"To be continued", ropade överste Olofsson i telefonen. "Spännande värre, dramat tätnar", hörde jag överste Salander säga. De båda satt vid en högtalartelefon och hade nyheter att komma med. Juluppehåll från tjänster här och där utomlands och nu tryggt i en bunkerliknande lokal nära Lidingö. Vi brukar inte närmare gå in på var, även om jag ibland nåtts av kvalificerad information.
Vad hade hänt?
-Vi fångade upp en konversation mellan kyrkomötets valde revisor och allas vår Warmland. Kopior har gått till presidiet och generalsekreteraren. Den som vill, måste kunna beställa fram den från kyrkokansliet för det handlar om tjänstepost. Revisorn undrar om Warmland verkligen sagt att Dag Sandahl inte skulle få tillträde som tjänstgörande ersättare i kyrkomötet. Revisorn blev ytterst betänksam när han hörde detta och hoppades att Kyrkans Tidning missuppfattat vad han sagt.
-Vad hände sedan?
-Warmland meddelade att Kyrkans Tidning inte missförstått, men det hade revisorn. "Att DS sedan vill göra det till en fråga där han kan misskreditera tjänstepersoner och Uppsala ingår så att säga i körschemat, men vi övriga behöver inte hemfalla åt det."
-Vad sa han? Här är nyckelrepliken! Misskreditera tjänstepersoner och Uppsala. Sanslöst men intressant. Nu vet vi hur han tänker.
-Självbilden, sa Salander.
-Warmland fortsatte med att lägga ut texten om arbetsmiljön. Den är något av det mest grundläggande för att genomföra möten. Han tror alltså att arbetsmiljön utanför mötet skulle vara relavant för kyrkomötet, sa Olofsson.
-Det kommer mera, sa Salander, som hade uppenbart svårt att vara allvarlig. Sjävbilden igen!
-Ja, i fallet rörande DS hade Warmland varit extra tydlig med att arbetsordningen inte får störas, vilket beror på att han, Sandahl alltså, varit ute och slirat i det här hänseendet flera gånger tidigare, fortsatte Olofsson.
-Flera gånger? Slirat? Ger han exempel? Stund, ställe, styrka, slag, sysselsättning och sagesperson?
-Nej, men jag fortsätter gärna. Warmland fortsätter nämligen: Och även mot bakgrund av metoo-klimat, som ju bl a handlar om hur vi uppträder mot varandra, kan vi konstatera att det räcker nu med övertramp, råhet och plumphet.
-Vad sa han, sa du?
-Dom är förbannade på DS i Antjeborg, sa Salander, som var på uppenbart gott humör. Orden föll så: Övertramp, råhet och plumphet.
-Uppbragta, inte förbannade för här är vi inte råa eller plumpa.
-Jag fortsätter: Warmland har generalsekreterarens fulla stöd i detta ärende.
-Fulla stöd? Det behövs nog att man är full för att stödja detta, muttrade jag.
-Ecoutez! Warmland blir tydlig: Det aktuella fallet kan tyckas inte vara så grovt, men fem vittnen som alla anger samma händelseförlopp och där åtminstone en överväger att göra en polisiär anmälan för ofredande gör det hela besvärande för DS. Jag har pratat med dessa personer, och jag har reagerat starkt på deras uppdrag. Någon behöver sätta ner foten. Så långt Warmland, sa Olofsson
-Uppdrag? Menar han inte uppgifter? Och har han inte läst att versionerna skiljer sig helt från varandra. Av vittnesmålen går det inte at förstå vad som påstås ha hänt!
-Det har han inte. Den här diskussionen ägde rum 1 december. Redogörelserna kom in en vecka eller 10 dagar senare. Och har han alls frågat om andra partens version? Salander hade ordning på tidsnumren.
-Revisorn gav sig inte. Han menade att en tjänsteman inte kan agera som Warmland gjort och vände sig väldigt kraftigt mot Warmlands moraliserande ordalag. Metoo är i sammanhanget enbart populistiskt, menade han. Kyrkomötet har uppenbart en omdömesgill revisor, sa Olofsson.
-Revisorn menade att saken var en fråga för presidiet, sa Salander. Men Warmland tonar ju ner den aktuella händelsen, och det med goda skäl, för att hålla fram det andra: övertramp, råhet och plumphet. Jag tror att den arme Dag Sandahl får lida för Bloggardags pigga, käcka och muntra kyrkokritik. Och detta när Martin Luther kommit så i fokus. Var inte också hans språkbruk klandervärt?
-I de kyrkliga kanslierna är allt som antyder systemkritik klandervärt, sa jag. Salander och Olofsson skrattade.
-Detta aktstycke kan man självfallet begära fram, fortsatte jag
-Generalsekreteraren måste ha stämplat in det, sa Salander. Transparens gäller. Det är skickat 2 december till presidiet och henne. Här kan man få julunderhållning om man kastar sig på datorn eller telefonen. Men man kanske inte ska deprimera sig. Detta är kulturen på de kyrkliga höjderna och nu ger de sig på en kritiker och ger igen. På det viset är det märkligt det som sker i Visby när domprosten åker på en propp för att han varit "illojal" mot biskopen. Det är en ny anklagelsepunkt och hållningen är härefter att alla ska vara lojala med biskopen. Skrämmande i all sin enkelhet. Ordnung muss sein!
-Men har inte Hermansson varit illojal mot biskopen? undrade jag.
-Det är nog så saken sakligt kan och kanske ska uppfattas. Inga träd växer upp till himmelen. Inga domprostar heller. Men då borde Hermansson hutats åt på annat sätt. Lojalitet mot biskopen har ni väl aldrig svurit vid prästvigning?
-"Skyldig lydnad", hette det, sa jag. Mina herrar, nu har ni gett mig material till en blogg i morgon och jag ber då att få besvära om den där goda julen. Ni kan väl ändå hålla lite koll på Svenska kyrkan. Hermansson skickade sin ämbetsberättelse till Antje, som alls inte har någon överordnad position i förhållande till biskopen. Och de arma gutarna tycks tro att allt blir lugnt med en ny och mindre fast biskop. Interiörerna, mina herrar, interiörerna! Sofia Lilly Jönsson framträder som klarsynt hjältinna. Hon såg och hon sa. Hon borde inte lämnas ensam.
-Lugn. Vi har sökorden och det vi gör ger resultat, sa Olofsson.
-Inte klagar du väl? sporde Salander.
-Klagar gör inte den som sköter en pigg, käck och munter blogg hur allvarligt läget än är. Jag fruktar att Dag Sandahl med visst intresse ser fram mot den där polisiära anmälan som övervägs. Vi har en kristendom där diakoner drar präster inför domstol. Det säger allt. Precis allt. Nästa gång jag träffar Frasse ska jag be honom helgonförklara Plinius för hans bemötande av diakonissor i urkyrkan. Men egentligen är det nog Warmland som ställer till det hela. Han framstår som hämndgirig och omdömeslös. Bra att vi kan se och förstå sammanhangen.
-Det är ju det signalspaning är till för, sa Salander. Hur länge kan Warmland sitta kvar?
fredag 22 december 2017
torsdag 21 december 2017
Ett annat julupprop
Kyrkoledarna träder upp för att försvara juluppropet. Argumenten är desamma som förra året och utfallet kommer att bli sämre i år än det dåliga resultatet förra året. Det är något fel som är trasigt. Antagligen är det bristande folklighet. Den Ranghögste gör så gott han kan, i Stockholms katolska stift finns många med utländsk bakgrund. Men i andra församlingar funderar också det fromma folket på migrationspolitiken. Den är ju obegriplig. Det talas tyst men det tals om gruppvåldtäkter och om skjutningar, tyst men inte tystare än att det måste markeras att alla som kommer inte är kriminella. Jag är inte säker på hur nyheten att romerna, som organiserat en tiggarliga och nästan dräpt en landsman som inte ville fortsätta, haft nattkvarter på Diakonicentrum i Växjö. Och jag är inte ens säker på att prästerna i staden citerat Luther och sagt att det hör till kärlekens självklara risker att den blir sviken. Fråga Gud!
Modéus II går ut för att i Barometern/OT och Smålandsposten (20 dec) föra den generösa migrationspolitikens talan. Den Heliga Familjen hade inte släppts in i Sverige, menar han. Det hade den nog, svarar ledarredaktionerna på Barometern och Smålandsposten. 99% av de syriska medborgarna och 67% av medborgarna i Palestina får komma och stanna. Pojkarna från Afghanistan, som egentligen är från Iran, är det värre med. Somliga, kanske många, har ljugit sig in i landet. Ska de få stanna? Alla kommer inte att bidra till vårt välstånd. 1 av 10 var en uppgift jag hörde. 2 av 10 om man är generös i bedömningen. Då blir jag bekymrad för i detta land har vi i första hand ansvar för de egna medborgarna. Det var så landet byggdes. Om vi importerar unga män innebär det en framtid av annat slag. Man kan vara för denna framtid, men då måste man kanske förklara för fattigpensionärerna att det blivit ändrade planer. Pengarna för innovationen måste tas någonstans ifrån. Och när det finns papperslösa, som måste stjäla för att klara sig i landet när de inte får samhällelig hjälp - vad säger vi då? Killarna från Marocko till exempel.
Det finns inga enkla svar. Det finns till och med besinningsfulla människor som varnar för islam och menar, att de koranläsande är en invasionsstyrka som redan är på plats. De tar ingen hänsyn till de sekulära eller kristna som bor i landet. Ponera att de dystra förutsägelserna är sanna och att vi nu importerar de konflikter som ödelägger i Mellanöstern. Ponera! Detta är, och det är min poäng, komplikationer som ingen vill ta i. Men vad gör vi om det i tystnadskulturen likväl talas högt om tre kriminella bröder från Mellanöstern som utan körkort kör oskattad bil på cykelbanorna i samhället och i övrigt bara är just kriminella?
Vad kunde kyrkoledarna gjort? De kunde förankrat en annan hållning i församlingarna och sagt att i juletid behöver ni tala om hur rättfärdighet och barmhärtighet ska vara hållningar och fundera över vad det betyder. Det kunde vara ett samtal med flyktingar och migranter på plats i församlingshemmet, men ett fritt samtal med plats för frågor och undringar och möjlighet till sakinformation. Är det möjligt?
Jag undrade i kyrkomötet över flyktingsituationen i Afghanistan och pekade på ett faktum. Plan flyger in till Kabul med familjer som ska til landet på ferier eller semester. Det fick Antje till att det påståtts att Kabul var en "lämplig plats för semester". En doktor som inte kan citera rätt och som springer undan alla komplikationer, nej det övertygade inte mig. Jag vill veta hur det egentligen är i ett klansamhälle. Kan någon hamna utanför där? Och så vill jag veta mer om det som berättas, att det säljs politiskt lämpliga berättelser för att migranter ska få flyktingstatus. Det måste, menar jag, finnas möjligheter att vara för en anständig flyktingpolitik och mot allt bedrägeri. Jag ogillar att det finns en officiell sanning och en inofficiell. Jag vill veta hur det är och ta ställning på sakunderlag efter förnuftigt samtal. Skulle en kristen församling kunna vara platsen för detta? Och vore inte detta en mer trovärdig satsning i juletid? Skulle, frågan är enkel, församlingen som firar gudstjänst kunna se sig som och uppfattas som ett ansvarigt och kompetent subjekt?
Modéus II argumenterar med exempel från det forna Jugoslavien att migrationen varit positiv för svensk ekonomi. Nu finns det ju färskare studier som hävdar att detta är nys? Hur är det egentligen? Min fråga är egentligen banal: Varför går det inte att föra förnuftiga samtal? Vilka är de dolda agendorna och vem agerar?
Så undrar jag över gårdagens nyhet. Kyrkosekreteraren ska göra något annat och mer spännande. Det handlar om att skriva och resa runt och tala. Cristina Grenholm har alltså gjort sitt i Kyrkans Hus. Om detta fick den faktiskt tjänstgörande styrelsen inget veta, inte ens en grå liten e-post. Borde den inte fått det? Vad har så plötsligt inträffat? Två ord har förmedlats mig från två personer. "Sparken" är det ena, passligt i vintertid. "Kicken" är det andra.
Vad händer nu med kyrkosekreterartjänsten, som kom till också för att markera att det ska vara teologi i ledningen, inte bara byråkrati? Det var på den tiden väldigt viktigt. Ska jag misstänka att tjänsten görs om med hänvisning till att det finns teologisk sakkunskap på högsta nivå. Antje t ex. Nu har jag försökt kolla vad som sägs om denna nyhet. i andra medier, Torsdagsdepressionen t ex. Det kan väl inte vara så, att det var här ni hörde nyheten publikt först?
Modéus II går ut för att i Barometern/OT och Smålandsposten (20 dec) föra den generösa migrationspolitikens talan. Den Heliga Familjen hade inte släppts in i Sverige, menar han. Det hade den nog, svarar ledarredaktionerna på Barometern och Smålandsposten. 99% av de syriska medborgarna och 67% av medborgarna i Palestina får komma och stanna. Pojkarna från Afghanistan, som egentligen är från Iran, är det värre med. Somliga, kanske många, har ljugit sig in i landet. Ska de få stanna? Alla kommer inte att bidra till vårt välstånd. 1 av 10 var en uppgift jag hörde. 2 av 10 om man är generös i bedömningen. Då blir jag bekymrad för i detta land har vi i första hand ansvar för de egna medborgarna. Det var så landet byggdes. Om vi importerar unga män innebär det en framtid av annat slag. Man kan vara för denna framtid, men då måste man kanske förklara för fattigpensionärerna att det blivit ändrade planer. Pengarna för innovationen måste tas någonstans ifrån. Och när det finns papperslösa, som måste stjäla för att klara sig i landet när de inte får samhällelig hjälp - vad säger vi då? Killarna från Marocko till exempel.
Det finns inga enkla svar. Det finns till och med besinningsfulla människor som varnar för islam och menar, att de koranläsande är en invasionsstyrka som redan är på plats. De tar ingen hänsyn till de sekulära eller kristna som bor i landet. Ponera att de dystra förutsägelserna är sanna och att vi nu importerar de konflikter som ödelägger i Mellanöstern. Ponera! Detta är, och det är min poäng, komplikationer som ingen vill ta i. Men vad gör vi om det i tystnadskulturen likväl talas högt om tre kriminella bröder från Mellanöstern som utan körkort kör oskattad bil på cykelbanorna i samhället och i övrigt bara är just kriminella?
Vad kunde kyrkoledarna gjort? De kunde förankrat en annan hållning i församlingarna och sagt att i juletid behöver ni tala om hur rättfärdighet och barmhärtighet ska vara hållningar och fundera över vad det betyder. Det kunde vara ett samtal med flyktingar och migranter på plats i församlingshemmet, men ett fritt samtal med plats för frågor och undringar och möjlighet till sakinformation. Är det möjligt?
Jag undrade i kyrkomötet över flyktingsituationen i Afghanistan och pekade på ett faktum. Plan flyger in till Kabul med familjer som ska til landet på ferier eller semester. Det fick Antje till att det påståtts att Kabul var en "lämplig plats för semester". En doktor som inte kan citera rätt och som springer undan alla komplikationer, nej det övertygade inte mig. Jag vill veta hur det egentligen är i ett klansamhälle. Kan någon hamna utanför där? Och så vill jag veta mer om det som berättas, att det säljs politiskt lämpliga berättelser för att migranter ska få flyktingstatus. Det måste, menar jag, finnas möjligheter att vara för en anständig flyktingpolitik och mot allt bedrägeri. Jag ogillar att det finns en officiell sanning och en inofficiell. Jag vill veta hur det är och ta ställning på sakunderlag efter förnuftigt samtal. Skulle en kristen församling kunna vara platsen för detta? Och vore inte detta en mer trovärdig satsning i juletid? Skulle, frågan är enkel, församlingen som firar gudstjänst kunna se sig som och uppfattas som ett ansvarigt och kompetent subjekt?
Modéus II argumenterar med exempel från det forna Jugoslavien att migrationen varit positiv för svensk ekonomi. Nu finns det ju färskare studier som hävdar att detta är nys? Hur är det egentligen? Min fråga är egentligen banal: Varför går det inte att föra förnuftiga samtal? Vilka är de dolda agendorna och vem agerar?
Så undrar jag över gårdagens nyhet. Kyrkosekreteraren ska göra något annat och mer spännande. Det handlar om att skriva och resa runt och tala. Cristina Grenholm har alltså gjort sitt i Kyrkans Hus. Om detta fick den faktiskt tjänstgörande styrelsen inget veta, inte ens en grå liten e-post. Borde den inte fått det? Vad har så plötsligt inträffat? Två ord har förmedlats mig från två personer. "Sparken" är det ena, passligt i vintertid. "Kicken" är det andra.
Vad händer nu med kyrkosekreterartjänsten, som kom till också för att markera att det ska vara teologi i ledningen, inte bara byråkrati? Det var på den tiden väldigt viktigt. Ska jag misstänka att tjänsten görs om med hänvisning till att det finns teologisk sakkunskap på högsta nivå. Antje t ex. Nu har jag försökt kolla vad som sägs om denna nyhet. i andra medier, Torsdagsdepressionen t ex. Det kan väl inte vara så, att det var här ni hörde nyheten publikt först?
onsdag 20 december 2017
Ack Warmland
Ni minns kanske. Den administrative chefen för Kyrkomötet Nils Warmland anmälde "ett tråkigt ärende". Dag Sandahl hade "än en gång tvingas jag konstatera - betett sig illa på kyrkomötet". Detta vet Warmland. Dag Sandahl själv hade han inte talat med. Eftersom det inte är "meningen att bli upprörd på er, som inte har någon skuld i det hela", gällde väl upprördheten den skyldige och det måste väl vara Dag Sandahl. Domen faller utan att båda parter hörs. Warmland vet. Detta står i strid med västerländsk rättspraxis. Det hela slutade med att denne chef informerade berörda chefer och en del annat folk samt konstaterade, "att om han fortsätter utgöra ett arbetsmiljöproblem kommer han inte att vara välkommen att tjänstgöra". Det som här anförts borde vara nog för att Warmland får avsluta sin tjänst som administrativ chef, givet att vad han skriver ska tas på allvar. Och det ska det väl.
Nu har det inhämtats skriftliga besked, som skulle sändas till avdelningschef Lisa-Gun Bernerstedt. Om jag inte tycker att det finns mer att säga i saken, menar rättschefen att det hela kan avslutas för från kansliets sida kommer det inte att vidtas några ytterligare åtgärder. Nu läser jag i dokumentationen. Finns det mer att säga?
Eva Lindström, som är handläggare på Kyrkokansliet, skriver 23 november hur det var. Dag Sandahl känner inte igen samtalet, där han påstås ha sagt att "är det diakoni så tycker jag det är och visat fingret!" Hon var väl inte ens med i samtalet? Verkar utsagan trolig? Är det inte troligare att han hållit ut handen i en frågande gest? Men Lindström deklarerar att det känns konstigt att bli ifrågasatt av en person i ansvarsställning. Vilka ska annars ifrågasätta, tycker hon? Minns nu. Det är för att beskriva vad han tycker om diakoni som Dag Sandahl visar fingret. Eller håller fram handen, den alternativa förklaringen, för att markera osäkerhet. Dag Sandahl har nämligen läst Charlotte Engels doktorsavhandling. Det är i den hon beskriver hur den diakonala självbilden skiljer sig från den diakoni som faktiskt utövas.
En Johannes Jörgensen vet dock att på förfrågan ge besked och han gör det den 11 december. Han "har en klar minnesbild". Hur var det: "Dag visade fingret åt oss för att uttrycka sin åsikt. Det hela var en obehaglig situation." Åt oss? Minns preciseringen.
Det kommer mera. Margareta Furberg skriver också på begäran den 11 dec och då har Dag Sandahl kommit fram till montern och frågat vad projektet Mer än jobb handlade om och sagt "jag hatar diakoni". Då kommer en fotograf (Eva Lindström har förklarat att montern var ny, att man ville uppmärksamma detta på facebook och kommunikationsavdelningen skulle ordna en bild). Minns nu att Dag Sandahl enligt Jörgensen, han med en klar minnesbild, visade fingret för att uttrycka sin åsikt och markerade "åt oss". Här är en annan version:
"Dag S ställde sig först framför kameran, men Anna Eva föste honom lite åt sidan med handen. "jaha, är det detta ni gör på arbetstid på kyrkokansliet, tar bilder av varandra", sa Dag. "Nejmen, nu får du väl ge dig", väste jag i mungipan. Medan bilderna togs på oss ställde sig då Dag bredvid fotografen och gav oss fingret. Han stod kvar några sekunder. När fotandet var över och Dag var på väg därifrån frågade Anna Eva "såg du att han gav oss fingret"?
Bloggardag har citerat framställningen korrekt. Citationstecknen sitter så. Tanken att Dag Sandahl med handen försökte få fotoobjekten att se lite gladare ut är förstås orimlig. Han står bredvid fotografen, som han talat med, och ger de arma människorna fingret. Verkar det verkligen troligt? Och när visade han fingret? Ständigt och jämt? Vid fotograferingen lyder nu beskedet.
Ge inte upp. Det finns en version till. Om den vet jag inte när den skrivits, men sannolikt på begäran i december den också. Mannen, som Annaeva Lagergren inte kände, frågade om detta var ett diakonalt projekt. "För om det är det så tycker jag så här, sa han och gjorde finger. Det var det finger som man kallar Fuck you-fingret. Inget annat finger. Han gjorde även de rörelser man förknippar med Fuck you-fingret.
Vid det laget var jag väldigt förvånad och delvis chockad, utifrån att det är sällan eller nästan adlrig jag mött det fingret i något kyrkligt sammanhang.
I samma stund kom någon för att fotografera vår monter och bad oss ställa upp på ett foto.
Jag bad då mannen kliva åt sidan, jag sa till honom att han förmodligen inte ville vara på kort tillsammans med ett diakonalt projekt."
Dag Sandahls enkla version är en annan. Utställarna ville hellre vara på bild än tala projekt. Han gick därifrån. På frågan om diakoni har han hållit ut handen i en gest "jag vet inte" och när de fems gäng skulle fotograferas och stod där utan att på något sätt vara fotogeniska var han uppmuntrande och viftade lite åt dem för att de skulle se lite mer käcka, pigga och muntra ut. Framgången var blygsam, se nedan.
Nu tror jag, Bloggardag, att en intressant interiör från Kyrkans Hus blottas. Inte bara Warmalnds rättsvidriga eller det direkt okristliga att inte reda ut vari det bestått som kan visa sig vara ett egendomligt missförstånd utan också i mentaliteten. Detta har blivit en fråga om arbetsmiljö. Är det så att somliga diakoner kan vara i församling och möta många slags människor, också i utsatta situationer, medan andra tar sig in på kanslier? Några av dem på kanslierna är, nja det är väl något som får ligga i betraktarens öga, men om någon skulle säga "spritt språngande galna" skulle Bloggardag vilja ha ett allvarligt samtal för att reda ut om detta skulle kunna vara med sanningen överensstämmande.
Förslagen till Dag Sandahl är följande: Ta det hela till rätten som ett förtalsmål. Ställ vittnena emot varandra och kräv 1:- i ideellt skadestånd till Frimodig kyrka och 50 000:- till dig själv. Nu är situationen biblisk. Mk 14:56. Men det är rätt skrämmande att Dag Sandahls hand, med spretiga fingrar (distriktssköterska) och "böjlig handled när du vinkar, men stela fingrar" (kontraktsprost em) är ett så uppenbart handikapp, att den diakonala personalen ska utnyttja detta handikapp mot person. Det är förstås en personlig kränkning. Det är inte ett kroppslig lyte, men ett kroppsligt särdrag och för detta ska du kräva respekt. Lägg på 20 000:- till i skadestånd.
Bloggardag skulle dessutom vilja mana Dag Sandahl att kontakta Kyrkans Hus för att få fram bildbevisen. Hur såg gänget ut när dessa de goda utsattes för kränkningen att Dag Sandahl stod bredvid fotografen, gav dem fuck you-fingret och gjorde de rörelser man (vilka man? DS) förknippar med rörelsen? Finns bilden på facebook? Jodå, det gör den.
https://www.facebook.com/photo.php?fbid=436485260086631&set=gm.1646941632036210&type=3&theater
Medge att det inte stört om glädjen strålat lite mer. Men kul att Lindström skriver hur glad hon är: "känner sig glädjefylld". Nykränkt och glädjefylld, sålunda.
