måndag 29 januari 2018

Talman Thappers kyrks

Fridolf Thapperi, s, var talman, säkert en rejäl karl. Hn tänkte "folk" i begreppet "folkkyrka" och motionerade om att rätten att upplåta kyrkorummet skulle gå från kyrkoherden (pastor) till kyrkorådet. Om prästen nämligen vid något tillfälle nekade släppa in t ex de frikyrkliga, sådana som Migrationsverket helt korrekt benämner "sekter", skulle de frikyrkliga kunna bli arga. Det vore inte bra. Bättre då at kyrkorådet kunde fatta ett klokt beslut. Det blev inte så när det var 1960-tal men ett par decennier senare effektuerades beslutet. Folkkyrkan blev liksom modernare.

Talman Thapper funderade också över dubbelkommandot med kommunalfullmäktige och kyrkofullmäktige. Det enklaste vore väl att kommunalfullmäktige valde kyrkoråd och kunde styra över skattesatserna rakt över. Det låg något i tanken. Jag tror det är tänkt så i Norge. Och dåförtiden var nästan alla med i den svenska statskyrkan. I Sverige valdes en annan väg med en slags skilsmässa mellan kyrka och stat och denna den formella relationen avlöstes helt diskret av en informell, en där partierna tar makten och mest makt tar det parti som är störst och vill den nya moderna folkkyrkan, explicit en del av det nya folkhem partiet vill skapa.

Det finns en annan skillnad från talman Thappers tid till det som förverkligas som ett utslag av talmannens tanketradition. Då var partierna byggda på folk, medlemmar. Nu är de apparater. Detta började erodera på 1950-talet, när folkrörelserna började tappa mark. Berndt Gustafson, som var min lärare och vän, ställde frågan hur framtiden skulle gestaltas med politiska partier utan folk. Han kunde fråga så. Hans pappa var riksdagsman Gustafson i Bogla, s. Han var en riksdagsman med folk med sig och bakom sig inte bara på valdagen. Nu tycks det viktigare att riksdagsmännen har partiapparaten på sin sida, annars går det dem illa. "Knapptryckarkompaniet", som det så träffande har uttryckts av en klok och docerande kvinna: Anne-Marie Pålsson från Lund.

Vilken uppgift ter sig angelägen? Bortsett från det där att avslöja spelet i Svenska kyrkan, menar jag. Det viktiga måste vara att komma åt tankevärlden bakom parollerna. Vad betyder egentligen "öppen, demokratisk, modern folkkyrka"? Vilken blir effekten av ett sådant kyrkopolitiskt program? Och ska satsen om "alla människors lika värde" med i resonemanget. Det tror jag. Det blir inte så mycket mer intellektuellt begripligt för det men själva känslan kompletteras. Och det är nog på känslans plan allt rör sig. Det ger effekt för det. Kanske just därför.


Öppenhet var i Kyrkans sammanhang en kyrkdörr och klockklang. På Gotland kan vi på långt håll se en stor markerad dörr . Först när vi kommer nära ser vi att genom den dörren kan man bara gå en och en. Stort är trons mysterium. Här gäller att tränga sig fram!
Öppenhet numera är nog tanken på en kyrka öppen för tankar i tiden och för dialog på det område Kyrkan uppfattas ha gemensamt med andra, dvs religionsdialog. Det är egentligen lika alltihop, kristendom, judendom och islam.

Demokratisk betyder att folket styr (genom ombud). Demokratin är så viktig att den måste få kosta. Nu kan en Kyrka inte vara riktigt demokratisk för det finns sådant vi inte kan rösta om. Om folket med ett penndrag stryker bort gamla bekännelser och finner dem ovidkommande, har folket därmed i iver att få en samtida kyrka röstat bort – Kyrkan. Så kan det gå. Jag är inte den förste att påpeka förhållandet.

Modern betyder nog ett den Kyrka som är av evighet fångas in i tiden. "Fångas" var ordet. Det är som modern Svenska kyrkan hör hemma i det nya folkhemmet. Hade saken inte upprört folk, hade jag kunnat hänvisa till en beundrad vän, Jørgen Glenthøij. Han sa om det nazistiska religionsprojektet att det var precis det som moderna välfärdsstater ville genomföra, bortsett från det där med judeutrotning. Jørgen visste vad han talade om. Han hade läst på.

