måndag 17 september 2018

Lögn, dikt och förbannad dikt

Lämnar inte den kristna tron sakinformationer att förhålla sig till? Det tycks så för den oförvillade bibelläsaren av typ söndagsskolgosse. Graven var tom och Han är sannerligen uppstånden och visar sig. Som exempel. Så är det uppenbart inte för alla. De måste själva skapa meningar annars blir det – meningslöst.

Bloggardag läste i Torsdagsdepressionen nr 37. "Omistligt" för diakonen som skrev "Eftertanke" var att känna det hon känner. Nej, nu återgav inte Bloggardag saksammanhanget rätt! Det kändes omistligt. "Att klara av att känna alla mina känslor och klara av att hålla dem i min famn, det tror jag på. Det känns sant och verklighetsnära." Detta är en mening som August Strindberg hade kunnat göra något av. I Svarta fanor till exempel. Vi läser vidare:

"Det viktiga för mig är inte huruvida Lasaros steg ut ur graven eller inte. Det viktiga för mig är att Jesus greps av sitt medlidande. Släppte fram så starka känslor." En häpen allmoge kanske inte riktigt förstår utan undrar om Jesus verkligen uppväckte Lasaros från de döda eller inte. Om inte, vad var alla känslor då värda?

En diakon kan numera väljas in och som ansvarig för Kyrkans lära döma i ett domkapitel. Fattar ni problemet? Eller mer distinkt: Hur känns den insikten?
Bloggardag kan gå vidare och läser dagspress med präst (fast den ligger bakom en betalvägg, så ledsen!)

För Pontus Bäckström var det i Göteborgs-Posten "Tid att söka andra beskrivningar och bilder av Gud". Det låter något. Han blir kanske inte övertydlig, men här är vi inte småsinta. Varför är det tid just den 15 september 2018?  Det tycks bero på att vi bland annat fått en ny kyrkohandbok och att det varit (eller är?) #metoo-rörelse.

Efter #metoo-rörelsen, antyder Bäckström, eftersom "Gud Fader Allsmäktig" kom billigt undan. Tanken på en "Gud" som kommer "billigt undan" är faktiskt inkompatibel med kristen tro efter allt vad vi får veta om frälsningen i det kristna narrativet (vad man kan, tänker Bloggardag förtjust), som verkligen inte är att komma billigt undan. Bäckström är präst. I Svenska kyrkan! Tänker man så kom väl Gud Fader Allsmäktig också billigt undan när det handlar om Svenska Akademien? Då är det värre för Gud i Svenska kyrkan för där kommer Han knappast billigt undan i någon mening numera.

Tanken är att "det vi tänker om Gud påverkar hur vi tänker om varandra". Kan så vara, men grundläggande för detta sätt att tänka är uppenbarligen (sic!), att det egentligen inte finns någon uppenbarelse om hur Gud tänker om oss. Den tanken var tidigare en grundbult i evangelisk teologi, själa grejen. Och mer avgörande än våra tankar om Gud...

Just detta med "andra beskrivningar" betyder att det torde vara något fel på de tidigare beskrivningarna t ex i Den Heliga Skrift. Tanken är inte så ny. Professor Emanuel Hirsch i Tyskland var mån om att formulera en annan gudsbild än den judiska. Det var sysslan för fler stressade teologer  i Tredje riket än Hirsch. Jesus var till exempel inte "besmittad av det judiska väsendet" kunde det heta och därför kunde man i Tredje riket fortfarande tala för kristendomen – eller denna variant av kristendom som innehöll just andra beskrivningar.

Bloggardag kunde anföra andra exempel på operatörer av detta slag, Borg, Holloway, Jenkins, Spong i vår tid till exempel. Borde vi inte ställa frågan om vad som är oföränderligt i den kristna tron och vad det betyder att något uppenbarats/avslöjats en gång för alla? Hapax som det heter på grekiska. Är vi oense här, kan vi väl änå enas om att det är förnuftigt att vara oense? Att önska andra beskrivningar och bilder av Gud uttrycker en annan och mer lättjefull hållning än den där vi går genom portar för att förstå mer av vad Gud vill ge oss.

"Nu är tid att söka och formulera andra bilder och beskrivningar av Gud."
Bloggardag ser maningen vara informationsbärande. Den som vill veta, kan veta! Ajöss med profeter, apostlar, evangelister. In med – Bäckström!

