Jag läser Eva Brunnes sommarbrev till Stockholms stift där hon skriver om väldigt mycket, bland annat om nattvard och tillgänglighet. "Gemenskapens måltid måste vara tillgänglig för alla. Annars är det inte en gemenskapens måltid." Fenomenet är intressant. Antingen styr definitionen slutsatsen eller så finns en förförståelse som leder till slutsatsen. Vilken då? "Enklast sker det genom att vi använder glutenfritt bröd (finns att köpa via Ersta) och alkoholfritt vin (finns i många affärer)." Motiveringen? "Jag kan inte se att det finns några teologiska motiveringar som stödjer att en del ska kunna vara med och andra inte." Evas fråga är enkel: "Varför krångla till det?" Själv försöker hon föregå med gott exempel genom de gudstjänster hon leder -" uteslutande använda glutenfritt bröd och alkoholfritt vin. Något annat är inte rimligt för mig."
Medge att det hela blir intressant. Att bruket av glutenfritt bröd, gjort på majsstärkelse och rismjöl - fast det kan man inte riktigt veta längre - och alkoholfritt vin stänger ute en hoper högkyrkliga kan man notera eftersom alla skulle få vara med. Men alla brukar inte alltid betyda alla, som vi vet. "Öppen kyrka för alla utom för er" är ju en nomineringsgrupp i kyrkomötet även om det mer precisa och helt saningsenliga tillägget inte används av ÖKA. Vi vet.
Gemenskap är ett av eukaristins motiv - och blir här det enda, Intresseklubben noterar. Någon sanningsfråga - teologi! - ställs inte heller. Är Herrens närvaro knuten till ett löfte och några instruktioner eller inte? Den teologi Eva använder blir en retorisk figur - det finns inga teologiska motiv för att somliga ska få vara med och andra inte. Inte ens dopet? Är man med i Kristi kropp utan att genom dopet vara med i den, får man kanske ändå fråga.
I sakfrågan behöver jag inte just nu ta fram materialet. SPT har gjort rejäla genomgångar under årens lopp men jag sitter inte så till att jag enkelt kan plocka fram referenserna. Den romersk-katolska kyrkan är tydlig - vetemjöl men det finns glutenfria oblater gjorda på vete men modifierat. Vad oblaterna från - inte via - Ersta innehåller kan man faktiskt inte veta. Det framgår inte längre. Förut var det majs och ris för det var den mix man köpte från Tyskland och som fungerade på Erstas oblatjärn. Nu finns ingenstans någon deklaration och det betyder att den som är sojaintolerant inte vet om han/hon kan gå till eukaristin. Det behövs rejäla innehållsdeklarationer om den som har en allergi eller intolerans ska vara trygg.
Nå, man kan väl i all rimlighets namn också välja att ta emot under en gestalt eller - som en glutenintolerant sa - "jag kan ju bli pingstvän om jag får problem med nattvarden ..." Hysteriska helnyktra brukar tjoa om vinet medan nyktra alkoholister tar det mer sansat. Som en som inte var särskilt nykter alkoholist uttryckte sig: "Så djävla fördärvad att jag inte kan skilja mellan Herrens måltid och en fylla är jag inte."
Bristen på teologiska argument är frapperande. Eva Brunne har inte läst på. Hon komplicerar inte sina resonemang utan lagar efter läge utifrån ett rimlighetsargument som är "rimligt för mig". Det räcker inte. Jag antar att det är en fråga om vad vi lär om Herrens Heliga Nattvard eller kanske om vad kristen sakramentalitet är. Tron kan bli väldigt andlig och det materiella väldigt underordnat. Det är som om Gud inte blivit människa när det yttre alltid blir oviktigt - och sanningsfrågor aldrig ställda.
Det sista har jag funderat övr sedan jag i veckan som gick läste Ronny Ambjörnssons bok om Ellen Key (Albert Bonniers Förlag 2012). Ellens vänner drunknar i en olycka och Ellen skriver i gruset på gången: "Gud är död". Om dessa ord står kvar dagen efter och Gud inte tagit bort dem, ska hon inte längre tro på Gud. Morgonen därpå är orden borta. Trädgårdsmästaren har krattat gången, förstår Ellen. Det dög inte. Gud skulle ha tagit bort orden på något annat sätt. Alltså slutar Ellen tro på Gud.
Vi andra skulle kanske skrattat och sagt att Gud ofta arbetar så - genom människor i deras kallelser. Det yttre är inte oviktigt för kristen tro. Utan det yttre blir tron något annat. I Ellen Keys fall en "Lifstro". Vackert så - men inte kristendom.
Gemenskapens måltid är i första hand Herrens gemenskap med mig i, med och genom bröd och vin, konsekrerade element där accedit verbum ad elementum et fit sacramentum. Ordet kommer till elementen och gör sakramentet. Lite bröd, lite vin, lite ord och lite präst som välsignats för att välsigna - det är vad det handlar om. Men då är det inte oviktigt vad som är på riktigt.
söndag 15 juli 2012
lördag 14 juli 2012
Godhetens ambassadörer
Först om foxterriern Grynet, som kom hem i går men ska på kontroll på måndag, bara så ni vet. Hon sover i sängen men det var lite besvärligt på morgonen när hon var väldigt tätt inpå mig. Ja, hon satt egentligen på min hals om hon inte låg kind mot kind. Trött är hon men eftersom hon höll på att dö i början på veckan så har jag inga synpunkter på det. Nu ligger hon och sover i hallen för att ha koll på mig om jag reser mig och går. Jag inser att den som inte har eller har haft hund är helt främmande för allt detta. Det är ungefär som för ateister och agnostiker. De har aldrig fattat finessen men anar att de står utanför något och detta som de står utanför framstår mest som främmande och ibland som skrämmande. Som en hund som sitter på halsen eller slickar en i ansiktet ...
Detta sagt måste jag fundera över Godhetens ambassadörer, främst de som får lön av Svenska kyrkan. De får i kyrkolivet en plattform för sin godhet. Hittar de någon som de uppfattar vara svag, kastar de sig över sitt offer för att hjälpa. "Hjälpism" kallades det av Paulo Freire.
Hjälpismen stärker självkänslan och får en själv att växa ytterligare i präktighet. Ta HBT-frågan som plötsligt blivit HBTQ - och det queera ingår också i det kristliga omsorgsprogrammet - fast utan intellektuell reflektion. Och här är det typiska. Omsorgen om enskilda människor blir snabbt ett program där allt i trons sammanhang förändras utifrån de krav som ställs på en generell nivå men inte längre som personlig omsorg - själavård med kristiska och konstruktiva frågor, alltså. Godhetens ambassadörer måste arbeta mot en mörk bakgrund, det är givet. De medkristna som inte är riktigt lika Goda blir denna effektfulla mörka bakgrund.
För Godhetens ambassadörer blir sanningsfrågor underordnade Godheten. Det betyder alldeles konkret att de heliga värdena förändras. Den sexuella identiteten blir dominanten - och så är det likväl inte tänkt att vara, eller? - och det måste formuleras en ideologi för detta som vi akllar teologi även om den knappast handlar om Gud men väl om Godheten. Det räcker så.
Godhetens ambassadörer. Ta Tredje rikets teologer som exempel. Där kunde namnkunniga teologer hävda att Jesus inte var jude för han var inte besmittad av det judiska väsendet. Det var på sin tid anständig tysk teologi. Det tycker vi inte längre för hitlerismen föll. Vi hade kanske alla resonerat så nu om Tyskland vunnit kriget? Eller hade några ställt den andra frågan - frågan om Sanningen? Man kan hoppas. Men kanske inte mer än hoppas? Godhetens ambassadörer ställde då sin godhet i det tyska folkets tjänst eftersom de goda kristna kunde inte ställa sig utanför framväxten av det nya Tyskland. Och detta nya fatnastiska var det folkliga, det moderna, det framåtblickande. Visserligen med några barnsjukdomar men inte mer.
Jag kan ställa upp böckerna som beskriver - från Rauschning och så vidare till senare analysböcker, men det är just nu mindre intressant. Det är fenomenet Godhetens ambassadörer som skrämmer för Godhet kan alltså ställas i det ondas tjänst. Borde inte de kristna vara duktigare på att pröva andarna och demaskera verkligheten? Det kristliga självbedrägeriet leder annars till att de kristna kommer att lägga sig platt inför denna världens härskare och deras tankefigurer och bara uppfatta att de spelar en viktig roll som Godhetens ambassadörer och står upp för dem det är synd om. Uppskattning får de på köpet.
Detta sagt måste jag fundera över Godhetens ambassadörer, främst de som får lön av Svenska kyrkan. De får i kyrkolivet en plattform för sin godhet. Hittar de någon som de uppfattar vara svag, kastar de sig över sitt offer för att hjälpa. "Hjälpism" kallades det av Paulo Freire.
Hjälpismen stärker självkänslan och får en själv att växa ytterligare i präktighet. Ta HBT-frågan som plötsligt blivit HBTQ - och det queera ingår också i det kristliga omsorgsprogrammet - fast utan intellektuell reflektion. Och här är det typiska. Omsorgen om enskilda människor blir snabbt ett program där allt i trons sammanhang förändras utifrån de krav som ställs på en generell nivå men inte längre som personlig omsorg - själavård med kristiska och konstruktiva frågor, alltså. Godhetens ambassadörer måste arbeta mot en mörk bakgrund, det är givet. De medkristna som inte är riktigt lika Goda blir denna effektfulla mörka bakgrund.
För Godhetens ambassadörer blir sanningsfrågor underordnade Godheten. Det betyder alldeles konkret att de heliga värdena förändras. Den sexuella identiteten blir dominanten - och så är det likväl inte tänkt att vara, eller? - och det måste formuleras en ideologi för detta som vi akllar teologi även om den knappast handlar om Gud men väl om Godheten. Det räcker så.
Godhetens ambassadörer. Ta Tredje rikets teologer som exempel. Där kunde namnkunniga teologer hävda att Jesus inte var jude för han var inte besmittad av det judiska väsendet. Det var på sin tid anständig tysk teologi. Det tycker vi inte längre för hitlerismen föll. Vi hade kanske alla resonerat så nu om Tyskland vunnit kriget? Eller hade några ställt den andra frågan - frågan om Sanningen? Man kan hoppas. Men kanske inte mer än hoppas? Godhetens ambassadörer ställde då sin godhet i det tyska folkets tjänst eftersom de goda kristna kunde inte ställa sig utanför framväxten av det nya Tyskland. Och detta nya fatnastiska var det folkliga, det moderna, det framåtblickande. Visserligen med några barnsjukdomar men inte mer.
Jag kan ställa upp böckerna som beskriver - från Rauschning och så vidare till senare analysböcker, men det är just nu mindre intressant. Det är fenomenet Godhetens ambassadörer som skrämmer för Godhet kan alltså ställas i det ondas tjänst. Borde inte de kristna vara duktigare på att pröva andarna och demaskera verkligheten? Det kristliga självbedrägeriet leder annars till att de kristna kommer att lägga sig platt inför denna världens härskare och deras tankefigurer och bara uppfatta att de spelar en viktig roll som Godhetens ambassadörer och står upp för dem det är synd om. Uppskattning får de på köpet.
fredag 13 juli 2012
Ormen
Det var precis innan biskop Johansson skulle komma. Hunden skulle ut på en liten promenad för avsides bestyr och vi vandrade allén ner. Plötsligt drog hon i kopplet och ville ner mot gräset men så roligt skulle vi inte ha utan fortsatte allén ner. Då såg jag att hunden plötsligt började hoppa på tre ben. Tillbaka till prästgårdstrappan där matte var och undersökning. Ingen tagg men två bettmärken. Huggorm, alltså.
Snabb transport till Borgholm där hunden fick dropp och smärtstillande inför fortsatt färd till fastlandet och djursjukhuset. Där har Grynet, hon heter så, behandlats sedan i måndags kväll. Tisdag morgon kl 05.50 ringde veterinären och frågade om man fick ge blod och senare på dagen uppmanade veterinären hundens matte att kolla vad gränsen för föräkringspengar gick. 20 000:-. Den gränsen hade passerats, kan jag säga.
Huggormsgiftet påverkar celler, förstör, för att skriva det brutalt. Och Grynet fick en kraft reaktion och livet hängde på enskör tråd. Det kunde gå hur som helst men läget var kritiskt. Sa dom. Nu är värdena stabila och kanske kan hunden få komma hem idag. Hoppas kan man alltid. Hoppas och hoppas - just nu kom beskedet att hunden ska hämtas innan kl 16.
Nu står det förstås inte på förrän en präst börjar fundera över det teologiska. Ormen fanns mitt i det vanliga och högg mot vänster bakben. Hunden såg den inte utan gick förbi - och jag som kom strax efter hunden såg ingenting heller. Här är ormens natur - och självklart blir det att ondskan förstås som en orm. Jag ska hasta iväg men jag vill lämna två frågor för funderande och ska återkomma till dem:
1. Ska vi skärpa oss när det handlar om vår samlade kunskap om det onda och lömska så att vi bättre kan upptäcka vad som lurar i gräset en alldeles vanlig dag när frågan (eller befallningen?) löd: "Kan du ta och gå en sväng med hunden innan vi ska åka?"
2. Ska vi dra några erfarenheter av ormen (drakens) metod att spruta in ett gift som förstör inifrån när det handlar om Svenska kyrkan?
Köerna är ansenliga på Öland i dag. Jag drar.
Snabb transport till Borgholm där hunden fick dropp och smärtstillande inför fortsatt färd till fastlandet och djursjukhuset. Där har Grynet, hon heter så, behandlats sedan i måndags kväll. Tisdag morgon kl 05.50 ringde veterinären och frågade om man fick ge blod och senare på dagen uppmanade veterinären hundens matte att kolla vad gränsen för föräkringspengar gick. 20 000:-. Den gränsen hade passerats, kan jag säga.
Huggormsgiftet påverkar celler, förstör, för att skriva det brutalt. Och Grynet fick en kraft reaktion och livet hängde på enskör tråd. Det kunde gå hur som helst men läget var kritiskt. Sa dom. Nu är värdena stabila och kanske kan hunden få komma hem idag. Hoppas kan man alltid. Hoppas och hoppas - just nu kom beskedet att hunden ska hämtas innan kl 16.
Nu står det förstås inte på förrän en präst börjar fundera över det teologiska. Ormen fanns mitt i det vanliga och högg mot vänster bakben. Hunden såg den inte utan gick förbi - och jag som kom strax efter hunden såg ingenting heller. Här är ormens natur - och självklart blir det att ondskan förstås som en orm. Jag ska hasta iväg men jag vill lämna två frågor för funderande och ska återkomma till dem:
1. Ska vi skärpa oss när det handlar om vår samlade kunskap om det onda och lömska så att vi bättre kan upptäcka vad som lurar i gräset en alldeles vanlig dag när frågan (eller befallningen?) löd: "Kan du ta och gå en sväng med hunden innan vi ska åka?"
2. Ska vi dra några erfarenheter av ormen (drakens) metod att spruta in ett gift som förstör inifrån när det handlar om Svenska kyrkan?
Köerna är ansenliga på Öland i dag. Jag drar.
torsdag 12 juli 2012
På lördag i London
Jag skulle ha varit i London på lördag för att höra reaktionerna efter beslutet om kvinnliga biskopar. Nu gick det inte att få ihop tiderna, det ska medges. Men inbjudan var en klar frestelse. Det blev å andra sidan inget beslut heller. The Synod i York beslöt ajournera sig och ta beslut om kvinnliga biskopar vid nästa session, den i november. På avstånd fattade jag först ingenting men efterhand blev det hela begripligt. Saken gällde inte att motståndarna lyckats skjuta upp beslutet. Saken gällde att mildra den skrivning som biskoparna åstadkommit och som medgav för mycket för dem som inte tror på reformen med kvinnor i biskopsämbetet. Nu ska biskoparna sammanträda på nytt och vrida och vända på frågorna. De ville skapa utrymme för minoriteten, säkra en slags enhet trots allt. Nu uppstod problemet att kyrkomötet inte riktigt vkille vad biskoparna ville, det fattade man, men kyrkomötet kunde knappast köra över biskoparna heller. Alltså måste biskoparna komma med nya formuleringar, vattna ur sin text. Det är det som ska ske. Forward in Faith protesterar och manar biskpoparna att stå fast vid sitt ställningstagande. Det kommer de inte att kunna, förstås. Church of England styr ut i eländet och goda anglikaner blir hemlösa.
Jag ska inte citera dr Joseph Goebbels: Kaftanbärarna är små och krypande.
Kanske ska jag med mina vänner, de som gärna diskuterar det kyrkliga läget, se Agent 007 i filmen Leva och låta dö? Det är ungefär där den kyrkopolitiska majoriteten i England befinner sig. Några av vännerna är på väg in i ordinariatet men det tycks fortfarande handla om enskilda - inte om hela församlingar som flyttar över. Splittringen är verklig och tragisk. Tanken att ge utrymme för andra röster än majoritetsrösten tycks farlig. Det är på sitt sätt informationsbärande. Ungefär som i Sverige, alltså. Hade vi haft en annan ordning där vi också haft en uppsättning kompetenta men ack så högkyrkliga präster av typ "kvinnoprästmotståndare" är det 1. inte alldeles säkert att de visat sig vara de som drar minst folk och 2. demonstrerat att ett antal kvinnliga präster effektivt tömt kyrkorna på folk genom att förkunna och gestalta något annat än den tro församlingen varit van vid. Det ska man inte kunna se och förstå. Tryck alltså tillbaka minoriteten enligt receptet: marginalisera för att eliminera.
Sa jag för mycket nu? Eller är det så enkelt att jag bara upprepade mig?
Jag ska inte citera dr Joseph Goebbels: Kaftanbärarna är små och krypande.
Kanske ska jag med mina vänner, de som gärna diskuterar det kyrkliga läget, se Agent 007 i filmen Leva och låta dö? Det är ungefär där den kyrkopolitiska majoriteten i England befinner sig. Några av vännerna är på väg in i ordinariatet men det tycks fortfarande handla om enskilda - inte om hela församlingar som flyttar över. Splittringen är verklig och tragisk. Tanken att ge utrymme för andra röster än majoritetsrösten tycks farlig. Det är på sitt sätt informationsbärande. Ungefär som i Sverige, alltså. Hade vi haft en annan ordning där vi också haft en uppsättning kompetenta men ack så högkyrkliga präster av typ "kvinnoprästmotståndare" är det 1. inte alldeles säkert att de visat sig vara de som drar minst folk och 2. demonstrerat att ett antal kvinnliga präster effektivt tömt kyrkorna på folk genom att förkunna och gestalta något annat än den tro församlingen varit van vid. Det ska man inte kunna se och förstå. Tryck alltså tillbaka minoriteten enligt receptet: marginalisera för att eliminera.
Sa jag för mycket nu? Eller är det så enkelt att jag bara upprepade mig?
onsdag 11 juli 2012
Mindre roligt
Skara domkapitel har fått några kommentarer från denna bloggsida för granskning. Nya Tant Lila tar nya tag. "Jag är ganska så övertygad om att de kan härleda vilken av deras präster som står bakom den" skriver hon.
Jag är inte lika övertygad. Jag är mer undrande över aktionen. Den som sig i leken ger, han får leken tåla, hette det i min barndom. Och läser man lilatankar och är en 63 år vuxen präst får man stå ut med att avfärdas som ointelligent, inskränkt och inte trovärdig gubbe och präster i det stora hela är "rätt så korkade". De enda tröst som erbjuds på lilatankar är att pensionen närmar sig och förmodligen också döden för åldern tar ut sin rätt. "De ligger i dödsryckningar" heter det. För min del inte mer dödsryckningar än att jag ska fixa frukost nu.
Vad gör Skara domkapitel? Avskriver frågan? Skickar ut frågefomulär till stiftets präster? Gör språkanalys? Och vad gör den misshaglige? Ingenting, sitter still i båten och fortsätter läsa Bloggardag och kommentera, kan man anta.
Jag är inte lika övertygad. Jag är mer undrande över aktionen. Den som sig i leken ger, han får leken tåla, hette det i min barndom. Och läser man lilatankar och är en 63 år vuxen präst får man stå ut med att avfärdas som ointelligent, inskränkt och inte trovärdig gubbe och präster i det stora hela är "rätt så korkade". De enda tröst som erbjuds på lilatankar är att pensionen närmar sig och förmodligen också döden för åldern tar ut sin rätt. "De ligger i dödsryckningar" heter det. För min del inte mer dödsryckningar än att jag ska fixa frukost nu.
Vad gör Skara domkapitel? Avskriver frågan? Skickar ut frågefomulär till stiftets präster? Gör språkanalys? Och vad gör den misshaglige? Ingenting, sitter still i båten och fortsätter läsa Bloggardag och kommentera, kan man anta.
En rolig fråga
Anders Göranzon undrar vilka jag skulle prästvigt om jag varit biskop idag - alla rakt av? Svaret på frågan är på ett sätt enkelt: Jag hade prästvigt alla som jag uppfattat ha en prästkallelse. Prövningsprocessen går ut på att försöka förstå det.
Nu kan frågeställningen vidgas. Vad var det för fel på prövningsprocessen när präster i stället för att vara präster i aktion (predika, förvalta sakramenten och det där) häckar bakom skrivbord eller gör helt andra saker? I ett stift är det 26 präster, i ett annat 55. Och då räknar jag inte alla som sitter på olika kanslier men sällan eller aldrig står vid ett altare och är präster. Hur var det med kallelsen? Och den frågan kan, som Jan Redin gjorde år 1965, ställas vid ett prästmöte också.
Martin Luther driver polemiskt tanken att den som inte fungerar som präst inte heller är präst. Det var ett sätt att uppfatta ämbetet som jag förr inte kunde förstå. Nu fattar jag vad Luther är ute efter. Han driver inte en teologi som ger omvigning till resultat. Han polemiserar mot präster som inte är präster söndagsvis och vardagsvis utan sysslar med annat.
Arbetet att förstå vad Gud vill med våra liv borde vara mer intensivt och kallas själavård. Det arbetet gäller alla. Går människor glada från högmässan därför att de uppfattat att Gud behöver dem i sin tjänst i det som är det alldeles vanliga? Och är grunendhållning att kallelsen till kristet liv inte utan vidare är en präst- eller diakonkallelse?
