Alla vet tydligen

I ett tänkt normalfall skulle det vara busenkelt att anställa präster. De kandidater som finns, förmår göra det gryundläggande en präst gör, det som en 9-åring klarar, nämligen läsa innantill eller utantill och hålla händerna rätt. Det betyder att församlingens viktiga gudstjänstliv fungerar. Därtill kan prästen predika evangeliet och detta både på en 9-årings nivå och en erfaren kyrkokristens, det borde vara självklart. Frågan är mest om prästen i sin personliga profil ägnar sig åt undervisning, diakoni eller mission eller förmår skapa en mix av de tre områdena. Det kan man fråga om och sedan glatt anställa en präst som kan stå i, med och mot sin församling. Allt skulle fungera.

Det tänkta normalfallet finns inte. Det vet tydligen alla. I Svenska kyrkan kan man inte enkelt plocka en präst, vigd för något eller några år sedan, och veta att man får en fungerande präst. Detta trots att vi sägs ha en nogsam process innan vigning. Själva receptionsprocessen, processen att anställa en ny präst av senare modell, visar att prästrekryteringen och prästutbildningen lider av svåra brister. Det bekymrar mig - men än mer bekymrar det mig att alla tycks veta detta. Nog borde sådana präster utbildas och vigas som församlingarna kan ha. Havliga präster, alltså. Jag mötte en biskop som tycktes nervöd vid tanken på att en församling skulle anställa en präst där anställningen rätt raskt skulle leda till utköp. Men vad kunde biskopen göra?

Jag kan naturliugtvis skratta. Prästen i det lettiska kyrkan som vägrats vigning i Sverige är just en havlig präst. Han spelar i en helt annan division med integritet, kunnande och pastoral kompetens. I Svenska kyrkan, där han var prästkandidat, vägrades han vigning på en fråga som, när beslutet fattades, alls inte skulle få sådana konsekvenser. Han vägrades vigning på ett löftesbrott, ett kvalificerat löftesbrott.

Jag ska inte harva vad som hände för länge sedan när handledare för prästkandidater sorterades bort. De tänkte fel i ämbetsfrågan och då var de inte längre användbara. Men det ter sig i perspektiv uppenbart, att därmed försvann viktig pastoral kompetens som behövts i prästutbildningen.

Jag säger inte att allt var bra förr. Vid en kyrkoherdeinstallation läste en av assistenterna fel, vid nästa snubblade en av assistenterna. Biskop Bo Giertz önskade därefter assistenter som var riktiga i båda ändar. Men jag struntar i det som inte var bra förr - för det nya skulle ju göra det bra nu. Är det så? Alla vet tydligen att det inte är det. Sanslösa historier berättas och sanslösa interiörer blottas.

Min vän läkarhustrun ringde. Hon är kvalificerat läskunnig och reflekterande. "Såg du uppgiften", sporde hon, "om de tre kategorier som i yrkeslivet toppar när det gäller psykiska diagnoser?" Det hade jag inte sett, men gissade på psykologer (vad ska man ha fördomar till om de inte ska luftas?) Rätt svar var:
1. Kvinnliga präster. 2. Psykologer. 3. Socionomer. "Och", la hon till, "märk nu att det handlar om diagnoser."  Har vi problem eller har vi problem?

Jag tror att svaret på den frågan är uppenbart.