Det trovärdiga och sannfärdiga vittnet säger att 98% av kyrkoherdarna saknar kompetens för sitt jobb. Kan det vara så? Men vittnet är självt vikarierande kyrkoherde - så vem är jag att säga emot? I bästa fall kan de rika pastoraten förse den nytillsatta kyrkoherden med kompetensutbildning. Det blir rätt kostsamt. Först en rejäl lön och därefter många timmars kurs. Stiften har utbildningar också. Förberedande, tror jag.
Min undran gäller något annat. Jag undrar vad vi egentligen har kyrkoherdar till. Vad gör dom? Har vi lurats att lägga en mängd underligheter på somliga präster som därmed inte får tid att vara präster, det som de vigts att vara? Ska vi ägna resurser åt att utbilda kyrkoherdar att utföra just dessa meningslösheter, som kallas väsentligheter?
Jag läser sålunda ett exempel på tidsbudget. 30% av årsarbetstiden tänks gå till - i prioritetsordning! - personal/planeringsmöten. 30% också till gudstjänster/kyrkliga handlingar. 18% till konfirmander (hahaha - hur många konfirmander har vi?), 12% - håll i er - till sammanträden. Det är 200 timmar det. Själavård/enskilda samtal tar halva den tiden, 6%. Slutligen ägnas 4% åt övrigt. Detta exempel tycks gälla präster i allmänhet. Då saknas studiearbetet och administrationen (papper och telefon). Hur ser det ut för kyrkoherdarna? Consider your call, besinna din kallelse, hette det hos benediktinerna när de firade jubileum. Vad ägnar vi oss åt?
Till det trovärdiga och sannfärdiga vittnet skulle jag vilja ställa en annan fråga. Hur många av kyrkoherdarna
a) vet hur man bygger församling?
b) har byggt levande församlingar?
c) kan bygga levande församlingar?
Vad skulle vittnet svara om samma fråga ställs om våra biskopar?
Jag har varit kyrkoherde i stort pastorat (c:a 17.500 inv) och kan svara dig följande:
SvaraRadera1. den synnerligen dyra kyrkoherdekursen handlade om personaladministration, i och för sig viktigt, men inte om att bygga församling.
2. en kristen tidningsledare skrev en gång att VDM, det gudomliga Ordets tjänare, förlorat bokstaven "m". Kvar blev alltså bokstäverna VD, vilket motsvarade verkligheten.
Ett kyrkligt glaspärlespel.
SvaraRaderaHermann Hesse beskriver i sin roman Glaspärlespelet sin vision av vetenskapen. Sitt eget mål och syfte. Med hängivna tjänare. Ingen relevans utom sin egen. Som schack- eller WoW-spelande, men oändligt mera engagerande och meningsfullt för de initierade. För de utomstående ett intet. Kanske ett visst anseende och inflytande, men ytterst ett spel för de initierade.
Administrerar månne kyrkoherdarna det kyrkliga glaspärlespelet? En kyrka av idel funktionärer. Betalda f a vara engagerade. En och annan amatör. I bästa fall verkligen engagerade, kanske? Märks det egentligen, utom inom begravnings- och bröllopsindustrin, om kyrkan med dess dyrbara överbyggnad av administration och fastighetsskötsel försvunne? Kanske på sina håll, men jag undrar.
Nyårsdagens tänkta gudstjänst frös inne. Tre sammanlysta församlingar. 3500 kyrkoavgiftsbetalande medlemmar. Åtta bilar på parkeringen före oss. Rimligen tre tillhörande kyrkobetjäningen. En taxi från färdtjänsten blockerade kyrkdörren. Chauffören avsåg tydligt att stå kvar på grusgången för att sköta beställd återresa 45 min senare, utan att själv delta i den utdöende kristendomens dödskramper. Kanske någon cykelburen eller gående kyrkobesökare. Kanske. Klockorna ringde sina sista, fylliga slag över den gamla halländska väckelsebygden.
Vi vände. Promenerade på kyrkogården. Beundrade utsikten mot havet. Det kändes som ett orättvist och förfärligt domslut mot den för inte så länge sedan pensionerade kyrkoherden. Den långa tjänstgöringstiden hade utmynnat i avkyrkning. Visst hade många anställts. Visst var församlingshemmet stort, vackert och tillkommet under ämbetstiden. Visst hade kyrkoherden haft en traditionell luthersk prästfamilj som gott stöd. Visst hade han varit ihärdig, renhjärtad och fylld av god vilja. Men vad hade det hjälpt??