Folkkyrka är förstås folkets kyrka. Med sjunkande medlemstal måste satsningen ske på apparaten och dess överlevnad. Dopet blir viktigt och här spelar olika intressen samman: Den privata familjehögtiden och medlemsrekryteringen. I mitten står en välvillig präst.... Hur denna folkkyrka passar in i det nya folkhemmet kan somliga inte ens föreställa. De sitter fast i en gammal tanke om Kristi Kyrka. Här är något annat, en integrerad kyrka. I världen och av världen.

Annars tycker jag livet är fantastiskt.
"Varmkyrklig" kan en biskopskandidat definiera sig som. Febrig? En annan är tydligen "skapelsekristen" och vad det betyder går inte heller att intellektuellt utröna. Men bra blir det. Kankse en röstmagnet i Visbyvalet?

Från det kyrkliga gudstjänstutbudet infångade jag beskrivningen av en vardagsmässa i en Blekinge-kyrka . Det är ett begrepp att lägga på minne: "enkel, livsnära mässa". I motsats till andra, kanske "högkyrkliga" mässor, sådana det lär vara ont om just i Blekinge? Nej, jag skämtar grovt. Det är i bon mots som det rådande eländet avslöjas. Enkel, livsnära mässa!! Varmkyrklig och skapelsekristen!!


38 kommentarer:

  1. Nyord verkar den moderna kyrkan kreera på löpande band.
    För det är väl inte bara provtänk?
    Hur vore det med lite mindre provtänk och lite mer gudstjänstfirande, alltså för präster och anställda som inte tjänstgör?

    SvaraRadera
  2. Jag har varit på Gotland över helgen. I lördags var det anställningsintervjuer för fyra biskopskandidater (som jag naturligtvis inte slösade tid på att lyssna till). De intervjuas dock i Gotlands Allehanda. Av intresse i anslutning till dagens blogginlägg är de svar de ger på frågan om vilken typ av kyrka de vill ha.

    – En öppen kyrka med ett ödmjukt självförtroende. Vi skall vara öppna för människor av alla slag och våga stå för det vi tror på.

    – Jag vill verka för en kyrka som är öppen och tar människors andliga frågor på allvar.

    – En öppen och inkluderande kyrka på Gotland och i världen. Jag vill engagera människor i församlingarna, för det är vi tillsammans som är kyrkan.

    – En öppen och lyhörd kyrka som fortsätter att stå på de mest utsattas sida, och som inte vänder kappan efter vind när det blåser.

    Ja, vad skall man säga om dessa djärva och banbrytande visioner av Svenska kyrkan? Man noterar naturligtvis att Jesus, inte helt oväntat, lyser med sin frånvaro.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fasligt så öppet det är runt biskopskandidaterna. Ruiner är öppna. Och det där med att stå för det man är och inte vända kappan efter vinden Då är man knappast öppen för allt. Att stå för något är att avgränsa sig mot något annat. /smun

      Radera
    2. Öppet runt biskopskandidaterna?
      Kanske även öppet för präster med traditionell äktenskapssyn? En sådan syn delas ju med 99,9% av alla kristna teologer.

      Radera
  3. Vad var kyrkan då?

    -Lustig, raljant och sarkastisk kan vissa vara som beskriver och kritiserar Svenska kyrkan. Men dagens bloggtext aktualiserar frågan om hur kyrkan karakteriserades på 1950-talet, det decennium som författaren ofta återkommer till, alltså då nästan alla medborgare tillhörde kyrkan, gudstjänsterna fyllde kyrkorna med deltagare, äktenskapet med staten var stabilt - och de politiska partierna(inga andra nomineringsgrupper)ensamma styrde den kyrkliga beslutsorganisationen.

    Var det en folkkyrka vi såg - eller hur skulle den beskrivas?

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. Gudstjänsterna fyllde sannerligen inte ( de flesta) kyrkorna på 1950-talet heller, men det var inte den katastrof ni har nu.

