Domprosten Hermansson och pastor Klein kör samma stil - personangreppet, stämplandet. "Mörkermän" är samlingsbeteckning när pastor Klein skriver på Kyrkans Tidnings ledarsida - vad för slags text hon åstadkommer är därmed lite oklart men ändå inte. Det kan vara så att hon ska säga det som ledarsidan i övrigt inte riktigt vågar få fram. Att det hon säger är i klass med vad anonyma insändarskribenter åstadkom för 30-40 år sedan, fattar vi som varit med ett tag.
Jag har påpekat förhållandet tidigare. DÅ skrevs insändare men utan namn under.Prästerna beklagade nedbusningen av den debatt om ämbetet som med goda skäl kunde och skulle föras - men efter tidig höst 1957 var det offentliga samtalet omöjligt. De kommande årtiondena jagades enskilda präster både av redaktioner och insändarskribenter - man visste vilka de var och de stämplades. "Kvinnoprästrmotståndare" blev titel!
Många hukade. Deras familjer skulle inte utsättas för vad andra fick ta. Visserligen kunde man i ekumeniska sammanhang tala om dop, nattvard och ämbete och visserligen kunde Svenska kyrkans representanter i ekumeniska dialoger markera att frågan om kvinnor i prästämbetet var en fråga att fortsättningsvis pröva - men sådana händelser fick inget genomslag. Vid valda tillfällen kunde ämbetsfrågan användas medialt, inte sällan karriärbefordrande.
Teologiskt oklart hur - men politiskt fullständigt begripligt - blev kontroversfrågan en icke-fråga och kunde storståtligt jubileras. Jag läste nyligen boken Det lustiga året - som är en samling bloggkommentarer - och såg på nytt mönstret av förenklingar och rena lögner för att få ihop jubiléet, som till sist blev rätt måttligt om man ser till engagemang och deltagande i det mer lokala.
NU återanvänds de gamla epiteten men av präster som stiger fram. Vi ska alltså hållas med en icke-debatt i sak som kännetecknas av att den inte är saklig men väl en debatt som styr på person, Visserligen person som fabrikation - men här får man inte vara småsint. Det får konsekvenser. Tystnaden sprider sig - organiserat och oorganiserat.
Oorganiserat när människor tappar lusten att delta i ett samtal och organiserat när somliga som har något att säga inte kan/får/ska användas. Detta skapar en mentalitet där teologi knappast är något. Biskop Brunne säger att alla är teologer (de skulle de kappadociska fäderna höra!) samtidigt som teologiska böcker trycks i små upplagor och säljs i färre om de inte finansierats på förhand. Biskoparnas dopbrev lästes av få - tidsbrist på grund av arbetet med organisationsfrågor var en av förklaringarna. (Boken är på 92 sidor varav 13 är bildsidor.) Teologi är det minsta som prästerna sysslar med. Men alla är teologer - alla, precis alla. Kör i vind. Men är alla verkligen teologie studerande?
Tystnaden sprider sig organiserat också så att den som sagt något olämpligt snart nog får veta det. I en sakfråga - frågan om att söndagligen fira gudstjänst - hade en kyrkoarbetare på Facebook uttryckt sin önskan att de förtroendevalda skulle återfinnas i söndagens gudstjänst. Det stod inte på förrän kyrkoherden /efter ett samtal från kyrkonämndens ordförande?/ kallade in vederbörande och hotade med avkragning. Sak hålls inte ifrån person och personer ska veta att inte säga det oönskade för då blir det personliga repressalier. Detta är sålunda vårt samtida kyrkliga klimat. Ogräset har vuxit till sig. Grundlagsfästa fri- och rättigheter - pyttsan!
Vad vi skulle behöva? Saksamtalet - engagerat, påläst, kunnigt, analytiskt exakt - för nu ställs Svenska kyrkan inför så stora problem att det kräver kompetens. I vår ledning finns inte den kompetensen men väl i våra led - men de uppgivna i leden är inte beredda att medverka med sin kompetens. De sköter sitt men sedan får det vara.
Så onödigt så mycket har blivit.
Kanske är alla inte uppgivna. De talar bara inte i de medier där man riskerar att ens barn blir mobbade i skolan. Men, visst, läget är prekärt när man kan kalla folk för mörkmän och annat i kyrkliga organ.
SvaraRaderaTänk om "Högkyrkliga" hade valt att antingen acceptera kvinnliga präster eller tackat för sig.
