är detta kyrkornas djupa bekymmer. Jag vet inte.
Nu skulle problemet enkelt kunna avfärdas: Kyrkor kan inte vara bekymrade. Inte husen, inte de historiskt framvuxna storheterna, inte ens de som i kyrkhusen i gudstjänst gestaltar Kyrkan. Diverse kyrkoledningar kan. Om bekymret är att medlemmar i Svenska kyrkan röstat på sverigedemokraterna, får väl biskoparna samfällt uttala den saken. Men sverigedemokrater är i demokratisk ordning invalda i kyrkomötet så då kan de väl inte, per definition, vara något som kyrkorna just är djupt bekymrade över. Eller är det kristdemokraternas låga siffror i opinionsundersökningar som oroar eller insikten att S inte levererar så som det var tänkt? Vill "kyrkorna" att det bara ska vara majoritetsregeringar eller är det miljöpartisternas engagemang med förbifart Stockholm (4 miljoner per dygn i extrakostnader för vad då?) eller Bromma, saken gäller?
Är kanske problemet en insikt om att de kristna ber uselt och nu ska det låtsas kris och lador som är tomma, budgetkris och överbelåning så att de kristna lär sig att i ångest bestorma Det Högsta Väsendet om assistans? Inte vet jag. Fattar ni? För man kunde ju tänka sig att de kristna ber, var och en för sin stad som de alltid gör och så är det bra med det förutom att några tar sitt kallelseansvar och arbetar i partipolitiskt.
Fast ber ni så mycket? Tycker ni inte att det är rätt underhållande att se de politiska eliterna i beråd? Vem var det som hade som enda arbetsplatsmerit att hon skött kaffeserveringen vid någon partistämma och i övrigt valt politik som yrke? De av fraktionsstrider ärrade - får de vår sympati när de ska fatta våra beslut och kreera vår framtid? Ibland kanske litanian ter sig allra mest lockande som böneform.
Inte nog med detta. Helena Myrstener på Dagens Seglora upprördes och meddelade att hon och många med henne uppenbarligen klarade sig utan "unkna fredsböner". Tänk om den heliga Treenigheten skulle säga så som fått höra så mycket i böneväg åren igenom. I Kyrkans sammanhang ber vi dock till Fadern genom Sonen i Anden. Men inte Myrstener. En så utformad bön är just unken. Unken var ordet, sa Bill."Det är kört när Sveriges kristna råd inte kunnat värna kvinnors värdighet i bönens Gudsbild." Den "gud" rådet ber till är "en otvivelaktigt manlig Gud och i konsekvensens namn ger detta en överordnad ställning åt mannen." Myrsteners bedömning är klar: "Detta är trist, tråkigt och fegt."
Jag vill inte uppröra. "Trist, tråkigt och fegt" att be med Kyrkan? Jag känner bara ett behov av att påpeka att Myrsteners teologi inte är Kyrkans. Gud uppenbarar sig som vår Fader och utan Sonen kan vi, fortfarande efter uppenbarelsens ord, inget göra. Därför ber Kyrkan genom Sonen och Anden vet vad vi rätteligen ska be så där har vi vår hjälp. Ungefär så.
Tänka sig att jag blir alltmer glad för att inte säga upprymd varje gång jag ser att jag inte tänker som en del andra präster eller ens som Mary Daly (som inspirerat det feministteologiska och uppenbarligen Myrstener). Var schismen i Svenska kyrkan alltså just så allvarlig som det sagts? Har orden som jag ibland tänkt vara avpassning för att leda läsare och lyssnare den precisa beskrivningen av en annan tro, en tro som närmast ter sig som otro när det handlar om vad Kyrkan lärt. Ni vet det där med Judas vers 3. Men kanske alla versarna i det lilla brevet, som bär aposteln Judas namn, ska läsas nu?
Tills vidare ber jag inte över den parlamentariska krisen. Gud har nog med bekymmer, tänker jag, utan att jag ska besvära med den saken. På många sätt unnar jag riksdagspolitikerna att få göra skäl för sina löner. Men vad hade jag gjort om Myrstener varit präst i församlingen och min kyrkoavgift alltså uppenbart gått till att stötta en annan tro än Kyrkans? Om detta kan inte kyrkorna bli djupt bekymrade. Men jag kan.
Varför behöver kyrkorna vara djupt bekymrade då?