Är det värre ställt, undrar Bloggardag, på de kyrkliga kanslierna än man i förstone kunnat tro?Antagligen. Insani sunt Romani, som det heter i Asterix & Obelix. Den här märkliga historien ter sig alltmer som aktionen mot amiral Muselier år 1941, den som general de Gaulle beskriver som "en intrig med ett stort misstag som följd". Det slutade med engelsmännens löften om gottgörelse för den skymf som tillfogats amiralen. Om detta läser vi i Charles de Gaulle, Ge inte upp! Bonniers 1955, s 137-139
Dag Sandahl förnekar rakt av att han visat fingret, fuck-you-fingret med de rörelser "man" förknippar med fingret. Förnekar.
Vittnena påstår att han gjort detta, men tycks alls inte vara överens om när det inträffade.
Det mer precist samtida beskedet tycks vara att detta inträffat när gänget ställde upp för att fotograferas. Men det stämmer inte med de andra versionerna. Warmland visste dock från första början besked. Dag Sandahl hade än en gång uppfört sig illa.
Rättschefen vill avsluta ärendet utan att det vidtas några ytterligare åtgärder.
Minns då amiralen Muselier.
Och fundera själva på hur ni numera tänker om diakoni och kanske på Europeiska Socialfonden.
Fundera inte över hur mycket arbetstid allt detta kostat och kostar.
Nu har det inhämtats skriftliga besked, som skulle sändas till avdelningschef Lisa-Gun Bernerstedt. Om jag inte tycker att det finns mer att säga i saken, menar rättschefen att det hela kan avslutas för från kansliets sida kommer det inte att vidtas några ytterligare åtgärder. Nu läser jag i dokumentationen. Finns det mer att säga?
Eva Lindström, som är handläggare på Kyrkokansliet, skriver 23 november hur det var. Dag Sandahl känner inte igen samtalet, där han påstås ha sagt att "är det diakoni så tycker jag det är och visat fingret!" Hon var väl inte ens med i samtalet? Verkar utsagan trolig? Är det inte troligare att han hållit ut handen i en frågande gest? Men Lindström deklarerar att det känns konstigt att bli ifrågasatt av en person i ansvarsställning. Vilka ska annars ifrågasätta, tycker hon? Minns nu. Det är för att beskriva vad han tycker om diakoni som Dag Sandahl visar fingret. Eller håller fram handen, den alternativa förklaringen, för att markera osäkerhet. Dag Sandahl har nämligen läst Charlotte Engels doktorsavhandling. Det är i den hon beskriver hur den diakonala självbilden skiljer sig från den diakoni som faktiskt utövas.
En Johannes Jörgensen vet dock att på förfrågan ge besked och han gör det den 11 december. Han "har en klar minnesbild". Hur var det: "Dag visade fingret åt oss för att uttrycka sin åsikt. Det hela var en obehaglig situation." Åt oss? Minns preciseringen.
Det kommer mera. Margareta Furberg skriver också på begäran den 11 dec och då har Dag Sandahl kommit fram till montern och frågat vad projektet Mer än jobb handlade om och sagt "jag hatar diakoni". Då kommer en fotograf (Eva Lindström har förklarat att montern var ny, att man ville uppmärksamma detta på facebook och kommunikationsavdelningen skulle ordna en bild). Minns nu att Dag Sandahl enligt Jörgensen, han med en klar minnesbild, visade fingret för att uttrycka sin åsikt och markerade "åt oss". Här är en annan version:
"Dag S ställde sig först framför kameran, men Anna Eva föste honom lite åt sidan med handen. "jaha, är det detta ni gör på arbetstid på kyrkokansliet, tar bilder av varandra", sa Dag. "Nejmen, nu får du väl ge dig", väste jag i mungipan. Medan bilderna togs på oss ställde sig då Dag bredvid fotografen och gav oss fingret. Han stod kvar några sekunder. När fotandet var över och Dag var på väg därifrån frågade Anna Eva "såg du att han gav oss fingret"?
Bloggardag har citerat framställningen korrekt. Citationstecknen sitter så. Tanken att Dag Sandahl med handen försökte få fotoobjekten att se lite gladare ut är förstås orimlig. Han står bredvid fotografen, som han talat med, och ger de arma människorna fingret. Verkar det verkligen troligt? Och när visade han fingret? Ständigt och jämt? Vid fotograferingen lyder nu beskedet.
Ge inte upp. Det finns en version till. Om den vet jag inte när den skrivits, men sannolikt på begäran i december den också. Mannen, som Annaeva Lagergren inte kände, frågade om detta var ett diakonalt projekt. "För om det är det så tycker jag så här, sa han och gjorde finger. Det var det finger som man kallar Fuck you-fingret. Inget annat finger. Han gjorde även de rörelser man förknippar med Fuck you-fingret.
Vid det laget var jag väldigt förvånad och delvis chockad, utifrån att det är sällan eller nästan adlrig jag mött det fingret i något kyrkligt sammanhang.
I samma stund kom någon för att fotografera vår monter och bad oss ställa upp på ett foto.
Jag bad då mannen kliva åt sidan, jag sa till honom att han förmodligen inte ville vara på kort tillsammans med ett diakonalt projekt."
Dag Sandahls enkla version är en annan. Utställarna ville hellre vara på bild än tala projekt. Han gick därifrån. På frågan om diakoni har han hållit ut handen i en gest "jag vet inte" och när de fems gäng skulle fotograferas och stod där utan att på något sätt vara fotogeniska var han uppmuntrande och viftade lite åt dem för att de skulle se lite mer käcka, pigga och muntra ut. Framgången var blygsam, se nedan.
Nu tror jag, Bloggardag, att en intressant interiör från Kyrkans Hus blottas. Inte bara Warmalnds rättsvidriga eller det direkt okristliga att inte reda ut vari det bestått som kan visa sig vara ett egendomligt missförstånd utan också i mentaliteten. Detta har blivit en fråga om arbetsmiljö. Är det så att somliga diakoner kan vara i församling och möta många slags människor, också i utsatta situationer, medan andra tar sig in på kanslier? Några av dem på kanslierna är, nja det är väl något som får ligga i betraktarens öga, men om någon skulle säga "spritt språngande galna" skulle Bloggardag vilja ha ett allvarligt samtal för att reda ut om detta skulle kunna vara med sanningen överensstämmande.
Förslagen till Dag Sandahl är följande: Ta det hela till rätten som ett förtalsmål. Ställ vittnena emot varandra och kräv 1:- i ideellt skadestånd till Frimodig kyrka och 50 000:- till dig själv. Nu är situationen biblisk. Mk 14:56. Men det är rätt skrämmande att Dag Sandahls hand, med spretiga fingrar (distriktssköterska) och "böjlig handled när du vinkar, men stela fingrar" (kontraktsprost em) är ett så uppenbart handikapp, att den diakonala personalen ska utnyttja detta handikapp mot person. Det är förstås en personlig kränkning. Det är inte ett kroppslig lyte, men ett kroppsligt särdrag och för detta ska du kräva respekt. Lägg på 20 000:- till i skadestånd.
Bloggardag skulle dessutom vilja mana Dag Sandahl att kontakta Kyrkans Hus för att få fram bildbevisen. Hur såg gänget ut när dessa de goda utsattes för kränkningen att Dag Sandahl stod bredvid fotografen, gav dem fuck you-fingret och gjorde de rörelser man (vilka man? DS) förknippar med rörelsen? Finns bilden på facebook? Jodå, det gör den.
https://www.facebook.com/photo.php?fbid=436485260086631&set=gm.1646941632036210&type=3&theater
Medge att det inte stört om glädjen strålat lite mer. Men kul att Lindström skriver hur glad hon är: "känner sig glädjefylld". Nykränkt och glädjefylld, sålunda.
Är det värre ställt, undrar Bloggardag, på de kyrkliga kanslierna än man i förstone kunnat tro?Antagligen. Insani sunt Romani, som det heter i Asterix & Obelix. Den här märkliga historien ter sig alltmer som aktionen mot amiral Muselier år 1941, den som general de Gaulle beskriver som "en intrig med ett stort misstag som följd". Det slutade med engelsmännens löften om gottgörelse för den skymf som tillfogats amiralen. Om detta läser vi i Charles de Gaulle, Ge inte upp! Bonniers 1955, s 137-139
Dag Sandahl förnekar rakt av att han visat fingret, fuck-you-fingret med de rörelser "man" förknippar med fingret. Förnekar.
Vittnena påstår att han gjort detta, men tycks alls inte vara överens om när det inträffade.
Det mer precist samtida beskedet tycks vara att detta inträffat när gänget ställde upp för att fotograferas. Men det stämmer inte med de andra versionerna. Warmland visste dock från första början besked. Dag Sandahl hade än en gång uppfört sig illa.
Rättschefen vill avsluta ärendet utan att det vidtas några ytterligare åtgärder.
Minns då amiralen Muselier.
Och fundera själva på hur ni numera tänker om diakoni och kanske på Europeiska Socialfonden.
Fundera inte över hur mycket arbetstid allt detta kostat och kostar.
tisdag 19 december 2017
19 december
Jag prålar också detta år med att ha dop- och prästvigningsdag samma datum. 19 december. O-antifon och allt. 69 år sedan jag döptes och 46 år sedan jag prästvigdes. Åren går. Och under dessa år har Svenska kyrkan blivit en annan Kyrka. Här kan då den stora diskussionen komma om "Kyrka" ska stavas med "K" eller "k". Kanske jag fortfarande ska säga att Kristi Kyrka finns i Svenska kyrkan men Svenska kyrkan är inte Kristi Kyrka. Det betyder att alla spröt ska ut för att intellektuellt redligt göra klart om det i församlingen förkunnas ett annat evangelium (Gal 1). I ett stort antal församlingar sker det. Och det sker också om en trosbekännelse av etablerat slag ska läsas. Den kan ju, som det heter, tolkas. Det betyder på vanlig svenska "omtolkas". Så sker i en modern, öppen och demokratisk folkkyrka.
"Modern" är själva motsatsen till det där med att vara erfarenhetsbaserad Kyrka med långa syftlinjer och djupa samband. "Öppen" är motsatsen till en bekännelsemedveten kyrka för öppenheten garanterar att allt ryms. "Demokratisk" betyder hur eller hur att folket bestämmer och detta sker enklast och lämpligast genom demokratiska val, där folkets representanter röstats fram av inte ens 20% av de röstberättigade. Detta valdeltagande betraktas som en mycket stor framgång. I denna öppna, moderna och demokratiska folkkyrka skulle jag, om jag varit ung idag, inte haft någon prästkallelse. Det känns lite egendomligt. Vi kan ha frågor om allt, men inga frågor om riksdagens ämbetsbeslut år 1958. Det är gudomligt rakt av och rätt igenom. Vet ni, det har jag inte gått på de senaste 50 åren. Har ni? Inte nog med att beslutsunderlaget var klent. Själva genomförandet har inte övertygat av rent moraliska skäl. Med lögnen som vapen och med sveket som verktyg...
Vad har annars hänt i denna förändrade kyrkostruktur? Nog stod det "Den Heliga Skrift" på min konfirmationsbibel. Så sågs saken. Nu då? Nu är inte Bibeln Guds Ord, men Guds Ord finns i Bibeln. Det har Modéus II sagt och vi är inte överens, Luther, jag och Modéus II. Det betyder att Luther och jag håller ihop. Med Kyrkan kan vi läsa Bibeln som Guds Ord men ska vi destillera fram det som är Guds Ord behövs ett destilleri och vem ska sköta det? Det ogenerade sättet att umgås med Guds ord som recensent är lite skrämmande. Jag umgås hellre med trons människor i alla tider för att delta i den gemensamma processen av lyssnande, läsande och lärande ihop med trons människor. Då rör jag mig över vida fält och då litar jag på Guds gode Ande.
Nu undrar alla hur det var på middagen i går. Jag smög mig in, men jag var nog bjuden för Modéus II hälsade så vänligt. Prosecco först men sedan tog bilkörningen sin tribut. Modéus II förklarade att han aldrig kramat mig och gjorde så. Oss emellan faktiskt inte lika länge som han kramade damerna. Men det kramades både hit och dit och detta över partigränserna. Jag frågade om samtycke när det gällde. Lite roligt att se en gammal vän från KGF-tiden och vid bordet satt de trofasta s- och posk-damerna. Jag uppförde mig hela kvällen. Tror jag. Några sa vänliga saker till mig om gjorda insatser i stiftet, särskilt som de förstod att jag betraktade det kyrkopolitiska som ett avslutat kapitel i mitt liv. Nya kallelser väntar. Hit eller dit, som vi säger. Men ju mer jag studerar kyrkolivet, desto mer insiktsfull blir jag. Hartman hade rätt år 1956. Men detta faktum ändrar föga. Vi står kvar på vår post tills det kommer order om annat. Den har inte kommit ännu.
Vad är otro och vad är realism när vi ser mot de hägrande framtidshorisonterna? Frågan är allvarligt menad och ska hanteras i gemenskap, inte som individuell lösning. Uppgiven är jag inte, men undrande är jag. Nog kan det hända, att Gud bestämt sig för att flytta lampstället. Men vad gäller då om mitt dop? Jag ska fundera.
I Uppsala händer lustifikationer. Domkapitlet har upphävt beslutet av kyrkorådets beslut att tacka nej till Antjes bord. Margareta Grape, som har en lysande karriär på kyrkokansliet och annorstädes bakom sig, överklagade och påpekade att biskop eller biskopsrepresentant har rätt vara med när frågor om domkyrkans förvaltning avhandlas och barnperspektivet fanns inte med. Nu kunde vän av ordning (jag) mena att ett konstverk utanför domkyrkan inte handlar om domkyrkans förvaltning och att barnperspektivet inte påverkas om allt är som vanligt, dvs inget nytt installeras.
Det är jag det. Domkapitlet gick på barnperspektivet och beslutet är upphävt! Kom ihåg var ni läste det först. Nu blir det alltså en ny omgång med ett nytt kyrkoråd, som ska få det rätt. Utfallet? Det kan ni spekulera om över nötter och portvin i jul. Antingen ändrar sig kyrkorådet eller så blir kyrkorådet upprört, skriver en rad om barnkonsekvens (t ex att risken med barn som trillar ner från bordet minimerats genom att bordet alls inte ställs dit) och vidhåller beslutet. Dessutom kanske kyrkorådet lägger till en rad om hur en nomenklatura i Kyrkans Hus vill bestämma allt för alla och överallt. Knäck några nötter!
Den andra lustifikationen handlar om riktlinjerna för sociala medier. Nils Funcke dömer ut förslaget, som kyrkostyrelsen svettas över. Ing-Marie Olofsdotter Nilsson kommunicerar en lögn, att riktlinjerna inte är en inskränkning av de förtroendevaldas yttrandefrihet. Det var ju precis detta Antje var ute efter. Och saken gällde Bloggardag. "Han måste stoppas!" löd anskriet. Funcke gör rent hus med den tanken. "Som förtroendevald får man vara hur onyanserad som helst." Poblemet gäller inte nyanserna. Det gäller själva budskapet, kritiken.
"Modern" är själva motsatsen till det där med att vara erfarenhetsbaserad Kyrka med långa syftlinjer och djupa samband. "Öppen" är motsatsen till en bekännelsemedveten kyrka för öppenheten garanterar att allt ryms. "Demokratisk" betyder hur eller hur att folket bestämmer och detta sker enklast och lämpligast genom demokratiska val, där folkets representanter röstats fram av inte ens 20% av de röstberättigade. Detta valdeltagande betraktas som en mycket stor framgång. I denna öppna, moderna och demokratiska folkkyrka skulle jag, om jag varit ung idag, inte haft någon prästkallelse. Det känns lite egendomligt. Vi kan ha frågor om allt, men inga frågor om riksdagens ämbetsbeslut år 1958. Det är gudomligt rakt av och rätt igenom. Vet ni, det har jag inte gått på de senaste 50 åren. Har ni? Inte nog med att beslutsunderlaget var klent. Själva genomförandet har inte övertygat av rent moraliska skäl. Med lögnen som vapen och med sveket som verktyg...
Vad har annars hänt i denna förändrade kyrkostruktur? Nog stod det "Den Heliga Skrift" på min konfirmationsbibel. Så sågs saken. Nu då? Nu är inte Bibeln Guds Ord, men Guds Ord finns i Bibeln. Det har Modéus II sagt och vi är inte överens, Luther, jag och Modéus II. Det betyder att Luther och jag håller ihop. Med Kyrkan kan vi läsa Bibeln som Guds Ord men ska vi destillera fram det som är Guds Ord behövs ett destilleri och vem ska sköta det? Det ogenerade sättet att umgås med Guds ord som recensent är lite skrämmande. Jag umgås hellre med trons människor i alla tider för att delta i den gemensamma processen av lyssnande, läsande och lärande ihop med trons människor. Då rör jag mig över vida fält och då litar jag på Guds gode Ande.
Nu undrar alla hur det var på middagen i går. Jag smög mig in, men jag var nog bjuden för Modéus II hälsade så vänligt. Prosecco först men sedan tog bilkörningen sin tribut. Modéus II förklarade att han aldrig kramat mig och gjorde så. Oss emellan faktiskt inte lika länge som han kramade damerna. Men det kramades både hit och dit och detta över partigränserna. Jag frågade om samtycke när det gällde. Lite roligt att se en gammal vän från KGF-tiden och vid bordet satt de trofasta s- och posk-damerna. Jag uppförde mig hela kvällen. Tror jag. Några sa vänliga saker till mig om gjorda insatser i stiftet, särskilt som de förstod att jag betraktade det kyrkopolitiska som ett avslutat kapitel i mitt liv. Nya kallelser väntar. Hit eller dit, som vi säger. Men ju mer jag studerar kyrkolivet, desto mer insiktsfull blir jag. Hartman hade rätt år 1956. Men detta faktum ändrar föga. Vi står kvar på vår post tills det kommer order om annat. Den har inte kommit ännu.
Vad är otro och vad är realism när vi ser mot de hägrande framtidshorisonterna? Frågan är allvarligt menad och ska hanteras i gemenskap, inte som individuell lösning. Uppgiven är jag inte, men undrande är jag. Nog kan det hända, att Gud bestämt sig för att flytta lampstället. Men vad gäller då om mitt dop? Jag ska fundera.
I Uppsala händer lustifikationer. Domkapitlet har upphävt beslutet av kyrkorådets beslut att tacka nej till Antjes bord. Margareta Grape, som har en lysande karriär på kyrkokansliet och annorstädes bakom sig, överklagade och påpekade att biskop eller biskopsrepresentant har rätt vara med när frågor om domkyrkans förvaltning avhandlas och barnperspektivet fanns inte med. Nu kunde vän av ordning (jag) mena att ett konstverk utanför domkyrkan inte handlar om domkyrkans förvaltning och att barnperspektivet inte påverkas om allt är som vanligt, dvs inget nytt installeras.
Det är jag det. Domkapitlet gick på barnperspektivet och beslutet är upphävt! Kom ihåg var ni läste det först. Nu blir det alltså en ny omgång med ett nytt kyrkoråd, som ska få det rätt. Utfallet? Det kan ni spekulera om över nötter och portvin i jul. Antingen ändrar sig kyrkorådet eller så blir kyrkorådet upprört, skriver en rad om barnkonsekvens (t ex att risken med barn som trillar ner från bordet minimerats genom att bordet alls inte ställs dit) och vidhåller beslutet. Dessutom kanske kyrkorådet lägger till en rad om hur en nomenklatura i Kyrkans Hus vill bestämma allt för alla och överallt. Knäck några nötter!
Den andra lustifikationen handlar om riktlinjerna för sociala medier. Nils Funcke dömer ut förslaget, som kyrkostyrelsen svettas över. Ing-Marie Olofsdotter Nilsson kommunicerar en lögn, att riktlinjerna inte är en inskränkning av de förtroendevaldas yttrandefrihet. Det var ju precis detta Antje var ute efter. Och saken gällde Bloggardag. "Han måste stoppas!" löd anskriet. Funcke gör rent hus med den tanken. "Som förtroendevald får man vara hur onyanserad som helst." Poblemet gäller inte nyanserna. Det gäller själva budskapet, kritiken.
måndag 18 december 2017
FLASH! Bishop Sarah of London FLASH!
Jag har inte sett att någon svensk auktoritet återgett nyheten men London får sin 133:e biskop och det blir Sarah Mullally. Bishop Sarah, heter det så familjärt. Hon har varit i Exeter, Bishop of Crediton. Hon har en rejäl bakgrund som sjuksköterska, högst i administrationen. För det gamla Londonstiftet, i rang nr 3 i Church of England, är väl glädjen, som man säger, delad. Stiftet har räknats till de högkyrkliga.
Nu hoppas jag att ni blir något imponerande över hur snabb och relevant information Bloggardag kommer med. Detta ska skyllas en präst som gärna sitter på pub i Walsingham...
Nu hoppas jag att ni blir något imponerande över hur snabb och relevant information Bloggardag kommer med. Detta ska skyllas en präst som gärna sitter på pub i Walsingham...
Måndagsmiddag med Modéus II
Jag drabbades av osäkerhet. Det kom en inbjudan till middag på Östrabo för dem som varit med i styrelse, domkapitel och utskott och då kunde jag tänkas vara bjuden. Men så läste jag på lite bättre. Inbjudan var till "vänner" i domkapitel, styrelse och utskott. Hur ska nu detta tolkas? Är jag bjuden eller inte? Vänner är väl inte Modéus II och jag. Inte ovänner heller om man ska vara petig.
I går invigdes den nyrenoverade kyrkan i Berg. Smockat med folk, sas det, men riktigt fullsatt var det inte, ser jag på bild i Smålandskomposten. Biskopen predikad om mig, konstaterade en tacksam åhörare. Så tacksam att han tackade Modéus II just för detta. Renoveringen går nog på 7 miljoner. 300 pers i socknen. Och hur många gudstjänsttillfällen och hur mycket folk kommer då fortsättningsvis? Med tanke på att Modéus II uppfattades predika om mig och detta med gillande, kanske jag är bjuden ändå? Men vänner är vi väl inte? Bekanta kanske. Något utöver det officiösa har vi väl aldrig haft ihop? Bjuder han på rusdrycker, tror ni? Hur ska jag då ta mig hem när jag inte vill verka otacksam om jag, trots allt, är bjuden? Hjälp mig förstå hur den exkluderande kategorin "vänner" likväl ska ses vara inkluderande. Men medge först att ni varsnar problemet.
Det var Horda som gällde i går, lite bortom Rydaholm från min horisont sett. På vägen funderade jag. Det står väl rätt klart för de normalbegåvade att det bortom all vänlig religionsdialog finns en kraftfull motsättning mellan kristen tro och islam. Vi får vittnesbörd om mord på kristna och grovt övervåld. Denna islam importeras till vårt land. Jag lyssnar eftertänksamt till herr Omar, som en gång var nuvarande biskop Mogrens vän (tills Mogren fann anledning säga upp bekantskapen med herr Omar). Hur ska islam integreras om islam faktiskt inte syftar till detta utan syftar till att upprätta sin egen ordning. Ska vi inte ta islamister på allvar och vem lurar vi genom att dra en gräns mellan muslimer och islamister,. Jag vet inte. Det finns sådana som tror att muslimer blir som sekulariserade svenskar bara tiden går och närmast automatiskt. Jaha.
En gång i tiden fanns det kristna missionärer som tänkte sig, att också muslimer ska vändas om och bli kristna. Hur skulle det gå till? Är Svenska kyrkan parat att hantera den uppgiften? Fundera själva. Om en praktiserande muslim skulle överväga kristen tro och inte bara västerländsk nihilism som livshållning, vad behövs då?
Mitt förslag mejslades fram på en vintrig väg förbi Medelhult och andra exotiska platser. Vi börjar med det som är känt från studentspexet Djingis Kahn (Lund): "Tjugo gånger varje vecka, varje trogen muselman, måste böja sig mot Mekka, ner i modden med sin kran."
https://www.youtube.com/watch?v=biTjbvNzXsc
Muhammed sägs ha varit imponerad av de kristnas böneliv, tidebönerna. Så minimalt måste en kristen församling som vill närma sig muslimer få ordning på sina tideböner. Klockor ringer och kyrkan används till bön morgon och kväll i varje fall. Faller det redan här?
Sedan måste det finnas män som firar gudstjänst. Vanliga, normala karlar. Finns de - eller är församlingen i allt en kvinnlig domän?
Därtill måste församlingen kunna precisera i vlken tankemässig mening kristen tro är bättre än islam. Det är det där med evangeliet. Klarar församlingarna att tala om vilka den kristna trons ovedersägliga fördelar och finesser är? Och vilka är de, förresten?