      Radera
    2. Detta BODs bizarra intresse för svenska "kyrkan". Vad är det annat än otyglat munväder? BOD går ju aldrig nånsin dit! Berit

      Radera
    3. BOD:s lögn om vilka nomineringsgrupper som fanns kan exemplifieras med min församling under tidigt 1990-tal där en i KR satt för S och de övriga sju för "Kyrkans väl". Man behövde ingalunda vara med i något politiskt parti för att kandidera för de senare, men man var tvungen att vara gudstjänstfirare för att bli nominerad.
      Om jag inte minns fel så dominerade den gruppen Göteborgs kyrkliga samfälldighet på den tiden.
      Kanhända stämmer BODs utsaga för Norrköping eller Mörrum, men ingalunda för hela landet.
      Glöm inte heller de 100 valkretsar där det i senaste kyrkvalet endast fanns en nomineringsgrupp att välja på.
      Hade det inte varit bättre med rena personval i åtminstone de fallen?
      Det känns bisart att man behöver 200 namnunderskrifter för att kandidera om man är villig, men inte sosse.

      Radera
    4. -Nej, det är ingen lögn, Peter T!

      -Andra än de partipolitiska nomineringsgrupperna började här och var etableras i början av 1990-talet. Men det jag nämnde var 1950-talet med dess nästan totala folkuppslutning kring Svenska kyrkan.
      Då dominerade helt de politiska partierna.

      Peter T låtsas heller inte om, med sitt konstaterande av andra nomineringsgrupper, att de partipolitiska grupperna även nu samlar övervägande flest röster.

      Jag upprepar mina tidigare frågor: varför vinner de valen? Och skall de förbjudas ställa upp i dem?

      Tacksam för Ditt svar på frågorna, Peter!

      BENGT OLOF DIKE

      Radera
    5. Bengt Olof Dike hävdar att "de politiska partierna(inga andra nomineringsgrupper)ensamma styrde den kyrkliga beslutsorganisationen".
      Jaha, så det var alltså dessa politiska organisationer som under kyrkomötet 1957 bestämt avvisade tanken om kvinnor i prästämbetet?
      Med sin absoluta dominans borde det varit enkelt för dem att bekräfta riksdagens beslut, men nähä Riksdagen var tvungna att utlysa ett nytt kyrkomöte. Påstår BOD på fullt allvar att alla beslutsfattare på kyrkomötena 1957 & 1958 var utsedda av riksdagspartierna?
      Om inte så är ju den senaste utsagan en lögn.

      På frågan om varför de politiska partierna får högst röstetal i valet, så måste per definition svaret bli subjektivt. Jag tror att det beror att de röstande medlemmarna inte går i kyrkan på söndagsgudstjänst oftare än 0,6 ggr per år i snitt.
      Självklart ska alla grupperingar som är eller kan förväxlas med politiska partier förbjudas att ställa upp i allt annat än de allmänna valen. Valen i SvK är inte allmänna val. Det är i sammanhanget fullkomligt obegripligt att jag ska behöva skriva det så många gånger utan att frågeställaren förstår min ståndpunkt.

      Radera
  4. Vist, dom kyrkopolitiska programmen delar inte bloggistens folkkyrkoteologi. Än sen då? Dom gör så gott dom kan. Dom har varit mottagare för årtiondens predikar och nu konkretiserar dom vad dom har uppfattat som det väsentliga. Inget att häckla over.

    Man hinner inte besöka värst många kyrkor under sin livstid när man är fastboende på orten. Därför TV gudstjänster får duga som en provbit av kyrkans förkunnelse. Den icke vetenskapliga bilden blir ,att det finns en kyrklig gudstjänstkultur och dit hörande predikokultur.
    Den rituella delen varierar en smula , men man känner igen vad som försiggår.
    Det är värre med predikar. Där finns likartad kyrklig formspråk , som ofta strävar efter sköna formuleringar vilka får en att fundera över om predikanten själv förstår vad hon/han vill förmedla. "Folket" har inte gjort detta, utan röstar med fötter.Jag har stort respekt för den procenten som ändå går och deltar.

    Har inte politiska partier anpassat sig efter vad dom hör? Dom har plockat det bästa från en kollektivt hörd förkunnelse och bollar tillbaks det för dom 10-15% som röstar för att dom skulle känna ingen det kyrkliga i deras program?

    SvaraRadera
  5. Dag - vad är det du vill ha sagt?

    SvaraRadera
  6. En biskopskandidat kan också säga att "vi har något i oss som vi kallar Gud". Kanske folkligt, men knappast kyrkligt?

    /PK

    SvaraRadera
  7. Den från ovan påbjudna öppenheten och religionsdialogen är intressant. Dels skall den skapa ökad tolerans - vi är alla abrahamiter, alla lika och islam är ungefär som Svenska Kyrkan - dels antas den påverka, desarmera, modernisera och förvandla islam till den tama och dästa huskatt av MTD-ras kristendomen urartat till.