Var det inbillning eller hörde jag Sv Ps 53:7(1937) inifrån kyrkan?( Versen numera passande struken)
Jerusalem är öde,
Dess tempel är ej mer.
Dess präster äro döde,
Dess spira är ej mer...
Per S
Jaha beskrivningen är förmodligen sann.
SvaraRaderaEn del är kallade till präster och andra pådyvlade kontorsjobbet. Nu tycks balansen var 80 för kontoret och 20 för religionen.
Hur var det han sa i Hans Alfredssons sketch om Pastor Jansson: Vi har hand om bokföringa och frikyrkan det religiösa, ungefär... Men en sådan kyrka blev väl rimligtvis helt överflödig när folkbokföringen flyttade - knepigt om man försöker lösa den identitetskrisen med mer annan administration istället!
SvaraRadera#Per S
SvaraRaderaDet kan väl inte vara så att ni lät bli att gå in i kyrkan för att det var för få övriga kyrkobesökare och för att ni inte ville delta i dödskramperna? Var det för att själv delta i och förstärka domen över förre kyrkoherdens misslyckande? - det låter ännu mer otroligt. Eftersom jag och kanske fler inte förstår innebörden i denna handling, som berättas som föredömlig eller i varje fall ofrånkomlig, kanske du kunde förklara den?
Per S
SvaraRaderaDu har beskrivit situationen så korrekt och igenkännande. Det är precis så det är i en kyrka som ligger i dödsryckningar. Det känns så dystert, så hårt, och ändå är detta i Halland som har ansetts åtminstone förr vara så kyrkligt. Tänk, att det har gått så långt och så fort.
Men jag förstår inte varför du inte gick in och deltog i gudstjänsten. Det hade väl ändå glatt den stackars prästen? Är det så att du är förgrymmad på honom? Det kunde kanske förklara en del.
"Pensionerad präst på åskådarplats"
Föredömlig - absolut inte. Nostra culpa.
SvaraRaderaF d kyrkoherden - en bekant. Rent av med ett vänligt och ganska nära förhållande sommartid.
Eventuellt snubblade vi mentalt på den ovidkommande parkerade taxin med rökande chaufför som blockerade grusgången vid uppfarten helt.
Kanske vågade vi inte ta risken att beträda kyrkan med tanke på vad den nye, oprövade kyrkoherden kunde ha att erbjuda.
Kanske kändes den negativa utvecklingen av gudstjänstdeltagande som vi här kunnat följa smärtsam. Om inte N N lyckats hålla ställningarna i Herrens vingård, vem kan då lyckas?
Kanske upplevdes den föga besökta gudstjänsten som en varningssignal i sig. Framgång föder framgång. Kunder drar mer kunder. Och omvänt.
Kanske uppfattade vi det ringa besökarantalet som en proklamation om att där intet finns att få, tjänar intet till att gå.
Kanske om inte vi anlänt vid porten under de sista klockslagen.
Under alla omständigheter överger allt fler av SvK:s "kunder" sin församlingsgemenskap. Skälen är varierade och i många fall svåra att sätta på pränt...
Per S
Bäste Per S.,
SvaraRaderaJag har många gånger uppskattat dina insiktsfulla kommentarer och skarpa analyser om samtiden och Svenska kyrkans och kristenhetens kris - tack för dem.
Emellertid har du nu flera gånger gjort mig besviken - även upprörd - och jag kan inte tiga längre. I din kommentar av den 27 december 2011 skriver du 'Sekularisering är ju kyrkans sekularisering. Och då tjänar det till intet att fira gudstjänst.' Detta konstaterande är i sig självt ett klart uttryck för sekularisering; distanserad egocentrerad individualism istället för gudscentrerad gemensam bön och gemensamt arbete. Inte är det särskilt fromt att distanserat betrakta och analysera utan att själv delta och därmed också kavla upp ärmarna och handla.
Vidare konstaterar du 'Usla brunnar släcker ingen törst...', vilket påminner mig om din bekännelse av den 23 december 2011 där du vittnar om att du förbjöd dina barn att närma sig prästbanan och klargjorde för dem att 'man numera knappast ens kan reflektera över en framtid vare sig inom kyrka eller skola'. Dessutom verkar du direkt ha hindrat en prästkallelse att ta form hos ditt barn. Denna form av patriarkalt styre betackar jag mig för.