Därför att regeringen fått en budget av riksdagen? Men den makten har riksdagen. Att folk röstar SD? - men det är själva innebörden i begreppet demokrati. Att statsministern förväxlar politiskt och fackligt arbete och tror sig kunna använda fackets metoder i det politiska livet genom att stranda förhandlingar och så går vi vidare därefter? Är kyrkorna djupt bekymrade över den informationsmakt som journalistskrået nu öppet och oblygt praktiserar, där vi möts inte av problemformuleringar utan av ukaser. Uppifrån. Det irriterar mg - men är detta kyrkornas djupa bekymmer. Jag vet inte.
Nu skulle problemet enkelt kunna avfärdas: Kyrkor kan inte vara bekymrade. Inte husen, inte de historiskt framvuxna storheterna, inte ens de som i kyrkhusen i gudstjänst gestaltar Kyrkan. Diverse kyrkoledningar kan. Om bekymret är att medlemmar i Svenska kyrkan röstat på sverigedemokraterna, får väl biskoparna samfällt uttala den saken. Men sverigedemokrater är i demokratisk ordning invalda i kyrkomötet så då kan de väl inte, per definition, vara något som kyrkorna just är djupt bekymrade över. Eller är det kristdemokraternas låga siffror i opinionsundersökningar som oroar eller insikten att S inte levererar så som det var tänkt? Vill "kyrkorna" att det bara ska vara majoritetsregeringar eller är det miljöpartisternas engagemang med förbifart Stockholm (4 miljoner per dygn i extrakostnader för vad då?) eller Bromma, saken gäller?
Är kanske problemet en insikt om att de kristna ber uselt och nu ska det låtsas kris och lador som är tomma, budgetkris och överbelåning så att de kristna lär sig att i ångest bestorma Det Högsta Väsendet om assistans? Inte vet jag. Fattar ni? För man kunde ju tänka sig att de kristna ber, var och en för sin stad som de alltid gör och så är det bra med det förutom att några tar sitt kallelseansvar och arbetar i partipolitiskt.
Fast ber ni så mycket? Tycker ni inte att det är rätt underhållande att se de politiska eliterna i beråd? Vem var det som hade som enda arbetsplatsmerit att hon skött kaffeserveringen vid någon partistämma och i övrigt valt politik som yrke? De av fraktionsstrider ärrade - får de vår sympati när de ska fatta våra beslut och kreera vår framtid? Ibland kanske litanian ter sig allra mest lockande som böneform.
Inte nog med detta. Helena Myrstener på Dagens Seglora upprördes och meddelade att hon och många med henne uppenbarligen klarade sig utan "unkna fredsböner". Tänk om den heliga Treenigheten skulle säga så som fått höra så mycket i böneväg åren igenom. I Kyrkans sammanhang ber vi dock till Fadern genom Sonen i Anden. Men inte Myrstener. En så utformad bön är just unken. Unken var ordet, sa Bill."Det är kört när Sveriges kristna råd inte kunnat värna kvinnors värdighet i bönens Gudsbild." Den "gud" rådet ber till är "en otvivelaktigt manlig Gud och i konsekvensens namn ger detta en överordnad ställning åt mannen." Myrsteners bedömning är klar: "Detta är trist, tråkigt och fegt."
Jag vill inte uppröra. "Trist, tråkigt och fegt" att be med Kyrkan? Jag känner bara ett behov av att påpeka att Myrsteners teologi inte är Kyrkans. Gud uppenbarar sig som vår Fader och utan Sonen kan vi, fortfarande efter uppenbarelsens ord, inget göra. Därför ber Kyrkan genom Sonen och Anden vet vad vi rätteligen ska be så där har vi vår hjälp. Ungefär så.
Tänka sig att jag blir alltmer glad för att inte säga upprymd varje gång jag ser att jag inte tänker som en del andra präster eller ens som Mary Daly (som inspirerat det feministteologiska och uppenbarligen Myrstener). Var schismen i Svenska kyrkan alltså just så allvarlig som det sagts? Har orden som jag ibland tänkt vara avpassning för att leda läsare och lyssnare den precisa beskrivningen av en annan tro, en tro som närmast ter sig som otro när det handlar om vad Kyrkan lärt. Ni vet det där med Judas vers 3. Men kanske alla versarna i det lilla brevet, som bär aposteln Judas namn, ska läsas nu?
Tills vidare ber jag inte över den parlamentariska krisen. Gud har nog med bekymmer, tänker jag, utan att jag ska besvära med den saken. På många sätt unnar jag riksdagspolitikerna att få göra skäl för sina löner. Men vad hade jag gjort om Myrstener varit präst i församlingen och min kyrkoavgift alltså uppenbart gått till att stötta en annan tro än Kyrkans? Om detta kan inte kyrkorna bli djupt bekymrade. Men jag kan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)