I övrigt har jag nog svarat på en uppsättning frågor av det här slaget - och ett svar finns i boken Farligt och då handlade det år 1995 om kvinnor i prästämbetet och vad en dissiderande biskop då skulle göra. Men det intressanta med nuvarande biskopar - alldeles bortsett från att de inte minns de utfästelser som gjordes år 1958 eller ens vill veta hur argumenten förändrats (men det kanske jag kan ta upp vid tillfälle) - är att de inte förnekar prästkallelsen, den av Gud givna, hos oss. Hade vi haft precis samma prästkallelse och varit 40 år yngre, hade vi inte prästvigts. Nog är det ett problem - coram Deo. Inför Gud betyder det. Om jag varit Gud, hade jag alldeles klart varit irriterad på en biskop som inte gör det jag ville ha gjort - prästviger dem jag kallar.
Nu har nog Anders Göranzon fått svar på sina fråga. Inga prästvigningar rakt av. De ska vigas som Gud kallar.
Nu kan frågeställningen vidgas. Vad var det för fel på prövningsprocessen när präster i stället för att vara präster i aktion (predika, förvalta sakramenten och det där) häckar bakom skrivbord eller gör helt andra saker? I ett stift är det 26 präster, i ett annat 55. Och då räknar jag inte alla som sitter på olika kanslier men sällan eller aldrig står vid ett altare och är präster. Hur var det med kallelsen? Och den frågan kan, som Jan Redin gjorde år 1965, ställas vid ett prästmöte också.
Martin Luther driver polemiskt tanken att den som inte fungerar som präst inte heller är präst. Det var ett sätt att uppfatta ämbetet som jag förr inte kunde förstå. Nu fattar jag vad Luther är ute efter. Han driver inte en teologi som ger omvigning till resultat. Han polemiserar mot präster som inte är präster söndagsvis och vardagsvis utan sysslar med annat.
Arbetet att förstå vad Gud vill med våra liv borde vara mer intensivt och kallas själavård. Det arbetet gäller alla. Går människor glada från högmässan därför att de uppfattat att Gud behöver dem i sin tjänst i det som är det alldeles vanliga? Och är grunendhållning att kallelsen till kristet liv inte utan vidare är en präst- eller diakonkallelse?
I övrigt har jag nog svarat på en uppsättning frågor av det här slaget - och ett svar finns i boken Farligt och då handlade det år 1995 om kvinnor i prästämbetet och vad en dissiderande biskop då skulle göra. Men det intressanta med nuvarande biskopar - alldeles bortsett från att de inte minns de utfästelser som gjordes år 1958 eller ens vill veta hur argumenten förändrats (men det kanske jag kan ta upp vid tillfälle) - är att de inte förnekar prästkallelsen, den av Gud givna, hos oss. Hade vi haft precis samma prästkallelse och varit 40 år yngre, hade vi inte prästvigts. Nog är det ett problem - coram Deo. Inför Gud betyder det. Om jag varit Gud, hade jag alldeles klart varit irriterad på en biskop som inte gör det jag ville ha gjort - prästviger dem jag kallar.
Nu har nog Anders Göranzon fått svar på sina fråga. Inga prästvigningar rakt av. De ska vigas som Gud kallar.
tisdag 10 juli 2012
Böda Sands Camping en måndagkväll
Just nu bor 7000 personer på Böda Sands Camping. Och vi har fler campingplatser på norra Öland. Sommaröland är något annat - fram till mitten av augusti. Därefter är det Skördefesten saken gäller. Påsk i slutet av mars betyder nog att det inte blir jätterusning till sommarstugorna då - men det är temperaturstyrt.
Hursomhelst. Biskop Johansson hade inte de lila badshortsen på sig men dragspelet med sig liksom kräkla, mitra och biskopskåpa. Åsa Martinsson har gjort kåpan och mitran. Det blev biskopsquiz och priser delades ut - biskopen fick bestämma vad som var rätt svar. Nordöländska Favoritkören sjöng, diakonen Gunilla och biskop Johansson spelade till allsången Idas sommarvisa, vi manade upp Åke Bonnier på scenen och han fick en del tips av hur man ska göra som biskop (besöka folk och församlingar, sa Johansson). Komminister Lund sjöng men ett sånginslag av våra lokala förmågor fick utgå eftersom hunden blivit huggormsbiten. Mer om det i kommande bloggposter. Så skrudades biskopen och vi berättade om vad kläderna har för mening. Till sist välsignade biskopen och höll fingrarna biskopligt. Vad det betyder förklarade han också. Underhållning och undervisning kan man nog sammanfatta kvällsprogrammet.
Tv5 dokumenterar livet på campingen. Nu blev biskopen nedprioriterad för tv-gänget skulle till Kamelranchen. Kamel väger tyngre än biskop, det måste man förstå. Men Strix-folket talade vänligt med biskop Johansson och fotograferade.
Vad är sånt här värt? Det är aldrig fel med lite nya insikter och att få se den nya biskopskräklan och får den presenterad. Graalteknik av det slag Simon Gate introducerade på Orrefors är Unaman, Sunaman och Vinaman utförda i, till exempel. Men det grundläggande är alltid något annat - ett levande gudstjänstliv i församlingen och den undervisning/utbildning församlingen lever med. Om biskopen då blir grädden på moset så OK.
Nu har jag inte med ett enda ord berört det faktum att de två biskoparna, den vigde och den som är electus, inte skulle ha prästvigt mig om jag varit ung prästkandidat. Vi tog inte upp den saken i går heller. Men faktum kvarstår.
Hursomhelst. Biskop Johansson hade inte de lila badshortsen på sig men dragspelet med sig liksom kräkla, mitra och biskopskåpa. Åsa Martinsson har gjort kåpan och mitran. Det blev biskopsquiz och priser delades ut - biskopen fick bestämma vad som var rätt svar. Nordöländska Favoritkören sjöng, diakonen Gunilla och biskop Johansson spelade till allsången Idas sommarvisa, vi manade upp Åke Bonnier på scenen och han fick en del tips av hur man ska göra som biskop (besöka folk och församlingar, sa Johansson). Komminister Lund sjöng men ett sånginslag av våra lokala förmågor fick utgå eftersom hunden blivit huggormsbiten. Mer om det i kommande bloggposter. Så skrudades biskopen och vi berättade om vad kläderna har för mening. Till sist välsignade biskopen och höll fingrarna biskopligt. Vad det betyder förklarade han också. Underhållning och undervisning kan man nog sammanfatta kvällsprogrammet.
Tv5 dokumenterar livet på campingen. Nu blev biskopen nedprioriterad för tv-gänget skulle till Kamelranchen. Kamel väger tyngre än biskop, det måste man förstå. Men Strix-folket talade vänligt med biskop Johansson och fotograferade.
Vad är sånt här värt? Det är aldrig fel med lite nya insikter och att få se den nya biskopskräklan och får den presenterad. Graalteknik av det slag Simon Gate introducerade på Orrefors är Unaman, Sunaman och Vinaman utförda i, till exempel. Men det grundläggande är alltid något annat - ett levande gudstjänstliv i församlingen och den undervisning/utbildning församlingen lever med. Om biskopen då blir grädden på moset så OK.
Nu har jag inte med ett enda ord berört det faktum att de två biskoparna, den vigde och den som är electus, inte skulle ha prästvigt mig om jag varit ung prästkandidat. Vi tog inte upp den saken i går heller. Men faktum kvarstår.
måndag 9 juli 2012
Slutskällt
Sommaren, kamrater, den vi skulle inspireras av, gör att det får vara färdigskällt nu. Provokationerna fungerar inte riktigt optimalt. Provokationen syftar till att mana fram den andres röst - men när tonläget blir så högt att ingen hör vad som sägs, är provokationen misslyckad.
Nu kommer snart biskop Johansson. Kl 18 är han på stora scenen på Böda Sand. Favoritkören inleder men mer av programmet avslöjar jag inte. Biskopsquiz blir det dock. Rapport följer om hur det blev.
Och TV5 finns på plats. Raggar Olsson åkte hem i går med sitt gäng.
Vi har ett eftermiddagsprogram på tisdagarsom heter 14.14. Temat i år är "prästsläkt-prästbarn". I morgon är det dr Peter Bexell. 14.59 slutar det. Och så blir det missionsauktion efter veckomässan på onsdag kväll. Då styr Kalle Bern upp sin Rolls och svingar sedan klubban. Lite stil är det på norra Öland. Torsdag kväll är det mässa i Källa gamla kyrka. 18.30. Stig är 86 men bangar inte för det.
Nu kommer snart biskop Johansson. Kl 18 är han på stora scenen på Böda Sand. Favoritkören inleder men mer av programmet avslöjar jag inte. Biskopsquiz blir det dock. Rapport följer om hur det blev.
Och TV5 finns på plats. Raggar Olsson åkte hem i går med sitt gäng.
Vi har ett eftermiddagsprogram på tisdagarsom heter 14.14. Temat i år är "prästsläkt-prästbarn". I morgon är det dr Peter Bexell. 14.59 slutar det. Och så blir det missionsauktion efter veckomässan på onsdag kväll. Då styr Kalle Bern upp sin Rolls och svingar sedan klubban. Lite stil är det på norra Öland. Torsdag kväll är det mässa i Källa gamla kyrka. 18.30. Stig är 86 men bangar inte för det.
Glad att vara på Öland
Solen skiner. Regnet som dränkte Målilla, Mariannelund med flera platser var kanske små stänk här - men inget annat. Åskvädret för ett par nätter sedan över Östersjön var vackert och 14-15 km bort. Många kan vara glada att få vara här - och vi som inte behöver vara i Indianapolis, där episkopalernas General Convention äger rum 9-12 juli, kan vara gladast av alla.
Duktiga på konflikter är episkopalerna. Det gäller enkönade vigslar där ordningsfrågan ställdes om hur man ska rösta - en eller två gånger. Ska det röstas två gånger - som när det gäller The Prayer Book - räcker det att tretton biskopar rösar emot för att blockera frågan. Jag vet goda medkristna som älskar dispyter i just ordningsfrågor men hur kul kan det vara att sitta på det där mötet?
Till det kommer frågan om 815, alltså episkopalernas kanslihus på 2nd Avenue nr 815. I've been there. Ska det säljas och episkopalerna flytta till en stad där det är billigare att leva och löneläget lägre? Episkopaler på gräsrotsnivå sägs inte gilla att man måste ta miljontals dollar för att hålla sig med det fina högkvarteret. Pengarna borde gå till mission, heter det. Dean Thurlow ville också veta vad alla de juridiska processerna kostat TEC, den episkopala kyrkan i Amerika. Jag tittar ut över hagarna och inser att det finns en del att vara lycklig över, nämligen lycklig över sådant man slipper.
Biskoparna som dras inför domstol i Quincy förklarar att de är oskyldiga till anklagelsen om illojalitet. Den 23 april 2013 blir rättegången, sägs det. Biskoparna vet ännu inte vilka deras anklagare är och inte heller vilken kyrkoordningsparagraf (canon) de anklagas ha brutit emot. Det hela påminner om sådant man kan läsa i amerikanska deckare i domstolsmiljö. Grisham och så. Skulle det mulna på kan jag på Öland få mitt lystmäte av den sortens spånning tack vare Grisham et cons. Så jag kan fortsatt vara glad att vara på Öland. Men nog är det lite sorgligt det som händer i USA likväl? Med TEC ska vi ha nära förbindelser, säger kyrkoledningen. Borde vi inte ligga lite lågt med det ett tag nu? Eller har vi något att lära av dem - hur man genomför ett Stalinesque Move, kanske?
Duktiga på konflikter är episkopalerna. Det gäller enkönade vigslar där ordningsfrågan ställdes om hur man ska rösta - en eller två gånger. Ska det röstas två gånger - som när det gäller The Prayer Book - räcker det att tretton biskopar rösar emot för att blockera frågan. Jag vet goda medkristna som älskar dispyter i just ordningsfrågor men hur kul kan det vara att sitta på det där mötet?
Till det kommer frågan om 815, alltså episkopalernas kanslihus på 2nd Avenue nr 815. I've been there. Ska det säljas och episkopalerna flytta till en stad där det är billigare att leva och löneläget lägre? Episkopaler på gräsrotsnivå sägs inte gilla att man måste ta miljontals dollar för att hålla sig med det fina högkvarteret. Pengarna borde gå till mission, heter det. Dean Thurlow ville också veta vad alla de juridiska processerna kostat TEC, den episkopala kyrkan i Amerika. Jag tittar ut över hagarna och inser att det finns en del att vara lycklig över, nämligen lycklig över sådant man slipper.
Biskoparna som dras inför domstol i Quincy förklarar att de är oskyldiga till anklagelsen om illojalitet. Den 23 april 2013 blir rättegången, sägs det. Biskoparna vet ännu inte vilka deras anklagare är och inte heller vilken kyrkoordningsparagraf (canon) de anklagas ha brutit emot. Det hela påminner om sådant man kan läsa i amerikanska deckare i domstolsmiljö. Grisham och så. Skulle det mulna på kan jag på Öland få mitt lystmäte av den sortens spånning tack vare Grisham et cons. Så jag kan fortsatt vara glad att vara på Öland. Men nog är det lite sorgligt det som händer i USA likväl? Med TEC ska vi ha nära förbindelser, säger kyrkoledningen. Borde vi inte ligga lite lågt med det ett tag nu? Eller har vi något att lära av dem - hur man genomför ett Stalinesque Move, kanske?
söndag 8 juli 2012
Högt i tak rymmer det låga
På Bloggardag ska vi inte vara finkänsliga. Jag tror det beror på Morsan men inser att det kan vara att skylla från sig. En läkare kan inte stå och lipa när uppgiften är att bota, lindra, trösta. Kliniskt allvar, alltså. På samma sätt tror jag det är bra om den verkliga frustrationen i kyrkolivet kommer till uttryck. Jag blir inte så upphetsad över enskilda inlägg som över det faktum att detta är känslor, erfarenheter och insikter som fötts fram i den kyrka där jag är döpt, konfirmerad och prästvigd. Det är fullt begripligt om människor far illa i denna kyrka. Själva kyrkosystemet hanterar människor illa. Jag hatar det. Söndagsskolfröken sa inte att kyrkolivet skulle vara sådant. Hon sa något helt annat.
När biskoparna sitter och läser Bloggardag är det nyttigt att de får se det de aldrig får höra, tänker jag. Och också om Nya Tant Lila liksom den gamla, Farbror Blå eller Grå liksom tant Grön, tant Brun och Tant Gredelin lyckas hetsa upp debattörerna, tror jag det blir informativt. Men jag genomgick en gång ett test som visade att jag är extremt sakfokuserad, så jag kanske inte ska vara auktoritet. Det betyder dock att vi ska styra på sak, inte person - i vetskap om att personer bär saken. Lätt är det inte. Jag får väl säga som aposteln Johannes sägs ha sagt till de hönor han matade i Efesos: "Älska varandra. Älska varandra oupphörligt."
Till det sista: Jag tror att detta är en replik som Johannes lärjungar konstruerat. Elever gör så. De tar lärarens favorittankar och vrider dem ett snäpp. Just det är det roliga. Men allvaret består: Älska varandra. Älska varandra oupphörligt. Jag älskar mina barn. Just därför har jag skällt på dem.
När biskoparna sitter och läser Bloggardag är det nyttigt att de får se det de aldrig får höra, tänker jag. Och också om Nya Tant Lila liksom den gamla, Farbror Blå eller Grå liksom tant Grön, tant Brun och Tant Gredelin lyckas hetsa upp debattörerna, tror jag det blir informativt. Men jag genomgick en gång ett test som visade att jag är extremt sakfokuserad, så jag kanske inte ska vara auktoritet. Det betyder dock att vi ska styra på sak, inte person - i vetskap om att personer bär saken. Lätt är det inte. Jag får väl säga som aposteln Johannes sägs ha sagt till de hönor han matade i Efesos: "Älska varandra. Älska varandra oupphörligt."
Till det sista: Jag tror att detta är en replik som Johannes lärjungar konstruerat. Elever gör så. De tar lärarens favorittankar och vrider dem ett snäpp. Just det är det roliga. Men allvaret består: Älska varandra. Älska varandra oupphörligt. Jag älskar mina barn. Just därför har jag skällt på dem.
Avskum
OAS-rörelsen möts i Kungsbacka med start på tisdag och Kungsbacka-Posten har uppmärksammat begivenheten. "Biskopen kritiserar Oasen-möte". När tidningen inte riktigt får till det ens i rubriken, kan man bli lite bekymrad. Men ärendet är det förutsägbara - precis som det var för några år sedan i Borås. Dert är varken variation eller förnyelse. "Rörelsen tillåter inte kvinnliga präster att predika på gudstjänsterna och tar avstånd från samkönade äktenskap." Biskopen ifrågasätter "flera delar i rörelsen och beklagar bland annat att en stor grupp präster inte accepteras fullt ut." Det brukar biskopar säga. Den här biskopen heter Per Eckerdal.
Jag fattar att OAS-rörelsen ska betraktas som avskum. Avskum är kanske något fint, menade Anders i sommarstugan i Vedborm. Man skummar ju av grädden. Men med avskum menar vi ofast något som kastas bort. På kvällen undrade jag om avskum syftar på äggviteämnen somblir skum när man kokar kött. Julskinka - för det är så långt jag kommit. Grekiskans perikatharma och latinets purgamenta handlar väl om det som kastas bort eller det som är "renset" och som ska i slasken. Jag är inne och läser 1 Korinthierbrevet 4:13 som ni märker. Och då kan OAS-folket sträcka på sig. Det är så att de kristna betraktas som jordens avskum och då - i överförd mening - blir OAS liskom grädden på moset. Ingen stor sak i detta, alltså.
Ingen stor sak i biskopens uttalande heller - inte för en evangelisk kristen. Biskopar som förvaltyar kyrkosystemen in i det sista, brukar tala så. Men lite knepigt är det med Per Eckerdal. När det var biskopsval i Växjö intervjuades kandidaterna. Jag hörde inte intervjuerna men de fanns utlagda på nätet. Då fick elektorerna i Växjö stift veta, att Per Eckerdal som stiftsadjunkt levt ett ansträngande liv som adjunkt åt en biskop vars åsikter han inte delade. Så mindes Per sitt liv. Andra mindes att han varit hos Alf Corell som pastoradjunkt och varit högkyrklig till tusen och sedan plockats in i Gärtners stall och varit högkyrklig då också. Var det som kameleont Per gjorde lycka? Eller är nu läget detta, att han måste säga som han sa i intervjun i Växjö - för något annat går inte att säga. På sin höjd kan man medge att man från högkyrkligheten hämtat en del liturgiskt - men absolut inte något annat. Självklart tar man nu avstånd. Hur det än är - lite knepigt är det.
Kent Wisti gillar jag förstås. Han ställde frågan om anonymiteten och fick svar. Det är svar som Kent fortsatt kommer att vara lite bekymrad över, om jag förstår saken rätt. Han vill ett helt annat klimat i det kyrkliga livet. Men har man på förhand definierat vilka som är avskum kan det mesta ursäktas och då är det dumt att exponera sig i helfigur. Besked har lämnats. Frustrationen har kommit till ytan.
Som i TEC, den episkopala kyrkan i USA - som mest blivit till glädje för advokater. Nu kan nio biskopar definieras som avskum. De har stöttat "breakaway fractions" heter det och ska inför domstol. Vår vän +David Anderson hör till dem som är "concerned about last week's Stalinesque move to silence and remove orthodox voices still in Episcopal Church leadership."
Jag gillar det där "Stalinesque Move" (blir det "stalinartade draget på svenska?) - och processen kallas både skådeprocess och "torsdagsmassaker". Klart att avskummet ska bort. Inte konstigt då att man gärna justerar den regel som säger att en Presiding Bishop bara kan sitta 12 år. Jefferts Schori kan själv bestämma att hon fortsätter till 2018.
Tills vidare ska vi avvakta vad rätten i Quincy säger om biskoparna. I god stalinistisk anda har biskoparna inte fått veta vad det är de faktiskt anklagas för. Behövs sådant detaljrytteri? Inte för avskummet, förstås.
Nu ska vi fira apostladag och fira avskummet riktigt ordentligt.
Jag fattar att OAS-rörelsen ska betraktas som avskum. Avskum är kanske något fint, menade Anders i sommarstugan i Vedborm. Man skummar ju av grädden. Men med avskum menar vi ofast något som kastas bort. På kvällen undrade jag om avskum syftar på äggviteämnen somblir skum när man kokar kött. Julskinka - för det är så långt jag kommit. Grekiskans perikatharma och latinets purgamenta handlar väl om det som kastas bort eller det som är "renset" och som ska i slasken. Jag är inne och läser 1 Korinthierbrevet 4:13 som ni märker. Och då kan OAS-folket sträcka på sig. Det är så att de kristna betraktas som jordens avskum och då - i överförd mening - blir OAS liskom grädden på moset. Ingen stor sak i detta, alltså.
Ingen stor sak i biskopens uttalande heller - inte för en evangelisk kristen. Biskopar som förvaltyar kyrkosystemen in i det sista, brukar tala så. Men lite knepigt är det med Per Eckerdal. När det var biskopsval i Växjö intervjuades kandidaterna. Jag hörde inte intervjuerna men de fanns utlagda på nätet. Då fick elektorerna i Växjö stift veta, att Per Eckerdal som stiftsadjunkt levt ett ansträngande liv som adjunkt åt en biskop vars åsikter han inte delade. Så mindes Per sitt liv. Andra mindes att han varit hos Alf Corell som pastoradjunkt och varit högkyrklig till tusen och sedan plockats in i Gärtners stall och varit högkyrklig då också. Var det som kameleont Per gjorde lycka? Eller är nu läget detta, att han måste säga som han sa i intervjun i Växjö - för något annat går inte att säga. På sin höjd kan man medge att man från högkyrkligheten hämtat en del liturgiskt - men absolut inte något annat. Självklart tar man nu avstånd. Hur det än är - lite knepigt är det.
Kent Wisti gillar jag förstås. Han ställde frågan om anonymiteten och fick svar. Det är svar som Kent fortsatt kommer att vara lite bekymrad över, om jag förstår saken rätt. Han vill ett helt annat klimat i det kyrkliga livet. Men har man på förhand definierat vilka som är avskum kan det mesta ursäktas och då är det dumt att exponera sig i helfigur. Besked har lämnats. Frustrationen har kommit till ytan.
Som i TEC, den episkopala kyrkan i USA - som mest blivit till glädje för advokater. Nu kan nio biskopar definieras som avskum. De har stöttat "breakaway fractions" heter det och ska inför domstol. Vår vän +David Anderson hör till dem som är "concerned about last week's Stalinesque move to silence and remove orthodox voices still in Episcopal Church leadership."