Detta leder över till frågan vilka män som för andra män kan berätta detta och vilka kvinnor som kan berätta för kvinnorna. Detta förutsätter att de kristna vet rimligt mycket om islam. Gör de? Och så måste de veta vad kristen tro lär. Vet de? Eller blir vår allraheligaste tro något rätt oförargligt religiöst?
Hur skulle en plan för omvändelse av muslimer formuleras för bruk i en vanlig svenskkyrklig församling och vad skulle biskoparna säga om en sådan offensiv plan? Hur bleve reaktionen om någon församling sa sig vara mer intresserad av att omvända muslimer (missionsbefallningen!) än av akademabla interreligiösa samtal? Kunde de räkna med att det skulle tas fram användbara handledningar för omvändelsearbete bland muslimer i Kyrkans Hus? Om inte: varför inte?
Nu tänker vi oss en församling där muslimer omvänds till praktiserad kyrkokristendom. Då ska de andra muslimerna slå ihjäl dem. Vad gör församlingen då? Kallar in den kristna motorcykelklubben eller beväpnar Frälsningsarmén?
Så satt jag och tänkte i bilen. Jag är inte säker på att jag kom fram till den definitiva lösningen, men tanken föresvävade mig: En Kyrka som inte aktivt ägnar sig åt mission, är den en apostolisk Kyrka? En integration som inte hittar den punkt där vi integreras, dvs Kyrkans gudstjänst, vad blir det av den integrationen. Intet, intet, intet. Så vad annat än en kyrklig väckelse (inte en 1800-tals frikyrkoväckelse!) framstår som framtidshoppet? Jag frågar efter att ha sett statsministern träda fram och förklara att nu är det samtycke rätt igenom som gäller om det ska bli sex. När just regeringen måste säga detta är det nog kris i vårt samhälle.
I går invigdes den nyrenoverade kyrkan i Berg. Smockat med folk, sas det, men riktigt fullsatt var det inte, ser jag på bild i Smålandskomposten. Biskopen predikad om mig, konstaterade en tacksam åhörare. Så tacksam att han tackade Modéus II just för detta. Renoveringen går nog på 7 miljoner. 300 pers i socknen. Och hur många gudstjänsttillfällen och hur mycket folk kommer då fortsättningsvis? Med tanke på att Modéus II uppfattades predika om mig och detta med gillande, kanske jag är bjuden ändå? Men vänner är vi väl inte? Bekanta kanske. Något utöver det officiösa har vi väl aldrig haft ihop? Bjuder han på rusdrycker, tror ni? Hur ska jag då ta mig hem när jag inte vill verka otacksam om jag, trots allt, är bjuden? Hjälp mig förstå hur den exkluderande kategorin "vänner" likväl ska ses vara inkluderande. Men medge först att ni varsnar problemet.
Det var Horda som gällde i går, lite bortom Rydaholm från min horisont sett. På vägen funderade jag. Det står väl rätt klart för de normalbegåvade att det bortom all vänlig religionsdialog finns en kraftfull motsättning mellan kristen tro och islam. Vi får vittnesbörd om mord på kristna och grovt övervåld. Denna islam importeras till vårt land. Jag lyssnar eftertänksamt till herr Omar, som en gång var nuvarande biskop Mogrens vän (tills Mogren fann anledning säga upp bekantskapen med herr Omar). Hur ska islam integreras om islam faktiskt inte syftar till detta utan syftar till att upprätta sin egen ordning. Ska vi inte ta islamister på allvar och vem lurar vi genom att dra en gräns mellan muslimer och islamister,. Jag vet inte. Det finns sådana som tror att muslimer blir som sekulariserade svenskar bara tiden går och närmast automatiskt. Jaha.
En gång i tiden fanns det kristna missionärer som tänkte sig, att också muslimer ska vändas om och bli kristna. Hur skulle det gå till? Är Svenska kyrkan parat att hantera den uppgiften? Fundera själva. Om en praktiserande muslim skulle överväga kristen tro och inte bara västerländsk nihilism som livshållning, vad behövs då?
Mitt förslag mejslades fram på en vintrig väg förbi Medelhult och andra exotiska platser. Vi börjar med det som är känt från studentspexet Djingis Kahn (Lund): "Tjugo gånger varje vecka, varje trogen muselman, måste böja sig mot Mekka, ner i modden med sin kran."
https://www.youtube.com/watch?v=biTjbvNzXsc
Muhammed sägs ha varit imponerad av de kristnas böneliv, tidebönerna. Så minimalt måste en kristen församling som vill närma sig muslimer få ordning på sina tideböner. Klockor ringer och kyrkan används till bön morgon och kväll i varje fall. Faller det redan här?
Sedan måste det finnas män som firar gudstjänst. Vanliga, normala karlar. Finns de - eller är församlingen i allt en kvinnlig domän?
Därtill måste församlingen kunna precisera i vlken tankemässig mening kristen tro är bättre än islam. Det är det där med evangeliet. Klarar församlingarna att tala om vilka den kristna trons ovedersägliga fördelar och finesser är? Och vilka är de, förresten?
Detta leder över till frågan vilka män som för andra män kan berätta detta och vilka kvinnor som kan berätta för kvinnorna. Detta förutsätter att de kristna vet rimligt mycket om islam. Gör de? Och så måste de veta vad kristen tro lär. Vet de? Eller blir vår allraheligaste tro något rätt oförargligt religiöst?
Hur skulle en plan för omvändelse av muslimer formuleras för bruk i en vanlig svenskkyrklig församling och vad skulle biskoparna säga om en sådan offensiv plan? Hur bleve reaktionen om någon församling sa sig vara mer intresserad av att omvända muslimer (missionsbefallningen!) än av akademabla interreligiösa samtal? Kunde de räkna med att det skulle tas fram användbara handledningar för omvändelsearbete bland muslimer i Kyrkans Hus? Om inte: varför inte?
Nu tänker vi oss en församling där muslimer omvänds till praktiserad kyrkokristendom. Då ska de andra muslimerna slå ihjäl dem. Vad gör församlingen då? Kallar in den kristna motorcykelklubben eller beväpnar Frälsningsarmén?
Så satt jag och tänkte i bilen. Jag är inte säker på att jag kom fram till den definitiva lösningen, men tanken föresvävade mig: En Kyrka som inte aktivt ägnar sig åt mission, är den en apostolisk Kyrka? En integration som inte hittar den punkt där vi integreras, dvs Kyrkans gudstjänst, vad blir det av den integrationen. Intet, intet, intet. Så vad annat än en kyrklig väckelse (inte en 1800-tals frikyrkoväckelse!) framstår som framtidshoppet? Jag frågar efter att ha sett statsministern träda fram och förklara att nu är det samtycke rätt igenom som gäller om det ska bli sex. När just regeringen måste säga detta är det nog kris i vårt samhälle.
söndag 17 december 2017
Upploppssöndag
På upploppet fram till jul. Denna korta adventstid ska likväl Johannes Döparen firas. Evangeliet anger stund, ställe. styrka, slag och sysselsättning samt sagesperson. Jag avser att fira i Horda, för där är högmässan. I går kollade jag hur det valts i Växjö stift. Jag gjorde principiellt fel eftersom vi valt utifrån röststyrka och hophållande och inte helt fritt kollat kallelser. Det är det som är alternativet till det partipolitiserade. Men Frimodig kyrka i Växjö stift har trots allt gjort ett gott val även om jag tror att partpolitiseringen är av ondo just när det handlar om att pröva kallelser.
Kyrkoherde Håkan Persson sitter som ordinarie i Stiftsstyrelsen med komministern em Håkan Sunnliden som ersättare. I Domkapitlet sitter affärsidkaren och kyrkvärden Helén Widerberg (Greens i Värnamo, ni vet) som ersättare. I Egendomsnämnden sitter Simon Lind, student i Lund men Norra Öland i själ och hjärta som ordinarie. Vad som sedan väljs till utskott vet vi, men dessa ska väljas av Stiftsstyrelsen. Också om systemet är underligt, menar jag att FK levererat och kan som ordförande bara glädja mig. Vi har folk som ter sig som fullt kompetenta till sysslorna. En är pensionär, en är ung, två är klart yrkesverksamma. Vilken kyrka som helst i världen skulle enkelt kunna stå för detta val och veta att de valda återfinns i söndagens högmässa. Det är med andra ord just som det ska vara. Det enda som oroar mig är det kyrkliga sönderfallet. Tänk om de valda blir uppgivna. Vad gör vi då?
Efter en lördag fylld av teologiskt arbete, id rentav, och snöskottning behöver man uppmuntran. Det fick jag av Ulla Rickardsson, C. Hon ska lämna Kyrkostyrelsen men har i Hallands Nyheter begått sig.
http://www.hn.se/åsikter/ordet-är-fritt/ett-viktigt-beslut-togs-på-årets-kyrkomöte-1.4933658
Ulla är tydligen glad över kyrkohandboken, men kritisk mot oss som inte riktigt gillat saken. I insändaren denna lördag ondgör hon sig över kritiken. Likväl tycks hon glad över den stora majoriteten. Den var överväldigande. Hallänningarna, särskilt de centerpartistiska, ska vara glada, förmodar jag. Vad ska poskarna då tänka? Var det så klokt att bli överväldigande majoritet när allt kommer till allt? Jag kan inte undanhålla er det bästa: "Frimodig kyrka och SD drar sig inte ens för att kritisera våra biskopars teologiska kunskaper." Sug på den!
Upprörande att teologie kandidaterna Bonnier, Tyrberg, Nordung Byström, Stiglund, Fast och Brunne liksom teologie doktorerna Jackelén, Persenius, Modéus I, Dalman, Mogren, Modéus II, Eckerdal och Dalevi ska kritiseras och detta av en reservant i utskottet som är - docent i kyrkovetenskap! Han borde skämmas, men det gör han inte, för han har vett att rådfråga docenten Pahlmblad, teol kand Löwegren och dr Isacson. Varför skulle en docent dra sig för att kritisera detta biskopsgäng om docenten har vett att konsultera lärt folk? Jo, jag vet. Förkovran är av noll och intet värde när det kommer till Kyrka och teologi. Vilken bondläpp som helst har kunskaper som vida övergår vad som inhämtats vid akademien. Jag antar att ingen missar att jag är uppbragt. Och ingen missar väl heller min markering, att ingen av biskoparna har docentkompetens. Nu är det söndag så vi går inte vidare på ämnesområdet, men skrattar åt Ulla gör vi. Varför skulle vi inte ifrågasätta biskparnas kompetens? Vad menar hon att vi annars borde ifrågasätta?
Jag inser det allvarligt förbryterska att inte ens dra sig för att kritisera våra biskoparas teologiska kunskaper. Jag tycker detta är omåttligt lustigt. För anklagelsen vidare! Bättre reklam kan Frimodig kyrka inte få. Varför inte vid kyrkkaffet idag? Om centerpartister intet ont, men minns att Dag Hammarskjöld grät när bondeförbundaren Vilmar Ljungdahl var finansminsiter. Hammarskjöld satt i Finansens korridor utanför ministerns dörr, grät och sa: "Det sitter en galning där inne". Om inte annat har ni fått en stickreplik. Sorgligt på sitt sätt att det är söndag. Vad hade Ljungdahl sagt som bragt Hammarskjöld till tårar? Han hade förordat skattehöjning på kaffet, för kaffe var något som svenskarna inte kunde undvara. En kristen gråter med dem som gråter men är efter Frälsarens ord knappast nödgad att vara dum med de dumma.
Om Ulla Rickardssson upprörs över reservationerna men gläds över den överväldigande majoriteten (kolla med närmaste kyrkomötesledamot och fråga vad det är för fel på Hippolytos eukaristiska bön! eller hur det kommer sig att vi nu ska be till Modergudinnan) fast Ulla fått fel att SD och FK skrivit samma reservationer, för så är det knappast. Jag skrev inte bara på den gemensamma för Frimodig kyrka utan också en som knöt an till 1982 års kyrkomöte, där jag var med. Modéus II har vett att i stället tacka mig som "trots många år i tjänst väljer att fortsätta att bidra". Det slår väl Ullas gnäll? Dessutom skriver Modéus att vi emeriti "är viktiga för vår kyrka". Sades detta någonsin när jag var i tjänst? Inte konstigt att Modéus II vill ha mig på middag i morgon kväll.
Något annat roligt? Ingegerd Källströms nya bok har kommit. Förlaget är Gaudete och titeln fyndig. Fri som ett krucifix. Så fort boken levererats till bokhandeln Arken knep en kund första exemplaret, förstod jag, bara för att kunden blivit nyfiken. Boken är en kärleksförklaring till Kyrkans liv och en vandring i minnet av hur det var för 14-åringen att upptäcka Kristus. Det är en berättelse som tål att funderas kring och jag tror att det är en skildring av omvändelse, det där att det inte finns några alternativ och att friheten finns just då och där. Inte utan rörelse läser jag hur tidebönen präglat en människa. Hade fler fått upptäcka detta, hade Svenska kyrkans liv varit annorlunda. Läs själv och fundera.
Nu är det tid att samla ihop sig för en högmässa i Horda. Därefter ska jag sätta ny lampa i ängeln som står i trädgården och kanske vräka undan lite snö. Dessutom återstår ett manuskript att lägga sista handen vid. Lugn, gott folk. Det ska komma en rätt tjock bok till våren. Jag säger inte mer. Jo, ett. De som fattar, kommer att förstå vad som verkligen skett i det som syntes ske när de läst boken. De andra? De fattar ingenting. Nada. En del av dessa är biskopar, andra domprostar, åter andra kontraktsprostar och ytterligare andra kyrkoherdar. Jag slutar uppräkningen här.
Kyrkoherde Håkan Persson sitter som ordinarie i Stiftsstyrelsen med komministern em Håkan Sunnliden som ersättare. I Domkapitlet sitter affärsidkaren och kyrkvärden Helén Widerberg (Greens i Värnamo, ni vet) som ersättare. I Egendomsnämnden sitter Simon Lind, student i Lund men Norra Öland i själ och hjärta som ordinarie. Vad som sedan väljs till utskott vet vi, men dessa ska väljas av Stiftsstyrelsen. Också om systemet är underligt, menar jag att FK levererat och kan som ordförande bara glädja mig. Vi har folk som ter sig som fullt kompetenta till sysslorna. En är pensionär, en är ung, två är klart yrkesverksamma. Vilken kyrka som helst i världen skulle enkelt kunna stå för detta val och veta att de valda återfinns i söndagens högmässa. Det är med andra ord just som det ska vara. Det enda som oroar mig är det kyrkliga sönderfallet. Tänk om de valda blir uppgivna. Vad gör vi då?
Efter en lördag fylld av teologiskt arbete, id rentav, och snöskottning behöver man uppmuntran. Det fick jag av Ulla Rickardsson, C. Hon ska lämna Kyrkostyrelsen men har i Hallands Nyheter begått sig.
http://www.hn.se/åsikter/ordet-är-fritt/ett-viktigt-beslut-togs-på-årets-kyrkomöte-1.4933658
Ulla är tydligen glad över kyrkohandboken, men kritisk mot oss som inte riktigt gillat saken. I insändaren denna lördag ondgör hon sig över kritiken. Likväl tycks hon glad över den stora majoriteten. Den var överväldigande. Hallänningarna, särskilt de centerpartistiska, ska vara glada, förmodar jag. Vad ska poskarna då tänka? Var det så klokt att bli överväldigande majoritet när allt kommer till allt? Jag kan inte undanhålla er det bästa: "Frimodig kyrka och SD drar sig inte ens för att kritisera våra biskopars teologiska kunskaper." Sug på den!
Upprörande att teologie kandidaterna Bonnier, Tyrberg, Nordung Byström, Stiglund, Fast och Brunne liksom teologie doktorerna Jackelén, Persenius, Modéus I, Dalman, Mogren, Modéus II, Eckerdal och Dalevi ska kritiseras och detta av en reservant i utskottet som är - docent i kyrkovetenskap! Han borde skämmas, men det gör han inte, för han har vett att rådfråga docenten Pahlmblad, teol kand Löwegren och dr Isacson. Varför skulle en docent dra sig för att kritisera detta biskopsgäng om docenten har vett att konsultera lärt folk? Jo, jag vet. Förkovran är av noll och intet värde när det kommer till Kyrka och teologi. Vilken bondläpp som helst har kunskaper som vida övergår vad som inhämtats vid akademien. Jag antar att ingen missar att jag är uppbragt. Och ingen missar väl heller min markering, att ingen av biskoparna har docentkompetens. Nu är det söndag så vi går inte vidare på ämnesområdet, men skrattar åt Ulla gör vi. Varför skulle vi inte ifrågasätta biskparnas kompetens? Vad menar hon att vi annars borde ifrågasätta?
Jag inser det allvarligt förbryterska att inte ens dra sig för att kritisera våra biskoparas teologiska kunskaper. Jag tycker detta är omåttligt lustigt. För anklagelsen vidare! Bättre reklam kan Frimodig kyrka inte få. Varför inte vid kyrkkaffet idag? Om centerpartister intet ont, men minns att Dag Hammarskjöld grät när bondeförbundaren Vilmar Ljungdahl var finansminsiter. Hammarskjöld satt i Finansens korridor utanför ministerns dörr, grät och sa: "Det sitter en galning där inne". Om inte annat har ni fått en stickreplik. Sorgligt på sitt sätt att det är söndag. Vad hade Ljungdahl sagt som bragt Hammarskjöld till tårar? Han hade förordat skattehöjning på kaffet, för kaffe var något som svenskarna inte kunde undvara. En kristen gråter med dem som gråter men är efter Frälsarens ord knappast nödgad att vara dum med de dumma.
Om Ulla Rickardssson upprörs över reservationerna men gläds över den överväldigande majoriteten (kolla med närmaste kyrkomötesledamot och fråga vad det är för fel på Hippolytos eukaristiska bön! eller hur det kommer sig att vi nu ska be till Modergudinnan) fast Ulla fått fel att SD och FK skrivit samma reservationer, för så är det knappast. Jag skrev inte bara på den gemensamma för Frimodig kyrka utan också en som knöt an till 1982 års kyrkomöte, där jag var med. Modéus II har vett att i stället tacka mig som "trots många år i tjänst väljer att fortsätta att bidra". Det slår väl Ullas gnäll? Dessutom skriver Modéus att vi emeriti "är viktiga för vår kyrka". Sades detta någonsin när jag var i tjänst? Inte konstigt att Modéus II vill ha mig på middag i morgon kväll.
Något annat roligt? Ingegerd Källströms nya bok har kommit. Förlaget är Gaudete och titeln fyndig. Fri som ett krucifix. Så fort boken levererats till bokhandeln Arken knep en kund första exemplaret, förstod jag, bara för att kunden blivit nyfiken. Boken är en kärleksförklaring till Kyrkans liv och en vandring i minnet av hur det var för 14-åringen att upptäcka Kristus. Det är en berättelse som tål att funderas kring och jag tror att det är en skildring av omvändelse, det där att det inte finns några alternativ och att friheten finns just då och där. Inte utan rörelse läser jag hur tidebönen präglat en människa. Hade fler fått upptäcka detta, hade Svenska kyrkans liv varit annorlunda. Läs själv och fundera.
Nu är det tid att samla ihop sig för en högmässa i Horda. Därefter ska jag sätta ny lampa i ängeln som står i trädgården och kanske vräka undan lite snö. Dessutom återstår ett manuskript att lägga sista handen vid. Lugn, gott folk. Det ska komma en rätt tjock bok till våren. Jag säger inte mer. Jo, ett. De som fattar, kommer att förstå vad som verkligen skett i det som syntes ske när de läst boken. De andra? De fattar ingenting. Nada. En del av dessa är biskopar, andra domprostar, åter andra kontraktsprostar och ytterligare andra kyrkoherdar. Jag slutar uppräkningen här.
lördag 16 december 2017
11.57
Klockan 11.57 i går tog kyrkostyrelsens sammanträde slut. Det stod 17 i den första kallelsen. "Fullbokat" fick jag veta eller alltför dyrt att boka om när biljetten skulle kosta dubbelt så mycket, tänkte jag. Vi får tänka på den kyrkliga ekonomin. Jag beslöt mig för att lida i all stillhet och kontemplera. Antje hade ju bett om frimodighet i morgonbönen och jag log för den som hör till Frimodig kyrka inser, att den bönen redan är hörd och besvarad med gillande. Välkomna!
Jag förstod att den socialdemokratiska partiorganisationen styrt det så, att Winberg och Hammar skulle in på fina positioner. Ut åkte mina vänner Birger Wernersson, Birgitta Halvardsson och Tommy Eriksson. Det är alltså partikanslier/vanlig partiapparat som bestämmer över kallelserna i det kyrkliga. Detta är partipolitisering alldeles konkret. Kom sedan inte och snacka med mig om politiska agendor i Svenska kyrkan och än mindre om vad de röstande önskar. Vad de ska få ut, har andra bestämt. I en partiapparat som de har föga kännedom om för den styrs uppifrån. "Lurade" är bara förnamnet. "Bristande transparens" är efternamnet. Inte konstigt om somliga socialdemokrater blir, som det heter i det kristliga, uppbragta.
Nu kanske de som inte sitter kvar i kyrkostyrelsen ska vara alltför ledsna. Vid det så fort avslutade sammanträdet föredrogs Analysenhetens omvärldsrapport 2017. Endast en hade den på papper, en ersättare, som med klädsam blygsamhet inte vill ha sitt namn på pränt. En enda. De andra hade fått besked att den fanns i samverkansrummet att läsa. Det betyder digitalt. Hade en eller två en maskin framför sig? Men det blev en rätt omsorgsfull föredragning. Vad som skulle debatteras, begrep jag inte. Detta får den nya styrelsen ta i den 21 februari när den sammanträder för första gången. Vem styr under tiden 1 januari till 21 februari? Jag vet inte. Varje gissning är välkommen. Och då får nya styrelsen diskutera om det inte blir så som forskarna antyder, att prognoserna för utträden kommer att överträffas nästa år. Å andra sidan, hette det, visar deltagandet i kyrkovalet en stor potential i engagemang. Jag sa inget. Jag tänkte: Arma människor! Engagemang för vad? Detta kommer inte att gå väl. Det kan helt enkelt inte gå väl.
Trump-administrationen har dragit in bidrag som stöttar abortverksamhet. Då går Svenska kyrkan in just där och tar ansvar för att förse med medel. Vore inte detta värt en debatt?
Det finns fler utmaningar som civilsamhället ska ta sig an. Svenska kyrkan ingår just där och 150 000 papperslösa måste ha stöd. Måste de? Eller ska de helt enkelt inte vara här? Jag tog upp frågan om hur de kritiska frågorna kring den politik som förs och som också ger kriminella stöd från det kyrkliga ska hanteras. Jag har ingen förslagsrätt med något Kristet Kritiskt Forum skulle behövas. Alla invandringskritiska är inte rasister utan insiktsfulla personer. Hur ser vi till att Svenska kyrkan inte hjälplöst hamnar i "godhetsbranschen", den som folk omedelbart genomskådar och fattar att de inte vill stödja? I omsorgen behövs också det profetiska. Vad är det som inte fungerar och hur ska det ansvarsfulla ansvaret tas?
Så till siffrorna. Av Svenska kyrkans passiva medlemmar tror nästan 60% varken på Gud eller Livet efter döden. De aktiva då? Då är det en fjärdedel som bara tror på Gud och ytterligare en fjärdedel som inte tror på Gud eller Livet efter döden. Kristen tro utan intellektuell klarhet är inte kristen tro, tro mig.
Färre barn och unga deltar i verksamheten. Detta är oroande, säger rapporten, men inte förvånande. Gudstjänstbesöken har minskat med en fjärdedel det senaste decenniet. Det är de äldre, 30-talister och 40-talister, som firar gudstjänst, inte 50-talsterna. Vi kanske, funderar jag, ser genomslaget när kristendomsundervisningen i skolans försvann och blev religionskunskap?
Också de kyrkliga handlingarna är konkurrensutsatta. Det är rätt självklart. Och det finns ingen kyrklig strategi för att hantera situationen. Det fanns det, menar jag, för en halv generation sedan och skrev förslag. I haven icke velat! Jag tror att det styr mot botten och att ingenting säger att det kommer att vända när det når botten. Sug på den! Falsk fromhet gäller inte längre. Med falsk fromhet avses den deism som struntar i Gud, men ändå alltid räknar med att Gud hoppar fram och tar hand om de hopllösa lägena. Varför skulle Han?
