Skamligt

Biskop Lindsay Urwin hade inte förstått att hans förestående besök på Gotkland var kontroversiellt. svtplay.se/v/2667587/kvinnliga_praester_manar_till_bojkott. Men nu har alltså Visby stift lyckats skämma ut Svenska kyrkan ekumeniskt. Jag var lite ledsen först men tänkte sen: Skit samma. Det skadar inte att kyrkor i Borgågemenskapen får inblickar i vårt kyrkoliv och mentaliteterna i Svenska kyrkan.

En del nyanser går förstås förlorade. Som att Kyrkans Tidning ändrade på webben där det först hette att domprosten Hermansson ifrågasatte "två kvinnoprästmotståndare" som sedan blev "uppfattas som". Helsjukt, säger jag.

Nu kommer det inte att stå på förrän ett par präster kliver fram och blir fina, manar till försonlighet och så. Lustigast vore om han som startat alltihop skulle ge sig till att bli försonlig. Men vi kanske ska påminna oss hur det var. Domprosten Hermansson tog vid en fortbildning upp frågan om kvinnliga präster. Han - inte föredragshållaren, som menade att kyrkor som har kvinnliga präster får svara för och försvara sin reform med goda argument. För detta blir föredragshållaren släpad runt i media nio veckor efter föreläsningen och ett debriefingsamtal för elva kvinnliga präster hålls hos biskopen, eftersom föredragshållaren kunnat uppfattas vara "kvinnoprästmotståndare". Domprosten markerar offentligt den mannens olämplighet. Jag har anmält domprosten och menat att domkapitlet bör pröva om här finns skäl misstänka förtalsmål men i sak har domprosten genom sitt agerande skadat det anseende en präst bör ha.

Vid fortbildningsdagarna medverkar flera andra, understryker biskop Fast."Självfallet kan ingen tvingas att lyssna eller ens närvara vid något av seminarierna vid fortbildningen." Det var tydligen ett välkommet besked. Men faktum kvarstår: Somliga ska stämplas som paria. De ska inte beröras, inte inbjudas och skulle de blivit inbjudna ska man inte behöva lyssna på dem. Skamlig tolkning av vad kristen tro handlar om, må jag säga.

Domprosten har fört fram ämbetsfrågan och lyckats väl i den meningen att han lyckats ställa till det för många. Han ställer glatt upp på målsättningen att ingen kvinna ska behöva känna sig ifrågasatt och åsidosatt på ett stiftsarrangemang - och gör just detta mot Markus Hagberg: ifrågasätter och åsidosätter. Inte för något han sa, nota bene! En sådan som han ska inte bjudas in, det är det hela. Jag behöver inte skriva DDR, Biermann eller Fuchs eller Haverman. Alla ser väl det totalitära?

Nu läser jag biskop Fast, korrekt återgiven också i Kyrkans Tidning: "Jag var åtta år när Svenska kyrkan öppnade prästämbetet och biskopsämbetet för kvinnor och män lika. I den kyrkan har jag funnit min medvetna kristna tro, vigts till präst och biskop. Därför har jag ingen förståelse för att den frågan över huvud taget finns på dagordningen längre."

Biskop Fast kanske kunde tänka ett par varv till och skriva: När jag döptes i Svenska kyrkan (om han nu är döpt där) hade Svenska kyrkan inte öppnat präst- och biskopsämbetet för kvinnor. Saken hade just utretts i en riggad utredning och jag minns från mina år i spjälsängen den intellektuella oredan. När jag började klass 1 i småskolan sa kyrkomötet nej till regeringens förslag om kvinnliga präster. Jag minns det så väl för det var en höstdag och just denna dag hade jag med mig ett vackert äpple till fröken. Sen blev det fart på speleverket och de kommande månaderna skedde de stora omtänkningarna. Riksdagens båda kamrar beslöt hur Svenska kyrkan skulle ha det och under tiden var biskoparna närmast rådlösa. Hösten 1958 var det klart, det hela. Den teologiska rebus Svenska kyrkan inte kunnat lösa, löstes politiskt. Visserligen togs beslutet med löften om sammanhållning och minoritetsskydd - men sådana utfästelser sveks så fort det blev politiskt nödvändigt. Var och en som är normalbegåvad kan fatta, att en fråga som hanteras så kommer att finnas kvar på dagordningen  av rent moraliska skäl om inte annat. Å andra sidan är jag ekumeniskt välorienterad. Frågorna om dop, nattvard och ämbete kommer alltid att finnas på dagordningen- och det är väl, det.

Biskopar som inte har någon förståelse - borde dom inte skaffa sig den om de saknar den? Eller är de nöjda med att leva i sitt oförstånd? Det vore på sitt sätt bäst att inte fatta hur en fråga kunnat regisserats hithän - men vi fattar ju. Om biskopen fattar vem som orkestrerat det hela, kan domprosten få det lite besvärligt.