"Gudsbilder och människosyn" hör samman, heter det religionsvetarförnumstigt (där fick Bloggardag till det!). Ingen säger väl emot, bortsett från det där konstiga talet om "gudsbilder". En kristen som har Gud till Fader har väl ingen bild av Gud just utan en insikt som delas med allt Guds folk tiderna igenom? Att göra sig en bild av Gud påminner betänkligt om något som är förbjudet i ett budord. Med goda skäl kan man förstå, tror Bloggardag.

"När någonting dör, uppstår någonting annat. Det är så frälsningen sker. Det är så det otänkbara med tiden blir det enda tänkbara." Bäckström har talat. Är det verkligen så frälsning sker och i så fall varför? Vad betyder i sak att det otänkbara med tiden blir det enda tänkbara? Vore satsen sann, skulle väl alla människor tänka ensartat både om Jesus och Lasaros? Bloggardag tror att frälsningen är något annat. Jesus är verkligen mer än ett "någonting"...

Pontus Bäckström och Kent Wisti är utomordentliga företrädare för en tro som skriver dikt. Det de skriver låter vackert. Men tolkning efterfrågas. Vad betyder orden i sak? Förhåller det sig så, att tomheten i mitt bröst  blir en resonanslåda för Gud? Detta var Wistis bidrag till verklighetsförståelsen i en tidigare Torsdagsdepression. Det egendomliga är att präster annars finns till just för att tolka, inte för att dikta. Det är skillnad på att avförtrolla verkligheten för att nå fram till hela den djupa och rika insikt som är kunskapen om Guds hemlighet och att fortsatt med ord förtrolla verkligheten. Att den djupa hemligheten avslöjats och är Kristus kunde man inhämtat i Kolosserbrevet, som Bloggardag just anfört. (Kol 2:2) Hållningen är en annan, minst sagt. Och det är den apostoliska. Varför tjatar Paulus om detta? "Detta säger jag för att ingen skall kunna övertala er under falska förespeglingar." (Kol 2:4)
Falska förespeglar – där fick Paulus till det! Kolosserbrevet ska läsas när det blir alldeles för religiöst och finformulerat i denna fallna värld.

Bortom de vackra orden av en diakon och två präster nås Bloggardag av en försynt fråga från sitt inre. Han känner att frågan vill ställa sig. Kanske är det så frälsningen sker, att frågor ställs och besvaras? Bloggardag hesiterar. Är inte frälsningen något mer objektivt och kosmiskt? Det blir till att läsa Kolosserbrevet igen. Men det där som finns i mitt bröst som en längtan efter svar får väl uppfattas vara en resonanslåda för något anslag av något slag. Så den försynta frågan pockar på att få ställas. Här kommer den:
Varför ska det vara så nödvändigt att vara kristen om det nu inte är den uppenbarade kristna tron man omfattar och vill förkunna?

Tomheten i mitt bröst blir en resonanslåda för besvärande frågor och sökande efter sanning och sammanhang, det är det mesta Bloggardag vågar säga nu. I Bokmässans officiöst fromsinta rum hanteras kanske frågan? Fast alls inte som Bloggardag har ställt den utan finare, mer sökande och med ett moralistiskt och terapeutiskt svar. Där känner de igen varandra. Fler är de inte. I detta fromsinta rum passar självfallet Bloggardag inte in. Det jämmerligaste är inte att han vet detta, utan att han uppskattar sitt utanförskap!
"Jag tackar dig Herre att jag inte är som de fromsinta finkristna på Bokmässan ej heller som de som känslofyllda konstruerar sig en tro som kan eka i resonanslådan."
Det är roligt att få framställa det egna förfallet, tänker Bloggardag. Så här usel blir han av att läsa de fromma framställningarna.


39 kommentarer:

  1. Tack BloggarDag,

    -Ser ni, kära läsare, ett ögonblick av BloggarDags annars sällan visade ödmjukhet? Ser ni avslutningen på dagens krönika: att han inte passar in bland de fromsinta och därtill uppskattar sitt utanförskap? Han tackar till och med Herren för denna (självvalda) isolering. Vilken fantastisk egenskap hos bloggaren som här kommer i dagen!

