Fast

Det är ett vackert och användbart, lite mjukt, dialogbefrämjande ord. "Fast". Alternativet duger förstås, även om det står fram som ett hårdare, mer definitivt ord. "Men". Ska vi pröva det jag uppfattar som mjukare på några meningar av biskop - Fast?

Biskopen tog i sitt linjetal (eller vad det var) för präster och diakoner upp frågan om kvinnor i vigningstjänsten. "Vi är en kyka, ingen intresseföreningen för likatänkande", sa biskop Fast.

Fast tänker vi inte lika om att Jesus är Guds son och en hel del annat som uttrycks i de trosbekännelser vi upprepar? Jag inser att en trosgemenskap inte är en intresseförening och ändå är det väldigt vad kvickt det går att svära sig från från likatänkandet. Samtidigt genomförs ju likatänkandet i kyrkoordningen, vilket gör att yrkesförbud och befordringsstopp är vardag i Svenska kyrkan. Det säger jag, som mötte en i Svenska kyrkan avvisad prästkallelse. Han är nu präst i Lettland. Egendomligt att en annan kyrka uppfattar en prästkallelse hos någon i vår kyrka, som avvisats, här. Nu tjänar den mannen 4000 svenska kronor i månaden - efter skatt. Och det var alltså så, att en kyrka inom Borgå-gemenskapen, såg prästkallelsen biskopen här avvisade. Jag skäms över den biskopen - och den kyrkan. Fast det kanske jag är ensam om?

"Kyrkans enhet är nattvardsgemenskap", säger biskop Fast vidare.

Fast är inte Kyrkans gemenskap bekännelsegemenskap? I vart fall också? Är det därför att bekännelsegemenskapen brister - präster vet inte vad de bekänt, biskopskandidater i Växjö stift hade inte läst Svenska kyrkans bekännelseskrifter, kom det fram, som det talas om nattvardsgemenskap? Är det inte lite farligt om Herrens Heliga Nattvard blir ett slags mumbo-jumbo som fungerar som rökelsekornen i det romerska riket, de rökelsekorn man skulle kasta framför kejsarens bild för att visa sig vara en lojal medborgare? Måste man gå till nattvarden för att manifestera enhet? Fast om man måste det - finns det inte också ett krav att biskopen säkert ska kunna visa att det är Herrens heliga nattvard som firas - och inte något annat. fromt och fint, men inte Herrens?

"Präster i en och samma kyrka måste erkänna giltigheten i varandras prästämbete och därmed varandras sakramentsförvaltning. Annars splittras kyrkan." Sa Fast.

Fast här måste väl några komplikationer till? I en mening är ju Kyrkan en, nämligen Kristi kropp. Det är den utan vad som erkänns eller inte. Den är så ontologiskt och bland annat därför söker vi den enhet Kristus bad om. Fast säger man det, måste man också minnas att Svenska kyrkans kyrkomöte hösten 1958 bekräftade ett riksdagsbeslut om kvinnor som behöriga till prästerlig tjänst - brydde sig riksdag och regering alls om just ämbetet och nattvarden? - vilket innebar att ett splittringsmoment infördes. Frågan som inte besvarades eller besvarats gäller ju om Svenska kyrkan hade Kristi fullmakt att fatta ett sådant beslut. Det måste väl fortsatt sägas vara en vettig fråga? Den är i Svenska kyrkan inte alldeles enkel att besvara sedan biskopsmötets bibelkommission konstaterat att beslutsprocessen får underkänt. "Så bör det inte gå till när en ordning ändras som har hävd ända från urkristendomen och stöds av auktoritativa ord i N.T.", för att fritt ur minnet citera. Just på Gotland skulle man kunna fundera över biskop Fjärstedts konstaterande för länge sedan att det blir inte fred i kyrkan förrän man kommit till rätta med orden i 1 Kor 14. Och det är för de intresserade bara att gå in på nätet och läsa domprosten Johanssons memorabilier (http://www.kalin.nu/) och sedan vandra till sockenbiblioteket och ta fram hans studie just om 1 Kor 14. Enkelt är det inte.

Fast man kan förstås undra om alla präster erkänner giltigheten i varandras prästämbete. Är den pensionerade präst som vigdes för mer än 40 år sedan men som aldrig blivit konfirmerad verkligen präst i Svenska kyrkans ordning - och detsamma gäller dem som biskop Ström sägs ha prästvigt med ett av prästlöftena i handboken borttaget? Inte tror jag att en pastor i Missionskyrkan med ett penndrag kan bli präst i Svenska kyrkan och sådant sker nu.

Fast vad då med erkänna giltigheten - är det en vettig kyrkorättslig kategori att använda när man talar sakramentsteologi? Måste vi inte använda andra verktyg för att förstå vad som händer i en kyrka, där det dock är möjligt att med goda argument ifrågasätta vad som utskiftas från Herrens bord. En präst som inte läser instiftelseorden över brödet utan läser orden som förkunnelse vänd mot församlingen - vad är då brödet? En präst som hämtar nytt vin i en kanna när vinet i kalken tagit slut utan konsekrationsord - vad är det som egentligen ges till folket under utsägande av orden "Kristi blod för dig utgjutet" - förhåller det sig verkligen så. Det tror inte jag. Det förra såg jag i en församling nära Växjö, det senare i en mässa biskopen celebrerade och där en stiftsadjunkt distribuerade kalken.

"Fast" är ett trevligt ord. Det sätter fart på eftertänksamheten. Det kanske inte skulle behövas i mitt fall, som fått tänka ihop med Frimodig kyrkas kyrkomötesgrupp - men i alla fall. Idag får jag tänka ihop med stiftsstyrelsen.