    Troligen misslyckas man, åtminstone i det senare fallet. Vi går raskt mot ca två miljoner muslimskt kulturtillhöriga, och Svenska Kyrkans medlemstal lär snart ligga däromkring. Islam ges redan, och kommer att ges allt större inflytande politiskt och kulturellt. Det är redan på horisonten med borttagande av kristna helgdagar som ingen firar, och införande av muslimska, som många firar. Inför valet -98 skrev Broderskapsrörelsens medlemstidning: ”det finns nästan en halv miljon muslimer i Sverige – de skulle tillsammans kunna lyfta vilket parti som helst till oanade höjder”. Så sent som 2015 angavs antalet muslimer i Sverige till under 300.000 - en rejäl minskning på 17 år ... samtidigt som förnamnsanalyser pekade mot 800.000 muslimskt kulturtillhöriga. Idag har vi mer än en miljon muslimer, och antalet liksom den kulturella och politiska medvetenheten i gruppen kommer att öka snabbt. Svenska Kyrkan spelar lydigt sin roll. Konsekvensena för Sveriges judar och för svensk politik gentemot Israel är redan övertydliga. Politikens nuvarande relativa välvilja mot kvarvarande kristendom, lär inte vara länge till. Det finns viktigare och mera militanta grupper i samhället att visa välvilja mot.

    https://ledarsidorna.se/2018/01/religios-fundamentalism-etablerad-i-staten-trots-pastaenden-om-motsatsen/

    Lars Jensen

    SvaraRadera
  8. Jag blir lite nyfiken vari bloggaren tycker sekterismen i Equmeniakyrkan består i. Jag har en period på 90-taket varit medlem i en metodistförsamling och jag har svårt att tänka på den perioden som jag var med i en ”sekt”. Tvärtom fanns en kombination av församlingsdemokrati och pastoralt ledarskap som jag minns som gott. //NM

    SvaraRadera
    Svar
    1. En sekt betecknas främst av två saker.
      Dels att tycka sig ha funnit den enda korrekta varianten av sanningen och dels att man utöver påtryckningar mot dem som överväger att lämna.

      Om vi nu skulle ställa dessa två kriterier mot SvK så skulle den kritiske kunna säga att:
      - SvK "går före" i vissa teologiskt frågor utan ekumeniska hänsyn och ser sig som de första(enda?) som har funnit denna sanning.
      - SvK påpekar tydligt för de som vill lämna att "då får du ingen begravning i kyrkan", eller liknande.

      De två samfunden Pingströrelsen och Equmeniakyrkan, som utpekas av migrationsverket har i dagsläget inga sådana systematiska tendenser i de två frågorna som SvK ovan. De ha dessutom många dubbelanslitna församlingar eller s.k. samverkansförsamingar. Även SvK har samverkanskyrkor med Equmeniakyrkan, dock färre än ena handens fingrar. Ska dessa samverkanskyrkor också räknas som sekter i Migrationsverkets (och bloggarens) ögon?
      Med viss insyn i en av dem - och sporadiskt gudstjänstfirande - kan jag säga att förkunnelsen omväxlande är Jesuscentrerad och MTD-inspirerad. Men det går inte att avgöra på predikantens samfundshemvist.

      Radera
    2. Intressant reflektion. När jag efter några år i den nämnda metodistförsamlingen flyttade till annan ort där SvK återigen blev "min kyrka". Pastorn i församlingen önskade mig Guds välsignelse...//NM

      Radera
    3. Jag har en längre tid tyckt att denna blogg har börjat bli rätt "gaggig" och att samma "visa" upprepas om och om igen. Så även om jag i flera avseenden i sak kan hålla med Dag S, så har jag en längre tid tyckt att han ältar samma sak och detta därtill på samma sätt och att bloggen inte alls är pigg, käck och munter längre. En ny och lägre debattnivå inställde sig vidare när Dag - som ett lillgammalt barn som inte fick den julklapp han önskade sig - började älta detta om en "utlovad" elcyken från tidningen Dagen. Varför göra en så stor och egofixerad sak av detta att det i samband med årsskiften ofta upprättas listor på personer som på ett eller annat sätt (positivt och / eller negativt) utmärkt sig under året.
      Men när Dag S denna dag skriver "Om prästen nämligen vid något tillfälle nekade släppa in t ex de frikyrkliga, sådana som Migrationsverket helt korrekt benämner "sekter", skulle de frikyrkliga kunna bli arga. Ordagrant: "HELT KORREKT BENÄMNER "SEKTER", då har i vart fall jag fått nog. Jag har träffat många överlåtna helhjärtade kristna av många olika schatteringar / församlingstillhörigheter under mitt liv.