    Eller menar han något helt annat? Är utanförskapets demonstrerade glädje ironiskt menad, är det i själva verket BD som är den sanne fromkristne - och de andra (ett par namn nämns ju tidigare i texten)som inte är förankrade i den djupa sanna tron? Plats för gissningar, särskilt efter BD:s två sista meningar, där han finner glädje i presentationen av eget förfall men inte sticker under stol med sin uselhet över att ta del av andras fromma framställningar.

    Visst är BloggarDag betjänt av ett varmt tack för blottandet av sina känslor på detta oförblommerade sätt, ödmjukt, fint och respektingivande. Så är vi inte vana att läsa honom.

    Men, som ni samtidigt ser, är det bara ett problem: han menar ju inte alls det han skriver. Det är ju de andra, som är usla, befinner sig i utanförskap och i eget förfall vad gäller tron.

    Tänk att man bara fick vara glad och tacksam under en minuts läsning av dagens text. Den andra, avslutande minuten drogs mungiporna nedåt och tankarna kom, liksom talesätten:
    "Ränderna går aldrig ur". Eller "Det går inte att lära gamla hundar att sitta".

    Vem skrev om resonanslådan, (andras)? Men det finns en annan(s) resonanslåda också, som bekant: bloggarens.
    Och därtill en bloggare, som brukar hålla låda, om vi skall vitsa till saken ännu mer.
    Är det månne BloggarDags utanförskap som blottas - i en låda?

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. Torsdagsdepressionen
      ger verkligen skäl för sitt tillmäle. ORDETS Kyrka har ersatts med ordandets (ordbajsandet) tyckanden och kännande. Jag undrar om magen är resonansbotten?
      Blev inte uppväckelsen det slutliga "beviset" för Stora Rådet att avliva Jesus? Hade del väl knappast blivit, om Lasarus´ uppväckelse enbart hade varit en teologisk uppväckelse, för att nu låna uttrycket från en tidigare äb.
      Stig W

      Radera
    2. Det blir mer och mer intressant för varje dag att beskåda BODs krumbukter i argumentering och skrivande. Idag ges i bloggposten exempel på där bloggaren menar att uttydning av texter i Svenska kyrkan inte står i överensstämmelse med Svenska kyrkans tolkningstradition som katolsk tolkningsgemenskap. Detta förmår inte BOD bemöta utan tar istället sin tillflykt till en lek med ordet ”låda”. Att detta föregås av att han totalt förbiser en bibelallusion och förväxlar denna med en förment bloggardags Confessiones gör inte saken mindre sakupplysande.
      Björn Fyrlund

      Radera
    3. Inlägget handlar ju lite om poetisk diktare som Wisti. Kanhända fick vi här en illustration?

      Radera
    4. Han menar det ja, men är det så?

      -Jodå, Björn, jag skrev om BloggarDags inte så lite ironiska text, vilkens slutsats var just den som jag pekade på och där han alltså underkänner de nämndas tolkning.
      Det är ju inte första gången som BD agerar kriarättare men kanske tusende. Uppenbarligen står Du då alltid vid hans sida som ständig bärare av hans pekpinne, när han vilar handen efter allt svingande med den.

      -Jag eterlyser alltså hos Dig och andra på bloggen ett mer kritiskt betraktelsesätt gentemot BD:s och åter andras ideliga underkännanden av många prästers och biskopars göranden och låtanden i trosfrågor.

      Vet Du, bäste Björn, att det inte sällan krävs tid för eftertanke och ett positivt förhållningssätt i granskningen av era teologiska kollegers texter - inte att per definition höja pekfingret och pekpinnen!
      I varje fall utgår undertecknad ifrån att de som ni ständigt sätter under lupp har haft goda syften med initiativen.

      Är det en orimlig hållning, tycker Du?

      BENGT OLOF DIKE

      Radera
    5. Självklart är jag beredd att stå vid bloggardags sida (annars är han ju ensam, om också jag skulle utebli; som BOD påpekat tidigare då BOD hävdat att det bara är undertecknad och bloggardag kvar.)