Antje gav en kort rapport om den internationella uppmärksamheten om kyrkohandboken, det där med att Svenska kyrkan lämnat allmänkyrklig tro och ordning. Politiken i Köpenhamn var först ut och sedan rullade det på. Det har skadat Svenska kyrkan ekumeniskt, inte minst i Öst- och Centraleuropa. Första nyhetsvågen var negativ och också BBC gick ut med de fejkade nyheterna. Jag uppfattade ett Antje inte var riktigt nöjd med att folk i Svenska kyrkan talar så osant. Kampen mot fake news måste fortgå och skadan kommer att ha negativa konsekvenser. Också om Antje kunnat ge andra besked till LVF och Vatikanen så måste kampen fortgå. Så här var det inte tänkt att kyrkohandboken skulle presenteras. Hon hade fått frågor om saken i Chicago och South Dakota när hon var där (det var ju då hon inte kunde döpa prinsen). Riktigt vari detta tjänsteuppdrag egentligen bestod, sades inte i ärkebiskopens rapport. Kanske var det i egentlig mening inte ett tjänsteärende men väl ett ärende.
I den glada stämning som infinner sig när en föredragningslista är genomgången avslutade vi med att alla bad välsignelsen. Det är så det går till i kyrkostyrelsen. Precis som i folkskolan i Moheda åren 1958-1961 vid skoldagens slut. Inte så alltså att en biskop välsignar utan så, att alla bad välsignelsen. Ja, inte jag. Jag uppfattar inte välsignelsen som en bön. Men jag klagar inte. Tänker man om biskopsämbetet som Antje blir det så här.
Resan hem? Signalfel i Linköping och växelfel i Tranås men fördelen med tåg är att man träffar vänner och bekanta och skaffar sig någon ny. En kristen som åker tåg - är det en skenhelig?
Jag förstod att den socialdemokratiska partiorganisationen styrt det så, att Winberg och Hammar skulle in på fina positioner. Ut åkte mina vänner Birger Wernersson, Birgitta Halvardsson och Tommy Eriksson. Det är alltså partikanslier/vanlig partiapparat som bestämmer över kallelserna i det kyrkliga. Detta är partipolitisering alldeles konkret. Kom sedan inte och snacka med mig om politiska agendor i Svenska kyrkan och än mindre om vad de röstande önskar. Vad de ska få ut, har andra bestämt. I en partiapparat som de har föga kännedom om för den styrs uppifrån. "Lurade" är bara förnamnet. "Bristande transparens" är efternamnet. Inte konstigt om somliga socialdemokrater blir, som det heter i det kristliga, uppbragta.
Nu kanske de som inte sitter kvar i kyrkostyrelsen ska vara alltför ledsna. Vid det så fort avslutade sammanträdet föredrogs Analysenhetens omvärldsrapport 2017. Endast en hade den på papper, en ersättare, som med klädsam blygsamhet inte vill ha sitt namn på pränt. En enda. De andra hade fått besked att den fanns i samverkansrummet att läsa. Det betyder digitalt. Hade en eller två en maskin framför sig? Men det blev en rätt omsorgsfull föredragning. Vad som skulle debatteras, begrep jag inte. Detta får den nya styrelsen ta i den 21 februari när den sammanträder för första gången. Vem styr under tiden 1 januari till 21 februari? Jag vet inte. Varje gissning är välkommen. Och då får nya styrelsen diskutera om det inte blir så som forskarna antyder, att prognoserna för utträden kommer att överträffas nästa år. Å andra sidan, hette det, visar deltagandet i kyrkovalet en stor potential i engagemang. Jag sa inget. Jag tänkte: Arma människor! Engagemang för vad? Detta kommer inte att gå väl. Det kan helt enkelt inte gå väl.
Trump-administrationen har dragit in bidrag som stöttar abortverksamhet. Då går Svenska kyrkan in just där och tar ansvar för att förse med medel. Vore inte detta värt en debatt?
Det finns fler utmaningar som civilsamhället ska ta sig an. Svenska kyrkan ingår just där och 150 000 papperslösa måste ha stöd. Måste de? Eller ska de helt enkelt inte vara här? Jag tog upp frågan om hur de kritiska frågorna kring den politik som förs och som också ger kriminella stöd från det kyrkliga ska hanteras. Jag har ingen förslagsrätt med något Kristet Kritiskt Forum skulle behövas. Alla invandringskritiska är inte rasister utan insiktsfulla personer. Hur ser vi till att Svenska kyrkan inte hjälplöst hamnar i "godhetsbranschen", den som folk omedelbart genomskådar och fattar att de inte vill stödja? I omsorgen behövs också det profetiska. Vad är det som inte fungerar och hur ska det ansvarsfulla ansvaret tas?
Så till siffrorna. Av Svenska kyrkans passiva medlemmar tror nästan 60% varken på Gud eller Livet efter döden. De aktiva då? Då är det en fjärdedel som bara tror på Gud och ytterligare en fjärdedel som inte tror på Gud eller Livet efter döden. Kristen tro utan intellektuell klarhet är inte kristen tro, tro mig.
Färre barn och unga deltar i verksamheten. Detta är oroande, säger rapporten, men inte förvånande. Gudstjänstbesöken har minskat med en fjärdedel det senaste decenniet. Det är de äldre, 30-talister och 40-talister, som firar gudstjänst, inte 50-talsterna. Vi kanske, funderar jag, ser genomslaget när kristendomsundervisningen i skolans försvann och blev religionskunskap?
Också de kyrkliga handlingarna är konkurrensutsatta. Det är rätt självklart. Och det finns ingen kyrklig strategi för att hantera situationen. Det fanns det, menar jag, för en halv generation sedan och skrev förslag. I haven icke velat! Jag tror att det styr mot botten och att ingenting säger att det kommer att vända när det når botten. Sug på den! Falsk fromhet gäller inte längre. Med falsk fromhet avses den deism som struntar i Gud, men ändå alltid räknar med att Gud hoppar fram och tar hand om de hopllösa lägena. Varför skulle Han?
Antje gav en kort rapport om den internationella uppmärksamheten om kyrkohandboken, det där med att Svenska kyrkan lämnat allmänkyrklig tro och ordning. Politiken i Köpenhamn var först ut och sedan rullade det på. Det har skadat Svenska kyrkan ekumeniskt, inte minst i Öst- och Centraleuropa. Första nyhetsvågen var negativ och också BBC gick ut med de fejkade nyheterna. Jag uppfattade ett Antje inte var riktigt nöjd med att folk i Svenska kyrkan talar så osant. Kampen mot fake news måste fortgå och skadan kommer att ha negativa konsekvenser. Också om Antje kunnat ge andra besked till LVF och Vatikanen så måste kampen fortgå. Så här var det inte tänkt att kyrkohandboken skulle presenteras. Hon hade fått frågor om saken i Chicago och South Dakota när hon var där (det var ju då hon inte kunde döpa prinsen). Riktigt vari detta tjänsteuppdrag egentligen bestod, sades inte i ärkebiskopens rapport. Kanske var det i egentlig mening inte ett tjänsteärende men väl ett ärende.
I den glada stämning som infinner sig när en föredragningslista är genomgången avslutade vi med att alla bad välsignelsen. Det är så det går till i kyrkostyrelsen. Precis som i folkskolan i Moheda åren 1958-1961 vid skoldagens slut. Inte så alltså att en biskop välsignar utan så, att alla bad välsignelsen. Ja, inte jag. Jag uppfattar inte välsignelsen som en bön. Men jag klagar inte. Tänker man om biskopsämbetet som Antje blir det så här.
Resan hem? Signalfel i Linköping och växelfel i Tranås men fördelen med tåg är att man träffar vänner och bekanta och skaffar sig någon ny. En kristen som åker tåg - är det en skenhelig?
fredag 15 december 2017
Vad ska man säga?
I går var det introduktion för den nya kyrkostyrelsen. Egendomligt nog skulle policyfrågan upp. Jag fick inte klart för mig om det var samma förslag som i våras (det kunde ingen ge besked om men det verkar som om de trodde att det var så), men resultatet blev att förslaget efter en halvtimmeslång debatt med fler deltagare än i våras, skickades ärendet tillbaka för bearbetning. Det var på sitt sätt roligt. Men frågan borde ställas om en kyrkostyrelse, som ännu inte tillträtt, ska ta beslut av detta slag. Borde inte kyrkostyrelsen invänta 12-slaget och det nya året. För den faktiska kyrkostyrelsen nu är den som valts till och med 2017. Det verkar som om man kyrkokansliet inte riktigt håller på formerna. Kanske är kansliet inte riktigt i form?
Det kan säkert bli en Lex Sandahl, som våra vänner journalisterna kallar den. Men den drabbar inte mig, för jag ska väl inte gå in under den? Och det är väl rimligt för att en man som riskerat liv och blod för sitt fädernesland håller sig till grundlagen och därmed låter sig nöja? Förresten finns det inga sanktionsmöjligheter.
Det var middag i Ärkebiskopsgården i går kväll. Den gamla och den nya styrelsen festade ihop. Här åts det kött, här dracks det vin (Jes 22:13) T ex Leif Nordlander, Modéus II, Jesper Eneroth och Margareta Winberg var inte på plats. De avgående avtackades. Det hade varit roligt, sas i talen. Det sa jag också med ett citat från Lars Ekblad (RIP), som hört repliken av två skånska odalmän, som varit inne i den heliga graven. De var måttligt imponerade, men den ene sa: "De e i alla fall roulit att ha sitt at".
Dagens sammanträde skulle hålla på till 17 enligt kallelsen. Sedan kom beskedet kl 15 som sluttid. Vi får se om den korta ärendelistan kan dras ut så. Generalsekreterarens rapport bar syn för sägen. När det handlar om företrädarskap har det varit många kontakter med departement och myndigheter och något som kallas "Svenska kyrkan" har sin bestämda mening om flyktingar från Afghanistan. Dessutom har "Svenska kyrkan" blivit medlemmar i Fossilfritt Sverige. Man kan undra om detta är en kampnj mot äldre ledamöter i de kyrkliga beslutsapparaterna.
"Svenska kyrkan" har en bestämd mening om EU-kommissionens förslag om produktion och försäljning av ekologiska produkter och "Svenska kyrkan" var på plats vid klimatmötet i Bonn men också i politikernätverket för minoritetspolitiska frågor. Nu orkar jag inte skriva mer om detta, men det var mer och mer kommer, tro mig. Kanske ändå! "Svenska kyrkan" var i Azerbadjan på utrikesdepartementets delegationsresa, den som leddes av Omar Mustafa om jag fattat allt rätt. Det är något att göra mest vareviga dag och bilden av en väl integrerad kyrka tonar fram. Det ska vara så i MTD-religionens tidevarv, där deismen inte blir något hinder utan en möjlighet att vinna anseende och framstå som anständig. 9 sidor av 17 i rapporten var detta. Och de fortsatta sidorna var lika ambitiösa och blandade det moralistiska, "vi är emot allt som är dåligt", och det terapeutiska, "vi är för alla som det är synd om jorden runt, året runt". Jag tror att den nya mandatperioden tydligare än den tidigare visar vart vi är på väg.
Jag hörde att Church of England också håller på att implodera. Och i Rom har det kommit en ny bok med kritik av kardinalerna som valde en galning till påve. De romerska katolikerna har det inte roligt heller, vad de än säger. Eller så har de inte läst boken av Marcantonio Colonna (en pseudonym), The Dictator Pope. Antje var hos påven förra veckan också och sedan på möte med det påvliga enhetsrådet. Här nöjer jag mig med att konstatera att inte ens Rom klarar sig och det är ett budskap till de romerska katolikerna, de som har så många synpunkter på oss andra. Välkommen i klubben.
http://www.catholicherald.co.uk/commentandblogs/2017/12/12/the-dictator-pope-a-mixture-of-hearsay-and-insight/ Hörsägen? Författaren säger sig ha belagt allt utom en allmän känd skandal och den kommer i tidens längd att avslöjas av nyhetshungriga journalister. Det är bara att vänta och se. Så vad ska man nu säga?
Det kan säkert bli en Lex Sandahl, som våra vänner journalisterna kallar den. Men den drabbar inte mig, för jag ska väl inte gå in under den? Och det är väl rimligt för att en man som riskerat liv och blod för sitt fädernesland håller sig till grundlagen och därmed låter sig nöja? Förresten finns det inga sanktionsmöjligheter.
Det var middag i Ärkebiskopsgården i går kväll. Den gamla och den nya styrelsen festade ihop. Här åts det kött, här dracks det vin (Jes 22:13) T ex Leif Nordlander, Modéus II, Jesper Eneroth och Margareta Winberg var inte på plats. De avgående avtackades. Det hade varit roligt, sas i talen. Det sa jag också med ett citat från Lars Ekblad (RIP), som hört repliken av två skånska odalmän, som varit inne i den heliga graven. De var måttligt imponerade, men den ene sa: "De e i alla fall roulit att ha sitt at".
Dagens sammanträde skulle hålla på till 17 enligt kallelsen. Sedan kom beskedet kl 15 som sluttid. Vi får se om den korta ärendelistan kan dras ut så. Generalsekreterarens rapport bar syn för sägen. När det handlar om företrädarskap har det varit många kontakter med departement och myndigheter och något som kallas "Svenska kyrkan" har sin bestämda mening om flyktingar från Afghanistan. Dessutom har "Svenska kyrkan" blivit medlemmar i Fossilfritt Sverige. Man kan undra om detta är en kampnj mot äldre ledamöter i de kyrkliga beslutsapparaterna.
"Svenska kyrkan" har en bestämd mening om EU-kommissionens förslag om produktion och försäljning av ekologiska produkter och "Svenska kyrkan" var på plats vid klimatmötet i Bonn men också i politikernätverket för minoritetspolitiska frågor. Nu orkar jag inte skriva mer om detta, men det var mer och mer kommer, tro mig. Kanske ändå! "Svenska kyrkan" var i Azerbadjan på utrikesdepartementets delegationsresa, den som leddes av Omar Mustafa om jag fattat allt rätt. Det är något att göra mest vareviga dag och bilden av en väl integrerad kyrka tonar fram. Det ska vara så i MTD-religionens tidevarv, där deismen inte blir något hinder utan en möjlighet att vinna anseende och framstå som anständig. 9 sidor av 17 i rapporten var detta. Och de fortsatta sidorna var lika ambitiösa och blandade det moralistiska, "vi är emot allt som är dåligt", och det terapeutiska, "vi är för alla som det är synd om jorden runt, året runt". Jag tror att den nya mandatperioden tydligare än den tidigare visar vart vi är på väg.
Jag hörde att Church of England också håller på att implodera. Och i Rom har det kommit en ny bok med kritik av kardinalerna som valde en galning till påve. De romerska katolikerna har det inte roligt heller, vad de än säger. Eller så har de inte läst boken av Marcantonio Colonna (en pseudonym), The Dictator Pope. Antje var hos påven förra veckan också och sedan på möte med det påvliga enhetsrådet. Här nöjer jag mig med att konstatera att inte ens Rom klarar sig och det är ett budskap till de romerska katolikerna, de som har så många synpunkter på oss andra. Välkommen i klubben.
http://www.catholicherald.co.uk/commentandblogs/2017/12/12/the-dictator-pope-a-mixture-of-hearsay-and-insight/ Hörsägen? Författaren säger sig ha belagt allt utom en allmän känd skandal och den kommer i tidens längd att avslöjas av nyhetshungriga journalister. Det är bara att vänta och se. Så vad ska man nu säga?
torsdag 14 december 2017
Ifrågasättandet
Det livsviktiga ifrågasättandet borde vi slå ett slag för. Det är inte riktigt så uppskattat som det borde vara. Det finns en "Kanelbullens dag" men ingen "Ifrågasättandets dag". Hur kommer sig det? Är kanelbullsätande viktigare än ifrågasättande?
Det är när förhållanden sätts ifråga som nya insikter kan vinnas. Med denna insikt tar jag mig an mödan att läsa Torsdagsdepressionen. "Kyrkan är kallad till möten över religionsgränser", läser jag. Motiveringen är tydligen Matt 7:12. Vi är kallade att arbeta tillsammans med andra för att vårt samhälle ska vara en bra plats att leva på. Leva på? Leva i heter det väl? Det lurig tog jag inte med. Det är som "Kyrka" vi är kallade till detta. Inte som medborgare. Över religions- och kulturgränser visar vi att alla får vara med. Vara med - hur då? Jo, vi kan gå på fredsvandring till varandras helgedomar och be sida vid sida. Be till vem, genom vem och i vem? Vad äsger muslimerna och vad säger de kristna? Finns det inte en rad goda skäl att ställa den sortens frågor?
Det pågår ett nytt julupprop. Det förra var knappast en framgång men konceptet körs igång igen. Regeringen uppmanas att ge barn och unga rätt till trygghet och framtidstro och alla som beviljats asyl i Sverige rätt till familjeliv och därför ska praktiska hinder mot familjeförening undanröjas. I sak betyder detta en rätt stor ny våg av invandring. Samtidigt slungas påståenden ut som polisen inte kan undersöka för de brott som kan misstänkas, är inte prioriterade. Ekot rapporterade om hur det går att köpa sig en historia som gör en migrant till förföljd och därför asylsökande. Ekot hör till de mest trovärdiga nyhetsförmedlarna i Sverige. Samma problem uppstår med åldersbestämningen. Har migranten medvetet lämnat felaktiga uppgifter om sin ålder? Hur ska vi då kristligt sett förfara? Frågan ställs inte av juluppropsentusiasterna, dvs ett antal kyrko- och samfundsledare.
Naturligtvis måste ifrågasättandet handla om hur kyrkolivet kan användas för opinionsbildning. Det finns inget särskilt kristet förnuft i politiska frågor. Varför då driva enkla krav som blir omöjliga att reda ut när det handlar om konsekvenserna och, med tanke på förra årets misslyckade juluppropskampanj, vilka lärdomar borde inhämtats och analyserats sedan sist?
Själva ansatsen är i mitt tycke märklig: "Som kyrkliga ledare uppmanar vi alla att uthålligt stödja varandra i arbetet för en bättre värld att leva i. Medkänsla och viljan att engagera sig för andra är grundläggande mänskliga egenskaper." Det låter något. Men behöver jag de kyrkliga ledarnas uppmaning till detta? Vad har de, handen på hjärtat, med den saken att skaffa. De kan väl ha nog med att leda sina kyrkor och samfund utan att definiera den där bättre världen som en värld där barn och unga (rätt oprecist) ska ha rätt till trygghet och framtidstro. Hur tänker sig ledarskapet att denna "rätt" ska säkras. Vem av oss, de så kallade kyrkliga ledarna, har rätt till detta? Människolivets risk är en annan. Ska jag vakna på morgonen numera och kräva min rätt av min Herre och Gud? I dag kräver jag min rätt till trygghet. Jag kräver att jag inte ska råka ut för en olycka med bilen i vinterväglaget och så kräver jag min rätt till framtidstro.
Måste inte en enda stillsam fråga också ställas när det handlar om de utvisningshotade, de "som deperat söker vår hjälp"? Är det något fel på regelverket så borde detta kunna fel kunna anges. Jag ser inte att det sker. Vi har en uppsättning kriterier. Den som uppfyller kriterierna kan stanna och den som inte gör det ska lämna landet. Är det verkligen en rimlig syssla för kyrkosystemen att hjälpa de desperata om de alls inte ska stanna? Svaret är verkligen inte självklart.
Så här kan ifrågasättandet fortgå. Till vad nytta? Möjligtvis för att lägga ansvaret rätt. Det kan finnas en väldig frestelse för de välvilliga att plocka kyrkliga resurser som stöd för den personliga välviljan. Då undviks också alla kritiska frågor. Är det verkligen bra?
Apropå ingenting. I går färdades jag över gränsen mellan Skåne och Småland. Där fanns en myckenhet blåljus och en polis som vinkade in personbilar. De sorterades i två kategorier, en till vänster och en till höger. Det var bibliskt. Så kom tullarna. De frågade varifrån man kom och så. De tittade in i bilen. Jag fann det hela nöjsamt. Tänka sig, det var vid gränsen mellan Skåne och Småland. Jag fick blåsa i en apparat och nådde ett negativt resultat, vilket var positivt och så kollades körkortet av tullaren. Sedan fick köra vidare. Nu undrar jag: vad var det de egentligen ville?
Det är när förhållanden sätts ifråga som nya insikter kan vinnas. Med denna insikt tar jag mig an mödan att läsa Torsdagsdepressionen. "Kyrkan är kallad till möten över religionsgränser", läser jag. Motiveringen är tydligen Matt 7:12. Vi är kallade att arbeta tillsammans med andra för att vårt samhälle ska vara en bra plats att leva på. Leva på? Leva i heter det väl? Det lurig tog jag inte med. Det är som "Kyrka" vi är kallade till detta. Inte som medborgare. Över religions- och kulturgränser visar vi att alla får vara med. Vara med - hur då? Jo, vi kan gå på fredsvandring till varandras helgedomar och be sida vid sida. Be till vem, genom vem och i vem? Vad äsger muslimerna och vad säger de kristna? Finns det inte en rad goda skäl att ställa den sortens frågor?
Det pågår ett nytt julupprop. Det förra var knappast en framgång men konceptet körs igång igen. Regeringen uppmanas att ge barn och unga rätt till trygghet och framtidstro och alla som beviljats asyl i Sverige rätt till familjeliv och därför ska praktiska hinder mot familjeförening undanröjas. I sak betyder detta en rätt stor ny våg av invandring. Samtidigt slungas påståenden ut som polisen inte kan undersöka för de brott som kan misstänkas, är inte prioriterade. Ekot rapporterade om hur det går att köpa sig en historia som gör en migrant till förföljd och därför asylsökande. Ekot hör till de mest trovärdiga nyhetsförmedlarna i Sverige. Samma problem uppstår med åldersbestämningen. Har migranten medvetet lämnat felaktiga uppgifter om sin ålder? Hur ska vi då kristligt sett förfara? Frågan ställs inte av juluppropsentusiasterna, dvs ett antal kyrko- och samfundsledare.
Naturligtvis måste ifrågasättandet handla om hur kyrkolivet kan användas för opinionsbildning. Det finns inget särskilt kristet förnuft i politiska frågor. Varför då driva enkla krav som blir omöjliga att reda ut när det handlar om konsekvenserna och, med tanke på förra årets misslyckade juluppropskampanj, vilka lärdomar borde inhämtats och analyserats sedan sist?
Själva ansatsen är i mitt tycke märklig: "Som kyrkliga ledare uppmanar vi alla att uthålligt stödja varandra i arbetet för en bättre värld att leva i. Medkänsla och viljan att engagera sig för andra är grundläggande mänskliga egenskaper." Det låter något. Men behöver jag de kyrkliga ledarnas uppmaning till detta? Vad har de, handen på hjärtat, med den saken att skaffa. De kan väl ha nog med att leda sina kyrkor och samfund utan att definiera den där bättre världen som en värld där barn och unga (rätt oprecist) ska ha rätt till trygghet och framtidstro. Hur tänker sig ledarskapet att denna "rätt" ska säkras. Vem av oss, de så kallade kyrkliga ledarna, har rätt till detta? Människolivets risk är en annan. Ska jag vakna på morgonen numera och kräva min rätt av min Herre och Gud? I dag kräver jag min rätt till trygghet. Jag kräver att jag inte ska råka ut för en olycka med bilen i vinterväglaget och så kräver jag min rätt till framtidstro.
Måste inte en enda stillsam fråga också ställas när det handlar om de utvisningshotade, de "som deperat söker vår hjälp"? Är det något fel på regelverket så borde detta kunna fel kunna anges. Jag ser inte att det sker. Vi har en uppsättning kriterier. Den som uppfyller kriterierna kan stanna och den som inte gör det ska lämna landet. Är det verkligen en rimlig syssla för kyrkosystemen att hjälpa de desperata om de alls inte ska stanna? Svaret är verkligen inte självklart.
Så här kan ifrågasättandet fortgå. Till vad nytta? Möjligtvis för att lägga ansvaret rätt. Det kan finnas en väldig frestelse för de välvilliga att plocka kyrkliga resurser som stöd för den personliga välviljan. Då undviks också alla kritiska frågor. Är det verkligen bra?
