Domprosten Hermanssons upprepade uppmuntran

Exegetik är en teologs syssla. Exegeteb hittar en aorist eller något annat spännade. Ibland kan exegeten göra stora fynd - hitta texter som hör ihop. Som när exegeten läser domprosten Hermansson och finner att han egentligen en gång i halvåret är med om något ovanligt!

Uppmuntrans kraft

Under den senaste veckan har jag fått vara med om något ovanligt. Jag har fått väldigt mycket uppmuntran. En kollega kallade mig enligt vår lokaltidning för ”Ett ogräs som bör rotas ut”. Hela lokaltidningens löpsedel basunerade ut detta. Även om jag är rätt övertygad om att det fanns mediala övertoner i tidningsrubrikerna så var det olustigt att läsa sånt om sig själv. Men löpsedeln sitter på väggen hemma. Utifrån detta väldigt negativ fick jag också uppleva det oväntade och positiva.

Många kände att de ville höra av sig. Min dators inkorg formligen svämmade över av positiva mail. Under veckan som gått har jag mailbombats med glada tillrop. Jag har aldrig tidigare stått i ett sånt drag av positiva omdömen av min person och min kapacitet. Lite generad blir man allt. Många skrev fint om hur mycket de tyckte om ogräs, att tistlar var vackert blåa och att maskrosor var det finaste de visste. Det var kända och okända – som tagit sig tid för att skriva mig ett uppmuntrande mail, eller ett facebook meddelande. All denna uppmuntran kändes i min kropp. Rent fysiskt!

”Uppmuntran” hette visan av Wolf Biermann som gick från man till kvinna i det vi då kallade Öststaterna. ”Nej låt dej ej förhårdna i denna hårda tid”, sjöng man. ”Du stödjer oss, vi stödjer dig, vi ger varandra liv” – och ”Vi låter oss ej tystas i denna tysta tid, en dag skall marken grönska – då är den här vår tid”. Under den tysta mörka tiden uppmuntrade man varandra i hemlighet. Den uppmuntrande kraften levde också hos de ikonkyssande gamla gummorna i den rysk-ortodoxa kyrkan, i okuvliga massmässor med svarta madonnan i Polen. I små grupper, bakom järnridån förvaltade man uppmuntrans kraft och fick på så fall den förhatliga makten på fall. En dold, förbjuden uppmuntran hos människorna urholkade makten så att muren plötsligt rämnade.

Av exemplet Östeuropa kan vi lära: Uppmuntran från människa till människa är en mäktig kraft. Att ge uppmuntran till människor man har runt omkring sig i sin vardag är ett effektivt sätt att påverka tillvaron.
”Uppmuntra varandra varje dag” står det i ett av bibelns brev. Bibeln är full av livsvisdom. Är det något vi människor behöver så är det väll just varandras uppmuntran och kärlek. Bland annat så uppenbarar sig Gud i vår värd.
Stort tack alla uppmuntrare

Den 22 juni 2011 skrev Mats Hermansson:

Uppmuntrans kraft

Vi som kommer från den del av landet som ibland kallas ”Gnällbältet” kan periodvis ha svårt att se livet från den ljusa sidan. Själv har jag bott i gnällbältets huvudstad Örebro större delen av mitt liv. Inför nya utmaningar och möjligheter säger örebroaren allt för ofta: ”Det går aldriiig” och har vi fint väder en dag så säger man till varandra –”Iii dag ja”. Denna bakgrund har skärpt mitt sinne för behovet av uppmuntran. Att uppmuntra varandra har vi ofta svårt för. Det är lättare och vanligare att vi hör av oss till varandra när vi vill klaga.

Under de senaste dagarna har jag varit med om något nytt. Jag har fått en massa positiva mail, sms och samtal. Allt med samma utgångspunkt; jag har i media erkänt att jag i oförstånd skrivet på ett intyg om kyrkoantikvarisk ersättning som jag inte borde ha skrivit på. Jag visste då inte bättre än att jag gjorde som jag gjorde. I slutändan betydde det att församlingen som jag är kyrkoherde i fick en väldig massa pengar över – då inget arbete hade utförts. Och när vi då skickade tillbaka dessa pengar så uppdagades en tydlig felaktighet i hur dessa medel en gång hade utbetalats. När jag har erkänt att jag gjort fel – så har positiva tillrop riktade mot mig runnit in i strida strömmar.

Många kände att de ville höra av sig och uppmuntra mig. Min dator och mobil formligen svämmade över av positiva lovord. Glada tillrop om hur bra jag är. Jag har aldrig tidigare stått i ett sånt drag av positiva omdömen av min person och min kapacitet. Det har varit läsare av denna blogg, gamla barndomsvänner som jag inte hört av på 20 år, kolleger, media folk, kända och okända – som tagit sig tid för att skriva mig ett uppmuntrande mail. ”Bra att du vågar stå för vad du gjort”, ”Du är ingen fuskare”, ”klockrent”. All denna uppmuntran kändes i min kropp. Rent fysiskt! Och visst har jag behövt dessa uppmuntrans ord efter att valsat runt i pressen några dagar, till och med morgonekot…

”Uppmuntran” hette visan av Wolf Biermann som gick från man till kvinna i det vi då kallade Öststaterna. ”Nej låt dej ej förhårdna i denna hårda tid”, sjöng man. ”Du stödjer oss, vi stödjer dig, vi ger varandra liv” – och ”Vi låter oss ej tystas i denna tysta tid, en dag skall marken grönska – då är den här vår tid”. Under den tysta mörka tiden uppmuntrade man varandra i hemlighet. Den uppmuntrande kraften levde också hos de ikonkyssande gamla gummorna i den rysk-ortodoxa kyrkan, i okuvliga massmässor med svarta madonnan i Polen. I små grupper, bakom järnridån förvaltade man uppmuntrans kraft och fick på så fall makten på fall. En dold, förbjuden uppmuntran hos människorna urholkade makten så att muren plötsligt rämnade.

Av exemplet Östeuropa kan vi lära: Uppmuntran från människa till människa är en mäktig kraft. Att ge uppmuntran till människor man har runt omkring sig i sin vardag är ett effektivt sätt att påverka tillvaron. Att uppmuntran får oss att växa har jag lärt mig de senaste månaderna.

”Uppmuntra varandra varje dag” står det i ett av bibelns brev. Bibeln är full av livsvisdom. Kanske känns bibeln tung, dammig och ogenomtränglig? Ta i alla fall till dej dessa fyra ord. För är det något vi människor behöver så är det väll just varandras uppmuntran och kärlek.
När mörkret sänker sig måste vi hjälpa varandra genom att ibland säga: ”Bra sagt”, ” Så kloka ord”, ”Kul att du är med”, ”Jag gillar dej”. Eller varför inte: ”Fint att du erkänner att du gjort fel.
Stort tack alla uppmuntrare, fortsätt så!

Så långt domprosten.

Ett återstår, att försöka förstå. Vad har vi för alternativ?

1. Domprosten är verkligen med om något ovanligt av samma vanliga slag en gång i halvåret.

2. Domprosten driver med sin läsekrets.

3. Domprosten vet inte riktigt vad han gör, har gjort eller kan tänkas göra när han bloggar.

4. Domprosten - ja, vi lever i ett på papperet fritt land så fritt fram med förslag!

Som lördagsnöje är exegetik svåröverträffat, inte bara för predikande präster, som ni märker.