Jag gillar det där "Stalinesque Move" (blir det "stalinartade draget på svenska?) - och processen kallas både skådeprocess och "torsdagsmassaker". Klart att avskummet ska bort. Inte konstigt då att man gärna justerar den regel som säger att en Presiding Bishop bara kan sitta 12 år. Jefferts Schori kan själv bestämma att hon fortsätter till 2018.
Tills vidare ska vi avvakta vad rätten i Quincy säger om biskoparna. I god stalinistisk anda har biskoparna inte fått veta vad det är de faktiskt anklagas för. Behövs sådant detaljrytteri? Inte för avskummet, förstås.
Nu ska vi fira apostladag och fira avskummet riktigt ordentligt.
fredag 6 juli 2012
Det är lite mycket
Jag ska inte gnälla men egentligen är Nordölands församling måttligt stort med en ålderspyramid som är uppochner-vänd. Alltså begraver jag. Men på sommaren kommer Svenska kyrkans medelmmar hit och vill ha dop och vigslar. Vi döper och viger utöver den kvot vi skulle ha. Clearingen ordnar det ekonomiska och likväl känns det rätt orimligt. Närmast är det dopberedelser för fyra. Och så lite vigselförberedelser och söndagens gudstjänster. Därefter nästa veckas aktiviteter. Ledigheten naggas i kanten. Jag skriver detta bara för att få trycka ut min myckenhetskänsla.
Kent Wisti har förstås en poäng med sin fråga om anonymiteten på bloggen. Svaren har också en poäng. Jag är inte alldeles övertygad om att försiktighet är feghet, det kan vara klokskap också. Den som - även med goda argument och efter omfattande studier av någon av våra kära frågor - uttrycker sin icke korrekta mening, får ju se utvecklingsmöjligheter begränsas och de mer rejält tilltagna lönerna tillfaller andra. Nota bene: andra mindre kompetenta. De havliga, sålunda. Nog vet vi alla hur det går till. Familjens kulpengar uteblir. Någon annan familj får det roliga. Man kan om man tillhör paria-klassen fundera över vad gjorda insikter är värda och med en kulram rätt enkelt förstå. 20 000 i månaden, kanske. Eller bara 10? Säg 10 under 20 år och 12 månader, så blir det 2.4 miljoner innan skatt. Det har inte gått åt mer tid för att dra ihop de pengarna än vad den stackars andre fått lägga ner - och man har fått fler fringisar och goda måltider. Kent ställde en bra fråga som avslöjar kyrkosystemet mycket mer än kommentatorerna. Så här går det till i Svenska kyrkan. Är vi för det - eller emot? Fråga biskoparna, t ex. Kanske på Böda Sand på måndag kväll?
Tilltaget att använda tjänstetid mm mm för att få ut HBTQ-material (Q-et kom också in, som ni märker men om den saken har inget samtal förts) som stiftsutskick försvaras med en uppsättning argument. Tja. Vi ska stå som tyst staffage när de insiktsfulla agerar, det fattar jag. Men jag är inte säker på att präster i Växjö stift vill stå som tyst staffage inför nya medarbetare. Vi kan gott diskutera men vi köper inte riktigt att vårt gemensamma stifts resurser hijackas av några få. Tänker jag. Kollegaargumentet att en av medarbetarna mött fattiga och illa medfarna är dock inget argument i sak. Vi talar om något annat. Och må vara att några mött de mycket fattiga - men var de inte på plats med vanmlig lön? De prästkandidater som av kyrkopolitiska skäl vägrats vigning men sedan vigts i andra kyrkor, kan stoltsera med 8000:- i månaden. Det väcker inte min respekt. Det väcker skamkänslor över Svenska kyrkan och Växjö stift som illa behandlat dem och illa hanterat den kallelse Gud uppenabrligen gett dem - kallelsen till prästämbetet. Andra kyrkor såg den kallelsen. Vår egen blundade. Taktiskt.
Nu har jag väl som vanligt sagt för mycket. Men har jag skrivit något som är sant - det borde väl vara frågan?
Kent Wisti har förstås en poäng med sin fråga om anonymiteten på bloggen. Svaren har också en poäng. Jag är inte alldeles övertygad om att försiktighet är feghet, det kan vara klokskap också. Den som - även med goda argument och efter omfattande studier av någon av våra kära frågor - uttrycker sin icke korrekta mening, får ju se utvecklingsmöjligheter begränsas och de mer rejält tilltagna lönerna tillfaller andra. Nota bene: andra mindre kompetenta. De havliga, sålunda. Nog vet vi alla hur det går till. Familjens kulpengar uteblir. Någon annan familj får det roliga. Man kan om man tillhör paria-klassen fundera över vad gjorda insikter är värda och med en kulram rätt enkelt förstå. 20 000 i månaden, kanske. Eller bara 10? Säg 10 under 20 år och 12 månader, så blir det 2.4 miljoner innan skatt. Det har inte gått åt mer tid för att dra ihop de pengarna än vad den stackars andre fått lägga ner - och man har fått fler fringisar och goda måltider. Kent ställde en bra fråga som avslöjar kyrkosystemet mycket mer än kommentatorerna. Så här går det till i Svenska kyrkan. Är vi för det - eller emot? Fråga biskoparna, t ex. Kanske på Böda Sand på måndag kväll?
Tilltaget att använda tjänstetid mm mm för att få ut HBTQ-material (Q-et kom också in, som ni märker men om den saken har inget samtal förts) som stiftsutskick försvaras med en uppsättning argument. Tja. Vi ska stå som tyst staffage när de insiktsfulla agerar, det fattar jag. Men jag är inte säker på att präster i Växjö stift vill stå som tyst staffage inför nya medarbetare. Vi kan gott diskutera men vi köper inte riktigt att vårt gemensamma stifts resurser hijackas av några få. Tänker jag. Kollegaargumentet att en av medarbetarna mött fattiga och illa medfarna är dock inget argument i sak. Vi talar om något annat. Och må vara att några mött de mycket fattiga - men var de inte på plats med vanmlig lön? De prästkandidater som av kyrkopolitiska skäl vägrats vigning men sedan vigts i andra kyrkor, kan stoltsera med 8000:- i månaden. Det väcker inte min respekt. Det väcker skamkänslor över Svenska kyrkan och Växjö stift som illa behandlat dem och illa hanterat den kallelse Gud uppenabrligen gett dem - kallelsen till prästämbetet. Andra kyrkor såg den kallelsen. Vår egen blundade. Taktiskt.
Nu har jag väl som vanligt sagt för mycket. Men har jag skrivit något som är sant - det borde väl vara frågan?
torsdag 5 juli 2012
Deprimerande dugliga
Det var ärkebiskop Yngve Brilioth som såg sina medarbetares insatser, tittade gillande på dem och sa: "Ni är så deprimerande dugliga." Biskopsmötets sekreterare var då Pehr Edwall som långt senare blev min kyrkoherde och chef. Han kunde utbrista detsamma då och då. När jag fick Markus Hagbergs nya bok om Maria, tänkte jag detsamma. Nog är det lovvärt att i en svenskkyrklig kontext, det heter så!, skriver katolskt om Maria. Inte romerskt utan katolkst, om ni förstår distinktionen. Att datorn tänkte på egen hand i notapparaten kan man strunta i. Texten bär.
Men Bo Johanneryd är lika deprimerande duglig när han skriver en praktisk predikohandledning som heter Homiletiskt hantverk. Han knyter kreativt samman och visar sammanhang och styr upp det som ska vara predikan och inte "tankar för dagen". Både katekesutvecklingen och fader Gunnar får plats. I vilken normal kyrka som helst hade dr Johanneryd varit prästutbildare vid ett pastoralinstitut och skrivit böcker i tjänsten. Nu är det hobbyverksamhet - för honom som för Markus Hagberg. Men man kanske kan läsa böcker i tjänsten, i vart fall om man är präst. Är församlingsprästen en usel förkunnare kanske man ska ta med sig boken Homiletiskt hantverk och läsa den under predikan?
Gaudete förlag har gett ut böckerna - och fler därtill men man måste ransonera konsumtionen av andras deprimerande duglighet.
I örvigt kan jag förstås förfalla till den vanliga torsdagsdepressionen. Kyrkans Tidning tar upp jämställdhetsstatistiken och den ter sig dyster. Männen har högsta makten och kvinnorna de lägre posterna. Det är dock kyrkoherde man ska bli. "Präst på god väg bli kvinnoyrke - men kyrkoherdarna är män", God väg? Tja, det beror väl på - och har ingen tagit upp problemet att en del manliga kyrkoherdar är ena riktiga kärringar? Domprosten Burstrand vet dock berätta att hon blivit positivt bemött under sin tid i Göteborgs stift. Det var bra det. Betyder det att gudstjänstlivet i domkyrkan är på uppgång?
Men Bo Johanneryd är lika deprimerande duglig när han skriver en praktisk predikohandledning som heter Homiletiskt hantverk. Han knyter kreativt samman och visar sammanhang och styr upp det som ska vara predikan och inte "tankar för dagen". Både katekesutvecklingen och fader Gunnar får plats. I vilken normal kyrka som helst hade dr Johanneryd varit prästutbildare vid ett pastoralinstitut och skrivit böcker i tjänsten. Nu är det hobbyverksamhet - för honom som för Markus Hagberg. Men man kanske kan läsa böcker i tjänsten, i vart fall om man är präst. Är församlingsprästen en usel förkunnare kanske man ska ta med sig boken Homiletiskt hantverk och läsa den under predikan?
Gaudete förlag har gett ut böckerna - och fler därtill men man måste ransonera konsumtionen av andras deprimerande duglighet.
I örvigt kan jag förstås förfalla till den vanliga torsdagsdepressionen. Kyrkans Tidning tar upp jämställdhetsstatistiken och den ter sig dyster. Männen har högsta makten och kvinnorna de lägre posterna. Det är dock kyrkoherde man ska bli. "Präst på god väg bli kvinnoyrke - men kyrkoherdarna är män", God väg? Tja, det beror väl på - och har ingen tagit upp problemet att en del manliga kyrkoherdar är ena riktiga kärringar? Domprosten Burstrand vet dock berätta att hon blivit positivt bemött under sin tid i Göteborgs stift. Det var bra det. Betyder det att gudstjänstlivet i domkyrkan är på uppgång?
onsdag 4 juli 2012
Sextrakasseri på kansliet i Borgholm
Hon fick i sitt postfack ett papper som var obegripligt. "Nätverket Rutofikus" skulle ha läger för unga vuxna - och ung är hon och vuxen likaså. Drev någon med henne? Jag fick ett MMS på papperet med frågan vad detta kunde vara. Jag visste inte. Nu vet jag. För i går kom hela kuvertet till mig, ställt till unga-vuxna-verksamheten i församlingen. I Borgholm hade någon postöppnat och sorterat bort följebrevet från Växjö stift. Det blev inte bättre med följebrev.
Växjö stift har ett par relativt nyanställda medarbetare. De kommer, tror jag, från Lunds stift ursprungligen. Deras horisonter är säkert betydligt mer vida än mina. Nu använder de tjänsteorganisationen, stiftets kuvert, stiftets arbetstid, stiftets papper och stiftets resurser för postutskick för att skriva ett "Kära kollegor"-brev med två utskick: dels EKHO:s inbjudan till sommarläger, dels EKHO:s inspirationsdagar. Spommarlägrets tre dagar kostar 200 spänn. Det skriver jag bara så att ni ska fatta att någon subventionerar.
Stiftskonsulenten för barn- och ungdomsverksamhet och stiftsadjunkten som har ansvar för rekrytering och HBTQ-frågor skriver att det är viktigt att "dessa inbjudningar görs tillgängliga för de som skulle behöva dessa aktiviteter", vilket i klartext betyder att vi ska stå vid församlinhgarnas kopiatorer och dra ut fler ex. Varför? De utsändande tror att "synliggörandet av dessa aktiviteter kan i församlingen bidra till en öppenhet att samtala om dessa viktiga frågor."
Jag ska inte bespara er de utsändandes situationsbeskrivning: "Många HBTQ-personer fortfarande lever (jo, det står så, "jag är det nya svenskläraret" DS) i sammanhang där de är osynliggjorda och inte har platser där de kan dela sina erfarenheter. EKHOs sommarläger är just en sådan plats där erfarenheter kan delas och där man öppet kan vara den man är och i det bli mottagen."
Biskop Lindegård skulle ha fått uppleva detta, kan jag tycka. Det vill säga - det hade aldrig hänt på hans tid. Man behöver väl inte vara riktigt dum i huvudet för att förstå mekanismerna. Det är som QX som presenterar kartor för homosexuella och lesbiska så att man kan hitta varandra. Nu ordnas ett kyrkligt läger.
Det sista är kul. Prova själv: Växjö stift är en plats där kvinnoprästmotståndare kan dela sina erfarenheter och där man öppet kan redovisa hur man tänker och i det bli mottagen. Eller pröva tanken att stiftet skickat ut de olika dekanatens information om aktiviteter - det var dåförtiden helt otänkbart. Då talar vi ändå om en rörelse som engagerade förhållandevis många och som hade än fler försiktiga sympatisörer och många av dem deltog i stiftets arbete på olika sätt. Har stiftspersonalen för den delen skickat ut information om vård av äktenskap - eller har det alltid varit privata initiativ?
Jag är inte så lättlurad. Det handlar om marschen genom institutionerna, den Rudi Dutschke talade om. Vi tar makten över människors tankar genom att strategiskt placera oss i institutionerna. Jag har aldrig riktigt gillat denna tyska revolutionsmodell, revolutionen kommer uppifrån. Jag vill hellre övertygandet genom sakargument. Den demokratiska revoluformen. Svenska kyrkan praktiserar den tyska modellen. Vi här uppe och ni där nere. Vi fattar och ni ska få hjälp att begripa av oss. Vad Kyrkan lärt och vad Skriften lär - lappri, lappri.
Hur ska jag då se på att den institution i vars styrelse jag sitter, låter sig hijackas för ädlare syften av medarbetare som jag bara kan förstå kommer utifrån och med detta presentationsbrev för många i stiftet skadar sin egen auktoritet? Är detta stiftets linje, gör många det man kan. Håller sig på distans. Ska frågan upp i stiftsstyrelsen? Ska inte homofober hålla käft - och homofoben är genom speglosan om fobi a priori bortdefinierad.
Kanske ska jag denna ljuvliga sommardag fundera över hur det kommer sig att stiftets informationsmaterial kunde uppfattas som sexuella trakasserier på arbetsplatsen. Det borde stiftet också fundera över.
Rutofikus? Jag svarar bara "glad påsk" - Haskala Paskala.
Växjö stift har ett par relativt nyanställda medarbetare. De kommer, tror jag, från Lunds stift ursprungligen. Deras horisonter är säkert betydligt mer vida än mina. Nu använder de tjänsteorganisationen, stiftets kuvert, stiftets arbetstid, stiftets papper och stiftets resurser för postutskick för att skriva ett "Kära kollegor"-brev med två utskick: dels EKHO:s inbjudan till sommarläger, dels EKHO:s inspirationsdagar. Spommarlägrets tre dagar kostar 200 spänn. Det skriver jag bara så att ni ska fatta att någon subventionerar.
Stiftskonsulenten för barn- och ungdomsverksamhet och stiftsadjunkten som har ansvar för rekrytering och HBTQ-frågor skriver att det är viktigt att "dessa inbjudningar görs tillgängliga för de som skulle behöva dessa aktiviteter", vilket i klartext betyder att vi ska stå vid församlinhgarnas kopiatorer och dra ut fler ex. Varför? De utsändande tror att "synliggörandet av dessa aktiviteter kan i församlingen bidra till en öppenhet att samtala om dessa viktiga frågor."
Jag ska inte bespara er de utsändandes situationsbeskrivning: "Många HBTQ-personer fortfarande lever (jo, det står så, "jag är det nya svenskläraret" DS) i sammanhang där de är osynliggjorda och inte har platser där de kan dela sina erfarenheter. EKHOs sommarläger är just en sådan plats där erfarenheter kan delas och där man öppet kan vara den man är och i det bli mottagen."
Biskop Lindegård skulle ha fått uppleva detta, kan jag tycka. Det vill säga - det hade aldrig hänt på hans tid. Man behöver väl inte vara riktigt dum i huvudet för att förstå mekanismerna. Det är som QX som presenterar kartor för homosexuella och lesbiska så att man kan hitta varandra. Nu ordnas ett kyrkligt läger.
Det sista är kul. Prova själv: Växjö stift är en plats där kvinnoprästmotståndare kan dela sina erfarenheter och där man öppet kan redovisa hur man tänker och i det bli mottagen. Eller pröva tanken att stiftet skickat ut de olika dekanatens information om aktiviteter - det var dåförtiden helt otänkbart. Då talar vi ändå om en rörelse som engagerade förhållandevis många och som hade än fler försiktiga sympatisörer och många av dem deltog i stiftets arbete på olika sätt. Har stiftspersonalen för den delen skickat ut information om vård av äktenskap - eller har det alltid varit privata initiativ?
Jag är inte så lättlurad. Det handlar om marschen genom institutionerna, den Rudi Dutschke talade om. Vi tar makten över människors tankar genom att strategiskt placera oss i institutionerna. Jag har aldrig riktigt gillat denna tyska revolutionsmodell, revolutionen kommer uppifrån. Jag vill hellre övertygandet genom sakargument. Den demokratiska revoluformen. Svenska kyrkan praktiserar den tyska modellen. Vi här uppe och ni där nere. Vi fattar och ni ska få hjälp att begripa av oss. Vad Kyrkan lärt och vad Skriften lär - lappri, lappri.
Hur ska jag då se på att den institution i vars styrelse jag sitter, låter sig hijackas för ädlare syften av medarbetare som jag bara kan förstå kommer utifrån och med detta presentationsbrev för många i stiftet skadar sin egen auktoritet? Är detta stiftets linje, gör många det man kan. Håller sig på distans. Ska frågan upp i stiftsstyrelsen? Ska inte homofober hålla käft - och homofoben är genom speglosan om fobi a priori bortdefinierad.
Kanske ska jag denna ljuvliga sommardag fundera över hur det kommer sig att stiftets informationsmaterial kunde uppfattas som sexuella trakasserier på arbetsplatsen. Det borde stiftet också fundera över.
Rutofikus? Jag svarar bara "glad påsk" - Haskala Paskala.
tisdag 3 juli 2012
Avfallna biskopar
Det går livligt till i Danmark. "Jyder bryder ud af folkekirken", fick jag läsa i Kristeligt Dagblad och "jyder" är detsamma som "jylländare". Nio friförsamlingar har startats och fyra är i förberedelsestadiet efter beslutet om "homoseksuelle vielser". Kyrkoministern Manu Sareen är inte bekymrad. Vill man inte vara en del av en "rummelig folkekirke" så är det en bra lösning att starta sin egen, säger han. Statskyrkosystemet i Danmark är fantastiskt och jag undrar egentligen om Den Danske Folkekirke borde få höra med i Borgågemenskapen. Kunde det inte passa Sareen med ett förbund med andra statskontrollerade gemenskaper. Det finns väl några imamer och ayatollor att slå sig samman med när det handlar om att blanda politik och religion så att religionen blir politik?
Några biskopar i Danmark har väl vett att vara lite mer bekymrade för de måste väl se att många små beslut och händelser alienerar Kyrkans trogna medlemmar? Eller finns det biskopar som tror att om familjen Pedersen och Preben Clausen (eller vad nu danskar kan tänkas heta) slutar gå i sockenkyrkan så kommer det lika många nya? I processer som dessa brukar det annars gå så till att de som lämnar får några med sig, andra fortsätter som vanligt men det finns en mellangrupp som lite efterhand minskar sin kyrkogång för att till sist sluta. Det är inte som det var i församlingen, det är ensammare och de som var kvar var inte de man lika gärna kände samhörighet med som det var roligt att möta familjen Pedersen och vår vän Preben, de som nu finns i en frikyrka. Men steget dit är för långt.
Sognepraesten Frederik Berggren Smidt kallades till tjänstesamtal med biskopen i Roskilde. För biskopen gäller saken kyrkogemenskap, han är inte "blevet stödt på manschetterne over den hårde retorik" när han kallas avfallen och kättare (tro det!) utan tar upp sin tillsynsuppgift när kyrkoherden genom sin artikel signalerar att han inte längre är med i kyrkogemenskapen. Men hallå! Gäller inte saken kritik av en biskop i en evangelisk kyrka? Är det givet att en biskop inte kan avfalla eller bli/vara en kättare? Vad höll dr Luther på med? Och Bugenhagen, som importerades för att införa reformationen i Danmark? Man bryter väl inte kyrkogemenskapen genom en sakkritik av biskopen eller ens om man skulle benämna biskopen "idiot"?
Efter att prästen inkallats till tjänstesamtalet kom ett gemensamt uttalande som kortfattat kunde sammanfattas av kyrkoherden Berggren Smidt: "Vi är eniga om att vara oeniga."
Tillbaka till frågan: Kan den inte sakligt analyseras? Är biskopen i Roskilde en avfallen och en kättare genom det nya vigselritualet? Har ritualet Guds Ord med sig - och uttrycker det Kyrkans tro, den som en gång för alla har anförtrotts de heliga? De går väl att få svar på den frågan? Om svaret blir att biskopen är en god kristen och sann lutheran, fromsint och helgad och väl förfaren i sitt värv samt på ett särksilt sätt har tumme med Gud, nå då så. Kan inte biskopen då bara svara kyrkoherden med ett enelt: "Vrövl", vilket jag tror betyder "skitprat" (ursäkta danskan eller franskan eller vad det är). Men det kyrkoherden skrev var kanske inte hård retorik utan sanna ord utan omsvep? Biskopen kanske inte först och främst skulle kalla in en artikelförfattare till samtal utan tänka efter på sin kammare hur det faktiskt är?
I tidningen fanns en bild på biskopen. Jag tyckte han såg lite kättersk ut. Eller snarstucken?
Några biskopar i Danmark har väl vett att vara lite mer bekymrade för de måste väl se att många små beslut och händelser alienerar Kyrkans trogna medlemmar? Eller finns det biskopar som tror att om familjen Pedersen och Preben Clausen (eller vad nu danskar kan tänkas heta) slutar gå i sockenkyrkan så kommer det lika många nya? I processer som dessa brukar det annars gå så till att de som lämnar får några med sig, andra fortsätter som vanligt men det finns en mellangrupp som lite efterhand minskar sin kyrkogång för att till sist sluta. Det är inte som det var i församlingen, det är ensammare och de som var kvar var inte de man lika gärna kände samhörighet med som det var roligt att möta familjen Pedersen och vår vän Preben, de som nu finns i en frikyrka. Men steget dit är för långt.