SvaraRaderaResultatet hade säker blivit bättre om kvinnoprästfrågan försvunnit som problem.
Paulus kunde ju hålla fast vid sin uppfattning. Jesus löste knutarna på ett smartare vis.
Nu låter Högkyrkligheten Svenska Kyrkan löpa linan ut - den slutar säkert som Kyrkomötet bäddar den för - något flummigt.
Är inte "mörkman" ett rasistiskt uttyck? Alltså = n*g*r, de med bollarna, ni vet? Kristus är Ljuset, jämfört med honom är alla mörkmänniskor -som upplyses, inte av ideologier utan av ljuset från Tabor...
SvaraRaderaI kamp mellan olika synsätt vinner i allmänhet den uppfattning som delas av ett flertal. Mänsklig drift till samsyn och anpassning till normaliteter är stor. Den uppfattning som anses gynna eget välbefinnande finner alltid också stora anhängarskaror.
SvaraRaderaEn opposition fungerar på samma sätt: "Vi" inom oppositionen delar en samsyn, som vi ömsesidigt anpassar oss till, som ger identitet och trygghet. Någon gång kan en opposition ta över det allmänna samtalet.
Avvikare tystas genom avståndstagande och förlöjligande. Allt ont kletar vid motståndaren. Det är mänskligt.
-Vågar du stå emot alla oss? Vågar du utmana oss alla?
Den som ändå vågar får sällan hjältestatus. I stället narrkåpa, dumstrut och mentalsjukhustofflor. Eller varför inte bockfot och treudd om man envetnas?
Klassisk kristendom ligger knappast bra till för draghjälp av majoriteter i nuläget och här. Kanske får man i stället trösta sig med det katolska perspektivet:
De heliga i alla tider och alla folk. Det bör vara tryggt sällskap. Om än lite glest och obekvämt i nuläget...
Per S
Jag är ortodox kristen och läser ofta Dags rapporter från Svenska kyrkans insida. Det är för oss väldigt svårt att göra något åt den mycket oönskade och destruktiva utveckling som Svenska kyrkan alldeles uppenbart befinner sig i (tom den Danske Folkekirkes representanter kallade det för "et skrækkestykke") Vad vi självklart gör är att verka för att bredda acceptansen för traditionell kristendom, dess värderingar och dess (synnerligen trevliga!) kulturella yttringar. Allt detta hänger ju ihop. När det gäller den nu styrande eliten, så kommer den att försvinna- liberaler och radkaler har svårt att föröka sig- frågan är vilka som kommer efter-och om de bedömer konkursboet reparerbart. Dessemallan kanske sverigedemokraterna får endominansperiod. det blri inte roligt, men intressant.
SvaraRaderaMikael Liljeström
Intressant med Dansk folkekirkes representanters omdöme. Skulle gärna vilja ha någon hänvisning till var man kan läsa detta. Det kanske är så att räddningen kommer utifrån, från systerkyrkor som förbarmar sig över Svenska kyrkan och tar henne i upptuktelse?
SvaraRaderaEn läsare
Bra funderingar om bråken i kyrkan:
SvaraRaderahttp://kyrkoherdenstankar.blogspot.com/2012/01/braken-i-svenska-kyrkan.html
Jo, jo. Kyrkoherdens tankar ovan låter ju kloka men på sig själv känner man andra. Jag är också främmande för att snacka skit bakom ryggen och tog följaktligen efter moget övervägande upp min kritik direkt med min KH. Resultat: Jag blev uppmanad att lämna församlingen och söka mig någon annanstans om jag inte var nöjd. Osäkert om han menade att jag skulle lämna Sv K eller flytta - vi har ju territorialförsamlingar... Dessutom slutade han prata med mig efter det (med undandtag för predikan)utan smiter så fort jag närmar mig som om jag vore ett vilddjur eller pestsmittad, trots att jag ringde upp och försökte få saken ur världen (fast min kritik var befogad). Jag är förvisad av KH mentalt även om han inte kan exkommunicera mig och mitt frivilligarbete har tagits över av de anställda. Det var tacken för att man känt ansvar och kommit troget söndagligen oavsett vem som predikat samt engagerat sig frivilligt i alla år! Om inte människor för fram kritik direkt är det kanske för att de har liknande erfarenheter som jag...(Av hänsyn till min KH väljer jag att vara anonym.)
SvaraRadera