Apropå ingenting. I går färdades jag över gränsen mellan Skåne och Småland. Där fanns en myckenhet blåljus och en polis som vinkade in personbilar. De sorterades i två kategorier, en till vänster och en till höger. Det var bibliskt. Så kom tullarna. De frågade varifrån man kom och så. De tittade in i bilen. Jag fann det hela nöjsamt. Tänka sig, det var vid gränsen mellan Skåne och Småland. Jag fick blåsa i en apparat och nådde ett negativt resultat, vilket var positivt och så kollades körkortet av tullaren. Sedan fick köra vidare. Nu undrar jag: vad var det de egentligen ville?
onsdag 13 december 2017
Same - but different
Jag funderar över samefrågan och över den svenska kolonisationen av Sápmi. Jag är för den. Det välstånd som kommit av malmbrytning och vattenkraft menar jag vara av godo. Jag omfattar inte det anakronistiska heller, att döma andra utifrån vår tid. Nomadskolan var kanske fel tänkt men nog var tanken välmenande. Samerna eller lapparna, som man sa, skulle få behålla sin kultur men ändå få så mycket utbildning, att de kunde ta vara på sina medborgerliga skyldigheter och rättigheter. Men det är självklart att rennäringen blir en liten del av det svenska näringslivet.
När det handlar om skallmätning, jag har blivit skallmätt, så är problemet att detta dåförtiden var den ståndpunkt vetenskapen höll sig till. Svenska kyrkan var en del av statsapparaten när det kom till skolfrågorna. Jag tycker inte att jag som medlem i Svenska kyrkan skulle ha ringaste anledning att be om urskt. Det skulle möjligtvis, jag säger möjligtvis, kunna tänkas om mig som svensk medborgare. Då kan jag brista ut i ett "ursäkta, ursäkta, förlåt, förlåt och allt det där. Nu går vi vidare!" Särskilt mycket med kyrkan har det hela inte att göra, emellertid.
Det finns andra minoriteter vi kan tala om. De vars land svenskarna tog eller den klass av hemmansägare som utplånades i början av 1960-talet. Borde vi slåss för att gårdar med en ko, en kalv, ett par gris, åtta griskultingar samt en ardenner, skulle återupprättas och därmed handmjölkningens ädla konst liksom separeringens eller ystningens? Varför var det just samerna som blev minoritet och urbefolkning? I vems intresse och varför nu? Och ånyo vad har detta med Svenska kyrkan att göra? Staten /subjekt/ använde Kyrkan /objekt/ för att sköta statens skolfrågor. Varför ska jag som kyrklig ta på mig ansvaret för detta?
I perspektiv har vi skött våra samer väl. Det har inte byggts koncentrationsläger där de låsts in. Sådant har skett på andra håll med andra minoriteter. Och dom låstes in bara in.
Jag ser att människor varit oförståndiga i mötet med den samiska kulturen. De kunde inte bryta sig loss ur sin samtid och sina sammanhang. Varför skulle de kunna det? Vi kan ju inte detta - inte ens när vi blir välvilliga.
Annars går mina tankar till #metoo-kampanjen. Den är jag infostrad i sedan mycket länge. Kyrkans hela skuldkultur är en enda #metoo-kampanj med påminnelsen att syndabekännelse och avlösning är tillgångar i varje högmässa och stöttas av möjligheten att gå till bikt. Genom min synd är jag skyldig till mer ont än jag själv förstår. Det jag först uppfattade var de grova övergreppen, maktutövning. Sedan styrde kampanjen över till att också handla om tafsande, med betoning på att tafsandet var ovälkommet. Finns det inte någon biskop som kan bristna ut i glädje över det livsbejakande tafsandet, det som inleder det stora att barn blir gjorda? Har vi hos somliga sett sexualskräcken, lika eländig som alltid, men nu draperad i kampanjkostym? Samtidigt ser vi vår helt sexualiserade kultur, 50 nyanser av grått och pronografi på tv-kanaler. I allt blir alla människor offer. Och här tas inga nya djärva grepp, om nu den bilden kan användas när vi måste ta avstånd från ovälkommet tafsande.
Tanken att det nu måste vara slut på synden är förstås befängd. Hur fick Antje för sig att tala i dessa kategorier i stället för att förklara och fördjupa sammanhangen? Jag vet inte, och det är alls inte säkert att jag egentligen vill veta.
Hur är det när transpersonerna ska teologiseras, vad är det man då håller på med. Trans vad då? På andra sidan om vad då? Vill ni veta? Borde inte swingerklubbarna vara det rimliga alternativet då om man ska trans, dvs gå över någon gräns. Förr i världen hade de ett helt land, Transjordanien.
Finns det en sammanhållen tanke i denna bloggpost. Jag antar det. Så jag frågar: vad är en trans-same. En som flyttat till Stockholm?
Annars är det Lucia och stämningsfullt så det förslår. Hon hörde också till en minoritet som förföljdes, den minoritet som är beredd att stå för insedd sanning och som inte får för sig att Sanningen betingas av konjunktur. Jag har varit i ett land där den nya sanningen skulle bestå i 1000 år. Det blev tolv. "Scheisse happens", som man säger i det landet. Jag brukar tänka på den omständigheten när det sägs att parlamentariskt fattade beslut kommer att bestå för alltid. Det stämmer inte. Det stämde inte ens för tusen år.
När det handlar om skallmätning, jag har blivit skallmätt, så är problemet att detta dåförtiden var den ståndpunkt vetenskapen höll sig till. Svenska kyrkan var en del av statsapparaten när det kom till skolfrågorna. Jag tycker inte att jag som medlem i Svenska kyrkan skulle ha ringaste anledning att be om urskt. Det skulle möjligtvis, jag säger möjligtvis, kunna tänkas om mig som svensk medborgare. Då kan jag brista ut i ett "ursäkta, ursäkta, förlåt, förlåt och allt det där. Nu går vi vidare!" Särskilt mycket med kyrkan har det hela inte att göra, emellertid.
Det finns andra minoriteter vi kan tala om. De vars land svenskarna tog eller den klass av hemmansägare som utplånades i början av 1960-talet. Borde vi slåss för att gårdar med en ko, en kalv, ett par gris, åtta griskultingar samt en ardenner, skulle återupprättas och därmed handmjölkningens ädla konst liksom separeringens eller ystningens? Varför var det just samerna som blev minoritet och urbefolkning? I vems intresse och varför nu? Och ånyo vad har detta med Svenska kyrkan att göra? Staten /subjekt/ använde Kyrkan /objekt/ för att sköta statens skolfrågor. Varför ska jag som kyrklig ta på mig ansvaret för detta?
I perspektiv har vi skött våra samer väl. Det har inte byggts koncentrationsläger där de låsts in. Sådant har skett på andra håll med andra minoriteter. Och dom låstes in bara in.
Jag ser att människor varit oförståndiga i mötet med den samiska kulturen. De kunde inte bryta sig loss ur sin samtid och sina sammanhang. Varför skulle de kunna det? Vi kan ju inte detta - inte ens när vi blir välvilliga.
Annars går mina tankar till #metoo-kampanjen. Den är jag infostrad i sedan mycket länge. Kyrkans hela skuldkultur är en enda #metoo-kampanj med påminnelsen att syndabekännelse och avlösning är tillgångar i varje högmässa och stöttas av möjligheten att gå till bikt. Genom min synd är jag skyldig till mer ont än jag själv förstår. Det jag först uppfattade var de grova övergreppen, maktutövning. Sedan styrde kampanjen över till att också handla om tafsande, med betoning på att tafsandet var ovälkommet. Finns det inte någon biskop som kan bristna ut i glädje över det livsbejakande tafsandet, det som inleder det stora att barn blir gjorda? Har vi hos somliga sett sexualskräcken, lika eländig som alltid, men nu draperad i kampanjkostym? Samtidigt ser vi vår helt sexualiserade kultur, 50 nyanser av grått och pronografi på tv-kanaler. I allt blir alla människor offer. Och här tas inga nya djärva grepp, om nu den bilden kan användas när vi måste ta avstånd från ovälkommet tafsande.
Tanken att det nu måste vara slut på synden är förstås befängd. Hur fick Antje för sig att tala i dessa kategorier i stället för att förklara och fördjupa sammanhangen? Jag vet inte, och det är alls inte säkert att jag egentligen vill veta.
Hur är det när transpersonerna ska teologiseras, vad är det man då håller på med. Trans vad då? På andra sidan om vad då? Vill ni veta? Borde inte swingerklubbarna vara det rimliga alternativet då om man ska trans, dvs gå över någon gräns. Förr i världen hade de ett helt land, Transjordanien.
Finns det en sammanhållen tanke i denna bloggpost. Jag antar det. Så jag frågar: vad är en trans-same. En som flyttat till Stockholm?
Annars är det Lucia och stämningsfullt så det förslår. Hon hörde också till en minoritet som förföljdes, den minoritet som är beredd att stå för insedd sanning och som inte får för sig att Sanningen betingas av konjunktur. Jag har varit i ett land där den nya sanningen skulle bestå i 1000 år. Det blev tolv. "Scheisse happens", som man säger i det landet. Jag brukar tänka på den omständigheten när det sägs att parlamentariskt fattade beslut kommer att bestå för alltid. Det stämmer inte. Det stämde inte ens för tusen år.
tisdag 12 december 2017
Försoning?
Återkommande har det i kyrkomötet motionerats om försoningsarbete. Kommission eller samtal. Det kan ju för en kyrkokristen inte vara helt ointressant utifrån ett apostoliskt perspektiv, att det ska försonas. Det har blivit ansatser som inte fullföljts. Jag tar inte detaljerna här och nu. Så mycket roligare är det att dte nu kommit ett försoningsprogram, en, ja flera böcker. Där dras slutsatser:
* Svenska kyrkan måste kliva fram och ändra sitt förhållningssätt till kv*nn*pr*stm*st*nd*rn*
* Svenska kyrkan måste ställa sig på kv*nn*pr*stm*st*nd*rn*s sida
* Svenska kyrkan måste utveckla samrådsförfarandet i frågor om kyrkan och kv*nn*pr*stm*st*nd*rn*
* Svenska kyrkan måste fortsätta att driva kv*nn*pr*stm*st*nd*rfrågor
* Svenska kyrkan måste fortsätta att arbeta för att det ska inrätttas en sannings- och försoningskommission om Svenska kyrkans relation till kv*nn*pr*stm*st*nd*rn*
* Svenska kyrkan måste ta ansvar för sin delaktighet den utnämningspolitik som staten förde under 1900-talet och som systematiskt missgynnade och kränkte kv*nn*pr*stm*st*nd*rn*
* Svenska kyrkan måste systematiskt verka för rekrytering av kv*nn*pr*stm*st*nd*r*
* Svenska kyrkan måste genomföra utbildningar utifrån kv*nn*pr*stm*st*nd*rn*s perspektiv
* Svenska kyrkan måste systematiskt verka för rekrytering av kv*nn*pr*stm*st*nd*r* inom samtliga kategorier, alltifrån tillfälliga projektmedarbetare till biskopar
Det finns några punkter till i boken jag läste, men detta kan räcka. Detta är alltså svaret på frågan vad Svenska kyrkan bör göra, boken s 180-183. Antje var angelägen att vi skulle läsa den och underlaget för kyrkligt försoningsarbete är självfallet viktig läsning. Daniel Lindmark & Olle Sundström har redigerat och Gidlunds förlag gav ut boken 2017. Den är till och med tryckt med stöd av Svenska kyrkan. Då förstås ni bokens vikt och värde. Sträck på er, medlemmar. Ni har pröjsat.
Det där sträckandet kan behövas just år 2017 när utträdessiffrorna kommer att nå nya rekord. En rimlig bedömning kan vara att utträdena hamnar på lite drygt 93000. Det är 6000 fler än förra året och dubbelt så många utträdda som 2014 och 2015. Det är märkliga siffror för förr var ju utträdena relaterade till att det fanns så många kv*nn*pr*stm*st*nd*r* i Svenska kyrkan och allt folket blev uppbragt därav. Så är det inte längre och likväl når siffrorna nya höjder. Hur ska detta förklaras?
Har folk fattat att det finns ett försoningsprogram och detta vill man inte vara med om och drar sina färde? "Inga kv*nn*pr*stm*st*nd*r* på våra gator!" Folk reagerar inför försoningsarbetet? Jag vet inte. Ett fattar jag. Folk vill inte vara med. Ändå visas, ser jag på nätet, medial vrede, solidaritet och beslutsamhet efter attacken mot synagogan från de ledande kamraterna. Och det teologiska ställningstagandet inte minst gentemot (inte mot!) transpersoner behöver stärkas och förtydligas, HBTQ:s teologiska plattform ska förbättras. Jag tar till mig Torsdagsdepressionen men digitalt, som ni märker, postlådan nådde tidningen inte idag. Detta skulle väl kunna gälla i förhållande till kv*nn*pr*stm*st*nd*rn* också? Är detta vad folket ogillar så att utträdessiffrorna 2017 når historiskt höga nivåer?
Bloggardag är pigg, käck och munter och har kommit ut som en tramsperson. Boken jag läste handlar förvisso om försoning. Men med samer. Fast, tänkte jag i all oskuld, gäller detta en kategori så gäller det nog alla. Vad tror ni själva?
Utträdessiffrorna har jag inte tramsat med. De är som de är, som vår vän docenten O skulle säga. Men kanske inte allt ska kallas stämpling som folk kallar stämpling. Jag läser profeten Jesaja i advent. Så vad med de ledande kamraterna? "Mitt folk, de som leder dig för dig vilse och gör dig osäker om vägen." Det är så sant det är sagt. Profeter har alltid något att komma med. Så vad betyder analysen att de som ledde detta folk förde det vilse, de som blev ledda villades bort. Just så känner jag det understundom. Vem i hela världen kan man lita på?
Jag kan ge hänvisningar till Jesaja om ni vill kolla själva: 8:12, 3:12 och 9:16. Själva resultatet av eländesforskningen fattar jag kanske. Israels Heliges ord har de föraktat. Jes 7:24. Adventstidens allvar tycks vara på riktigt. Och slutsatsen? En grundläggande insikt om att tiden är kort, kanske, och att livet är på allvar. Det visste till och med gamla farmor.
* Svenska kyrkan måste kliva fram och ändra sitt förhållningssätt till kv*nn*pr*stm*st*nd*rn*
* Svenska kyrkan måste ställa sig på kv*nn*pr*stm*st*nd*rn*s sida
* Svenska kyrkan måste utveckla samrådsförfarandet i frågor om kyrkan och kv*nn*pr*stm*st*nd*rn*
* Svenska kyrkan måste fortsätta att driva kv*nn*pr*stm*st*nd*rfrågor
* Svenska kyrkan måste fortsätta att arbeta för att det ska inrätttas en sannings- och försoningskommission om Svenska kyrkans relation till kv*nn*pr*stm*st*nd*rn*
* Svenska kyrkan måste ta ansvar för sin delaktighet den utnämningspolitik som staten förde under 1900-talet och som systematiskt missgynnade och kränkte kv*nn*pr*stm*st*nd*rn*
* Svenska kyrkan måste systematiskt verka för rekrytering av kv*nn*pr*stm*st*nd*r*
* Svenska kyrkan måste genomföra utbildningar utifrån kv*nn*pr*stm*st*nd*rn*s perspektiv
* Svenska kyrkan måste systematiskt verka för rekrytering av kv*nn*pr*stm*st*nd*r* inom samtliga kategorier, alltifrån tillfälliga projektmedarbetare till biskopar
Det finns några punkter till i boken jag läste, men detta kan räcka. Detta är alltså svaret på frågan vad Svenska kyrkan bör göra, boken s 180-183. Antje var angelägen att vi skulle läsa den och underlaget för kyrkligt försoningsarbete är självfallet viktig läsning. Daniel Lindmark & Olle Sundström har redigerat och Gidlunds förlag gav ut boken 2017. Den är till och med tryckt med stöd av Svenska kyrkan. Då förstås ni bokens vikt och värde. Sträck på er, medlemmar. Ni har pröjsat.
Det där sträckandet kan behövas just år 2017 när utträdessiffrorna kommer att nå nya rekord. En rimlig bedömning kan vara att utträdena hamnar på lite drygt 93000. Det är 6000 fler än förra året och dubbelt så många utträdda som 2014 och 2015. Det är märkliga siffror för förr var ju utträdena relaterade till att det fanns så många kv*nn*pr*stm*st*nd*r* i Svenska kyrkan och allt folket blev uppbragt därav. Så är det inte längre och likväl når siffrorna nya höjder. Hur ska detta förklaras?
Har folk fattat att det finns ett försoningsprogram och detta vill man inte vara med om och drar sina färde? "Inga kv*nn*pr*stm*st*nd*r* på våra gator!" Folk reagerar inför försoningsarbetet? Jag vet inte. Ett fattar jag. Folk vill inte vara med. Ändå visas, ser jag på nätet, medial vrede, solidaritet och beslutsamhet efter attacken mot synagogan från de ledande kamraterna. Och det teologiska ställningstagandet inte minst gentemot (inte mot!) transpersoner behöver stärkas och förtydligas, HBTQ:s teologiska plattform ska förbättras. Jag tar till mig Torsdagsdepressionen men digitalt, som ni märker, postlådan nådde tidningen inte idag. Detta skulle väl kunna gälla i förhållande till kv*nn*pr*stm*st*nd*rn* också? Är detta vad folket ogillar så att utträdessiffrorna 2017 når historiskt höga nivåer?
Bloggardag är pigg, käck och munter och har kommit ut som en tramsperson. Boken jag läste handlar förvisso om försoning. Men med samer. Fast, tänkte jag i all oskuld, gäller detta en kategori så gäller det nog alla. Vad tror ni själva?
Utträdessiffrorna har jag inte tramsat med. De är som de är, som vår vän docenten O skulle säga. Men kanske inte allt ska kallas stämpling som folk kallar stämpling. Jag läser profeten Jesaja i advent. Så vad med de ledande kamraterna? "Mitt folk, de som leder dig för dig vilse och gör dig osäker om vägen." Det är så sant det är sagt. Profeter har alltid något att komma med. Så vad betyder analysen att de som ledde detta folk förde det vilse, de som blev ledda villades bort. Just så känner jag det understundom. Vem i hela världen kan man lita på?
Jag kan ge hänvisningar till Jesaja om ni vill kolla själva: 8:12, 3:12 och 9:16. Själva resultatet av eländesforskningen fattar jag kanske. Israels Heliges ord har de föraktat. Jes 7:24. Adventstidens allvar tycks vara på riktigt. Och slutsatsen? En grundläggande insikt om att tiden är kort, kanske, och att livet är på allvar. Det visste till och med gamla farmor.
måndag 11 december 2017
Antje blir arg, säger hon
Antisemitismen i Malmö, där demonstranter ropade att judar skulle dödas, och Göteborg med brandattentat i lördags kväll, är import. Den kommer från Mellanöstern oavsett mellan vad denna öster ligger. Den fick näring också av nazister före, under och efter kriget. Nu lever den och växer bland unga "med rötterna i Mellanöstern". Främlingsfientligheten i Sverige kommer från främlingar och riktas mot svenska medborgare, skulle den polemiskt anlagde kunna säga. Och eftersom polisen i Malmö inte förstod slagorden på arabiska, kunde ingenting göras, fick vi höra. Brandattentatet kanske kan redas ut eftersom det fanns övervakningskameror på plats. Det är en skön ny värld vi får också i Göteborg.
Kan de som själva är semiter vara antisemiter? Frågan brukade ställas efter Sexdagars-kriget och förväntades uppfattas som begåvad. Det var den inte eftersom svaret på frågan är "ja". Vårt problem borde 2017 vara att antisionismen döljer handfast antisemitism. Skivor skärs sannerligen inte tunt i detta sammanhang. Och jag medger att jag finner stort obehag inför de tänkbara framtidsscenarierna i regionen. Hu länge ska ett område vara ockuperat innan vi finner oss i faktum? Jag frågar om Halland, Skåne, Blekinge, Gotland, Härjedalen och Jämtland. Halland är ett specialfall för där betalade vi 50 miljoner, men de övriga områdena. Kan det fredsförhandlas så att stöldgods blir lagligt?
Självfallet kan vi bakgrunden till staten Israels uppkomst även om vi inre säger så mycket om terroristerna som åstadkom den politiska härva som blev en stat. Jag har mött några av de då unga krigarna. Jag har också varit i lägren och förstått något av den israeliska politik som går ut på att hålla palestinier nere. Nog är också de kristna från Västbanken syskon i tron och vi som kan tala för dem, måste väl göra det? Men jag blir mer osäker när sådana som jag menar notoriskt brukar slira med omdömet tar över Svenska kyrkan (namn och resurser) för att göra sin sak till Svenska kyrkans och kan göra det för att ingen egentligen bryr sig. Egentligen är misslyckandet att föra ett förnuftigt samtal mellan Israelvänner och Palestinavänner både i det kyrkliga och i det kristliga ett monumentalt misslyckande. Inte för att jag låtsas förvånad.
Hur förs egentligen samtal i angelägna frågor i den kyrkliga gemenskapen? Genom några insändare? Aldrig genom folkbildarverksamhet i församlingshemmen. Alla känsliga frågor håller vi på avstånd och tror oss vinna något med det. Och det gör vi för vi har i Svenska kyrkans vardagsliv inga metoder för att vara en samtalsgemenskap. Vi kan ju inte ens tala om, ja ni vet ... Och då är ändå frågorna om ämbetet grundläggande. Vad är en präst, på viklket mandat och vilken nytta har vi av präster? När prästen viftar med tassen där framme och säger att jag är förlåten, hur vet prästen det och vilket är sambandet mellan bröd, vin, präst och det som räcks mig som Kristi kropp och blod? Vilka ingredienser behövs för att det verkligen ska bli på det viset? Ni förstår att det finns mycket vi skulle kunna fördjupa oss i. Om vi ville.
Antje uttalade sig om antisemitismen, tog avstånd och torgförde egenintresset. Hon är verkligen religiös och har tagit på sitt ansvar att föra religionens talan. Hon ser i religionen ett viktigt bidrag till samhällsbygget. Det kan man naturligtvis säga om man är för att tala i bestämda kategorier typ "religionen" eller "teologin" som vore det odisputabla helheter. Men det är det inte. För att ge märg åt konversationen behövs inte de övergripande begreppen så mycket som allvarligt tal om vad Kyrkan bidrar med och jag hör till dem som inte låter sig definieras som "religiösa" för det just "religiös" jag inte är. Jag har inte heller tron gemensam med muslimer, t ex. Inte med judar heller även om jag har mycket mer gemensamt med dem. Det är judendomen som bär kristendomen, som ni vet.
Jag är inte heller självklart intresserad av vilka sociala och etiska rikedomar som finns i olika religiösa traditioner för också hedningarna som inte känner lagen har dessa rikedomar. När det bränner till börjar jag alltmer uppfatta att jag tycker illa om talet om "religion" och tyr mig hellre till hedningarna än till de religiösa. Det var faktiskt inte religion utan kristen tro som byggde Europa och den tid borde vara över när biskopar och ärkebiskopar skulle se sig nödgade att tala för religionen. De borde utlägga den kristna trons finesser och då i första hand för frälsningens skull. Det är advent, det är advent! På mig gör det ett egendomligt intryck att Antje så gärna vädjar till statsmakterna. Min kyrkosyn är mer illusionsfri och mer antietatistisk. Lite integritet tror jag mig också ha. Min tro ska inte staten dra nytta av. Detta är min mening och den respekterar jag.
Vad sa Antje i tidningen Dagen?
– Jag hoppas att staten förstår hur stor och viktig del av det civila samhället som trossamfunden är. I en tid då religionen utnyttjas för att sprida hat, våld och splittring är det särskilt viktigt att staten drar nytta av det goda som finns i religionen och trossamfunden. De sociala och etiska rikedomarna som finns i alla religiösa traditioner bör utnyttjas i samhällsbygget.
Kan de som själva är semiter vara antisemiter? Frågan brukade ställas efter Sexdagars-kriget och förväntades uppfattas som begåvad. Det var den inte eftersom svaret på frågan är "ja". Vårt problem borde 2017 vara att antisionismen döljer handfast antisemitism. Skivor skärs sannerligen inte tunt i detta sammanhang. Och jag medger att jag finner stort obehag inför de tänkbara framtidsscenarierna i regionen. Hu länge ska ett område vara ockuperat innan vi finner oss i faktum? Jag frågar om Halland, Skåne, Blekinge, Gotland, Härjedalen och Jämtland. Halland är ett specialfall för där betalade vi 50 miljoner, men de övriga områdena. Kan det fredsförhandlas så att stöldgods blir lagligt?