Sognepraesten Frederik Berggren Smidt kallades till tjänstesamtal med biskopen i Roskilde. För biskopen gäller saken kyrkogemenskap, han är inte "blevet stödt på manschetterne over den hårde retorik" när han kallas avfallen och kättare (tro det!) utan tar upp sin tillsynsuppgift när kyrkoherden genom sin artikel signalerar att han inte längre är med i kyrkogemenskapen. Men hallå! Gäller inte saken kritik av en biskop i en evangelisk kyrka? Är det givet att en biskop inte kan avfalla eller bli/vara en kättare? Vad höll dr Luther på med? Och Bugenhagen, som importerades för att införa reformationen i Danmark? Man bryter väl inte kyrkogemenskapen genom en sakkritik av biskopen eller ens om man skulle benämna biskopen "idiot"?
Efter att prästen inkallats till tjänstesamtalet kom ett gemensamt uttalande som kortfattat kunde sammanfattas av kyrkoherden Berggren Smidt: "Vi är eniga om att vara oeniga."
Tillbaka till frågan: Kan den inte sakligt analyseras? Är biskopen i Roskilde en avfallen och en kättare genom det nya vigselritualet? Har ritualet Guds Ord med sig - och uttrycker det Kyrkans tro, den som en gång för alla har anförtrotts de heliga? De går väl att få svar på den frågan? Om svaret blir att biskopen är en god kristen och sann lutheran, fromsint och helgad och väl förfaren i sitt värv samt på ett särksilt sätt har tumme med Gud, nå då så. Kan inte biskopen då bara svara kyrkoherden med ett enelt: "Vrövl", vilket jag tror betyder "skitprat" (ursäkta danskan eller franskan eller vad det är). Men det kyrkoherden skrev var kanske inte hård retorik utan sanna ord utan omsvep? Biskopen kanske inte först och främst skulle kalla in en artikelförfattare till samtal utan tänka efter på sin kammare hur det faktiskt är?
I tidningen fanns en bild på biskopen. Jag tyckte han såg lite kättersk ut. Eller snarstucken?
söndag 1 juli 2012
De Tomaso - en liten betraktelse
Bilen som plötsligt skenade på torget i Borgholm kan man se in action på en film som Aftonbladet lagt ut på sin webb-sida. Mycket snabbt låg där också bilder från torget. Ibland kan jag tycka att nyhetsrapporteringen är otäckt snabb, vilket betyder att alla räddnings- och stöldinsatser måste dras på för många människor blir inblandade. Intresserade dras förstås till torget för att se. Det talas om krishantering - och kommunpolitiker vet att det gäller att visa vad kommunen kan. Det fungerade i Borgholm. Krishanteringsfolket kom på plats, sjukhus och vårdcentraler gjorde sitt och människor fick prata om det som hänt och om det faktum att det kunde varit så mycket värre. Trots allt.
När jag ringdes in, tänkte jag först - vilket är intressant - att en galning kört in bland glada semesterfirare för att förstöra deras glädje, Nu var det en olycka mitt i Sommarsverige med det där surrealistiska att det som skulle vara festligt och roligt blev vänt i sin motsats. Det går till så i denna värld.
Nå, vi satt i kommunhuset och jag vandrade runt lite på torget och pratade med folk. Under tiden gick larmet på nytt för det var en trafikolycka med tre bilar och tio skadade (sas det, men det var nog "inblandade" man menade) norrut. Vänstersväng vid Djupvik blev det närmare beskedet. Det är på hemväg. Och kö, just när jag en god stund senare kom dit för bärgarna skulle få utrymme. När den ena bärgningsbilen svängde runt utbrast föraren i första bilen i vår rätt då ansenliga kö: "Det är ju en likadan bil som i Borgholm som smällt här." Hans förvåning var oförställd. "Det är samma", sa jag nästan lika förvånad över vad den av polisen beslagtagna bilen gjorde vid vägskälet mot Djupvik. Men förklaringen var, att bärgaren från Borgholm, som var närmast olycksplatsen, skulle upp för att se omfattningen av nödvändiga insatser.
På kvällen undrade jag hur många som i sin aftonbön samlat ihop dagen och tackat Försynen för att allt inte blivit så mycket värre denna dag. När jag undrat, gjorde jag. Inte Försynen men vår käre himmelske Far. Fast på eftermiddagen gick jag in i Borgholms kyrka för att se till att det fanns ljus till ljusbäraren. Det fanns det. Ingen hade tänt något ljus. Jag gjorde och jag tror Karin gjorde så lite senare för grannen, som var den som blev allvarligt skadad.
Jag tände mitt ljus också för Micke som har glasskiosken. Den slogs sönder när det är högsäsong. Nu gäller det att han får hjälp av alla att minimera skadorna. När han kommer igång med verksamheten får ni se till att åka till Borgholm för att köpa glass av honom. Men också Micke och hans fru visste att allt kunde varit värre. Deras son och en anställd stod i den demolerade kiosken och klarade sig om man bortser från chock och sår på kinden. Allt, precis allt, kunde varit så mycket värre på Öland i går.
Var det fader Jan som lärde oss att i denna fallna värld blir inte allt så bra som man hoppas men inte heller så illa som man fruktar?
När jag ringdes in, tänkte jag först - vilket är intressant - att en galning kört in bland glada semesterfirare för att förstöra deras glädje, Nu var det en olycka mitt i Sommarsverige med det där surrealistiska att det som skulle vara festligt och roligt blev vänt i sin motsats. Det går till så i denna värld.
Nå, vi satt i kommunhuset och jag vandrade runt lite på torget och pratade med folk. Under tiden gick larmet på nytt för det var en trafikolycka med tre bilar och tio skadade (sas det, men det var nog "inblandade" man menade) norrut. Vänstersväng vid Djupvik blev det närmare beskedet. Det är på hemväg. Och kö, just när jag en god stund senare kom dit för bärgarna skulle få utrymme. När den ena bärgningsbilen svängde runt utbrast föraren i första bilen i vår rätt då ansenliga kö: "Det är ju en likadan bil som i Borgholm som smällt här." Hans förvåning var oförställd. "Det är samma", sa jag nästan lika förvånad över vad den av polisen beslagtagna bilen gjorde vid vägskälet mot Djupvik. Men förklaringen var, att bärgaren från Borgholm, som var närmast olycksplatsen, skulle upp för att se omfattningen av nödvändiga insatser.
På kvällen undrade jag hur många som i sin aftonbön samlat ihop dagen och tackat Försynen för att allt inte blivit så mycket värre denna dag. När jag undrat, gjorde jag. Inte Försynen men vår käre himmelske Far. Fast på eftermiddagen gick jag in i Borgholms kyrka för att se till att det fanns ljus till ljusbäraren. Det fanns det. Ingen hade tänt något ljus. Jag gjorde och jag tror Karin gjorde så lite senare för grannen, som var den som blev allvarligt skadad.
Jag tände mitt ljus också för Micke som har glasskiosken. Den slogs sönder när det är högsäsong. Nu gäller det att han får hjälp av alla att minimera skadorna. När han kommer igång med verksamheten får ni se till att åka till Borgholm för att köpa glass av honom. Men också Micke och hans fru visste att allt kunde varit värre. Deras son och en anställd stod i den demolerade kiosken och klarade sig om man bortser från chock och sår på kinden. Allt, precis allt, kunde varit så mycket värre på Öland i går.
Var det fader Jan som lärde oss att i denna fallna värld blir inte allt så bra som man hoppas men inte heller så illa som man fruktar?
fredag 29 juni 2012
Besviken
Jag redogjorde för den i en kristlig bokhandel i Edinburgh inköpta almanackan, den som i början av maj hade en instruktion hur man skulle vinna ett slagsmål på en bar. Nog trodde jag att de flitiga bloggkommentatorerna skulle ligga över mig för att fråga vilka fler instruktiva tips almanackan innehåller. Ointresset tycks massivt.
Andra tips i april var hur man kör ifrån en bil som förföljer en, hur man ordnar en röksignal eller hur man hittar vatten i öknen. Efter krogslagsmålsinstruktionen fanns dagen efter tips om hur man hanterar ett brutet revben och någon dag senare tips om hur två personer bär en skadad. Det kunde kanske vara nyttigt om barslagsmålet inte gått efter instruktion, nyttigare än instruktionen hur man hanterar en skenande kamel men den 25 maj fick jag veta hur man plåstrar om sin blåtira.
Många tror att de kristna står handfallna inför livets hårda realiteter. Den här i den kristliga bokhandeln inköpta kalendern säger något annat, den är av typ Sebedaiossöner på vandring med Jesus i Samarien.
Annars är det en vacker morgon på norra Öland. Jag förstör den genom att ta fram domkapiteklsprotokollet från Växjö den 15 juni. Där utses vilka församlinghar som ska delta i försöksverksamheten inför ny kyrkohandbok. Jönköpings Kristina-Ljungarum, med en kyrkoherde som började som pingstvän. Tja. Madesjö, Tja. Öjaby med alla dess underavdelningar. Tja. Urshult. Tja. Hagshult och Åker. Tja - har dom inte värre problem att hantera dä?
Jag uppfattar att försöksbasen är smal. En stadsförsamling. Två församlingar i Jönköpings län, Två i Kronobergs och en, säger en, i Kalmar län. Jag hade nog trott att vi i vart fall skulle få se fler församlingar delta. Jag kan inte uppfatta att någon enda av de präster som finns med gjort sig bemärkta som pastoralliturgiker. Och jag vet inte om försöksförsamlingarna gjort sig bemärkta som ställen där framtid erövras. Uppfattar jag i stället att vi i Växjö stift ser en uppgivenhet, som innebär att man inte engagerar sig? Eller inser kloka präster att en kort fäörsöksverksamhet när man sedan ska återgå till det andra är en plåga för församlingen och ett hot mot dem som vill nyttja kyrkans tjänster och ha en likadan begravning som förra gången? Folklighet är inte folkkyrkans starkaste gren.
Det blir väl med försöksverksamheten som med Facebookgruppen om kyrkohandboken. En massa tyckanden. Kunskap behövs knappast, teologisk analysförmåga premieras inte och varför hållas
med insikter när det räcker med åsikter?
När jag ser vad som händer i Svenska kyrkan kanske jag skulle detaljstudera instruktionen hur man får stopp på en skenande kamel - men det stod inget om bön där, så jag vet verkligen inte.
När biskopen kommer till Böda Sands camping, blir det sjungande i vart fall. Samt dragspel och välsignelse.
Andra tips i april var hur man kör ifrån en bil som förföljer en, hur man ordnar en röksignal eller hur man hittar vatten i öknen. Efter krogslagsmålsinstruktionen fanns dagen efter tips om hur man hanterar ett brutet revben och någon dag senare tips om hur två personer bär en skadad. Det kunde kanske vara nyttigt om barslagsmålet inte gått efter instruktion, nyttigare än instruktionen hur man hanterar en skenande kamel men den 25 maj fick jag veta hur man plåstrar om sin blåtira.
Många tror att de kristna står handfallna inför livets hårda realiteter. Den här i den kristliga bokhandeln inköpta kalendern säger något annat, den är av typ Sebedaiossöner på vandring med Jesus i Samarien.
Annars är det en vacker morgon på norra Öland. Jag förstör den genom att ta fram domkapiteklsprotokollet från Växjö den 15 juni. Där utses vilka församlinghar som ska delta i försöksverksamheten inför ny kyrkohandbok. Jönköpings Kristina-Ljungarum, med en kyrkoherde som började som pingstvän. Tja. Madesjö, Tja. Öjaby med alla dess underavdelningar. Tja. Urshult. Tja. Hagshult och Åker. Tja - har dom inte värre problem att hantera dä?
Jag uppfattar att försöksbasen är smal. En stadsförsamling. Två församlingar i Jönköpings län, Två i Kronobergs och en, säger en, i Kalmar län. Jag hade nog trott att vi i vart fall skulle få se fler församlingar delta. Jag kan inte uppfatta att någon enda av de präster som finns med gjort sig bemärkta som pastoralliturgiker. Och jag vet inte om försöksförsamlingarna gjort sig bemärkta som ställen där framtid erövras. Uppfattar jag i stället att vi i Växjö stift ser en uppgivenhet, som innebär att man inte engagerar sig? Eller inser kloka präster att en kort fäörsöksverksamhet när man sedan ska återgå till det andra är en plåga för församlingen och ett hot mot dem som vill nyttja kyrkans tjänster och ha en likadan begravning som förra gången? Folklighet är inte folkkyrkans starkaste gren.
Det blir väl med försöksverksamheten som med Facebookgruppen om kyrkohandboken. En massa tyckanden. Kunskap behövs knappast, teologisk analysförmåga premieras inte och varför hållas
med insikter när det räcker med åsikter?
När jag ser vad som händer i Svenska kyrkan kanske jag skulle detaljstudera instruktionen hur man får stopp på en skenande kamel - men det stod inget om bön där, så jag vet verkligen inte.
När biskopen kommer till Böda Sands camping, blir det sjungande i vart fall. Samt dragspel och välsignelse.
torsdag 28 juni 2012
En solig morgon på norra Öland
Jag medger: Sommaren är en tid när norra Öland lever upp. Jag kan uthärda trafiken, till nöds i vart fall. Folk kör 70 på 90-väg! Men det krävs en del extra av oss. Vi har personal för att sköta vår vanliga församling och så kommer väldigt mycket mer människor. Alla ränner inte i kyrkan - men många vill nu ha dop och vigslar och det inte bara i helgerna utan på vardagarna. I mars/april vet vi ungefär läget - som sedan raskt förändras i juni, då folk kommer på att det där kyrkliga kan vi ta på Öland. Välkomna! Men lite annorlunda blir det. För det extra ska skötas tillsammans med den vanliga församlingsvården och till det extra hör fler gudstjänster och arrangemang.
De lediga dagarna då? Jo - men problemet är att så mycket likväl ligger över en då. Det behövs semester för att komma på viloavstånd. Fast den dröjer.
Detta skrivet mest som ett livstecken. Biskop Johansson kommer till Bödasands camping måndagen den 9 juli kl 18. Det blir något, tänkte vi. TV5 finns på plats. "Jag befruktar det värsta", som gubben sa. Eller biskopen?
De lediga dagarna då? Jo - men problemet är att så mycket likväl ligger över en då. Det behövs semester för att komma på viloavstånd. Fast den dröjer.
Detta skrivet mest som ett livstecken. Biskop Johansson kommer till Bödasands camping måndagen den 9 juli kl 18. Det blir något, tänkte vi. TV5 finns på plats. "Jag befruktar det värsta", som gubben sa. Eller biskopen?
onsdag 27 juni 2012
Höger och vänster
Förvirringen är total. I går höll jag en bunt papper som skulle bli en rapport - och nu är bunten borta. Något anfall av flyttiver måste ha drabbat mig. Har då denna pappersbunt hamnat bland helt andra papper när den ena handen inte vet vad den andra gör? Eller har jag haft den i handen och promenarat iväg i huset? Ringde telefonen? För att lugna nerverna, skriver jag blogg på temat "höger och vänster".
Det är i Danmark det senast blev tydligt. Det finns en högerflygel i den danska folkkyrkan. Den köper inte enkönade vigslar och har tröttnat på kyrkosystemet och dess hantlangare. Alltså insätter man egna andliga vägledare. En uppsättning biskopar rasar. Det känns lite bekant. Men först frågan om höger och vänster.
Kan en kyrka ha en högerflygel - och hur definieras den? Att man i en politisk församling sitter grupperad efter en fransk förebild, där de radikala satt till vänster och de konservativa till höger, det lärde jag mig i årskurs 6. Men den svenska riksdagen är inte ordnad så. Lika lite svenska kyrkans kyrkomöte. Valkrets respektive stiftstillhörighet styr. Blir inte höger och vänster tankefigurer siom hindrar själva tänkandet? Etiketterandet räcker.
Jag ser mig själv presenterad som "konservativ kristen". Kan det verkligen stämma? Och skulle jag analogt höra till kyrkans högerflygel? Går vi inte allihop lite mer utanför schablonerna än så?
I Danmark hålls man nu med andliga vägledare. Sådant kallas högerflygel. Det är dock piggt med alternativa strukturer men lite sent påkommet. Jag menar att danskarna skulle följt den svenska fria synoden och etablerat sig i samklang med Borgågemenskapen vid den tid då den danska folkkyrkan sa nej till Borgå. Det hade varit intressant. När synoden kom till, blev veklagan stor. Men saken gällde inte en upprorsrörelse utan gestaltade ett sätt att bedriva opposition, vilket i en evangelisk kyrka borde vara att mycket applåderat tilltag. Dekanerna ersatte inte biskoparna. Staten fick tillsätta biskopar som det passade staten. Men vi var fria att välja ett andligt ledarskap som inte betydde att det strukturella ledarskapet avsattes. Si, det passade inte. Alltså skulle alla plötsligt vara andliga ledare. Biskoparna också. För att inte nu se vart utvecklingen fört oss. Nu tillsätts kyrkoherdar uttalat för att vara andliga ledare. Det är vackert tänkt - som bäst. Att begreppet "andligt ledarskap" kom till användning för dekanerna var ett sätt att markera att de inte utmanade det formella eller strukturella ledarskap biskoparna skulle ha. Ledarskapet var "bara" andligt - men då insåg de flesta att så "bara" var inte detta.
Biskopar tycks i brytningstider oftast välja fel allierade. Kanske kan de danska biskoparna helt enkelt inte säga: "Så bra att en grupp präster håller ihop och detta under ett ledarskap som ansvarar för sin gemenskap. Det är ett ledarskap en biskop gärna samtalar och överlägger med." Enklare - för nu ställs från politiskt håll frågan om man kan vara med i en folkkyrka som man är motståndare till och är det riktigt ärligt att vara kvar. Först definirerar man ut sina medkristna genom att kalla dem "högerflygel" och sedan ifrågasätts deras heder när de vill vara kvar.
Det där med kristendom är inte lätt. Vi är för en öppen kyrka för alla - utom för er!
Det är i Danmark det senast blev tydligt. Det finns en högerflygel i den danska folkkyrkan. Den köper inte enkönade vigslar och har tröttnat på kyrkosystemet och dess hantlangare. Alltså insätter man egna andliga vägledare. En uppsättning biskopar rasar. Det känns lite bekant. Men först frågan om höger och vänster.
Kan en kyrka ha en högerflygel - och hur definieras den? Att man i en politisk församling sitter grupperad efter en fransk förebild, där de radikala satt till vänster och de konservativa till höger, det lärde jag mig i årskurs 6. Men den svenska riksdagen är inte ordnad så. Lika lite svenska kyrkans kyrkomöte. Valkrets respektive stiftstillhörighet styr. Blir inte höger och vänster tankefigurer siom hindrar själva tänkandet? Etiketterandet räcker.
Jag ser mig själv presenterad som "konservativ kristen". Kan det verkligen stämma? Och skulle jag analogt höra till kyrkans högerflygel? Går vi inte allihop lite mer utanför schablonerna än så?
I Danmark hålls man nu med andliga vägledare. Sådant kallas högerflygel. Det är dock piggt med alternativa strukturer men lite sent påkommet. Jag menar att danskarna skulle följt den svenska fria synoden och etablerat sig i samklang med Borgågemenskapen vid den tid då den danska folkkyrkan sa nej till Borgå. Det hade varit intressant. När synoden kom till, blev veklagan stor. Men saken gällde inte en upprorsrörelse utan gestaltade ett sätt att bedriva opposition, vilket i en evangelisk kyrka borde vara att mycket applåderat tilltag. Dekanerna ersatte inte biskoparna. Staten fick tillsätta biskopar som det passade staten. Men vi var fria att välja ett andligt ledarskap som inte betydde att det strukturella ledarskapet avsattes. Si, det passade inte. Alltså skulle alla plötsligt vara andliga ledare. Biskoparna också. För att inte nu se vart utvecklingen fört oss. Nu tillsätts kyrkoherdar uttalat för att vara andliga ledare. Det är vackert tänkt - som bäst. Att begreppet "andligt ledarskap" kom till användning för dekanerna var ett sätt att markera att de inte utmanade det formella eller strukturella ledarskap biskoparna skulle ha. Ledarskapet var "bara" andligt - men då insåg de flesta att så "bara" var inte detta.
Biskopar tycks i brytningstider oftast välja fel allierade. Kanske kan de danska biskoparna helt enkelt inte säga: "Så bra att en grupp präster håller ihop och detta under ett ledarskap som ansvarar för sin gemenskap. Det är ett ledarskap en biskop gärna samtalar och överlägger med." Enklare - för nu ställs från politiskt håll frågan om man kan vara med i en folkkyrka som man är motståndare till och är det riktigt ärligt att vara kvar. Först definirerar man ut sina medkristna genom att kalla dem "högerflygel" och sedan ifrågasätts deras heder när de vill vara kvar.
Det där med kristendom är inte lätt. Vi är för en öppen kyrka för alla - utom för er!
tisdag 26 juni 2012
I den pretentiösa nyfnoskighetens tid
Midsommarafton var jag för upptagen för att ge mig hän åt Sveriges malligaste morgontidning och den "Dagens debatt" som möjligtvis är "Dagens" men sällan eller aldrig debatt utan ukaser ovanifrån. Själv satt jag förstås på midsommarafton med ett batteri brännvinsflaskor framför mig samt hoar av öl. Olämpliga sånger sjöng jag nog också. Kristen opinions idoga medarbetare fick sin midsommarafton förstörd och Sofia Lilly Jönsson på Fjärde väggen nödgades använda en god del av midsommaraftonen till att på sin blogg reflektera över vad hon läst. Ovetande och gladlynt dröjde det till Misommardagens kväll - inte afton! - innan jag läste och skrattade gott.
Det lustiga var både infallsvinkel och ärende men också vilka undertecknarna av aktstycket var. Eva Brunne, Anne-Louise Eriksson, Elisabeth Gerle, Anna Karin Hammar och Antje Jackelén. Poängen var att vi måste visa respekt för rätten att vara annorlunda. Fint folk hade undertecknat Två biskopar, en forskningschef, en adjungerad professor och en som bara var teologie doktor. Prästvigda var undertecknarna. Poängen var att försvara omskärelse av pojkar. Kristen opinion misstänker också att den kyrkliga överheten vill misstänkliggöra ifrågasättarna. Undertecknarna presenteras som "representanter för Svenska kyrkan" - hur då? Mer än vilka andra? Är vi inte 7 miljoner medlemmar?