      Det finns och har funnits kyrkliga sammanslutningar som har karaktären av att vara sekter (typexemplet här i Sverige är väl Knutby), men de har hört till de rena undantagen. De allra flesta jag känt har trots sin frikyrkliga församlingsanslutning därtill frivilligt stått kvar som medlemmar i Svenska kyrkan: min farfar som var metodist gick mycket ofta även till någon gudstjänst i Svenska kyrkan om det var en god förkunnare som skulle predika. Och jag skulle kunna ge många liknande exempel. Och nu idag får jag läsa att Dag tycker att migrationsverket gör HELT KORREKT när de anser att de frikyrkliga sammanslutningarna är "sekter".

      Att Dag bär på en bitterhet över att han inte fick bli biskop har många läsare av denna blogg nog räknat ut för länge sedan, men vad han har emot pingstvänner, missionsförbundare, baptister, metodister, bibeltrogna vänner m.fl. på ett så djupt sätt att det tar sig dessa ordval det begriper då inte jag.

      Jag minns att biskop Bo Giertz i en av sina sista predikningar i Svenska kyrkan klart och tydligt sade att han ångrade att Svenska kyrkan inte hade samarbetat mer och bättre med pingströrelsen och andra frikyrkor tagit till vara deras engagemang på ett bättre och öppnare vis.

      Och med dessa ord tar jag bort "bokmärket" för "Bloggardag" från mina favoriter. Jag blir bara ledsen och besviken av att läsa Dags ofta väldigt nedsättande och svepande omdömen om alla som inte tänker och tycker precis som han gör. Han och hans blogg är inte alls pigg, käck och munter längre.

      S. Pilt i Göteborgs Stift

      Radera
  9. Nå, jag har ju personligen inte så positiva erfarenheter av när rätten att upplåta kyrkorummet (och där befintlig orgel) delegerats till kyrkoherden. Vad gäller gudstjänster, så OK. Men inte vad gäller övning av solosång eller orgelstycken. Det är väl ändå församlingen och inte kyrkoherden som äger instrumenten, även om det andliga ansvaret åvilar denne/denna? Om en ateist eller queerolog eller heteronormativ övar på orgeln bör väl ändå i rimlighetens namn göra detsamma, så länge personen inte hotar personalen eller gör åverkan på orgeln (jfr Karlskrona)? Särskilt om personen går kantorsutbildning och inte gärna kan förväntas inneha eller köpa ett fullskaligt orgelinstrument själv.

    Så kyrkoherden bör inte vara allenarådande vad gäller kyrkorummets upplåtande i allmänhet. När det gäller vilka gudstjänster som ska få ske där har kyrkoherden däremot naturligtvis ett stort andligt ansvar och bör också få ta det.

    SvaraRadera
    Svar
    1. När jag växte upp och började spela orgel var det kantorn som nekade mig att öva på kyrkorgeln. Jag tror att det berodde på rädsla för konkurrens, vilket var helt befängt. Han hade (offentligt) någon teori om att han ansvarade för orgeln och att den var så ömtålig. Jag fick, genom min far, vända mig till kyrkorådet och då fick jag tillgång till orgeln. Sedan anlitades jag av sagde kantor som vikarie...

      Radera
    2. Där ser Du vad ett förtroendefullt organ gjorde för Dig, Elisabeth!

      -Bra att Du skänker det förtroendevalda rådet en tacksamhetens tanke. Många på denna blogg gör tyvärr inte det.

      BENGT OLOF DIKE

      Radera
    3. Ja, kyrkoråd kan vara bra ibland - både gentemot kyrkoherdar och kantorer ;o).

      Radera
  10. Betyder detta att när skolan ska ha in ungarna i kyrkan på skolavslutning, men inte ett ord får knystas om Jesus, så skulle någon faktiskt kunna säga nej? Det är det ju aldrig någon som gör.

    SvaraRadera
  11. Svkys postkristna och genomsekulariserade nomenklatura propagerar för folkkyrka, demokratisk folkkyrka, inklusiv folkkyrka, univeralistisk folkkyrka, hbtq-folkkyrka....men det enda jag läser och hör är "Deutsche Christen, Deutsche Christen, Deutsche Christen"!!