Självfallet kan vi bakgrunden till staten Israels uppkomst även om vi inre säger så mycket om terroristerna som åstadkom den politiska härva som blev en stat. Jag har mött några av de då unga krigarna. Jag har också varit i lägren och förstått något av den israeliska politik som går ut på att hålla palestinier nere. Nog är också de kristna från Västbanken syskon i tron och vi som kan tala för dem, måste väl göra det? Men jag blir mer osäker när sådana som jag menar notoriskt brukar slira med omdömet tar över Svenska kyrkan (namn och resurser) för att göra sin sak till Svenska kyrkans och kan göra det för att ingen egentligen bryr sig. Egentligen är misslyckandet att föra ett förnuftigt samtal mellan Israelvänner och Palestinavänner både i det kyrkliga och i det kristliga ett monumentalt misslyckande. Inte för att jag låtsas förvånad.
Hur förs egentligen samtal i angelägna frågor i den kyrkliga gemenskapen? Genom några insändare? Aldrig genom folkbildarverksamhet i församlingshemmen. Alla känsliga frågor håller vi på avstånd och tror oss vinna något med det. Och det gör vi för vi har i Svenska kyrkans vardagsliv inga metoder för att vara en samtalsgemenskap. Vi kan ju inte ens tala om, ja ni vet ... Och då är ändå frågorna om ämbetet grundläggande. Vad är en präst, på viklket mandat och vilken nytta har vi av präster? När prästen viftar med tassen där framme och säger att jag är förlåten, hur vet prästen det och vilket är sambandet mellan bröd, vin, präst och det som räcks mig som Kristi kropp och blod? Vilka ingredienser behövs för att det verkligen ska bli på det viset? Ni förstår att det finns mycket vi skulle kunna fördjupa oss i. Om vi ville.
Antje uttalade sig om antisemitismen, tog avstånd och torgförde egenintresset. Hon är verkligen religiös och har tagit på sitt ansvar att föra religionens talan. Hon ser i religionen ett viktigt bidrag till samhällsbygget. Det kan man naturligtvis säga om man är för att tala i bestämda kategorier typ "religionen" eller "teologin" som vore det odisputabla helheter. Men det är det inte. För att ge märg åt konversationen behövs inte de övergripande begreppen så mycket som allvarligt tal om vad Kyrkan bidrar med och jag hör till dem som inte låter sig definieras som "religiösa" för det just "religiös" jag inte är. Jag har inte heller tron gemensam med muslimer, t ex. Inte med judar heller även om jag har mycket mer gemensamt med dem. Det är judendomen som bär kristendomen, som ni vet.
Jag är inte heller självklart intresserad av vilka sociala och etiska rikedomar som finns i olika religiösa traditioner för också hedningarna som inte känner lagen har dessa rikedomar. När det bränner till börjar jag alltmer uppfatta att jag tycker illa om talet om "religion" och tyr mig hellre till hedningarna än till de religiösa. Det var faktiskt inte religion utan kristen tro som byggde Europa och den tid borde vara över när biskopar och ärkebiskopar skulle se sig nödgade att tala för religionen. De borde utlägga den kristna trons finesser och då i första hand för frälsningens skull. Det är advent, det är advent! På mig gör det ett egendomligt intryck att Antje så gärna vädjar till statsmakterna. Min kyrkosyn är mer illusionsfri och mer antietatistisk. Lite integritet tror jag mig också ha. Min tro ska inte staten dra nytta av. Detta är min mening och den respekterar jag.
Vad sa Antje i tidningen Dagen?
– Jag hoppas att staten förstår hur stor och viktig del av det civila samhället som trossamfunden är. I en tid då religionen utnyttjas för att sprida hat, våld och splittring är det särskilt viktigt att staten drar nytta av det goda som finns i religionen och trossamfunden. De sociala och etiska rikedomarna som finns i alla religiösa traditioner bör utnyttjas i samhällsbygget.
söndag 10 december 2017
Hopakok
"Hopakok" är väl att man tager vad man haver och gör något nytt av det. Somliga präster predikar så. Fader Gunnar sa att det man inte sagt 25 gånger, har inte församlingen lärt sig. Så då blir det till sist nytt, nämligen när insikten landar. Kunskapsprocesser är komplicerade tingestar. Hade det inte varit söndag hade jag nog skrivit några rader om nedmonterandet av kunskapsinhämtande i församlingslivet. Har vi inte tappat det gamla folkbildningsarbetet, det där med att människor läste och diskuterade? Undervisning är dock en av de fyra uppgifterna så som de anges i Kyrkoordningen. Hur slår det igenom i församlingen? Blir människor klokare i vår församling - och frommare?
Nu är det söndag så...
Det betyder att det var lördag i går och vi körde Glöggprovning 3.0. Jag är lite osäker på om mina bidrag exmerades. Friska i smaken tyckte jag de var, alls inte jolmiga och bröt av mot andra mer söta glöggsorter. Det fanns rätt många alkoholfria alternativ om ni undrar. Det fanns det också om ni inte undrar. Glögg serverades som fakta, inte som konstruktioner och det var i vanlig enkel mening sant att glögg inmundigades. Glöggen var alltså ingen metafor och tillvaron inte postmodernistisk utan så handfast som tillvaron är när man dricker glögg.
Tilltugg fanns det också. Lite salta tillbehör, russin och mandel samt självklart pepparkaksdeg med en kniv i så att man fick karva sig bitar. Pepparkakor och mögelost dessutom. Och ett formulär där sort, smak, doft, julkänsla skulle bedömas och en egen kommentar tillfogas. På slutet, det är numera en vana, tar värdinnan det som blivit över och häller alla slattar i en kastrull. Den serveras som Årets glögg och märkligt nog är detta en glögg som får högsta betyg. Det tycker jag är fromt och fint, som församlingsliv. Av enskildheter och olikheter blir något underbart när det hälls ihop. Vi hällde imnte i den första sorten. Den skulle serveras kall. Inte dum alls.
Ni vill ha receptet? Det kan ni få.
5 dl koncentrerad flädersaft
5 hela kanelstänger
10 grovt krossade kardemummakärnor
5 cm färsk riven ingefära
20 hela kryddnejlikor.
Låt sjuda 15 min men inte koka. Sila och låt svalna. Blanda sedan med Prosecco. Barnen fick bubbelvatten i stället för det bubblande vinet. Lisa, som gav mig receptet, leder bageriet på Maxi i Växjö så hon är van vid recept. Hon berömde särskilt kastanjebrödet som serverades lite senare ihop med pajer /faktiskt två vegetariska, en Västerbotten och en fetaost och soltorkade tomater/ samt råbiff med tillbehör. Alla ville inte ha råbiff. Kastanjebrödet hade jag köpt just på Maxi...
Blev det inte en massa oordning med glöggande och dryckenskap? Inte alls. En finsk snapsvisa avsjöngs eftersom vi ville markera Finland 100 år. Melodin är Södermanlands regementes paradmarsch:
Vad säger finska folket när det får en sup?
Kyllä, kyllä, kiitos!
Jag är klen på stavningen av finska ord så jag tvekar om jag fick det rätt men det blev rätt när vi sjöng, vill jag minnas.
Jag har lärt mig det nya uttrycket för folket i Kyrkans Hus. "Anställd i kyrkostyrelsen". Det är ett vidunderligt uttryck. Det ger intryck av en maktposition men också av en förtrolighet med styrandet i Svenska kyrkan. Det verkar finare än att någon är anställd i Kyrkans Hus eller anställd på "nationell nivå" eller på kyrkokansliet. Nu har kyrkostyrelsen sådan den framträder inte den ringaste aning om vilka som är anställda i kyrkostyrelsen, men det är en omständighet vi inte behöver fördjupa oss i. Det är tendensen jag är ute efter, att göra något märkvärdigt samtidigt som styrelsen inte styr utan snarast betraktar en byråkrati i fritt fall. Så blir det när de allvarliga analyserna aldrig gjort av styrelsen och sammanträden upptas av rutiner mer än av kreativa utfärder i ett intellektuellt landskap. Jag hör till dem som är övertygade om att detta är resultatet av den politiska styrningen av kyrkosystemet.
Nu är det söndag så...
Det betyder att det var lördag i går och vi körde Glöggprovning 3.0. Jag är lite osäker på om mina bidrag exmerades. Friska i smaken tyckte jag de var, alls inte jolmiga och bröt av mot andra mer söta glöggsorter. Det fanns rätt många alkoholfria alternativ om ni undrar. Det fanns det också om ni inte undrar. Glögg serverades som fakta, inte som konstruktioner och det var i vanlig enkel mening sant att glögg inmundigades. Glöggen var alltså ingen metafor och tillvaron inte postmodernistisk utan så handfast som tillvaron är när man dricker glögg.
Tilltugg fanns det också. Lite salta tillbehör, russin och mandel samt självklart pepparkaksdeg med en kniv i så att man fick karva sig bitar. Pepparkakor och mögelost dessutom. Och ett formulär där sort, smak, doft, julkänsla skulle bedömas och en egen kommentar tillfogas. På slutet, det är numera en vana, tar värdinnan det som blivit över och häller alla slattar i en kastrull. Den serveras som Årets glögg och märkligt nog är detta en glögg som får högsta betyg. Det tycker jag är fromt och fint, som församlingsliv. Av enskildheter och olikheter blir något underbart när det hälls ihop. Vi hällde imnte i den första sorten. Den skulle serveras kall. Inte dum alls.
Ni vill ha receptet? Det kan ni få.
5 dl koncentrerad flädersaft
5 hela kanelstänger
10 grovt krossade kardemummakärnor
5 cm färsk riven ingefära
20 hela kryddnejlikor.
Låt sjuda 15 min men inte koka. Sila och låt svalna. Blanda sedan med Prosecco. Barnen fick bubbelvatten i stället för det bubblande vinet. Lisa, som gav mig receptet, leder bageriet på Maxi i Växjö så hon är van vid recept. Hon berömde särskilt kastanjebrödet som serverades lite senare ihop med pajer /faktiskt två vegetariska, en Västerbotten och en fetaost och soltorkade tomater/ samt råbiff med tillbehör. Alla ville inte ha råbiff. Kastanjebrödet hade jag köpt just på Maxi...
Blev det inte en massa oordning med glöggande och dryckenskap? Inte alls. En finsk snapsvisa avsjöngs eftersom vi ville markera Finland 100 år. Melodin är Södermanlands regementes paradmarsch:
Vad säger finska folket när det får en sup?
Kyllä, kyllä, kiitos!
Jag är klen på stavningen av finska ord så jag tvekar om jag fick det rätt men det blev rätt när vi sjöng, vill jag minnas.
Jag har lärt mig det nya uttrycket för folket i Kyrkans Hus. "Anställd i kyrkostyrelsen". Det är ett vidunderligt uttryck. Det ger intryck av en maktposition men också av en förtrolighet med styrandet i Svenska kyrkan. Det verkar finare än att någon är anställd i Kyrkans Hus eller anställd på "nationell nivå" eller på kyrkokansliet. Nu har kyrkostyrelsen sådan den framträder inte den ringaste aning om vilka som är anställda i kyrkostyrelsen, men det är en omständighet vi inte behöver fördjupa oss i. Det är tendensen jag är ute efter, att göra något märkvärdigt samtidigt som styrelsen inte styr utan snarast betraktar en byråkrati i fritt fall. Så blir det när de allvarliga analyserna aldrig gjort av styrelsen och sammanträden upptas av rutiner mer än av kreativa utfärder i ett intellektuellt landskap. Jag hör till dem som är övertygade om att detta är resultatet av den politiska styrningen av kyrkosystemet.
lördag 9 december 2017
Gubbsurt
Det slog mig. I min ålder får jag vara just gubbsur. Jag har åldern inne. Förr kunde jag skällas för att vara "gubbstrutt" men det blev allra roligast när något barn (gossen Danielsson i Kalmar, tror jag) upphetsat skrek: "gubbstruts" till sin fader. Fadern var kring 30 år, kanske. Man kan inte skälla på de vuxna efter en sådan felsägning. Allt möts av gapskratt.
Om jag vill vara gubbsur, vad kan jag då sura över. Svenska Akademien, förstås. Frågorna ställer sig i kö när jag hör vad jag får höra. Blir en yngre dam invald, börjar man fundera för det fall man är så förfallen i synd och nåd som jag är. Att jag annars skulle vilja veta vilka som drog igång denna kampanj är självklart. Det beror inte på min gubbighet utan på min forskarutbildning och mer än 60 års idogt läsande av detektiva berättelser. Cherchez la femme, följ pengarna eller definiera intressena. Så vad gör journalisterna när de inte tar sig bakom scenen för att ge oss nya interiörer och låta oss se sammanhang och syften med en kampanj. Och just så kallas avslöjandet av något som i "kretsar" varit väl känt.
Att Antje bara kunde hålla med de indignerade tror jag beror på att hon i grund och botten är reformert och alltså en avgjord och anständig kristen. Då tror hon med lärofäderna i Geneve att man kan säga att det ska vara slut med syndandet. Vi andra, som står i kyrkofadern Augustinus efterföljd och med honom och Luther satt oss in i paulinsk teologi, fattar saken annorledes. Det är inget att bråka om och inget att sura över. Det bara är så. Det betyder att det i nuvarande situation inte är läge att plädera för den skapelsegivna kättjan. Fast die Gedanken sind frei. Kan det vara så att kampanjer avspeglar en samtida dödskultur, där livsyttringarna alltid blir hotfulla? Vad vet väl jag, gamla fnask, som farmor sa. Om folk inte får vara kärleksfullt pilska, blir det på sikt inga barn gjorda. Men övergreppen då?
Övergreppen är maktutövning. Jag tror att det finns tillräckligt många gentlemen för att effektivt sätta stopp för sådant bara vi får veta. Min vän dr M skulle enkelt kunna gälla några sådana karlar. Han är snabb med skalpellen om detta är vad saken gäller. Annars kunde vi fråga prosten P, som ivrigt hävdar att det är något vett med sjätte budet. Är det ingen i det kyrkliga som längre vågar säga det? Eller är det så illa, att våra svagheter står i vägen för ett enkelt hävdande av vad som är rätt? Då är vi illa ute, för då blir vi våra egna livs måttstock. Kristen tro tänker lite större om oss än så,
Naturligtvis är ståndrätten ociviliserad om än gängse. Vi som känner ansvaret att läsa om Finland för 100 år sedan, hamnar förstås i inbördeskriget. Jarl Hemmers bok, En man och hans samvete, är väl obligatorisk läsning. Men ståndrätten är aldrig långt ifrån. Den är en sådan där omänsklighet som är mänsklig.
Inte vet jag vad som händer i Kyrkans Hus. Det har upprättats en handling av obestämt slag mot mig i Kyrkans Hus, förstår jag. Eftersom ärendet inte är avslutat är handlingen likväl inte upprättad i den mening som avses i 53 kap. 5§ KO. Begär ni ut den, blir svaret nej. Jag har inte heller fått se något. Prosten R kan annars träda upp som karaktärsvittne, jag har böjlig handled och viftar med den men inte med fingrarna. Distriktssköterskan fru H i Kalmar kollade min hand och sa, att jag hade "spretiga fingrar". Det har jag inte tänkt på. Men pågår då förföljelse mot en man därför att han i någon mening har ett lyte, som han nu får lida för? Inte vet jag. Då får jag nöja mig med det gubbsura över en rättsordning som föga har att göra med rätt. Anklagelsen fördes ut innan jag fått en chans att förstå vad den handlade om och bemöta den. Rättsskipning i Svenska kyrkan. Den som vill följa min gärning, det heter så, i kyrkomötet kan se, att jag påpekat brister i rättssystemet tidigare. Och då kunde jag inte med ålderns rätt ens vara gubbsur.
Om ni undrar har jag blandat tre sorters varianter av den kända glöggen Trivago. Den heter så, för när man druckit den känns det som om man är på resa. Varför tre varianter? Därför att gästerna förra året avvisade mitt omdöme att den var "frisk i smaken" med att den var "spritig". Nu har jag olika varianter av denna friska glögg, en finsk, en fransk och en karibisk. Ska jag låta gästerna prova alla tre sorterna blir det garanterat en lustig afton och sådana ska i denna fallna värld inte föraktas. Just den man som kallades "gubbstruts" har gett mig anvisningarna för glöggmakande en gång i tiden. Dessförinnan ska jag vara akademabel, dvs förirra mig in i fotnötternas förtrollade värld.
Om jag vill vara gubbsur, vad kan jag då sura över. Svenska Akademien, förstås. Frågorna ställer sig i kö när jag hör vad jag får höra. Blir en yngre dam invald, börjar man fundera för det fall man är så förfallen i synd och nåd som jag är. Att jag annars skulle vilja veta vilka som drog igång denna kampanj är självklart. Det beror inte på min gubbighet utan på min forskarutbildning och mer än 60 års idogt läsande av detektiva berättelser. Cherchez la femme, följ pengarna eller definiera intressena. Så vad gör journalisterna när de inte tar sig bakom scenen för att ge oss nya interiörer och låta oss se sammanhang och syften med en kampanj. Och just så kallas avslöjandet av något som i "kretsar" varit väl känt.
Att Antje bara kunde hålla med de indignerade tror jag beror på att hon i grund och botten är reformert och alltså en avgjord och anständig kristen. Då tror hon med lärofäderna i Geneve att man kan säga att det ska vara slut med syndandet. Vi andra, som står i kyrkofadern Augustinus efterföljd och med honom och Luther satt oss in i paulinsk teologi, fattar saken annorledes. Det är inget att bråka om och inget att sura över. Det bara är så. Det betyder att det i nuvarande situation inte är läge att plädera för den skapelsegivna kättjan. Fast die Gedanken sind frei. Kan det vara så att kampanjer avspeglar en samtida dödskultur, där livsyttringarna alltid blir hotfulla? Vad vet väl jag, gamla fnask, som farmor sa. Om folk inte får vara kärleksfullt pilska, blir det på sikt inga barn gjorda. Men övergreppen då?
Övergreppen är maktutövning. Jag tror att det finns tillräckligt många gentlemen för att effektivt sätta stopp för sådant bara vi får veta. Min vän dr M skulle enkelt kunna gälla några sådana karlar. Han är snabb med skalpellen om detta är vad saken gäller. Annars kunde vi fråga prosten P, som ivrigt hävdar att det är något vett med sjätte budet. Är det ingen i det kyrkliga som längre vågar säga det? Eller är det så illa, att våra svagheter står i vägen för ett enkelt hävdande av vad som är rätt? Då är vi illa ute, för då blir vi våra egna livs måttstock. Kristen tro tänker lite större om oss än så,
Naturligtvis är ståndrätten ociviliserad om än gängse. Vi som känner ansvaret att läsa om Finland för 100 år sedan, hamnar förstås i inbördeskriget. Jarl Hemmers bok, En man och hans samvete, är väl obligatorisk läsning. Men ståndrätten är aldrig långt ifrån. Den är en sådan där omänsklighet som är mänsklig.
Inte vet jag vad som händer i Kyrkans Hus. Det har upprättats en handling av obestämt slag mot mig i Kyrkans Hus, förstår jag. Eftersom ärendet inte är avslutat är handlingen likväl inte upprättad i den mening som avses i 53 kap. 5§ KO. Begär ni ut den, blir svaret nej. Jag har inte heller fått se något. Prosten R kan annars träda upp som karaktärsvittne, jag har böjlig handled och viftar med den men inte med fingrarna. Distriktssköterskan fru H i Kalmar kollade min hand och sa, att jag hade "spretiga fingrar". Det har jag inte tänkt på. Men pågår då förföljelse mot en man därför att han i någon mening har ett lyte, som han nu får lida för? Inte vet jag. Då får jag nöja mig med det gubbsura över en rättsordning som föga har att göra med rätt. Anklagelsen fördes ut innan jag fått en chans att förstå vad den handlade om och bemöta den. Rättsskipning i Svenska kyrkan. Den som vill följa min gärning, det heter så, i kyrkomötet kan se, att jag påpekat brister i rättssystemet tidigare. Och då kunde jag inte med ålderns rätt ens vara gubbsur.
Om ni undrar har jag blandat tre sorters varianter av den kända glöggen Trivago. Den heter så, för när man druckit den känns det som om man är på resa. Varför tre varianter? Därför att gästerna förra året avvisade mitt omdöme att den var "frisk i smaken" med att den var "spritig". Nu har jag olika varianter av denna friska glögg, en finsk, en fransk och en karibisk. Ska jag låta gästerna prova alla tre sorterna blir det garanterat en lustig afton och sådana ska i denna fallna värld inte föraktas. Just den man som kallades "gubbstruts" har gett mig anvisningarna för glöggmakande en gång i tiden. Dessförinnan ska jag vara akademabel, dvs förirra mig in i fotnötternas förtrollade värld.
fredag 8 december 2017
Lömska biskopar
Ni undrar förstås hur sorgearbetet efter Grynet går och svaret är att det måste gå. Då och då blir jag av sorgsenhet överfallen. Och jag följer lite fascinerad hur rollerna ändras i familjen. Våra kooikerhundar uppträder annorlunda. Till och med Loke, 1 år, tycks ha blivit lite vuxnare. Men vi har inte tagit bort Grynets bädd. Det är ett steg som känns för stort just nu. Loke luktar och ser sig omkring. Något har hänt, men han fattar inte riktigt vad. I går smet han å lantegendomen när han skulle lyftas in i bilen. Jag letade efter honom och efter en stund hörde jag honom. Han hade alldeles på egen hand hoppat in i sin bur. Klok hund. Han fick beröm. Trots allt.
Jag tänkte över Henrik också och kom att läsa kyrkomötesprokoll från tiden innan han var biskop. Kommer ni ihåg läronämndens yttrande år 1984?
Läronämnden borde inte ha anledning yttra sig över ett antal motioner för beslutet om kv*nnl*g* pr*st*r har "icke i några av svenska kyrkans officiellt antagna dokument tolkats som en förändring av svenska kyrkans lära." Det var väl bra att få veta? Håll i er. Fortsättning följer! Jag läser innantill:
"Nu kompliceras dock problemet av att motståndarna till beslutet" om kv*nnl*g* pr*st*r vid kyrkomötet 1958 "hävdade att detta beslut inte var en ordningsfråga utan en lärofråga, som gav direkta konsekvenser för läran om prästämbetet."
Läronämnden menade att "de samarbetssvårigheter som av dessa skäl föreligger i ett icke obetydligt antal fall mellan manliga och kvinnliga präster och som på ett destruktivt sätt påverkar församlingarnas andliga liv måste få en nar lösning." Problemet var att "den gudstjänstgemenskap som synliggör vår gemenskap i Kristus bryts på detta sätt sönder."
Det är lite magstrakt, teologiska konstruktioner skilda från en folkkyrkas verklighet ty i verkligehetn sk*t*r de flesta kyrkotillhöriga högaktningsfullt i att församlingskyrkans klockor kallar till gudstjänst. Ta i det problemet först! Och så är det motståndarnas fel förstås. Inte deras fel som tog beslutet och gjorde det just som ett beslut om en ordningsfråga...
Det satt några andliga råskinn i läronämden. Till den katyegorin räknar jag Helge Btrattgård, Per-Olov Ahrén, Caroline Krook, Martin Lind, Eva Lundgren och Per Erik Persson. De andra medlemmarna av läronämnden hängde nog mest på.
Bertil Gärtner skrev särskilt yttrande. Om en prästkandidat höll fast vid kyrkans tidigare allenarådande tolkning av prästämbetet kan detta inte anses vara ett vigningshinder, menade han.
Martin Lind klev upp för att deklarera som sin mening att det för prästvigning krävs vilja till samarbete med kolleger, oavsett kön. 55 ledamöter instämde. Det var en framgång, men en klen. Martin Lind återkom, för han ville ha ett klargörande av läget: "Utskottet konstaterar att hinder för prästvigning av den som vägrar samverkan reda föreligger på grund av de beslut som fattats." 173 ledamöter instämde men en ångrade sig och anmälde sin ånger.
Detta hela var listigt tänkt, för nu hade en klar majoritet uttalat sig, men detta förändrade inte rättsläget och om denna formulering sades intet i utskottets hemställan, som kyrkomötet hade att rösta om, sa Karl-Erik Johansson, utskottsordföranden. Han fick ett instämmande för det fanns någon klokskap kvar i kyrkomötet. Och så grep ärkebiskop Bertil Werkström in och förklarade att han ville allvarligt reagera på vad som nu förevarit, dvs massinstämmandet.