Nå, jag satt där med mitt batteri av flaskor och mina hoar och hyllade "en slags svenskhet". De skrev så: "Det är midsommar och vi hyllar en slags svenskhet." Betyder det att danskarna vid samma tillfälle på Sankt Hans aften hyllade "en slags danskhet"? Det kanske den tyska biskopen och de två skåningarna bland undertecknarna kunde fundera över?
Det lustiga fortsatte. Annika Borg var snabb med att påpeka att Brunne utan jäv i domkapitlet hanterat en anmälan av Hammar mot just Borg - och frågan gällde omskärelse av pojkar. Jag säger inte att rättsosäkerheten är lustig - men underhållningsvärde har det när systemen spricker upp inför en häpen allmoge. Sofia Lilly Jönssons kärnfulla konstaterande att hon som nybliven gudstjänstfirare "fann kyrkan ockuperad av en intellektuell kortslutning och historielöshet i kombination" kan man tugga på en stund.
Carl Gustaf Olofsson läste jag också. Han vill att jag ska kvalificera tro respektive otro. Själv har han en existentiell tro. Hans tro får en "frälsande" kvalitet: "När den existentiella tron har utvecklats till att medvetet bejaka synen att kärlek och förnuft kan utvecklas till bärande och gränsöverskridande krafter såväl i det egna livet som i varje människas liv är den identisk med den frälsande tron". Tja, vad ger ni mig för det? Tron tror på tron. Det är det hela. De har det nog inte för lustigt hos Humanisterna, fattar jag.
Jag tror på Jesus och det är den tro som den olofssonska familjen hade och som han på samma gång gör upp med, tar avstånd från och försöker hantera. Fides qua är vad han behåller. Tron som tror. Men frågan gäller Fides quae - vad den tror eller vem den tror på.
Så roligt det är med kristen tro som befriar mig från självupptagenhetens navelskåderi (människan som incurvatus in se, inkräkt i sig själv) så att jag får se den Osynlige och se Guds verk i denna värld. Men egentligen - så trist med det som produceras av det fina folket och hamnar i landets malligaste morgontidning när så många borde lockas in i det trons sammanhang som bygger - bygger upp. Det sammanhanget är också en intellektuell gemenskap - vi får stå samman med dem som tänkt och tänker. Så ska nog en gudstjänstfirande församling uppfattas vara - till dess motsatsen bevisats. I den gemenskapen är ingen utlänning eller ens invandrare, ingen jude eller grek, ingen man och kvinna - och omskärelsen som gällde pojkar är nu dopet - som gäller alla och lika.
Jaja. Vi har läst Galaterbrevet. Vi är fria och fria från att behöva bry oss om ukaserna ovanifrån. Vi kan fortsätta samtala med varandra, helt enkelt, och sedan förstå när vi inte behöver samtala mer.
Det lustiga var både infallsvinkel och ärende men också vilka undertecknarna av aktstycket var. Eva Brunne, Anne-Louise Eriksson, Elisabeth Gerle, Anna Karin Hammar och Antje Jackelén. Poängen var att vi måste visa respekt för rätten att vara annorlunda. Fint folk hade undertecknat Två biskopar, en forskningschef, en adjungerad professor och en som bara var teologie doktor. Prästvigda var undertecknarna. Poängen var att försvara omskärelse av pojkar. Kristen opinion misstänker också att den kyrkliga överheten vill misstänkliggöra ifrågasättarna. Undertecknarna presenteras som "representanter för Svenska kyrkan" - hur då? Mer än vilka andra? Är vi inte 7 miljoner medlemmar?
Nå, jag satt där med mitt batteri av flaskor och mina hoar och hyllade "en slags svenskhet". De skrev så: "Det är midsommar och vi hyllar en slags svenskhet." Betyder det att danskarna vid samma tillfälle på Sankt Hans aften hyllade "en slags danskhet"? Det kanske den tyska biskopen och de två skåningarna bland undertecknarna kunde fundera över?
Det lustiga fortsatte. Annika Borg var snabb med att påpeka att Brunne utan jäv i domkapitlet hanterat en anmälan av Hammar mot just Borg - och frågan gällde omskärelse av pojkar. Jag säger inte att rättsosäkerheten är lustig - men underhållningsvärde har det när systemen spricker upp inför en häpen allmoge. Sofia Lilly Jönssons kärnfulla konstaterande att hon som nybliven gudstjänstfirare "fann kyrkan ockuperad av en intellektuell kortslutning och historielöshet i kombination" kan man tugga på en stund.
Carl Gustaf Olofsson läste jag också. Han vill att jag ska kvalificera tro respektive otro. Själv har han en existentiell tro. Hans tro får en "frälsande" kvalitet: "När den existentiella tron har utvecklats till att medvetet bejaka synen att kärlek och förnuft kan utvecklas till bärande och gränsöverskridande krafter såväl i det egna livet som i varje människas liv är den identisk med den frälsande tron". Tja, vad ger ni mig för det? Tron tror på tron. Det är det hela. De har det nog inte för lustigt hos Humanisterna, fattar jag.
Jag tror på Jesus och det är den tro som den olofssonska familjen hade och som han på samma gång gör upp med, tar avstånd från och försöker hantera. Fides qua är vad han behåller. Tron som tror. Men frågan gäller Fides quae - vad den tror eller vem den tror på.
Så roligt det är med kristen tro som befriar mig från självupptagenhetens navelskåderi (människan som incurvatus in se, inkräkt i sig själv) så att jag får se den Osynlige och se Guds verk i denna värld. Men egentligen - så trist med det som produceras av det fina folket och hamnar i landets malligaste morgontidning när så många borde lockas in i det trons sammanhang som bygger - bygger upp. Det sammanhanget är också en intellektuell gemenskap - vi får stå samman med dem som tänkt och tänker. Så ska nog en gudstjänstfirande församling uppfattas vara - till dess motsatsen bevisats. I den gemenskapen är ingen utlänning eller ens invandrare, ingen jude eller grek, ingen man och kvinna - och omskärelsen som gällde pojkar är nu dopet - som gäller alla och lika.
Jaja. Vi har läst Galaterbrevet. Vi är fria och fria från att behöva bry oss om ukaserna ovanifrån. Vi kan fortsätta samtala med varandra, helt enkelt, och sedan förstå när vi inte behöver samtala mer.
söndag 24 juni 2012
Hedniskt och kristet
På begäran!
Vi firar midsommar och det var roligare förr när Midsommardagen var Johannes Döparens dag - som dagen fortfarande är i Danmark och Norge, t ex. Då skulle mitt i grönskan och festandet den stränge omvändelse- och ökenprofeten ta plats. Denna omöjliga ekvation löstes till sist så att Johannes fick maka på sig en dag och på detta vis blev (nästan) alla nöjda.
Oss emellan: Midsommar är bara nödtorftigt kristnad hednisk - eller om man så vill "mänsklig" -högtid, en tid för alkohol och sex sedan urminnes tider. Det har man kläm på i Köpingsvik på Öland t ex, där högtiden firas just så.
Nu kommer den brutala sanningen:
Midsommarstången är en lövad penis som stolt reses mot skyn. Vad de där ringarna på stången är, kan man lätt räkna ut. Jag tror att de egentligen ska vara på själva stången - korsformen kom till i efterhand. Å andra sidan. Detta är en myt som blir ett protoevangelium. Midsommarstången är det djupa mänskliga minnet av Livsträdet, ett Eden som försvunnit. Detta livsträd är nu Korset, förstås. Medeltida krucifix kan vara prydda med löv och blad - så i Högby, Källa och Persnäs för att framhålla den egna församlingens kyrkor.
Kring denna erigerade penis vandrar så svenska folket och sjunger om så grodor mm. Moralisterna har inte fattat - för då skulle minderåriga barn inte uppmanas att dansa runt den där stången, förstås.
Vill man veta mer är det väl Youtube som gäller. Midsommar för Dummies - eller heter den Midsummer for Dummies? Leta själva. Vill man läsa lite får man gå till sockenbiblioteket och fråga efter boken Sann myt, som jag skrev för rätt länge sedan. Nordstedts förlag i alla fall.
Medge att det trots allt är rätt sublimt av Kyrkan att kristna sommartidens kultiska men hedniska penisbruk! Djupt i oss finns en längtan efter Livsträdet. Så tänker jag när jag ser midsommarstången och människor kring den. Så är jag from också. Eller?
Vi firar midsommar och det var roligare förr när Midsommardagen var Johannes Döparens dag - som dagen fortfarande är i Danmark och Norge, t ex. Då skulle mitt i grönskan och festandet den stränge omvändelse- och ökenprofeten ta plats. Denna omöjliga ekvation löstes till sist så att Johannes fick maka på sig en dag och på detta vis blev (nästan) alla nöjda.
Oss emellan: Midsommar är bara nödtorftigt kristnad hednisk - eller om man så vill "mänsklig" -högtid, en tid för alkohol och sex sedan urminnes tider. Det har man kläm på i Köpingsvik på Öland t ex, där högtiden firas just så.
Nu kommer den brutala sanningen:
Midsommarstången är en lövad penis som stolt reses mot skyn. Vad de där ringarna på stången är, kan man lätt räkna ut. Jag tror att de egentligen ska vara på själva stången - korsformen kom till i efterhand. Å andra sidan. Detta är en myt som blir ett protoevangelium. Midsommarstången är det djupa mänskliga minnet av Livsträdet, ett Eden som försvunnit. Detta livsträd är nu Korset, förstås. Medeltida krucifix kan vara prydda med löv och blad - så i Högby, Källa och Persnäs för att framhålla den egna församlingens kyrkor.
Kring denna erigerade penis vandrar så svenska folket och sjunger om så grodor mm. Moralisterna har inte fattat - för då skulle minderåriga barn inte uppmanas att dansa runt den där stången, förstås.
Vill man veta mer är det väl Youtube som gäller. Midsommar för Dummies - eller heter den Midsummer for Dummies? Leta själva. Vill man läsa lite får man gå till sockenbiblioteket och fråga efter boken Sann myt, som jag skrev för rätt länge sedan. Nordstedts förlag i alla fall.
Medge att det trots allt är rätt sublimt av Kyrkan att kristna sommartidens kultiska men hedniska penisbruk! Djupt i oss finns en längtan efter Livsträdet. Så tänker jag när jag ser midsommarstången och människor kring den. Så är jag from också. Eller?
Varför fungerar inte larmet?
Brita Häll begår sig i Kyrkans Tidning och det handklar om miljön och modiga initiativ. Vilken dumhet som helst kan försvaras med begreppet "modig". Historien lär oss. De vi nu ska ta avstånd från är de avngelikala kristna som inte faller helt i farstun inför talet om klimathot. Det kan inte hjälpas att jag ändå har en del sympati för den som kallt konstaterar att jorden slits ut som en klädnad. Det är en replik som också måste höras, saklig och korrekt. Vi behöver också höra något om Guds försyn, Gud förser oss emd vad vi behöver. Men det fattar alla, vi måste också höra en hel del om hoten mot vår överlevnad. Det måste vara en poäng med att det förs komplicerade och komplicerande samtal i de kristna gemenskaperna - och utanför dem.
Nu handlar det om konsumtionen av animalier. Hälls förslag är enkelt: "Om både stiftsgårdar och församlingar fattar beslut att all mat som serveras ska vara vegetarisk, gör man skillnad i praktiken och visar samtidigt omvärlden att kyrkan menar allvar i kampen för jordens överlevnad. Om detta steg är för radiklalt till att6 börja med, gå i alla fall över till en köttfri dag i veckan."
Estrad- och demonstrationskristendomen förnekar sig inte. Vi ska visa dom vår förträfflighet. Och själva lurendrejeriet finns emd också. Till att börja med en köttfri dag i veckan - men sen blir det vegetariskt. Inga tomater när det inte är odlingssäsong i Sverige - och då ska det vara närodlade tomater. Annars blir det morötter.
Jaja. På Kyrkans Tidning vet ledarredaktionen att satsa på åtgärder för en levande, folklig Kyrka, tros det. Det är, som det heter "modigt". Men varför ringer inte larmet i en evangelisk kyrka? Här predikas lag och det ska predikas lag. Kyrkan kan gå längre i kampen för miljön genom att bli lagisk och låta Kristus bli vår laggivare, en ny Mose. Avlatshandeln har införts också. Naturen blidkas när Svenska kyrkan betalar utsläppsrätter till något välgörande eftersom vi flyger till sammanträden och konferenser. Det finns ingen direkt koppling. En fåkunnig dumbom som jag trodde ett slag att vi betalade för utsläppen till någon gemensam fond för teknikutveckling. Ack vad jag bedrog mig. Vi får gott samvete ändå.
Nu ska jag gå till kyrkan i Högby. Där bärs skapelsen fram i eukaristin och folket som är där, är alla utan undantag försitkiga med miljön - för det är vi svenskar. Men vi är inte dumma i huvudet. Vi tar miljö och klimat på allvar men jst därför börjar det bli tid att ta tillbaka miljön och klimatet från nördarna. Krig är en för allvarlig syssla att anförtro generaler och miljön en alltför allvarlig utmaning för att anförtros miljömuppar - och lagiska ledarskribenter på Kyrkans Tidning.
Och till detta: jorden slits ut som en klädnad. Det vi nu ser är bara början. Trots allt. Man ska inte utgå från att de evangelikala har fel i allt ..... Bäst att lägga till :-)
Nu handlar det om konsumtionen av animalier. Hälls förslag är enkelt: "Om både stiftsgårdar och församlingar fattar beslut att all mat som serveras ska vara vegetarisk, gör man skillnad i praktiken och visar samtidigt omvärlden att kyrkan menar allvar i kampen för jordens överlevnad. Om detta steg är för radiklalt till att6 börja med, gå i alla fall över till en köttfri dag i veckan."
Estrad- och demonstrationskristendomen förnekar sig inte. Vi ska visa dom vår förträfflighet. Och själva lurendrejeriet finns emd också. Till att börja med en köttfri dag i veckan - men sen blir det vegetariskt. Inga tomater när det inte är odlingssäsong i Sverige - och då ska det vara närodlade tomater. Annars blir det morötter.
Jaja. På Kyrkans Tidning vet ledarredaktionen att satsa på åtgärder för en levande, folklig Kyrka, tros det. Det är, som det heter "modigt". Men varför ringer inte larmet i en evangelisk kyrka? Här predikas lag och det ska predikas lag. Kyrkan kan gå längre i kampen för miljön genom att bli lagisk och låta Kristus bli vår laggivare, en ny Mose. Avlatshandeln har införts också. Naturen blidkas när Svenska kyrkan betalar utsläppsrätter till något välgörande eftersom vi flyger till sammanträden och konferenser. Det finns ingen direkt koppling. En fåkunnig dumbom som jag trodde ett slag att vi betalade för utsläppen till någon gemensam fond för teknikutveckling. Ack vad jag bedrog mig. Vi får gott samvete ändå.
Nu ska jag gå till kyrkan i Högby. Där bärs skapelsen fram i eukaristin och folket som är där, är alla utan undantag försitkiga med miljön - för det är vi svenskar. Men vi är inte dumma i huvudet. Vi tar miljö och klimat på allvar men jst därför börjar det bli tid att ta tillbaka miljön och klimatet från nördarna. Krig är en för allvarlig syssla att anförtro generaler och miljön en alltför allvarlig utmaning för att anförtros miljömuppar - och lagiska ledarskribenter på Kyrkans Tidning.
Och till detta: jorden slits ut som en klädnad. Det vi nu ser är bara början. Trots allt. Man ska inte utgå från att de evangelikala har fel i allt ..... Bäst att lägga till :-)
lördag 23 juni 2012
Koskinen
Utomordentlig usel är Lennart Koskinerns analys. Först gjorde han bort sig i Kyrkans Tidning om dopet. Nu kör han "mer av samma"-konceptet. Biskop emeritus (fast emerituslön har han inte så i vilken mening är han egentligen något annat än pensionär?) Koskinen får - och läser! - "regelbundet med posten ett stort antal församlingsblad". Man ser brevbäraren släpa det stora antalet till biskopspostlådan. Vi har lärt oss skillnaden mellan postlåda och brevlåda! Lennart är nöjd och glad när han läser församlingsbladen och ser allt som där erbjuds. "Tänk att få tillhöra ett sådant sammanhang." Det är här i Koskinens text man förstår att någon diagnos borde ställas på den gamle mannen.
"Öppen dörr, låg tröskel och högt i tak" är Koskinens kyrkoideal. Så har han varit biskop i Visby, kyrkoruinernas stad. Nu gnäller han över att han blivit påhoppad och kallats "Falsk profet" och "Kyrkans dödgrävare" - och det var bland det snällaste. Har ingen helt enkelt kallat honom "idiot"? Mn det kan man nog inte för då buntas man samman med fariseerna på Jesu tid (medan Koskinen naturligtvis finns bland de rättfärdiga!): "Fler och större manteltofsar. Mer av Guds stränghets lag än kärleksbud. Gudstjänster utformade för de likasinnade." Men går verkligen Kyrkans Tidnings läsare på denna verklighetsbeskrivning - då är vi än mer illa ute än vad jag förmår tänka. Det kommer mera! "Kvinnor vi altaret och hbt-personer göre sig inte besvär. Tydlighet kallar man det. Passar det inte kan den stora gruppen sökande och andligt svältfödda söka sig någonannanstans."
Skolavslutningar och drop-in-dop tydliggör vägvalet. Riktigt hur går inte att förstå för det är skolverket som klargjort vad som ska gälla och ingen enda präst har stängt någon dörr eller visat bort någon. Och det där om Nya testamentet som är fullt av berättelser om snabba dopbeslut har jag redan berört. Går biskopen på några kemiska substanser?
Till sist får vi en tes och en antites, för att tala med Hegel. "Vägvalet står mellan en snabbt krympande exklusiv och exkluderande kyrka av gammal frikyrkotyp, i värsta fall en sekt, och en dialogisk samhällstillvänd och välkomnande kyrka av det slag en klar majoritet förespråkar." Koskinen står på majoritetens sida. Vi andra står inför uppgiften att än en gång söka syntesen, en biblisk kyrkosyn som ger människor självkänsla i sin identitet som skapade och återlösta. Men det tänker jag inte skriva om nu. Jag blir bara alltför upprörd över att Lennart Koskinen lyft hög lön och haft stort ansvar och tänker så utomordentligt uselt. Det är ett förhållande som ska uppfattas vara en personlig förolämpning för många, inte minst Visby stifts kyrkokristna och Kyrkans Tidnings begåvade läsare.
När Lennart Koskinen i sin ungdom badade bastu i presidentbostaden på Skatudden i Helsingfors tillsammans med president Kekkonen och inbjudna ryska gäster och delgav bastubadarna sina visa ord, sa Kosygin till Kekkonen att den unge mannen skulle det bli något stort av. Jag hör till dem som misstror ministerpresidenten Kosygin. Men så sitter vi med facit också.
"Öppen dörr, låg tröskel och högt i tak" är Koskinens kyrkoideal. Så har han varit biskop i Visby, kyrkoruinernas stad. Nu gnäller han över att han blivit påhoppad och kallats "Falsk profet" och "Kyrkans dödgrävare" - och det var bland det snällaste. Har ingen helt enkelt kallat honom "idiot"? Mn det kan man nog inte för då buntas man samman med fariseerna på Jesu tid (medan Koskinen naturligtvis finns bland de rättfärdiga!): "Fler och större manteltofsar. Mer av Guds stränghets lag än kärleksbud. Gudstjänster utformade för de likasinnade." Men går verkligen Kyrkans Tidnings läsare på denna verklighetsbeskrivning - då är vi än mer illa ute än vad jag förmår tänka. Det kommer mera! "Kvinnor vi altaret och hbt-personer göre sig inte besvär. Tydlighet kallar man det. Passar det inte kan den stora gruppen sökande och andligt svältfödda söka sig någonannanstans."
Skolavslutningar och drop-in-dop tydliggör vägvalet. Riktigt hur går inte att förstå för det är skolverket som klargjort vad som ska gälla och ingen enda präst har stängt någon dörr eller visat bort någon. Och det där om Nya testamentet som är fullt av berättelser om snabba dopbeslut har jag redan berört. Går biskopen på några kemiska substanser?
Till sist får vi en tes och en antites, för att tala med Hegel. "Vägvalet står mellan en snabbt krympande exklusiv och exkluderande kyrka av gammal frikyrkotyp, i värsta fall en sekt, och en dialogisk samhällstillvänd och välkomnande kyrka av det slag en klar majoritet förespråkar." Koskinen står på majoritetens sida. Vi andra står inför uppgiften att än en gång söka syntesen, en biblisk kyrkosyn som ger människor självkänsla i sin identitet som skapade och återlösta. Men det tänker jag inte skriva om nu. Jag blir bara alltför upprörd över att Lennart Koskinen lyft hög lön och haft stort ansvar och tänker så utomordentligt uselt. Det är ett förhållande som ska uppfattas vara en personlig förolämpning för många, inte minst Visby stifts kyrkokristna och Kyrkans Tidnings begåvade läsare.
När Lennart Koskinen i sin ungdom badade bastu i presidentbostaden på Skatudden i Helsingfors tillsammans med president Kekkonen och inbjudna ryska gäster och delgav bastubadarna sina visa ord, sa Kosygin till Kekkonen att den unge mannen skulle det bli något stort av. Jag hör till dem som misstror ministerpresidenten Kosygin. Men så sitter vi med facit också.
fredag 22 juni 2012
Tillbaka
I söndags firades mässa kl 6 i Högby kyrka och sedan drog de gamla konfirmanderna med drabanter söderut för att plocka upp fler konfirmander och s k ungdomsledare på vårt "Follow up". Det kallas så, för den gamle prästen tror att det är proggigt att kalla det så och fattar inte att dagens tonåringar knappast informerat sig om vad proggigt är. 51 personer, 52 med busschauffören Björn. Sedan blev det intensiva dagar i Berlin med koncentrationslägret Sachsenhausen och Wittenberg. I Sachsenhausen hade drabanter/ungdomsledare ansvaret för varsin liten samtalsgrupp och uppgiften att ta upp ondskans problem. Några samtalsfrågor hade man som stöd. I Wittenberg såg vi de olika husen och kyrkorna och - shoppade.