      Jag har svårt att se att en längre betänketid skulle bidra till upptäckten att texterna bidrar till att alltmer befästa den tusenåriga svenska kyrkans närvaro i folksjälen.
      Björn Fyrlund

      Radera
  2. Somliga prästers och diakoners resonanslåda verkar befinna sig ovanför halsen. [Det är väl bara ren tur att det inte drabbat några kommentatorer på den här bloggen :O]
    1 Kor 15:12-19 visar tydligt att vår tro är meningslös om Kristus inte har uppstått. Bäckström et al verkar inte ha löst detta kapitel och i synnerhet inte vers 20 och fortsättningen.
    Men bibelstället kanske inte gäller dem alls, för de har ingen tro, bara en känsla.
    Handboken talar dock fortfarande om en trosbekännelse i gudstjänsten, ingen känslobekännelse.
    Vän av ordning kan tycka att det är hög tid för en inkvisition i SvK där alla ämbetsbärare får betyga att det i alla lägen offentligen ska försvara trosbekännelsens bokstav enligt katekesen. Prästlöftenas granskning i domkapitlen har hitintills varit verkningslösa för att hålla känslor och tro åtskilda.

    "Vi tro på Gud Fader allsmäktig" är en bra början. Avkraga alla som inte bekänner - eller kanske i sin resonanslåda känner - Gud som Fader och allsmäktig.
    Fortsätt så genom alla trosartiklar och vips så har SvK genomgått det reningsbad det behöver.
    När man ändå håller på så borde även alla förtroendevalda genomgå samma inkvisition för att kyrkan ska kunna komma upp på det kristna spåret igen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Då blir det inte många kvar!

      Radera
    2. Nej, det blir kanske inte så många kvar, men de är å andra sidan naggande goda. Och efter det skulle Svenska kyrkan kunna växa sig stark som en kristen kyrka.

      Radera
    3. Anonym och Elisabeth,

      -När spårade Svenska kyrkan ur från det kristna spåret? Åker vi inte samma tåg, ni och jag?

      BENGT OLOF DIKE

      Radera
    4. Det är svårt, Bengt Olof, att konstatera exakt när något, som Svenska kyrkans urspårning, verkligen sker. Sådant sker glidande och gradvis. Nu kan vi emellertid konstatera att urspårningen skett. Tydligen befinner vi oss inte på samma tåg.

      Radera
    5. Dags då, Elisabeth att byta tåg!

      -Har Du då aldrig funderat över att byta tåg till det som har ett finmaskigt nät av spår överallt i landet, som går mycket snabbt, alltid håller tidtabellen och ger passagerarna utomordentlig service?

      Såvitt jag förstår befinner du Dig nämligen på ett minitåg med bara drygt en handfull stationer och där passagerarantalet är högst begränsat.
      Välkommen Elisabeth på det stora tåget!

      BENGT OLOF DIKE

      Radera
    6. Bevare mig väl. Här byts inget tåg. När Svenska kyrkans tåg når slutdestinationen vill jag sannerligen inte vara med på det.

      Det vore också på sin plats att du slutar försöka värva folk till Svenska kyrkan. Den falska lära som hon står för ska man istället varna för. Tänk på kvarnstenen.

      Radera
    7. Men destinationen då?

      Har BOD aldrig kikat ut genom fönstren på det stora fina tåget och funderat på vart det är på väg? Det är ju detta BD gör hela tiden och varnar för vad han ser. Lyft blicken från den vackra inredningen och den vänliga personalen någon gång och försök förstå att allt det är oväsentligt i förhållande till om tåget går åt rätt håll eller inte!
      /Per H

      Radera
    8. "Utomordentlig service" beskriver en serviceinrättning, vilket SvK i stora grad kan beskrivas som.
      Att medarbetarna mestadels är bilentusiaster som själva inte åker tåg annat än i tjänsten är ju givetvis en helt annan sak.

      Tågnördar till järnvägen önskas!

      Radera
    9. Det stora tåget harvar runt på marken efter förmåga på begränsat område. Det lilla tåget är ett matartåg och går till flygplatsen för vidare transport till det okända.

      /Guter BOD Du gehst so stille...

      Radera
  3. Nåväl, Bäckström är inte präst mer än de som var det i den Arianska kyrkan, ty kristna präster har knappast "vigts" sedan 1962 i det postkristna samfundet.

    Antony

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fel? Alla "biskopar" i det postkristna samfundet har varit gnostiker, i praxis eller gemenskap, sedan 1962.

      Antony

      Radera
    2. Biskop Bertil var det inte. Det faktum att så många bekännare valdes fram men inte utsågs gör din bild falsk.an

      Radera
  4. Redan Stiernhielm karakteriserade BOD:

    "Månan i tystheet går sin gång och achtar ey hundglafs. Så gör een lastlös man, som ärliga lefver i stillo, Leer åt gäbbaragläntz och klaffaretunga förachtar."

