Gotland som Fast-land

Den arme biskop Fast skulle hålla ett slags linjetal för präster och diakoner på fortbildningsdagar. Det blev en känslomässigt melerad situation för honom. Han manade deltagarna att provtänka. Förenklingar för oss alltid fel vid bedömningen av andra människor. Nu kände biskopen också "djup sorg" - och det kan man nog förstå. Fast Fast kände sorg "över att många känt sig sårade av den senaste tidens händelser" - inte av händelserna! Det borde ha bekymrat honom mera - för de som agerat, ska i sin profession kunna hantera människor som tänker annorludna än de. Det var just detta grundläggande de inte kunde.De beryktade illa både komminister Hagberg och biskop Urwin och den som tycktes leda aktionerna var domprosten, som i vart fall blev aktionernas talesperson.

Nu var det en biskop som talade till präster och diakoner så hans tal slutade med en inbjudan att "med mig känna stolthet över vår kyrka, som kan härbärgera många olika traditioner och andliga röresler, och beträda nya vägar, som berikar tolkningen av vad det är att vara kyrka i vår tid." Det hela blev till en välsignelse av olikheter - inte så mycket av enheten, om man lyssnar eftertänksamt. Men vad ska vi då göra med prästvigningsstopp och befordringsstopp så som de formaliserats i kyrkoordningen? Har biskopen någon tanke här, en tanke som befrämjar olikheterna? Jag undrar det.

Jag undrar främst därför att biskop Fast som ett problemorråde i den senaste tidens debatt tar upp "Kvinnor i prästämbetet". Om detta sa komminister Hagberg intet, det har vi fått konstaterat, och inte heller biskop Urwin, såvitt vi förstått. Han sa bara på förfrågan att han har en syster som är präst och eftersom hon är hans syster är hon antagligen kvinnlig präst. Var det något mera i realiteten?

Biskopen deklarerade att det för honom är en glädje och en rikedom att den kyrkliga och mänskliga mångfalden återspeglas i vigningstjänsten. Så kom poängen: "Kyrkans enhet är nattvardsgemenskap. Präster i en och samma kyrka måste erkänna giltigheten i varandras prästämbete och därmed varandras sakramentsförvaltning. Annars splittras kyrkan." Kanske och kanske inte Rudolf Bultmann skuklle aldrig definiera enhet så, som vi vet, och han var professor i Marburg. Påven gör det men går ett steg längre. Men kör i vind - för måste då inte det som splittrat bli en fråga att arbeta teologiskt med?

En del av eländet i Visby stift måste bottna i att ett antal kvinnliga präster inte är trygga i sin kallelse och/eller trygga i besluten 1958, trots att de fattats av riksdagens båda kamrar. Har de arbetar igenom de sakliga frågorna så att de inte blir personliga eller neurotiska frågor? Är man trygg i sak, kan man också vara generös mot person. Annars inte. Jag, som bor granne med Gotland, får kanske masa mig dit på biskopens kallelse och hålla en dubbelföreläsning om själva sakfrågan. Värre konsultarvode än det Lennart Koskinen lyfte, ska jag inte ha.

Nu verkar jag dock inte vaar så populär på Gotland. Jag kanske ska vara tacksam att vi inte "claimar" vattnet mellan öarna som svenskt territorialvatten utan som internationellt? "Dag Sandahl är en i sammanhanget ganska ointressant persion med sin åldersdigna kyrkosyn", skrev en Lennart Lindgren. Kyrkosynen är 2000 år gammal så nog är den åldersdigen, det medges. Men ointressant av det skälet - jag undrar?

Signaturen Kristina kände sig upprörd å egna och andra kvinnors vägnar när biskop Urwin bjudits och har begärt utträde ur Svenska kyrkan. Nu kräver hon, vilket är korkat, ett officiellt uttalande av bikopen i Visby stift - men utträdd kan hon inte kräva något! Dumt utträde - men dummare likväl att hon, som presenterar sig som jämställdhetsexpert i EU-kommissionen, "utvald och utsänd av Sida" uppenbart inte kritiskt kan pröva medias uppgifter. Jag vet någon expert på jämställdhetsfrågor, mitt hjärta nära, med betydligt större sakkunskap, svårare arbetsuppgifter och rejäl kompetens att hantera komplexa frågor. Signaturen lägger nu biskop Urwin till last att han är vän till biskop Jack Iker i Fort Worth, Texas. Inte bara biskop Schofield i San Joaquin, Californien, alltså. Arme Lindsey! Och arme jag, som också umgåtts med de fördömda biskoparna i USA - och några till av samma slag! Men vad är det för folk vi skickar som nationella experter till EU-kommissionen? Styrda av fördomar och en stabil förförståelse som leder bort i tok.

Gotland framstår nu som ett formgenetiskt tillskott till Ryssland. Själva integrerandet kommer att gå som smort.