Shopping är en viktig del i en tonårings liv, vet jag att berätta. Det är enkelt. Vi skulle upp i TV-tornet på Alexanderplatz och det kan ta oändligt lång tid. Nu gick det fort och vi hade en dryg timme innan vi skulle gå och äta på Brauhaus Mitte, som kan ta många gäster. "Hopp och lek" löd kommandot för det fanns ju varuhus i närheten. Från tornet 202 meter upp var det stora att vi såg vår eller rättare sagt Silverstrands buss parkerad några hundra meter bort ...
Vad är det för poäng att lägga energi på ungdomar? Jag hoppas att de får en god gemenskap, lite nya insikter om tron och en hel del annat och bär med sig några viktiga insikter - också den att tron skapar gemenskap och att vi hör med i ett sammanhang där vi talar väsentligheter och inte är kristna för att vi är korkade utan kristna därför att vi är insiktsfulla. Lite plats för vård av människor blir det också - inte bara plåster och huvudvärkstabletter.
Nu är jag mest stolt och glad. Drabanterna/ungdomsledarna tog ansvar. Vårt folk skötte sig till skillnad från några tyska grupper på vandrarhemmet. Tyst i korridoren, inte stampa och klampa, hålla tider. Nå, jag förfaller inte till helgonförklaring men ändå. En av de gamla konfirmanderna hade bara hunnit hem när han sms-ade och frågade om det var för sent att anmäla sig som ungdomsledare för nästa års konfirmander. Det var det inte, fick han ögonblickligt besked om. Han anmälde sig. Klockan var 23.35. När konfirmanderna skulle lägga sig i den egna sängen hemma löd instruktionen att de skulle be Luthers aftonbön, som de fått i visitkortsformat och använt på sina rum på vandrarhemmet.
Tillbaka - glad och tacksam. Fast stackars chauffören Björn måste städa bussen så han kom inte i säng förrän kl 4.05 sa han, när vi summerade. Då hade jag sovit i tre timmar. Olika falla ödets lotter.
Innan jag somnade ögnade jag Torsdagsdepressionen. Koskinen skrev vad han tänkte om Svenska kyrkans vägval. Det var illustrationen av två hjärnceller på ökenfärd. Jag ska kommentera framöver. Jag läser och jag förmår bara uppfatta en pretentiös men korkad karl. Så gammal och så få insikter. Han fablar.
Som här: "Nya testamentet är fullt av berättelser om snabba dopbeslut." Men så är det väl inte? Fullt av? Säg att NT omfattar drygt 300 sidor i svensk översättning eller 657 om man läser Nestle på grekiska. Vad betyder då "fullt av" i siffror? 100 eller 200 ställen? Inte ens den etiopiske mannen som möter Filippos handlar om ett snabbt dopbeslut. Han frågar i stället om något hindrar att han döps. Det har sedan dess varit Kyrkans ansvariga dophållning - fråga var hindren finns och undanröja dem.
Så roligt det är med ungdomar och så trist med gamla biskopar och deras gamla fördomar som regelmässigt får och fått dem att bryta mot åttonde budet. Jag ska återkomma på temat när jag väl firat svensk midsommar.
Shopping är en viktig del i en tonårings liv, vet jag att berätta. Det är enkelt. Vi skulle upp i TV-tornet på Alexanderplatz och det kan ta oändligt lång tid. Nu gick det fort och vi hade en dryg timme innan vi skulle gå och äta på Brauhaus Mitte, som kan ta många gäster. "Hopp och lek" löd kommandot för det fanns ju varuhus i närheten. Från tornet 202 meter upp var det stora att vi såg vår eller rättare sagt Silverstrands buss parkerad några hundra meter bort ...
Vad är det för poäng att lägga energi på ungdomar? Jag hoppas att de får en god gemenskap, lite nya insikter om tron och en hel del annat och bär med sig några viktiga insikter - också den att tron skapar gemenskap och att vi hör med i ett sammanhang där vi talar väsentligheter och inte är kristna för att vi är korkade utan kristna därför att vi är insiktsfulla. Lite plats för vård av människor blir det också - inte bara plåster och huvudvärkstabletter.
Nu är jag mest stolt och glad. Drabanterna/ungdomsledarna tog ansvar. Vårt folk skötte sig till skillnad från några tyska grupper på vandrarhemmet. Tyst i korridoren, inte stampa och klampa, hålla tider. Nå, jag förfaller inte till helgonförklaring men ändå. En av de gamla konfirmanderna hade bara hunnit hem när han sms-ade och frågade om det var för sent att anmäla sig som ungdomsledare för nästa års konfirmander. Det var det inte, fick han ögonblickligt besked om. Han anmälde sig. Klockan var 23.35. När konfirmanderna skulle lägga sig i den egna sängen hemma löd instruktionen att de skulle be Luthers aftonbön, som de fått i visitkortsformat och använt på sina rum på vandrarhemmet.
Tillbaka - glad och tacksam. Fast stackars chauffören Björn måste städa bussen så han kom inte i säng förrän kl 4.05 sa han, när vi summerade. Då hade jag sovit i tre timmar. Olika falla ödets lotter.
Innan jag somnade ögnade jag Torsdagsdepressionen. Koskinen skrev vad han tänkte om Svenska kyrkans vägval. Det var illustrationen av två hjärnceller på ökenfärd. Jag ska kommentera framöver. Jag läser och jag förmår bara uppfatta en pretentiös men korkad karl. Så gammal och så få insikter. Han fablar.
Som här: "Nya testamentet är fullt av berättelser om snabba dopbeslut." Men så är det väl inte? Fullt av? Säg att NT omfattar drygt 300 sidor i svensk översättning eller 657 om man läser Nestle på grekiska. Vad betyder då "fullt av" i siffror? 100 eller 200 ställen? Inte ens den etiopiske mannen som möter Filippos handlar om ett snabbt dopbeslut. Han frågar i stället om något hindrar att han döps. Det har sedan dess varit Kyrkans ansvariga dophållning - fråga var hindren finns och undanröja dem.
Så roligt det är med ungdomar och så trist med gamla biskopar och deras gamla fördomar som regelmässigt får och fått dem att bryta mot åttonde budet. Jag ska återkomma på temat när jag väl firat svensk midsommar.
lördag 16 juni 2012
Kyrkväxt
På tisdag presenteras den nya brittiska undersökning som visar på kyrkotillväxt. I London mest. Kyrkan finns vid handelsstråken, skrev någon. London växer och kyrkor/församlingar med dem. De som växer mest är denominationer men också Church of England i Londonregionen. I det stora hela har lika många kyrkor stängts som öppnats i Storbritannien.
Jag antar att ingen vågar riktigt säga rent ut att med den liberala teologien är det som med den liberala sexrevolten på 60-talet. P-pillret skapade möjligheterna - men det blev inga barn. Liberal teologi får inga barn och därför har somliga delar av typen "mainline" problem. Jag antar att ingen särskilt kommer att påpeka att det finns påtagliga förklaringar och att de handlar om steril teologi och kanske detta enkla att rädda pojkar aldrig får kyssa vackra flickor. Och många präster beter sig som rädda pojkar .... Jag vet ju vilka präster som aldrig fick folk med sig. De hade bara kyrkopolitiker som sina uppbackare. Så tjänsterna fick de och åren då de satt i ledningen var förlorade år.
För 60 år sedan fanns knappast några "Christians in black majority churches" i Storbritannien. Nu finns det en halv miljon.
Jag tänker inte sammanfatta boken Church Growth in Britain from 1980 to the Present - men den flyttar perspektiv och säger lite käftigt att man hittar det man letar efter. Media letar efter kyrkor som står tomma - och hittar sådana. . Jag nöjer mig med att sammanfatta något som jag tror vi har behov av att se.
1. Det finns hopp för framtiden.
2. Kyrkväxt drar in människor från etniska minoriteter.
3. Varje stift behöver en plan för att plantera nya församlingar.
4. Kyrkor växer där befolkningen ökar och där det är ekonomiskt uppåt.
5,. Londonstiftet växer - och det var under David Hopes biskopstid som stiftet gick från ned- till uppgång. Påpekandet är inte mitt! Det kanske inte är så dumt med högkyrkliga biskopar trots allt?
6. Vi behöver en teologi för kyrkväxt. Och vi behöver sätta ord på det där med att Gud vill ha växande kyrkor. Kanske borde vi försöka sätta ord på varför Gud väljer att ha kyrkor över huvud taget och prioritera frågor om ecklesiologi just därför.
I går talade jag vid två tillfällen och Ölands största kyrka var fullsatt. Jag välsignade inte. Men jag sa att så länge det finns en kyrka med kyrkklockor som kallar till gudstjänst och människor kommer till mässan så blir det lik förbannat en välsignad sommar - också om jag inte får välsigna. Detsamma kanske gäller nu. Man kan strukturutreda och strukturförändra men trots detta - jag säger trots detta - kan Svenska kyrkan förnyas.
Första mässan i Högby kyrka i morgon är kl 6, högmässan kl 10.
Jag antar att ingen vågar riktigt säga rent ut att med den liberala teologien är det som med den liberala sexrevolten på 60-talet. P-pillret skapade möjligheterna - men det blev inga barn. Liberal teologi får inga barn och därför har somliga delar av typen "mainline" problem. Jag antar att ingen särskilt kommer att påpeka att det finns påtagliga förklaringar och att de handlar om steril teologi och kanske detta enkla att rädda pojkar aldrig får kyssa vackra flickor. Och många präster beter sig som rädda pojkar .... Jag vet ju vilka präster som aldrig fick folk med sig. De hade bara kyrkopolitiker som sina uppbackare. Så tjänsterna fick de och åren då de satt i ledningen var förlorade år.
För 60 år sedan fanns knappast några "Christians in black majority churches" i Storbritannien. Nu finns det en halv miljon.
Jag tänker inte sammanfatta boken Church Growth in Britain from 1980 to the Present - men den flyttar perspektiv och säger lite käftigt att man hittar det man letar efter. Media letar efter kyrkor som står tomma - och hittar sådana. . Jag nöjer mig med att sammanfatta något som jag tror vi har behov av att se.
1. Det finns hopp för framtiden.
2. Kyrkväxt drar in människor från etniska minoriteter.
3. Varje stift behöver en plan för att plantera nya församlingar.
4. Kyrkor växer där befolkningen ökar och där det är ekonomiskt uppåt.
5,. Londonstiftet växer - och det var under David Hopes biskopstid som stiftet gick från ned- till uppgång. Påpekandet är inte mitt! Det kanske inte är så dumt med högkyrkliga biskopar trots allt?
6. Vi behöver en teologi för kyrkväxt. Och vi behöver sätta ord på det där med att Gud vill ha växande kyrkor. Kanske borde vi försöka sätta ord på varför Gud väljer att ha kyrkor över huvud taget och prioritera frågor om ecklesiologi just därför.
I går talade jag vid två tillfällen och Ölands största kyrka var fullsatt. Jag välsignade inte. Men jag sa att så länge det finns en kyrka med kyrkklockor som kallar till gudstjänst och människor kommer till mässan så blir det lik förbannat en välsignad sommar - också om jag inte får välsigna. Detsamma kanske gäller nu. Man kan strukturutreda och strukturförändra men trots detta - jag säger trots detta - kan Svenska kyrkan förnyas.
Första mässan i Högby kyrka i morgon är kl 6, högmässan kl 10.
torsdag 14 juni 2012
Gud bevare! Om hopeahuippu
Vi talar om Voiden Huiput, årets höjdpunkter i den finska designvärlden. 884 kvinnliga präster i Finland har fått möjlighet att köpa en nydesignad prästdräkt. Det var den som fick priset med motivering: "Dräkten ger det kvinnliga prästerskapet efterlängtat syre, värme, mänsklighet, ändamålsenlighet och kvinnlighet. Utgångspunkten för förnyelsen var onekligen väldigt begränsad men genom framgången tar kyrkan ett steg mot det moderna samhället."
Det var tidigare kläderna som gjorde mannen. Nu är det dräkten som gör den kvinnliga prästen.
Jag läste citatets första mening och möttes av kommentaren "Skojar du?". Så det kan bli! Jag skojade inte. Jag läste innantill. Men varför ska det bli så löjligt när det kommer till kvinnliga präster? Efterlängtat syre kommer med dräkten! Värme och mänsklighet sitter i klädtrasan - men var det inte det gudomliga prästeriet kom till för? Ändamålsenlighet och kvinnlighet - men vad med det kvinnliga egentligen? Det borde analyseras ett varv till för antingen är poängen att det kvinnliga ska ha plats just i prästeriet eller annars är poängen att könet är irrelevant. Det kan man fundera över när vi ser könsfördelningen vid prästvigningar.
Själv har jag varit i England. Där finns det kvinnliga präster. Man ska nog inte låtsas om att många av de kvinnliga prästerna är rekorderliga tanter och att de gestaltar den gamla kyrkliga tantkulturen men numera iförda prästskjortor av skiftande kulörer. En hade ansvar för en Coffee-Church och det var inte alls dumt men mer kaffe än kyrka, kanske - om man med "Kyrka" avser något som har med egentliga sakrament att göra. Ingen vågar ta i den kyrkliga transformationen, den som gjort Kyrkan till kvinnokultur - och den processen har gamla anor. När jag var ung präst och gick på hembesök i området tillsammans med diakonissan öppnade mannen dörren och ropade in i lägenheten till frun: "Det är från kyrkan. Det är till dig."
Är det i verkligheten så att när Kyrkan marginaliserats tillräckligt så kan man ha kvinnor som präster eller är det så att med kvinnor som präster marginaliseras Kyrkan? Inte vet jag. Men kvinnokulturer är ett intressant forskningsfält. Och mäns utmarsch ur den kyrkliga sfären uppmärksammades mindre än den kvinnliga inmarschen, där kvinnor bevars kunde få fina uppgifter som ordförande i kyrkoråd mm mm. Men vad med män?
Jag hör till dem som tror att evangeliet är lika angeläget för kvinnor som för män.
Jag hör till dem som vill bygga en församling där alla kan vara med och där vi inte har kultur på det ena könets villkor.
Jag var med redan innan 1958. Jag såg den kyrkliga kvinnokulturen redan då. Den har stärkts genom att professionaliseras.
Är fenomenet värt att tala om - eller är vi prisgivna till ett sammanhang där de kvinnliga prästerna få syre och kvinnlighet av sin prästdräkt och framgången att designa klädtrasan innebär att "kyrkan tar ett steg mot det moderna samhället"? Herre, du var förr ditt folk nådig!
Som vanligt funderar jag mest över det faktum att så lite gjorts för att teologiskt erövra ämbetsreformen från år 1958. Det politiska beslutet låtsas vara teologiskt. Inte blir det bättre när jag läser kyrkoledningens stolta toleransdeklarationer i Kyrkans Tidning. Tala om Torsdagsdepression. Jag ser att det är till att vara läppalätt kreativ när det gäller att formulera den verklighet många av oss vet inte är. Alla vet vilka frågor som inte får ställas. Gud bevare den som ställer frågan om hur stor procent av kvinnor i Sverige som är lesbiska och ber att få motsvarande siffra för kvinnliga präster i Svenska kyrkan. Än mindre får man nog fråga om lesbiska nätverk, karriärbefrämjande miljöer.
Men hur gör man med den nya finska prästdräkten om man är lesbisk? Den ger ju kvinnlighet.
Det var tidigare kläderna som gjorde mannen. Nu är det dräkten som gör den kvinnliga prästen.
Jag läste citatets första mening och möttes av kommentaren "Skojar du?". Så det kan bli! Jag skojade inte. Jag läste innantill. Men varför ska det bli så löjligt när det kommer till kvinnliga präster? Efterlängtat syre kommer med dräkten! Värme och mänsklighet sitter i klädtrasan - men var det inte det gudomliga prästeriet kom till för? Ändamålsenlighet och kvinnlighet - men vad med det kvinnliga egentligen? Det borde analyseras ett varv till för antingen är poängen att det kvinnliga ska ha plats just i prästeriet eller annars är poängen att könet är irrelevant. Det kan man fundera över när vi ser könsfördelningen vid prästvigningar.
Själv har jag varit i England. Där finns det kvinnliga präster. Man ska nog inte låtsas om att många av de kvinnliga prästerna är rekorderliga tanter och att de gestaltar den gamla kyrkliga tantkulturen men numera iförda prästskjortor av skiftande kulörer. En hade ansvar för en Coffee-Church och det var inte alls dumt men mer kaffe än kyrka, kanske - om man med "Kyrka" avser något som har med egentliga sakrament att göra. Ingen vågar ta i den kyrkliga transformationen, den som gjort Kyrkan till kvinnokultur - och den processen har gamla anor. När jag var ung präst och gick på hembesök i området tillsammans med diakonissan öppnade mannen dörren och ropade in i lägenheten till frun: "Det är från kyrkan. Det är till dig."
Är det i verkligheten så att när Kyrkan marginaliserats tillräckligt så kan man ha kvinnor som präster eller är det så att med kvinnor som präster marginaliseras Kyrkan? Inte vet jag. Men kvinnokulturer är ett intressant forskningsfält. Och mäns utmarsch ur den kyrkliga sfären uppmärksammades mindre än den kvinnliga inmarschen, där kvinnor bevars kunde få fina uppgifter som ordförande i kyrkoråd mm mm. Men vad med män?
Jag hör till dem som tror att evangeliet är lika angeläget för kvinnor som för män.
Jag hör till dem som vill bygga en församling där alla kan vara med och där vi inte har kultur på det ena könets villkor.
Jag var med redan innan 1958. Jag såg den kyrkliga kvinnokulturen redan då. Den har stärkts genom att professionaliseras.
Är fenomenet värt att tala om - eller är vi prisgivna till ett sammanhang där de kvinnliga prästerna få syre och kvinnlighet av sin prästdräkt och framgången att designa klädtrasan innebär att "kyrkan tar ett steg mot det moderna samhället"? Herre, du var förr ditt folk nådig!
Som vanligt funderar jag mest över det faktum att så lite gjorts för att teologiskt erövra ämbetsreformen från år 1958. Det politiska beslutet låtsas vara teologiskt. Inte blir det bättre när jag läser kyrkoledningens stolta toleransdeklarationer i Kyrkans Tidning. Tala om Torsdagsdepression. Jag ser att det är till att vara läppalätt kreativ när det gäller att formulera den verklighet många av oss vet inte är. Alla vet vilka frågor som inte får ställas. Gud bevare den som ställer frågan om hur stor procent av kvinnor i Sverige som är lesbiska och ber att få motsvarande siffra för kvinnliga präster i Svenska kyrkan. Än mindre får man nog fråga om lesbiska nätverk, karriärbefrämjande miljöer.
Men hur gör man med den nya finska prästdräkten om man är lesbisk? Den ger ju kvinnlighet.
onsdag 13 juni 2012
Nu får väl ändå Västerås domkapitel agera!
Det första dopet finns inte antecknat i den svenska kyrkobokföringen. meddelar Kyrkans Tidning på nätet. Kyrkoherden, prosten, eo hovpredikanten Bengt Linvall gjorde "den kristliga bedömningen att man kunde fortgå med dopet". Alltså visstes det (obs denna sluga passivform!) att det var något krångel. Jag menar, antingen ljuger mamman eller så var det hela som det brukar vara. Barnet är verkligen döpt och kan/ska inte vederdöpas. Frågan har ställts vad den vederdöptes pappa ansåg om saken. Det kan man kanske utröna? I vilken kyrka döptes barnet? Var mamman osäker? Fanns det bilder från dopet? Fanns det ett dopbevis? Vad gjorde prästerna - om inte fel? Är det så att kommer en präst nära någon som är "känd från tv" så tassas det försiktigt?
Varje erfaren församlingspräst vet att det kan bli fel antecknat eller alls inte antecknat. Jag har vid två tillfällen i Kalmar fått kolla upp konfirmander som aldrig antecknats som döpta. Men bilder från doptillfället fanns och dopbevis.
Tar inte Västerås domkapitel tag i den här frågan kan man fortsättningsvis inte ta Västerås domkapitel på allvar i någon fråga. Rimligtvis avkragas den vederdöpande prästen men fråga är om inte kyrkoherden med alla de andra titlarna måste ryka också. Medhjälp till vederdop är väl ett brottsrekvisit i det kyrkliga?
Det går för övrigt inte att bortförklara att barnets mamma offentliggjort att hennes son var döpt i USA. Säger man så, måste man väl ändå uppfatta att det är så?
Söderberg, ryck ut!
Varje erfaren församlingspräst vet att det kan bli fel antecknat eller alls inte antecknat. Jag har vid två tillfällen i Kalmar fått kolla upp konfirmander som aldrig antecknats som döpta. Men bilder från doptillfället fanns och dopbevis.
Tar inte Västerås domkapitel tag i den här frågan kan man fortsättningsvis inte ta Västerås domkapitel på allvar i någon fråga. Rimligtvis avkragas den vederdöpande prästen men fråga är om inte kyrkoherden med alla de andra titlarna måste ryka också. Medhjälp till vederdop är väl ett brottsrekvisit i det kyrkliga?
Det går för övrigt inte att bortförklara att barnets mamma offentliggjort att hennes son var döpt i USA. Säger man så, måste man väl ändå uppfatta att det är så?
Söderberg, ryck ut!
Teologen Olofsson och Fenomenet Olofsson
Den emninente teologen Olofsson hörde av sig. Han räds en förväxling och förnekar släktskap med Rune Pär Olofsson, Clark Olofsson, Tumba-Tarzan och Carl Gustaf Olofsson. Teologen Olofsson beundrar jag oreserverat. Jag håller honom inte för att vara felfri men han är en intellektuellt stimulerande vän. Jag läser honom gärna och lyssnar till honom. Hans bok Fullkornstro har 110 deltagare läst och diskuterat. Ibland var den svår, sas det. Jag tror den repliken visar hur illa vi undervisat våra församlingar. Jag försöker tjata lite om att det var Kyrkan som behövde universiteten eftersom tron vill veta och jag undrar om jag inte vid skolavslutningen i Högby ska påpeka att ungar går i skolan eftersom präster slogs för bildningen på 1800-talet och i väldigt många fall fick präösten ta striden mot folkets företrädare, stora och mindre stora bönder och folk som självklart insåg att något annat än vattna djur och hantera rovdriften behövde man inte kunna. Rovdriften innefattade sådd, kanske vattning, rensning, upptagning och avblastning av rovor, förstås.