    Antony

    SvaraRadera
    Svar
    1. Snack, strunt, nonsens, ovederhäftigt!

      -Varför påstår Du, Antony, att Svenska kyrkan är postkristen och genomsekulariserad? Det är ju en kvalificerad lögn, som Du bör hålla Dig för god att sätta på pränt.

      BENGT OLOF DIKE

      Radera
    2. Du har en poäng där. Kyrkan kan inte bli alltför "svensk". (Blott barbarit var en gång fosterländskt).

      Radera
    3. BOD kan inte läsa inantill. Jag skrev att Svkys nomenklatura är postkristen och genomsekulariserade. Det finns fortfarande några kristna församlingar (dvs där prelaterna och gudstjänstfirarna är kristna) i det, bortom räddning, fallna samfundet.
      Antony

      Radera
    4. Och jag kan inte skriva - kyrkan (den postkristna) kan naturligtvis bli alltför svensk, jag menade att den inte bör och inte ska bli alltför "svensk". Och inte kan bli det om den ska fortsätta vara kyrka.

      Radera
  12. Andreas - Du har inte funderat på en privat digitalorgel...? Kan vara en lösning med en fyrkantig kyrkoherde, och begagnade är inte SÅÅ dyra. - Dock fick jag själv erfara när kyrkorummets upplåtande och det andliga ansvaret krockade. Jag hade en kyrkomusiker som enbart såg till statistiken och krävde att få ha konsert i kyrkorummet för "en profithungrig trubadur med halvandliga visor" (jag citerar en annan präst) med inträde också för de som betalt medlemsavgift. - Jag sa nej och hon gick till kyrkorådet som självfallet sa ja. Så här har Du spegelbilden av Ditt problem. Vid det tillfället profeterade en av mina komministrar och sa att "den här kyrkan kommer inom 10 år att ha en skylt på den låsta dörren där det står att ´...här firades det kristna gudstjänster mellan år xxxx och xxxx...´" Och han fick rätt. Den kyrkan är nu permanent stängd, och ska bli ett "kultur-centrum"... Så kan det också gå.

    SvaraRadera
  13. Ännu ett lysande exempel på bloggarens grundsyn. Att styrelsen, som medlemmarna själva valt, skulle få bestämma om kyrkans upplåtelse (regler beskrivs i KO 41 kap) är tydligen också fel. Bloggarens valspråk borde kanske vara ”En Kyrka av präster(manliga) för präster(manliga, så klart)” ?

    SvaraRadera
  14. Andreas det måste vara givet att kyrkoherden har vetorätt om hur det invigda kyrkorummet används, inte bara om gudstjänsterna. Ska t ex inte prästen själv få avgöra om heretiska alster av Elisabeth Olson Wallin och liknande (tänk Ecce Homo) ska få vanhelga kyrkorummet?!
    Jonas M

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, nu är ju den absurda situationen i "sekten" Svenska kyrkan att "församlingen" och därmed (?) dess förtroendevalda till icke ringa del består av ateister och agnostiker (jag tror faktiskt att läget i den delen fortfarande är aningen bättre i "pingstkyrkosekten"). Jonas M, jag är därför villig att utsträcka kyrkoherdens vetorätt till något mer än själva gudstjänst- och offentliga möten-frågan (se där även ett svar till Christer präst), även om det ju i våra dagar inte precis är osannolikt att just kyrkoherdar, t.o.m. biskopar och ärkebiskopar, vill "vanhelga" kyrkorummet på det sätt du nämner.

      Likväl är även det absurt, faktiskt nästan lika absurt som existensen av det maktfullkomliga, postkristna kyrkorådet, att en ensam kyrkoherde ska kunna förfoga över församlingens alla orglar, så att t.o.m. en kantorsstuderande som med kyrkomusikernas välsignelse vill öva ska kunna portas (nu även i ett helt storpastorat, förr räckte det att åka någon mil extra om en blivit osams med kyrkoledningen). Det strider dessutom mot kyrkoordningen, även om ett kyrkoråd kan delegera upplåtningsrätten till kyrkoherden och därmed två sina händer. Oegentligt, eftersom delegationen kan tas tillbaka, och ansvaret för sådan portning åvilar därmed de facto kyrkorådet, hur mycket det än gömmer sej bakom kyrkoherdens kjolar - eller för den delen byxor. Jag vill i dessa orgeldödens tider slå ett slag för att även ateister, queerteologer och allmänt villolärande orgelintresserade flitigt ska få öva på kyrkans orglar under icke gudstjänsttid, i synnerhet de fattiga som inte har råd ens med en begagnad digitalorgel. Varför just de "havliga" ska få bättre orgelövningsmöjligheter än de oppositionella, oavsett karaktär på den lokala kyrkoherden, övergår mitt förstånd - det är så mycket vad gäller både registrering, andragsteknik och anslagskänslighet som fortfarande går förlorade vid övning på digitalorglar (särskilt de begagnade).