När jag såg en del av dem som massinstämde och insåg att vi i det andliga hade föga gemensamt, var min traktan att lämna Svenska kyrkan måttlig. Det var ju jag som mer än en del av dem var svenskkyrklig. Några av de svagsinta, som borde förstått bättre, var dessutom prästbarn, Ja, ni förstår själva. De lät sig kommenderas av prästsonen Martin Lind. Nu förstår ni än mer själva.
Själva frågan är under decennier vanskött och det är inte så mycket att säga om. Jag nöjer mig med att fråga: Var har ni er mångomtalade väckelse? Och en fråga till: Vad händer om vi startar en kampanj med # före i syfte att jaga lögner och lögnare, sveken och de svekfulla?
Jag tänkte över Henrik också och kom att läsa kyrkomötesprokoll från tiden innan han var biskop. Kommer ni ihåg läronämndens yttrande år 1984?
Läronämnden borde inte ha anledning yttra sig över ett antal motioner för beslutet om kv*nnl*g* pr*st*r har "icke i några av svenska kyrkans officiellt antagna dokument tolkats som en förändring av svenska kyrkans lära." Det var väl bra att få veta? Håll i er. Fortsättning följer! Jag läser innantill:
"Nu kompliceras dock problemet av att motståndarna till beslutet" om kv*nnl*g* pr*st*r vid kyrkomötet 1958 "hävdade att detta beslut inte var en ordningsfråga utan en lärofråga, som gav direkta konsekvenser för läran om prästämbetet."
Läronämnden menade att "de samarbetssvårigheter som av dessa skäl föreligger i ett icke obetydligt antal fall mellan manliga och kvinnliga präster och som på ett destruktivt sätt påverkar församlingarnas andliga liv måste få en nar lösning." Problemet var att "den gudstjänstgemenskap som synliggör vår gemenskap i Kristus bryts på detta sätt sönder."
Det är lite magstrakt, teologiska konstruktioner skilda från en folkkyrkas verklighet ty i verkligehetn sk*t*r de flesta kyrkotillhöriga högaktningsfullt i att församlingskyrkans klockor kallar till gudstjänst. Ta i det problemet först! Och så är det motståndarnas fel förstås. Inte deras fel som tog beslutet och gjorde det just som ett beslut om en ordningsfråga...
Det satt några andliga råskinn i läronämden. Till den katyegorin räknar jag Helge Btrattgård, Per-Olov Ahrén, Caroline Krook, Martin Lind, Eva Lundgren och Per Erik Persson. De andra medlemmarna av läronämnden hängde nog mest på.
Bertil Gärtner skrev särskilt yttrande. Om en prästkandidat höll fast vid kyrkans tidigare allenarådande tolkning av prästämbetet kan detta inte anses vara ett vigningshinder, menade han.
Martin Lind klev upp för att deklarera som sin mening att det för prästvigning krävs vilja till samarbete med kolleger, oavsett kön. 55 ledamöter instämde. Det var en framgång, men en klen. Martin Lind återkom, för han ville ha ett klargörande av läget: "Utskottet konstaterar att hinder för prästvigning av den som vägrar samverkan reda föreligger på grund av de beslut som fattats." 173 ledamöter instämde men en ångrade sig och anmälde sin ånger.
Detta hela var listigt tänkt, för nu hade en klar majoritet uttalat sig, men detta förändrade inte rättsläget och om denna formulering sades intet i utskottets hemställan, som kyrkomötet hade att rösta om, sa Karl-Erik Johansson, utskottsordföranden. Han fick ett instämmande för det fanns någon klokskap kvar i kyrkomötet. Och så grep ärkebiskop Bertil Werkström in och förklarade att han ville allvarligt reagera på vad som nu förevarit, dvs massinstämmandet.
När jag såg en del av dem som massinstämde och insåg att vi i det andliga hade föga gemensamt, var min traktan att lämna Svenska kyrkan måttlig. Det var ju jag som mer än en del av dem var svenskkyrklig. Några av de svagsinta, som borde förstått bättre, var dessutom prästbarn, Ja, ni förstår själva. De lät sig kommenderas av prästsonen Martin Lind. Nu förstår ni än mer själva.
Själva frågan är under decennier vanskött och det är inte så mycket att säga om. Jag nöjer mig med att fråga: Var har ni er mångomtalade väckelse? Och en fråga till: Vad händer om vi startar en kampanj med # före i syfte att jaga lögner och lögnare, sveken och de svekfulla?
torsdag 7 december 2017
Henrik Svenungsson, 1933-2017
Jag förvånas över att biskoparna inte gör en poäng av att de i Svenska kyrkans matrikel som avgångna står samman med sina präster under respektive stift. Det förs inte en särskild lista över generaler i generalitetet, som på andra ställen. Och Den Ranghögste kommer alltid att behandlas som någon annan. Jag tror att jag för en vanlig beväring vid något tillfälle sa, att om vårt förband anfalls, då kan vi dö tillsammans oavsett miltär grad. Vi måste alltså hålla ihop. Som i listan över de före detta i matrikeln för Svenska kyrkan.
Henrik Svenungsson är alltså död. Han var min brors konfirmationspräst och den präst som tog mig i anspråk. Det kommer jag aldrig att glömma så länge jag har minnet i behåll. Jag har heller aldrig i högkyrkligt nit dolt mitt beroende. Henrik bad mig bli konfirmandledare på Kronoberg sommaren 1966. Han hade ena gruppen. Gustaf Dahlbäck den andra. Henrik var stiftsadjunkt. Han hade redigerat 1965 års prästmöteshadlingar och jag fick ett ex, som jag nogsamt satte mig in i och diskuterade det som där beskrevs. Därefter, för det var deltagarbrist, bad han mig ansluta till ett gemensamt läger med tyska ungdomar. Det var min väg in i fortsatt ansvarstagande i en kyrka, som jag i hög grad relaterade till. Prästkallese och sommarkyrkoarbete hörde ihop. Inte sällan var jag på Stiftsbyrån i Växjö på håltimmar. Där fanns det vitala gänget, Inger, senare Hillerdal och Ull-Britt, senare Bengtsson. Åke Kristiansson var stiftskonsulent för fritidskyrkan. Förtroendet de gav oss unga var ansenligt och det formade våra liv.
Henrik gav mig Motstånd och underkastelse av Dietrich Bonhoeffer när jag tog studenten (2 maj 1967 och då fick jag en dryg ledig månad för läsning och segling innan jag skulle göra den grundläggande soldatutbildningen). Det var på sitt sätt en underbar månad. Jag läste och tänkte. Också Vilmos Vajta, som jag en gång lyckades kalla "Vatja". Henrik, som kände honom, rättade mig. Jag tror misstaget grämer mig fortfarande!
Henrik och jag tänkte inte lika om ämbetet. Jag har alltid funderat över varför de som var för ämbetsreformen aldrig lyckades konfrontera oss med sakskäl. "Fattat beslut" och den normativa kraft som ligger i detta, har aldrig påverkat mig. Jag hör till ifrågasättarnas generation. När min bror ville vägra vapen och blev illa åtgången av kyrkoherde Sundberg var Henrik på hans och min sida. Min? Jo, jag, befälseleven, skulle också få en släng av sleven av kyrkoherde Sundberg i Moheda. Pojkarna Sandahls gud var Mao, visste kyrkoherden att deklarera. Det tyckte Henrik var att gå över gränsen. Det tyckte vi också.
Birgitta och Henrik kom en gång för att segla med oss på Helgasjön. Vi hade svartmålat vår J 10:a och gillade mest när det blåste. Det gjorde det den dagen. Birgitta tänkte på sina oförsörjda barn. Henrik förstod och bad oss segla i hamn igen. Han återkom till händelsen när vi möttes.
Under årens lopp kom ämbetsfrågan att stå oss emellan, men jag gjorde aldrig någon hemlighet av mitt beroende av Henrik. I gruppen som skrev Kyrka Ämbete Enhet var han ordförande, på mitt förslag. Jag menar ståndaktigt att den processen borde ha fortgått och vägrar förstå varför biskoparna Jonson och Svenungsson vek ner sig i biskopsmötet oktober 1993. Mina vänner Annika och Johanna sköt satsningen i sank och därvid har det förblivit. Jag log mot Henrik mefistofeliskt och konstaterade att han dock mot Annika ropat, att han såg fram mot sin pension. Han suckade då över sig själv: "Det var dumt sagt." Men det var Henrik. Renons på känslor var han inte.
Han blev utrikesadjunkt hos ärkebiskoparna Ruben Josefson och Olof Sundby. Han hade som ung student varit i Hannover och stigit in i den ekumeniska rörelsen så. Han blev den vägen direktor för Lutherhjälåen och via domprosttjänsten i Härnösand biskop i Stockholm. Jag uppfattade honom som välvillig i relation till församlingsprästers insatser, men inifrån visste han föga om deras vedermödor. Han hade ställt samman statistiken över församlingslivet men inte på djupet varit församlingspräst. En gång sa han "vi församlingspräster". Han var då domprost i Härnösand. Jag skrattade lite. Han skrattade inte riktigt med.
Henrik såg en prästkallelse i mig år 1966. Hade han varit stiftsbiskop nu, hade han inte kunnat se den. Det känns egendomligt. Han kom till norra Öland och var på en högmässa. Jag såg honom vid nattvardsbordet först, annars hade jag bett honom välsigna folket och sitta i koret. Principryttare är jag inte i högre utsträckning. Efter högmässan en Midsommardag var det fest och Henrik var så glad över att folk verkade gilla mig och uppskatta församlingslivet. Det var på sitt sätt lite rörande. Vad hade han trott egentligen?
När jag ska summera människor som påverkat mitt liv, hör biskopen em., TL, DD Henrik Svenungsson dit. Varför ange det akademiska? Därför att Lars Österlin hör till våra gemensamma lärare. Den som ser tillbaka på sitt liv ser beroenden och sammanhang.
R I P
I dagens Torsdagsdepression finns inte ett ord om att Henrik dött. Har ni sett beskedet någon annanstans? Om inte, glöm inte var ni såg det först!
Henrik Svenungsson är alltså död. Han var min brors konfirmationspräst och den präst som tog mig i anspråk. Det kommer jag aldrig att glömma så länge jag har minnet i behåll. Jag har heller aldrig i högkyrkligt nit dolt mitt beroende. Henrik bad mig bli konfirmandledare på Kronoberg sommaren 1966. Han hade ena gruppen. Gustaf Dahlbäck den andra. Henrik var stiftsadjunkt. Han hade redigerat 1965 års prästmöteshadlingar och jag fick ett ex, som jag nogsamt satte mig in i och diskuterade det som där beskrevs. Därefter, för det var deltagarbrist, bad han mig ansluta till ett gemensamt läger med tyska ungdomar. Det var min väg in i fortsatt ansvarstagande i en kyrka, som jag i hög grad relaterade till. Prästkallese och sommarkyrkoarbete hörde ihop. Inte sällan var jag på Stiftsbyrån i Växjö på håltimmar. Där fanns det vitala gänget, Inger, senare Hillerdal och Ull-Britt, senare Bengtsson. Åke Kristiansson var stiftskonsulent för fritidskyrkan. Förtroendet de gav oss unga var ansenligt och det formade våra liv.
Henrik gav mig Motstånd och underkastelse av Dietrich Bonhoeffer när jag tog studenten (2 maj 1967 och då fick jag en dryg ledig månad för läsning och segling innan jag skulle göra den grundläggande soldatutbildningen). Det var på sitt sätt en underbar månad. Jag läste och tänkte. Också Vilmos Vajta, som jag en gång lyckades kalla "Vatja". Henrik, som kände honom, rättade mig. Jag tror misstaget grämer mig fortfarande!
Henrik och jag tänkte inte lika om ämbetet. Jag har alltid funderat över varför de som var för ämbetsreformen aldrig lyckades konfrontera oss med sakskäl. "Fattat beslut" och den normativa kraft som ligger i detta, har aldrig påverkat mig. Jag hör till ifrågasättarnas generation. När min bror ville vägra vapen och blev illa åtgången av kyrkoherde Sundberg var Henrik på hans och min sida. Min? Jo, jag, befälseleven, skulle också få en släng av sleven av kyrkoherde Sundberg i Moheda. Pojkarna Sandahls gud var Mao, visste kyrkoherden att deklarera. Det tyckte Henrik var att gå över gränsen. Det tyckte vi också.
Birgitta och Henrik kom en gång för att segla med oss på Helgasjön. Vi hade svartmålat vår J 10:a och gillade mest när det blåste. Det gjorde det den dagen. Birgitta tänkte på sina oförsörjda barn. Henrik förstod och bad oss segla i hamn igen. Han återkom till händelsen när vi möttes.
Under årens lopp kom ämbetsfrågan att stå oss emellan, men jag gjorde aldrig någon hemlighet av mitt beroende av Henrik. I gruppen som skrev Kyrka Ämbete Enhet var han ordförande, på mitt förslag. Jag menar ståndaktigt att den processen borde ha fortgått och vägrar förstå varför biskoparna Jonson och Svenungsson vek ner sig i biskopsmötet oktober 1993. Mina vänner Annika och Johanna sköt satsningen i sank och därvid har det förblivit. Jag log mot Henrik mefistofeliskt och konstaterade att han dock mot Annika ropat, att han såg fram mot sin pension. Han suckade då över sig själv: "Det var dumt sagt." Men det var Henrik. Renons på känslor var han inte.
Han blev utrikesadjunkt hos ärkebiskoparna Ruben Josefson och Olof Sundby. Han hade som ung student varit i Hannover och stigit in i den ekumeniska rörelsen så. Han blev den vägen direktor för Lutherhjälåen och via domprosttjänsten i Härnösand biskop i Stockholm. Jag uppfattade honom som välvillig i relation till församlingsprästers insatser, men inifrån visste han föga om deras vedermödor. Han hade ställt samman statistiken över församlingslivet men inte på djupet varit församlingspräst. En gång sa han "vi församlingspräster". Han var då domprost i Härnösand. Jag skrattade lite. Han skrattade inte riktigt med.
Henrik såg en prästkallelse i mig år 1966. Hade han varit stiftsbiskop nu, hade han inte kunnat se den. Det känns egendomligt. Han kom till norra Öland och var på en högmässa. Jag såg honom vid nattvardsbordet först, annars hade jag bett honom välsigna folket och sitta i koret. Principryttare är jag inte i högre utsträckning. Efter högmässan en Midsommardag var det fest och Henrik var så glad över att folk verkade gilla mig och uppskatta församlingslivet. Det var på sitt sätt lite rörande. Vad hade han trott egentligen?
När jag ska summera människor som påverkat mitt liv, hör biskopen em., TL, DD Henrik Svenungsson dit. Varför ange det akademiska? Därför att Lars Österlin hör till våra gemensamma lärare. Den som ser tillbaka på sitt liv ser beroenden och sammanhang.
R I P
I dagens Torsdagsdepression finns inte ett ord om att Henrik dött. Har ni sett beskedet någon annanstans? Om inte, glöm inte var ni såg det först!
onsdag 6 december 2017
Jeremiader
Jag hörde Peter Halldorf, som var i Två Systrars i Kalmar i går. När jag skulle köra hem så jag att han hade fler ex av den nya boken Alla himlens fåglar har flytt i bagaget. Hans turné kan alltså fortsätta. Det finns det goda skäl att den gör. Profeten Jeremia i sin egen tid och i vår är ett tema att hålla fast vid. Och frågan om människans relevans för Gud är värd att ställa liksom frågan om profeter av skilda slag och frågan om tiden, profetisk quick-fix eller något mer omfattande. Jer 28 liksom.... Kommer Peter i närheten, får ni väl prioritera rätt.
"Profeten hindrar Gud från att ge upp om människan. Och människan från att ge upp om Gud." Det är slagkraftigt formulerat och jag skulle kunna komma med några invändningar på temat, at Gud som sänder profeter hindrar sig själv just därmed. Men min tanke gick förstås till Svenska kyrkan. Profeterna får oss att välja väg men inte bara för oss själva utan för dem som kommer efter. Är inte detta allvar för församlingspräster? "Det håller min tid ut", sägs det inför det kyrkliga sammanbrott som väntas. Men kan vi resonera så även om det i en mening är fullkomligt sant. Det är sant på samma sätt som han sa, som hoppade från skyskrapan: "Hittills har det gått bra." Men valet gäller något större och tar vi inte itu med detta större blir det som Olov Hartman med profetisk klar syn sa: "Det går åt helvete".
Jag är tillbaka till Thomas O´Deas bok om religionssociologi, som jag läste sommaren 1967. Han skiljer mellan den prästerliga och den profetiska funktionen. Präster kammar medhårs, lägger tillrätta. Profeter kammar mothårs, så det blir rufsigt (och lopporna hoppar). Präster uppskattas. Inte profeter. Läs Jeremia och 800 sidor Halldorf om ni inte tror O´Dea.
Är det inte Jesaja vi läser nu och Jeremia i förfastan/fastan? Jo, det är en god ordning. Men den innevarande tiden ställer sina bestämda krav på lite ansträngningar, fruktar jag. Det var det där med att "allas val gäller - alla" (eller hur man ska säga) som tog mig. Och då krävs profetisk klarsyn.
Klarsyn betyder förmåga att genomskåda tingen utan att kärleken kallnar. Hur ska vi säga när det visar sig att tiggeriet varit en miljonindustri med en Växjöföretagare som hjälpt tiggeribossar att skicka miljoner itll Bulgarien, där de skaffat lyxbilar. Människorov talas det om. Mordförsök på en som inte ville vara med och en del annat. Vad har den kyrkliga överheten svarat när frågor ställts om tiggeriet? Moraliska förkastelsedomar över hjärtlös snålhet har varit den klerikala ryggmärgsreaktionen. Prästerligt så det förslår, men inte profetiskt.
Klarsyn är också förmåga att se människor och deras särskilda kapaciteter. Nils Marelius är död. Han var den ende som hade koll på Svenska kyrkans prästerskap. Det kan tyckas vara ett nördigt intresse men det var nödvändigt. En kyrka måste veta vilka prästerna är och var de befinner sig. Nils läste prästmatrikeln när den kom, år efter år, och fann felen. När Svenska kyrkan hade folkbokföringen om hand måste han lagt oräkneliga timmar på att ge råd och anvisningar. Hade Nils inte funnits, hade någon behövt uppfinna honom. Till det profetiska hör att se människor.
Nu tror ni att jag gett ett referat av Peter Halldorf och profeten Jeremia. Alls inte. Jag har försökt fundera vidare på vad jag hört och sett. I bilen hem spelade jag Hoolabandoola Band. Profetsikt det också.
"Profeten hindrar Gud från att ge upp om människan. Och människan från att ge upp om Gud." Det är slagkraftigt formulerat och jag skulle kunna komma med några invändningar på temat, at Gud som sänder profeter hindrar sig själv just därmed. Men min tanke gick förstås till Svenska kyrkan. Profeterna får oss att välja väg men inte bara för oss själva utan för dem som kommer efter. Är inte detta allvar för församlingspräster? "Det håller min tid ut", sägs det inför det kyrkliga sammanbrott som väntas. Men kan vi resonera så även om det i en mening är fullkomligt sant. Det är sant på samma sätt som han sa, som hoppade från skyskrapan: "Hittills har det gått bra." Men valet gäller något större och tar vi inte itu med detta större blir det som Olov Hartman med profetisk klar syn sa: "Det går åt helvete".
Jag är tillbaka till Thomas O´Deas bok om religionssociologi, som jag läste sommaren 1967. Han skiljer mellan den prästerliga och den profetiska funktionen. Präster kammar medhårs, lägger tillrätta. Profeter kammar mothårs, så det blir rufsigt (och lopporna hoppar). Präster uppskattas. Inte profeter. Läs Jeremia och 800 sidor Halldorf om ni inte tror O´Dea.
Är det inte Jesaja vi läser nu och Jeremia i förfastan/fastan? Jo, det är en god ordning. Men den innevarande tiden ställer sina bestämda krav på lite ansträngningar, fruktar jag. Det var det där med att "allas val gäller - alla" (eller hur man ska säga) som tog mig. Och då krävs profetisk klarsyn.
Klarsyn betyder förmåga att genomskåda tingen utan att kärleken kallnar. Hur ska vi säga när det visar sig att tiggeriet varit en miljonindustri med en Växjöföretagare som hjälpt tiggeribossar att skicka miljoner itll Bulgarien, där de skaffat lyxbilar. Människorov talas det om. Mordförsök på en som inte ville vara med och en del annat. Vad har den kyrkliga överheten svarat när frågor ställts om tiggeriet? Moraliska förkastelsedomar över hjärtlös snålhet har varit den klerikala ryggmärgsreaktionen. Prästerligt så det förslår, men inte profetiskt.
Klarsyn är också förmåga att se människor och deras särskilda kapaciteter. Nils Marelius är död. Han var den ende som hade koll på Svenska kyrkans prästerskap. Det kan tyckas vara ett nördigt intresse men det var nödvändigt. En kyrka måste veta vilka prästerna är och var de befinner sig. Nils läste prästmatrikeln när den kom, år efter år, och fann felen. När Svenska kyrkan hade folkbokföringen om hand måste han lagt oräkneliga timmar på att ge råd och anvisningar. Hade Nils inte funnits, hade någon behövt uppfinna honom. Till det profetiska hör att se människor.
Nu tror ni att jag gett ett referat av Peter Halldorf och profeten Jeremia. Alls inte. Jag har försökt fundera vidare på vad jag hört och sett. I bilen hem spelade jag Hoolabandoola Band. Profetsikt det också.
tisdag 5 december 2017
Bornerad fortsättning
Det tog sig snabbt. Erik Keijser, som kommenterar och presenterar sig som "tjänare till Guds församling i Öjaby" (Tjänare, tjänare! som det heter i Kåldolmar och kalsipper!) preciserade sin kommentar. Vill ni höra Tjänarens sång, ger jag en hänvisning så att ni förstår.
https://www.youtube.com/watch?v=RLV7FitMhW0
Erik är inte personligen särskilt intresserad av om jag uppfattar att han är präst på riktigt. Verkligheten förändras inte, menar han. Fast det gör den väl om tillräckligt många i Öjaby /för att hålla fast vid den kongregationalistiska ansatsen/ säger att "vi vill inte bli betjänade av dig, för vi vet inte riktigt vad du är, dvs om du är vad du utger dig för att vara eller inte."
Som väl är var detta ändå inte tjänaren Eriks intresse. Han ville veta hur Dag Sandahl ser på Modéus II och detta frågar han - Bloggardag! Om Modéus II verkligen är biskop ska det skrivas rakt ut och tydligen ska det dras en konsekvens av ett nej och Dag Sandahl avgå frivilligt eller lämna ärendet till domkapitlet och därmed visa att han är karl, menade Tjänaren Keijser. Metaforen är i dessa #metoo-tider kanske inte är så klok. Jag menar, att Dag Sandahl inför domkapitlet i Växjö visar att han är karl. Redan hans fem fingrar har ju väckt anstöt.
När vi fortsätter fira reformationsjubileet kanske det är bäst, att inte fokusera på just biskopsämbetet? Reformatorerna valde att inte göra det. Vem ligger förresten bevisbördan på? Jag tar fram ett högkyrkligt spöke från 1960-talets början, ett spöke som går igenom Svenska kyrkan nu, för att få hjälp för tanken. Det högkyrkliga spöket, han heter fader Nils men kallas i korthet Fnisse om ingen svänger sig med "fader" på latin, pater. Fnisse delar in och systematiserar som en annan Sokrates. Hur är det? Ordet till Fnisse som först ville markera, att det inte är manligheten allt handlar om utan troheten mot en Guds ordning, men det är ett finlir vi inte behöver ägna så mycket uppmärksamhet här och nu.
1. Manliga präster vigda av manliga biskopar, som är vigda av manliga biskopar?
Här är det bara romerska katoliker som ropar, eftersom påven inte gett palliet till svenska ärkebiskopar. Det sätter vi oss över för vi läser Confessio Augustana och Apologien och är trygga därmed. De så vigda är i god ordning präster.
2. Manliga och några kvinnliga präster vigda av manliga biskopar, som är vigda av manliga biskopar?
Detta var läget i början på 1960-talet. Sådana biskopar kunde undvikas om man för egen del ville vigas av en som inte förirrat sig ut i moderniteten, men de högkyrkliga såg inte att kvinnorna blev präster. De hade läst f Gunnar ekumeniska brevväxling. De som vigts av en biskop, som inte vigt kvinnor annat än med män i äktenskapet, tyckte det var extra högtidligt. Också särvigningar var intressanta. Då ljöd psalmsången mer kraftfullt än när kvinnliga präster vigdes, berättades det.