På min tid lärde magister Rubin i Moheda att tjänsteman på engelska hette clerk. Det skulle vi skriva i vår lilla blå glosbok från Gransholms bruk (nedlagt, låg i Öja socken utanför Växjö). Han kunde kanske ha påpekat att ordet kom till därför att statsförvaltningens folk hämtades bland clerici, de kyrkliga byråkraterna. Olavus Petri som var diakon blev motsvarande i Stockholm. När det är mode att hantera trons folk som idioter är det idiotiskt att inte säga emot. Vi doktorerar inte i vidskepelse eller svartkonster när vi blir teologie doktorer. Det vi skrivit, kan andra fakulteter ha nytta av. Även om jag knappast förmår uppfatta att Svenska kyrkan varit angelägen att hämta hem vad jag forskat om och forskat fram. I handböckerna finns dock forskningsresultaten och citeras därifrån. Man får vara glad för det lilla. Som ärkebiskopen Werkströms ord om teologen Olofsson: "Vi använder inte Folke efter kompetens." Det var sant och jag upprepar gärna repliken för den berättar inte bara om hur det är utan också om hur det kunde ha varit. Utsorteringen har varit verklig och får effekter.
Carl Gustaf Olofsson har återkommit med en replik. Nu är han upprörd över Paulus. Fenomenet Olofsson är inte okönt i teologihistorien. Han läser Bibeln som fan själv. Han läser in vad han förstår. Han upprörs inte bara över apostelns ord om "deras tankemöda ledde dem ingenstans" utan över orden om hur världen lever. Läsningen av Paulus, som beskrivet tillståndet i världen, en kultur eller en bittert gjord erfarenhet i en plågad värld, blir för Carl Gustaf Olofsson en beskrivning av hans eget prudentliga och småborgerliga liv. Han är inte tanklös, trolös, kärlekslös, hjärtlös. Inte Richard Dawkins heller. Han är antagligen inte ens uppfinningsrik i det onda. Intresseklubben noterar. Men bara intresseklubben. Till den hör inte jag. Avfallna frikyrkliga är inte särskilt intressanta. Men jag medger att bönebarn är. Vad blir det av Carl Gustaf Olofsson om bitarna faller på plats? Några av oss borde verkligen blir hans förebedjare. Och vad skulle hända om Fenomenet Olofsson undervisades av Teologen Olofsson och ville veta mer än vad han tror sig veta?
På min tid lärde magister Rubin i Moheda att tjänsteman på engelska hette clerk. Det skulle vi skriva i vår lilla blå glosbok från Gransholms bruk (nedlagt, låg i Öja socken utanför Växjö). Han kunde kanske ha påpekat att ordet kom till därför att statsförvaltningens folk hämtades bland clerici, de kyrkliga byråkraterna. Olavus Petri som var diakon blev motsvarande i Stockholm. När det är mode att hantera trons folk som idioter är det idiotiskt att inte säga emot. Vi doktorerar inte i vidskepelse eller svartkonster när vi blir teologie doktorer. Det vi skrivit, kan andra fakulteter ha nytta av. Även om jag knappast förmår uppfatta att Svenska kyrkan varit angelägen att hämta hem vad jag forskat om och forskat fram. I handböckerna finns dock forskningsresultaten och citeras därifrån. Man får vara glad för det lilla. Som ärkebiskopen Werkströms ord om teologen Olofsson: "Vi använder inte Folke efter kompetens." Det var sant och jag upprepar gärna repliken för den berättar inte bara om hur det är utan också om hur det kunde ha varit. Utsorteringen har varit verklig och får effekter.
Carl Gustaf Olofsson har återkommit med en replik. Nu är han upprörd över Paulus. Fenomenet Olofsson är inte okönt i teologihistorien. Han läser Bibeln som fan själv. Han läser in vad han förstår. Han upprörs inte bara över apostelns ord om "deras tankemöda ledde dem ingenstans" utan över orden om hur världen lever. Läsningen av Paulus, som beskrivet tillståndet i världen, en kultur eller en bittert gjord erfarenhet i en plågad värld, blir för Carl Gustaf Olofsson en beskrivning av hans eget prudentliga och småborgerliga liv. Han är inte tanklös, trolös, kärlekslös, hjärtlös. Inte Richard Dawkins heller. Han är antagligen inte ens uppfinningsrik i det onda. Intresseklubben noterar. Men bara intresseklubben. Till den hör inte jag. Avfallna frikyrkliga är inte särskilt intressanta. Men jag medger att bönebarn är. Vad blir det av Carl Gustaf Olofsson om bitarna faller på plats? Några av oss borde verkligen blir hans förebedjare. Och vad skulle hända om Fenomenet Olofsson undervisades av Teologen Olofsson och ville veta mer än vad han tror sig veta?
tisdag 12 juni 2012
Höj kostnaderna!
Ann Hjertén (S) har bestämt sig för att lämna kyrkopolitiken. Det är i Skene beslutet fattats att kyrkopolitiker inte ska arvoderas längre. När mandatperioden är slut, slutar alltså Hjertén. Hon motiverar sig:
"Det har inte handlat om några stora summot utan mer om en symbolisk uppskattning. Nu blir känslan att jag inte är värd de här småpengarna. Då arbetar jag hellre ideellt på riktigt med sådant jag tycker är roligt och som jag aldrig skulle drömma om att ta betalt för."
Så bra att det blev sagt och så förödande för alla vackra fraser om socialdemokratisk kyrkopolitik och all sken-helighet om förtroendevaldas fromma drivkrafter. Nå, nu tycker jag faktiskt synd om de sossar som inte tänker som Hjertén utan med glädje ger av sitt engagemang för det kyrkliga. Åke Svensson blev till sin förvång vald till kyrkorådets ordförande i Två Systrars. Det räckte inte valresultatet för S till - men han var bäst. Alltså fick han förtroende och motsvarade det självfallet. Men han och många med honom befinner sig på ljusårs avstånd från det Hjertén nu deklarerar. Hon säger ju att det hon gör inte är roligt - det är så trist så småpengarna ska hon ha.
Det känns nästan lite frestande att berätta om usel socialdemokratisk kyrkopolitik men jag ska övervinna frestelsen. Det finns ju alternativ, så man behöver inte gräva ner sig alltför mycket. Vore det inte en idé att ta bort arvoden på fler ställen - mest för att man skulle veta hur kyrkopolitiker egentligen tänker om sitt ansvar?
Annars är jag för att kostnaderna för förtroendevalda borde höjas. Är man förtroendevald i det kyrkliga skulle man få en betyande kompetenshöjning och det betyder fortbildningskostnader. Men det vore inte fel om någon på sitt CV kunde anföra en mandatperiod i ett kyrkoråd och alla då visste, att därmed fanns en kunskapsbas och ett utvecklat personligt engagemang i bagaget att imponeras av och ta vara på i arbetslivet. Växla arvodena mot utbildning/fortbildning och höj summan.
I Ann Hjerténs fall gäller nog att hon inte var värd småpengarna mer än för detta att hon så frankt deklarerat vad som gäller. Ge henne en 50-lapp extra som tack för insatsen.
Det bästa för svensk socialdemokrati vore att ägna sig åt politiska frågor och därmed inte politisera de kyrkliga. Men det fattar inte S, detta parti som tycks skörda politiska framgångar på föreställningar om sin politik mer än på rejäla programförklaringar. S är nog fortfarande ett parti som är illa ute men den lilla fördelen att alliansen kan vafra värre ute.
Nu blir det församlingsarbete i buss!
Fast kanske en liten påminnelse. Frimodig kyrka är det verkliga alternativet i kyrkovalet.
"Det har inte handlat om några stora summot utan mer om en symbolisk uppskattning. Nu blir känslan att jag inte är värd de här småpengarna. Då arbetar jag hellre ideellt på riktigt med sådant jag tycker är roligt och som jag aldrig skulle drömma om att ta betalt för."
Så bra att det blev sagt och så förödande för alla vackra fraser om socialdemokratisk kyrkopolitik och all sken-helighet om förtroendevaldas fromma drivkrafter. Nå, nu tycker jag faktiskt synd om de sossar som inte tänker som Hjertén utan med glädje ger av sitt engagemang för det kyrkliga. Åke Svensson blev till sin förvång vald till kyrkorådets ordförande i Två Systrars. Det räckte inte valresultatet för S till - men han var bäst. Alltså fick han förtroende och motsvarade det självfallet. Men han och många med honom befinner sig på ljusårs avstånd från det Hjertén nu deklarerar. Hon säger ju att det hon gör inte är roligt - det är så trist så småpengarna ska hon ha.
Det känns nästan lite frestande att berätta om usel socialdemokratisk kyrkopolitik men jag ska övervinna frestelsen. Det finns ju alternativ, så man behöver inte gräva ner sig alltför mycket. Vore det inte en idé att ta bort arvoden på fler ställen - mest för att man skulle veta hur kyrkopolitiker egentligen tänker om sitt ansvar?
Annars är jag för att kostnaderna för förtroendevalda borde höjas. Är man förtroendevald i det kyrkliga skulle man få en betyande kompetenshöjning och det betyder fortbildningskostnader. Men det vore inte fel om någon på sitt CV kunde anföra en mandatperiod i ett kyrkoråd och alla då visste, att därmed fanns en kunskapsbas och ett utvecklat personligt engagemang i bagaget att imponeras av och ta vara på i arbetslivet. Växla arvodena mot utbildning/fortbildning och höj summan.
I Ann Hjerténs fall gäller nog att hon inte var värd småpengarna mer än för detta att hon så frankt deklarerat vad som gäller. Ge henne en 50-lapp extra som tack för insatsen.
Det bästa för svensk socialdemokrati vore att ägna sig åt politiska frågor och därmed inte politisera de kyrkliga. Men det fattar inte S, detta parti som tycks skörda politiska framgångar på föreställningar om sin politik mer än på rejäla programförklaringar. S är nog fortfarande ett parti som är illa ute men den lilla fördelen att alliansen kan vafra värre ute.
Nu blir det församlingsarbete i buss!
Fast kanske en liten påminnelse. Frimodig kyrka är det verkliga alternativet i kyrkovalet.
måndag 11 juni 2012
Domkapitlet i Strängnäs och mer än så!
Jag läste protokollet från Strängnäs domkapitel för att följa ett tillsynsärende mot en pensionerad präst, som begravt en icke-medlem. Kyrkoherden på plats sa nej "i respekt för den avlidnes beslut" medan den pensionerade prästen sa ja och såg detta "som ett uttryck för pastoral omsorg". Det blev en skriftlig erinran för domkapitlet fann att prästen inte bevisat sin förman, kyrkoherden, skyldig lydnad och villigt efterkommit vad hon blivit ålagt". Som pensionär skulle alltså kyrkoherden bli min förman om en familj ber mig ha begravningsgudstjänst? Så har jag aldrig tänkt saken. Kyrkoherden är född året efter det den pensionerade prästen prästvigdes. Prästen har tjänstgjort i församlingen. Kyrkoherden kanske skulle litat på hans pastorala omdöme?
Jag läste protokollets andra paragrafer också och häpnade. Det handlar om behörighet och yttrande för tjänster. Domkapitlet har kriterierna "mycket lämplig" och "lämplig" för tjänsten. Ibland används formuleringen "kan komma ifråga", förstår jag. Är man omöjlig heter det att man "inte motsvarar sökprofilen". Vi tar yttrandena - och jag anonymiserar namnen: "JA är en erfaren och ansvarskännande församlingspräst som vill utvecklas och utveckla. DK är öppen, strukturerad, stabil och lyhörd .... längtar han nu att verka i en församling." Eller AB som "är strukturerad och samtidigt entusiastisk engagerad", BMM som "är en ofta anlitad förrättningspräst ... relationsskapande och strukturerad". HS har "bred erfarenhet" och han "har hög arbetskapacitet och är prestigelös." Nu kommer ett något längre sammanhållet citat: "NL har en önskan att få inrikta sig på vuxenarbete och utveckla sin teologiska kompetens. Hon beskrivs som rak, ärlig och engagerad. KM har erfarenhet från andra kyrkliga traditioner. Hon är en ödmjuk och tålmodig person som är pedagogiskt erfaren."
Ingenting av detta - allra minst spådomarna om framtid - kan domkapitlet veta. Makten över yttrandena sitter hos en blomsterspråkande byråkrat, som styrs av sin erfarenhet eller av sina antipatier eller av sina sympatier eller av sina förutfattade mening, man kan inte riktigt veta. Men det kan alltså inte domkapitlets ledamöter heller. Och vad får det kyrkoråd som ska anställa ny präst egentligen för hjälp. Vad innebär "andra kyrkliga traditioner" om inte att hon kommer från någon frikyrka? Och vad har de sökande för formella meriter, sådant som finns på papper, och dokumenterade erfarenhetet? Protokollet återger ingenting av detta.
Vad skrev man på blomstrande språk om den kyrkoherde som domkapitlet konstaterar att det inte finns några hinder att säga upp?
Vi lever i ett land där det på papperet sägs att befordringskriterier är skicklighet och förtjänst. Hur kan det komma sig att jag i min rigiditet tror att detta grundlagsfästa ersatts av ett annat kriterium: den välsmorda truten och de välsvarvade fraserna?
Nu återstår bara att vänta på protokollet från Västerås domkapitel efter omdopet. Laila Bagge Wahlgren berättade på sin blogg att sonen Liam är döpt en gång i USA men nu döptes han i Svenska kyrkan. Mamman hade frågat Liam om han vill det. Det ville han. http://blogg.mama.nu/lailas-blogg/2012/06/07/planera-ett-dop/ På Lailas blogg kan man se bilder från dopet. Aftonbladet återger att detta var Liams första svenska dop.
Komminister Mats Nyholm från Västerås, omdöparen, vederdöparen, blir förstås ett tillsynsärende för domkapitlet efter detta. Och domkapitelsprotokollet blir intressant läsning.
Det var tydligen allmänt bekant att Liam var döpt och kunde alltså inte döpas konditionellt. Detta är ett regelrätt omdop. Mamman har själv berättat att sonen är döpt i USA.
Präster som praktiserar omdop i Svenska kyrkan avkragas väl? Är det kontraktsprosten Alsterlund som för frågan till domkapitlet eller har biskopen själv läst Aftonbladet?
Jag läste protokollets andra paragrafer också och häpnade. Det handlar om behörighet och yttrande för tjänster. Domkapitlet har kriterierna "mycket lämplig" och "lämplig" för tjänsten. Ibland används formuleringen "kan komma ifråga", förstår jag. Är man omöjlig heter det att man "inte motsvarar sökprofilen". Vi tar yttrandena - och jag anonymiserar namnen: "JA är en erfaren och ansvarskännande församlingspräst som vill utvecklas och utveckla. DK är öppen, strukturerad, stabil och lyhörd .... längtar han nu att verka i en församling." Eller AB som "är strukturerad och samtidigt entusiastisk engagerad", BMM som "är en ofta anlitad förrättningspräst ... relationsskapande och strukturerad". HS har "bred erfarenhet" och han "har hög arbetskapacitet och är prestigelös." Nu kommer ett något längre sammanhållet citat: "NL har en önskan att få inrikta sig på vuxenarbete och utveckla sin teologiska kompetens. Hon beskrivs som rak, ärlig och engagerad. KM har erfarenhet från andra kyrkliga traditioner. Hon är en ödmjuk och tålmodig person som är pedagogiskt erfaren."
Ingenting av detta - allra minst spådomarna om framtid - kan domkapitlet veta. Makten över yttrandena sitter hos en blomsterspråkande byråkrat, som styrs av sin erfarenhet eller av sina antipatier eller av sina sympatier eller av sina förutfattade mening, man kan inte riktigt veta. Men det kan alltså inte domkapitlets ledamöter heller. Och vad får det kyrkoråd som ska anställa ny präst egentligen för hjälp. Vad innebär "andra kyrkliga traditioner" om inte att hon kommer från någon frikyrka? Och vad har de sökande för formella meriter, sådant som finns på papper, och dokumenterade erfarenhetet? Protokollet återger ingenting av detta.
Vad skrev man på blomstrande språk om den kyrkoherde som domkapitlet konstaterar att det inte finns några hinder att säga upp?
Vi lever i ett land där det på papperet sägs att befordringskriterier är skicklighet och förtjänst. Hur kan det komma sig att jag i min rigiditet tror att detta grundlagsfästa ersatts av ett annat kriterium: den välsmorda truten och de välsvarvade fraserna?
Nu återstår bara att vänta på protokollet från Västerås domkapitel efter omdopet. Laila Bagge Wahlgren berättade på sin blogg att sonen Liam är döpt en gång i USA men nu döptes han i Svenska kyrkan. Mamman hade frågat Liam om han vill det. Det ville han. http://blogg.mama.nu/lailas-blogg/2012/06/07/planera-ett-dop/ På Lailas blogg kan man se bilder från dopet. Aftonbladet återger att detta var Liams första svenska dop.
Komminister Mats Nyholm från Västerås, omdöparen, vederdöparen, blir förstås ett tillsynsärende för domkapitlet efter detta. Och domkapitelsprotokollet blir intressant läsning.
Det var tydligen allmänt bekant att Liam var döpt och kunde alltså inte döpas konditionellt. Detta är ett regelrätt omdop. Mamman har själv berättat att sonen är döpt i USA.
Präster som praktiserar omdop i Svenska kyrkan avkragas väl? Är det kontraktsprosten Alsterlund som för frågan till domkapitlet eller har biskopen själv läst Aftonbladet?
söndag 10 juni 2012
Ateisten Olofsson
Humanisten Olofsson (avtalspensionär, född 1948) släppte etiketten "kristen" hösten 2010. Det var andra gången. Första gången var några år in på 60-talet då han var i 14-årsåldern. Nu menar Olofsson "att man inte kan kalla sig kristen om man inte tror på Gud, ett liv efter döden och att Jesus uppstod från döden." Jag läste alltså inte bara Olofssons kommentar på blogginlägget Humanisten Olofsson utan gick vidare till gustafsvideoblogg. Då kan man enkelt se att Olofsson framträder som ateist, en ateist av det där sedvanliga slaget - bakgrund i en frikyrklig uppväxtmiljö. Han behåller dock lärdomen från sin "frispråkiga och ganska oblyga frikyrkliga uppfostran" att "den relativa fåkunnigheten aldrig är en ursäkt att hålla tyst när det finns saker som engagerar från djupet av ens hjärta."
Jag blir inte imponerad. I min svenskkyrkliga uppfostran - eller vad det nu var som styrde - gällde det att läsa på, skaffa belägg och pröva resonemang. "Vetenskap och beprövad erfarenhet" kan hållningen sammanfattas. Det blir bara dumt annars.
Man behöver inte vara imponerad av gubbjäklar i 64-årsåldern, det måste öppet deklareras. Är de pratsamma, finns det ytterligare skäl till försiktighet. Och här ska kanske en smiley in? :-) Men i sak - varför lägga tid på att ropa över en avgrund - "ljusårs avstånd"? Ateisten Olofsson gör det? Varför? All hans möda med det egna jaget som referens - vad blir det av det? Han har nämligen bestämt sig för att när det slås fast vad Kyrkan lär, så är det ett uttryck för - självsäkerhet! Han ställer i ett blogginlägg den lätt retoriska frågan: "Kanske måste man träda helt utanför alla kyrkliga lojaliteter och ramar för att bli fri att på ett ärligt och levande sätt dela med sig hur man är berörd av påskdramat." Noga taget kan man faktiskt göra just detta i gemenskap med apostlar och trons folk i alla tider. Och det har sin poäng att stå solidariskt samman med detta folk. Fokus flyttas från känslor till erfarenhet, gemensam erfarenhet.
Ateisten Olofsson har snickrat sitt eget filosofiska torn där han kunnat sätta sig. Jag kan omfatta honom med sympati. 12 år gammal tog han sitt första steg på otrons väg när han inte ville vara med på förbönsmötet i missionskyrkan i Dalarna, där det var vinterläger. Det hade jag kanske också gjort i det läget -men mitt sammanhang var inte förbönsmöte i Missionskyrkan utan ett mer stimulerande svenskkyrkligt sammanhang. Jag kunde också släppt tron i tonåren - men hade kanske inte försökt få ihop en ateistisk teologi med det som är kristendom. Varför håller Carl Gustaf Olofsson på med sådant? Den enda förklaring jag kan se, är att han är ett bönebarn. Någon anförvant - hans mamma? - bad för hans eviga väl. Därför kan han inte släppa alla frågorna. Vad ska man göra i den situationen? Skaffa sig en soul-friend, en hyfsad präst, och ge kristen tro en chans under en sammanhängande tid när man allra främst ska ta reda på vad trons folk säger, fira gudstjänst och ta gudstjänsten till sig och så prata med sin soul-friend - mer om det man upptäcker än om det man i förväg tänkt ut. Ateisten Olofsson har nämligen tänkt ut mycket. Det är vettigare att sluta spjärna mot udden, eller hur detta heter nuförtiden.
Jag blir inte imponerad. I min svenskkyrkliga uppfostran - eller vad det nu var som styrde - gällde det att läsa på, skaffa belägg och pröva resonemang. "Vetenskap och beprövad erfarenhet" kan hållningen sammanfattas. Det blir bara dumt annars.
Man behöver inte vara imponerad av gubbjäklar i 64-årsåldern, det måste öppet deklareras. Är de pratsamma, finns det ytterligare skäl till försiktighet. Och här ska kanske en smiley in? :-) Men i sak - varför lägga tid på att ropa över en avgrund - "ljusårs avstånd"? Ateisten Olofsson gör det? Varför? All hans möda med det egna jaget som referens - vad blir det av det? Han har nämligen bestämt sig för att när det slås fast vad Kyrkan lär, så är det ett uttryck för - självsäkerhet! Han ställer i ett blogginlägg den lätt retoriska frågan: "Kanske måste man träda helt utanför alla kyrkliga lojaliteter och ramar för att bli fri att på ett ärligt och levande sätt dela med sig hur man är berörd av påskdramat." Noga taget kan man faktiskt göra just detta i gemenskap med apostlar och trons folk i alla tider. Och det har sin poäng att stå solidariskt samman med detta folk. Fokus flyttas från känslor till erfarenhet, gemensam erfarenhet.