      Nu har jag icke talat i egen sak - det var länge sedan jag förfördelades och just nu är jag t o m nästan otillbörligt gynnad. Men min kyrkoherde går i pension detta år, och vad som sedan händer i vår kära sekt kan ingen så noga veta (min hustrus missionsförsamling är i den delen betydligt mer "förutsägbar" - vi skulle på nolltid kunna hoppa från en högkyrklig präst med allt vad det innebär liturgiskt och pastoralt till en superhipp queerteolog om den socialdemokratiska majoriteten på bruksorten så bestämmer (för omväxlings skull, liksom).

      Nu till dagens arbete.

      Radera
  15. Jag skulle rekommendera att man kommer överens om riktlinjer för hur man ska få använda orgeln så man slipper komma till diskussioner i de enskilda fallet. En viss övningsverksamhet torde inte möta något större hinder utanför gudstjänsttid. Jag förutsätter därvid att det inte är någon som misshandlar orgeln eller någon uttalad motståndare till kyrkan som inte visar respekt för kyrkorummet.

    Jonas M

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det håller jag med dej om, Jonas. Och sådana riktlinjer borde slås fast på riksplanet, i samarbete med kantors-/organistutbildare och kyrkoledning. Som det nu är råder fullständigt godtycke (och det är jag beredd att när som helst vittna om). Vem upplåter kyrkorgeln (de i stor utsträckning vilande) för kantorsutbildningsövningar? Organisten? Kyrkoherden? Kyrkorådet? Och vem har yttersta ansvar i händelse av skilda meningar? Kyrkoherden? Kyrkorådet? Biskopen?

      Sen är det här som alltid klart att enskilda kristna, av vad stånd det vara må, har ett ansvar för att göra sin röst hörd och ryta ifrån mot ren maktfullkomlighet från ena eller andra hållet. Själv upplevde jag det som ett stort svek att ingen av de som jag trodde var mina vänner var beredda att ta strid för mina övningsmöjligheter. Inte ens musikdirektören. ("För mej får du gärna öva, och jag ska inte skvallra för kyrkoherden", typ. Vad är nu det för något? Skulle jag behöva smyga som en rädd hund, rädd att kyrkoherden trots allt skulle "komma på mej"?).

      Radera
    2. Det yttersta ansvaret är alltid kyrkorådets!

      -Diskussionen mellan Andreas Holmberg och Jonas M är såväl märklig som onödig men kan möjligen förklaras av den sistnämndes åsikt om förtroendevalda.

      -Det är dock dessa som har det yttersta ansvaret i församlingen: för det ovannämnda, för ekonomin, för helheten. Som har påpekats flera gånger är kyrkorådet kyrkoherdens arbetsgivare, till vilken kyrkoherden då skall rapportera.
      Exempelvis skall, för ordningens skull, också kyrkoherdens semesterperioder signeras av KR:s ordförande.

      Inget märkligt, som behöver ifrågasättas eller problematiseras.

      BENGT OLOF DIKE

      Radera
    3. På min tid som kontraktsprost var det jag som skrev på och hade en bättre överblick än något kyrkoråd. Eller alla tillsammans!

      Radera
  16. BOD, det måste vara kyrkoherden som har det yttersta ansvaret för att kyrkorummet inte vanhelgas genom Ecce Homo och annan heretisk eller annars olämplig konst, kyrkorummet upplåts till möte med kommunister eller Feministiskt initiativ eller NMR, konserter med black metalband osv.

    Men gärna riktlinjer om detta.

    Jonas M

    SvaraRadera
  17. Angående det om semester mm borde det självklart vara biskopen eller den som denne utser som bestämmer.

    Jonas M

    SvaraRadera