    Dock saknar månen eget ljus och reflekterar endast solens glans. På samma sätt är BOD en trogen drabant till BloggarDag. Han reflekterar efter förmåga lite förvrängt och svagt solens direkta och skarpa ljus.

    Låt då månan stilla gå sin gång och utan gläfs! Inget påverkar den reflekterande drabanten i hans ensliga vandring.

    /Guter BOD du gehst so stille...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Und wo gehst Du?

      -Den som går med månen, käre vän, går i varje fall i lugn och säker trygghet och låter sig dessbättre inte påverkas av dem, vilka vägleds enbart av sin egen oförbätterlighet, ovilja och oförmåga att lyssna till andra(s) röster.

      Den i månens sken tyst reflekterande, låter just tystnaden, tänkandet och respekten styra sina läppar, funderar mer än en gång, innan dessa öppnas. Om och när så sker, hoppar inga grodor ut med tvärsäkra omdömen och slutsatser rörande de medmänsklighetens åsikter som ej råkar vara hans egna.

      Lyssnandets konst är svår. Accepterandets ännu svårare. Applåderandet av meningsmotståndarens åsikt omöjligt. Utom för den som förmått sig att höja blicken, se perspektiven i vägen framåt och (den kyrkliga) realismen och begrundat densamma.

      Vilken våg går Du, bäste broder, reflekterandets eller tvärsäkerhetens?

      BENGT OLOF DIKE

      Radera
    2. Bengt Olof för (ärke)biskop!

      ANTONIO

      Radera
  5. Rejäl, intellektuell ateism är betydligt smakligare än snömoset som Bäckström och diakonen levererar. Självhjälpsbokreligion är så patetisk. Varför skulle man ödsla tid och kraft på en kyrka byggd på vaga, fromma floskler? Antingen är det sant och något att lida och dö för, eller så är kristna de mest patetiska av människor. Ge mig kött och blod, örnevangelium, fullkornstro eller håll käft.

    /Laikos

    SvaraRadera
  6. Det är inte tolkningen vi frågar efter, de nämnda är uppenbart instängda i sitt eget känslouniversum.
    Fakta är att det tror de kan nullifiera huvudbegrepp som ligger i NTs huvudpersons mun, att omdefiniera faders o son begreppen.
    Då blir det något annat.
    Jesu följare ber till Fadern. Ber man inte till Fadern är man inte Jesu följare. an

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är samma sak i religionen som i politiken i Sverige 2018. Allt som räknas är hur det känns. Känns det bra så är det bra, helt oaktat konsekvenser längre än någon månad fram i tiden.

      Radera
    2. En del av oss har reagerat på detta just genom att lära oss skillnaden mellan "vad som känns" och "vad som är". Tänk om fler lärt sig den skillnaden...

      Radera
  7. Var rättvis nu, Dag Sandahl! Prästvigning i Svenska kyrkan är ingen som helst garanti för större renlärighet än diakonen presterar! (Jag påminner bara om icke-teisten kh Åke Nordström i Gustav Vasa, som liksom farbror kungen med sin blotta existens bevisar att vi lever i ett sagoland). Jag har länge menat att vi borde utse fler diakoner till biskopar, eftersom prästvigning ju inte är något behörighetskrav för utnämning till biskop (vigning måste givetvis äga rum, men det kan ske efter valet/utnämningen, jfr både Ambrosius, Manfred Björkqvist och Roland Gustafsson). Men det måste givetvis vara en i den sunda läran väl förankrad diakon (och samma krav bör rimligen ställas på prästvigda biskopskandidater).

    SvaraRadera
    Svar
    1. Skulle BD möjligen kunna syfta på skillnaden i vigningslöftena för de två tjänsterna?
      /Per H

      Radera
  8. BOD

    Hoppar inga grodor? Jag tycker det är mest grodor, förvrängningar av fakta, okunnigt ,rent dumt refererande till statistik, oförmåga att läsa innantill liksom rent generellt att se vad som sker och reflektera över detta.

    Jo,jo inga grodor...