Ateisten Olofsson har snickrat sitt eget filosofiska torn där han kunnat sätta sig. Jag kan omfatta honom med sympati. 12 år gammal tog han sitt första steg på otrons väg när han inte ville vara med på förbönsmötet i missionskyrkan i Dalarna, där det var vinterläger. Det hade jag kanske också gjort i det läget -men mitt sammanhang var inte förbönsmöte i Missionskyrkan utan ett mer stimulerande svenskkyrkligt sammanhang. Jag kunde också släppt tron i tonåren - men hade kanske inte försökt få ihop en ateistisk teologi med det som är kristendom. Varför håller Carl Gustaf Olofsson på med sådant? Den enda förklaring jag kan se, är att han är ett bönebarn. Någon anförvant - hans mamma? - bad för hans eviga väl. Därför kan han inte släppa alla frågorna. Vad ska man göra i den situationen? Skaffa sig en soul-friend, en hyfsad präst, och ge kristen tro en chans under en sammanhängande tid när man allra främst ska ta reda på vad trons folk säger, fira gudstjänst och ta gudstjänsten till sig och så prata med sin soul-friend - mer om det man upptäcker än om det man i förväg tänkt ut. Ateisten Olofsson har nämligen tänkt ut mycket. Det är vettigare att sluta spjärna mot udden, eller hur detta heter nuförtiden.
torsdag 7 juni 2012
Lågt blodsocker
Kyrkans Tidning kom inte idag. Det gjorde däremot Ölandsbladet där Stig-Björn Ljunggren ifrågasatte dopet på en rätt okvalificerad intellektuell nivå. Jag funderar på om jag borde skriva ett svar - men det var en del annat att plocka med och två mackor till lunch var inte optimalt. känner jag nu. Jag greppade Kyrkans Tidning i församlingshemmet. Där har Lennart Koskinen skrivit om att nåden kräver att vi gör dopet tillgängligt. Han gör det genom en grovt tillyxad motsättning mellan kyrkosyner. Exklusiv kyrka för ett fåtal eller ett öppet erbjudabnde, det är motsättningen. Endast vid få tillfällen samverkar Koskinens två hjärnceller, fattar jag, när jag läser hans text fortsättningsvis:
"Kritiken från Dag Sandahl-angels med hang-arounds skjuter in sig på det första alternativet. Gärna trossamtal som liknar ett gammaldags husförhör med föräldrarna. Är de verkligen värda att få döpa sina barn."
Det är en fd biskop i Svenska kyrkan - den kyrka som anammat BEM-dokumentet - som skriver. Enklast ska han, doktor vid ett nordligare beläget universitet /men faktiskt inte docent/, avkrävas belägg för att det han påstår är vad jag menar. Fram med beläggen!
Jag har byggt församling och haft dopsamtal. Jag har stretat runt bland husen, suttit hos folk, klappat barn och hundar och blivit områdets präst. Det betydde att ingen tyckte det var konstigt att jag gick i trapporna när det var svårartade problem ("jag ringde dig för jag ville inte dra in polisen") eller dödsbud skulle ges. Jag döper och konfirmerar ibland barn till tidigare konfirmander och jag begraver tidigare konfirmanders föräldrar. Dopsamtalen skapade kontakter och en hyfsat vital församling blev viktig i stadsdelen. Jag tror inte jag ska ta skit av Koskinen. Att jag inser att Svenska kyrkan på allt sätt vill ha många döpta och att det i stor utsträckning handlar om pengar ska jag inte heller ha skit för. Vi hamnar där Church of England redan är. Vi uppmuntras att kalla detta lilla kyrkliga egenintresse för "relevans".
Ska jag verkligen nu ägna en stund åt att försvara Svenska kyrkan i Ölandsbladet eller? Det finns annat att göra. Sätta ihop ett undervisningsmaterial om ondskans problem till de 44 unga som ska fortbildas teologiskt t ex eller kolla hur budgetberedningen vill ha in äskanden och när. Koskinen kanske har större skäl att försvara Svenska kyrkans praxis mot docenten Ljunggren än vad jag har? Men läser Koskinen Ölandsbladet - och skriver han utan ekonomisk ersättning?
"Kritiken från Dag Sandahl-angels med hang-arounds skjuter in sig på det första alternativet. Gärna trossamtal som liknar ett gammaldags husförhör med föräldrarna. Är de verkligen värda att få döpa sina barn."
Det är en fd biskop i Svenska kyrkan - den kyrka som anammat BEM-dokumentet - som skriver. Enklast ska han, doktor vid ett nordligare beläget universitet /men faktiskt inte docent/, avkrävas belägg för att det han påstår är vad jag menar. Fram med beläggen!
Jag har byggt församling och haft dopsamtal. Jag har stretat runt bland husen, suttit hos folk, klappat barn och hundar och blivit områdets präst. Det betydde att ingen tyckte det var konstigt att jag gick i trapporna när det var svårartade problem ("jag ringde dig för jag ville inte dra in polisen") eller dödsbud skulle ges. Jag döper och konfirmerar ibland barn till tidigare konfirmander och jag begraver tidigare konfirmanders föräldrar. Dopsamtalen skapade kontakter och en hyfsat vital församling blev viktig i stadsdelen. Jag tror inte jag ska ta skit av Koskinen. Att jag inser att Svenska kyrkan på allt sätt vill ha många döpta och att det i stor utsträckning handlar om pengar ska jag inte heller ha skit för. Vi hamnar där Church of England redan är. Vi uppmuntras att kalla detta lilla kyrkliga egenintresse för "relevans".
Ska jag verkligen nu ägna en stund åt att försvara Svenska kyrkan i Ölandsbladet eller? Det finns annat att göra. Sätta ihop ett undervisningsmaterial om ondskans problem till de 44 unga som ska fortbildas teologiskt t ex eller kolla hur budgetberedningen vill ha in äskanden och när. Koskinen kanske har större skäl att försvara Svenska kyrkans praxis mot docenten Ljunggren än vad jag har? Men läser Koskinen Ölandsbladet - och skriver han utan ekonomisk ersättning?
Manifestation
Det var manifestation i Kalmar. Det mer frikyrkliga stuket har bättre högtalare. Psalmsången var svag och leddes av en Pouzanenchor från Kalmar. Kul - men klent. Och liturgin fungerar inte för de vanliga svaren kan de frikyrkliga på Stortorget inte. Koncentrationen är kanske inte den bästa. Man kan fira mässa och äta glass under tiden men också småprata. Jag moraliserar inte. Man är mans gamman, heter det i Havamal. Det är roligt att träffas.
Lite besynnerligt dock. Har man motorcykel och skinnställ är det ett plus. Då ska man t ex ta sig i procession från Larmtorget till Stortorget och parkera cyklarna där. En kyrkoherde i rött skinnställ ledde skaran som brummade iväg. Sannolikt är det hela fromhetsbefrämjande men när jag sporde om jag kunde skaffa cab och köra nedcabbat med andra kompisar nästa år blev svaret lite svävande. Är den förfärande sanningen den, att motorcykeln är svaret på en fördom att kristna inte kan åka motorcykel och nu ska den fördomen utrotas eller - än värre - såg jag svaret på min önskan om en lagom omvänd MC-klubb gå i uppfyllelse?
När en kommunistisk kommunalpolitiker två gånger i bön från podiet tackade för att vi får leva i en demokrati, log jag. Hon syftade förstås på proletariatets diktatur. Annars var bedjandet mångordigt - på ett sätt som jag fått för mig att vår Frälsare varnat för. Knox hölls fram som auktoritet. Jojo. Det reformerta fick plats, inte Luther. Tänkte jag.
I bönens form tackades också för ekumeniken - med en intressant definition. Ekumenik är numera mångfald och olikheter och man har valt att vara glada över detta. Bad inte Jesus om enhet?
Och så var det mässfirande på nästa torg. Präster dansade och hoppade och kom för denna insats på bild i tidningen. Tänk att präster kan hoppa! Men enhet - vad tänker folket på torget om mässan? Är det sakramental realism - är det just som biskopen säger därframme - eller på något mer symboliskt vis?
Jag hoppas att jag inte låter syrlig - jag iakttog och funderade och sjöng då och då. Jag pratade med vänner också. Syster Kerstin bad tackbönen efter mässan och det gav en slags igenkännandets trygghet - i åratal har jag hört det vara just så och pensionerade diakonissor låter inte pensionen hindra dem, om man så säger. De gör som de alltid har gjort. Det gillar jag. Men när det blir lite liturgisk utgestaltning ser jag en skillnad. Högkyrkligheten är mer kroppslig än den utstofferade kyrklighet som tagit sig upp. En högkyrklig präst rör vid materien, talar till brödet och vinet. Liturgisk praxis är också teologi, tänker en högkyrklig präst.
Till sist for jag hemåt. Frågan ställdes: Varför manifesterar man en dag när folk inte är på stan? Det var lätt att parkera i Kalmar i går. Och var var det vanliga svenskkyrkliga folket? Biskopen firade främst mässa för frikyrkliga, tror jag. Vackert så - men lite komplicerat för den som vill tänka och förstå.
Sedan skulle det firas nationaldag. Invandrarna hade kallats in för att sjunga och dansa. De gläds över Gustaf Vasas intåg i Stockholm - eller vad det nu är vi firar. Själv är jag mer sur över beslutet om nationaldagen som helgdag, för det beslutet sabbade pingsthelgen. Var det för att påminna om den saken som prästerna bar röda stolor och biskopen röd mässhake - eller var detta bara för att det skulle vara snyggt?
På kvällen var det mässa i Högby kyrka. Som vanligt på onsdagar, alltså. Hemma bäst!
Lite besynnerligt dock. Har man motorcykel och skinnställ är det ett plus. Då ska man t ex ta sig i procession från Larmtorget till Stortorget och parkera cyklarna där. En kyrkoherde i rött skinnställ ledde skaran som brummade iväg. Sannolikt är det hela fromhetsbefrämjande men när jag sporde om jag kunde skaffa cab och köra nedcabbat med andra kompisar nästa år blev svaret lite svävande. Är den förfärande sanningen den, att motorcykeln är svaret på en fördom att kristna inte kan åka motorcykel och nu ska den fördomen utrotas eller - än värre - såg jag svaret på min önskan om en lagom omvänd MC-klubb gå i uppfyllelse?
När en kommunistisk kommunalpolitiker två gånger i bön från podiet tackade för att vi får leva i en demokrati, log jag. Hon syftade förstås på proletariatets diktatur. Annars var bedjandet mångordigt - på ett sätt som jag fått för mig att vår Frälsare varnat för. Knox hölls fram som auktoritet. Jojo. Det reformerta fick plats, inte Luther. Tänkte jag.
I bönens form tackades också för ekumeniken - med en intressant definition. Ekumenik är numera mångfald och olikheter och man har valt att vara glada över detta. Bad inte Jesus om enhet?
Och så var det mässfirande på nästa torg. Präster dansade och hoppade och kom för denna insats på bild i tidningen. Tänk att präster kan hoppa! Men enhet - vad tänker folket på torget om mässan? Är det sakramental realism - är det just som biskopen säger därframme - eller på något mer symboliskt vis?
Jag hoppas att jag inte låter syrlig - jag iakttog och funderade och sjöng då och då. Jag pratade med vänner också. Syster Kerstin bad tackbönen efter mässan och det gav en slags igenkännandets trygghet - i åratal har jag hört det vara just så och pensionerade diakonissor låter inte pensionen hindra dem, om man så säger. De gör som de alltid har gjort. Det gillar jag. Men när det blir lite liturgisk utgestaltning ser jag en skillnad. Högkyrkligheten är mer kroppslig än den utstofferade kyrklighet som tagit sig upp. En högkyrklig präst rör vid materien, talar till brödet och vinet. Liturgisk praxis är också teologi, tänker en högkyrklig präst.
Till sist for jag hemåt. Frågan ställdes: Varför manifesterar man en dag när folk inte är på stan? Det var lätt att parkera i Kalmar i går. Och var var det vanliga svenskkyrkliga folket? Biskopen firade främst mässa för frikyrkliga, tror jag. Vackert så - men lite komplicerat för den som vill tänka och förstå.
Sedan skulle det firas nationaldag. Invandrarna hade kallats in för att sjunga och dansa. De gläds över Gustaf Vasas intåg i Stockholm - eller vad det nu är vi firar. Själv är jag mer sur över beslutet om nationaldagen som helgdag, för det beslutet sabbade pingsthelgen. Var det för att påminna om den saken som prästerna bar röda stolor och biskopen röd mässhake - eller var detta bara för att det skulle vara snyggt?
På kvällen var det mässa i Högby kyrka. Som vanligt på onsdagar, alltså. Hemma bäst!
onsdag 6 juni 2012
Humanisten Olofsson
Styrelseledamoten i Humanisterna i Kalmar län (som alltså inte säkert är humanistiskt bildade, skolade eller ens humana men knepet är detsamma som när ett gäng centerpartister och andra organiserade sig som "folkkyrkogruppen" i kyrkomötet; man lägger beslag pån ett honnörsord för egen del) Carl Gustaf Olofsson skrev i Barometern/OT den 31 maj att han stödde den nya skollagen. Det handlar förstås om skolavslutningar i kyrkan. Olofsson har läst Antje Jackeléns herdabrev, i vart fall i utdrag. Det handlar om Luk 10:5-12 där Jesus skickar sina lärjungar med uppdraget att hälsa människorna med frid. Kan det kränka?
Humanisten Olofsson läser Bibeln och ser att den som avvisar friden kan vänta ett öde värre än det Sodom och Gomorra utsattes för. Olofsson ser Jesus fälla en brutal kollektiv dom och anklagar Jackelén för "ett vanligt kristet fenomen: selektiv bibelläsning." Så kommer Olofssons slutsats: "Man skulle kunna säga att genom att förbjuda religiösa/kristna inslag på skolavslutningen befrias kyrkan och prästerna från att indirekt förkunna dessa hårda domsord från Jesus över barn och föräldrar som är avvisande till kristen tro." Mycket ska man höra! Fast den som varit med ett tag har hört liknande tongångar tidigare ... Vi befriar!
Olofsson vill i stället ha en värdig avslutning - som jag, när jag såg rubriken i tidningen, först trodde var en plädering för dödshjälp! Nå, en värdig avslutning: en "som skolan utformar och som rymmer livets djup gemensamma för alla människor och som pekar framåt mot en global gränsöverskridande värld, i kyrkan eller annan lokal, är en mycket bättre lösning."
Ska det på min gravsten stå: He could not gladly suffer fools? Nu har jag varit på resor och kanske sluppit en del av den återkommande skolavslutningsdebatten - materialet som Kyrkans Hus åstadkom gjorde mig för den delen inte glad - men när ska vi få möta intelligenta ateister? Olofssons plädering är en sekulariserad lösning som helt beror på Kyrkans förkunnelse. Han skulle inte tänka i kategorier som det gemensamma och det globala om inte evangeliet förkunnats och byggt kultur. Det vet han inte om. Sekulariseringen betydde att man tog bort värdegrunden men värderingarna finns i någon mening kvar och formar idealen. Men eftersom Olofsson et consortes - HUmanisterna! - inte längre förstår originalet, talar de sig varma för den blekare kopian. Det står honom fritt. Vi lever i ett på papperet fritt land.
Olofsson uppträder också som fundamentalistisk bibelutläggare. Han uppfattar nu att han gjort en stor exegetisk insats genom att jaga ett vanligt kristet fenomen. Men han har inte gjort utgångspunkten klar för sig. Jesus uttalar inga domsord. Han säger egentligen bara att det finns en utväg ur det rådande eländet. Ta livbåten nu eller drunkna. Ska det kallas domsord? Är det inte närmast att se som konsumentupplysning?
Olofsson kunde sätta sig och fundera över världen. Jag har de senaste dagarna läst 1300 sidor om Raoul Wallenberg. Det är en läsning som kan fylla en med dysterhet. Så mycket ondska, så många fördomar, så mycket illvilja, så många medlöpare och tigare, så många försiktiga och så mycket av maktspel där en människas liv inte är värt något. Världen är fallen. Eländet är verkligt och Kyrkan är kallad att visa på utvägen, Den som inte tar emot friden, har träffat ett eget val. Vill man inte ha med Gud att göra, slipper man.
Jag kunde å denna dag när den svenska flaggan med korset tecknat smattrar i den öländska vinden kanske avrunda med det Olofsson uppfattar vara kollektiva domsord. Det kunde räcka med tio rättfärdiga för att Sodom och Gomorra skulle skonas. Finns det tio rättfärdiga i församlingen som lever ett sådant liv att de andra räddas? Detta är den allvarliga frågan - på ljusårs avstånd från humanisten Olofssons lilla hemmasnickrade tankevärld.
Humanisten Olofsson läser Bibeln och ser att den som avvisar friden kan vänta ett öde värre än det Sodom och Gomorra utsattes för. Olofsson ser Jesus fälla en brutal kollektiv dom och anklagar Jackelén för "ett vanligt kristet fenomen: selektiv bibelläsning." Så kommer Olofssons slutsats: "Man skulle kunna säga att genom att förbjuda religiösa/kristna inslag på skolavslutningen befrias kyrkan och prästerna från att indirekt förkunna dessa hårda domsord från Jesus över barn och föräldrar som är avvisande till kristen tro." Mycket ska man höra! Fast den som varit med ett tag har hört liknande tongångar tidigare ... Vi befriar!
Olofsson vill i stället ha en värdig avslutning - som jag, när jag såg rubriken i tidningen, först trodde var en plädering för dödshjälp! Nå, en värdig avslutning: en "som skolan utformar och som rymmer livets djup gemensamma för alla människor och som pekar framåt mot en global gränsöverskridande värld, i kyrkan eller annan lokal, är en mycket bättre lösning."
Ska det på min gravsten stå: He could not gladly suffer fools? Nu har jag varit på resor och kanske sluppit en del av den återkommande skolavslutningsdebatten - materialet som Kyrkans Hus åstadkom gjorde mig för den delen inte glad - men när ska vi få möta intelligenta ateister? Olofssons plädering är en sekulariserad lösning som helt beror på Kyrkans förkunnelse. Han skulle inte tänka i kategorier som det gemensamma och det globala om inte evangeliet förkunnats och byggt kultur. Det vet han inte om. Sekulariseringen betydde att man tog bort värdegrunden men värderingarna finns i någon mening kvar och formar idealen. Men eftersom Olofsson et consortes - HUmanisterna! - inte längre förstår originalet, talar de sig varma för den blekare kopian. Det står honom fritt. Vi lever i ett på papperet fritt land.
Olofsson uppträder också som fundamentalistisk bibelutläggare. Han uppfattar nu att han gjort en stor exegetisk insats genom att jaga ett vanligt kristet fenomen. Men han har inte gjort utgångspunkten klar för sig. Jesus uttalar inga domsord. Han säger egentligen bara att det finns en utväg ur det rådande eländet. Ta livbåten nu eller drunkna. Ska det kallas domsord? Är det inte närmast att se som konsumentupplysning?
Olofsson kunde sätta sig och fundera över världen. Jag har de senaste dagarna läst 1300 sidor om Raoul Wallenberg. Det är en läsning som kan fylla en med dysterhet. Så mycket ondska, så många fördomar, så mycket illvilja, så många medlöpare och tigare, så många försiktiga och så mycket av maktspel där en människas liv inte är värt något. Världen är fallen. Eländet är verkligt och Kyrkan är kallad att visa på utvägen, Den som inte tar emot friden, har träffat ett eget val. Vill man inte ha med Gud att göra, slipper man.
Jag kunde å denna dag när den svenska flaggan med korset tecknat smattrar i den öländska vinden kanske avrunda med det Olofsson uppfattar vara kollektiva domsord. Det kunde räcka med tio rättfärdiga för att Sodom och Gomorra skulle skonas. Finns det tio rättfärdiga i församlingen som lever ett sådant liv att de andra räddas? Detta är den allvarliga frågan - på ljusårs avstånd från humanisten Olofssons lilla hemmasnickrade tankevärld.
lördag 2 juni 2012
Oxfordrörelse mm
Jag rörde mig till Oxford och under Coompanions ledning besökte vi vänstiftet och kom ut också i stiftets utkanter. Jag ska väl fundera lite vidare över vad vi lärde oss men ett vet jag. Ska man ha vänstiftskontakter måste vänskap byggas nerifrån - och från ömse håll. Många måste vara bvänner med måpnga och deta i olika generationer. Annars blir vänstiftandet ett egenintresse för reslystna, Får jag hänvisa till Romarbrvets sista kapitel och namnlistan. Aposteln hälsar till en hel uppsättning personer. De är i Rom. Där har han aldrig varit. Men Kyrkan är internationell redan från början.
I Blackwell's lilla boklåda var jag ett varv och hjälpte till att bära några böcker därifrån. Primark utrustade mig med lite nytt. Det är som Ullared fast bättre och billigare, som vi brukar säga. Vad som hänt hemma, var jag rätt okunnig om. Vi tror ju alltid att mycket händer men tillbaka efter en vecka så ser vi att det mesta är som det var.
Bloggen Fjärde väggen har granskat Seglora smedja. Det var, som doktor B, brukar formulera sig "nöjsamt" - men det tycker nog inte Seglora smedja. En grandios självbild blev genom granskningen rätt illa åtgången. Sedan såg jag att Seglora smedja upprördes över Kristen opinion och vice versa. Det var bra för smedjans upprördhet blev informationsbärande. Här finns den passliga censurens trosbekännelse i inlägget "Kristen Opinion går över gränsen": En publicering skänker legitimitet inte bara åt den enskilda åsikten utan även legitimitet åt den individ som framför dsen. Läs satsen tre gånger. Tänker man så, har man inte i det offentliga samtalet att göra! Seglora smedja tänker så. Vi andra tänker att åsikter kan framföras för att komplicera resonemang eller för att prövas och avfärdas - och det är samtalets själva poäng. Legitimitetsköret är översåtligt och försåtligt.
Seglora smedja menar att våra handlingar och de debatter vi väljer att driva oundvikligen får konsekvenser. Kanske det. Men somliga debatter väljer vi inte att driva. Något står i stället fram och vi måste hantera detta faktum om vi inser att det är brott att tiga. Vi valde inte debatten, debatten valde oss. Enkel kallelselära, med andra ord. Så tänker INTE Seglora smedja - och då ska ändå smedjan vara en tankesmedja. Den skulle vara väldigt mycket mer intressant om den inte tänkte i legitimitetskategorier utan lite frimodigt började driva sanningsfrågor, frågor om hur det är och inte bara frågor om hur vi utfrån enkla schabloner vill föreställa oss att det är.
Tillbaka till Oxford. I postmodernistisk anda kan man numera plocka andrligt gods från olika håll, fick vi höra. Det tror jag inte går i längden. Form och innehåll måste höra ihop.
Nu kan jag fortsätta förbereda dagens vigslar och morgondagens högmässa samt eventuellt göra en raid i trädgården. Det grönskar lite väl mycket där det inte ska grönska av det slaget, om ni förstår huru jag menar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)