3. Manliga och kvinnliga biskopar vigda av manliga biskopar, som är vigda av manliga biskopar?
Det blev annorlunda. När det var särvigningar, de tveksamma till ämbetsreformen vigdes för sig, kunde man veta att det var skilda syner i konfliktfrågan. Följdriktigt ville de tongivande ha bort särvigningarna. De ställde ut kyrkans sår till öppet beskådande, tyckte biskop Askmark. Och lite konstigt tedde det sig, att somliga efter gemensam vigning togs emot som präster på riktigt men vad de andra var, definierades inte. Deras tjänster togs inte i anspråk. Det var inte mycket att säga om. Tjänaren bestämmer inte vem tjänaren ska få betjäna. Det var dock kyrkosystemet som inte stod ut med denna principiella oklarhet. De avvikande skulle inte längre få prästvigas. 1994 hade kyrkomötet tröttnat på situationen. Ordnung muss sein.
4. Manliga präster vigda av kvinnliga biskopar?
1997 blev en ny gräns. Med Christina Odenberg vigde en kvinnlig biskop manliga präster. Vad blev resultatet? De som tänkte principiellt menade förstås, att det bidde ingenting av det som sades och gjordes. Karlarna var lika lite präster när de gick ut från Lunds domkyrka som när de gick in. Men det skulle församlingarna inte få besked om. Det var inte något någon talade högt om, sa Fnisse.
5. Kvinnliga präster vigda av kvinnliga biskopar?
Att en kvinnlig biskop viger kvinnor var inget problem. Somliga stod trygga vid sin uppfattning att detta ingenting var. I varje fall högkyrkliga spöken från 60-talet, sa Fnisse allvarligt.
6. Manliga präster som vigts till biskopar av kvinnlig ärkebiskop?
Det är högst osäkert vad som kommer ut av detta, skulle det högkyrkliga spöket säga. Vi vet i varje fall inte. Så vad ska vi tro? Tro det bästa? Men räcker det? Om det inte räcker blir konsekvenserna ansenliga för då spelas allt som har med apostolisk succession snabbt bort. Och denna succession var en gång i tiden ett ekumeniskt triumfkort.
7. Manliga och kvinnliga präster vigda av manliga biskopar som vigts av kvinnlig ärkebiskop?
Om en, som onekligen är stiftschef, viger till präst så är det där med kvinnliga präster inget problem utifrån det tidigare resonemanget. Inget har förändrats i grundsynen. Men om stiftschefen viger en man då? Osäkerheten består. Har man tur står den så vigde och betjänar församlingen med något som bakats på bland annat guarkärnmjöl, och då kan man vara tryggare i sin tanke att detta bör en kyrkokristen undvika. Riktigt jobbigt blir det om den så vigde kommer på att det kan vara något problem i framställandet av honom som präst. Vad gör han då?
Så vad ska vi säga?
Vi säger som Karl Marx och Friedrich Engels i Kommunistiska Manifestet: Allt fast förflyktigas. Och i MTD-religionens svenska kyrkan är allt detta oväsentliga frågor. Där hanteras frågan om det hela ämbetet som en fråga var urinröret mynnar ut och sanningsfrågor finns helt enkelt inte.
För de kyrkokristna borde frågorna ställas lite mer allvarligt för de gäller sakramental säkerhet, det där att veta vad man tror. Det räcker inte att någon kallas präst eller biskop utan att vara det i meningen att just detta var vad Gud ville och Gud själv vigde i den vigning, som vi inte är främmande för att kalla ett sakrament, om den rätt förstås vad gäller syfte. Funktionalister klarar sig utan frågor. Det är värre för oss som vet, att med alla skolastiker fråga vad fenomenen egentligen är, la Fnisse till.
Ska Bloggardag efter detta avkrävas ett säkert omdöme? Det är alldeles säkert att Modéus II är stiftschef i Växjö. Det kan alla enas om. Också ett högkyrkligt spöke från 1960-talet, som kanske funnit Svenska kyrkans nuvarande läge spöklikt.
Var nu detta en tillräckligt bornerad framställning för att skärpa kraven på tankereda bortom primalskriken?
https://www.youtube.com/watch?v=RLV7FitMhW0
Erik är inte personligen särskilt intresserad av om jag uppfattar att han är präst på riktigt. Verkligheten förändras inte, menar han. Fast det gör den väl om tillräckligt många i Öjaby /för att hålla fast vid den kongregationalistiska ansatsen/ säger att "vi vill inte bli betjänade av dig, för vi vet inte riktigt vad du är, dvs om du är vad du utger dig för att vara eller inte."
Som väl är var detta ändå inte tjänaren Eriks intresse. Han ville veta hur Dag Sandahl ser på Modéus II och detta frågar han - Bloggardag! Om Modéus II verkligen är biskop ska det skrivas rakt ut och tydligen ska det dras en konsekvens av ett nej och Dag Sandahl avgå frivilligt eller lämna ärendet till domkapitlet och därmed visa att han är karl, menade Tjänaren Keijser. Metaforen är i dessa #metoo-tider kanske inte är så klok. Jag menar, att Dag Sandahl inför domkapitlet i Växjö visar att han är karl. Redan hans fem fingrar har ju väckt anstöt.
När vi fortsätter fira reformationsjubileet kanske det är bäst, att inte fokusera på just biskopsämbetet? Reformatorerna valde att inte göra det. Vem ligger förresten bevisbördan på? Jag tar fram ett högkyrkligt spöke från 1960-talets början, ett spöke som går igenom Svenska kyrkan nu, för att få hjälp för tanken. Det högkyrkliga spöket, han heter fader Nils men kallas i korthet Fnisse om ingen svänger sig med "fader" på latin, pater. Fnisse delar in och systematiserar som en annan Sokrates. Hur är det? Ordet till Fnisse som först ville markera, att det inte är manligheten allt handlar om utan troheten mot en Guds ordning, men det är ett finlir vi inte behöver ägna så mycket uppmärksamhet här och nu.
1. Manliga präster vigda av manliga biskopar, som är vigda av manliga biskopar?
Här är det bara romerska katoliker som ropar, eftersom påven inte gett palliet till svenska ärkebiskopar. Det sätter vi oss över för vi läser Confessio Augustana och Apologien och är trygga därmed. De så vigda är i god ordning präster.
2. Manliga och några kvinnliga präster vigda av manliga biskopar, som är vigda av manliga biskopar?
Detta var läget i början på 1960-talet. Sådana biskopar kunde undvikas om man för egen del ville vigas av en som inte förirrat sig ut i moderniteten, men de högkyrkliga såg inte att kvinnorna blev präster. De hade läst f Gunnar ekumeniska brevväxling. De som vigts av en biskop, som inte vigt kvinnor annat än med män i äktenskapet, tyckte det var extra högtidligt. Också särvigningar var intressanta. Då ljöd psalmsången mer kraftfullt än när kvinnliga präster vigdes, berättades det.
3. Manliga och kvinnliga biskopar vigda av manliga biskopar, som är vigda av manliga biskopar?
Det blev annorlunda. När det var särvigningar, de tveksamma till ämbetsreformen vigdes för sig, kunde man veta att det var skilda syner i konfliktfrågan. Följdriktigt ville de tongivande ha bort särvigningarna. De ställde ut kyrkans sår till öppet beskådande, tyckte biskop Askmark. Och lite konstigt tedde det sig, att somliga efter gemensam vigning togs emot som präster på riktigt men vad de andra var, definierades inte. Deras tjänster togs inte i anspråk. Det var inte mycket att säga om. Tjänaren bestämmer inte vem tjänaren ska få betjäna. Det var dock kyrkosystemet som inte stod ut med denna principiella oklarhet. De avvikande skulle inte längre få prästvigas. 1994 hade kyrkomötet tröttnat på situationen. Ordnung muss sein.
4. Manliga präster vigda av kvinnliga biskopar?
1997 blev en ny gräns. Med Christina Odenberg vigde en kvinnlig biskop manliga präster. Vad blev resultatet? De som tänkte principiellt menade förstås, att det bidde ingenting av det som sades och gjordes. Karlarna var lika lite präster när de gick ut från Lunds domkyrka som när de gick in. Men det skulle församlingarna inte få besked om. Det var inte något någon talade högt om, sa Fnisse.
5. Kvinnliga präster vigda av kvinnliga biskopar?
Att en kvinnlig biskop viger kvinnor var inget problem. Somliga stod trygga vid sin uppfattning att detta ingenting var. I varje fall högkyrkliga spöken från 60-talet, sa Fnisse allvarligt.
6. Manliga präster som vigts till biskopar av kvinnlig ärkebiskop?
Det är högst osäkert vad som kommer ut av detta, skulle det högkyrkliga spöket säga. Vi vet i varje fall inte. Så vad ska vi tro? Tro det bästa? Men räcker det? Om det inte räcker blir konsekvenserna ansenliga för då spelas allt som har med apostolisk succession snabbt bort. Och denna succession var en gång i tiden ett ekumeniskt triumfkort.
7. Manliga och kvinnliga präster vigda av manliga biskopar som vigts av kvinnlig ärkebiskop?
Om en, som onekligen är stiftschef, viger till präst så är det där med kvinnliga präster inget problem utifrån det tidigare resonemanget. Inget har förändrats i grundsynen. Men om stiftschefen viger en man då? Osäkerheten består. Har man tur står den så vigde och betjänar församlingen med något som bakats på bland annat guarkärnmjöl, och då kan man vara tryggare i sin tanke att detta bör en kyrkokristen undvika. Riktigt jobbigt blir det om den så vigde kommer på att det kan vara något problem i framställandet av honom som präst. Vad gör han då?
Så vad ska vi säga?
Vi säger som Karl Marx och Friedrich Engels i Kommunistiska Manifestet: Allt fast förflyktigas. Och i MTD-religionens svenska kyrkan är allt detta oväsentliga frågor. Där hanteras frågan om det hela ämbetet som en fråga var urinröret mynnar ut och sanningsfrågor finns helt enkelt inte.
För de kyrkokristna borde frågorna ställas lite mer allvarligt för de gäller sakramental säkerhet, det där att veta vad man tror. Det räcker inte att någon kallas präst eller biskop utan att vara det i meningen att just detta var vad Gud ville och Gud själv vigde i den vigning, som vi inte är främmande för att kalla ett sakrament, om den rätt förstås vad gäller syfte. Funktionalister klarar sig utan frågor. Det är värre för oss som vet, att med alla skolastiker fråga vad fenomenen egentligen är, la Fnisse till.
Ska Bloggardag efter detta avkrävas ett säkert omdöme? Det är alldeles säkert att Modéus II är stiftschef i Växjö. Det kan alla enas om. Också ett högkyrkligt spöke från 1960-talet, som kanske funnit Svenska kyrkans nuvarande läge spöklikt.
Var nu detta en tillräckligt bornerad framställning för att skärpa kraven på tankereda bortom primalskriken?
måndag 4 december 2017
Bornerad bloggpost, inledande
Ärkebiskop Yngve Brilioth använde begreppet "bornerad" och vem är väl jag, ni förstår! Bornerad är ett ytterst mångsidigt ord och bör återintroduceras i svenska språket. Använd gärna ordet minst en gång i dag när ni talar med någon. Jag medger att det kan tyckas lite avigt att använda ordet på Bloggardag, som är erkänt pigg, käck och munter, men vad gör man inte för allmänbildningen!
-"Bornerad" behöver aldrig översättas, sa kyrkomötets förre ordförande Gunnar Sibbmark, när jag åtsporde honom i går. Jag misstror honom inte, men präster tänker nog inte så stort om människans kunskap som gamla lärare. Ordet betyder, håll i er, "begränsad, ensidig, oförsonlig, intolerant, dum, uppblåst, dryg, snorkig, överlägsen, pösande, självgod, trångsynt, insulär". Jag vill minnas att det var en insändare i en tidning som ärkebiskopen fann bornerad just.
Jag skrev väl en bornerad bloggpost i går. Så blir det alltid när man prövar det vetenskapliga att lägga ett annat raster över tillvaron än det som de flesta i denna tid omfattar. Ett och annat får man syn på och ett och annat upprörs somliga över, för det vi ser ska inte få synas. Nu tänkte jag ägna min bornerade bloggpost idiotförklaringen i kyrkoordningen.
Behörig att anställas som kyrkoherde eller vikariera längre tid än tre månader är den som "har förklarat sig beredd att i alla uppgifter tjänstgöra tillsammans med andra som vigts till ett uppdrag inom kyrkans vigningstjänst oavsett deras kön." KO 34 kap 9§ 4 p
Alla uppgifter? Det slirar. Bikten eller koncelebrera med diakonen, som ingår i den treledade ämbetsstrukturen? Det går inte. Så "alla uppgifter" kan i verkligheten inte betyda "alla".
Tillsammans med andra? Visst. Men inte alla andra, det skulle bli väldigt konstigt och strida mot Kyrkans ordning. Men vägra tjänstgöra med "andra? Vem kan neka något sådant mer än en prästvigd eremit?
Finessen är det sista: oavsett kön. Men vem i all världen har sagt att det är könet, hur många vi numera håller oss med, som det handlar om? Kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn*a ställer helt andra och djupare frågor. Men här bränns det för Svenska kyrkan, för här kan det bli grundlagsbrott.
Det politologiska problemet varsnar ni. Vem har rätt att definiera en motsättnings karaktär? Kan översåten besluta att någon agerar utifrån motiv, som översåten fastställer men som den det vederbör alls inte menar sig styras av? Det kan ni fundera över. Är det inte ett grundkrav i en demokrati och i varje intellektuell gemenskap, att motsättningarna definieras så att alla är överens om vad man inte är överens om? Jag bara frågar och frågan ska nog inte uppfattas vara bornerad. Så här kan man hålla på för att torpedera idiotdeklarationen. Det idiotdeklarationen säger, betyder tagen efter bokstaven något helt inadekvat. Men kyrkopolitiskt fungerar den.
Vilket var syftet med denna formulering? Att komma åt kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn*. Det var inte helt enkelt. Vilket var problemet. Regeringsformen! Åsikten är fri och behöver inte redovisas. RF 2 kap 2§: Varje medborgare är gentemot det allmänna skyddad mot tvång att giva till känna sin åskådning i politiskt, religiöst, kulturellt eller annat sådant hänseende. Förbrytelser kan lagföras, men inte innan de begåtts. Så vad annat än att komma en åskådning till livs handlar kyrkoordningsbestämmelsen om? Översåtarna kryper så nära lagbrottet de kan, om de inte helt enkelt går över gränsen och själva begår lagbrott, för att förhindra eventuella lagbrott! De var tvungna att skriva om könet för allt annat skyddas av regeringsformen men inte sådant som enkelt ska könsdefinieras. Men tekniken?
Ponera att det finns sådana som är muslimer i hemlighet. Skulle det vara i sin ordning att servera fläskkorv för att utröna om det finns några hemliga muslimer? Eller kött för att avslöja eventuella vegetarianer. Nu väljer man en väg för att genom en deklaration få bort de feltänkande. De ställs i ett beroende, där de enkelt kan straffas om de misstänks för att inte förhålla sig väl.
Lagligheten i det som ställts till borde prövas hela vägen till europeisk rätt. Vi har inte gjort det. Det har varit en fråga om ork, hänsyn till familjer och en fråga om resurser. Men när också arbetsledande komministrar ska jagas är det fara å färde. För nu kan de mindre kvalificerade ta sig fram och hur det slutar vet vi redan. Nu ska det bli så på alla nivåer. Det finns skäl att göra motstånd. Ska det ske nu och hela vägen till Bryssel?
Jag var arbetsledande i flera år. Klagade någon? Om jobbet sköts så vad då? Problemet i Svenska kyrkan är, att flera arbetsledande prelater sköter jobbet sämre än de ratade. De kan mindre, vet mindre, åstadkommer mindre. Men alla tycks nöjda. Nåja, folk är inte dumma. Statistiken ger besked. Framgångskonceptet ger allt utom framgång. Detta måste väl kallas vara en bornerad kommentar? Då kommer de gladlynta och reovisar storståtliga siffror. De mer hårdhjärtade funderar över vad som är kyrkokristendom och vad som är MTD-religion, den religion som folkflertalet omfattar. Sug på den bornerade meningen.
Fattar inte folk? Bryr sig inte folk? Inte ens kyrkfolk? Är det helt oviktigt att präster behandlas illa för att man ska bli dem kvitt och sedan dånar någon havlig in som ersättning och det mesta som byggts upp rasar, ty bygga tar tid, riva går fort. Fast, medges, det kan vara så att MTD-religionen tagit över så totalt att orättfärdigheten inte längre syns. Steg för steg har den införts och ingen har protesterat. Lugnast så.
Lite tragiskt är det dock med de välvilliga, som tror att de kan bättre än företrädaren och så kan de inte det. För säg vad ni vill om MTD-religionen, men till trofast kyrkogång lockar den inte och byggande av en fungerande kyrkoförsamling är inte själva grejen. Det räcker att den fungerar som en ideologisk sändare. Sändare samlar inte. Tro inte att jag nu talar om mig själv, det gör jag inte. Men jag hör om andra präster och om hur deras verk rivs ner för att den nye/den nya vill ha ljus och luft för sitt program och översåtarna gärna vill bli de icke havliga kvitt.
Ibland har jag undrat över medias ointresse att granska Svenska kyrkan så som hon framträder på alla nivåer. Det vore intressant om sökarljuset riktades på de verkliga problemen och inte lojt ägnades sådana som kallas kv*nn*pr*stm*tst*n*r* och h*m*f*b*r. Men vad begriper väl jag, gamla fnask, som farmor sa. Så mycket hade nog farmor begripit, att journalister som jagat kv*nn*pr*stm*st*nd*r*e nu demaskerats av sina kvinnliga kollegor. Och där lögn levs, kan inte de kyrkokristna se vad allt handlar om då? Tydligen inte.
Har jag för dagen illustrerat det bornerade tillräckligt mycket? Pröva nu att använda ordet.
-"Bornerad" behöver aldrig översättas, sa kyrkomötets förre ordförande Gunnar Sibbmark, när jag åtsporde honom i går. Jag misstror honom inte, men präster tänker nog inte så stort om människans kunskap som gamla lärare. Ordet betyder, håll i er, "begränsad, ensidig, oförsonlig, intolerant, dum, uppblåst, dryg, snorkig, överlägsen, pösande, självgod, trångsynt, insulär". Jag vill minnas att det var en insändare i en tidning som ärkebiskopen fann bornerad just.
Jag skrev väl en bornerad bloggpost i går. Så blir det alltid när man prövar det vetenskapliga att lägga ett annat raster över tillvaron än det som de flesta i denna tid omfattar. Ett och annat får man syn på och ett och annat upprörs somliga över, för det vi ser ska inte få synas. Nu tänkte jag ägna min bornerade bloggpost idiotförklaringen i kyrkoordningen.
Behörig att anställas som kyrkoherde eller vikariera längre tid än tre månader är den som "har förklarat sig beredd att i alla uppgifter tjänstgöra tillsammans med andra som vigts till ett uppdrag inom kyrkans vigningstjänst oavsett deras kön." KO 34 kap 9§ 4 p
Alla uppgifter? Det slirar. Bikten eller koncelebrera med diakonen, som ingår i den treledade ämbetsstrukturen? Det går inte. Så "alla uppgifter" kan i verkligheten inte betyda "alla".
Tillsammans med andra? Visst. Men inte alla andra, det skulle bli väldigt konstigt och strida mot Kyrkans ordning. Men vägra tjänstgöra med "andra? Vem kan neka något sådant mer än en prästvigd eremit?
Finessen är det sista: oavsett kön. Men vem i all världen har sagt att det är könet, hur många vi numera håller oss med, som det handlar om? Kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn*a ställer helt andra och djupare frågor. Men här bränns det för Svenska kyrkan, för här kan det bli grundlagsbrott.
Det politologiska problemet varsnar ni. Vem har rätt att definiera en motsättnings karaktär? Kan översåten besluta att någon agerar utifrån motiv, som översåten fastställer men som den det vederbör alls inte menar sig styras av? Det kan ni fundera över. Är det inte ett grundkrav i en demokrati och i varje intellektuell gemenskap, att motsättningarna definieras så att alla är överens om vad man inte är överens om? Jag bara frågar och frågan ska nog inte uppfattas vara bornerad. Så här kan man hålla på för att torpedera idiotdeklarationen. Det idiotdeklarationen säger, betyder tagen efter bokstaven något helt inadekvat. Men kyrkopolitiskt fungerar den.
Vilket var syftet med denna formulering? Att komma åt kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn*. Det var inte helt enkelt. Vilket var problemet. Regeringsformen! Åsikten är fri och behöver inte redovisas. RF 2 kap 2§: Varje medborgare är gentemot det allmänna skyddad mot tvång att giva till känna sin åskådning i politiskt, religiöst, kulturellt eller annat sådant hänseende. Förbrytelser kan lagföras, men inte innan de begåtts. Så vad annat än att komma en åskådning till livs handlar kyrkoordningsbestämmelsen om? Översåtarna kryper så nära lagbrottet de kan, om de inte helt enkelt går över gränsen och själva begår lagbrott, för att förhindra eventuella lagbrott! De var tvungna att skriva om könet för allt annat skyddas av regeringsformen men inte sådant som enkelt ska könsdefinieras. Men tekniken?
Ponera att det finns sådana som är muslimer i hemlighet. Skulle det vara i sin ordning att servera fläskkorv för att utröna om det finns några hemliga muslimer? Eller kött för att avslöja eventuella vegetarianer. Nu väljer man en väg för att genom en deklaration få bort de feltänkande. De ställs i ett beroende, där de enkelt kan straffas om de misstänks för att inte förhålla sig väl.
Lagligheten i det som ställts till borde prövas hela vägen till europeisk rätt. Vi har inte gjort det. Det har varit en fråga om ork, hänsyn till familjer och en fråga om resurser. Men när också arbetsledande komministrar ska jagas är det fara å färde. För nu kan de mindre kvalificerade ta sig fram och hur det slutar vet vi redan. Nu ska det bli så på alla nivåer. Det finns skäl att göra motstånd. Ska det ske nu och hela vägen till Bryssel?
Jag var arbetsledande i flera år. Klagade någon? Om jobbet sköts så vad då? Problemet i Svenska kyrkan är, att flera arbetsledande prelater sköter jobbet sämre än de ratade. De kan mindre, vet mindre, åstadkommer mindre. Men alla tycks nöjda. Nåja, folk är inte dumma. Statistiken ger besked. Framgångskonceptet ger allt utom framgång. Detta måste väl kallas vara en bornerad kommentar? Då kommer de gladlynta och reovisar storståtliga siffror. De mer hårdhjärtade funderar över vad som är kyrkokristendom och vad som är MTD-religion, den religion som folkflertalet omfattar. Sug på den bornerade meningen.
Fattar inte folk? Bryr sig inte folk? Inte ens kyrkfolk? Är det helt oviktigt att präster behandlas illa för att man ska bli dem kvitt och sedan dånar någon havlig in som ersättning och det mesta som byggts upp rasar, ty bygga tar tid, riva går fort. Fast, medges, det kan vara så att MTD-religionen tagit över så totalt att orättfärdigheten inte längre syns. Steg för steg har den införts och ingen har protesterat. Lugnast så.
Lite tragiskt är det dock med de välvilliga, som tror att de kan bättre än företrädaren och så kan de inte det. För säg vad ni vill om MTD-religionen, men till trofast kyrkogång lockar den inte och byggande av en fungerande kyrkoförsamling är inte själva grejen. Det räcker att den fungerar som en ideologisk sändare. Sändare samlar inte. Tro inte att jag nu talar om mig själv, det gör jag inte. Men jag hör om andra präster och om hur deras verk rivs ner för att den nye/den nya vill ha ljus och luft för sitt program och översåtarna gärna vill bli de icke havliga kvitt.
Ibland har jag undrat över medias ointresse att granska Svenska kyrkan så som hon framträder på alla nivåer. Det vore intressant om sökarljuset riktades på de verkliga problemen och inte lojt ägnades sådana som kallas kv*nn*pr*stm*tst*n*r* och h*m*f*b*r. Men vad begriper väl jag, gamla fnask, som farmor sa. Så mycket hade nog farmor begripit, att journalister som jagat kv*nn*pr*stm*st*nd*r*e nu demaskerats av sina kvinnliga kollegor. Och där lögn levs, kan inte de kyrkokristna se vad allt handlar om då? Tydligen inte.
Har jag för dagen illustrerat det bornerade tillräckligt mycket? Pröva nu att använda ordet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)