Vad hände med visheten att lära sina barn att ta ansvar för sina egna liv? Vad hände med att ta sitt kors och följa Herren? Vad hände med evighetsperspektivet? Handlar det kristna livet om att söka status och uppskattning under jordelivet? Vad hände med att söka Guds kallelse för sitt liv, även om Gud skulle staka ut lidandets väg inom kyrka eller skola? Vad hände med att förlora sitt liv för att vinna det? Vad hände med hängivenheten till Herren och att i tro, hopp och kärlek lida för sanningen?
Du säger att du inte skäms. Du borde inte i första hand skämmas utan främst vara medvetetn om din delaktighet i den skuld som sekulariseringen för med sig.
Hur ska brunnarna kunna bli bättre i vår kyrka om vi hindrar och/eller avråder unga män att låta sig vigas till präst - VDM - i Svenska kyrkan? Och vem ska förkunna Ordet för dig och räcka dig sakramenten? Vem ska bereda dig för döden? Vi får hoppas att andra unga än dina barn inte hindras i deras kallelse till tjänst i Kyrkan. Jag kanske hade handlat på samma sätt - man vill ju sina barn väl. Jag tackar Gud för att Martin Luthers far inte lyckades i sina föresatser att styra in sin son på en mer statusfylld och lukrativ väg!
Teofil William Eklöf af Björkstrand
Tack för vänliga örfilar. De behövs säkert!
SvaraRaderaRingde upp sonen med en EVENTUELL prästkallelse. Han kände sig inte kränkt. Tackade i stället f a jag hindrat honom att bli - lärare i historia!
-Jaså präst...ja...det var länge sen.
Enligt den mysande unge mannen var det patriarkala styret hemma en hård realitet(Bra att världen nu fått veta, anses det). Prästbanan hade fadren förhindrat genom att försäkra, att den i "fel" sammanhang fostrade gossen säkert skulle klara en biskopsintervju. Lite verbalt skruvande och försiktighet och kristlig illistighet, så vore det nålsögat passerat. Men sen...
-Jag känner dig. Du kommer att utveckla farliga idéer. Jag har känt alldeles för många rättrådiga unga teologer och vet hur det gick. Du kommer att stå som Sancho Panza. Världen kommer att hånskratta åt din kamp med väderkvarnarna.
Än värre. Du kommer att bli bitter. En enslig tillvaro i en för världen oförståelig kamp. Motarbetad av din egen organisation och dina chefer.
ÄNNU VÄRRE. Du kommer kanske att anpassa dig till lögnen. Begå kyrkokarriär. Kommer du att kunna se dig i en spegel vid femtio fyllda i så fall?
Den patriarkale fadren inser i nuläget, att om Gud velat kalla en Martin Luther, hade han gjort det oberoende av faderliga råd...
Men är inte den egentliga skulden, att jag förhindrat en ung person som skapt till lärarbanan, att bli pedagog och mentor? Eller är skulden vårt samhälles, som ställer informella krav på lärare att de skall ha dåliga förutsättningar att klara en utbildning ö h t? Det är länge sedan vare sig lärare eller präster var bäst i klassen.
Hur var det professor Luther sa?
-Ingen bör få bli präst, som inte först varit lärare i sju år.
Per S
Per S har förkunnat sin cyniska domsprofetia. Men han är inte bitter... Han klarar sig. Däremot tror han sig känna sin papphammar och ger besked att det slutar med att 'utveckla farliga idéer'. Det får tala för sig självt.
SvaraRaderaTeofil William Eklöf af Björkstrand
Veckans citat
SvaraRadera'Förföljelsen är inget obehagligt undantag för somliga lärjungar i särskilt onda tider, utan helt enkelt det kors man kan förvänta sig om man vill gå i Jesu efterföljd.
[....]
Det är nog lika bra att gilla läget. Att inse att Jesuslivet kanske kostar mig min tjänst. Att jag får välja en annan utbildning, att jag inte blir befordrad. Att människor inte kommer att förstå och tycker att den avsky de känner är befogad, liksom de åtgärder de vidtar gentemot en.
Om man på det sättet "gillar läget", så minskar risken för att ens lärjungaskap blir självmedvetet och att man romantiserar sitt utanförskap. Då får man i allt - i precis allt - öva sig att säga: ske din vilja. Det är inte lätt, men det har det nog aldrig varit.'
Anna Sophia Bonde, "Det högkyrkliga 'martyriet'" i 'Svensk Pastoraltidskrift', 54.1 (05.01.2012), s. (11-)12
Jag hade inte kunnat uttrycka det bättre själv.
Teofil William Eklöf af Björkstrand