    //HH

    SvaraRadera
  9. Antony har helt FEL!
    Många duktiga och varmt troende präster har vigts efter 1962. T ex Dag Sandahl, Christian Braw, Håkan Sunnliden, Carl-Erik Sahlberg, Bert Löndahl, Anders O Johansson, Dan Sarkar, m fl.
    Även många dito och goda biskopar har vigts efter 1962, t ex Bertil Gärtner, Sven Lindegård, Björn Fjärstedt, Olle Nivenius, Jan Arvid Hellström, m fl.
    Med en sådan kategorisk hållning riskerar du verkligen att "spola ut barnet med badvattnet"!
    / Ville i Momåla

    SvaraRadera
    Svar
    1. Svky blev ett gnostiskt samfund 1962 och alla dess "biskopar" fortsatte att verka i full gemenskap. Jag betvivlar inte att det finns kristna individer i Svky, kanske t.o.m. några församlingar som skulle kunna kännas igen som kristna, men samfundet saknar kristen vigning eller apostoliska succession, även med en generös luthersk tolkning.

      Antony

      Radera
    2. Antony - Varifrån får Du årtalet 1962 just? (iofs det år då jag konverterade, men ändå...)-/Paul

      Radera
    3. Tack för din fråga Paul, Svky har varit gnostiskt i ytterligare två år, 1960 är så klart året då samfundet lämnade kristenheten.

      Antony

      Radera
    4. OK, Antony, då tror jag mig förstå vad Du syftar på./Paul

      Radera
  10. Lyssnade på Anders Pilts och helgsmålsbön på tv. Hans slutord var att talet om gudsbilder kanske säger mer om oss själva än om Gud. Ligger något i det
    Metrologen i Malmö

    SvaraRadera
  11. Det där med att man formar sin egen tro i brist på tro på det som står i bibeln... det påminner om det som står i Tage Danielssons postilla:
    "Människan skapade Gud till sin avbild. Längre räckte inte hennes fantasi."

    Kantorn

    SvaraRadera
  12. Det är så typiskt att BOD ALDRIG finner något tvelaktigt i det som sker (skrivs eller sägs) i SvK av i dag. ALLT har goda intentioner hur långt det än fjärmar sig från vad Bibeln uttryckligen säger. Varför denna ständiga uppskattning? Varför denna oförmåga att se andemeningen i det Bloggardag anför och pekar på är i görningen? ALDRIG ett positivt omdöme om fenomen i dagens kyrka? Jag är så innerligt trött på denna reflexmässiga reaktion på ALLT Bloggardag skriver! Jag hållet inte med BD om allt han skriver, men jag anser mig faktiskt ha förmåga att se att det ligger viktiga iakttagelser i hans analyser.

    SvaraRadera
  13. Ingalunda, Perax!

    -Jodå Perax, jag ser många fel och brister i Svenska kyrkan, vilka jag också ibland betonat. Det gäller bland annat kyrkoledningens subjektiva syn på konflikten i Mellanöstern, dess alltför - enligt min mening - passivitet i missionsarbetet. Vid flera tillfällen har jag föreslagit ett central missionsoffensiv, lokala missionsprogram, en kyrklig offensiv via medierna, där förtroendevalda och präster använder TV, radio och tidningar för att få ut Herrens budskap till allmänheten.

    Som jag brukar säga: en prästs predikan i kyrkan når 30-40 personer, men en artikel av prästen i tidningen når hundra eller tusen gånger flera personer. Den kyrkliga byråkratin (administrationen) - inte minst i Uppsala - bör skäras ned påtagligt. Svenska kyrkan måste bli frimodigare, djärvare, medverka i samhällsdebatten, inte be om ursäkt för sin existens, bli en röst som människor lyssnar till och pratar om.

    Och Svenska kyrkan måste i sina internationella relationer markera starkt och konsekvent mot alla former av diktaturer och politiskt förtryck.
    Jag försökte verkligen som KM-ledamot leva upp till åtminstone en del av det nämnda men fick ibland mothugg från oväntat håll...
    Det var beklagligt men sant.

    Så visst är allt alls inte bra i Svenska kyrkan, Perax. Men det jag samtidigt finner märkligt är att man på dessa spalter ALLTID finner fel och brister hos Svenska kyrkan. ALDRIG läser man några instämmanden eller noterar förståelse för kyrkan.

    Det smärtar mig, att erfarna präster och länge verksamma i just vår allmänna, demokratiska folkkyrka så ofta och så onyanserat spottar på den.
    Till vilken nytta då? Vet de själva det?

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera